Jag funderar lite på det här med att ha en förälder som mördar. På denna rättegång igår fanns inte en enda människa med från mördarens sida trots att det finns vuxna barn och andra i dennes liv. Försöker föreställa mig hur det skulle vara om t ex min mamma mördar sin man. Om jag skulle komma till rättegången då. Jag tror faktiskt det. För, man måste väl skilja på sak och person … eller? Jag kanske tror att jag skulle klara det men i realiteten så kanske jag inte gör det.
Man kan ju älska någon men kanske inte dennes handlingar. Å andra sidan har jag inga erfarenheter av någon närstående som har mördat. Jag har bara andra väldigt tråkiga erfarenheter. // Monas Universum
Mona har tillbringat några dagar som åhörare i en tingsrätt och skriver om att skilja på sak och person på sin blogg.
Kan man separera någon man älskar, som gjort hemska saker, från sin gärning?
Eller beror det på vem personen exempelvis mördat? Om ens pappa mördat ens mamma eller någon, för barnen, helt okänd?
Och varför? Är det skillnad på att döda någon för att skydda en annan person, eller för att hämnas en oförrätt och ett rent lustmord”?
Gud, vilken märklig och smått osmaklig diskussion det här är men jag tycker samtidigt det är intressant, det Monas skriver om.
Kanske kan man inte veta hur man skulle känna, tänka eller göra förrän man själv befinner sig i den här situationen?
Vad tror ni?
Hur går tankarna hos er?
Föregående inlägg 
Vem man är och ens handlingar hänger ihop. Har man mördat är mördare en del av ens person. Jag skulle nog absolut inte kunna gå på en rättegång om någon närstående till mig mördat.
Oj. det är mycket komplexa frågor det här!
Saken bör väl rimligen hänga samman med personen, speciellt om denne är vuxen sas.
Tror iofs att alla kan drivas till att mörda men att det krävs en hel del för de flesta. Ser just nu inga enkla svar på dessa komplexa frågor. Hoppas på att bli klokare.
Oj. det är mycket komplexa frågor det här!
Saken bör väl rimligen hänga samman med personen, speciellt om denne är vuxen sas.
Tror iofs att alla kan drivas till att mörda men att det krävs en hel del för de flesta. Ser just nu inga enkla svar på dessa komplexa frågor. Hoppas på att bli klokare.
Fast det beror väl på uppsåtet?
Varför har personen begått handlingen?
Håller med dig, Nj.
Tycker att situationen som leder till att man begår ett mord är talande för vem man är som person. Är det ett uträknat, kallt begått mord tycker jag att det definierar vem man är som person. Om det sker under livshotande omständigheter, exempelvis att man blir misshandlad, attackerad med kniv eller dylikt definierar det inte vem man är som person.
Fast den där är nog också jättesvår. Tänker på de fåtal fall barn mördat eller våldtagit kallt och beräknande. Vad i hela världen gör man som förälder egentligen. Måste vara fruktansvärt.
Ja fy så svårt. Så omöjligt veta innan man hamnar i den situationen vilket man verkligen hoppas man aldrig gör. Men så mycket lidande inblandat, hos offret likväl som hos mördarens familj även om det säkert finns undantag.
https://img1305712.free-pick.pw ❤️❤️❤️
https://photo013856712.imgfast.pw ❤️❤️❤️
Tycker att hela resonemanget kring att skilja på sak och person överlag är fegt och nåt som används för att slippa ta ställning och sätta ner foten när folk beter sig illa.
Men jag tycker samtidigt att det beror på omständigheterna. Hade det varit min egen mamma hade omständigheterna kring mordet varit det avgörande. När jag pluggade läste vi om ett mordfall. Kvinnan hade i flera år misshandlats av sin man, psykiskt och fysiskt. Det fanns ingen väg ut. Mannen ägde henne helt och hållet. Hon var totalt nedbruten. En dag sa det dock stopp för henne, hon kunde inte klara mer. Antingen skulle hon ta sitt eget liv eller så skulle hon ta mannens. Hon tog fram en kniv i smyg, och valde att mörda honom genom flera knivhugg bakifrån, medan han såg TV.
