Senast jag skrev om My Martens så benämnde jag inlägget som att clickbaita med en hackande skiva.
Det är hela tiden nya spännande saker som ska berättas om, som bara rinner ut i sanden varvat med samma gamla beskrivning av My som ett maskrosbarn som aldrig givit upp, alltid kämpat vidare och aldrig klagat, toppat med reklam.
Överallt är det reklam, är det inte adlinks för olika plagg så är det reklam för Bobbys piller och är det inte detta så matas vi med pastellfärgad reklam och produktplaceringar för Lohilo, lite som tutti fruttiströsslet på en mjukglass och läsarna verkar vara allt annat än nöjda med detta, men det är ingenting My själv verkar vilja bemöta. Eller rättare sagt – hon kommer förmodligen bemöta det på samma sätt som när ”Moa” tilläts härja runt i hennes kommentarsfält och sprida dynga omkring sig. Inte alls alltså..
Föregående inlägg 