https://www.facebook.com/AlexanderErwik/posts/10158403098547408
Psykisk ohälsa hamnar just nu helt i pandemins skugga.
Kanske är det till och med en konsekvens av den värld vi lever i just nu.
Vad gör vi åt det här?
Frågorna som Alexander Erwik ställer i sitt inlägg här är så, så viktiga.
Oavsett om en person lidit av psykisk ohälsa före pandemins utbrott eller drabbats av det under året som gått så har det förmodligen, i likhet med mycket annat, hamnat i skuggan av den.
Psykisk ohälsa kan inte ses i mikroskop och går heller inte att vaccinera mot, men det gör den inte mindre verklig och definitivt inte mindre allvarlig.
Så här skriver Hjärnfonden:
Covid-19 slår hårt mot hela samhället men vissa grupper drabbas hårdare. Den som lider av psykisk ohälsa är särskilt utsatt och Corona-pandemin kan innebära en extra påfrestning för den som lider av stressrelaterad psykisk ohälsa.
[…]Till följd av covid-19 spenderar allt fler barn mycket tid i avskildhet och risken för ångest och oro ökar markant. En del barn är oroliga att de själva eller någon i familjen ska bli sjuka, andra för att de inte får gå till skolan eller träffa kompisar.
Huruvida man är en extrovert eller introvert person, kan också ha en helt avgörande betydelse för hur mycket eller lite vi påverkas av den ofrivilliga isolering och ensamhet som den här pandemin utsatt oss för.
Vissa kan tycka att det är trist så klart, att mest bara vara hemma, medan andra lider något rent fruktansvärt av samma situation, just för att vi är olika som individer, och det är viktigt att aldrig vifta bort en annans dåliga mående, bara för att vi inte själva kan identifiera oss med det.
Jag – personligen – är en introvert person och har inte lidit särskilt mycket alls av det senaste årets isolering, men så har jag ju heller inte varit helt ensam heller. Jag har min familj runt mig, och hade kanske känt något helt annat om jag bott själv, och spenderat majoriteten av dygnets vakna timmar med mig själv som enda sällskap?
Så här skriver Modern Psykologi om hur det kan vara för en extrovert människa i den, av pandemin orsakade, ofrivilliga ensamheten:
Ofrivillig ensamhet, social distansering och brist på underhållning berövar extroverta personer de belöningar som är livsviktiga för dem. Det kan leda till att de kan bli mycket uttråkade och ”klättra på väggarna”, kanske dricker och äter de för mycket i isolering. En extrovert person riskerar att bryta mot utegångsförbud under karantän för att exempelvis hälsa på hos några vänner eller besöka ett kafé. Vinstlotten i coronans tid går därför snarast till introverta som har lättare för att stanna hemma och uppskattar att ägna sig åt sina hobbys.
Du som är extrovert kan förbereda dig inför en kommande karantän genom att ha något trevligt inplanerat varje dag. Införskaffa gärna underhållning som du gillar (musik, film, spel, poddar) och planera också fysiska aktiviteter som du tycker om. Utöka ditt digitala umgänge, via video och telefonsamtal. Det är däremot osäkert om en ökad användning av sociala medier minskar negativa konsekvenser av en ofrivillig ensamhet, så var försiktig.
När du behöver akut hjälp
Ibland när man mår psykiskt dåligt så behöver man få prata med någon genast.
Ibland kan det rentav vara livshotande.
Här hittar du en lista med telefonnummer där du kan få hjälp.
Listan kommer från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.
Föregående inlägg 
Så viktigt inlägg! ♥️ tack
En liten blänkare bara. Man VÄLJER inte att begå självmord. Självmord är en konsekvens av sjukdomen.
För övrigt ett väldigt viktigt inlägg!
Jag är inte alls insatt i ämnet så jag delar bara en tanke, men jag tänker att det nog kan bero på? Och förstås bero på hur kan definierar ordet ”väljer”. För vissa är det kanske en högst medveten, genomtänkt handling medan det för andra blir ett desperat, irrationellt handlande i en önskan att döva andra känslor? Vet inte om det är positivt eller skadligt att förringa att den första gruppen kan finnas – om den finns?
Min bror tog sitt liv precis innan pandemin. Det var inte desperat på sättet som det oftast visas i TV, det var genomtänkt och han var samma dag iväg och inhandlade det han behövde. Han skrev ett brev (vilket är extremt ovanligt). Men var det ett väl medvetet val? Nej, han led av psykisk ohälsa (som ingen i familjen kände till), hans psykiska ohälsa hade som symptom att han hade suicidala tankar.