Vad gör man som barn till en sådan mor? Förstår man henne och ”stöttar” henne, eller är det ”mördare som mördare”? Förstå mig rätt. Jag tycker att mord är fel, oavsett vad som sker. Men några omständigheter må ändå anses för förmildrande när vi talar om att finnas där för mördaren.
Jag skrev ”överlag”. Det du beskriver utgör givetvis ett undantag.
Jag har en vän som sitter i fängelset för något som anses väldigt allvarligt och som också är det. Det var såklart en chock och jobbigt, men jag tänker att om vänner och familj vänder ryggen, vem har de då? ALLA andra kommer ju förakta denne. I vått och torrt heter det ju. Men har funderat på detta mycket.
Ska bli spännade att se vad folkdomstolen BBs kommentarsfält har att säga i frågan.
Vad har BBs kommentarsfält med saken att göra? ?
Eller aha ?? för mig är bb så hårt förknippat med blondinbella att jag glömmer att hon inte är enda bb.
Ändå kul om folk hade startat en diskussion inne hos Blondinbella om detta ?
BB=Bloggbevakning
Det är något din vän rimligen borde ha tänkt på innan brottet begicks. Det är inte omgivningens fel att han eller hon blir ensam och utstött.
Har noll sympati för mördare, rånare, misshandlare, terrorister och våldtäktsmän. Vad som händer med dem om/när de kommer ut ur fängelset skiter jag fullständigt i.
I vått och torrt innebär att du finns vid dennes sida när livet går åt helvete, om de blir sjuka eller utsätts för något hemskt, inte när de exempelvis mördar någon utan anledning. Om du inte vill förlora vänner och familj så är ju det ditt ansvar att se till att du förtjänar att ha dem vid din sida.
Ettan: Behöver du verkligen fundera på vad domen på BB kommer att bli? Ett svart/vitare tänk än det som ”tillåts” och enda som accepteras här har jag inte sett någon annans stans.
Det tillsammans med att ”alla” som kommenterar är perfekta. ?
Ettan: Svar i modd.
Där avslöjade du dig, TRH 🙂
Jasså du tror det. Nu kan jag avslöja för dig att jag verkligen inte är ensam att skriva när något väntar i modd, så nä inget som blev avslöjat här. ?
Förstår ändå inte vad jag skulle ha avslöjat om så var.
Att CamCam inte låter mig skriva med mitt nick? ?♀️
Varför skulle Ettan och TRH vara samma person? Kan du förklara.
Innan: den jävla våldtäktsmannen skulle skjutas
Efter mitt barn våldtog: En annan nyans. Man förstår att människor som gör riktigt hemska saker ju ofta är svårt sjuka.
Jag hatar handlingen… Kommer kanske aldrig kunna lita på mitt barn igen (ej vuxen) MEN jag fortsätta kämpa och kämpa och kämpa för att han ska få vård.
Jag har tröstat offret samtidigt som jag blivit sparkad fysiskt av förövaren. Jag har släckt bränder. Skyddat. Misslyckats. Slagits med myndigheter. Skola. Polis. Och många. Många fler. För att han ska få hjälp.
Ibland önskar jag att jag inte behövde denna ödmjukhet inför andra förövares familj. Det var så mycket lättare att säga att förövaren skulle dö eller fängslas och nyckeln skulle kastas bort.
Livet är inte svart eller vitt. Inte onda handlingar eller människor heller.
Lättare att kasta sten. Svårare att vara ödmjuk.
Öh våldtäkt är då ta mig fan svartvitt. Finner inga ord för hur mycket jag avskyr er mammor som ska hitta sätt att hitta det ”grå” när era äckliga söner våldtar. Fyfan!
Läs : Vi måste prata om Kevin.
