Däremot så tror jag inte att barn är svaret på allas lycka eller i alla liv. Jag tycker det är fel att säga att barn är meningen med livet för meningen med livet kan vara mer eller innehålla något annat än det. Nu har jag bara varit mamma i några månader, men jag har känt ren lycka av andra saker i mitt liv än Dante.
Olika typer av självförverkligande som jag har strävat efter och sedan uppnått eller små enkla stunder som att sova med min bebis fast på andra sätt. Jag kan blunda och se lycka framför mig: första gångerna jag och D låg hela nätter och tittade på varandra när vi var nykära. När jag satt i min singel-lägenhet på Kungsholmen och drack vin med mina bästa kompisar. När jag dansmediterade på Costa Rica och kände de varma träplankorna mot mina fotsulor medan jag släppte allt. När jag och D ätit frukost i varma länder på vackra platser och pratat om livet. När jag ätit något så gott att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Varje gång mina tårar sprutat av skratt. Alla de här stunderna är lycka för mig och de behöver man inte ha ett barn för att få uppleva. Vi lever ju i ett norm-samhälle där barn är normen och om man inte skaffar barn så blir man ifrågasatt och jag tycker det är fel – livet är mer än barn. Familj kan finnas på andra sätt och i andra konstellationer. Jag har själv känt lycka och familj i mina vänner under hela mitt liv.//Michaela Forni
Vad är lycka för dig?
Ditt svar skiljer sig säkert från mitt, och mitt svar skiljer sig säkert från någon annans och det är väl ändå det härliga med lycka – det finns ingen rätt eller fel.
Eller, jo…det gör det ju så klart…om din ”lycka” är att knalla runt bland folk och leta efter den perfekta, människan att laga en kalops på – då kanske man kan säga att den är lite fel ändå och att det kan vara läge att tänka om?
För mig är inte lycka ett barn, tror jag i alla fall. 🙂
När jag ser andra människors lycka med ett barn så kan jag känna att ”åh, det där vill jag också ha” men det är inte barnet i sig jag avundas, utan just känslan. Känslan av lycka.
Lyckan som någon utstrålar med sitt barn, och för mig var den lyckan Selma. Knasiga, galna, underbara Selma som driver mig till vansinne med sitt bus och sin personlighet.
Tillsammans med missekissarna är de mina absoluta goseungar som gör mig lycklig. <3
Vad gör dig lycklig?
Föregående inlägg 
?
Wow!! Vilket statement!! En emoji!! Själv gör jag ett avtryck med för många utropstecken!! Ha en bra dag hoppas du somnade om till slut!!!!
Lycklig av att sova?
Japp?. Vaknade igen nu.?
Lycklig som i en dröm, efter mardrömmens slut.
Själviska, materiella upplevelser läggs på samma vågskål som hennes barn?
Är rätt enorm självisk handling att skaffa barn.
Ja min gamla historielärare förklarade för oss i klassen att bara narcissister skaffar barn, speciellt i vår moderna tid.
Kan hålla med.
Har inga barn.
Vill inte ha heller.
Har så många meningar med mitt liv som inte handlar om att smeka mitt eget ego i form av en mini me.
You should try it.
Nej tack!
Tror inte att det är narcissist att skaffa barn …det är helt tvärtom du måste man vara helt o-narcisisist.för att du kan inte längre tänka på dig själv och dessutom mammas kropp ändras fullständigt och bli aldrig som det var förut oavsett i vilken shape Du är..Den förstörs nästan ..Och det är den minsta en riktigt narcissist vill.
Here we go again
Är det själviskt att skratta, umgås med sina vänner och prata om livet med sin man? Du är verkligen intressant.
En ny väska?
Hahaha va?
Låter lite mer som att hon drömmer tillbaka till livet utan barn, så kände jag också första halvåret med barn. Idag, 4-5 år senare så är känslan annorlunda och jag vet idag att jag var mitt i en förlossningsdepression.
” Nu har jag bara varit mamma i några månader, men jag har känt ren lycka av andra saker i mitt liv än Dante.”
Just det där kan även appliceras på de flesta andra föräldrar.
Det är nagot konstigt med vissa mammor som vägrar acceptera att det finns mammor som tycker att man kan finna stor lycka i andra saker än barn. Jag far känslan av att ni känner er hotade, att er roll som mamma – den högst uppsatta rollen pa kvinnostegen – kan bli utbytt. Det känns som ni vill övertyga er själva att ni ju valt rätt!
Maste du förklara bort det Forni säger? Acceptera att manga människor inte tycker att barn är den enda ultimata lyckan.
Jag kände precis samma som henne och jag finner också stor lycka i andra saker än mina barn ibland.
Tror inte hon är deprimerad eller längtar tillbaka. Bästa väldigt vettig. Bara för att man har barn betyder det inte att man aldrig känt lycka innan det eller att det är det enda som gör en lycklig.
Det skrev jag inte heller.
Ööh bra projicerat där.
Nej, hon säger något helt självklart, att lycka kan komma från andra saker än barn. Det är inte ett tecken på depression att känna att man upplevt lycka även innan.
Om man konstant längtar tillbaka är de tåsklsry ett tecken på att något är fel, men man måste läsa in väääldigt mycket mer än det hon skriver för att komma till den slutsatsen.
Det skrev jag inte heller
Finns ingenting själviskt i att leva ett liv utan barn? Det är dock, som någon tidigare påpekade, väldigt själviskt att skaffa ett barn. Om vi nu ska snacka själviskt och inte.
Men det finns inget fint och givmilt i att vilja göra en lite klon av sig själv, är inte det narcissism i sin renaste form? Snarare än att INTE göra det.
Och sen till poängen, som du uppenbart helt missat; lycka och mening i livet är inte barn för alla, långt ifrån.
Anledningen till att hon ens nämner detta är förstås eftersom att människor med barn är helt övertygade om att barn är det enda rätta i livet och dess enda mening och att de utan barn är lite sorgliga, och dessutom så himla måna om att skrika det precis åt alla håll.
För oss som INTE är förtjusta i barn är det skönt att läsa fler åsikter än de om att barn skulle vara enda alternativet…
Finns absolut ingenting själviskt i att leva ett liv utan barn, men jag ser heller ingenting själviskt i att vilja ha barn eller att ha barn. Jag valde inte att ha barn för att jag/vi ville ha en liten klon av oss själva (ett adopterat barn är ju långt ifrån en klon av dig tex om vi ska dra det så långt).
För MIG är barn det bästa som har hänt mig, jag var absolut inte olycklig innan men för MIG är det meningen med livet – Men jag skulle aldrig(!) döma ut någon som inte vill ha barn eller inte tycker om barn. Det är 100% upp till var och en, jag är helt okej med att alla inte delar min känsla.
Du låter väldigt aggressiv i ditt sätt att argumentera.
Nåja, man skaffar inte barn för barnets skull. Det gör man för sin egen, så vi behöver väl inte hymla om att det är en egoistisk handling (likt mycket annat).
Jag tycker verkligen inte att de som ogillar barn ska övertalas att ha barn. Du t.e.x bör absolut undvika det.
Oj.. Förstår inte argumentet att det skulle vara själviskt att skaffa barn? Själviskt pga dåligt för klimatet? Är det där argumentet ligger? Att ge liv, och sedan ge upp sitt egna liv för att ta hand om ett annat liv är väl inte själviskt utan tvärtom.. Eller? Sen håller jag med dig, jag är mamma själv och jag förstår mig inte på varken mammor som tror att barn är livets mening, eller folk som hatar barn. Dom är extrema båda två. Tror långt ifrån alla mammor är övertygade om att alla vill ha barn o dom utan barn är sorgliga. Speciellt nu i en tid då man måste ursäkta att man skaffar ett barn för det är så jäkla illa i den redan överbefolkade jorden.
Jag kände mig oehört självisk i mitt beslut att skaffa barn…att utsätta någon för den risk det innebär att leva är så onödig egentligen. Även om oddsen är relativt höga att min son kommer att få leva ett gott liv (med tanke på att han bor i Sverige och har föräldrar som kan tillgodose både hans ekonomiska och förhoppningsvis känslomässiga behov) så finns inga garantier för att han kommer att må bra under sitt liv. Det finns så många sjukdomar, tänk om han måste ha ont en längre tid? Kommer han att leva ett liv med psykisk ohälsa? Tänk om det blir krig? Tänk om han måste uppleva svält? Alla dessa risker bara för att jag skulle få uppleva lyckan i att hålla om honom.
Såhär resonerar jag också, fast i mitt beslut att inte skaffa barn. Är redan så orolig för världen för min egen skull, min familjs och mina systersöners, det finns inte på kartan att jag skulle addera ytterligare oro för en människa som jag inte kommer kunna skydda hela livet. Så de få stunder när barnlängtan dyker upp (är monumentalt ointresserad annars), eller när jag börjar tänka på ”hur ensam jag kommer bli när jag är gammal”, så föreställer jag mig istället hur EXTREMT mycket ångest jag skulle få av att få barn, och vips går det över. Kan inte tänka mig att utsätta en oskyldig liten person för världens existerande eller kommande hemskheter.
