Öppet Spår

606 kommentarer

Är det en slump att Graaf har problem med kommentarer efter att My tagit bladet från munnen.

Jag undrar också.

Magdalenas bröllop sköts fram och systern skiljde sig.

Väntar på en motattack varje dag.

Jag fattar inre riktigt hur My vågade avslöja så pass mycket.

My var iallafall singel när hon hade sitt roliga med lite kända män.

Men bröllopet sköts fram och Hannah skiljde sig långt efter att systrarna bröt med My ju? Vad missar jag ?

Bröllopet sköts fram för att Magdalenas son dog. Om detta har hänt så var det lääänge sen.

Hon har väl skjutit fram bröllopet 2 ggr?

∎ Hen säger ifrån till mobbare.

∎ Hen ifrågasätter veganer.

∎ Hen ifrågasätter LD.

∎ Hen ifrågasätter Greta.

∎ Hen försvarar att äta kött.

∎ Hen tar ingen skit. Om är hen dryg fick du vad du skulle ha.

∎ Hen ifrågasätter allt dumt nonsens som påstås orsak cancer.

∎ När hen säger något har hen fakta.

∎ Hen ifrågasätter de som påstår saker pga åsikter och inte fakta.

Och så vidare

Ni som påstår något annat är lögnhalsar.

Det är nog mer sättet saker skrivs som inte är så skoj.

Hon

∎ Hen påstår sig vara expert på lingvistik i diskussion med lingvist.

∎ Hen påstår sig vara expert på arkitektur i diskussion med arkitekt.

∎ Hen påstår sig vara expert på amning i diskussion med barnmorskor och osteoarkeolog.

∎ Hen påstår sig vara expert på byggnadsfysik och hävdar sammtidigt att ämnet ’inte finns’.

∎ Hen påstår sig vara expert på ekologi i diskussion med ekolog.

∎ Hen tar aldrig in att någon annan faktiskt sitter på kunskap.

∎ När agerar drygt och obehagligt så fort det blir uppenbart att hen haft fel.

Vad har avslöjats?

Hon har inte de spärrarna. Sedan ska man ju inte glömma att hon är en känd mytoman, grälsjuk dramachween. Hon verkar desperat.

Gillar inte My men litar inte ett skit på systrarna Graaf

Känner inte graafrna. Har själv varit kritisk mot maggan. Men det har mest rört sig om blogglarv.
Det my pysslar med är förtal. Det spelar ingen roll om det är sant el ej, för det görs i syfte att sprida missaktnimg. Hon är väldigt mån dessutom att hålla det aktuellt nu, dels genom att hinta om att fler snaskiga detaljer är på äg och hålla frågan färsk bland sina kommentarer.

Helt enig ang My, men systrarna G är inte oskyldiga.

Det vet jag inget om. Men de har väl ingen redpgörningsplikt för svenska folket, vem, vilka eller hur de har sex. Det angår Lixom ingen.

Nja, de vill ju vara ”härliga och ärliga”
Och vet i fan om det är så.

Eftersom My funnits i deras närhet så finns det antagligen saker som hon vet. Att berätta saker man vet är inte förtal.
Du får nog läsa på lite innan du gnäller. Tex kolla vad Maggan har skrivit/gjort mot My.

”Att berätta saker man vet är inte förtal.”

Du verkar inte alls ha koll på vad förtal är.

Va

Det är inte bara My som avslöjat något. ” Någons vänsterprassel” har också viskat i ankdammen…

På AW idag en krog i Stockholm pratades det om vem som hoppat i säng med vem, blev inte förvånad när jag fick höra vilka män. Gammal kärlek och vänskap rostar aldrig…

Som sagt, många pratar och My är väl trött på att ensam få skulden för all skit…

My har gjort en massa skit, utpressat, intrigerat och ljugit på de mest grova vis. Därför vände folk henne ryggen och denna prosess sker löpande, med nya människor helt oberoende av varandra. My har ett väldigt stört beteende. Nu vill hon få det att framstå som en konspiration mot henne. Pga att hon råkat se en trekant. Hon är en jävligt äcklig person.

Vilken trekant?

Påstådd mellan mg, hg, o dds

Kan du ge en liten ledtråd om vem dds är?

Dansare

Googlade ”dds dansare” och upp kom David da Silva. I ett inlägg på Hannas blogg gjort av Peter 2009. Tack Mickan.

Om det är sant, undrar hur fasen man kan ha en trekant med en familjemedlem… Skumt.

Verkar helt skruvat!

Daniel da Silva, inte David.

Det har ju i flera år tasslats om att h ska ha legat med en man som tidigare stod m mycket nära. Tror inte på att den uteblivna kontakten mellan systrarna under flera år skulle ha att göra med nåt prank i ett tv-program. Men kanske har det varit fler karlar än den mannen, kanske också denne som nämndes här.

Dom verkar inte vara så ”reko” som dom vill ge sken av.

Undrar hur vanligt det är med otrohet egentligen.

Nu svarar My i sitt kommentarsfält…

Motattack från vem?

FRån Maggan

Vad har My sagt/gjort?

https://bloggbevakning.se/2019/08/18/dubbla-bajsmackor-var-det-har/#comments

Testade på Graafs blogg att skriva ordet My. Kommentaren gick inte igenom. Testade en helt vanlig komplimang och voilà den gick igenom direkt.

Så visst är det ingen slump.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

En närstående har precis fått diagnosen ALS… Vill bara säga att ni ska vara rädda om er, vara rädda om varandra. Ta vara på tiden och skit i att lägga energi på allt oviktigt. Livet är så skört ❤️

❤️

Kommer ihåg när jag frågade en granne hur han mådde och han berättade att han fått diagnosen ALS. Ja vad säger man, bara att tränga undan sina egna rädslor. Ja ta hand om er man vet aldrig vad morgondagen bjuder på Kram

Precis så ❤️

Jag hoppas att personen som fått diagnosen får den hjälp som går att få. Och att ni runtomkring får stöd av varandra, det är ju tufft att vara närstående med ett sådant besked.

En fruktansvärd sjukdom. Min pappa dog i ALS för några år sedan. Det får en prioritera och lägga fokus på sina nära och kära ❤️.

Åh❤️

Min morfar dog av ALS.. Han levde ändå relativt länge (6 år) men hans död är nog än idag en av de hemskaste saker som hänt mig. Kommer aldrig glömma hur han försvann framför våra ögon. Ta hand om din närstående och tillbringa massor tid med hen❤️

Hej,

Jag skrev i Öppet spår för några dagar sedan men skrev väldigt sent och tror inte att så många hann läsa.

Jag skrev att jag snart ska åka till Berlin och undrade vad man kan göra där, tips någon?

The Real Hmm läste dock min fråga och undrade vilket område vi ska bo i. Jag har ingen aning, jag ”följer bara med”, men vet att det är ganska centralt 🙂

Tack på förhand!

Klunkerkranich! Rooftop hipster bar på ett parkeringsgarage.

Eller Monkey bar! Utsiktenoch baren är helt underbar

Turistiga saker: Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, Bundestag gebäude, Unter den Linden, East Side Gallery, Alexanderplatz. Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Om du kan besöka koncentrationsläger är Sachsenhausen nära Berlin.

Alte Nationalmuseum är värt ett besök

Kit Kat Club är toppen

Vi var på primark, checkpoint charlie och holocaust memorial. Finns schyssta matställen lite överallt, jättebra priser 🙂 ett tips är att ta en turistkarta och fråga hotellpersonalen. Vi fick massa tips på vad man kan göra!

Tar man med kontanter (som man växlat in) nuförtiden? 🙂

Javisst! Räkna ca 300 mark per dag.

Haha (om det var ett skämt).
Eeeh? (Om det inte var ett skämt).

Ja! Räkna med att inte kunna betala med kort alls. Tyskland är omöjligt efter när det kommer till kortbetalning.

I Berlin går det alldeles utmärkt att betala med kort.

Det kan du absolut inte räkna med. Långt ifrån alla ställen tar kort. Cash is still king i Berlin.

Naja, så efter är de nog inte. Du kan betala med kort i princip överallt. Det är faktiskt Sverige som är helt unikt med att inte ta kontanter. Det är väl ok om vi slutar använda kontanter, men när de nu finns ska det också vara ett etablerat betalningsmedel.

Kan lika gärna ta ut i bankomaten som att växla hemma. En del ställen i Berlin tar inte kort men kontanter, verkar mer vanligt att betala cash i Tyskland än här

Café Ora för bästa matupplevelsen. Judiska museet, checkpoint Charlie (såklart).

Berlin unterwelt!

Jag gick på två rundturer. Den bästa var ett skyddsrum från andra världskriget!

Söndagsloppis i Mauerpark! Hackescher markt för middag ?

P.s vatten på restaurang är SKITDYRT. Beställde av vana en flaska vatten till middagen eftersom vi drack vin men dom tog 7 euro för den.. oavsett restaurang! Så hoppa vattnet haha

Om du inte har, skaffa appen tripadvisor. Superbra enligt mig.

Efter att ni sett Brandenburger tor och allt annat, ta lite tid till att promenera runt i områden som inte är ultra-turistiga! Tycker Schöneberg är mysigt med små affärer osv.

Om ni gillar elektronisk musik, våga testa annat än Berghain (mkt turister där på helgerna). Sisyphos är bra och Kater Blau också.

Gillar ni klassisk musik, passa då på att se Berliner Philharmoniker om de spelar! En av världens bästa symfoniorkestrar.

Tempelhof, den nedlagda flygplatsen/fältet, har blivit ett populärt ställe att promenera i. Som en park alltså.

Som gift med berlinare och har min hembas där kan jag rekommendera följande:

Roliga gator på kväll/natt

Warschauer Str eller Revaler Str (F-Hain)

Lychener Str (Prenzlberg)

Stargarder Str (Prenzlberg)

Pappellalle (Prenzlberg)

Någon av båtturerna på Spree. Bara googla o hitta den bästa.
Söndag i mauerpark och kolla på karaoken

Gå från brandenburger tor till berliner dom och se massa fina byggnader plus fernsehturm.

Ta en öl o kolla film här https://zukunft-ostkreuz.de/

Ta en promenad i Treptower Park och ät o drick vid Paul und Paulas Ufer tex här http://www.rummels-welt.de/bucht/

Sen går ni till klubb Salon zur wilden Renate i närheten https://www.renate.cc/

Kolla in East Side Gallery och gå sedan och häng på Yaam
https://www.yaam.de/

Det finns hur mkt som helst. Ksk bäst att fokusera på ett fåtal stadsdelar. Nu får jag hemlängtan ?

Annars finns det så många inofficiella open air-parties på helgerna i berlin. Typ någon arrangerar ett soundsystem i ett hörn i en park och så fansar folk barfota i några dygn. De annonseras ofta på facebook, titta efter Open Air Berlin.

Och såhär dricker man vodka mate. Du beställer en vodka mate i bsren (vodka mate bidde du opfer) du får en club mate, du skruvar av korken dricker ett par klunkar ger tillbaka den och så häller bartendern i vodka.

Och det där med vatten på restaurang förstår jag ej? Be om Leitungswasser så får du kranvatten.

Maså tips i modd /mvh ingift berlinare

Läs Carl Johan Vallgrens bok Berlin på 8 kapitel. Han bodde där i ca 10 år och skriver om massa ställen som kanske inte varenda turist går till.

Och som formodlingen inte finns längre

Så.. blev det biljettkaos när biljetterna till Håkan släpptes? Förstod ingenting när jag fem över tio betalade mina och jag senare läste att det var kaos på ticketmaster.

Klart det blir kaos när Håkan släpper biljetter.

Lagom hysteriskt..

Berätta gärna varför. Jag fattar verkligen inte. Skulle inte lägga 5:- på en biljett.
På riktigt, jag vill inte vara elak alls.

Ja vi var 5 st på jobbet, vi kom fram och klickade i biljetter klickade på betala och där blev vi fast utan att komma vidare. Error och inga biljetter ?

Det brukar alltid gå att köpa senare ❤ alternativt till den tredje spelningen såklart 🙂

Skulle inte bli förvånad om den blir en tredje ”sista spelning”. Finns det pengar att tjäna så…

Det är en tredje spelning i augusti. Klart det är tacksamt då efterfrågan var så stor.

Japp. Upplevde heller inga problem och lyckades få ståplats till första spelningen men hörde av flera kompisar som kastades ur kön när dom skulle betala 🙁

Jag fick med mins biljetter enkelt och smidigt, men förstår ändå att det blev kaos. Jag hade öppnat massor av webbläsare bara för att inte råka missa släppet. Slutade med att jag fick shoppa till alla kollegor med. Hade tur nog att få biljetter på alla webbläsare. 🙂

Konstigt att det blir kaos när alla sitter med 120 olika enheter..

Fattar verkligen inte hur den människan blivit så stor?

Vi har väl stor brist på 45-åriga 17-åringar i Sverige helt enkelt..?

Så jävla bra skrivet, kudos

Mnja… De ensamkommande har väl fyllt den kvoten med råge. Håkans charm har de dock inte.

Deras sångröster låter i alla fall inte som att de skiter ut en bakelittelefon samtidigt som de blir kastrerade med en slö nagelfil…

Sjuka är att han blev stor när hans album blev sämre ?
För sent för edelweissn, album nr 4, tycker jag är helt fantastisk och han toppade sedan dalade det men han blev bara allt populärare.

Vi var fyra stycken som inte lyckades och vi skulle bara ha 2-3 biljetter. Som tur var köpte min syster igår annars hade jag brutit ihop totalt. Hatar ticketmaster ?

Förlåt men släpptes inte biljetterna idag? Och hon köpte igår?

Samarbetspartners brukar kunna köpa tidigare.

Topplyssnare på spotify kan få förköp.

Tack för svar. Har aldrig varit på konsert. ?

Hon fick en kod från Klarna ??

Människor är ju helt hysteriska. Sjukt att beställa biljetter 10 månader i förväg. Så bra är han inte.

Jodå! Ullevi är han otroligt bra på. Har sett honom på samtliga och det är fest och glädje.

Berätta gärna varför. Jag fattar verkligen inte. Skulle inte lägga 5:- på en biljett.
På riktigt, jag vill inte vara elak alls.

Är man inte bra så är man inte bra på Ullevi heller. Det är ganska enkelt.

Fattar inte grejen med att säga ”så bra är han inte” eller när folk tycker artister är ”överskattade”. Bara för att DU inte tycker han är SÅ bra kan ju andra tycka det ?

Nu har ju jag varit på hans Ullevikonserter OCH konserter många år tillbaka men han är sjukt överskattad nu.

Är ju hela upplevelsen på Håkan konserter som är grejen. Är sånt jäkla drag. Bara upplevt den stämningen på Håkan och Coldplay.

Coldplay är helt sjuka live ???

Köpte biljetter till Ed Sheeran 12 månader i förväg. Inget konstigt tycker jag. Håkan däremot, nja.

Ja det var stökigt, sajten kraschade flera gånger fast man hade kommit till sista delen där man skulle betala. Fick som tur är ståplats till slut! Älskar Håkan, hans spelningar är fantastiska och ren eufori. De som inte tycker att han kan sjunga är förmodligen såna som inte förstår sig på modern konst eller poesi heller utan tycker att man ska ”se vad det föreställer” och läser typ Läckberg.

Fast han kan ju inte sjunga, ärligt. Jag ÄLSKAR Håkan och har gjort i 20 år, sen första plattan, men han sjunger ju så falskt så det är inte sant. Däremot älskar jag glädjen i hans musik, texterna, melodierna, allt, allt, allt så hans sångröst blir liksom sekundärt. Beyonce kan sjunga (i den aspekten att hon sjunger rent, huruvida man sen tycker om hennes ton är en annan femma), men Håkan kan faktiskt inte sjunga.

Ja han berör. Jag skiter i att han inte kan sjunga, älskar honom ändå. Uppenbarligen har han något, han säljer ju slut alla konserter liksom så att han inte kan sjunga är inte hela världen.

Kunde lugnt få tag på biljetter till 13 juni en timme efter biljettsläpp, hade inga problem alls. Visserligen på läktaren men det hade jag sist när jag var på Håkan och jag är där för att se och höra honom och känna stämning, inte stå och knö på en innerplan och riskera att inte se något. Jag är nöjd. Får dock biljetten om några veckor för jag råkade köpa collector ticket, men det får det vara värt?

Tips på bra feelgood romaner?

åh jag har just läst utdamen som köpte en buss och bara drog av judo leigh. nej judy heter hon. den var superbra. rekommenderas varmt.

Rosengädda nästa! Om en ung tjej som lämnas allt

Älskade serien om rosengädda! Blev så ledsen när jag hade läst alla böckerna.

Älskade också rosengädda, rekommenderas varmt!

Gillar även serien om Ödesgudinnan på salong D’amour (4 böcker) av Anna Jansson.

”Presidentens hatt” av Antoine Laurain var en söt liten fransk bok vill jag minnas. Den handlar om en hatts resa mellan olika karaktärer.

hej violet

Hej Pia! Hoppas du har det bra denna augustikväll ⭐

Hej Pia! Blir alltid glad när jag ser dig i öppet spår ☺️ hoppas din fredagskväll är fin.

men åh vad gulliga ni är. trevlig fredagskväll

Detsamma!

Mmm

Claire Sandy skrivet bra!

Allt med Lucy Dillon.

Konsten att bli en viol, den är SÅ mysig.

The Cows av Dawn O’Porter är en sjukt rolig historia med många lager. Men man kan gott läsa den bara för att garva en smula.

Behöver lite pepp här, legat sängliggandes över 1 vecka sedan jag opererade ut en visdomstand i underkäken som låg jävligt dumt. Känns som min käke ska sprängas, hur länge var ni dåliga? Har ni nåt tips på vad som kan dämpa smärtan? Har fått receptbelagda smärtstillande men tycker fan inte det hjälper :/

I två dagar typ sen bara lite öm vid själva hålet och när jag gapade stort. Gjort det både på tand uppe och nere. Hur ser det ut i munnen? Rött, vitt..?

Det är fruktansvärt. Ryckt ut två och opererat ut en (och sytt). Värken efteråt är inte att leka med. Ett tips jag fick var att ha något mjukt att bita på, på så sätt avlastas käkarna. Det hjälpte en del ? När du blir less på yoghurt är mosad banan en paradrätt ? Kram på dig. Hoppas du repar dig snabbt!

Du har inte fått en infektion och behöver pencillin?
Hände mig när de drog visdomständer i underkäken som satt dumt

Om man får mer ont för varje dag som går och smärtstillande inte hjälper så kan du kanske ha fått en s.k dry socket, det betyder att dit käkben inte fått tillräckligt med blodförsörjning under läkningen och då kan käkbenet bli torrt och där med inte läka, detta gör väldigt ont och kan hjälpas med att tandläkaren/sköterskan lägger bandage med eugenol olja i alveolen (hålet)
Hoppas det får över för dig/ Tandsköterskan

Inga tips tyvärr då det inte var några problem här. När bedövningen släppte var jag lite öm första och andra dagen, inget mer.
Var livrädd just eftersom alla sagt att man skulle bli dålig och ha ont länge.
Hoppas allt blir bra❤️

Sängliggandes så länge och fortfarande ont låter som en varningsignal i mina öron om att något kan vara fel i läkningsprocessen… Tycker du ska söka professionell hjälp

Var tvungen att dra ut fyra visdomständer inför transplantationer (för att undvika infektioner i munnen) och fick infekterade sår efter de utdragna tänderna medan jag låg inne för andra besvär inför operation. Har hög smärttröskel och genomgått mycket operationsmässigt men det var inte kul att stå ut när idiotpersonalen på endokrinologi på Danderyd ”glömmer bort” att man skakar och grinar av smärta. Bland massa andra ingrepp blä… Tacksam till alla fina i vården, bara arg på hur usla förutsättningarna för att ge bra vård ser ut.

Kolla ioo det, rötmånad nu så där blir lättare infekterat. Låter inte normalt att vara sängliggandes en vecka iaf…

Drog ut en visdomstand som till en början ömmade lite när jag åt men sen fick jag sån värk som jag ville dö utav som blev värre och värre. Åkt till akuten men där såg det bra it och sen tillbaka till min tandläkare. Hade fått en dry socket.
Klart den värsta smärkan jag någonsin känt och jag grät hela tiden av smärtan.
Tandläkaren satte in någon typ av kompress som skulle stänga hålet lite och skydda det. Efter det funkade allt igen.!
Skulle rekommendera dig att gå och kolla dig

Ta kontakt med tandkäkaren/kirurgen. Så ont ska du inte ha.