En mamma är mamma i alla situationer. Du ser en våldtäksman. Mamman ser babyn, pojken, mannen. All kärlek man gett, all kärlek man fått. Det dealar man med. Det är då man inser skillnaden mellan att döma en person eller en handling. Du och jag kan vara glada att vi slipper den upplevelsen och att fundera på hur livet kunde bli så här. Döm gärna föräldrar som skyller på offret. De är ansvariga för sitt egna handlande. De som mamman ovan försöker hitta svaret hos sig själva, ansvaret hos sig själva, skam och skuld är inte betjänta av din visdom. Inget är svartvitt.
Så fruktansvärd situation. ?
Jag skulle tycka att det berodde på vad personen gjort och omständigheterna runt det.
Hade någon:
förgripit sig på barn – NEJ
Seriemördare – nej
hamnat i slagsmål på fyllan och motparten dog – antagligen
Slagit ihjäl sin fru efter att ha misshandlat henne i flera år – nej
Dödat sin man som misshandlat henne i föera år – ja
Ungefär så mina tankar också går.
Precis så tänker jag också. Det är omständigheterna som gör det. Men otroligt tufft för närstående kan jag tänka mig, om någon nära begått ett grovt brott där andra tagit skada eller dött.
Det där slog mig så hårt när jag satt i fängelse, hur majoriteten kvinnor som dömts för mord, dråp, grov misshandel och mordbrand som jag satt tillsammans med, alla hade offer som en gång varit våldsam manlig partner. Tills det svartnade och kvinnorna fick nog. Den insikten har gjort mycket för min ödmjukhet inför brotts komplexitet (som såklart även påverkats av försöken till att kunna förlåta mig själv för skiten jag gjort).
Inser att det låter väldigt fel, men på något sätt kan jag tycka att det är beundransvärt att stå upp för sig själv och göra något åt saken. På ett sätt är det ju ofta självförsvar även om det inte är i direkt anslutning till misshandeln, om det pågptt under lång tid och kommer ske igen.
Låter inte ett dugg fel. Det är självklart att man måste få värna sig om man blir utsatt för någon annans våld. Fler borde göra det, utan samvetskval.
Fast inte om det drabbar en annan person vilket det ofta gör.
Det beror på varför föräldern dödat någon. Skulle min pappa exempelvis ha dödat en kvinna så skulle jag inte ha brytt mig om vad som hände honom efter det. Skulle min mamma ha dödat sin våldtäktsman eller någon som försökt skada henne så skulle jag ha stöttat henne villkorslöst.
Såg ett klipp om tre barn som hade en pappa som dödat deras mamma och sedan tagit livet av sig. Barnen valde ändå att fullfölja hans önskan om att få begravas jämte henne och för mig är det helt sanslöst.
Den har jag också läst! Pappan tog väl livet av sig framför ena barnet? Mådde fan skit över den historien i dagar efteråt, stackars barn. Men ja, jag hade slängt askan i komposten och rört samman med mitt bajs.
Du har helt rätt. Äldsta barnet vaknade upp mitt i natten av att mamman skrek och fann pappan i sovrummet med en blodig kniv i handen. Dagen efter tog pappan livet av sig framför ögonen på samma barn. Förjävligt ☹️
Herre gud… ?
Det är så fruktansvärt. Hur kan barnen kränka sin mamma på det viset.
Mördarens önskan är väl en fis i rymden.
Beror ju verkligen på vad det är…. Usch läst så mycket hemskheter på senaste att jag går runt å mår dåligt över det… hur vissa behandlar sina barn. Nån mamma som lät sin treåring svälta ihjäl medan hon var och festade, lillflickan hade försökt äta diskpulver 🙁 fan hatar mänskligheten ibland. Vill oxå sluta läsa nyheter nu typ…
Hon Casey Anthony?
Nej nån kvinna i ryssland. Stått i expressen och lite överallt
Inte Casey Anthony. Hon låtsades ju att flickan var bortrövad fast det var hon själv som dödat henne.