Precis som att en dödlig cancer tumör äter upp en person, så äter psykisk ohälsa upp de personer som får suicidala tankar. Det var sjukdomen som tog min brors liv, han valde det inye själv. Så ser jag på det och många andra (inte alla) som förlorat anhöriga på samma sätt ser det också så. Och forskning visar på det också, när man pratar med personer som varit suicidala men överlevt.
❤️
❤️ ❤️
Jag beklagar verkligen, verkligen. Kan inte föreställa mig er sorg.
Jag var nog otydlig i min beskrivning så vill förtydliga att jag inte menar att något måste vara hastigt påkommet för att vara ett desperat handlande. Och oavsett vad kan tankar och psykiska symptom yttra sig i så många olika varianter att det nog inte går att generalisera. Det finns ju till exempel människor som beslutar att avsluta sitt liv om de får reda på att de har en obotlig sjukdom, med långt och svårt sjukdomsförlopp, till exempel. Som av psykolog inte bedöms vara psykiskt sjuka. Det var sådana – och möjligen andra – scenarion jag såg framför mig när jag valde att använda orden ”medveten” och ”genomtänkt”, inte svår psykisk ohälsa, som verkligen kan sätta en människa i vanmakt över sina egna tankar och handlingar.
?
Beklagar verkligen. ?
Som en person som funderat på självmord tidigare i livet önskar jag att folk slutar vara ordpoliser och kränkas av allt.
Jag struntar fullständigt i om någon säger ”begå”. Alla fattar vad som avses.
Hitta något annat att läxa upp folk för, ställ dig i en trafikerad korsning och skäll på cyklister t.ex.
12:15 bra skrivet och klokt. Kram till dej. ❤
Fast det var inte ordet ”begå” som Anonym / 12:04 menade. Läs igen så ser du vad som avsågs.
Finns ALLTID anledning att läxa upp cyklister
ALDRIG någonsin, lilla söta du.
13:08 Du har aldrig stött på en cykelpendlare i Stockholmsområdet kan jag utläsa från din kommentar. 🙂
Cyklister är som barn. Har de inte hittat på något dumt så kommer de göra det inom väldigt snar framtid. Så det finns alltid en anledning att läxa upp cyklister. Antingen för att de har gjort något dumt, eller i förebyggande syfte eftersom de kommer göra något dumt, förmodligen redan i nästa korsning.
Word!
Man kan kanske säga så här, nej ingen väljer att begå självmord, men väljer att begå handlingen.
Det är ju ingen som gör det åt dig.
Håller inte med. Varit i kontakt med tex mycket misshandlade kvinnor som inte orkat mer. Sedan är det förbjudet och ger fängelse att uppmana någon till själmord. Jättebra. Man har ett ansvar att behandla sina medmänniskor bra.
Vem, eller vilken kraft menar du tvingar de här människorna till att begå självmord?
För som jag ser det gör de valet att sluta kämpa. Precis som vilken patient som helst som slutar kämpa mot sin allvarliga sjukdom, ger upp helt och där kroppen också ger upp kort därefter.
Man gör det valet och det är ingen värdering eller fel med det.
Jo för dessa kvinnor hade sökt hjälp på psykakut men inte blivit inlagda eller fått någon hjälp. Bor du under en sten och inte ser verkligheten. Tydligen. Dags att vakna.
Så du menar att genom att neka dessa kvinnor hjälp tar de också och puttar ner dem från broar eller häller ner en burk stark sömnmedicin i halsen på dem mot deras vilja?
Ja!
Vilken sjukdom har självmord som konsekvens?
Nu är inte jag TS, men jag tänker också liiite i samma banor. Och jag tänker såhär, att en depression är en sorts sjukdom och alla sjukdomar har egentligen bara ett enda syfte, att ta död på oss för att hålla nere populationen.
När det kommer till andra sjukdomar som influensa, HIV osv så är det något fysiskt som händer så att man dör. Men med depression går sjukdomen ut på att framförallt psykiskt bryta ner kroppen och se till så att man dör på något sätt.
Så om man ser på det på det sättet så är självmord en konsekvens av sjukdomen.
Men sedan håller jag med Anonym 12:15, alla vet vad man menar och just i det här fallet tycker jag att det är extremt onödigt att vara en ordpolis.
Och jag tänker också så att det faktiskt är ett val någon gör på någon nivå. Visst, tankarna är garanterat väldigt infekterade av depressionen, men alla har ett val att ringa till 112 och fortsätta kämpa mot sjukdomen.
Jag tror dock att du tillslut är så sjuk i din psykiska ohälsa att du inte ser någon utväg.