Ska på bröllop i Palma nästa helg. Tre dagar med olika events. Är så nervös. Tips på saker man kan göra där så man kan komma ifrån lite? (När det inte är obligatoriska events såklart, vilket det inte är 24/7)

Ut och träna? (Eller låtsas träna). Det är folk sällan pepp på, så då brukar det gå bra att smita iväg själv. Jag brukar hälla lite vatten över mig på tillbakavägen så ser man svettig och härlig ut. Sen ska det ju duschas efteråt så då kan man sno till sig en timme för sig själv på hotellrummet om man har tur.

Jag har fått mitt första jobb med klädkod – myndighet där man möter människor dagligen och måste se seriös ut. Tips på hur jag bör klä mig? Är annars en jeans-och-tshirt-person. Jag har köpt två kostymbyxor och ett par svarta enkla skor.

Har ni klädkod på jobbet? I så fall, vad brukar ni ha på er?

Du borde kunna ha jeans och kavaj va? kjolar som går till knäna. Snygga blusar och skjortor.

Köp två-tre kavajer i neutrala färger. H&M har ett bra utbud om du inte vill lägga mycket pengar i början. Sen kan du växla topp under, basic svart eller vit t-shirt funkar alltid under kavaj med kostymbyxor.

Rent spontan tänker jag inget urringat, tajt eller genomskinligt. En snygg skjorta eller mer klädd topp till de mörka byxorna. En snygg kofta i en färg som bryter av.
Lycka till och Grattis till jobbet.

Jag jobbar också på myndighet! Jag har oftast kostymbyxor och tröja, jeans och skjorta eller blus eller klänning/kjol. När jag har strumpbyxor slutar klänningen oftast mitt på låret, när jag är barbent är den längre. Sneakers, klackar eller boots beroende på väder, årstid och humör.

Så länge det är helt och rent kommer det gå jättebra! Lycka till. 🙂

Grattis! Jag har jobbat på flera statliga myndigheter och mitt bästa tips är att inte köpa på dig mer grejer innan du gjort första veckan. Klä dig propert första dagarna och kolla in vad de andra har på sig. Som tjej kommer man ju undan ganska lätt så länge man inte har mjukisar typ ju.
Naturvårdsverket har ju massor av folk i friluftskläder och birkenstock (ja även såna som träffar allmänheten ?) massa andra analys ställen är jeans och converse standard men domstolarna mer piffat.

Friluftsbyxor och fleecejacka ??

Jag älskar chinos. Ser dressat och propert ut, men är ändå skönt och mjukt och går att matcha med det mesta. Jag har alltid chinos, även till vardags 🙂
Så jag rekommenderar givetvis chinos med en snygg blus och en ”ledig” kavaj.

PS. Tror att jag slog något slags rekord i hit många gånger man kan använda ordet ”chinos” i en kommentar.

Mitt problem med chinos är att fickorna står rakt ut. Jag tycker chinos är jättefina men på mig är de jättefula ? Någon bredhöftad person här som lyckats köpa chinos som sitter snyggt? Alternativt något tips på hur jag får fickorna att inte sticka rätt ut?

Sy igen fickorna.

Eller köp chinos utan fickor. Finns även med bredare passform för människor med fylligare höfter.

Hade precis samma problem när jag började på mitt jobb för ett år sen.

Aldrig ägt ett par klackar. Vad är skjorta? Får jag inte ha mina träningstights på jobbet? Haha. Mycket stor omställning!

Nu gillar jag att klä upp mig. Känner mig kvinnlig och vacker. Vi har klädkod ”smart casual” och jag handlar typ allt på HM’s Modern Classic avdelning. I stort sett allt där passar kontorsklädsel. Testa att sök på deras hemsida på ”modern classic” så får du massor fina kläder 🙂

Chinos och snygg överdel

Kostymbyxor och blus eller pennkjol och blus/skjorta. Slår aldrig fel! Kavaj om du behöver vara än mer seriös.

Sorry om jag är tjatig, redan skrivit om detta två gånger men missat när kommentarsfältet varit aktivt så inte fått supermånga svar. Jag blev dumpad av min fästman efter sju år tillsammans nu i veckan. Jag är helt förkrossad och det känns som att jag kommer att dö. Det var oväntat och jag lider redan av livslång psykisk ohälsa så mitt mående är milt sagt katastrof just nu.

Efterfrågar.. Ja, allt möjligt. Bloggar, vloggar, artiklar, tips, tröstande ord. Vad som helst bara som kan hjälpa i den här enorma jävla smärtan som jag genomgår just nu. Allt känns verkligen hopplöst och jag vill bara ge upp. Tack också till de som svarat på mina tidigare inlägg, inte orkat svara men det uppskattas något enormt!

Ta en minut i taget, en timma i taget och sedan en dag i taget. Snart kommer du kunna skratta åt saker igen. Tiden läker faktiskt alla sår. Tre filmer som jag brukar se när jag mår dåligt är Holiday, bridesmaids och bridget Jones dagbok. Rå om dig själv och gör saker för din skull nu❤️

Undanber också kommentarer om att jag ”förtjänar bättre” eller liknande. Han är en underbar person och har inte på något sätt behandlat mig illa. Ingen är perfekt såklart men det finns inget hos honom som gör att jag skulle önska mig en annan livspartner.

Önskar också tips på hur jag ska acceptera det som hänt snarast möjligt. Just nu har jag innerst inne uppfattningen att det ska bli vi igen, att han ska komma tillbaka. Vill inte acceptera att livet jag planerat nu försvunnit. Jag vet att tid är det som hjälper men är livrädd att fastna i den här förnekelsen alldeles för länge och gå sönder helt till slut när han går vidare.

Läs på om sorgearbetets olika steg. Tex först kommer förnekelse, sedan är man arg osv osv. Då kanske det är lättare för dig att förstå vad som sker i ditt psyke och du vet att snart kommer det sista steget och efter det kommer du må bättre❤️

Precis, och efter en tid kommer kanske de sakerna som var mindre bra med honom och er relation att bli mer framträdande. Jag ser att du skriver de saker du (ni) planerat och tänker spontant att du kommer att träffa någon som inte bara planerar utan lever ut det ni vill tillsammans, i nuet. Låter kanske snurrigt men ibland tror jag att man (som par) kan fastna i vad man vill i framtiden och hips vips så har åren gått och man planerar fortfarande för framtiden. Glömmer att leva ut vad man planerar här och nu. Ta hand om dig och gör saker som får dig att må bättre, motion och träning är som många skriver bra förströelse som dessutom sätter igång kroppens eget belöningssystem med endorfiner.

Försök prata med någon om det. Det enda jag vill göra i sådana situationer är älta älta älta. Kanske en psykolog? Varför tog det slut mellan er?

Läs Exquisite Pain av Sophie Calle.

Exempel på uppslag, fantastisk som helhet:
http://the-space-in-between.com/wp-content/uploads/2008/05/exquisitepain.jpeg

Bloggen 365 dagar, handlar om en riktig persons uppbrott.

Ring på kry och prata med en psykolog, ingår i högkostnad. Funkade på mig efter separation. Varför lämnade han dig? Ta en dag i taget, motionera med bra musik i öronen, det är guld värt! Eller umgås med vänner om du känner för det. Vad du än gör sitt inte hemma och gråt. Njut av livet!! Kolla roliga memes på Instagram ♡

Prata med KRY! Mitt bästa tips när jag varit i samma sits. ❤️ Ta hand om dig. Du kommer att växa dig ur all smärta, och ingenting sker utan anledning, tro mig!

KRAM!

Anima sana, corpus sana. (Asics märket kommer av det) sund själ, sund kropp. Ta hand om kroppen, träna varannan dag, försök äta okej och gå ordentlig promenad de dagar du inte tränar.
Inte det man är mest sugen på men kommer att ge dig kraft att ta dig igenom det här och ut på andra sidan.

Älskade du, jag förstår att detr tufft och nns brutalt jobbigt. Men jag lovar. Det blir bättre ❤️ kram på dej.

Börja träna. Gör gymmet till ditt andra hem. Underbart med distraktionen, egentiden, endorfinerna osv osv. Utan att man för den sakens skulle sitter hemma ENSAM. Räddade mig totalt när jag var i samma sits. Idag är jag glad och stark och skrattar männen rakt i ansiktet

Fina du. Jag blev också lämnad. I mitt fall efter 10 år tillsammans, en dag drog han bara. Jag förstår precis hur du känner och mina tips är dessa: Försök att fokusera på de basala behoven och ta en minut i taget. Om tankarna känns dom de tar över så försök distrahera dig med en rolig film eller liknande. Jag lyssnade och såg mycket på Jay Shetty på Youtube och Matthew Hussey och deras videos om brustna hjärtan. Jag förstår att du just nu inte upplever att saker kommer att bli bättre. Men för mig har det gått 4 månader och jag gråter inte längre varje dag. Så min vän, ta en sekund i taget och för nu… fokusera på att andas ♡

Försök att se det som det är och inte försköna bilden och göra allt till ”ditt fel” om det inte var det helt. Tänk på hur det var i stunden, och om det bara var ditt fel, finns det något du kan göra för att ställa allt till rätta(tänker med tanke på att du skriver att han är underbar och aldrig gjort dig ont)? Om han förlorat känslor måste du tyvärr acceptera och sluta skylla på dig själv och förstora dina egna små missar. Det är lätt att man efter ett förhållande där man själv gjort något fel förstora felet så pass att det ”täcker” allt annat och sen blir enda orsaken i ens hjärna till att man gjorde slut när man vet att det fanns fler orsaker.
Sorry, har inget smart att säga, men försök se nån rolig serie, eller film och komma ut och få luft, det KOMMER att bli bra, det tar bara tid.

Fan alltså. Allt verkar så enkelt för honom, medan jag sitter här med en ständig klump i halsen och svårigheter att andas. Kan varken äta, dricka eller sova ordentligt och spenderar i stort sett varje sekund med att tänka på honom. Kollar mobilen hela tiden i hopp om att han ska höra av sig, ångra sig. I hopp om att jag ska få mitt liv tillbaka.

Jag vet att jag måste bygga upp något nytt. Men det är svårt. Är väldigt socialt isolerad och dessutom vill jag ju inte bygga upp något nytt, jag vill fortsätta med honom som planerat. Jag vill att han ska vara lycklig men jag vill samtidigt att han ska känna som jag. Just nu känns det som att han bara är lättad och ser tillbaka på våra år som ett misstag. Helvete vad ont allt gör, förstår inte hur jag ska överleva.

Jag vet precis hur du känner och jag vet också att du därför inte är mottaglig för att tro på att det kommer att bli bättre. Jag kände precis som du. Mitt ex bara drog efter 10 år och verkade inte ens berörd. Han levde livet med vänner och jag kunde inte röra mig ur sängen. På natten kom dödsångest och smärtan i bröstet gjorde fysiskt ont. Riktigt jävla ont. Jag önskar att jag hade trott på de ord folk sa till mig och de är nu de ord jag ska säga till dig: Det kommer att bli bättre. Det kommer inte att göra lika ont. Det kommer en dag när smärtan känns lite mindre. De må vara små steg och du kommer falla tillbaka ibland men du vandrar sakta framåt. Tårarna kommer inte rinna lika ofta. Se varje framsteg som en vinst oavsett storlek. Jag är ett levande bevis på att det blir bättre, det tar tid men du kommer dit ♡ jag lovar

Vill tillägga, det finns ett internationellt stödforum som heter ”7 cups of tea” där du på engelska dygnet runt kan prata med utbildade volontärer och andra privat personer om allt mellan himmel och jord. Jag har haft kontakt med flera volontärer i 4 månader och vi pratar varje dag. De lyssnar, peppar och stöttar. De följer min dagliga resa när jag kämpar efter att jag blev lämnad och de har räddat mig. Så prova gärna det forumet om du vill.

Finns det någon du kan ringa till? Jag ringde till min mamma 25 gånger om dagen och ofta mitt i natten när jag gick igenom nåt liknande. Tog till och med upp kontakten med min pappa som jag inte pratat med på 2 år för att få tröst.

Mitt andra tips är att köpa eller låna alla Harry Potter böckerna, även om du egentligen inte gillar såna böcker/redan har läst dem/whatever. De är väldigt skonsamma för ett krossat hjärta, inget som triggar. Plus att det finns många så de räcker länge.

❤️

Jag förstår din känsla. Det gör ont att läsa, för jag har varit precis där du är. Jag vet att det suger att läsa, men tiden läker alla sår och det som är menat för varann hittar ALLTID till varandra. Oavsett om det var honom eller en annan framtida person.

Som någon skrev ovan, så vill jag verkligen rekommendera dig att du börjar ta hand om dig själv och din kropp (träning och bra mat!). Försök låta bli din telefon, det gav åtminstone mig ännu mer ångest att hela tiden ”vänta” på ett SMS eller samtal, som man aldrig fick. Tänk även på att personen som gjort slut också lider nu. Tro mig! Han är nog inte bara lättad över detta. Jag har själv varit den som gjort slut också, och aj vad det gjorde ont i kropp och själ. Jag fick ju ställa om hela mitt liv också, trots att beslutet var mitt. Kanske hen tänker att ni bara behöver vara ifrån varandra i några månader tills ni båda verkligen inser vad ni vill? Kanske inte. Det spelar ingen roll. Just nu måste du respektera dig själv och denna personen tillräckligt genom att försöka leva ditt liv genom dig och inte genom någon annan – se det som en chans att utveckla dig själv. Tala med psykolog på KRY (det är hur smidigt som helst och de är otroligt duktiga)!

VET Exakt hur du känner, exakt exakt exakt. Och fyfan, det är PISS. Och det kommer kännas piss ett tag. Jag kollade mobilen konstant, uppdaterade hans insta varannan minut för kolla om han lagt till någon ny, jag ringde från dolt numer bara för höra hans röst, jag började STOR röka och sluta äta och det enda jag kunde tänka på va vad har gjorde. Jag blev som besatt, jag kände mig ensammast i världen och jag hatade alla. Jag var så säker på att allt bara va en dröm för jag visste att han skulle komma tillbaka. Jag tog sömntabletter mitt på dagen bara för jag ville sova bort dagarna Tills han skulle smsa igen. Jag grät överallt, och när folk sa ”men gud han är bara en kille” ville jag slå
Sönder dom.
Alltså det låter så jävla dramatiskt när man läser det jag skriver, men det gör fan ont, det är som att personen DÖR. Och det enda som spelas i huvudet är att man aldrig kommer få återuppleva dagarna tillsammans igen, aldrig någonsin igen. Hur mycket man en vill.
Det är ett trauma, så låt dig själv må dåligt. Jag lät mig själv på piss som du kan läsa, men jag var tvungen, jag behövde få ut varenda känsla ilska som sorg, och först kände jag fan så här kommer jag känna resten av livet, jag kommer va förkrossad förevigt.
Men, sen gick tiden, och jag började dricka drinkar på fredagar ist för gråta mig till sömns. Jag tvingade mig själv att gå ut mer, gå på fler fester, ha spontana middagar, skaffa nya vänner, jag gick till frisören och la alla mina pengar på kläder och mig själv. Äntligen fick jag köpa den inredningen jag älskade, laga den maten jag ville. Tillslut njöt jag av friheten, jag började njuta av mig själv och jag insåg att jag har bara ett liv. Jag bytte jobb och gjorde karriär. Och sen en dag så ba insåg jag att fan? Inte va han så himla viktig, vi hade det underbart men han va inte viktigare än mig <3 jag tittar bara tillbaka som ett lyckligt minne men det kommer fler.

Försök att vända på det. Ni lever ihop men du känner att känslorna för honom har svalnat. Du vill gå vidare i livet.
Då måste du få göra slut.
Du kan ju inte vara tillsammans med honom bara för att han inte ska bli ledsen.
Det är sånt som händer.
Bryt ihop ordentligt och sen kommer du igen.
Träffa kompisar, köp en sista minuten.
Jag har också varit där. Det blir bra fast det inte känns så nu.

Läs Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”. Handlar om en kvinna som blir lämnad, och som tror att hon ska dö av det, och hur hon sedan tar sig ur den känslan. Hon kör bland annat 15-minutersmetoden. ”Jag behöver bara klara att leva nästkommande kvart. Först efter att jag klarat det börjar jag tänka på nästa kvart.”

Ingen kommer kunna säga något magiskt så att du känner dig bättre. Det måste komma från dig själv, inifrån. När jag var med om samma ( i bemärkelsen, han gjorde slut efter 7 år) så var jag så ledsen, efter 3 dagar kände jag att jag kommer att klara mig bra själv. När jag kände det så var det okey att vara ledsen. Sedan ägnade jag mycket tid till att ha saker att göra, människor att träffa för att inte hamna i grubbel-mode. Jag tänkte ofta på att jag älskade honom och ville det bästa för honom. Och jag förtjänade ju också samma sak. Så kämpa på, en vacker dag blir det bättre.

Hej! Någon som haft ätstört beteende men idag mår bättre och har tips på hur man kan ta sig ut ur det? Jag har ett fullt fungerande liv, klarar jobbet bra och har bra relationer med vänner, familj och kille. Men jag räknar kalorier och har gjort det i flera år, varje dag. Promenerar alla stunder jag har över för att förbränna kalorier och ”bunkra” till helgen där det blir alkohol och andra kaloririka saker. Jag är underviktig, men inte anorektisk vilket innebär att jag ”kommer undan” (dvs, folk är inte spec oroliga). Jag känner inte att jag mår dåligt, men jag förstår att det ÄR dåligt beteende och att jag inte fattar hur ”sjuk” jag är.
Har ni några tips hur man kan ändra sitt mindset? Det har blivit en slags livsstil så är så svårt att bryta. Tack 🙂

Var i samma läge när jag var yngre, under gymnasiet ungefär. Kroppen gick det väl ingen nöd på för hade typ 15 kilos övervikt när jag började, men psyket togs ju helt över av ”bränna kalorier och undvika mat”. Fanns inte plats för andra viljor, drömmar, känslor osv.

Anyway.

Jag kom till något slags vägskäl. Kände att antingen kommer det här bli på allvar, eller så tar jag mig ur.
Valde den andra vägen eftersom jag typ föreställde mig min begravning och att folk inte skulle ”minnas” mig som en person som var hejdundrande bra på att gå ner i vikt. Med den bilden förstod jag typ att livet var annat, att annat var det viktiga.

Sen tog det ett par år att omprogrammera mig själv, med återfall mer och mer sällan.

Jag har inget direkt svar på just det du undrar, men jag gör samma sak som du plus att jag pratar mycket om min vikt och gråter när jag äter förbjuden mat. Jag har pratat med både min pappa, en dietist och en psykolog om det och alla säger att det är ett helt normalt beteende och att jag inte ska oroa mig över att jag är ätstörd. Har du blivit diagnostiserad eller har du själv känt att det är ett fel beteende? Blir du trött av beteendet eller mår du helt hundra procent bra av det?

(Menar alltså inte att förminska, jag blir själv förvirrad av att höra från tre olika håll, varav två proffs, att det alltså inte är ett problem)

Jag förstår, 20:31! Jag känner att jag mår 100% bra oftast, psykiskt. Har inga direkta jobbiga tankar mer än att det är mkt fokus på mat/träning/ligga på kaloriunderskott.. Det tar mycket hjärntid, men är egentligen mer som en snuttefilt/vän än en jobbig grej. Egentligen skulle jag vilja hålla på såhär föralltid, för jag gillar min undervikt och känner att jag har full kontroll. Jag mår förmodligen sällan dåligt eftersom jag sällan tillåter mig äta mer än jag har i min budget. Men jag är underviktig, har ingen mens och kan inte sitta på hårda stolar för jag är för benig så det gör för ont. Jag är ätstörd, men har aldrig blivit diagnostiserad. Jag är 99% att jag uppfyller alla kriterier för anorexia, men jag har aldrig sökt hjälp. Det är också det som är konstigt – att jag är så medveten om att jag är sjuk men inte vill göra något åt det, någon som känner igen det? Är det så de flesta ätstörda känner?

Btw, väldigt sjukt att de säger att det är normalt beteende. Det är ätstört och det är inte normalt. Har de aldrig visat oro?

Får du beröm för din undervikt? Jag vet ju själv hur peppad jag blir när folk nämner att jag gått ner i vikt. Känner du samma sak? Det här med kontrollbehov kan verkligen snurra till det i huvudet. Har du gått i terapi för enbart det? Har du fler situationer i vardagen där du vill ha mycket kontroll?

Egentligen är det inte konstigt. Om du till exempel ser på en drogmissbrukare så är personen absolut medveten om att hen utsätter sig för något som inte är bra för kroppen, men kan ändå inte sluta förrän personen själv bestämt sig för det. Det går inte att sluta för någon annans skull.