Nä, jag tyckte inte att världen tedde sig så farlig när det bara var jag och jag insåg inte hur starkt jag skulle känna att jag ville skydda honom förrän han låg på mitt bröst efter förlossningen. Jag kommer inte att skaffa fler barn 🙂
Fan, vad själviska dina föräldrar var som skaffade dig, hur står du ut att se dem? Och alla föräldrar till dina vänner, alla på gatan. Att det här bara har fått pågå i så många år!
?
De flesta val vi gör i livet är ju själviska, i meningen att de är för vårt eget bästa, det vi vill, och så ska det ju vara? Ingen negativ mening i detta fall, vi har ju vad vi vet bara ett liv och måste göra det val vi ska känna oss nöjda med. Det är ju inte mer själviskt att inte skaffa barn än att göra det liksom (och inget av dem är fel), man skaffar dem ju oftast för sin egen skull, inte deras eller någon annans?
Anna, kunde inte ha sagt det bättre själv <3
Jag har aldrig längtat efter barn och känt mig så himla annorlunda, alltid. Jag älskar djur, precis lika mycket tror jag som människor älskar sina barn.
Jag får rysningar av att hela mitt liv ska handla om barnet. Vill aldrig känna mig instängd eller låst vid något. Men däremot kan jag få små hugg och sting av att se en familj tillsammans och få "känslor" just för stunden, men de försvinner lika snabbt igen.
Självklart kan jag ju aldrig veta hur det skulle vara och det är en undran som funnits med hela tiden.
Tyvärr tycker jag ofta att jag hör gnäll från människor som har barn, sällan hur härligt det är. Relationer går i stöpet, allt är bara planering, logistik och ett ekorrhjul. När jag sedan går i affären och hör en unge som får ett utbrott och skriker eller något barn som säger mamma mamma mamma 250 ggr, är jag glad att gå hem till mina fantastiska katter. Få sova hela nätter, och vara fri att hoppa på det jag känner för.
Jag undrar hur många det är som skaffar barn för att normen säger det?
Tänk att sitta barnvakt istället 🙂 man får de goaste stunderna, men sen kan jag säga, tack och hej 🙂 funkar finfint för mig.
Men nej, barn är verkligen inte meningen med livet. Men de är en stor del av det för många.
Jag önskar min klocka hade satt fart för att slippa så himla mycket frågor från alla håll och kämpa själv med att försöka känna en längtan som inte finns där.
Vi behöver inte övertyga varandra. Vissa vill inget hellre än att ha barn. Andra känner tack men nej tack. Det är helt ok.
Alla som argumenterar för/mot, men särskilt mot, barn, verkar fokusera uteslutande på småbarnsåren. Lätt att förstå varför, de är intensiva! Men newsflash – de varar inte för evigt! Jag fokuserar gärna lika mycket på faktumet att jag förhoppningsvis kommer att vara förälder i resten av mitt liv, och det är där fascinationen och lyckan ligger för mig. Hela spektrat från att få ta hand om ett litet spädbarnsknytte, till att vara med när ungen lär sig gå och prata, börjar skolan, livets alla milstolpar. Att se sitt barn växa upp, hitta sin egen plats i livet, mål, övertygelser och drömmar. Förhoppningsvis få finnas vid deras sida även deras liv som någon de tycker om, litar på, stöder sig emot. Längtar så efter att få se vad mina barn kommer ta sig för i livet, alla val de har framför sig och att få vara med på den resan – om de vill. Har själv brutit kontakten med en förälder så är ödmjuk inför att det i slutändan är de som bestämmer vilken relation vi ska ha, även om jag kommer göra allt för att se till att det är en god sådan och stötta dem genom allt.
Tonåren verkar lajbans!
För mig tvärtom. Skulle gärna ha ett barn som stannar på typ 5-6 år. Ser inte syftet eller nöjet med att sen ha äldre barn. Vad fasen gör man med en 14åring eller 19åring. Nä tack.
Lycka är inte något konstant tillstånd utan de små stunderna som glimmar till.
Jag kan känna lycka när min tonårige son säger förlåt efter ett bråk, när min man kommer hem med blommor eller när min dotter visar något hon är stolt över.
Jag håller inte med. Jag är över tiden och i grunden lycklig. Sen jag jag vara ledsen och arg ibland men fortfarande alltid lycklig i grunden. De andra känslorna är temporära, lyckan är konstant men känns mer eller mindre.
Jag är lycklig för att jag har byggt ett liv som passar mig som individ perfekt.
Det finns ju en lycka i tillfredställelse, det är sant. Du är nöjd och tillfreds.
Gud vad glad jag blir av din kommentar. Jag önskar att jag också kände så! Här är det tvärtom.
?♀️
Samma här! Lycka i grunden, sen har man dåliga dagar såklart. Men livet är ljust och positivt för mig. Och då har jag inte nåt spektakulärt liv…
Rent biologiskt är ju meningen med alla arters existens att fortplanta sig så rent krasst är det väl meningen med livet att få barn. Lycka kan man hitta på olika håll dock.
Tur att man insett att man kan skapa sig en egen mening som går utanför det biologiska 🙂
Haha gud så enkelspårigt.
Tur att vi inte bara lever så som vi rent biologiskt är programmerade att göra (vi hade ju inte kunnat leva i vårt samhälle överhuvudtaget ifall naturligt och biologiskt vore det enda alternativet…)
Visst, dock anser många att vi skiljer oss från djur en. Eller?
Och något det inte finns brista av på jordklotet så är det människor.
Människan är ett djur, jo. Närmare bestämt ett däggdjur av ordningen primater. Samma ordning som andra apdjur.
Hahah. Och vad är då meningen med denna existens, denna fortplantning? Jorden kommer inte alltid finnas, kedjan va barn, vars mening enligt dig är att titta sin tur skaffa egna barn, kommer förr eller senare ta dlit. ”Rent krasst” finns det givetvis ingen mening. Eller så är mening något varje individ upplever.
Vi har en drivkraft att fortplanta oss, det le inte det samma som en mening.
Skräp gör mig lycklig
Vilket fint inlägg ?
Chips gör mig så lycklig. Skulle ligga med chips om det var möjligt. Ska fan till affären och köpa chips när de öppnar.
Chips, ?
Me too, som man säger
CHIPS❤️❤️❤️❤️
Att kunna känna uppskattning och glädje över saker/händelser gör mig lycklig.
Den som mått dåligt förstår hur jag menar.
KRAM
[Borttagen kommentar]
tråkigt att du har den erfarenheten av livet ”Sluta”, det gör mig ännu mer tacksam över att jag har personer i min närhet som vill krama mig trots mina svackor.
Att man orkar sitta och vara arg och elak 6:22 en tisdag. Du kan inte ha det lätt.
Börja med att krama andra som mår dåligt, så får du kramar tillbaka. Finns hur många som helst som inte mår bra och längtar efter kramar ❤️
Sommaren och våren är lycka för mej. Alltså solen och värmen. Vintern är för låååånnnnggg. Hua.
Jag fattar! Under min utbrändhet när allt jag ville ha bara var en normal vardag som jag inte hatade, inget exceptionellt, men bara lugnt, bra och stabilt och nu när jag tillslut har fått till det så känner jag att mina lägsta punkter ändå har en bas av trivsel och trygghet. Det är lycka för mig att ha hittat den balansen.
Sen har jag också känt euforiska stunder när jag varit nykär, stått i solnedgången på en strand i Nicaragua och åkt tuktuk genom natten i Kambodja. De stunderna ligger djupt inne i mitt hjärta dem med, men att älska baslivet, som jag gör nu, är ännu starkare.
Och jag vill kramas <3
Kram 🙂
Lycka för mig är när kroppen inte gör ont!??
1. En kaffebryggare med timer, som börjar koka kaffet samtidigt som väckarklockan ringer och är klart när jag kommer in i köket ☕
2. När maken spontant städat min bil, bara för att ❤
3. När barnen med glittrande ögon berättar om hur de upptäcker sig själva, världen och allt de har förmåga att göra.
4. När chefen kallar in mig på rummet, stänger dörren (och man tror att man ska få skit för en försenat projekt) och erbjuder befordran.
5. När unghönsen värper sina första ägg ?
6. Föruppvärmd bil – diselvärmaren, I love you!
7. Grannen som skottar vår uppfart med sin trädgårdstraktor ?
8. Kollegan som bjuder på tårta en helt vanlig tisdag.
9. När jag lyckas jogga en kilometer utan urinläckage! *High five*
10. När jag beviljas operation för urinläckage och drömmer om att springa milen ?♀️ *Hell yeah!*
Vem har sagt att meningen med livet är lycka? Tror inte att mina barn gjort mig lycklig så värst många gånger, men hade jag inte haft dem så hade livet varit tämligen platt. Barn är den största utmaningen. Det kommer nog Forni att förstå när barnet blir äldre. Då kommer hon att inse hur naivt det är att jämföra det med att dansmeditera eller dricka vin med kompisar.
För mig är meningen med livet definitivt lycka.
/Barnfri
Precis.