Va inget
Jag tycker det är intressant det där med föräldrar som säger att de alltid kommer finnas där för sina barn och älska det ovillkorligt, oavsett vad barnet gör. Hur kan man veta det? Tänk om det visar sig att barnet (i vuxen ålder) förgriper sig på någon, mördar eller utför någon annan oförlåtlig handling, är det självklart att man som förälder finns där då? Rent spontant känner jag att jag skulle nog ha svårt att förlåta, acceptera och fortsätta älska mitt barn för en sådan gärning, är det fel av mig? Dum fråga att ställa här antar jag för det finns alltid dom här inne som vill trycka ner en… heeehe
Jag tror att många föräldrar ändå skulle besöka sitt barn i fängelse även om de avskydde deras handlingar.
Såg nån dokumentär om en pojke som hade ihjäl sin lillasyster för att hämnas på mamman. Hon besökte honom i dängelse men insåg också att han var farlig och utan ånger.
Vad heter dokumentären?
https://www.tv4play.se/program/möte-med-en-psykopat
Tack Ida! 🙂
Typ Samtal med en psykopat, på SVT med Piers Morgan.
Är samtalet med Piers Morgan? Har han erkänt sin läggning?
”Min son mördade min dotter” på svt play, samma fall som ovan, mem dokumentären är mer ur mammans synvinkel än mördarens (eller så upplevde jag det, jag tyckte iaf bättre om den på svt)
Som föräldrar ser man nog så mycket mer i sitt barn är den barnet är just nu, eller var när hon begick brottet.
Man ser barnet man födde under svåra smärtor för att sedan få upp på bröstet, barnet man ammade och såg växa upp. Barnet man följde till skolan, barnet som man nattade och som sa att hon älskade mamma och pappa. Barnet man skulle dött för om man var tvungen. Barnet som kom hem med pyssel från skolan, som hoppade i vattenpölar och somnade i ens famn. Varje mördare är ju någons lilla barn.
Det är nog det barnet man besöker i fängelset. Det komplexa barnet som är en människa. Som är både dotter eller son och förövare. Både brottsling och barn. Mördaren man hatar och barnet man älskar mer än livet.
Jag tror det är något som man säger utan att börja tänka i detaljer på exakt allt illa ens barn kan göra. Dessutom är det ovanligt att folk blir så pass störda att de gör något så grovt som att mörda någon eller whatever. Man kan inte alltid anpassa sina uttalanden efter extremerna på marginalen.
Inte fel av dig att tänka och känna så ☺️ Tänker dock att det nog generellt för föräldrar är svårt att bryta med sitt barn, för man lever på hoppet att denne ska ändras. Sen när barnet mördat någon kanske man känner att den är bortom räddning, men man kanske ändå vill ha svar på varför osv..
Mamman till Johanna Möller (Arbogakvinnan) sa i förhör att hon fortfarande älskar sin dotter Johanna, men att hon aldrig kommer förlåta henne för vad hon gjort. Arboga-kvinnan hade alltså förmått sin pojkvän att mörda föräldrarna (mamman överlevde dock). Så det går visst att älska sitt barn villkorslöst.
Hörde en intervju med en mamma till en mans om mördat sin flickvän. Hon sa samma sak. Hans gärning var oförlåtlig och bortom fruktansvärd, men hon älskade honom ändå. Hon menade på att hon ändå var hans mamma och det enda hon ville nu var att han skulle få en rättvis rättegång, att de inte skulle vara elaka mot honom i fängelset, att han inte skulle behöva gå hungrig där osv. Men hans gärning försvarade hon inte.
Jag tror att det är omöjligt att sätta sig in i hur man skulle resonera i den situationen innan man själv är i den.
Anders Behring Breiviks mamma förlät tydligen sin son innan sin död.
Själv kan jag inte låta bli att undra om det beror på att hon kanske kände lite skuld för saker i hans uppväxt, särskilt med tanke på att pappan gått ut med att han känt både ansvar och skuld för att det gick som det gick med sonen.
Beror ju också vilken syn man har på förlåtelse. Vad förlåtelse faktiskt är skulle man nästan kunna kalla en filosofisk fråga och inte alla menar att förlåtelse innebär att man på något vis rättfärdigar brottet eller vad man ska säga.