Nej, dietisten tipsade till och med om målersättningar för att kunna gå ner ännu mer.

Vad bra att du ser att det ätstörda tänkandet inte är bra egentligen! När jag var sjuk (bulimi & anorexi) blev jag stolt när jag gjorde saker som jag egentligen visste var dåliga för mig MEN som sjukdomen tyckte var bra.. Sjukdomen var som en egen person inuti en, med krav och åsikter som jag skulle förhålla mig till för att bli ”bättre”. Mitt riktiga jag ville egentligen vara frisk men sjukdomen övertygade mig om att livet utan sjukdomen skulle vara otänkbart och ovärdigt. Sjukdomen vill inte dö, den håller tag i en på alla sätt den kan, blir så trovärdig i sina argument för varför man ska vara sjuk och fortsätta som man alltid har gjort. Det man upplever som att ”ha kontroll” är egentligen det motsatta, man blir kontrollerad av sjukdomen, den styr allt o jag följde slaviskt.

För mig var det som började ta mig in på en frisk bana att gå till SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar). Mitt tips är att kolla upp vad din kommun har för alternativ när det kommer till ätstörningsbehandling! 🙂 För som ätstörd vågar en oftast inte bli frisk. Vem kommer jag vara då? Då saknar jag ju min ”kontroll”? Men jag kan med handen på hjärtat säga att jag saknar inte ”kontrollen” och allt vad den skulle resultera i (för mig var det att bli mer älskvärd, ”om jag är smal är jag lättare att älska”) nu som frisk. Jag har en fri själ. Jag känner mig lugn, ljus och genuint hoppfull inombords. Sjukdomen var oftast hetsande (mer motion, mindre kalorier, etc) , mörk och betungande med alla krav och stenhårda kontroller.

Det går verkligen att bli frisk och du är så fantastisk som skriver om det du upplever i din sjukdom! Det är ett bra steg i rätt/frisk riktning 🙂 Och hela livet är fyllt av steg, var inte rädd för att behöva prestera att bli frisk inom en viss tid (kontroll). Det tar den tid det behöver. För det är så många insikter på vägen som kommer komma! Rom byggdes inte på en dag osv haha 🙂 Jag minns t.ex. när jag hade varit på toaletten och skulle tvätta händerna, helt plötsligt kom det ljummet vatten på händerna och jag blev så chockad, jag hade omedvetet valt att skölja med ljummet vatten och inte det kallaste möjliga som jag/sjukdomen alltid gjort innan. Och det var så skönt. Att tillåtas avslappning, njutning och att må bra.

Oj hoppsan, var menat att skriva mitt förra inlägg till Ines huvudinlägg 🙂

M och Ines, ni skulle kunna kontakta föreningen Frisk & Fri (https://www.friskfri.se/fa-hjalp/). De har telefontider, chattar, träffar m.m. !

Man va?! Skulle det vara normalt att gråta när man äter ”förbjuden” mat?? Att man ens har det synsättet att viss mat är förbjuden…
Hoppas de menade normalt som i vanligt och inte normalt som oproblematiskt för det låter helt galet annars tycker jag.

Hoppas min kommentar tolkas med den välvilja jag skriver, tycker att man ska få hjälp och inte behöva ha det så alltså ?

Kognitiv beteendeterapi (KBT).

Jag får jobba med mig själv varje dag angående maten. Jag påminner mig om hur tomt det är att lägga så mycket tid på bantning. Jag ser till att tänka på hur sorgligt det är att jag tycker att den viktigaste aspekten när det kommer till mig själv är vikten. Jag ser till att hitta saker i min personlighet som jag är stolt och glad över att jag har. Jag har bestämt mig för att jag är värd min egen kärlek.

Hej Ines. Fick väldigt ont i magen av dina kommentarer. Jag har varit i exakt din situation förutom att jag hade fler ”störda” beteenden t.ex laxering… jag vill bara ge dig två råd och det är 1. Umgås och prata enbart med friska förebilder, avfölj alla som bantar eller minsta lilla skit du blir triggad av just nu. Helt ärligt, jag har till o med slutat umgås med vissa för att de är smala, jag klarade inte av det just då!
2. Sök hjälp, för du behöver hjälp. Jag ångrar att jag gick så jävla länge utan hjälp för ”det var inte så farligt”. Sök dig till specialist vården. Du tror kanske att ÄS får dig att må bra men det är för att du följer ÄS, så fort du går emot den kommer ångesten… Du skadar din kropp och din självkänsla och ditt sociala liv varje dag… Nu när jag kommit ut på andra sidan förstår jag att ingen är lycklig när man har ÄS. Kramar

Har ätstört beteende men har kanske..10kg övervikt. Känner mig duktig och ger mig själv ros när jag skippar frukost och lunch. Vet att det är dåligt men känslan när jag bara har druckit vatten hela dagen fram tills middagen är liksom en positiv känsla… Vet som sagt att det är dåligt och min lösning har varit att berätta för personer i min närhet om mina tankar och beteende. Har berättat att jag ofta ljuger när folk frågar om jag har ätit för att slippa tjat om att jag måste äta osv. Har hjälpt mycket då vänner och familj runt mig uppmuntrar mig till att äta frukost och frågar mig ofta om jag har ätit (vilket jag ofta inte har och då jag vet att det är dåligt så äter jag ofta något om någon frågar och påpekar). Ta tag i det innan det går för långt! <3

Anledningen till att jag skrev om att jag har övervikt var för att folk ofta inte tänker att ätstörda människor har övervikt utan att man ska vara sjukt underviktig..Viktigt att man är uppmärksam på dom man har runt sig och inte bara kolla på iutseendet.. :/

Det enda rådet jag kan ge dig är att söka hjälp. Se det som ett beroende, vilket de faktiskt är, och de första steget är att inse att du är sjuk (vilket jag får känslan av att du gör i och med det du skriver) och erkänna för dig själv att du behöver hjälp för att komma ur det. Det handlar egentligen om att du måste bestämma dig för att du vill försöka göra det du kan för att må så bra som möjligt. Jag hade själv anorexia i flera år när jag var yngre, och ja det blir en livsstil, ett beroende och något man intalar sig själv att man behöver göra för att må bra. Tyvärr är de svårt att bli av med alla tankar och vanor. Det du kan få hjälp med av tex en psykolog är hur du ska hantera alla tankar och sluta låta dom styra dig och dina beslut du tar.

Hej Ines,
Har inget bra svar på din fråga eftersom jag själv har anorexi/bulimi. Jag väger ca 35 kg och är rädd att hjärtat snart ger upp då mina kräkningar ökat och jag har tyvärr ingen som ”ser mig”.
Snälla hamna inte längre ned i skiten och fokusera på vad som är viktigt i livet. Jag såg en dokumentär på tv ikväll om mat. ”Mat är så enkelt, men så svårt. Vi ska äta, ofta men lite”.
Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden, till mina år där jag hade friska tankar ?
Ta hand om dig/er därute!

Jag ser dig ❤️ Jag vet egentligen vad du menar med citationstecken, men jag ser dig nu.

Ta helgen till att fundera. Skriv ner allt du tänker på gällande mat. Vad som skrämmer dig, mål, önskningar, övriga tankar, allt du kommer på.

På måndag ska du antingen be någon du litar på att hjälpa dig att kontakta en klinik eller själv kontakta kliniken. Jag vet att det är privat och antagligen något av det jobbigaste du kommer göra i livet, men gör det. Gör det.

Din kommentar värmer M ❤️
Jag har haft detta väldigt många år nu och livet i övrigt är på botten.
Jag har tyvärr ingen att vända mig till, varken vänner eller familj. Kanske din kommentar blir den som räddade mig, kanske inte.
Så ensam känner jag mig, och rädd ?

Vill du maila mig? Vet exakt vad du går igenom ❤️

Hur får jag tag på dig?

Då har du redan skrivit en punkt på listan- ”orolig över att gå igenom allting ensam.” Hämta papper och penna eller skriv i ett dokument på datorn eller mobilen. Gör det som passar dig bäst.

Klart du är rädd. Det är ett jättesteg efter alla år. Men det finns så mycket stöttning att få både i verkligheten och på internet. Någon la en länk där uppe, klicka och läs lite. Googla vad din stad erbjuder. Om den inte har ett specifikt ätstörningscenter så kan du boka en tid på vårdcentralen så hjälper dom dig vidare därifrån.

Jag tror på dig!

Åh du kan väl här och nu – eller så fort hälsocentralen öppnar – ringa och be om hjälp. Och ge inte upp innan du har fått hjälpen. Jag ser dig också och så där ska du inte ha det. Jag blir också orolig för din hälsa. Ta hand om dig!

Jag ser dig också. Ta dig själv och ditt liv på allvar och sök hjälp! Du fixar det ?

Tack ?

Jadu, det är mycket som kan fungera trots en ätstörning… Men du mår inte bra vad det verkar. Gör mig ont att läsa.
Haft likadant som du. Jag valde att sluta, och började äta vad jag ville ha och behövde för att fungera. Jag gick på universitetet och klarade inte av studierna om jag inte tog hand om kroppen. Det var väldigt jobbigt. Från underviktig gick jag till mullig och därifrån är jag nu normalvikt med trivselvikt jag behållt under 10 år inkl efter två barnafödslar. Jag är ett levande bevis på att der går. Men jag har ständigt tankar i huvudet men de upptar inte hela min värld. Jag tänker spontant att det kan hjälp omdu kanske kan hitta ett nytt fritidsintresse, sy, måla, fiska, gå en språkkurs. Planera en resa… köp en hund… Något att glädjas åt och tänka på. Stå emot att räkna. Stå emot att kompensera. Avfölj personer som triggar. Allt. Släng gamla kläder som är för små eller som du egentligen behöver växa ur. Det här kräver mkt jobb och pannben men det går.
Det är väldigt svårt att göra detta på egen hand. Som andra skriver-det är ett beroende:(
Börja på din vårdcentral. De har kontakter till psykologer etc. och kan skicka remisser till andra kliniker. Du är värd detta. Investera i din framtid.
Kram

För min del såg jag genom mina föräldrars ögon hur de led när de var dag såg mig bli tunnare och tunnare. Älskar de för mycket för att fortsätta utsätta dem för den smärtan som jag vet att de kände. Bestämde mig bara en dag för att nej vet ni vad hjärnspöken, dra dit solen aldrig skiner och stanna där för gott.

Idag, några år senare tänker jag inte alls lika mycket i de banorna som jag brukade göra. Men några av tankarna finns med en ändå och det kommer de nog alltid att göra mer eller mindre. Försök, försök, försök att koppla ifrån är mitt tips. Du har ditt huvud och du har din övriga kropp, sluta upp med att se dem som ovänner och fiender och låt dem istället funka som ett. Lycka till ❤️

1 – släng vågen och gör det på riktigt.

2 – tänk ut och skriv ner vilka ritualer och säkerhetsbeteenden som du har kring din viktkontroll. Tex att alltid väga/mäta sig, prova vidden på låren i en speciell byxa, jämföra sig, räkna kcal ja allt vad det kan vara. Sedan trappar du successivt ner på dem. Dessa handlingar gör att du bibehåller fokus på vikten och kroppen i tankarna och så även ångesten. Det är mitt bästa ”mini-tips” som jag själv haft nytta av när jag känner att jag börjar falla tillbaka i ätstörningarna. Då ser jag till att jag beter mig som en frisk person i handling så kan tanken sakta men säkert hänga med. Stor kram till dig ❤️

För mig vände det när jag väl gick upp i vikt för jag flyttade ihop med min kille som äter normalt. När jag gick upp i vikt kände mig piggare, mitt immunförsvar blev bättre, jag hade mer ork, då slog det om i huvudet på mig. Som en blixt, shit, det är så här en ska må. Kanske inte så mkt till hjälp men så kände jag!

Hur blir man snyggare utan att operera sig? Ert bästa snyggtips?

Ta hand om sitt hår, sin kropp och sin hy. Menar inte att man ska skaffa pt och träna 5 gånger i veckan, men se till att få in lite träning i veckan. Håret tycker jag är viktigt. Speciellt blekt hår drar verkligen ner folks utseende. Det ser nästan alltid torrt och tråkigt ut. Samma sak med de som konstant plattar, syns på håret.

Att le, låter ju kanske lite tråkigt. Men ofta kollar jag mig själv i spegel och bara blööh och gör mig alldeles mosig. Såklart ser jag ful ut då. Men sträcker jag på mig, är snäll mot mig själv och ler blir jag 99% snyggare haha.
Annars säger jag ett par nya skor inget får mig att känna mig fräschare stilmässigt! Med nya skor känner jag mig som en kung, rulla ut röda mattan here I come typ :))

Bra och stolt hållning och Kläder man känner sig bekväm och fin i!

Jag brukar färga ögonbryn och fransar. Har ganska ljusa naturligt och känner mig snygg utan smink när de är färgade. En bra bh i rätt strl (om du är en person med bröst), kläder som framhäver det man gillar med sin kropp, i rätt storlek. Att klippa sig regelbundet och inte färga håret i en enda färg utan lite slingor (om du har färgat). Ta hand om hyn, peela ibland, lägg fuktmask och använd fuktserum (finns bra billiga varianter. Är du blek som jag, lite brun utan sol i ansiktet gör att du ser ut som du varit ute i solen, ser friskt ut. Sen så är ju snygghet också en känsla, känner du dig snygg blir du snyggare. Tips är att ha en bra spegel med smickrande ljus i tex hallen så du ser den bästa möjliga spegelbilden innan du går ut, en automatisk snyggboost!

Vad använder du för brun utan sol i ansiktet? Så rädd för att bli orange och flammig. Mvh en annan blekis 🙂

https://skincity.se/sv/artiklar/h2o-tan-mist-100ml.html?gclid=EAIaIQobChMIja-f6-6Z5AIVAt-yCh3idQetEAQYASABEgIMHfD_BwE

/anonym 20:55

Generellt skulle jag väl säga att man ser vårdad ut och att man klär sig fint och inte ”slappt”. Med fint och inte slappt menar jag såklart inte att man måste ha blus och dyra kläder, men att man tex inte går runt i bylsiga hoodies och mjukis på stan typ. Tycker ärligt talat att de flesta människor som ser vårdade ut också ser trevliga och fina ut! Ett stort leende på det sen är man hemma 🙂

Håller med ang. att håret är viktigt. Känner ofta då jag har sminkat mig fint och har fina kläder men håret kanske är lite halvfett och i en tråkig tofs att jag ser riktigt trött och trist ut. Men tvärtom om jag har fixat håret fint kan jag känna mig dösnygg även om jag är osminkad och blek som ett lik 🙂

Om man går fort och ler mycket syns det inte att man är ful.

Tack du gjorde min dag! ☺️??

Jag dööööööör, bästa kommentaren ? !

Citat Lasse Åberg

Sagt av Jonas Gardell

??

Gå på en färg- och stilanalys. Där får du tips på vilka färger som klär dig bäst och vilka snitt på kläder som passar din kroppstyp 🙂

Alltså snygg rent estetiskt och inte bara ”känsla”. Klä dig tight, träna, ha en bra bh, ha helst lite längre hår, sminka dig, fokus på fransar eller läppar, välvårdade naglar, klackar om du vill vara extra, spraytan, en bra highlighter så du ser frisk ut… alltså det är väl det som gör en (oftast) synligt snyggare..

Måla naglarna i en pigg färg ?

Jag känner mig snyggare när jag har välvårdade fötter och händer, på somrarna målar tånaglarna i fräscha färger och på vintern lite mörkare. Klippta, filade naglar både på tårna och händerna. Att hålla håret fräscht, köra inpackning en gång i veckan och klippa regelbundet. Just slitet hår som bara hänger tycker jag ser så jäkla trist ut. Våga klippa!! Kläder du trivs i som passar din kroppstyp. Färga ögonbrynen och noppa till dem, men om du har möjlighet så låt de gärna vara lite buskiga, tycker det ser så naturligt vackert ut. Lite brun-utan-sol, mascara, ett rosigt rouge och mjuka läppar. Ta hand om hyn behöver absolut inte vara dyrt! Rengör, peela och återfukta(!). Om du vill avancera så kan jag tipsa om aktiva ingredienser, AHA-syra gör min hy leeen och BHA har hjälpt mot mina porer. 🙂

För några månader sen gjorde jag en abort som jag blev mer eller mindre tvingad till. Jag ville verkligen behålla barnet men var inte stark nog att stå upp mot pappan. Jag trodde ändå jag skulle kunna hantera det men det har verkligen förstört mig psykiskt och det enda jag tänker på är att jag vill få tillbaka mitt barn. Utöver att ta mig till jobbet ligger jag mest bara hemma och gråter och har en enorm ångest. Finns det någon som gått igenom en liknande situation som har råd för hur jag ska kunna gå vidare från det här? Jag är ung så har ingen ”stress” med barn på det sättet men just nu vill jag inget annat än att få det jag gjort ogjort, det är ju såklart inte möjligt men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare.

Fan vad hemskt. Har ej varit med om samma sak men känner ändå med dig. Så sorgligt att du kände dig tvingad. Vill man fortsätta graviditeten blir man ju liksom fäst redan plusset på stickan. Eller jag blev det i alla fall. Så förstår verkligen att du mår dåligt. Vet inte vad för tips jag kan ge annat än att du ska tillåta dig själv att sörja och vara ledsen. Tillåt känslorna att finnas. Och sök hjälp! Vet ej var du gjorde aborten men sjukhus brukar ha kuratorer tillgängliga att prata med när man ska gå igenom eller har gjort en abort. Tror du behöver börja där och sedan kan du få remiss till psykiatrin.

Ta hand om dig ❤️

Tack ❤️

Det ska finnas en kurator men det har känts övermäktigt att ens komma till att ringa. Har inte heller någon erfarenhet alls av psykiatrin. Men det ska bli nästa veckas mål att ringa dit och våga ta hjälp!

Vet känslan. Ibland är saker så tunga att man knappt orkar ta hjälp för man då måste prata om dom. Men du gör ditt framtida jag en tjänst genom att söka hjälp. Lycka till, det kommer att gå bra! ❤️

Det låter som att du behöver prata med någon professionell❤️. Själv har jag gjort tre aborter. Den sista gången mådde jag också dåligt av det men mes tiden kom jag över det.

Gjort en abort för några år sen, dock var vi överens om att göra det så kan såklart inte helt relatera. Däremot förstår jag ångesten. Precis i stunden och kort efteråt var jag såå säker på beslutet, någon vecka senare hade jag sån otrolig ångest, skuldkänslor och grämde mig över om vi gjort rätt eller inte. Att vara i en situation där man mer eller mindre blir tvingad till det… jag kan inte ens föreställa mig.

Jag tror helt klart att du behöver prata med någon professionell om detta ❤️ Sjukhusen/gyn brukar ha kuratorer som har mkt erfarenhet av just aborter. Det här är inget du ska behöva bära på helt ensam ❤️

Var glad att du inte är uppbunden till den där idiotmannen som tvingat fram beslut hos dig. Var tacksam for dodging that bullet! Du vill inte behöva bråka med honom om ett barn i framtiden. Om du tror det gör ont NU, fatta när ungen behövt hamna i kläm mellan er för att den ena parten inte ser barnet som önskvärt.
Nä var glad och tacksam för det hade kunnat vara så mycket värre.
Satsa på att sätta ett barn till världen med en man som vill bli förälder. Och tills du hittat honom, skydda dig bättre.
Känns lite som ett dåligt beslut genom hela historien. Både med valet av man och att inte skydda sig.

Nu har jag alltid skyddat mig, det går att bli gravid ändå.

Blir så provocerad av att folk utgår från att man inte skyddat sig för att man genomgått en abort. Man kan bli gravid MED preventivmedel också! Det finns INGET preventivmedel som skyddar till 100%. Möjligtvis sterilisering?

Känner en som blev gravid efter sterilisering. Min doktors fru blev gravid när hon ammade deras nyfödda och åt minipiller. Hon födde igen senare samma år. Myndigheter trodde de försökte fiffla när de anmälde två födda barn på samma år.