Vad sorgligt det låter när du skriver att dina barn inte gjort dig lycklig värst många gånger. Förstår inte hur det är möjligt ens? Mina barn gör mig lycklig flera gånger varje dag.
Mina barn gör mig galen, stressad, arg, trött och lycklig om vartannat 200 gånger om dagen, ibland gör dom mig bara galen o stressad en hel dag men såfort dom slutar gnälla o skrika o bråka o klättra på alla möbler o kasta ut allt i alla skåp o är snälla i 5 minuter så är allt förlåtet. Eller när dom sover.. Åh gud lyckan o kärleken man känner för dom när dom sover, ?
Haha håller med ! Eller känslan när dom sover och man plockat undan vartenda leksak och allt är rent och prydligt igen. Sa till min man i veckan : visst är det en fantastisk känsla när man plockar bort alla bevis på kvällen att man har barn , allt är så rent och skönt . hans svar : ja det tycker jag med , men vi behöver väl inte ta ner fotografierna och sånt ? …. ??
Så du är lycklig när de är tysta, orörliga och frånvarande..? ?
Eller var du sarkastisk?
Känner du så, så gör du ju det Vanessa, även om det låter väldigt sorgligt. Min partner gör mig lycklig, min familj och mina vänner. Vad skulle meningen vara om inte att vara glad och lycklig av de människor man har i sin närhet?
Vi har nog olika definition av lycklig bara.
Fast du verkade ju inte ha förståelse för att forni kunde känna på ett annat sätt? Lät lite som att du var helt säker på att alla kommer känna som dig
Hade jag inte blivit lycklig av personerna i min närhet så kanske jag hade försökt se över de relationerna. Man kan ju inte göra sig av med sina barn, därför känns det väldigt sorgligt om man inte blir lycklig av dem.
Hur kan inte dina barn gjort dig lycklig? Vad sorgligt det låter.
Så kul när alla tror att vi barnfria endast vill typ dricka alkohol och festa?
Hahahah! Det är nog för att det är det enda vi med barn tänker på att göra när vi är ”barnfria” ?
Jag tycker det är så sorgligt med inställningen att det enda som är riktig lycka/ mening är barn, att allt annat är banalt. Tänk om dina barn aldrig skaffar några egna barn, de kanske inte vill eller inte kan, var hela deras existens meningslös och banal i så fall? Självklart inte!
SJÄLVKLART kan det finnas lycka och mening i att känna närhet med andra människor, så som vänskap och kärlek. Allt annat är inskränkt dravel.
Att få barn innebar för mig att få kontakt med känslor som jag inte visste fanns eller kunde föreställa mig. Att känna så starkt för en annan individ att man utan att tveka skulle offra sitt liv för henne. Det är stort. Men lycka vet jag inte om jag skulle kalla det. Man kan väl ha barn och inte vara lycklig för det. Känns som två saker som inte nödvändigtvis behöver vara förknippade.
Tack Forni, vilket bra inlägg i ett samhälle med stark barnnorm! Startade en podd just pga kommentarer som vissa i det här kommentarsfältet. Barnfrihet heter den. Kan säker passa vissa av er!
Umm ett samhälle utan barnnorm är dömt att sakta dö ut.
Att människan skulle minska i antal skulle vara det bästa som kunnat hända jorden.
Håller med. Vissa länder har stor överpopulation, det är ett problem. Sverige är inte ett av dom.
Nej det är därför våra kommuner går på knäna, sjukvården och skolorna är nära bristningsgränsen, myndigheter inte klarar av sina uppdrag, osv…
Det beror på stor tillökning på onaturligt kort tid. En stor ökning av folk med stora behov.
Vi är inte för många nej, men sättet vi i sverige lever på är desto värre än de länder som lider av överpopulation.. Såå, att vi blir färre är definitivt BRA.
Dock kommer ju knappast så stor del av oss låta bli att föröka oss att det blir någon jättestor skillnad så oroa dig inte…….
Sättet överfulla länder lever på leder till svår misär. Framförallt för kvinnor och barn. Hur kan du säga att det skulle vara bättre på något sätt?
Anser du samma om ett samhälle utan heteronorm?
Inget fel på normer så länge individen får göra fria val. Gäller både barnnorm och heteronorm.
Förklara gärna för mig istället hur ett samhälle överlever utan att de flesta skaffar barn för att ersätta de som dör av?
Du talar som att det är en personlig åsikt. Det är fakta att samhällen dör utan reproduktion som norm.
Nej du verkar inte förstå vad en norm är bara.
En norm är en regel eller rättesnöre. Du tänker säkert på en social norm där ett specifikt beteende är förväntat. Men förklara gärna för mig hur ett samhälle överlever utan reproduktion som regel.
Vi kan inte ha evig tillväxt. Men tror du på riktigt att alla skulle sluta skaffa barn om det inte fanns ett socialt tryck att göra det? Jag hoppas och tror att vissa ändå vill skaffa barn. Och vi får utforma samhället utefter det, inte efter att vi hela tiden ska öka i mängd.
Även vid upprätthållande utan tillväxt så krävs en barnnorm ( då att få barn är mer regel än undantag ). Vad jag tycker är irrelevant till poängen jag försöker göra.
ALLA kommer ju knappast låta bli att ligga och därmed också föda barn bara för att det inte är en norm???
Du förstärker ju tanken om att folk skaffar barn fastän de inte vill eftersom de känner sig pressade av en norm?
Jag vill väl tro att en HEL DEL av de som förökar sig trots allt VILL det.
Så utan norm= bara de som VILL ha barn skaffar det.
Så. Inga som helst problem för någon,
Tack hej
Barnafödande behöver vara mer regel än undantag, för att ett samhälle inte ska dö ut. Det krävs att det är en norm helt enkelt. Det var min enda poäng till ts.
Fast vi behöver inte stämpla dem som inte får barn som onormala för att överleva. Det är själva problematiken med normen som den ser ut idag. Att personer som inte har barn får elaka kommentarer, konstiga blickar och blir sedda som felande. Så vi behöver barn men vi behöver inte en hel del av de beteenden som kommer med den rådande barnbarnen.
Det är inte sant. Jag är barnfri och har aldrig blivit ifrågasatt eller dömd.
Det är dock rätt ovanligt som barnfri. De flesta av oss har fått mängder av kommentarer genom åren. Jag tror att barnfria kvinnor får höra mer än barnfria män dessutom.
Har du lite siffror på det?
…har du källor på att det inte är sant?
Det finns forskning på fördomar om barnfria och synen på barnfria, ja.
Som du inte kan presentera. Vi säger så.
https://www.google.com/search?client=firefox-b-d&q=f%C3%B6rdomar+om+barnfria+och+synen+p%C3%A5+barnfria
Där hittar du både trådar om folk som vittnar om det du inte tycker är sant – och artiklar baserade på forskning. Absolut, jag skulle kunna skicka tydligare länkar till dig, men du är inte intresserad, så vad får jag ut av det? Inget.
”googla” är inte en källa nej.
Jo absolut! Du kändes bara så genuint ointresserad att jag inte ville ödsla googletid på det, men här står det om en intressant studie som visar att barnfria ses som omoraliska i högre grad: https://www.huffpost.com/entry/childless-women-discrimination_n_58b6f352e4b0780bac2f3413?guccounter=1&guce_referrer=aHR0cHM6Ly93d3cuZ29vZ2xlLmNvbS8&guce_referrer_sig=AQAAAKBFmxhp7eNEQOtZRKpRlRhPyOlmcWgSEqaArukG3dUQh47o-Rn2H59_cprUKiCXT_DqB2ow7yGetnUgBK6NbxdOKR9LvjbhlxBriIK2Tb4aJ4YKO98KhNP8LSkK1HzdlFdDKhSZWGKQ5lDQuYSMSeFDybuQcu8VRwOnrWxJ8vam
Skönt att höra! Har också klarat mig relativt bra undan. Förutom att folk förutsätter att jag tänker skaffa barn så fort jag får chansen (något som fick mig att känna mig rätt udda som yngre). Men bland annat genom att lyssna på Fridas podd har jag insett att alla inte har samma tur.
Inte jag heller.
Kanske utstrålar jag något som gör att folk inte vågar eller så känner de mer ”tur att hon inte hoppade på det tåget” liksom 🙂 🙂
”Det är inte sant eftersom det aldrig hänt mig.”
Ok.
Det är ju inte sant i den generella formuleringen ovan.
Det var ingen generell formulering. Den var högst subjektiv.
”personer som inte har barn får elaka kommentarer, konstiga blickar och blir sedda som felande” detta var knappast subjektivt formulerat.
Men att påstå att det inte stämmer eftersom man själv inte varit med om det är mycket rimligare. ?
Bloggbevakning är dock inget forum för att granska avhandlingar eller?
Jag blev aldrig dömd innan jag skaffade barn.
Hur gammal var du när du fick barn?
Tänk innan du svarar.
Bästa podden❤
Älskar er podd!
Jag har ingen aning om vad lycka är eller hur jag hittar den. Hoppas att det vänder, förr eller senare.