Om jag hade varit förälder så hade jag fortsatt finnas där för att jag skulle känna ett ansvar för att mitt barn blev som hen blev.
De enda jag aldrig hade lämnat oavsett vad de gjort är mina barn..
I övrigt hade jag nog ej klarat av ha någon i mitt liv som kan anses farlig/väldigt oberäknelig. Har känt tillräckligt många sådana typer för att inse att de flesta inte ändrar sig.. Men det beror ju på vad det gäller också, förstås.
Men om det är det är ditt egna barn som anses farliga/väldigt oberäknelig?
Ja som jag skrev så är mina barn de enda jag aldrig hade övergivit.. ?
Du drar ingen gräns någonstans?
Inte ens om något av dina barn visar sig vara pedofil och lustmördar barn? Eller blir lika vrickad som Peter Madsen?
Jag tror faktiskt jag skulle klippa helt med mina barn i det läget.
Om ett barn blir helt sjukt i huvudet så är det ju förälderns ansvar också. Antingen genom något hen gjort aktivt eller åtminstone genom att ha låtit generna ta form i en avkomma.
Att klippa helt med ett brottsligt barn är på något sätt att komma undan ansvaret. Jag anser att en brottslings förälder ska ta sitt ansvar genom att gå på rättegång och ta in allt som hänt och sedan besöka i fängelset för att bearbeta och ta ansvar för det barnet blev.
Huruvida man besöker rättegången eller ej behöver inte ens ha med saken att göra. Hela diskussionen bottnar i tanken att man besöker för att stötta alt visa att man tar avstånd från personen. Alla utgår faktiskt inte från mördaren/föräldern och vilken budskap man ev sänder ut till andra. En del utgår från sig själva och sitt mående istället. Kanske orkar de inte sitta i rätten och lyssna på hur deras förälder mördad helt enkel och avstår för sin egen skull. För att slippa detaljer på näthinnan som minnesbilder. Den frånvaron i rätten är ju inte samma sak som ett evigt avståndstagande för all framtid. De kanske kommer vara flitiga besökare i fängelset och stöttepelare efter avtjänat straff ändå.
Helt rätt, Asta.
Nu har ju inte jag dömts till något sådant brott i lagens mening, även om drogförsäljniing enligt mig själv är vållande till annans död och om inte annat enorm jävla skada på samhället såväl som enskilda individer. Men jag ville inte ha med mamma på sista rättegången (den tidigare visste hon inte om) och ville inte ha besök av henne i fängelset, mest för att skona henne och för att hon inte skulle sagt nej om jag velat. Jag ville att hon skulle slipa blottas för den brutalitet verkligheten ändå varit och inte behöva uppleva fängelset för att jag gjort fel typ
Är det egentligen inte väldigt självömkande dock?
/ dotter till kriminell far
Håller med om detta. Min pappa var likadan och lät oss inte besöka honom förrän jag, då 9 år gammal, skrek, bönade och bad i telefonen att jag ville träffa min far. Den brutala verkligheten bär man ändå med sig hela tiden som anhörig, är man dömd är det ju liksom ingen hemlighet, så man är absolut inte skonad från någonting bara för att man är nekad besök. Bättre att få möta verkligheten face on MED den som är orsaken till dess brutalitet, än att bli dubbelt sviken och indirekt ”övergiven” i det mörker som ens anhörige har skapat och kastat in en i. Så känner i alla fall jag, men sådant är, så klart, individuellt.
Är det inte märkligt att hon skriver så när hon anklagat sin ex-makes nya fru för att vara omoralisk då hon står vid hans sida trots det Mona och dottern anklagat honom för?
Det är typical Mona-logik. Jevflar den som inte håller med.
Tänkte precis samma sak
Hon brukar inte märka att hon säger emot sig själv. Hon trampar på i ullstrumporna och delar ut spydigheter till höger och vänster, men oh nej, hon är så snäll mot alla och pratar aldrig skit om någon.