Hej K, vilken fruktansvärt tråkig situation du har hamnat i. Jag har varit med om i stort sett samma sak själv. Inte tvingad till abort men där pappan gjorde klart att han inte var intresserad av att vara delaktig och vid den tiden i livet jag befann mig fattade jag beslutet att jag inte var redo att ta på mig hela det ansvaret själv. Det gjorde ont i hjärtat en lång tid efteråt men det minskade med tiden. Trots att jag där och då tyckte att det var väldigt ledsamt och jobbigt så tycker jag ändå att det var bra att gå igenom de känslor och tankar jag hade. Abort ska inte vara en enkel ”fixar-det-på-lunchen-grej”. Det är ett stort beslut som påverkar. Men, det jag vill komma till är att jag 11 år senare fick min dotter med min man, hon var efterlängtad och i allra högsta grad planerad. Och även om tankarna om aborten kom upp till ytan i samband med graviditeten och efter förlossningen så valde jag att känna tacksamhet för att jag fattade beslutet om aborten. Hade jag fullföljt graviditeten hade jag kanske inte träffat min man, jag hade kanske inte kunnat få fler barn och då hade jag inte haft min dotter idag. Det är en pissig situation du är och har varit i. Tillåt dig själv att vara ledsen men försök att trösta dig med att du har valt ett beslut som du ansåg var bäst för dig (och då även för det embryot). Du är ung och det kommer komma en dag där du kommer att fullfölja en graviditet (om det är det du vill då). Många kramar från mig.

Närmsta destination för att få uppleva vit sand och klarblått vatten?

Djäknesundet. Helt sjuk vik i vättern. Känns som man åkt utomlands. Fattar inte varför vattnet är sånt just där?

Wow!

Vaaaaarför visste man inte detta tidigare!? Nästa sommar!

Men hur kallt är det i vattnet? Kan man ens bada? Vi ”badade” Vättern förra sommaren när det varit 30+ i flera veckor men Vättern var fortfarande svinkall. Det var liksom springa i, doppa sig, och sen rusa upp igen för det var så saaaaaaaaatans kallt. Sjön är ju så djup!

Formentera utanför Ibiza??????

Västkusten!

Var finns den vita sandstranden på västkusten? Letar och letar bland klipporna

Stränderna runt Båstad Torekov Halmstad.

Leta bättre. Skrea är ju en lååååååång vit strand.

Alltså tack! Det där Djäknesundet såg ju underbart ut. Ibland är det lätt att glömma hur vackert Sverige kan vara. Inte behöver man åka lång väg utomlands för att få till det, precis vad jag letade efter!

Djäknesundet är sååå fint.

Det är det ? Synd det är så jäkla trångt med parkering bara. Men är man där tidigt så ?

Pite havsbad, Böda strand, Lomma beach, Sandhammaren, Skanör-Falsterbo, Båstad, Tofta.

Vill du utomlands är Danmark och norra Tyskland bra alternativ.

C, tack så mycket! Till Danmark och Tyskland kan man ju bila till också. Vill undvika att behöva flyga långt och betala dyrt. Försöker uppskatta Sverige/Europa och sluta tänka att en lyckad/perfekt semester kan bara göras i typ Thailand eller Maldiverna.

Ja remsan mellan Helsingör-Köpenhamn är så fin!

Tropical Beach i Helsingborg! Vill iaf minnas att det var väldigt fint där.

Annars tipsar jag om Pärnu i södra Estland. Kurort med lååååång strand. Vet inte hur din ekonomi ser ut men jag lyckades ta mig dit för några år sedan för runt 600 kr.

Sydkoster.

Beddingestrand i Skåne 🙂

Sopor ska vara grymt fint. Gotland? Men lika dyrt som att åka utomlands typ så ?

För den som inte förstod så menas nog Sopot i Polen. ☺️

Sandhammaren nära Ystad?

Faniljelivsfråga (-: Alltså det här med att lämna en bebis att sova själv, kommer man någonsin våga det? När gjorde ni det och hur gick det? Min är tre månader och jag förstår inte hur jag någonsin INTE ska kunna ligga intill henne när hon sover? Känns ju hemskt om hon skulle vakna och vara själv. Inte för att jag har ett behov eller så just nu men i framtiden kanske man kommer behöva göra lite saker på kvällen. Fattar för övrigt inte heller hur jag någonsin ska kunna låta någon passa henne ens en timme. Tänk om hon är med mormor en timme eller två och vill ha mamma eller pappa och vi inte är där? Är så rädd att hon ska ta skada av det och förlora förtroendet för oss. Att hon ska känna art hon inte kan lita på oss. Är säkert orimligt töntig men känner djup ångest inför att detta kommer behöva ske i framtiden. :-/

Någon annan med samma ångest?

Nej.

Konstruktivt och bra svar, tack! 🙂

Nej det låter lite överdrivet. Eller så är du helt enkelt inte redo 🙂 Kommer inte kännas så sen.

Kände du dig alltid redo och om inte, bör gjorde du det? (Förutsätter att du har barn eftersom du svarade på min kommentar ?) Vet att jag är överdrivet ångestfylld kring detta men är också rädd för att jag aldrig ska bli redo och behöver söka hjälp. ?

Om du känner ångest så sov med bebisen då… inga konstigheter. Mina barn har sovit i egna sängar från dag 1 och det har gått jättebra men dom är alltid välkomna in till vår säng om dom vaknar på natten tex.
Om du (och barnet och din partner) sover bra så spelar det ingen roll vart vem sover, så länge ni är bekväma. Jag sover så dåligt med barn i sägnen så det funkar inte.

Alla föräldrar är ju olika etc men jag tror inte att det är särskilt vanligt att inte våga vara mer än en meter från sitt sovande barn. Är det bara på natten du känner så eller även när hon sover på dagen? Det behöver inte vara töntigt men det låter nog som något du borde försöka jobba på för det låter jättejobbigt att ha det så. Jag satt i princip ihop med min äldsta och älskade det, men jag har inget minne av att jag inte vågade låta henne vakna ensam. Det tar ju bara 30 sekunder sen är man hos dem igen.

På dagen vaknar hon så snabbt man ens försöker lägga ner henne men även om hon kunde sova själv hade jag nog tyckt det var jobbigt att gå ifrån. Kan kila iväg en stund och göra något snabbt och har till och med tagit en dusch en gång men tyvärr vaknade hon just precis den gången och pappan dög ej som tröst (det blev skrikfest) och efter det har jag inte vågat mig iväg igen. Börjar också tro att min ångest är lite ”onormal” och tror det beror på ett trauma vid förlossningen. Tack för svar!

Ja jag förstår att sånt kan vara jättejobbigt. Jag tror faktiskt att det inte är helt normalt eller sunt, för dig alltså. Din dotter har det nog fantastiskt, men det verkar ändå som att du inte mår helt bra i det här. Det känns så främmande för mig att må så dåligt av att barnet är ledset hos sin pappa en liten stund. Men jag känner också att jag inte har några bra tips på hur. Du kanske kan fråga på bvc om du kan få träffa en kurator?

Åh det är så jobbigt att inse att man faktiskt har ett överdrivet beteende. Jag vill liksom vara chill och inte oroa mig men mår så dåligt så fort hon blir ledsen. Tror jag blivit så traumatiserad att jag tror att minsta lilla fel kommer skada henne för livet. Fattade inte själv hur illa det var fören jag läser era reaktioner ☹️

Man är såklart rädd om det finaste man har, det är naturligt och bra att oroa sig för sina barn. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är fel att vilja ligga bredvid sitt barn, samsova, ge mycket närhet etc. Däremot låter det ju som att du inte ligger bredvid ditt barn enbart för att det är härligt och mysigt utan för att du tror att du måste. Och så är det ju inte, det vet du kanske innerst inne eftersom de flesta barn gråter och skriker då och då men ändå är trygga, välfungerande människor 🙂 du kan ju testa att lämna sängen och rummet men vara precis utanför, redo om hon skulle vakna, och bara känna hur det känns. Läsa en bok eller pyssla med något, att vara närvarande och uppmärksam utan att vara nära rent fysiskt. Bara testa, känns det inte bra kan du ju bara gå och lägga dig med henne igen 🙂

Precis så. Tycker det är supermysigt att ligga bredvid henne och har inget emot det. Men det är också på kvällarna hon faktiskt kan sova själv utan att vakna så fort man inte är precis bredvid och därför är också kvällarna enda tiden jag kan få lite gjort eller umgås lite med min partner. Som du skriver tror jag att jag måste ligga där och det kommer ju bli ett problem så småningom. Någon gång måste man ju duscha, pussas, vika tvätt och färga ögonbrynen också 😉

Men kan glädja alla med att jag faktiskt nyss satte mig i soffan utanför rummet en stund och övade lite. Det kändes bra! Blev liksom lugnare av vad alla skrev. Sen började hon härja i sömnen och då springa jag in igen. ? Små försiktiga steg 🙂

Min första behövde mycket uppmärksamhet/närhet och jag höll honom hela tiden, han sov på mitt bröst och vi var nära hela tiden. Jag kände också att det var jobbigt att vara ifrån varandra. Nu har jag tre barn 10 år senare och själva oron är borta men yngsta sover i vår säng fortfarande och de andra två har också gjort det tills det liksom bara skett naturligt att de vill ha egen säng, typ vid 4-5 år. Jag älskar att vara nära med barnen och sova ihop. ☺️ Saker löser sig på något konstigt vis.

Tack för svar! Tänker att min tjej kommer få sova hos mig hur mycket hon vill. Problemet är ju bara att jag ligger där hela kvällen också. Och kvällen kommer ju vara den tid då jag hinner få lite saker gjort tänker jag. I framtiden alltså känner vän ingen större press nu. Men skönt att höra att man inte är helt ensam i sina känslor.

Tiden jag spenderat bredvid barnen när de sover ser jag inte som bortkastad, det är det mysigaste som finns. Framöver kommer det bli naturligt för dig, om du vill gå upp och fixa något kommer du göra det. Barnen blir stora så snabbt!

Har du provat att ha en babyvakt med kamera, då kan du rikta den på henne och ha din lilla monitor jämte dig vart du går i huset så du ser henne om du vill göra annat. Det är ljud också så du hör om hon låter.
Den funkar i mörker också. Jag vet att det fungerar jättebra för vi har haft den på när vi har passat barnbarnen.
Lycka till med den lilla❣

Tack för tips! Har faktiskt funderat på att skaffa det! ?

Finns jättebra appar till telefonen!

Har en 8månaders och är himla ångestriden överlag men skulle säga att din ångest låter väldigt överdriven! Helt förståeligt att du inte vill lämna ditt barn vind för våg men att inte ligga bredvid din bebis när hon sover kommer inte skada henne. Om du/pappan/annan trygg person finns i närheten och kommer när hon skriker så finns det ingen chans att förtroendet skadas 🙂

Jag tror lite på att tvinga sig själv att göra saker man får lite ångest av som nybliven förälder. Typ lämna bebis hemma med pappan och gå ut själv, ta barnvakt av mormor ett par timmar en kväll för att käka middag ute osv. Du ÄR den viktigaste personen i bebis liv men du är inte det enda bebis behöver!

Tycker du borde prata mer BVC om din ångest, kanske kan du få prata med psykolog om det? Och om du hade en traumatisk förlossning borde du definitivt lyfta det och få hjälp att bearbeta!

Hoppas det löser sig!

Du har helt rätt med det där att tvinga sig lite. Tar med mig det, ska till och med försöka gå ifrån lite ikväll och se hur det går. Ibland behöver man bara höra från andra att det inte är så farligt. Att hon inte går sönder för att hon behöver skrika lite.

Det är alltså jag som är TS men glömmer skriva in mitt nick ibland när jag svarar 🙂

Du behöver inte tvinga dig själv heller, gå på din magkänsla.

Det med sömnen. Varför ens tänka på det nu? Min äldsta är snart 6 år och vi sover i samma säng ännu. Lillasyster sov i min famn sitt första år.

Hon kommer få sova med mig så länge hon vill men kommer ju ändå behöva gå ifrån på kvällarna framöver för att få saker gjort eller umgås med min partner osv.

Lägg henne i vagnen och ta med dit du är kanske? 🙂

Hon gillar tyvärr inte vagnen ?

Känner igen mig. Mina barn har fått sova hur de velat (egna sängar eller med oss föräldrar), de har ända fram till nu (4 resp 6) sovit med oss. Mysigt och bondande tycker jag om än taskigt för sömnen. Kunde avundas föräldrar som kunde ha barn i egna sängar/rum från dag 1 samtidigt var jag själv inte redo för det. Om du kan, försök vila i tanken att dina tankar och oro är helt ok och normal och det du känner nu inte nödvändigtvis vara samma känsla du kommer ha om en månad eller ett halvår. Du har ju varit med om en av de mest livsomvälvande saker, det är helt ok och normalt att vara orolig och ha nerverna utanpå kroppen ♥️

Tack vad fint ❤️

Haha ja låg just å tyckte synd om min 4-åring som ligger ensam i rummet för typ första gången å försöker somna ?

Det låter jobbigt för dig. Om du är på 100% så var jag kanske på 10% så kanske inte bästa person att svara. Men sov med bebis om du vill. Vi samsov tills vår son var 8mån, gick åt helvete, han fick komma tillbaka i 2mån och sen försökte vi igen vid när han var 10 mån. Vi körde sluta amma och eget rum på en gång då och då gick det bra. Hahah.
Om bebis vaknar och är själv kommer 1 av dessa 2 saker hända- 1. hon underhåller sig själv och ligger och typ jollrar. 2. gnäller så att ni ska komma och hämta henne. Bebisar är inte dumma, dem är rätt bra på att visa vad de vill =)

Tänker även på dig och din partners relation, får ni tid att umgås själva utan bebis om bebis jämt är fastklistrad? Det tycker jag är en aspekt att ta med, att ert förhållande kanske tar lite stryk om ni aldrig får partid? Sen hade jag själv dött utan min egentid på kvällen, då man kan äta något i lugn och ro, titta på serier i lugn och ro, bajsa själv hehe osv.
Hon kommer inte ta skada över 1-2h, de e lugnt =) Hade ni lämnat i 2veckor är det en annan femma men några timmar skadar inte. I början lämnade vi för att gå ut och äta på restaurang, första gångerna vågade jag inte ta finare resturanger där man sitter en stund utan vågade bara ta typ donken, bk osv haha så börja i din takt. Kanske 30 min att du å din partner går en lite promenad, och så utökar ni för varje gång? =)

Tack för svar. Är ju precis egentligen så enkelt som du skrivet men jag har som någon gigantisk tröskel att komma över när det kommer till att hon vaknar ensam och behöver gnälla eller skrika efter oss. Hoppas dock att jag kommer över den tröskeln. Speciellt – som du skrev – för min och min partners skull.

Ju fler gånger ditt barn vaknar ensam och piper, desto mer befäster du också att mamma alltid kommer så fort barnet behöver. Jag vet att det är obehagligt att barnet är ledset men så länge du kommer så är det ingen fara för henom ? Jag har alltid kutat till min och nu (6mån) sover hon själv och om hon behöver klappas om eller har vaknat under en tupplur så slutar hon pipa så fort hon hör att jag är på väg. Hon behöver alltså inte gråta längre och vet att jag kommer, och jag slipper obehaget med att vara orolig över ledset barn 🙂

Tolkade alltså det som att du var orolig över att hon skulle vara ledsen även när du är hemma

Åh vad skönt att höra och det är ju sant att man befäster att man finns dör genom att dyka upp när man behövs och inte tvärtom. Tack! <3

Mitt barn är tre år och sover mellan oss på natten. Och har alltid gjort. Funkar fint för oss.
På dagen har han alltid sovit själv men aldrig varit en stor sover på dagen. Klart han var lite förvirrad första gångerna han vaknade själv men lärde sig ju att säger han ”pip” så kommer vi.

Att lämna till barnvakt handlar om att du ska bli redo. När barnet har en relation till sin mormor och kan kommunicera den med leenden eller ord eller kroppsspråk eller vad som kan det kännas lättare. Nu kanske alla är främlingar förutom du och ev pappan men aå är det inte hela livet för barn.

Tack för svar och bra insikter!

Tänk så här angående passning: Du gör ditt barn en tjänst om du låter det bli fäst vid andra personer. Det berikar ditt barns liv att ha fler anknytningspersoner.
Och är du där 100 % av tiden får de personerna aldrig chansen att trösta och knyta an till ditt barn.
Lycka till

Så sant, tack. Behöver höra sånt!

Kände liknande med mitt första barn, gick över efter typ ett halvår. Andra får ligga och sova lite varstans nu ?

Hehe skönt att inte vara ensam! Brukar ju få höra att man är lite kaxigare med andra barnet ?

Jag kände samma ångest. Jag tror att det tärde mycket på mig i längden eftersom jag aldrig fick min återhämtning. Det hjälpte dock inte att ”alla andra” var så avslappnade med sina bebisar och inte alls kunde förstå när jag beskrev mina känslor. Det fick mig att må sämre och tvivla på om jag verkligen var redo för barn.

Nu efter tre år och snart dags för en ny bebis hoppas jag att jag kan slappna av lite mer. Om jag inte kan det, utan känner samma ångest, så är det ändå ingenting jag kommer motarbeta. Även om jag tycker att bebistiden var olidligt tuff ibland så är jag säker på att jag inte hade mått bättre av att tvinga mig själv att gå emot mina instinkter. Jag är säker på att du gör det som känns bäst för dig och din familj.

Tack för att du delar med dig Emma. Det hjälper att inte känna sig helt ensam i sina tankar!

Min fyraåring ligger jämte mig nu…som varje natt! Hon Vill, vi vill… det kommer en dag när det är nej. Jag tycker det är så mysigt!

Kände inte alls så ?

Men bebisen är liten nu så normalt att känna som du gör. Om känslorna kvarstår, sök hjälp. Föräldraskap handlar mycket om vägledning och att gradvis släppa taget. Men inte redan så försök slappna av ?

Tack, ska försöka! ?

Min är 2 år känner fortfarande att jag vill ligga bredvid oxh känna hennes andetag o somna till det. Mysigt är det. Hon får själv bestämma när hon vill sova sj

Är det egentligen rimligt att lyfta fram uppenbart bedrägliga personer och bedrägliga personligheter? Tänker bland annat på Isabella Löwengrip som uppenbart verkar göra inlägg på sociala media bara för att få uppmärksamhet och sedan styra över den till andra blad i hennes portfölj.

Gott folk är det rimligt att ge bedragare uppmärksamhet när vi vet att det är just uppmärksamhet de önskar?

Tänkte samma sak förut idag fast om Marcelo

Tja, nu är ju Bella i en klass för sig men är det inte vad alla influencers gör? Att genom uppmärksamhet tjäna pengar?

Frågan var om det är rimligt att be bedragare uppmärksamhet (när vi vet att det är just uppmärksamhet de önskar)

Börjar nytt jobb nästa vecka efter ett par år på ett helt ok företag men med uselt ledarskap. Har successivt blivit nertryckt av min chef sista året och fått en dalande självkänsla. Periodvis har detta varit så svårt att hantera.

Mitt nya jobb handlar mycket om att leda och utveckla chefer och organisationer i deras förändringsarbete. Jag behöver få upp självkänslan! Att jag är duktig och att jag duger. Vad är era bästa tips för att hitta rätt på ett nytt jobb – både bland nya kollegor och i rollen? Alla tips tas tacksamt emot ??

Skaffa en mentor !

Ta det lungt och väx sakta in i rollen och låt självkänslan växa därifrån. Det ger bäst resultat på lång sikt och grundmurar nog mest stabilt ett lyckat resultat.

Du fick jobbet för att de tror att just du kommer sköta det absolut bäst av alla som sökte. De såg din potential och du vet innerst inne om att du är duktig. Lita på dig själv och kör på! Grattis till jobbet! 🙂

Tack för era kloka svar. Det där med grundmurad självkänsla ska jag ta med mig ?

jag känner mig väldigt otillräcklig för min mamma, det känns som att jag inte kan göra henne glad och nöjd. Hennes mående är väldigt upp och ner, och när det går ner så är det riktigt illa. hon har ofta självmordstankar, är trött på livet, vet inte hur hon ska fortsätta osv. jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne, då även jag bidrar till att hon mår dåligt. jag är extremt rädd för att förlora henne, men vet samtidigt inte hur jag ska uppfylla hennes förväntningar av mig. känner mig så hjälplös.

Du har inget ansvar att göra henne lycklig.
Du har ett ansvar att göra dej själv lycklig.

Så länge du låter din mor styra och kontrollera dej och dina känslor kommer det vara svårt för dej att må bra.

Det är inte en medfödd skyldighet att älska sina föräldrar för faktum är att alla är inte älskvärda
Kram på dej

tack för ditt svar!! jag ska försöka tänka så, men det är riktigt svårt. ibland funderar jag på hur det ska bli när jag inom en svar framtid flyttar hemifrån och så småningom börjar bilda familj. Tanken att lämna henne är så jobbig, då jag alltid varit med min mamma (ensambarn och uppväxt med bara mamma) och det känns så omöjligt att vara ifrån henne permanent. även tanken på att hon kommer dö en dag är en stor rädsla inom mig..

Kanske kan du ringa och rådfråga psykakuten? Eller annan liknande där du bor? Om hon sagt något om självmord är det tillräckligt för att få henne tvångsintagen för att få hjälp. Lycka till!