Anonym 06:41
Skickar en kram till dej
Lycka för mig definieras av att känna sig nöjd och harmonisk med livet och alla dess komponenter. Jag var inte lycklig på mitt jobb, då bytte jag jobb. Jag var inte lycklig med vissa vänner som tryckte ner mig, då gav jag upp dem. Livet är föränderligt och dynamiskt, så även känslan av lycka.
Jag skulle vilja ha ett barn i sig. Men jag vill inte leva det liv som ett liv med barn innebär.
Samma här!
Samtidigt är det ju så att man vet inte hur saker är förrän man själv testat. Jag har bytt livsstil många gånger, det kan bero på att man flyttar till ett nytt land, inleder samborelation, får sämre/bättre ekonomi, får barn, många saker kan hända. Alla stora förändringar har känts helt annorlunda än hur jag tänkte mig att det skulle vara. Så det är lite tråkigt att alltid sitta still i båten för att man inte vill ha en sorts luv som man inte provat. Det behöver inte gälla bara barnalstring utan fler saker i livet.
Lite svårt dock att ”testa” skaffa barn.
När du flyttar eller inleder samborelation eller skaffar nytt jobb så kan du ju alltid gå tillbaka. Flytta tillbaka, flytta isär eller ta ett annat jobb. Men hur går du tillbaka när du skaffat barn? Blir inte vidare mycket test det. Antingen skaffar du barn eller så gör du det inte. Finns inget ”prova och se” där…
Kan även säga att ”att välja bort barn” inte är att sitta still i båten. Det är kaos utan dess like. Jag tror att det är lätt att få bilden av att en barnfri person är helt käslokall och ba ”nepp, bryr mig inte”. Kan inte känna igen mig i det. Jag vill inte, men det är ett känslomässigt battle och ett lika stort steg att säga nej, som att flytta till ett annat land.
Man kan göra stora förändringar i livet ofta och ändå ”sitta still i båten” när det gäller barn. Man måste ju inte agera på allt 🙂
Jag är exakt där med min sambo. Vi båda vill inte dö ensamma, men kan inte tänka oss en vardag med barn överhuvudtaget. Att behöva dra på träningar, matcher, ställa upp på fritiden för att baka kakor till skolan etc. Ingen av oss säger att det är FEL att göra det, men vi känner bara att allt är så jävla tvunget med aktiviteter för barnen och ingen av oss har något intresse för att se på en fotbollsmatch eller ställa upp för skolan.
Nu säger jag inte att pengar är livet, pengar kan man alltid tjäna oavsett ålder, men jag hatar tanken av att behöva TÄNKA på pengar när man har barn. Hur man ska använda pengarna smartast och vad man kan köpa/inte kan köpa. Vi är inte ”rika” eller ”fattiga”. Vi lever att väldigt komfortabelt liv där båda har bra jobb och relativt bra lön. Vi är rätt smarta med pengar överlag, men det är bara TANKEN man måste lägga på det samtidigt vara lite halvorolig ifall någonting går snett.
Vi är i tyvärr i ett vändpunkt där vi måste bestämma oss snart, annars blir det försent. Vi har hund och älskar det, men barn är ju verkligen något helt annat.
Är det någon som har känt likadant? Hur har ni gjort och vad bestämde ni er för?
Att skaffa barn för att inte bli ensam är något av det dummaste jag hör. Hur många gamla människor sitter det runt i landet som har flera barn och trots det är helt ensamma? Väldigt många. Fråga någon som jobbar på ett äldreboende tex, många får aldrig eller nästan aldrig besök. Ännu värre är det för de som fortfarande är så friska att de bor i hus eller lägenhet.
Barnen bryr sig inte, barnbarnen tycker allt annat är viktigare. De prioriterar resor och materiella värden framför att besöka sina gamla släktingar.
Jag menar absolut inte att vi då hade skaffat barn bara för sällskap. Min kommentar var kanske väldigt ytlig, men vi båda kan se de goda stunderna med att faktiskt ha barn och hur mycket vi hade fått uppleva med att ha barn. Hade vi bestämt oss för att skaffa barn så hade vi mer än gärna välkomnat barnet in i vårat liv och engagerat oss i barnets/barnens liv. Det är bara steget med att bestämma sig och tänka sig ”helt vanlig” vardag annars med att ha barn.
Men du har absolut rätt att vi kanske inte ens får besök i framtiden när vi ligger i ett äldreboende.
Kanske barnet också väljer helt fel väg i livet och det går riktigt dålig för barnet (som vuxen), då hade vi nog verkligen känt oss misslyckade och riktigt besvikna.
Det är verkligen inte enkelt.
Ändå är det det argumentet många kör med när man säger att man inte vill ha barn… ? ”Du blir eeeensam när du är gammal!”
Ni ska inte skaffa barn för att ni inte vill ”dö ensamma”. Barn ska man verkligen vilja ha, de ska vara önskade. Inte bara skaffade som ett sällskap. Finns inga garantier för att ert barn kommer finnas där för er som gamla. De kan vara sjuka, er relation kan vara dålig, du (eller de) kan dö i en olycka, de kan bo andra sidan jordklotet. Lev det livet ni vill leva, barn är ingen försäkran om någonting. Du skriver att ni ”inte kan inte tänka oss en vardag med barn överhuvudtaget”. Där har du ditt svar.
jag är nästan där med min sambo, skulle inte säga att vi måste bestämma oss ”snart” – vi är fortfarande inte 30 men vi har varit ihop i 5+ år, bor ihop, har hund och planerar liksom för ett liv ihop (gemensam ekonomi osv). Jag vet inte hur man tar beslutet och vad man baserar det på och jag ser på det som dig – rent praktiskt vet jag inte NÄR jag ska känna att jag kan göra den uppoffringen.
Min kille säger bara att han ”vet” att han vill ha ett barn, men han har ingen som helst tanke på hur han ska veta när han vill ha det, jag tror inte han har en riktig känsla bakom det utan bara är uppfostrad till att ett barn ska man ju ha. Själv känner jag mig helt tom inför tanken, förstår inte barnlängtan och vet inte hur man ska veta när man vill ha barn eller inte?
Som tur är har varken vänner eller familj någon som helst åsikt om vi skulle skaffa barn eller inte, men jag känner bara en inre stress för att jag inte känner som alla andra. Mina vänner VET att de ska ha barn och har nästan en plan. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna så.
Fast du skriver ju att du inte vet om du någonsin kommer få barnlängtan- då är du väl nästan inte där? Tänker att man vet om man vill ha barn eller ej. Om man känner sig osäker-vänta! Ingen mening att sätta ett barn till världen där man inte är redo för det livet och redo att göra uppoffringar
Nej, kanske inte, tänkte att vi har kommit till det stadiet i en relation när det kanske är dags att se vad det är vi planerar för om du förstår vad jag menar? Det som gör mig osäker är att alla verkar ha så starka känslor, många bara vet att de vill ha barn och vissa vet att de inte vill ha barn.. Jaja, nej jag kommer inte sätta några barn till världen förrän jag är säker på att det är vad jag vill, önskar bara att jag visste om den känslan kommer eller inte!
Jag känner precis som du! Har aldrig haft nån längtan och alltid trott det ska komma. Förstår inte den känslan som du säger. Så valet har alltid varit ett logiskt val, där jag tänkt mig fram. Just nu lutar det åt att inte skaffa då jag tror man måste vara väldigt motiverad och engagerad för att klara av det livet.
Man tittar ju inte på fotbollsmatcher för att se matchen specifikt, man tittar för att man vill se sitt barn spela. Själv har jag småbarn (2 och 4) i en föräldrakooperativ förskola och älskar att vara där och städa ibland för att se lokalerna där mina barn spenderar sina dagar. Sedan kan man ju välja bort föräldrakooperativ, aktiviteter och bakning. Men när man får barn lever man (iallafall jag) lite genom barnet och saker man inte kan drömma om innan blir plötsligt betydelsefulla. ?
Jag ville inte ha barn. Det värsta jag kunde tänka mig var att åka på typiska barngrejer så som öppna förskolan, badhuset, Leos lekland och Lollo och Bernie hotell. Tänkte att livet var slut då. Blev sen oplanerat gravid och behöll barnet efter lite om och men.
Och idag vill jag MER ÄN GÄRNA göra sådana saker med mitt barn. Jag vill se henne skratta, ha roligt, lära sig nya saker och utvecklas. Men jag vill även vara ensam och få utöva mina egna intressen. Och så länge jag har den balansen så mår jag bra.
Mitt liv har blivit mycket rikare sen jag fick barn och det är på riktigt kul att hänga med sitt barn!
Svårt. Du har en väldigt tydlig bild av vad livet med barn innebär och där finns komponenter som du inte gillar, fattar det man måste inte gilla alla delar med att vara förälder. Barnet som eventuellt kommer in i ditt liv blir en del av dig och en del av er familj. Du och din sambo skapar själva det liv ni vill leva tillsammans med ert barn. Livet med barn är en lång process och i detta kommer känslor växa fram för ditt barn som du inte visste fanns. Nu när du tänker på den här fotbollsmatchen kan du inte föreställa dig hur det känns att alltid i alla situationer vilja göra allt för att ditt barn ska bli lycklig som möjligt. Du saknar så att säga en pusselbit i pusslet. Med det sagt inte säkert att du blir en fotbollsmamma för det, alla vill verkligen inte det. Och måste inte det. Ursäkta rörigt svar men jag skulle säga kör på.