En familjemedlem begick ett fruktansvärt brott som jag med hela min själ tar avstånd ifrån. När rättegångarna hölls var jag givetvis med. Skammen var hans att bära, men jag ville inte att han skulle vara ensam i det. Känner inga sympatier för gärningen, men personen därinne som en gång inte var ett as skulle få mänskligt stöd i situationen.
Men hur kan man tänka så? Om det är nåt fruktansvärt, hur kan man visa stöd till den personen? (nyfiken, ingen kritik)
För att kärlek inte är logiskt.
Jag tror mycket beror på bakgrunden till mordet. Om man vet bakgrunden till mordet – ex. en hustru mördar sin make efter år av förtryck/misshandel osv. så hade jag nog haft mer förståelse för denna handling, och därmed haft lättare att separera handling och person. Men hade ex. en hustru mördat sin man för pengar, ja då är det svårare att inte separera handling och person.
Handlingen är ju större än endast mordet antar jag. ”hon dödade sin man för att han misshandlade henne” är ju helheten och det behöver man ju inte separera från personen. Detsamma gäller ”hon mördade sin man för att hon ville ha hans pengar”.
Jag tänker att man är ju den person som agerar på det sättet man gör.
Så kan det absolut vara, allt jag skriver är ju endast spekulationer 🙂 I realiteten kanske jag hade agerat helt annorlunda. Men tänker också att det ligger någon skillnad i om man mördar någon av ren desperation, eller om man mördar någon av girighet.
Vad gjorde hon där?
Jag gissar på att hon kände offret och/eller misstänkt gärningsman. Tror mig veta vilket fall det gäller.
Berätta snälla
Man som hamnar i psykos, mördar sin sambo. Mannen var VD på bolag inom skönhetsbranschen, sambon jobbade som lärare på skola som ägs av samma bolag.
https://www.flashback.org/t3068791
Aldrig någonsin. Hade min partner eller mina närstående mördat eller våldtagit hade jag brutit kontakten med en gång. Finns inga friska människor som gör något sådant.
Men förtjänar de inte att få stöd om de nu är sjuka och inte klarar ”bete sig normalt”??
Nej.
Har du inte ett ansvar att ta? Om ditt barn mördat till exempel? Kan du bara klippa alla band då och låtsas att barnet inte är påverkat av ditt föräldraskap?
Men det där tycker jag är skitsnack. Menar du att alla mördare har fått en dålig uppfostran?
Som någon skrev är det så fegt att säga att man måste skilja på sak och person, det är något man säger för att slippa ta ställning. Om en kompis hade misshandlat sin partner tex, hade jag klippt banden direkt.
Fast kanske inte om din son gjort det?
Men hur kan man tänka så? Om det är nåt fruktansvärt, hur kan man visa stöd till den personen? (nyfiken, ingen kritik)
När jag hör sådant här tänker jag på Christopher Watts i Colorado som mördade sin gravida fru och deras två små barn och gömde dem i en oljetank. Han var på tv och bad om att den som hade tagit hans familj skulle komma tillbaka med dem för de var hans allt när han var den som låg bakom allt. När jag blundar ser jag honom framför mig och det gör så jag vill kräkas. Den ena tösen satt jämte sin syster i bilen när han ströp henne till döds och hon tittar på honom och säger: ”ska du göra samma sak med mig som du gjorde med min mamma och syster?”
Sådana människor – nej psykopater – förtjänar inte att leva. De förtjänar ALDRIG att bli förlåtna.
Fyfan. Så groteskt. Vilken dödsångest barnet måste ha haft. Usch, usch, usch.
Fy fan vad vidrigt!
Lite fjolligt av djurplågaren Tomas Åberg att springa till polisen pga en text. Läs mer om honom på Facebook!
DJURPLÅGARE FÅR MILJONER I STATLIGA BIDRAG
HOTAR ATT POLISANMÄLA MIG OM JAG PUBLICERAR DETTA REPORTAGE
SD-anhängare som går med i drevet…
Barnen vittnade idag, dag 2. Vittnen får inte närvara vid rättegången innan de vittnat. Således inte konstigt öht att de inte var på plats igår.