Jaa kanske det.. har aldrig tänkt riktigt sådär långt då hon säger att hon aldrig skulle göra nåt sånt, men rädslan finns ju kvar hos mig. Sen har hon pratat med psykolog/kurator i perioder men aldrig känt att de hjälper. Problemet är att hon har väldigt mycket förväntningar och förhoppningar på mig, men eftersom jag inte kan läsa hennes tankar och göra de sakerna så blir hon sur på mig och når den där nivån då hon ledsnar på livet typ..

Det där är så väldigt svårt, låter nästan som hon använder sin situation till att få dig i beroendeställning. Din mamma kanske inte är medveten om att hon ställer dessa orimliga krav på dig? Eller så kanske hon är det men mår så dåligt att det är ett sätt för henne att få behålla dig nära, få dig att vara i beroendeställning till henne. Har inte samma situation med min mamma (hon mår inte psykiskt dåligt som du beskriver) men kanske lite liknande i att hon förväntat sig mycket av mig under åren och måste säga att med åren har vi fått en bättre relation. Du måste våga leva ditt liv utan att din mamma dikterar varenda riktning. Om hon ”hotar” dig med självmordstankar osv tycker jag du ska säga att det här gör mig orolig för dig, försöka få henne att ta emot professionell hjälp. Du kan på inget vis lastas för hennes mående och har rätt att få leva ditt liv utan att behövs vara bunden till henne. Jag hoppas med tiden att du får mer distans till situationen och att det blir bättre.

Nej, att någon pratar om självmord räcker inte för att få någon tvångsintagen, sprid inte sånt. Man måste uppfylla kraven för LPT, och även om det skrivs ett vårdintyg enligt §4 är det inte säkert att det håller för ett intagningsbeslut enligt §6b. Till TS, det är inte fel att hjälpa henne söka psykiatrisk hjälp, men det är inte ditt ansvar att få henne att må bra.

Hej!
Kanske inte riktigt svarar på din fråga, men hoppas att det kan hjälpa ändå.
Jag lever själv med psykisk ohälsa. Efter 15 år med depressioner och väldigt skiftande humör är jag nu på väntelistan för utredning av bipolär sjukdom. När jag har mina dåliga perioder när allt är mörkt, meningslöst och jag inte vill leva längre är det tyvärr inte så mycket andra kan göra. Det som värmer är ett sms från någon närstående. Det behöver kanske bara stå ”hoppas du är okej. Hör av dig när du orkar. Älskar dig/tänker på dig”
Eller bara ett ”hej, hur är läget”. Att gå från tanke till handling gällande självmord blir mycket svårare när människor man tycker om hör av sig och tänker på en.
Hennes mående beror PÅ INGET SÄTT att du är ett dåligt barn eller att du inte ”gör tillräckligt”! Jag har värdens finaste make, men hamnar i mina dippar ändå. Det beror helt enkelt på vår hjärna och obalansen däri, inte pga någon annan.

Givetvis svar till N här ovan

ååh tack så himla mycket för att du delade med dig! hon/vi har faktiskt funderat på att hon har bipolär sjukdom, då hon kan ha så extrema dalar och toppar, men hon har inte utretts för det. Hur bör man gå tillväga för att få en utredning, är det via psykolog/läkare då? (är tyvärr inte så insatt :/ )
Jag försöker verkligen visa för henne att jag finns för henne, berättar hur otroligt viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar henne. men tyvärr kan minsta lilla grej göra att all irritation/ilska hon har samlat inom sig svämmar över på mig, som står henne närmast.

Jag ringde till vårdcentralen och sa ”jag orkar inte mer, snart dör jag”. Fick träffa läkare samma dag och psykolog en vecka senare. (Innan jag fick tid hos psykologen ringde min läkare varje dag för att kolla att jag levde. Himla rart)
Efter några träffar hos psykologen och genomgång av min journal och sjukdomshistoria lyfte hon alternativet att skicka en remiss till vuxenpsyk, för utredning.

Jag förstår att det är supertufft att vara anhörig, speciellt när det gäller ens föräldrar. Du kan alltid ringa 1177 eller vuxenpsyk för rådgivning och stöd. De kan guida dig vidare.
Du är en fantastisk son/dotter.

Din mamma mår inte bra. Hon behöver hjälp. Det enda du kan göra är att be henne söka hjälp. Du kan inte hjälpa på annat sätt. Hoppas du inte är i beroendeställning och typ bor hemma än.
Om hon inte söker hjälp så är det upp till henne. Det är hennes liv och hennes ansvar. Du behöver inte göra henne glad och nöjd. Det är inte din uppgift.

tack för dina ord, försöker ta in dem. Har så svårt för att inte se det som mitt ansvar, då jag är ensambarn och fortfarande bor hemma (är dock 19 så lär väl flytta inom en snar framtid, men även det är ett orosmoment). hon har pratat med kuratorer och psykologer i perioder, men de hjälper inte hennes mående så mycket direkt. Hon tycker tvärtom att det bara blir jobbigare att prata om allt hela tiden.

Till N:

Jag har haft otroligt mycket problem med min mammas hälsa och kan nog påstå att hon styrt och ställt med mitt liv i mååånga år och min rädsla för hennes psyke har gjort att jag accepterat det. Förra våren fick jag nog efter ett väldigt nedvärderande samtal och efter det pratade vi inte på över 4 månader. Trodde att jag skulle oroa ihjäl mig men tänkte faktiskt inte ens på henne konstigt nog. Jag var så färdig på något sätt. Vi återfick kontakt men idag är det på MINA villkor och det är underbart. Får mig att ångra att jag inte satte gränser för flera år sedan. Som någon skrev ovan- du är bara ansvarig för din lycka! ❤

Känner igen mig supermycket i det du beskriver då jag har en liknande relation med min mamma. Hon kan säga saker som ”du gör så att jag inte vill leva längre” eller stänga in sig i sitt rum i dagar i streck, gråta, slå sig själv, osv. Sen ibland är hon ”vanlig” och glad. Kan skifta dag till dag. Jag bor också hemma och det är så jävla påfrestande. Hon tar små misstag som personliga attacker, tex om jag råkat lämna något framme så tänker hon att jag gör det med flit för att vara elak mot henne för att jag hatar henne. Jag känner dock inte att det är mitt fel utan det är ju någon psykisk ohälsa, så jag försöker att inte ta det personligt men ibland är det svårt såklart. Och hon vägrar söka någon form av hjälp, alltså v ä g r a r. Så man försöker göra allt man kan för att hon ska må bra men något blir alltid fel och hon blir ledsen ”pga mig”. Sitter inte på några tips men du är inte ensam i alla fall!

Jag har under de senaste åren fått försämrat talförmåga. Jag har börjat stannar, hittar inte orden, kan ofta mumla och prata otydligt. Jag blir dessutom andfådd när jag pratar och, ursäkta, det samlas mycket saliv i min mun.

Detta hände efter min depression som jag hade för ca 6 år sen, innan pratade jag utan problem. Har det någon koppling?

Varför är det såhär? Hur får jag tillbaka mitt tydliga tal jag hade innan? Vad ska jag göra? Är så tacksam för hjälp!!

Jag har fått så efter min utmattning. Speciellt om jag är trött, har jättesvårt att bilda meningar.

Samma här

Samma här efter utmattning, som att det fysiskt inte går att få fram vettiga meningar. Och jag tappar så mycket ord. Vanliga enkla vardagsord bara försvinner ibland, och är ibland självklara.

Jag har inga tips eller råd, men du är inte ensam om det.. Precis lika för mig! Brukar dessutom säga fel ord, eller böja helt tokigt.

Ring 1177, hur ska nån här kunna hjälpa dig?

För att någon här kan ha erfarenhet?

Blev så efter min utmattningsdepression men har successivt blivit bättre. Likadant när jag ska utrycka mig i text 🙁

Talar också ”dåligt”, hittar inte orden, stammar (dock ingenting jag är medveten om när det väl sker, men ibland har jag hört filmsnuttar där jag pratar och inser att jag rätt ofta stammar, läskigt!) mumlar och så vidare, vilket jag inte upplever att jag gjorde innan. Har tyvärr inga bra tips, försöker komma på mig själv när jag står och mumlar och fokusera på att tala högre och långsammare. Men du är inte ensam iallafall!

Det är förmodligen för att du av din depression blivit drabbad av ”hjärntrötthet” serotoninet som saknats under depressionen kan ha skadat dig på långsikt. MEN det går att få tillbaka. När du får svårt att prata, hänger det ihop med att du även är trött då? Läs mycket, aktivera hjärnan. Försök att dra ner på skärmtid, lös korsord, suduku osv. Gör saker som gör att din hjärna får arbeta och framförallt, ut och rör på dig! 30 minuter om dagen hjälper och det gör stooor skillnad!
Sen låter du dug själv även att pausa hjärnan i vaket tillstånd, meditera (insight timer är en bra app och michelle zarrin har väldigt korta meditationer) kvällstid eller morgontid, gör det som känns bäst. Sen är det viktigt att du äter näringsrik och bra mat, allt hänger ihop även om vi idag gärna bara fokuserar på ett område i taget!
Det kommer bli bättre, ge dig själv tid och ha tålamod <3

Usch, vad jag behövt läsa detta för ett par år sedan. Trodde aldrig det hade med depressionen att göra men nu förstår jag. Jag fick försämrad talförmåga efter min depression. Jag som alltid hade uttryckt mig väl kände mig typ dålig på att prata och sätta ihop meningar helt enkelt och var typ tvungen att tänka efter innan jag pratade. Något som aldrig hänt mig tidigare. Nu, 4 år efteråt och en halv universitetsutbildning senare kan jag säga att talförmågan är tillbaka, så jag kan bara tipsa om att läsa, och prata med dig själv eller läs högt så du bara får in den där ”flytande” talkänslan. Sorry kanske jätte dåligt tips men det hjälpte mig och jag kan säga att jag är helt återställd nu, både i hjärna och tal.

Depression är en kognitiv funktionsnedsättning och även om man inte är kvar i depressionen har de kognitiva funktionerna tagit skada, där talet ju är en kognitiv funktion. Jag har fått samma efter min utbrändhet och mitt drogmiissbruk. Men det betyder inte att det inte kan gå att träna upp en del av det igen, min läkare har gett mig rådet att se det som att jag behöver lära min hjärna de kognitiva sakerna på nytt.

Jag kunde ex inte läsa böcker på över tre år, något som alltid varit mitt största intresse. Förstod inte sammanhanget i det jag läste, kunde inte hålla fokus, blev snabbt rastlös, bokstäverna flöt ihop osv. I två år har jag trälat med bloggar, ungdomsböcker med lättare språk, noveller och liknande för att i slutet av denna semester prova en bok och ”helt plötsligt” gick det. Har läst varje dag sen dess, fick tillbaka en hel värld kändes det som.

Även talet och min vokabulär har delvis varit svårt för mig med samma grejor som du nämner. Mina tips för att försöka träna upp är att skriva och läsa mycket, jag har en app som heter synonymer där jag söker på varje ord jag inte längre kan, korsord och att utsätta sig. För mig blir det sämre när jag är stressad eller hjärntrött. Men det blir iaf bättre ju mer jag kbt:ar det och likaså har meditation och träning nog gjort sitt till för att hjärnan ska kunna läka lite.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Har skrivit om detta här tidigare och sparat ner era svar men har ändå inte kunnat släppa det utan blir snarare bara värre. Mitt ex har en annan nu (till och med under titeln fru) och jag har inte tänkt på honom sedan jag gjorde slut i princip. Flera år sedan! Men i slutet av juli fick jag se att de hade gift sig och jag går runt och tänker konstant på detta. När vi gjorde slut kände jag bara lättnad och jag grät inte ens. Han hörde av sig flera gånger men jag svarade aldrig för jag visste att jag hamna med honom igen och så skulle det hålla på fram och tillbaka. Vi tjafsade ofta och ingen av oss ville ge sig i bråken. Jag tyckte han var för på också. Nu har jag som förträngt allt detta och kan bara tänka på att han nu inte vill ha mig längre. Har gråtit hejdlöst emellanåt och samtidigt tyckt att jag är helt knäpp för vet inte vad jag håller på med. På ett vis skulle jag bara vilja stöta ihop med honom för att inse att ja, men just det, vi funkar verkligen inte ihop. Men allra helst vill jag sluta gråta och känna mig nedstämd och glömma detta (har ju varit frid och fröjd senaste åren). Samtidigt har jag hunnit tänka att det kanske hade löst sig för oss om jag hade varit mer öppen mot honom förut och kanske gett oss en till chans. Jag ältar och vill spy på mig själv för detta. Känner mig sjukt ego som inte kan sluta tänka på honom bara för att det nu är säkert att han inte vill ha mig och jag nästan önskar att han ville det. Jag har en sida av mig som är rationell och en annan sida som är sjuk i huvudet och jag får panik.

Det verkar vara vanligt förekommande att när man ser att ens ex seriöst gått vidare till en annan att det blir något slags bakut, att man tror att man vill ha hen igen då för att någon annan vill ha hen eller att exet inte vill ha dig längre och man ville känna att man hade exet som en safeplan att återgå till om man inte själv hittar någon annan. Fan va jag svamlar men sett detta i ÖS tidigare och tänkt på det, du är inte ensam iaf hahah =)
Tips är väl att dejta, flörta, chatta tänker jag ^^

Handlar känslorna verkligen om honom? För mig låter det du skriver mer som att du, i brist på bättre ord, har ”panik” för att han har gått vidare men att du själv har stått still? Du skriver inget om hur din situation är eller har varit sen ni gick isär. Det är nog inte helt ovanligt att känna så här när ett ex går vidare, jag hamnade själv där när jag fick reda på att min första långvariga partner gift sig. Jag kände mig helt värdelös och oduglig som inte ens träffat någon ny och alla dejter stannade vid en träff. Jag fastnade i tanken att jag inte var bra nog för att någon skulle vilja gifta sig med mig. Jag kommer inte ihåg hur länge jag var i den svackan men jag kom upp, tids nog, och insåg att hans fru fick en riktig jävla latmask till man med en ganska vidrig kvinnosyn. Jag gjorde trots allt slut för att jag ville ha något bättre.

Jag tror du måste försöka komma ihåg varför det tog slut och försöka minnas hur du kände då. Men tror också det är viktigt att tillåta sig själv att sörja lite. Det är ju ändå en person man känt väldigt väl och gått igenom olika saker med så självklart kan det kännas lite konstigt. Jag kan verkligen relatera till det du går igenom, mitt ex gifte sig också i somras och även fast jag inte alls tänkt på honom på evigheter var det plötsligt lite jobbigt att han gift sig? Det som hjälpte mest var att tänka tillbaka på vår relation, sörja den lite men även fundera kring vad som hänt om vi fortfarande varit tillsammans. Kan ärligt säga att jag hade missat många upplevelser som format mig till den jag är idag. Och tror garanterat det är samma för honom och säkert för dig med. Så egentligen var det bra att vi gjorde slut. Vet inte om min kommentar är till någon nytta för dig, men kanske skönt att veta att andra också går igenom samma ibland. Tror tyvärr du bara måste hålla ut, sörja lite och försöka gå vidare.

Åhh jag kan tänka mig hur tufft det måste kännas. det verkar lite som att du har slagits av hjärtesorgen nu, lite som ”ptsd” typ. Eller helt enkelt att du sörjer något som du känner att du gått miste om. Men försök istället påminna dig själv om varför ni inte fungerade ihop, vad det var som gjorde att ni gjorde slut och den lättnaden du kände efteråt… skriv typ en lista med alla hans dåliga egenskaper som du ogillade osv. grubbla inte över att han ”inte vill ha dig längre” och hur du hade kunnat få det att fungera osv, det kommer inte leda nånstans! tänk såhär, han var inte den rätta för dig och du var inte den rätta för honom, men nu har han hittat den rätta, så jag tycker du borde blicka framåt och gå och hitta den rätta för dig också! Du behöver distansera och distrahera dig själv från tankarna om honom, det är tufft, men det är det enda sättet att ta dig igenom det här. Du förtjänar att bli lycklig, ta hand om dig <3

Skaffa en ny hobby. Börja med någon ny aktivitet. Pole dance, träning, något kreativt hantverk eller vadsom. Du behöver förnya dig själv. du vill inte ha honom, du vill ha förändring, något nytt att visa upp…

Känner mig så dum… ?Skrev på ett köpeavtal åt min kille för en skoteroch nu har han inte betalat senaste fakturan (inga pengar säger han) och den står i mitt namn ?

Fler som gjort samma misstag och vågar dela med sig vad hände??

Kan ingenting om sånt här. Vet att vissa fackförbund har gratis juridisk rådgivning. Men spontant tänker jag att om skotern står i ditt namn så borde du kunna lösa in den

Sälj den och ta pengarna!

Står den i ditt namn så är det ganska enkelt. Antingen betalar han om han vill ha den kvar eller så säljer du den, tar pengarna och köper något riktigt jävla najs till dig själv

Ta skotern och ta aldrig lån för någon annan nånsin igen!

Sälj den och betala av den, den är ju din. Och ställ dig aldrig aldrig på någon annans lån igen. Ber någon dig om det är det ju solklart att dom inte är kreditvärdiga själva, och alltså inte ska ta ett till lån från första början. Och för en jäkla lyxpryl som skoter dessutom, totalt ovettig grej att köpa när man inte har pengar.

Är det bara en faktura som är obetald? Har den gått vidare till inkasso? Kronofogden? Sälj som sagt skotern så fort som möjligt och betala av den. Har fakturan gått till kronofogden får du en prick i tre? (Osäker på tiden) år och kan inte låna pengar eller ta saker på faktura eller skaffa abonnemang under denna tid. Har den inte gått till fogden än och du hinner betala innan är det lugnt!

Han är väl inte din kille fortfarande?

Dumpa honom så fort du kan. Ta hand om dina ägodelar så fort du kan. Kräv honom på de pengar han lovat dig, spela in samtalet (utan att berätta att du gör det) eller gör det via SMS. Du kommer troligen aldrig att få dina pengar, men du ska inte bjuda honom på att kunna låtsas att han inte hade en aning. Ring säljaren och säg som det är och fråga om de kan hjälpa dig på något sätt. Om det nu blir att häva köpet, sälja begagnat eller vad det nu kan bli. Även om de nu skulle vara snälla så kommer det troligen att kosta.

Jag har en kompis som råkade ut för samma sak (fast det gällde en bil). Hon stannade hos honom då han lovade att betala tillbaka allting. Till slut fick hon inse att det var lönlöst. Hon kapade alla band. Efter tre polisanmälningar lyckades hon få tag på bilen och göra upp med bilföretaget. Sedan kunde hon påbörja sin skuldsanering. Hon äger ingenting men har sin hyrestvåa centralt. Om ett par år är hon förhoppningsvis färdig med sin skuldsanering och kan få lite pengar att unna sig saker med igen.

Kom ihåg att kronofogden är din vän. Både om du behöver hjälp med att få de pengar du har rätt till eller om du drabbas av att behöva betala allt själv utan att klara av det. Ring dem och be om råd om du får problem. De är snälla och hjälpsamma vad det än gäller!

Jag har en väninna som råkade ur för samma sak. Skrev ett långt inlägg som fastnade i modd.

Det viktigaste jag skrev var:

1. Ta hand om skotern, ta nycklarna, lås in den eller vad som nu kan behövas.
2. Dumpa karln.

3. Om det skulle bli ekonomiska problem (jag är stockholmare och har inte en susning om vad en skoter kostar) prata med kronofogden, de är snälla och hjälpsamma!

Resten hoppas jag att du kan läsa snart…

Senaste fakturan som i avbetalningsköp? Då har dom rätt att ta tillbaka den. Ring och säg åt dom att hämta skiten!

Planerar mitt bröllop (njuter varje gång jag skriver/säger det) och vi har bestämt oss för västkusten (Bohuslän) då det pga olika anledningar är en väldigt speciell plats för oss. Kyrka är fixat. Men tar gärna emot tips på lokal för ca 60 pers gärna där städning ingår eller om det går att köpa till städning.

Beror på VART i Bohuslän kyrkan finns/ni ska vara ?

Bohuslän är rätt stort… Längs kusten är det väl ändå tjugo mil?

Mitt? Ego mkt eller.. Borde ju stå vårt bröllop

Men skärp dig! Varför skulle man inte kunna säga jag ska gifta mig, jag ska ha barn etc. Man blir inte en person bara för att man har gift sig

Handlar inte om ego, kära nån 🙂

Hur går man till väga när man ska introducera sin pojkvän till sina föräldrar? hemma, ute? formellt, informellt? sen är jag otroligt nervös för att träffa hans föräldrar också då de känns lite mer strikta än mina, är typ ”rädd” att de inte ska gilla mig.. några tips?