Känner på ett väldigt liknande sätt! Vill inte heller ha livsstilen ”soccer mom”, men samtidigt kan jag se det fina i att dela upplevelser med ett barn, att försöka lära dem, att uppleva barndomen på nytt genom deras ögon… Det verkar väldigt fint och betydelsefullt. Kan tänka att vad är alternativet? Att jag och sambon sitter själva när vi är 45 år och ingen annan umgås med oss då alla har barn att ta hand om, och så känns livet rätt trist och slentrian… OBS menar INTE att alla barnfria skulle känna så, det är enbart en rädsla jag har!
För mig känns det så ENORMT att fatta beslut om att försöka bli gravid. Hur kan man ens göra det utan panik? Det påverkar en så otroligt mycket i typ 18-20 år sedan…
Är 32 och önskar jag kunde stanna tiden tills jag kan fatta ett jäkla beslut om barn eller inte barn… :/
Du nailade det vad jag försökte förmedla. Ifall vi bestämmer oss för att skaffa barn så välkomnar vi självklart det barnet/barnen mer än gärna och engagerar oss i barnet/barnen!
Det lät kanske lite cyniskt att tänka på att ”vi skaffar barn pga sällskap”, men fallet är ju inte helt så heller.
Det ÄR ett ENORMT beslut för oss. Att behöva göra en hel livsomvändning är ju bara helt katastrofal känner jag, samtidigt känner jag att ”hey, it could’ve been worse” och något positivt från det är ju att man faktiskt ser ett barn växa upp och lära sig.
Jag är dock några år yngre än dig, men det gnager mig att vi inte har bestämt oss och vi båda vet ju hur snabbt tiden går.
Så nyfiken på den känslan, vad är det du tänker att du inte vill? Eftersom du skulle tänka dig ett barn men inte livet med barn? Vad är det du tänker du överger?
Nu är det inte jag som skrev just det men känner igen mig mycket… Jag är rädd att tappa friheten och bekvämligheten. Har lidit av dålig sömn hela livet och är rädd att den ska försämras ännu mer under många år pga småbarn. Rädd att inte kunna ta det lugnt en hel lördag när man haft en tuff jobbvecka, utan man måste leka med barnet och springa runt på Leos Lekland… Eller att drunkna i kräksjuka varje vinter…
Jag tänker framförallt inte att jag överger något utan jag tänker nog främst att livet med barn innehåller så många komponenter som jag inte vill ta del av. Det är inte småbarnsåren som avskräcker mig. Tycker snarare tvärtom att det verkar ganska mysigt (förmodligen förskönad bild av verkligheten). Däremot när de kommer upp i åldern och börjar skolan. Det är där skon klämmer. Att i arton år (räknar in dagis här också) vara slav under skolan och dess bestämmelser om skoltider, lov, läxor med mera. Lägg därtill fritidsaktiviteter som kan innebära att man ska sova på en madrass i en gympasal en hel helg. Tvinga på sina kollegor kryddburkar och annat tjafs. Ett ständigt dåligt samvete för att man inte räcker till varken därhemma eller på arbetet. Och så vidare. Sen efter 18 år och allt det här är över så är det inte säkert att saker och ting har gått som man velat. Att skaffa barn är verkligen inte en garanti för att någon ska sitta vid ens dödsbädd.
Det kan verka banalt att jag inte vill skaffa barn på grund av min ovilja att kolla på fotbollsträningar en regnig söndag. Kanske blir min unge en datanörd som sitter inte hela helgen? Problemet är att jag, som en god mor, inte kan bestämma detta. Så för mig kokar det ned till att det för mig är viktigare att vara herre över mitt eget liv än att, förhoppningsvis, känna en obeskrivlig kärleken till mitt eget barn.
Exakt så tänker jag också. Jag vill ha vuxna barn sedan när jag är gammal, jag vill ha tonåringar och 10-åringar och ett hus med liv i. Men jag vill inte ha några småbarn, jag vill inte vara gravid och amma och ha en förlossningsskadad kropp, sömnlösa nätter och minimalt med egentid. Få se hur det blir. Nu har jag hur som helst ingen att skaffa barn med så det är inget problem.
Men detta!!!
Känner exakt såhär, är rent utav livrädd för graviditet/förlossning, såpass att jag kanske vill förbli barnlös…
OT men Sandra Beijer skriver om sin resa till Korea och Japan och ingen av de 33 kommentarerna handlar om flygskam. Är denna epidemi äntligen på väg att dö ut eller råkar hon bara ha vettiga läsare?
Jaaa jag hoppas innerligt att vi kan lägga det bakom oss nu!
Hon raderar dem förmodligen.
Undrar bara (inget dömande eller provocerande) men tycker du inte att vi ska flyga mindre eller blir du trött på fenomenet med flygskam mot influencers?
Är inte den som postade ursprungskommentaren, men jag är extremt leds på läsare som ska uppfostra bloggare genom små tjuvnyp eller uppläxande kommentarer när bloggaren redan har förklarat sin ståndpunkt flera gånger om. Tycker definitivt att vi ska flyga mindre, har valt att avstå från att flyga för egen del, men tror inte att någon kommer flyga mindre för att folk är anklagande och sätter sig på höga hästar i ett kommentarsfält.
Okej, det var det jag misstänkte (även om du som sagt inte var den som postade kommentaren), men just att många blir irriterade på tillvägagångsättet och uppläxandet! Var bara nyfiken – tack för svar!
Tycker vi ska flyga mer. Det är en fantastisk uppfinning som öppnat världen.
Flyget utgör mellan 2 och 3 procent av människans klimatpåverkan (och då utgör fraktflyg en betydande del av det) så att hålla på och flygskamma semestrande privatpersoner är bara korkat.
Okej, Sara Skyttedal
Wow, vilket motargument!
Yes, håller med! Heja flyget!
Sandra har gjort det rätt tydligt att hon ogillar kritiska kommentarer så det finns ett starkt klimat i hennes blogg att bara skriva positiva tillrop, som upprätthålls intensivt av de flesta av hennes läsare.
Tycker det här var ett jättefint och befriande inlägg av Michaela! ❤ Behövs mer sånt.
Hon har så rätt, så fint skrivet.
Finns så många stunder i livet jag känner lycka. Några är stunder är med mitt barn men långt ifrån alla.
Pengar är lycka ?
Att vara tumörfri, min man, min katt och få resa, uppleva känna gör mig lycklig!
Ja, T! När jag har varit på den årliga undersökningen och fått beskedet att inga nya tumörer och metastaser syns så känner jag total lycka ?
Den lyckan längtar jag med efter!
På tal om diskussionen för nån dag sedan om att man inte vet vad kärlek är innan man får barn: nej, så är det ju såklart inte. Jag var tokkär i typ min katt innan jag fick barn, MEN att folk utan barn tror att de känner samma kärlek för typ sin man eller häst eller nåt, som de hade känt för sitt barn, det vet de ju inte. Alltså självklart kan man vara lycklig utan att ha barn, men man kan ju inte säga att man vet hur det känns när man inte har barn?
Är det nån som förstår mitt svammel såhär 7.42 en tisdag?
Jag är barnfri och jag är helt införstådd i att man känner en helt annan kärlek. Annars hade nog inte folk skaffat så mycket barn. Men jag vill ändå inte. Jag tror absolut jag skulle känna en enorm kärlek. Jag älskar även barn generellt. Men det är annat som gör att jag inte kan tänka mig att ta steget – även om det eventuellt innebär livslång, oförklarlig kärlek.
Nä exakt, jag fattar också att det säkert är så men jag VILL inte uppleva sån kärlek. Och den oron och annat som följer med. Too much haha.
Ja alltså nej, absolut 🙂 Men jag tänker mer folk som ba ”jag älskar mitt marsvin lika mycket som jag hade älskat mitt barn”.
Jag tror det är mer ett sätt att uttrycka att man är trött på att bli pushad och typ försök att bli ”övertalad”. Även om det säkert inte är menat så från avsändaren. Och då drar man den som ett synonym med ”jag är lycklig som jag är”.
Jag är också barnfri och förstår också att kärleken till ett barn är något speciellt och något jag aldrig kommer få uppleva. Problemet enligt mig är dock alla mammor som slänger det i ansiktet på barnfria personer. Låt oss barnfria hitta kärlek och lycka på våra egna vis, jag vet att jag hade blivit fruktansvärt olycklig med barn.
Ja så är det ju. Jag menar inte att alla hade varit lyckligare med barn, eller att alla hade varit bra föräldrar. Men att vissa verkar så övertygade om att de älskar valfritt djur/föremål/människa lika mycket som de hade älskat sitt barn provocerar mig av nån oklar anledning haha.