Jag växte upp med en förälder i fängelse, dock inte var dömd för något våldsbrott.
Som barn var det oerhört svårt, jag kände skuld och skämdes för att jag älskade min förälder. Utifrån det blev det nödvändigt att skilja på sak och person, för att kunna älska min förälder men inte det hen hade gjort. Självklart är man sina handlingar, men i en sådan situation tror jag att tänker så för att överhuvudtaget kunna fortsätta ha kontakt. Man kan älska någon trots att man tycker att det de har gjort är fel.
Kan inte på något sätt tycka att man måste stanna kvar som vän eller släkting till en mördare.
Skulle aldrig våga lita på den personen.
Såg en dokumentär där dom filmade pappan som berättade om sin son. Hans son hade psykiska problem och tog död på sin bästa vän och dennes föräldrar. Detta kom fram under ett terapisamtal så psykologen fick enligt lag inte anmäla pga tystnadsplikt (detta är i usa, vet inte hur lagarna funkar i sverige?) men dom ringde dit pappan för sonen ville berätta för honom. Pappan berättar i dokumentären att första reaktionen var att sätta sig i bilen med sonen och bara fly. Nu berätta han för polisen vad sonen hade gjort men jag tror man som förälder ändå vill skydda sitt barn. Han förklara att han älskade sin son och besökte honom ofta i fängelset, men han försvarar inte handlingen han gjorde.
Mer fascinerad över att Mona nästan alltid känner nån som begått nått som sen också står med på löpsedlarna.
Tänk så lämpligt ….
Jag undrar vem den här Mona är?
Jag hänger bara här inne för Bella uppdateringar och det är endast här jag läst/sett något om Mona.
Är hon verkligen någon ”känd” bloggare? Eller är det någon som Camilla hakat upp sig på?
Tänker att det borde finnas roligare personer att skriva om? Kollade hennes blogg nu och jag tror att om det skulle sluta länkas härifrån så skulle den bloggen dö inom en månad.
Jag är överväldigad när jag delar min erfarenhet här för att låta hela världen veta om en man som räddade min relation och denna stora man heter Dr. IZOYA. Han har verkligen visat mig genom att föra tillbaka min ex-älskare som lämnade mig och lovar att aldrig återvända till mig igen helt enkelt för att han började lyssna på skvaller om att jag inte var trogen. Med detta har jag insett att det att ge Dr. IZOYA-detaljer till världen kommer att göra mycket bra för dem som har brutit hem eller förhållanden för honom att fixa det trasiga förhållandet eller äktenskapet till er. Du kan nå honom via hans e-postadress: drizayaomosolution@gmail.com. Ta kontakt med honom och se hur ditt problem kommer att lösas inom 24 timmar. Han är också specialiserad på följande frågor …
(1) Du vill ha din ex tillbaka ..
(2) Du vill att män / kvinnor ska följa dig ..
(3) Du vill ha ett barn ..
(4) Du behöver andlig hjälp ..
(5) Sluta skilsmässan ….
Jag är överväldigad när jag delar min erfarenhet här för att låta hela världen veta om en man som räddade min relation och denna stora man heter Dr. IZOYA. Han har verkligen visat mig genom att föra tillbaka min ex-älskare som lämnade mig och lovar att aldrig återvända till mig igen helt enkelt för att han började lyssna på skvaller om att jag inte var trogen. Med detta har jag insett att det att ge Dr. IZOYA-detaljer till världen kommer att göra mycket bra för dem som har brutit hem eller förhållanden för honom att fixa det trasiga förhållandet eller äktenskapet till er. Du kan nå honom via hans e-postadress: drizayaomosolution@gmail.com. Ta kontakt med honom och se hur ditt problem kommer att lösas inom 24 timmar. Han är också specialiserad på följande frågor …
(1) Du vill ha din ex tillbaka ..
(2) Du vill att män / kvinnor ska följa dig ..
(3) Du vill ha ett barn ..
(4) Du behöver andlig hjälp ..
(5) Sluta skilsmässan ..