Jag funderar lite på det här med att ha en förälder som mördar. På denna rättegång igår fanns inte en enda människa med från mördarens sida trots att det finns vuxna barn och andra i dennes liv. Försöker föreställa mig hur det skulle vara om t ex min mamma mördar sin man. Om jag skulle komma till rättegången då. Jag tror faktiskt det. För, man måste väl skilja på sak och person … eller? Jag kanske tror att jag skulle klara det men i realiteten så kanske jag inte gör det.
Man kan ju älska någon men kanske inte dennes handlingar. Å andra sidan har jag inga erfarenheter av någon närstående som har mördat. Jag har bara andra väldigt tråkiga erfarenheter. // Monas Universum
Mona har tillbringat några dagar som åhörare i en tingsrätt och skriver om att skilja på sak och person på sin blogg.
Kan man separera någon man älskar, som gjort hemska saker, från sin gärning?
Eller beror det på vem personen exempelvis mördat? Om ens pappa mördat ens mamma eller någon, för barnen, helt okänd?
Och varför? Är det skillnad på att döda någon för att skydda en annan person, eller för att hämnas en oförrätt och ett rent lustmord”?
Gud, vilken märklig och smått osmaklig diskussion det här är men jag tycker samtidigt det är intressant, det Monas skriver om.
Kanske kan man inte veta hur man skulle känna, tänka eller göra förrän man själv befinner sig i den här situationen?
Vad tror ni?
Hur går tankarna hos er?
Föregående inlägg 