Jag förstår inte riktigt hur man kan bli provocerad över hur andra människor väljer att leva sina liv, det rör ju inte dig i ryggen någonstans egentligen.
Jag blir provocerad av att folk måste berätta att de älskar random saker lika mycket som de skulle älska sina barn. Men det kan de ju inte veta då de inte vill ha några.
Liksom du behöver inte skaffa barn och du kan absolut älska din guldfisk, men du kan inte jämföra det med ett barn.
Alltså jag försöker inte säga att du inte kan vara lycklig ändå, såklart kan du det.
Och där blir det jobbigt. För att man som barnfri blir provocerad över att ständigt behöva höra att ingen kärlek man någonsin känt går att likställa med barn. Missförstå mig inte nu, det ÄR mest troligt sant, men det är tröttsamt att höra det gång på gång på gång. Det KÄNNS som ett annat sätt att försöka övertala, att säga att ”du kan inte bli lycklig” och ”du missar det här”, när allt man vill bara är att få vara ifred.
Men hur kan du veta att en annan människs inte känner samma sak för sitt djur som du gör för ditt barn? Det som är sanning för dig är inte det för någon annan.
Det finns dom som säger som du, att kärleken till ett barn är något speciellt och kan inte jämföras med något annat.
Sen finns det dom som skiter i sina barn, kanske lämnar dom, misshandlar dom etc. Dessa personer kan ju knappast uppleva samma känslor för sina barn som du känner för dina barn, eller hur?
Fast hur vet man att kärleken till ett barn faktiskt skulle vara sådär enorm och fantastisk? Hur kommer det sig i så fall att det ändå finsn ett rätt stort antal föräldrar som överger sina barn? Uppenbarligen kände ju inte just de föräldrarna den där enorma kärleken.
”Rätt stort antal föräldrar som överger sina barn” – vart har du fått det ifrån? generellt är det väl ytterst få som överger sina barn? Och de som gör det är väl oftast i en svår situation där de inte klarar att ta hand om sitt barn pga fattigdom, sjukdom eller annat?
Känner du ingen som har noll kontakt med sin pappa (sorry, men oftast är det just fadern)???
Kanske, eller så var det andra saker som liksom vägde mer än kärlek. För det är ju skitjobbigt att ha barn så man måste ju också vara mogen för det.
Så himla jobbigt är det inte, det är lite överdrivet tycker jag med den här bilden sim målas upp att det krävs nån sorts övermänniska för att orka ha barn.
Det är väldigt givande och roligt och ger energi, OCH jobbigt ibland men jag tycker nog ett heltidsjobb är värre. Klarar man att arbeta klarar man att ha barn, typ.
Jo förutom att barn är ett heltidsjobb på sidan om ditt heltidsjobb.
Hahaha hur kan det GE energi? Hur kan någon människa eller aktivitet ge energi? Tycker sömn och mat är det enda som gör det.
Min katt ???
Den lycka som ett barn innebär har jag aldrig känt tidigare med varesig vänner, partners eller husdjur. Det går inte att jämföra utan att ha upplevt den. Ovillkorlig kärlek är svårslagen och den uppnår man bara med barn. Jag upplever att den blir starkare för varje dag och jag älskar mina barn mer och mer. Kanske måste Michaelas barn bli äldre för att hon ska förstå fullt ut. Barn är inte allas grej men det gör livet fullkomligt för många.
Håller med. Bebis- och småbarnstiden är ju en kort och väldigt speciell fas, lite som att ha an hundvalp eller kattunge, sett till vad det kräver. Men sedan växer barnet upp och det är då man har en ”riktig” person som man älskar helt villkorslöst och det är en så unik känsla. Liknar verkligen inget annat.
”Ovillkorlig kärlek är svårslagen och den uppnår man bara med barn.”
?
Hur vet du det?
Hur vet du hur alla andra upplever kärlek?
DIN upplevelse är inte en objektiv sanning.
Jo men så är det ju. Vi som inte har eller VILL (provocerande, jag vet) skaffa barn, vi vet faktiskt inte ett jota om livet. Vi vet inte vad det är att vara trött tex, vi vet inte vad kärlek är. Stackars oss som lever så kärlekslösa och värdelös liv och bara festar dagarna i ända ????
Men jag känner lite att så är det med barnfria som möter mammor med många barn. Det provocerar och ska kommenteras hur de ”ploppar” ut ungar och är allmänna losers. Kolla bara på ÖS, hur enkla barnrelaterade inlägg riktade till andra mammor, får vissa att gå i taket.
Det finns väl inga som blir mer provocerade än småbarnsföräldrar gentemot folk som inte vill ha barn!
”Men vadå ska inte ni också förstöra era liv? Nähe? Knäppgökar…”
Haha ? Men kan det inte vara så att vad som bara är en oskyldig förfrågan från föräldrar, uppfattas starkare av barnfria än vad det var menat som? Jag tycker ofta barnfria är mer aggressiva de beskriver småbarnsföräldrar och barn. Liiiite mer provocerade helt enkelt.
Här är ju de barnfria helt vansinniga. Tror inte att de representerar den stora merparten av Sveriges barnfria. De flesta sköter nog sitt och tar inte illa upp av att andra tycker barn är meningen med livet
Föräldrar är de mest aggressiva..
Plus att man frågar inte sånt! Lär er!
Som jag skrev så är barn inte för alla, det fattar jag. Jag uttrycker min åsikt baserat på min erfarenhet. Inte en universell sanning baserat på alla åsikter i universum. Låter ju toppen att folk väljer att inte skaffa barn och är nöjda med det. Inget fel i det alls. Självklart upplever barnfria människor också djup kärlek. Men baserat på MIN erfarenhet och MITT liv så har det inte funnits ett husdjur eller en släkting eller vän som jag älskar mer än mina barn. Det beror delvis på biologisk programmering så därför känner många föräldrar likadant.
Jag är jätteglad för din skull! Men alla är vi olika. Vi upplever kärlek olika. Lycka olika. Vi har olika mål i livet. Det du beskriver är ditt liv och det låter fantastiskt för just dig. Men andra har rätt att vara lyckliga på andra sätt utan att bli omnämnda som ”de förstår bara inte”. Jag säger det i ren välmening <3
BS. Hade kärleken mellan föräldrar och barn varit villkorslös, hade situationer där barn eller föräldrar bryter kontakten med varandra inte existerat. Kärlek mellan människor är inte villkorslös.
Vill du har villkorslös kärlek, skaffa en hund.
/Dagens impopulära uttalande.
Instämmer.
Den BORDE vara kravlös när det kommer till avkommor, men eftersom människan är en underlig filur så finns det föräldrar som inte har kapaciteten att göra mer än de gör. Och det är INTE alltid good enough utan kan vara mycket obra.
Det är ändå väldigt ovanligt att kontakten bryts mellan föräldrar barn. Det är mycket mer vanligt t. ex. att föräldrar blundar för sina barns brister, pga kärlek.
Nja det är snarare väldigt vanligt. Arbetade många år som kurator med relationer och det är absolut inte ovanligt. Har även många exempel på detta bland vänner och bekanta.
Lika vanligt som hundbett på akuten kanske?
Håller med!!!!
Tack. Finns väl inga relationer som är så komplexa som de mellan föräldrar och barn? På gott och ont. Vissa har fantastiska band och gör allt för varandra, andra har relationer fyllda med misshandel och ångest. Bara för att man delar gener och/eller ett antal år av sina liv behöver inte göra att man passar ihop.
Och till skillnad från en kärleksrelation som går åt helvete anses det varken normalt eller okej att bryta relationen med sina barn eller sina föräldrar, även om den är pissig.
Nej exakt, det kryllar av dysfunktionella barn och familjerelationer.
Jag tror absolut att kärleken från en hund kan vara mer villkorslös än från ett barn. Lite därför jag ville ha ett barn, men inte en hund. Tycker mest det är obehagligt att hundar verkar tycka om en även när man är taskig mot dem. Barn gör ju iofs också det men inte hela livet, när de blir vuxna får man äta upp det.
Nej den uppnår man inte bara med barn.
Man kan uppleva det med föräldrar, syskon och djur t.ex. Säger inte att det är samma sak med barn och djur så ingen behöver bli upprörd, men likväl är den ju villkorslös?
Nu kommer jag säkert få påhopp av ”barnlösa”. MEN faktum kvarstår – får man inte barn kommer man ALDRIG veta hur det känns – det där som många föräldrar refererar till (inklusive mig) är att det händer något när man får barn, det är liksom nästan övernaturligt. Nu när jag har barn kan jag också känna ”stackars de som inte får uppleva detta”. Nej det är inte samma sak med vänner, föräldrar, katter, hundar. Ens egna barn är ens egna barn.
Vill man inte uppleva den kärleken så är det ju så, men jag kan aldrig förstå hur man kan vilja avstå från det, men uppenbarligen finns det ju de som väljer bort det. Men jag har alltid undrat hur man vet att man inte vill ha barn – någon barnlös som kan förklara? VAD är det man inte vill? Är det ansvaret? Är det att behöva tänka på någon annan? Är det jobbigt? Är genuint intresserad. Är inte ohövlig! ??