Gå ut och käka på neutralt ställe först.

Informellt, gärna hemma hos dem. En fika i all enkelhet, två timmar är max.

Hur gamla är ni? Som förälder tycker jag nog informellt hemma hos mig och pappan är mysigast. Inte göra nån stor grej av det utan mer välkommen till familjen med tv och middagsmys.

vi är 20 och snart 22, jag tror också att det kan vara mysigt hemma, men känns som att det kan lätt kännas stelt?

Äsch, trösta dig med att päronen är minst lika nervösa som ni. Jag säger också kör hemma fika.

Mamma träffade min pojkvän över en rätt casual middag ute på restaurang. Pappa träffade honom när vi kom till deras sommarstuga någon månad efter. Min pojkväns föräldrar träffade jag första gången när jag skulle bo hemma hos dom en vecka, hehe. Men det gick bra! Älskar mina ”svärföräldrar”.

Min pojkvän träffade min mamma någon månad efter att vi började träffas. Vi åkte till stugan och träffade dom. Han kramar fan min mamma mer än vad jag gjort hela min uppväxt känns det som ??? min pappa träffade han på julafton och juldagen.

Hans mamma har han ingen kontakt med. Hans pappa träffade jag för någon vecka sen, vi har varit ihop i 10 månader och jag var så nervös så jag stammade ? Men tror det gick bra, jag skulle ta tåget till Sthlm så var tvungen att gå mitt i fikan.

Ta det lugnt, andas, så går det bra ? Inte hela världen om det blir tokigt. Det får det bli första mötet ? Ingen är perfekt.
Lycka till! ??

Hahaha jag va sådär lagom snäll mot min sambo. Vi blev bjudna på middag hos mina föräldrar, fick min favoritmat (africana på fläskfilé med bananer(!) ). Där va även min farbror med dåvarande fru samt mina kusiner.. ? Kusinerna som är 16år yngre än mig (jag är idag 29) va i den därroliga åldern, dvs ”är ni käääära?” ”Pussas ni?” ”Usch va äckligt”. Sambon va ju inte direkt inställd på rena släktträffen samt att det senare kom fram att han AVSKYR varm frukt/grönsaker i mat/efterrätter. 6 år senare hänger vi fortfarande ihop och skrattar gott åt första mötet med svärföräldrarna.

Det enklaste är väl ändå att passa på när det är någon stor familjesammankomst. Någon som fyller jämna år eller så. Det är ju bara att fråga värden om det skulle vara okej att ta med pojkvän till festen. När det händer en massa runt omkring blir det inte lika stelt.

LDs nya bästis Fayme – vad har ni för uppfattning av henne? Läste någonstans att hon var med i Unga Mödrar?

Jepp det var hon, har dock inte sett något av det. Tycker hon är ganska trevlig. Bara positivt. En tjej jag hade velat ta en drink med

Hon verkar så jävla härlig.

Reagerar bara på att hon röker och vad LD tidigare uttalat sig om vad hon tycker om rökare

Nu vet jag inte vad LD sagt men träffar man någon man klickar med kan man ju antingen ändra uppfattning eller ha överseende med sånt.

Ääääälskar Fayme!! ?

Idag var jag på min bästa väns begravning. Han blev 17 år gammal. Hur lever man vidare?

Åh fy vad jobbigt. Vad hände?

❤️

Jag vet fasen inte. Jag förlorade en nära vän (nästan som en familjemedlem) i slutet av juni och det känns fortfarande som att jag är helt trasig. Han blev 28. Jag försöker att tänka att han inte hade velat att jag bara ”slutade leva” så jag kämpar på, men jag tillåter mig också att gråta så mycket jag vill.

Beklagar verkligen sorgen. <3

Fy vad jobbigt:( vad hände? Vet inte hur man går vidare.. en dag i taget antar jag.. beklagar ♡♡♡

Det sägs att ”jag” skrev någonting dumt här inne igår? Kan någon sammanfatta vad som hände?

Gå in i inlägget och kolla själv?

Jag vet ju inte vilket det är och antog att kommentaren var borttagen om ”jag” skrivit något dumt?

Det var inte du. Det var en fejkVictor. Mestadels bra som ett försvar till mig. Bara dåligt formulerat. Men jag tror allt är raderat.

Klart jag vet att det inte var jag… Jag vet ju naturligtvis vad jag själv gör. Men det låter ju inte livsfarligt direkt…

Ledsen om jag missade något i din avsikt. Jag tänkte att du kanske var omedveten om att det fanns en fejk pga att du använde ordet jag.

Du bad om en sammanfattning. Du fick en.

Backar bort nu.

Du missade att kunna läsa och förstå det du läst.

Viktor, fy fasen vad du är skön ? Du kanske fick en snetändning på V och inte minns att det faktiskt var du… Va va?! Okej kollar på för mycket True Blood ?

Ska erkänna att jag drack ett halvt glas rödvin och en limoncello-shot igår, mer än på sju år. Kan ju ha så usel tålighet att jag fuckade ur totalt. Höll i alla fall på att hamna i bråk med en taxichaffis som ville lura mig och mina vänner på 15 euro, så någon typ av snedtändning blev det…

Haha?du är alltid så rolig! Jag gillar dig. Du formulerar dig ofta som min pojkvän. Alltså ni uttrycker er rätt lika. Och du verka väldigt snäll pch vettig. Den tjej som får dig ska vara glad!

Den tjej som får mig måste vara tokig och/eller ha en jävla otur.

Jag klassas nog som tokig och har väldigt mycket otur just nu!

Det var inte ens ditt nick, utan sammandraget som ”VictorDenStore”. Någon som skällde på att Camcam inte står upp för TRH och la in spyemojier i sina inlägg. Väldigt uppenbart att det inte var du.

Hoppas du har det trevligt på Malta ??!

Man tackar både för förklaring och trevlighetsönskan!

Hej! Har ni tips på bra plattånger som är relativt billiga?

Googla runt lite men se till att den har keramikplattor bara!

Varför keramik? Kan ingenting. Hade en bra plattång i flera år som gick sönder. Köpte akut en billig från coop men mitt hår känns helt förstört efter några användningar trots värmeskydd och svag värme.

https://www.apotea.se/obh-nordica-bjorn-axen-tools-straight-och-curl-nano-pro?gclid=EAIaIQobChMIx6jPhdiZ5AIVRqWaCh1kOgiZEAQYAiABEgKRbvD_BwE

Den tycker jag är bra!

Har en från ga.ma, den billigaste varianten. De senaste åren plattar jag håret typ 2 ggr i månanden men den har iaf hittills fungerat felfritt i 8 år ??‍♀️

Remington med skärm!!! Har en svindyr ghd men den är skräp jämfört med rrmingtonen.

Ga.ma! Haft min i seriöst 10 år och plattar ofta!

Undrar om någon har tips på hur man blir mer bekväm i sociala situationer? Jag har alltid varit ganska blyg och tyst, men när jag lärt känna någon ganska bra så släpper det. Men jag har så mycket problem med att konversera med folk jag inte känner (och därför svårt att skaffa vänner) och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Till exempel nu i helgen gick jag och en bekant till en pub för studenter, och min vän som är en super extrovert ’social-butterfly’ person blev kompis med alla på en gång och hade skitkul medan jag mest satt tyst hela kvällen. det blir liksom bara typ lite småprat om skola och sen vet jag verkligen inte vad jag ska säga? Det blir bara stelt såvida den andra personen inte leder konversationen och frågar mig saker, och det är ju såklart inte kul för den (och de kanske får intrycket av att jag inte bryr mig om vad de säger?). Jag vill verkligen inte vara såhär, så alla tips ni har är välkomna 🙁

Hur gammal är du? Kan säga att jag varit likadan som du en stor del av livet men det har blivit MYCKET bättre med åren. Nu är jag 32 år och det är först de senaste 2-3 åren som det släppt mycket för mig. Från att typ knappt kunna hålla en konversation kan jag idag prata på med alla möjliga personer. I vissa sammanhang kan jag också bli tyst, men jag tänker att det är en del av mig och jag har förlikt mig lite med känslan. Jag brukar ibland skriva upp lite olika samtalsämnen i telefonen (för att inte glömma) så att man kan ta upp det på tex lunchen och liknande. Kan vara ett tips! Det kan vara allt möjligt jag funderat på under dagen, läst i tidningen m.m. Jag är jurist och om det står något intressant rättsfall eller lagförslag eller vad det nu kan vara så kan man lägga det på minnet och fråga kollegorna vad de tycker om det. Men det kan lika gärna vara typ ”jag har precis sett klart serien X” – har ni sett den? Dvs. förbered lite ämnen så känner du kanske dig mer bekväm? 🙂

Känner med dig så mycket! Det blir ofta så att jag inte kommer på något att prata om, och så är jag typ rädd för att folk ska tycka jag är jobbig. Hatar att vara såhär, vet att jag är ganska social egentligen men har uppenbarligen nån spärr.

Jag har varit blyg hela mitt liv. Utsätt dej själv för obekväma situationer, det är dom man växer av, iaf av egen erfarenhet 🙂 inte längre alls lika blyg. När jag var liten och var på middag hos någon, tex någon av mina föräldrars vänner, sitta länge utan dricka i glaset för jag vågade inte fråga om någon kunde skicka drickan ? Men det försvann faktiskt i gymnasiet. Övertygad om att du kommer fixa det till slut, lycka till ?

Nån annan som kan få ömma bröst vid mens? Min mens är sen, och brösten har börjat ömma. Jag har haft oskyddat, så det kan också vara graviditetstecken men samtidigt har jag haft ömma bröst vid mens förut.

Ömma bröst är ju number one när man har mens? Får alltid XXXL bröst som är ömma.

Ärligt talat visste jag inte det. Molnande värk ja, men ömma bröst har jag själv bara ytterst sällan…

Jag och många jag känner får aldrig ömma bröst vid mens. Däremot när jag blev gravid x2 så gjorde brösten så ont att jag inte ens kunde gå i trappor utan en ordentlig bh utan byglar.

Det är ju ett av de vanligaste symptomen folk har vid mens.

Jag brukar få ömma bröst nån dag innan mens. Men om det är dags för mens och du haft oskyddat så kör ett gravtest så slipper du fundera =)

Jag får det innan eller vid mens 🙂

Jag får ömma bröst trots p-piller. Så det är rätt vanligt ?

Vad jag förstår så sköter dom distributionen av LCC i Sverige, Norge, Finland och Danmark sen i juli.

Är det bara jag som tycker att Matplatsen-bloggen börjar kännas så himla omodern? Det är bara shoppa, shoppa, shoppa skitgrejer med annonslänkar fastän resten av världen slutat okynnes-shoppa. Resa hit och dit och flyga 10 ggr om året fastän resten av världen har klimatångest? Och köttrecept efter köttrecept… eller är 70- och 60-talisterna fortfarande kvar i det tänket? Vilken är hennes målgrupp?

Skriver aldrig här på öppet spår, men ikväll känns det verkligen som om hela mitt liv rasar. Ligger i min säng i min lilla hemstad och storgråter, det är nämligen så att jag imorgon flyttar till en mycket större stad för att studera ekonomi. Det känns som om alla andra som precis kommit in på universitetet och ska få flytta till en storstad är så himla lyckliga och förväntansfulla, men jag är allt annat än glad.

Jag har inte riktigt några vänner alls, kanske en-två relativt goda vänner men inga bekanta och jag har ingen att hänga med på fritiden. Jag har en underbar pojkvän, som ska flytta med mig, men det är hans hemstad och han förstår inte min oro och sorg på ett sätt jag hade önskat, eller iaf visar han inte det trots att jag försökt förklara. Jag har världens finaste mamma, mormor, morfar och farmor – som jag alltid spenderat mycket tid med, men som nu lämnar och bo i min hemstad. Det känns verkligen helt fruktansvärt – som om jag inte har någon trygghet alls.

Som grädde på moset har min gamla panikångest och generella ångest gjort sig påmind under sommaren. Har nog inte haft en endaste dag sedan april som jag känt mig lugn och glad. Senaste två månaderna har jag nog varit deprimerad också – har haft tur om jag orkat tvätta tänderna en gång om dagen och duscha (att städa, promenera eller dona har jag helt slutat göra, något som jag innan gjorde dagligen för att det var kul), jag har verkligen bara haft ork att jobba (ca.10h i veckan i en inredningsaffär). Några veckor sedan hade jag en period på 2-3 veckor då jag bölade i timmar varje kväll över flytten o nervositeten att börja i skolan och saknaden över mina familjemedlemmar – de senaste 2 veckorna har varit bättre, men idag bröt jag verkligen ihop igen.

Det hjälper ju uppenbarligen lite att skriva, eftersom att tårarna nu torkat på mina kinder… Jag vet inte ens vad jag förväntar mig, det är inte direkt som om någon kan hjälpa mig. Snälla säg att ni också ibland känner er korkade, fula, tråkiga och bara allmänt så himla annorlunda än alla andra?

Hälsningar från en knäckt 21-årig tjej som bara får höra ”men sluta va lessen, allt kommer lösa sig, tänk inte på det” (vet ni hur svårt det är 🙁 )

❤️
Du klarar mer än du tror!
Det kommer vara kämpigt men försök klara dig igenom första tiden och vet du vad? Det är inte hela världen om det in passar och du hoppar av och flyttar tillbaka. Man kan alltid testa igen.
Men för din egen skull så testa! Säg ett par månader och försök.
Lycka till

Ja, jag vet hur det är. Jag släppte allt jag hade och flyttade till Frankrike en gång i mitt liv. Helt ensam. Jag kände inte en enda människa där. Men nu när jag ser tillbakapå tiden i Frankrike ångrar jag att jag valde att flytta hem igen. Min enda tanke jag åkte med var: ”jag kan alltid flytta hem igen om jag inte trivs”. Tänk vad du kan gå miste om för erfarenheter, bra som dåliga❤️

Ge dig själv en mental deadline för flytten! Typ ”trivs jag inte efter ett halvår får jag flytta hem igen”. Förhoppningsvis kommer du glömma den deadlinen efter ett tag när du kommit in i vardagen, men om du inte gör det och det känns skit om ett halvår så är det OKEJ att ändra sig och flytta hem ? det räddade mig under början av min studietid att jag hade den tanken som nån slags snuttefilt under den korta period det behövdes, sen stortrivdes jag resten av tiden.

Ta hand om dig själv! Det är inte så himla lätt att vara 21 med alla tankar och känslor som ryms inom det, en del av det lugnar ofta ner sig med åren men t.o.m en 30-åring som jag känner mig fortfarande korkad, ful och tråkig ibland! Men försök gå och prata med någon professionell om du fortsätter uppleva depression och panikångest ❤️

Skulle också säga att du borde ge dig själv någon form av tidsbegränsning. Jag själv började på uni i januari, dock i min egna stad. Men jisses va nervös jag va! Gå från ett heltidsjobb till att börja plugga. Kommer jag klara detta? Har inte pluggat på ”allvar” sedan jag tog studenten (2008), visst har jag läst någon kurs här och där. Men vet du vad? Jag har ALDRIG mått så bra som jag gör idag! Att börja plugga va och är det bästa beslut jag har tagit. Har också mycket ångest, panikångest etc. En mage som strular, magkatarr och magsår.. förra sommaren höll jag på att gå in i väggen och skolan blev en räddning för mig.

Det låter som att ditt mående har triggats något enormt av detta vilket inte är så konstigt. Jag tänker såhär, du flyttar ändå med din sambo som är från staden du ska till. Han kan visa runt osv.. du kommer hitta folk i din klass att hänga med, kan nästan garantera dig att det är fler som flyttat och känner samma som dig men som kanske inte visar det. Kolla in tex Egoinas blogg efter ”hitta vänner inlägg” det kanske finns någon där som du kan kontakta?

Och en annan sak. Din hemstad, familj och vänner finns kvar! Du kan ALLTID åka dit när du känner för stor saknad och i värsta fall flyttar du hem igen. Och blir det så är det inget misslyckande utan en erfarenhet rikare. Men ge det och dig själv tid??

Jag ses ofta som en person med framgångsrik karriär, som kan tala för mig, är ganska rolig och trevlig. Dessutom år det inget fel på mitt utseende heller. Känner flera personer som också ses på detta sått (några är dessutom riktigt normsnygga). Jag känner mig också annorlunda, tråkig, korkad och ful och jag vet att de också gör det. Vi är alla 25+. Det är mänskligt att känna så ibland, särskilt när man är ung. Kan relatera då jag också led av mycket ångest och oro i din ålder. Om du jobbar på detta aktivt så kan det bli enormt mycket bättre, att leva uran ständig ångest är fantastiskt och det går att nå dit. Sedan så ska du minnas att många som flyttar till studentstäder för att plugga inte känner någon och gärna vill få nya vänner. Brukar finnas föreningar för allt möjligt så det är relativt lätt att hitta några att hänga med. Tänk, du kanske hittar vänner för livet. Eller så hittar du vänner för en kortare period, det är ok det med. Det är också normalt att känna olika känslor inför en livsförändring, tex flytta till en ny stad längre bort från familjen. Kanske hjälper det dig att komma ihåg att det är normalt att få separationsångest inför en flytt? Din familj finns ju kvar och kanske tycker de att din flytt är ett helt naturligt steg. Du kan ju hälsa på under helgerna om du vill.

Det är en tragedi men vad har hon med saken att göra? Däremot hoppas jag hon lär sig att allt som glimmar är inte guld. Bara för att en person verkar rik och framgångsrik så betyder det inte att det är en bra person. Hon borde ha lärt sig det efter hajen redan.

Jag håller med, får hoppas hon tänker på det i framtiden.
Och självklart är ju inte han hela företaget, så resten ska ju inte lastas för något han gjort. Återstår att se om hon nämner det.

Kanske en konstig fråga men jag undrar om ni rakar era underliv och i så fall hur gamla ni är? Och är det allt eller bara ansar ni lite? Jag är 32 år och rakar bort allt och har typ gjort sedan jag började få hår. Har nyligen lämnat en 8 år lång relation och har börjat fundera (nu när man ska ligga med nya hehe) på om folk gör detta i lika stor utsträckning fortfarande? Och vad är er uppfattning om vad killarna gillar (jaja man ska göra vad man vill men jag undrar ändå vad er uppfattning är)? Börjar typ ifrågasätta varför jag egentligen gör det…

Skulle säga att det är en salig blandning av hårig djungel och hårfri öken. Åk till ett badhus och kolla (jävligt diskret) läget i duschen. Mvh småbarnsmamma som är på badhuset 2 ggr i veckan

29år, rakar helt när jag känner för det och ibland låter jag det bara växa. När jag rakar rakar jag varje dag för att slippa klåda. Skiter fullständigt i vad andra gillar, jag har aldrig fått ett nej när det gäller sex och om någon någonsin skulle tacka nej för att jag har hår skulle jag ändå inte vilja ligga med personen. Jag rakar mig för att jag ofta får klåda när jag låter håret växa ut 🙁

Jag är i en rätt ”färsk” relation och nu rakar jag mig nästan helt. Lämnar lite kvar. Dock måste jag raka varje dag annars börja det klia något hysteriskt tyvärr.

30 år är jag btw.

Blir inte huden irriterad av att raka varje dag?

Den blir mer irriterad när jag inte rakar för då börjar det klia. 🙁

Jag rakar när jag känner för det, är 30 år. Vet att min man föredrar rakat men själv tycker jag nog att det är snyggast med hår faktiskt. Brukar rakar bort allt nångång i månaden och sen spara ut det.

Jag trimmar ner det med en rakapparat, kan inte raka mig med hyvel eftersom jag får rakfinnar… Gör det med någon veckas mellanrum när håret blivit ett par millimeter 🙂

Rakar allt var tredje dag typ!

Rakar allt 1 gång i veckan, ibland mer sällan. Är 29 år.

Jag har alltid varit helrakad, är 29, men för ett år sen gick jag feeling och behöll en sträng i mitten. Nu vaxar jag brazilian, alltså som ”landningsbana” som dom kallar det, är snyggt! Känner mig kvinnligare med lite hår?

Har en del vänner runt 25ish, ingen helrakad där. Vet inte heller hur vanligt det är numera? För tio år sen var alla det, mer eller mindre.

Jag är 40 och jag rakar sidorna och undertill om jag ska på liggdejt. Med mitt ex raka jag inte alls då han inte brydde sig. Det var himlans bekvämt.

Kör vaxning på salong och sparar oftast en liten triangel. 34 år och gift.