Men snälla, det finns ju massor av saker man aldrig kommer uppleva i livet?? Hoppa fallskärm, simma med delfiner, lära sig simma, åka vasaloppet, äta på en Michelin-restaurang, ha trekant, begrava någon, se en obduktion, bli helikopter-pilot… Alltså förstår du? Många av de saker som någon annan tycker är ”det mest fantastiska och otroliga någonsin!!!!” kan någon annan tycka är hemskt och obehagligt (typ hoppa fallskärm enligt mig hehe).
DU kan aldrig veta vad för sorts kärlek just JAG upplever till mina föräldrar, min partner, min katt eller whatever och därför ska du knipa igen om hur du helt säkert vet att jag inte upplevt det. Du kan verkligen inte veta så bara släpp det och låt bli att döma någon annans känslor och tankar.
Har du tänkt på att det finns massor av föräldrar som frivilligt lämnar sina barn? Som slår sina barn tills de blöder? Som psykiskt mobbar sina barn? Tror du att dessa föräldrar upplever din magiska barnkärlek? Eller tror du kanske min kärlek till min partner/katt/whatever kanske är snäppet större då jag i princip skulle offra livet för dem? Bara en tanke.
För mig personligen vill jag inte ha barn då jag tycker om livet som det är nu. Jag och min partner är rätt bekväma av oss, tycker om att ta in på spa och bara rå om varandra någon gång i månaden, tycker om att ta sovmorgon, läsa i timmar och beställa thaimat en lördag och sedan bara dricka vin och skratta tillsammans i sängen hela kvällen. Vi har båda jobb vi tycker om som vi är rätt passionerade för. Vi är båda introverta och tycker om att ha det tyst och lugnt runt oss.
För mig känns det lite ointressant (i brist på ett bättre ord) med barn. Byta blöjor, besöka Leos Lekland, ta hand om kräksjuka, lära ut 1 + 1 och hårda vokaler – Känns inte så roligt och intressant helt enkelt? Bandet och kärleken till ett barn, jo det verkar jättefint, men det känner jag för min partner, min katt och min syster ändå. Känner inte att någonting saknas i mitt liv så ser inte varför jag skulle vilja förändra det genom att lägga till ett barn.
För mig är svaret ganska kort:
1. Jag tycker inte om barn, har aldrig gjort.
2. Jag vill inte förstöra min karriär, frihet och min relation.
3. Jag vill inte förstöra min kropp.
Det finns säkert många trevliga saker med barn, men för mig överväger nackdelarna med barn tusenfallt eventuella fördelar, och jag anser inte att de få fördelarna är värt det.
Detta baserar jag på samtliga i min omgivning som har barn, och även den generella debatten, sociala medier, etc.
Och det finns inget någon kan säga för att jag ska ändra mig! 🙂
Var ska man ens börja…
1. vill inte vara gravid
2. vill inte föda genom fittan
3. vill inte riskera att få förlossningsskador
4. vill inte amma
5. vill inte få fulare bröst/kropp
6. vill inte riskera att få en handikappad unge
7. vill inte ha sömnlösa nätter och tidiga helgmorgnar
8. är rädd att inte få den hjälpen jag vill ha/behöver från samhället om jag får en handikappad/krävande unge
9. vill inte vara så mycket med ungen själv, men mannen har eget och jobbar med det varje dag med långa dagar
10. jag vill kunna sticka på en långsegling ut till havs och vara borta i långa perioder, och andra äventyrliga fritidsaktiviteter
11. vill inte spendera pengar eller tid på barnaktiviteter, pga tråkigt
12. vill inte riskera relationen med min man för vi har det väldigt bra just nu
Alltså, det är ju helt sjukt. Det du skriver kan jag markera rakt av och klistra in som beskrivning på mig själv! EXAKT så resonerar jag också. Skönt att se någon annan använda samma punktlista som jag 🙂 Tack!
Barnfri heter det.
Du säger ju emot dig själv Isa? Först säger du att barnfria inte kan förstå den kärleken innan de får barn och sen att du inte förstår hur de kan avstå den. Men då vet man ju inte vad man avstår och alltså är det inget problem för dem? Att tycka synd om nån för nåt sånt känns dock väldigt fult och nedvärderande…
Ja det stämmer säkert att man bara kan uppnå den sortens kärlek till ett barn, det är ju också därför det tar så extremt hårt om den kärleken tar slut. De som haft barn och förlorat dessa blir aldrig de samma igen, på ett sätt förstör det livet för alltid. Självklart är det inget som ska avgöra, eller något man ens ska ha i åtanke (om man vill ha barn) att dessa barn kan dö, utan det var bara ett sätt att säga att även villkorslös kärlek kan ha sina nackdelar.
Det finns otroligt mycket gemene man aldrig får uppleva i sitt liv. Känslan av att vara absolut bäst i världen på något som ju är extremt få förunnat, känslan av att vara nära döden och överleva detta, känslan av frihet att kunna leva sitt liv som man vill.. Eller ”simpla” saker som att rida fort i skogen, segla på öppet hav, hoppa fallskärm osv.. det finns hur mycket som helst som för en eller annan person gör livet ”värt att leva” som andra aldrig får uppleva antingen för att de inte kan, eller för att de inte vill.
Villkorslös kärlek är inget som på något vis behöver upplevas för att göra livet värt att leva. Det finns andra sorters kärlekar som kan vara minst lika bra. Nej man kan nog aldrig älska en annan människa på samma ”sätt” som sitt eget barn, men det betyder inte att den kärleken på något sätt skulle vara sämre, bara annorlunda.
Att aldrig ge sig in i den villkorslösa kärleken betyder förvisso att du aldrig någonsin får veta hur det kändes, men det betyder samtidigt en sorts försäkring mot att man aldrig behöver uppleva vad förlusten av en sådan kärlek har för innebörd för resten av livet. För vissa är det värt det, för andra inte.
Fast hur vet du att alla känner så för sina barn? Hur kommer det sig i så fall att det ändå finns ett rätt stort antal föräldrar som överger sina barn? Uppenbarligen kände ju inte just de föräldrarna den där enorma kärleken.
För ett par årsen så levde jag i ett väldigt destruktivt förhållande som varade i hela 6 år. Under dessa åren så trodde jag att jag va lycklig, eller försökte hitta någon liten stund på dagen som gjorde mig lycklig. Tills jag insåg att dom stunderna inte fanns. Jag lämnade honom och skaffade mig min egen lycka.
Jag har hittat en inre harmoni som gör att jag personligen kan njuta och hitta lyckan i de stora men även de små stunderna. Min sambo gör mig lycklig, min familj som alltid finns där, barnen på jobbet, hästen.. Listan kan göras lång. Sen tror jag inte att livet bara går ut på att skaffa barn. Min syster vill inte göra det och hon är minst lika lycklig för det ?
Uppfriskande skrivet av Forni. Mammor brukar annars gå på som nyfrälsta som vill pracka på andra sin nyupptäckta religion.
Lycka för mig är när allt jag mår 100% bra, när jag har en inre ro och kroppen känns felfri, det är grunden för att jag ska känna mig lycklig. Sedan känner jag mig lyckligt lottad som har min man och mina barn, all kärlek de skänker men mår jag inte tipp topp i kropp och knopp så känner jag mig inte speciellt lycklig.
Taaaack!!! Är så jävla trött på att bli ifrågasatt av föräldrar i mitt val att inte ha barn. ”Meeen barn är ju meningen med livet!11!!! hur ska du annars vara lycklig???? Guud vilket tråkigt liv du har…… Vem ska ta hand om dig när du blir äldre?” låter det i princip varje gång. Alltså ursäkta men låtsas inte som att ni öht bryr dig om min lycka när vi alla vet den egentliga anledningen till ifrågasättandet.
Barn gör mig olycklig
Tur att jag väljer att inte skaffa egna ??
Upplevelsen i att ha barn förändras ju hela tiden. Det är det häftigaste jag varit med om, men också för att det är en helt ny nivå av ångest. Och det är inte samma sak att ha en glad 1 1/2-åring eller en ifrågasättande och sur åttaåring (där är jag nu). Småbarn ÄR gulligare än äldre barn som vill vara exakt som kompisarna. Minstingen i familjen möts av mer leenden än de äldre barnen. Det är definitivt inte lika charmigt med ett barn som vill ha en egen mobil och inte längre fascinerat nöjer sig med en kastanj.
https://www.google.de/amp/s/amp.theguardian.com/lifeandstyle/2015/oct/31/young-children-early-years-parenting-family
Antagligen blir man inte särskilt lycklig av tonåringar utan lever på minnen.
Näe, sitter på riktigt här och gråter av artikeln haha (får jag fortfarande skylla på hormoner?) mina små monster är 2,5 och 1. Idag ska jag inte bli lika less över att behöva torka bort matrester från fönstret och sånt. Och vi ska läsa favoritboken för 4653237e gången fast att den är jättetråkig. Och pussas en massa.