Brukar raka bikinilinjen och runt om, och sen ansa i lurvet med sax/rakhyvel. För mig känns de lite vulgärt att vara helrakad men vill inte ha gigantisk buske heller!
Är 25

40+ och aldrig rakat.

Är 34 och rakar eller vaxar bort allt (varierar lite vilken metod) och har gjort det sen jag var strax över 20. Gillar inte alls att ha hår där nere, min man rakar också bort allt vilket jag uppskattar. Gillar helt enkelt inte hår mellan benen vare sig det är på mig eller min partner. ?

24, rakar aldrig och känner inget behov av att göra det. Inte träffat någon som klagar men har iofs aldrig haft one-night-stands med främlingar heller.

Rakar inte och är 27 år. Tycker det verkar så jobbigt att raka sig och det har aldrig varit ett problem med killar och att vara hårig. Brukar ansa lite ibland med nagelsax haha. Jag tänker att de flesta killar är glada att få ligga och bryr sig inte så mycket om hur det ser ut även om de kanske föredrar rakat eller hårigt.

27 och när jag känner för det. Och brukar väl försöka innan jag träffar en snubbe…Har hänt att jag glömt det ibland dock och har, tråkigt nog, kommit på mig själv med att skämmas över det, haha. Men tar bort allt och min uppfattning om vad killar gillar…Det beror på vilket land han är ifrån. Upplevt att svenska killar föredrar rakat, men både den amerikan och den fransman jag varit med har fått mig att känna mig lite osexig med helrakat och har jag varit med någon rakad och själv inte varit det har jag känt mig osexig för det, dock först i efterhand så inget som stört själva stunden.

Det är enormt olika. Finns de som absolut inte gillar hår medan andra absolut inte gillar rakat.
Jag är i en relation sen 5 år tillbaka, han har inget emot min 70-talsfrilla.
Innan dess var det ingen som klagade heller, vissa tyckte det var enormt vackert och kunde ägna sig att att ligga och klappa och känna på håret.
I tonåren var jag rakad, inga klagomål där heller.

Är 25, rakar lite i kanterna vis special occations, trimmar ibland med sax. Rakade mig en del som tonåring men tycker det känns lite som att man ska likna ett barn där nere. Skulle kännas olustigt om en kille bara tände på slätrakat, får tyvärr lite pedofilvibbar haha.

Ska testa crossfit för första gången på söndag och är jävligt nervös! Vet inte riktigt varför, jag har tränar en del tidigare men inte CF… är 30+, inte mycket som gör mig nervös längre men detta alltså… yikes! Någon crossfittare (högst osäker på om det är ett ord) som kan ge lite pepp eller tips?

Min upplevelse är att alla som håller på med CF är väldigt välkomnade och jobbar mycket med team känsla. Så du kommer säkert bli väl omhändertagen 🙂

En helt annan grej: heter du Majken? Vi funderar på att döpa vår dotter till det ❤️

Haha nej det gör jag inte. Men ÄLSKAR namnet, hade velat att min förstfödda hette det men fick inte igenom det med maken. Tycker absolut ni ska ge henne namnet Majken, så himla fint!

Fun fact: min farfar är buksvåger med JFK

Clintans cigarr kan slänga sig i väggen. Jag har haft sex i riksdagens bastu. Med hinksleven ?

Fun fact: din farfar ljuger

Det var inte min farfar som sa det 😉

Var det JFK som sa det?

Min farbror berättade det.

= 300% högre risk för att det är ljug / kryddad sanning.

Av det jag redan vet om min fars far att döma så är det här med största sannolikhet trovärdig information.

Hjälp jag ska på bröllop imorgon för min bror och ska håll tal. Vet inte varför men det har låst sig totalt. Jag tycker om honom en massa och vi har gjort mycket kul ihop, men har liksom inga anekdoter eller annat att hänga upp det på. Känner mig helt oinspirerad och som världen sämsta syster. Och jag har verkligen försökt tänkta på detta flera gånger senaste tiden. Någon som har något inspirerande!

Fråga dina föräldrar! De kan säkert komma på några gulliga/roliga anekdoter från när ni var barn

Men kära nån, menlösa anekdoter är ju det värsta med bröllop!
Berätta hur mycket du gillar honom, att du är glad för hans skull och lyckönska brudparet.

Håller med! Var på ett bröllop förra året då varenda barndomskompis skulle berätta nån ”skojig” intern anekdot om nått jävla konfaläger de varit på tillsammans med bruden/brudgummen. Totalt ointressant för alla som inte var där. Vilket ju var… alla andra än talaren och den talaren riktade sig till.

Håller med¡ Var precis på min systers och jag freebasade och fokuserade på det som är viktigt, att vi älskar dem båda att hennes man har snabbt blivit en del av vår familj att vi hoppas få fortsätta vara delaktiga i deras liv och önskade dem lycka till och att fortsätta göra varandra de bästa versionerna av sig själva och ta fram det bästa hos varandra ?

Jag är snart 30 år gammal och har varit tillsammans med min man i 14 år. Vi kan absolut inte bestämma oss för om vi vill ha barn eller ej! Vi känner oss stressade, älskar livet som det är men känns ändå som att vi längtar lite efter barn, men vissa kvällar känner vi liksom bara att barn verkar så jobbigt och tungt. HUR gjorde ni andra som har barn för att bestämma er? Jag tycker det är världens svårast val. Tänk om vi ångrar oss längre fram om vi inte skaffar? Så många tankar.

Skaffa inte barn om du tvekar. Vänta tills rätta känslan infinner sig.

Efter så många år tsm så kan jag bara anta att ni är så bekväma ock nöjda så det är förståeligt ni tvekar. 🙂 varför avbryta ett vinnande koncept. Risken kommer ju dock finnas att ni ångrar er, blir ju inte lättare med åren att bli gravid men ännu bör du kanske inte känna stress men förmodligen kommer ni fortsätta vela några år till?:)
Det ÄR jobbigt och påfrestande med barn. Men att aldrig få uppleva den kärleken till ett barn är ngt man aldrig vill vara utan när man har upplevt den.

Tror inte du ångrar ett barn. Men klart det måste kännas rätt. Vi ”levde livet” innan vi bestämde oss för att försöka och sen tog det jättelång tid, fick ta hjälp av ivf och nu i efterhand så tänker jag att undra om jag mått bättre om vi hade börjat försöka tidigare. Mådde så dåligt under tiden vi försökte och det aldrig blev något, det blev liksom till en besatthet på något vis. Men mitt råd är att inte vänta alltför länge och att vara beredd på att det kan ta lång tid

Det finns såklart de som känner sig 100% redo men jag tror de flesta velar fram och tillbaka. Tillslut får man helt enkelt bara köra och lita på att det blir bra annars kommer en vela i en oändlighet.

Eller så låter man bli och har det bra ändå

Ja de människorna definieras som WT. De har sällan vare sig jobb eller vidareutbildning på G..
Sluta uppmuntra folk att skaffa barn om de iinte är hundra på att de klarar av en sådan utmaning, tillsammans eller på egen hand. För du vet väl hur man fixar en relation som knakar i fogarna?
Otroligt nog så tror många att det är genom att skaffa barn. Sen klagar dom järnet på att vara ensamstående föräldrar… ja vilken jävla surprise

Ja det är ju det som är så läskigt. Vi har det ju så bra nu tillsammans, tänk om barn i ekvationen skulle förstöra det?
Jättesvår situation detta verkligen. En av de första anledningarna i början att vi väntat så länge var dock det ekonomiska, vi ville inte skaffa när vi var fattiga. Och nu när vi väl har stabil ekonomi känns det som att vi bara vill lägga alla pengar på oss själva istället på nåt vis.

Ja och det är helt ok. De mest intressanta människorna är 40+ och barnfria.
ALLA måsteninte skaffa barn. Dessutom finns det noll framtid nu när även Amazonas regnskogar försvinner

Vi är i samma sits, varit ihop i 10 år och har hunnit bli 35 och velar fortfarande. Jag har inget barnsug alls egentligen. Inget med barn lockar mig egentligen. Men pressen från samhället är stor, och rädslan för att ångra sig sen lika så. Det känns fortfarande idag som att folk ser konstigt på en när man är barnlös.

Jag tvivlar inte på att jag skulle älska eventuella barn, förmodligen för mycket så jag inte skulle kunna hantera rädslan för allt som kan hända. Och allt slit alltså, är det värt det när man inte har en barnlängtan från början att släcka?

Jaja, snart är det ju ändå försent för mig så tiden löser väl velandet av sig självt..

Exakt samma här, inkl åldern ?

För mig med!! Så svårt val när ingen av oss längtar och man kan se livet både med och utan barn. Mvh 36 åring

Skönt att man inte är ensam iallafall! ?

Så imponerad av Jonna i fångarna på fortet!

När i en relation bör man prata om barn. Alltså då menar jag mer när man sa prata om NÄR barn är aktuellt. Vet nu att min pojkvän vill ha barn i en framtid men vi har inte gått in på djupet i fråga om när osv. Vi har varit tillsammans i några månader (av det skälet är det ju inte aktuellt än – troligtvis för tidigt).

När det känns rätt att prata om det ❤️
Jag bara tog snacket en random kväll när jag själv kände att nu är jag redo att skaffa familj ? Och sa att fr.om nu är jag redo. Min kille behövde lite mer tid på sig att bli redo. Kändes jätteskönt att prata om det ?

Min pojkvän har sagt att när jag flyttat in (antagligen nästa år någon gång), och efter att han fått körkort så ska vi börja diskutera barn ? Han vill gifta sej innan vi skaffar barn vilket jag är helt okej med också. Så sätt såna mål, att ni ska skaffa körkort eller båda två ha ett fast jobb och en viss summa sparat innan ni skaffar barn ? Lycka till ?

Vilken framtid? I den här klimatkrisen hade ju förökning varit det sista som slog mig

Men alla har olika syn på livet. Om du fokuserar på klimatet och inte skulle tänka tanken på att försöka skaffa barn nu, låt då dom som funderar på att skaffa det få göra det.

Jag och min sambo har alltid pratat om vad vi vill etc. sen hjälper det lite att vi båda har syskonbarn. Jag har precis börjat plugga (utbildningen är 3.5 år) och en dag sa jag bara: när jag är klar med skolan vill jag skaffa barn. Jag är 29 och han blir 31 snart. 🙂

Är det någon som har reagerat LDs senaste podcast? Jag håller inte alltid med CW men shit vad tydligt det blev att det var CW de pratade om i senaste avsnittet av postpatriarkatet. Flera av de från gardets avhoppare har skrivit subtila inlägg där man slänger skit på CW och LD har även gillat dessa. Vad tycker ni om att man lindar in en tydlig pik mot CW på detta sätt? LD måste ha förstått att CW skulle bli ledsen.

Sant ju. Skönt att folk slutar hålla dåligt beteende om ryggen.

Vari består piken? Har inte hunnit lyssna på sensste avsnittet men kan hålla med om att LD är den feminist man skulle vilja bjuda hem för engagerande samtal medan CW är lite mer skräckinjagande. Vilket såklart är bra för en feminazi men kanske inget man vill hänga med en söndageftermiddag. Får intrycket av att hennes tyckande kan skapa problem även med folk som egentligen har samma åsikter i grunden.
Lite my way or the highway-attityd och sen blir hon stött när folk inte vill

Usch använd inte ordet feminazi! vet du ens vad nazi står för?

Nej inte en aning, skulle du vilja förklara?

Misstänkte det, såg på din kommentar att du är korkad 🙂

Ah, Cissi.

Jag gillar några delar av vad CW gör, men hon är för mycket. Hon känns neurotisk emellanåt, särskilt i storys och har noll förmåga till att hantera konstruktiv kritik (alltså det vårat nuvarande internetklimat vill hänvisa till hat) samtidigt som hon kastar sten på allt och inget. Beundrar CW’s driv, men man måste lära sig att sitta ner i båten när det blåser upp till storm för att inte falla överbord.

LD och CW är ju ingift släkt med varandra, tror det är svårt och känsligt att kritisera helt öppet då. Trist, tycker LD är sakligare i tonen och inte lika explosiv.

Jag förstår bara inte varför man inte antingen tar det privat (om det är känsligt) eller adresserar personen direkt om man tar det publikt. Alla som har koll på CW, LD, Karinkajjan etc fattar ju vem de skriver om! De är så gamla i gamet så att de måste förstå att vi läsare/lyssnare fattar vem de kastar skit på.

Kolla Karinkajjans story. Nu kom förklaringen vad som hände inför att de lämnade Gardet

Wow, stämmer detta så blir jag besviken. Jag har försökt att inte tänka negativt kring CW, men det blir svårare och svårare…

Skulle gärna se ett inlägg om detta för oss som inte lyssnar. Det kommer ju inlägg titt som tätt om andra podcaster där det skvallras om andra personer..

Alltså den där Pärleros ger mig rysningar, om man bortser från hans personlighet och beteende… Det är något med hans leende som får mig att bli helt kall av skräck. Jag har säkert kollat gör mycket film, men jag tycker han ser ut lite som en sadistisk seriemördare, typ grym och kalkylerande. Kan det vara hur hans läppar kröker sig när han drar på smilbanden eller har jag bara utvecklad en radar för att kunna peka ut potentiella psycho-killers?

ÄR det inte något med hans ögon också?

Jo och sen ser han ut som att han inte är kär i sin flickvän eller ens hetero. Jag tror han är fast i garderoben ännu. Och därför han sa som han gjorde i sin podd; Yes I like the women, yes i want that P.U.S.S.Y. I DREAM ABOUT FUCKING WOMEN!
och varför är han så flottig?

Ja, han är läskig!

På tal om pärlan. I dagens avsnitt ger han åter en stor pik åt alla som inte lever perfekt. Alltså dom som röker, äter ohälsosamt och som inte tränar kommer dö om ett år typ, och de som är veganer och tränar är bättre människor och kommer leva länge. Fyfan vilken jävla stil, och att trycka på och pressa folk sådär! Avsnitt efter avsnitt är det en massa uppläsningar, och hyllningar till sig själva för att dom lever exemplariskt. Riktig jävla dålig stil om jag får va ärlig.

Man blir inte direkt pepp efter deras avsnitt längre.

Jag håller med, men jag tycker att man kunde ha gjort det mer rakryggat. Nu fattar man ändå att det är CW de riktar sin kritik mot, trots att de ej skriver ut några namn.

Hur i helvete ska jag göra?! Sitter här med ett glas vitt, eller typ minst tre nu, eftersom min man sa att han inte vill ha barn. Visst, där vi står i livet idag (båda ska läsa vidare men har bra grundutbildning och fast anställning, hus som successivt behöver renoveras men egentligen inget brådskande och vi är unga), kanske det vore bättre att satsa på allt annat först. Men just nu står vi inför ett vägskäl, ska vi vara tillsammans eller gå var sin väg? Detta pga frågan om barn. Jag vet inte om jag kan få barn, varav jag upplever att det är lika bra att försöka. Går det, så går det. Helvete, vill bara slänga vinflaskan i väggen och skrika sönder lungorna nu.. Avskyr när livet gör sig påmint och när jag överanalyserar allt. Förstör för mig, för honom och vår relation för jag håller mina tankar för mig själv och stänger honom ute. Han gör likadant mot mig, vilket vi har diskuterat flera gånger att vi verkligen måste bli bättre på – vilket inte verkar hända. Fan helvetes jävla skit. Tack för att jag fick kräks ur mig här.

When life gives you lemons, make lemonade …

.. Add tequila and salt känner jag mest nu haha

Att du kan skratta åt eländet är en styrka. Du får trösta dig med att du är ung och frisk. Själv har jag just överlevt cancer.

Önskar dig god hälsa och lycka i livet ❤️ tack för härlig kommentar, humor och skratt har hjälpt mig mycket här i livet ❤️

Tack själv, jag önskar dig detsamma. En sak kan jag säga: när man har stirrat döden i vitögat finns det så mycket som man helt enkelt inte orkar bry sig om längre – livets alla trivialiteter. Jag är frisk idag och tror aldrig jag har känt mig så fri.

Tack, ska samla mod för diskussion och förbereda mig på det värsta, men hoppas på det bästa.
Måste kännas fantastiskt att få känna sig fri, och att känna sig stark över att bekämpa en sån skitsjukdom! ❤️

Det senaste halvåret har varit den värsta tiden i mitt liv, och då har jag ändå gått igenom en skilsmässa och fått uppfostra två barn som ensamstående pappa (du talar med en man, det kanske du inte hade förstått). Idag kan jag glädja mig åt enkla saker som ljudet av regn, att få se solen gå upp.

Du låter oerhört klok och stark, jag är övertygad om att det kommer att gå bra för dig vad som än händer, men du skall ändå få några visdomsord på vägen. Som Christoffer Robin säger till Nalle Puh:

Du är modigare än du vet.
Du är starkare än du tror.
Du är klokare än du förstår.

Kan inte föreställa mig hur det har varit för sig, men har varit en del av människors liv som varit i samma situation. Jag, trots en annorlunda situation och liv, är ändå tacksam för varje dag. Att bara ”pausa” och känna och ta alla intryck, det är fantastiskt och ovärderligt på ett sätt som är svårt att beskriva.
Tack, kloka, snälla och omtänksamma människa. Precis vad jag behövde höra. Tack ?

Ingen orsak. Jag skulle bli oerhört glad om du återkommer i ett annat ÖS och berättar hur det gick. Håller tummarna för dig!

Absolut! Du har hjälpt mig en bit på vägen, på min resa, så det minsta jag kan göra är att skriva en uppdatering. Tack, fantastiska människa för ditt stöd ❤️

Följ ditt hjärta. Att bli förälder är en fantastisk, omtumlande, ibland hjärtskärande resa, men det bästa som har hänt mig i livet. Om han inte inser vilken skatt han har framför sig så är han en idiot, och i så fall förtjänar han dig nog inte. Pingback ”Peter Gabriel”.

Ja ni ska ju verkligen inte skaffa barn om ni inte ens kan vara öppna och spontana i era känslor. Tycker du att det känns piss nu så kan du ju tänka dig hur det känna efter några månaders sömnbrist med en surmulen knäpptyst man som smyger ifrån allt vad delat barnaansvar heter, som vägrar gå upp på natten och ge dig avlastning, som visar mes hela sin kropp att något är fel men vägrae säga vad och varför.
Som suckar och stönar om allt och irriterat river runt när han letar efter någon liten pryl han inte kan hitta. Som plötsligt hänger mer med polarna och är ute ännu senare än nånsin förr osv osv.
Att skaffa barn när man studerar dessutom är ju verkligen som att slänga både studier och ambitioner i sjön.

Och är du verkligen säker på att det är barnabristen du nu sitter och sorgesuper till, eller är det faktiskt er kassa relation du fått upp ögonen för?
Är du uttråkad?

Trött och uttråkad kanske? Förnekar det faktum att vi vuxit ifrån varandra. Men hur hittar man modet att säga som det är? Och kanske går skilda vägar efter nästan 10 år tillsammans? Vet inte vad som skrämmer mig mest, att lämna eller allt det praktiska med att gå isär.

Du börjar se dig omkring efter annat boende och sen tar du en sak i taget vartefter som? Hur du löser det praktiska är inte den läskiga biten. Det läskiga för dig är att prata om känslorna och beslut du måste ta på egen hand och sedan lägga fram till din partner. Kommer kännas så bra efteråt dock. När livet kommer krypandes tillbaka. När du får pirr i magen av att krypa ned ensam mellan lakanen i ditt egna plejs.
Leva ditt liv utan att behöva ta ansvar för någon som jobbar hårt på att inte släppa in dig i sitt känsloliv

Mycket har nog att göra med att jag känner mig äldre mentalt än vad jag egentligen är. Att jag känner ”nej, jag kan inte göra det” för jag är gammal, när jag egentligen inte är det. Sen är det oerhört mycket praktiskt att ordna upp, orkar man verkligen det om man avslutar en relation som kanske inte slutar bra? Tror att jag egentligen inte är rädd för att avsluta relationen, utan allt praktiskt som boende, lån, möbler, gemensamma inköp osv. Men mycket grundar sig säkert i att jag även är en människa som är konflikträdd, vill alltid vara till lags. Så många frågor, funderingar, reflektioner och tankar i mitt huvud, jämnt och ständigt.

Man hittar det. Man är aldrig helt redo för det, men en dag väger det över. Jag lämnade efter 8 år. Inte för att han inte ville ha barn utan för att ”det var nästa steg i relationen” och när jag tänkte är detta personen som jag vill ha barn med, spendera livet med och om det inte fungerar ändå vara knuten till för resten av livet: mitt inre skrek nej.

Det var pissjobbigt att lämna. Att såra, att sälja lägenhet, att ge upp andra drömmar vi haft ihop. Men än idag känns det rätt.