Jag är MER lycklig nu, med tonåringar, än när de var små! Visst är det mysigt med små gulliga barn som leker med stenar och ritar teckningar åt en…men att ha tonåringar är liksom en helt annan grej. Oro och vånda förstås, när de är ute med sina kompisar och man tänker på allt som kan hända…men också otroligt häftigt att se dem, och deras vänner, utvecklas till fina intressanta personligheter, att få prata med dem om deras tankar och funderingar…ibland chockerar de mig med hur mogna och kloka de kan vara, fastän de är så unga…
Tror att ett barn kommer bringa lycka i mitt liv när det väl sker. Men Jag kommer ju fortfarande ha varit lycklig innan det händer. När jag tagit mig igenom min pågående cancer-behandling tror jag att min syn på lycka kommer att ha förändrats. Kommer vara lycklig av att bara få vara frisk 🙂
Ja precis, du tänker rätt där. Många
instagramnarcissister skulle nog ha skaffat en kanin eller hund, Cissi Wallin till exempel.
De känns som de inte förstår att ett barn är en egen individ som behöver väldigt mycket kärlek o uppmärksamhet.
Lägger man sin energi och kärlek på en iPhone istället, skaffa en hund då!
Tips of the day!
Lycka är att vara tillfreds med det liv du själv har valt.
Du blir lycklig av att omge dig med människor som får dig att må bra och som får dig att växa som människa.
Lycka är att följa sitt hjärta och göra det bästa av de förutsättningar man fått i livet.
Du vet att du är lycklig när du gläds åt andra människors framgång utan att känna missunnsamhet.
Lycklig är du när avundsjuka blir en drivkraft att nå dina egna mål.
Fint !
Det är inte heller alltid ett val. Jag skulle absolut vilja uppleva allt som har med barn att göra (graviditeten osv) men kommer antagligen aldrig kunna göra det pga pcos. Därför aktar jag mig för att längta/önska/fundera så mycket över vad det skulle tillföra i form av kärlek/lycka att få barn. När folk med barn konstaterar att man inte vet vad lycka eller kärlek är utan barn så brukar jag mest sluta lyssna av ren självbevarelsedrift. Jag har lärt mig att det är svårt att haka upp sig på vad andra menar att man blir lycklig av, för allt man har är din egen lycka i alla fall. Man kan inte göra annat än uppleva sitt eget liv och sina egna känslor. Man kan glädjas åt andras lycka, men man kan bara känna sin egen och med eller utan barn får man ju finna sig i att alla är olika och att man hanterar olika situationer i livet. Jag dömer ingen som har barn, och dömer heller ingen som väljer eller ofrivilligt inte har det. Tror att vi alla försöker göra det bästa med det vi har.
Jag blir lycklig av att läsa att så många vill fortsätta vara barnfria! Skulle aldrig komma på tanken att skamma någon som inte vill ha barn – jag applåderar er! Det tyder på stor självinsikt och eftertanke, vilket en hel del föräldrar skulle behövt innan de ”skaffade” barn.
Jag har precis insett hur många barn som far illa på min lilla ort, och samtidigt insett att det inte bara är här, att alla läskiga siffror (tre i varje klass?) inte är uppblåsta; de här barnen finns i verkligheten.
Och förutom de 3 som har missbrukande, misshandlande eller förgripande föräldrar finns det 10 som bara har DÅLIGA föräldrar. Som inte skadar sina barn synligt, men vars barn bär på så mycket under huden.
Nej, kudos till er som tänker efter och inte bara gör barn helt slentrianmässigt för att ni kan/måste!!
Hur definieras egentligen en dålig förälder? Förutom misshandel och så.
Att man inte är närvarande (menar inte fysiskt), tänker jag mest på. Där barnen är ett bihang som inte får ta plats. Att man inte tar aktiva beslut.
Det finns för många genomskinliga barn.
Fast ärligt så tror jag att en del av de där människorna som är så ansvarsfulla och tänker flera varv skulle bli de bästa föräldrarna. Dessa föräldrar kan även bli jätteviktiga för andras barn som mår dåligt. De ansvarsfulla barnlösa har ju ofta lite beröring med barns liv annars.
Öh va? ”De ansvarsfulla barnlösa har ju ofta lite beröring med barns liv annars.” Många barnfria och barnlösa jobbar med barn – som lärare, inom soc, inom vård, de ställer upp för barn inom familjen, är familjehem, arbetar med ensamkommande osv osv osv. Varför tror du att man måste ha egna barn för att ställa upp för andras barn? Tror ekvationen är den rakt motsatta (ofta, klart det även finns föräldrar som räcker till för andras barn).
Men snälla du – det finns väl många många fler barnfria som inte alls har med barnens värld att göra („ofta“ skrev jag). Och föräldrar bildar faktiskt en form av ofrivillig gemenskap – andra föräldrars värderingar påverkar mig, deras taskiga unge kan påverka en hel klass negativt, snälla, hjälpsamma barn skapar en tryggare skolmiljö. Och att vara förälder skapar dessutom en förståelse för andra föräldrar som barnfria inte kan greppa. Jag var barnfri länge och har en livlig fantasi och hade inte den blekaste aning.
Jag arbetar på förskola och har på allvar blivit avskräckt från att skaffa egna barn, just på grund av jobbet.
Fast 1 av 3 barn utsätts inte för sexuella övergrepp av just sin förälder. Oftast är det någon närstående jävel.
Eller en jämnårig
När jag inte hade barn upplevde jag att min omgivning ifrågasatte mig och tyckte synd om mig. Kommentarer typ ”du vet inte vad lycka är” osv. Nu med barn upplever jag att mina vänner utan barn tycker att jag är skittrist och jag vågar knappt nämna min dotter för att låta som en ”sån där” mamma. Vet ni? Jag är en lättkränkt jävel med sjukt dålig självkänsla. Spelar ingen roll om jag har barn eller inte. Det sitter i mig.
Den största lyckan i livet för mig är en god hälsa. Att veta att mina barn är friska, min man och mina nära och kära.
Klyschigt svar, men lycka för mig ÄR (bland annat) min son och min ofödde som ligger i magen nu. Lycka för mig är att få vara frisk och ha möjlighet att känna fjärilar i magen. Lycka för mig är inte konstant, och kan kännas olika. Lite lycka, mycket lycka. Ett gott glas vin och brieost är lycka (inte just nu dock.. ), att se en bra serie, dricka en god kopp kaffe, se fram emot en resa, få shoppa ibland (ja kortvarig lycka men fortfarande lycka). Hade kunnat skriva en novell, sjukt svårt ämne ?
Med risk för att låta som alla föräldrar – men för en person som inte har barn, så GÅR det inte förklara känslan när man får barn. Det går inte. Man kan tro man förstår, men det gör man inte. Jag trodde jag visste hur det skulle kännas att få barn – men när sonen kom så var det som att jag fick något extra i mig. Är helt övertygad om att det inte går att känna detta om man inte fått barn.
Hur vet du att alla känner på det viset? Hur förklarar du alla barn som är övergivna av en eller båda föräldrarna? En pappa som drar när barnet är 1 år känner ju knappast den enorma kärlek du säger alla vi utan barn inte förstår? Att få barn är ingen garanti för att känna någon slags övernaturlig kärlek. Kul för dig, men du kan enbart utgå från din upplevelse och dig själv vilket är rätt irrelevant för de flesta andras liv.
God hälsa. Och de här korta 10-20-minuternas intervallerna i livet när allt är perfekt ! ❤️
God mat, solsken. Tystnad. Sand mellan tårna.
Problemet med föräldrar (jajamen drar en sjuk generalisering) är väl oförmågan att respektera och acceptera att alla inte vill ha barn. ”kärleken går aldrig att jämföra med något annat, det går inte att beskriva bla bla”. Kanske inte, men då är det väl så? Tyck synd om barnfria för all del, men gör det tyst och respektera att alla är olika. Vissa saker behöver inte förstås hit och dit (någon ville veta hur barnfria känner/vet att man inte vill ha barn). Ett barnfritt liv är inte ett liv i missär utan kärlek, det är ett liv med andra typer av kärlek. Känns som diskussionen föräldrar vs barnfria är så uttjatad. Leder ingenstans
Precis, det är en annan sorts kärlek och vem kan döma att den ena sorten är bättre än den andra?? Är man tillfreds med sitt liv och upplever stor kärlek till partner/hund/whatever och inte kan/vill ha barn – då är väl det toppen? Varför ska det ifrågasättas och dömas ut? Tycker ofta småbarnsföräldrar resonerar så omoget kring detta och tror deras känsloliv är det enda korrekta.
Min lycka är mitt barn och min man plus min a nära och kära. Jag har även lärt mig att (har alltid velat ha barn) vara tacksam att jag kan få barn.
Men ofta glömmer jag att vara tacksam och lycklig när min depression och min dåliga självkänsla tar över. Då brukar jag avundas på andra som får vara friska både fysiskt och psykiskt.
För mig är lycklig = familj och att vara frisk.
Just nu är jag i en dipp och inte ens det jag älskar mest att göra kan göra mig lycklig just nu.
Men bortsett från det blir jag lycklig av att veta att min familj finns bakom mig och stöttar i allt jag gör.