Och nu ska jag bli mamma, med en kille som jag älskar mer än jag trodde jag kunde älska. Som jag valt även om han inte velat ha barn för jag vill hellre leva med honom än utan.

Härligt att det ordnade sig för dig! Och grattis till bebis ❤️
Jag upplever ändå att vi står inför ett vägskäl, och iom att vi har varit igenom mycket individuellt samt tillsammans under kort tid tror jag att vi behöver prata och reda ut vart vi är just nu innan vi går vidare för att diskutera vad som är nästa steg i vår relation. Men det är pissjobbigt, när man ändå har en föraning om vad som väntar runt hörnet..

Tack 🙂
Tycker det låter som en bra plan, sett nu efter att du skrivit att ni gått igenom mycket. Det kan ju så klart påverka hur ni båda känner, kanske det som påverkat hans känslor för barn (utan att veta vad som hänt)?
Låter klokt att prata och se vad som händer. Ni båda kanske känner att nu vill fortsätta försök och då är det ju det som är rätt för er. Lycka till.

Don’t do it. Att skaffa barn ”bara för att” är så jäkla white trash

Absolut, men vi talar lite längre fram i framtiden. Nät studier är avklarade osv. Den biologiska klockan gör sig duktigt påmind.. ?

Innan någon bestämmer sig för att sätta fram barn till denna överbefolkade värld så tycker jag att de ska fundera på det ett tag och överväga om det är ett bra beslut. Många skaffar barn bara för att. Något man tydligen ”ska”. Att ha flera barn i dagens värld (nu talar jag mest om västvärlden där vi kan familjeplanera) tycker jag är egoistiskt och oansvarigt.
Bra artikel (BBC) som jag tycker alla kan få ut nåt av…..
https://www.bbc.com/news/blogs-trending-49298720

Mina egna åsikter om att skaffa barn.
http://fargosisters.com/serendipity/archives/3175-Life-Is-Suffering.html

Glädjer det dig om jag säger att jag är vegetarian, återvinner och kör elbil? Köper bara närodlat och ekologiskt? Obs, inget skämt, utan bara trött på dessa diskussioner om överbefolkning. Tror man kan vara med och skapa en bra värld, genom bra uppfostran, respekt och förutsättningar.

Alltså nä, klarar inte såna här kommentarer.

Shit vilken korkad kommentar. Hon VILL ju ha barn, klart hon har rätt till ett barn.

Så fort man börjar tänka på barn som en ”rättighet” så är man ute på riktigt hal is.

Jadu. Är han helt bestämd på det hela och ni har pratat seriöst om det? Fattar att det suger när du kanske velat höra annat men enda sättet att komma till någon slags klarhet är att prata om det utan skygglappar. Kanske står ni vid ett vägskäl där ni båda måste bestämma vad som är viktigast i erat liv? Min kille och jag höll på att gå isär över samma sak- han hade dock inte sagt att han aldrig ville ha barn utan mer ”om 5 år typ” vilket fick mig att känna att då kanske det skulle vara försent. Vi separerade ett tag och det var så bra för då fick vi båda fundera och kom fram till att vi inte ville vara utan varandra och att vi skulle försöka oss på att skaffa familj. Mitt liv bästa beslut men det hände nog enbart för att vi vågade ta det där jobbiga samtalet som likväl hade kunnat vara slutet för oss. Lycka till!

”inte förrän efter när jag fylt XX år” har han sagt tidigare. Nu är det tvärstopp, absolut aldrig någonsin. Så jävla jobbigt, rent ut sagt, när man behöver bokstavligt talat dra ur orden för att få höra dem. Kämpat och kämpar för vår relation, sedan en lång tid tillbaka, men nu börjar kraften ta slut. Vet helt ärligt inte om jag orkar en till diskussion.. ❤️

Då kanske du redan vet svaret på var ni är påväg ? Om du vet med säkerhet att du vill ha barn och inte känner att det finns någon öppning för det med din nuvarande så måste du säga det rakt ut till honom. Och det är jättejobbigt att göra slut efter så lång tid men vill du verkligen vara i en relation där du inte känner att du får något gehör och kommunikationen avstannat? Känns som att det är en återvändsgränd bara oavsett hur bekvämt liv ni nu har

Ja, egentligen är det nog så. Att få barn en dag är viktigt för mig, vilket han vet om då vi har varit igenom mycket tillsammans och jag har varit tydlig med detta redan i början av förhållandet. Visst, kommunikationen har avstannat men samtidigt vet jag inte om det ”bara” är en svacka då mycket har hänt för oss båda under kort tid. Vi kanske inte har hunnit bearbeta allt så vi är lite vilse? Eller är det något jag bara intalar mig? Det är svårt att prata om saker och ting när man älskar att ha kontroll och vara noggrann, när man inte vet vad livet har för plan för en. Det krockar, rätt ordentligt.

LÄMNA. Du förtjänar ett rikare känsloliv och en framtid med eller utan barn.

Tack, men lättare sagt än gjort är jag rädd. Mycket jag hade önskat att jag hade kunnat dela med mig av här för en ökad förståelse, men upplever att det inte är möjligt tyvärr. Jag ska kämpa lite till, för snart är det nog om det inte förändras! Men tack för pepp! ?

När jag var i ett förhållande för några år sen, så fick jag ett ultimatum efter att ha pratat ”lite väl mycket” om barn: Antingen så stannade jag med honom och inte skaffade barn, eller så gjorde vi slut så jag kunde skaffa barn med någon annan. Han skulle aldrig ha barn, punkt jävla slut.

Sen när jag några år senare hade växt in i beslutet att, fan, jag vill nog ha barn ändå. Inte just då, men i framtiden. Jag sa det till honom, han ignorerade, jag tog upp det i tid och otid, han lyssnade inte. Sen hände det en grej, vilket gjorde att jag ledsnade. Jag gjorde slut och DÅ började han hela ”jag vill inte att någon annan än du ska vara mamma till mina barn” blablabla, allt för att få tillbaka mej.
Men jag gjorde slut och idag är jag fortfarande barnlös, men tillsammans med någon som jag vet vill ha barn. Inte nu, men i framtiden 🙂

Inget svar på vad du ska göra. Följ bara ditt hjärta vännen ❤️

Nora ?, jag tycker att du verkar vara så himla snäll! Du är alltid så gullig och omhändertagande i det du skriver. ?

Men åh, tack vad snäll du är ?❤️

Tack underbara du! Jag ska känna efter mer, vad jag egentligen vill och även fråga honom mer. Hur ser han på framtiden och vår relation? Kanske grundar det sig i någon rädsla, att misslyckas, på något sätt. Jag vet inte, men jag är beredd att kämpa lite till. Ska bara samla mod och kraft till en sista, slutgiltig diskussion som får sätta prägel för hur jag ska gå vidare med mitt liv.. ❤️

Mitt ex var rädd att våra barn skulle få en sån uppväxt som han hade, dom hade inte särskilt mycket pengar när dom var små. Så tycker absolut att du ska prata med honom, ge honom lite tid för att fundera på vad han faktiskt vill ? Vill han inte, ja men då kanske du ska fundera på att gå vidare, det finns män där ute som vill ha barn, även fast man inte tror det när man är mitt uppe i en relation där mannen absolut inte vill ha barn ? likväl som mannen som inte vill ha barn kan ändra sej ?

Har lämnat ett antal relationer p.g.a barnfrågor. Vill under inga som helst omständigheter ha något med barn och göra alls! Så fort ämnet har kommit upp, vilket jag tycker det ska göra ganska omgående (man vill ju inte ödsla tid på trivialiteter), meddelar jag min åsikt direkt. Det bör kanske tilläggas att jag hyser ett stort agg till allt som har med barn att göra. Det är ofta en avgörande fråga i en relation och är man inte inne på samma linje, är det enligt mig ingen idé att fortsätta tillsammans! Leta upp någon annan som har samma inställning/åsikt som du istället. Lycka till!

Absolut, jag respekterar ditt beslut kring det. Däremot upplever jag en frustration kring min make som hela tiden ändrar sig när jag står fast vid mitt beslut sedan i början av vårt förhållande. Därför är jag lite konfunderad, på fler än ett sätt just nu, kring saker om mig, honom och vår relation. Men det är klart, står han fast vid sitt beslut finns det inte mycket mer att diskutera.

.. Add tequila and salt känner jag mest nu haha!

Någon som lyssnar på fördomspodden? Tycker den kan vara underhållande och bra men stör mig så fruktansvärt på att han har några sjukt specifika ”fördomar” som han kör i typ varannat avsnitt. Är det en grej eller tror han att folk inte ska märka?
Någon mer som ligger och funderar på det såhär en fredagskväll haha? ?

Vilka specifika stör sig?

Det är typ någon om en mello-tv-man (?) som tydligen dyker upp i rutan som han sagt till säkert 5 pers! Vet att det finns några fler också men kommer inte ihåg nu på rak arm

Har tagit det som att de specifika och återkommande är ”innesthlms” mediapersoners internskämt för att ”testa” gästerna typ.

Fördomspoddens Emil är ihop med Moa från DellaQ och nära vän med Fredrik Söderholm som jobbar med Moa i Tankesmedjan, och har jobbat med Filip och Fredrik där även Emil jobbat/jobbar ja det fortsätter…

Hmmm okej i see! För mig känns det som att han kommit på några bra som han tycker är synd att wastea på bara en person, men de är väl något internskämt ??

Jag vill resa bort i höst/vinter en weekend någonstans i europa i oktober eller över nyår. Har ni några tips på länder som är billiga att resa till och härliga under vinter/höst?
Kram på er! Ha en underbar fredagskväll ?

För några år sedan hamnade jag i Prag för nyårsfirande, det var helt fantastiskt! Och väldigt billigt ? en hel del julbelysning och jul- och nyårsmarknader om man nu tycker att sådant är mysigt.

Slovenien! Billigt och fint. Lake Bled t ex. Lätt att ta sig dit från Ljubljana.

Någon annan som tycker Micke Tornving är snygg??

Ja!!!!! Har alltid tyckt det! Alltså så JÄVLA snygg!

Hahah har märkt att han är mångas guilty pleasure ?

Hahaha ja…ännu värre: han är lik min pappa?

Vad skulle ni ALDRIG ta på er i klädväg/plagg? Big No nos.

Jag är ingen modeslavar så det här är mina egna preferenser:
Läderbyxor
Crop top
Uggstövlar

Stringbikini
Superhöga klackar som gör ont att gå i
För små kläder man går och drar i
Cykelbyxor är inte min grej heller

Foppatofflor
Uggs (håller med ovan)
Neonfärgade kläder (kom inte ihåg vilken influencer det var som släppte det rätt nyligen?)
Stringtrosor (pga att JAG finner det obekvämt, men älskar brazilian modell)

Stringbikini
Leopardmönstrade tights
Chanel eller Louis Vuitton-väskor
Marc Jacobs och Michael Kors
Uggs
Utsvängda jeans
Magtröjor

Oh ja hur kunde jag glömma väskorna.
Äsch +1 på hela fin lista!

Lägger till lösnaglar också, fint på andra kanske men klarar inte av det själv.

Haha allt som inte ör tight

Crocs/Foppa
Buffaloskor
Michael Kors
Lösögonfransar
Cykelbyxor
Skor med taxklack
Allting som Lisa Anckarman skulle bära

Jag skulle aldrig ha tight på både över och underdelen samtidigt.

Sen skulle jag aldrig ha obekväma
skor heller.

Ja, egentligen är det nog så. Att få barn en dag är viktigt för mig, vilket han vet om då vi har varit igenom mycket tillsammans och jag har varit tydlig med detta redan i början av förhållandet. Visst, kommunikationen har avstannat men samtidigt vet jag inte om det ”bara” är en svacka då mycket har hänt för oss båda under kort tid. Vi kanske inte har hunnit bearbeta allt så vi är lite vilse? Eller är det något jag bara intalar mig? Det är svårt att prata om saker och ting när man älskar att ha kontroll och vara noggrann, när man inte vet vad livet har för plan för en. Det krockar, rätt ordentligt.

Sambon och jag sitter och planerar en 2-3 veckors semester utan barn i november men kan inte bestämma oss vart vi ska, någon som har något bra förslag? Vi vill ha värme, golf och god mat. Gärna förslag på både resmål och hotell.

Italien!

Om ni ska ha så lång semester skulle jag åka till USA! Typ alla mat är god, skönt väder i Cali och Florida och golfbanor finns ju där också.

Om i ska åka bort i såpass lång tid skulle jag åka längre bort alltså till USA eller Asien eller något. Jag är en sån person som föredrar att åka runt till olika platser under semestern hellre än att vara på solsemester på samma strand i en vecka

Inredningstips sökes!

Håller på att lägga trägolv i vardagsrummet, ljusgrått trä. De flesta möblerna har en grå/betongfärgsd ton med lite inslag av orange, rött, blått (kuddar o tavlor osv).

Funderar nu på gardiner – ska man skaffa nåt färgglatt eller hålla sig till neutral färg?

(Väggarna är vita)

Färg!! Gött att våga leva lite 😉

Ja, självklart! Men vilKen färg?

Grönt! Eller kanske mörkblått?

Kanske orange till hösten? Om du hade lite oranget i annat för att binda ihop det. Tänker att det är en varm och mysig färg när vi går mot mörkare kvällar.

Åååhh ja, det kanske! Tack!

Jag har en stor spegel som är orange från ikea. Tyckte det var galet först men har i övrigt ganska avskalat och soffan ljusgrå osv och den gör hela rummet tycker jag nu. Kul med inredning till hösten 🙂

Hos pojkvännen och åker tillbaka till min lägenhet imorn och har ångest över det 🙁 Ska jobba 4 timmar lördag och söndag, sen till tandläkaren på måndag. Har tandläkarskräck (tack mamma!) och dessutom en tandläkare jag aldrig haft tidigare då jag tycker om den jag alltid haft. Så är nervös. Men ska bli skönt att komma hem, även om det här börjar bli mitt hem också.
Ska försöka få några fler jobbpass, kanske gå något intro på nåt ställe till.
Kvällsfunderingar.

Ha en trevlig helg alla ❤️

Hej Nora,

Lycka till hos tandläkaren. Har också skräck, men när jag började gå hos en ny tandläkare så sa jag det och hon var jätte förstående så det gjorde att det kändes mycket bättre 🙂

Jadå, jag ska säga det, jag lovar ? ska ta bort tandsten, hatar det.. Men iofs, har bara haft ett hål som jag lagat, så får vara glad för det lilla ?‍♀️

Hej Nora,

Har saknat dig här! Fy jag vet hur det känns med sån rädsla. Önskar jag hade tips men jag har inga förutom att de ju är proffs. Lycka till ❤️

Åh, va gullig du är ❤️ haft så mycket jobb och spenderat tid med pojkvännen så har alltid glömt bort ÖS ?

Ja dom är ju det, tack gode gud för det ?

Hej! Informerar din tandläkare att du tycker det känns jobbigt att vara där samt om det finns några särskilda moment som känns extra jobbigt. Då blir det lite enklare för behandlaren (Tandläkaren) att på bästa sätt bemöta dej och anpassa sig efter dina behov och önskemål. Det kommer gå jättebra, lycka till. /En Tandläkare som likt de flesta andra Tandläkare har full förståelse och respekt för att ett besök hon oss varken är det enklaste eller roligaste pat vet

Tack så mycket! ? Ska absolut informera om det. Kommer få ta bort lite tandsten som vanligt, så jag är ju lite förberedd på det iaf. Härligt att du har förståelse för att det är lite läskigt, även fast man är som mej och är 26 år?

P-SPRUTOR SE HIT!!
Jag skulle helst tagit min p-spruta förra veckan. Men barnmorskan jag vanligtvis går till har ont om tider pga semester. Jag kan inte gå från jobb hur som helst. På vårdguiden står det att man kan ta den på en vanlig VC, men när jag frågat på min hänvisar dom mig till barnmorska. Ja ni hör ju själva. Funderar på att höra med en annan vc, är det någon som tagit hos en ”vanlig” ssk eller läkare? Tack

Jag har varit på VC när det var struligt med tid hos BVC.

Vill veta veta mer om my å maggan

Så Blondinbellas upphaussade beslut om att inte prata med svensk media mer har nu visat sig betyda att hon låter Marisol prata med svensk media istället! Hahaha! Efterhandskonstruktion deluxe!

Fast ja när det gäller företaget så är det ju bra att någon svarar?
Men i expressens artiklar om hennes liv (som alltid baseras på hennes blogginlägg nu) står de alltid att de sökt henne och uppenbarligen inte fått svar. Och så har de varit sen hon sa att hon inte ska prata med media.

När tidningarna slutade att dansa efter Bellas pipa och inte längre nappade på allt hon ville att de skulle skriva så tyckte Bella inte att det var kul längre. Och det var Simon som skötte kontakterna med media så efter honom fanns det ingen som var lika bra på presskontakterna.
Jag tror att vissa journalister inte gillade när Bella skröt med hur hon hade fått en intervju precis dit hon ville och skröt med hur hon manipulerar för att alltid få fram det budskap hon själv vill ha fram.

Varför skulle hon göra något med LCC?
Antingen fortsätter företaget som distribuerar som vanligt men ersätter VDn eller så byter LCC (plus alla andra större bolag) distributör.

Ska springa midnattsloppet imorgon men har problem med att jag alltid blir så torr i halsen och typ får kväljningar…brukar springa med halstabletter. Får man ha vätskebälte, någon som vet?

Det är väl klart att du får, varför skulle du inte få ha det?

Nej jag vet inte, det är mitt första lopp så jag vet inte vad som är tillåtet och inte. Har inte sett att det står något om det heller men tack, det hjälpte min nervositet att lägga sig lite.

Åh, vad kul att det är ditt första lopp! Jättemycket lycka till, hoppas att du får roligt! ?‍♀️?‍♂️?

Det hoppas jag med! Otränad som hejsan pga ett skadeuppehåll och är egentligen inte bra än men jag testar och ser hur det går:)

Fyfan den skiten! Satt i bilkö i 2 timmar pga det jävla springandet.

?

Någon som sett karinkajjans instagram-stories från ikväll om varför hon lämnade gardet?

Ja

Ja

Skulle aldrig ha på mig cykelbyxor eller buffaloskor. Finns massa annat med men detta kom spontant ?

Absolut, jag respekterar ditt beslut kring det. Däremot upplever jag en frustration kring min make som hela tiden ändrar sig när jag står fast vid mitt beslut sedan i början av vårt förhållande. Därför är jag lite konfunderad, på fler än ett sätt just nu, kring saker om mig, honom och vår relation. Men det är klart, står han fast vid sitt beslut finns det inte mycket mer att diskutera.

Hur gick det för dig som råkat köpa en visningsring?

Tycker att det är så fint att läsa kommentarerna här, så många fina ord, pepp och stöd. ❤️ Önskar er alla en fin helg!

Denna vecka, eller ska jag vara ärlig så har denna sommar bara varit piss. Men det nådde måhända sin höjdpunkt denna vecka.
Har ingen ork, har ingen lust. Jag känner mig besegrad – vill bara lägga mig ner och självdö. Det vore nästan bäst. Jag orkar inte längre, livet är meningslöst livet är en mardröm som jag vill vakna från. Om jag bara kunde få vakna nu.

Här är en tanke som hjälpte mig: jag kanske är dålig, men alla andra är inte så mycket bättre heller. Tar bort pressen av att vara bäst eller ens bra. Alla är rätt dåliga och du är nog inte sämre än nån annan ❤️ Inland när jag har kris, lord knows att jag har krisat, så hjälper det för mig att köpa en ny kalender och slänga lite gammalt och bara börja om. Skit i att ens skriva in något i den nya som du inte vill/verkligen måste göra nu. Fokusera på det, brukar inte kännas så men det brukar vända. Kram till dig!

Min telefon har börjat ”glömma bort” mitt wifi/nätverk där hemma. Vet någon hur man får det att ansluta automatiskt igen? Nu får jag gå in i inställningar varje gång och hitta mitt nät eller när det kommer upp en ruta. Inget jätteproblem men min data tar slut ?

Ha en trevlig helg alla!

Har du någon fler enhet som också glömmer nätverket? För mig var problemet en gammal router som gjort sitt och lösningen var att köpa en ny. Inte haft problemet alls sedan dess, innan hände det flera gånger per dag.

Vilken trevlig ÖS ikväll! ⭐️

Lungt och fint kommentarsfält.

Det är nog för att igår var tjafset under detta inlägg istället:

https://bloggbevakning.se/2019/08/23/om-paula-rosas-nagon-gang-vill-sadla-om-och-byta-yrke/#comment-1572657