Du tror inte att du kan få hjälp. Du kanske har försökt men inte fått hjälp. Du kanske har lidit med det så länge och kämpar men tillslut orkat man inte längre. När man är så sjuk att man tar sitt liv så försvinner troligen en del av konsekvenstänket, dvs ens tanken på att ringa 112 eller liknande.
☝️
Fast även fast du tror att du inte kan få hjälp, lidit länge, inte står ut längre osv. Så väljer man att ett sätt att få ett slut på det hela. Även fast man tror att det är det enda valet, så är det ändå ett aktivt val man måste göra.
Jag tror att många känner att man inte har något val. Att det enda sättet att få slut på smärtan är att avsluta livet. Absolut att det är en aktiv handling, men jag tror att många hade valt annorlunda om man kände att man faktiskt hade ett val, visste att det fanns andra sätt att få bort smärtan. Och det finns det ju, men som suicidal är du sjuk och förstår inte.
Det är vad jag tror baserat på min erfarenhet och efter samtal med andra i liknande sits samt psykolog med erfarenhet. Finns lite förskning som tyder på att det är så, men detta är ju så klart svårt att forska på… Sen säger jag inte att jag har rätt, men ett perspektiv.
Det är ju klart att man har ett val. Fortsätta leva med smärta vs bli av med den.
För att göra en aktiv handling krävs det alltid att man gör ett val att genomföra denna aktiva handling. Det är ju det som är själva definitionen på aktiv handling, det är något som inte kommer hända förrän man tar beslutet och valet att genomföra handlingen.
När någon säger att man kände att ”man inte hade något val” så betyder ju det bara att det var bara den här handlingen man hade att välja på för att få ett slut på smärtan. I mina ögon är det fortfarande ett slags val man gör. Men som du säger, det är bara ett annat perspektiv.
Jag ser på det annorlunda, men jag accepterar att du ser på det på ditt sätt. Det finns trots allt inget facit på detta, det finns inget rätt eller fel.
Johoo då, det finna alltid ett facit på allt! Och jag har aldrig fel 😉
Fast det är väldigt nonchalant att säga så. Det finns väldigt många som har levt med problem i åratals och inte längre ser en väg ut. Det behöver inte betyda att man inte har fått hjälp, eller försökt: men ibland när man gör det händer livet. Man kan ha haft en psykolog som slutat eller varit tvungen att flytta själv – eller vad som helst.
Och? Vad vill du säga mrfd det. Så oempatiskt du är. Dom flesta har sökt hjälp men inte fått någon. Det är Sverige 2021.
Förlåt, men du kan omöjligt veta om jag är oempatisk eller inte.
Om du vill diskutera med mig så får du göra det på ett moget och rationellt sätt och det utan att gå på mig som person med något som du har förutfattade meningar om.
Jag läser inläggen här och börjar gråta. För ett år sen var det jag som satt i bilen och ringde 112. Tack och lov att mitt huvud var med där och kunde tänka den tanken. Mitt i det värsta avgrundsdjupaste mörkret och helvetesångesten ville jag tydligen ändå leva. Och hjälpen kom till mig. Men det var starten på det mest fruktansvärda år jag upplevt hittills.
Hoppas att du har fått bra hjälp och mår bättre idag ❤️
Undrar jag med.
Alla som är deprimerade begår ju inte självmord..
självklart inte, men alla som begår självmord lider av någon form av psykisk ohälsa, därav kopplingen
Nej! En människa kan ta livet av sig av andra anledningar också som t ex att man lider av en obotlig fysisk sjukdom. Att det sedan är vanligt med kopplingen psykisk ohälsa och självmord är visserligen sant men ”alla” är en svepande generalisering.
Utesluter det enda det andra? Bara för att man har en obotlig fysisk sjukdom kan man inte lida av psykisk ohälsa?
Alla som begår självmord gör ju det för att de har tankar om att det är det enda sättet att få slut på sitt lidande. Och det är ju i allra högsta grad psykiskt.
Alla som har influensa dör inte heller.
Ingen har ju påstått att en depression är en 100% dödlig obotlig sjukdom?
Psykisk ohälsa, depression, demens t ex.
Psykisk ohälsa. Vissa får suicidala tankar som symptom på psykisk ohälsa.
Jag tror det är viktigt att komma ihåg att när man talar om psykisk ohälsa talar man inte enbart om depression. Självklart finns det flera som är deprimerade och tar livet av sig, men väldigt många som gör det har andra sjukdomar utöver depression. Lever man med tillexempel Borderline, bipolär, OCD, schizofreni eller liknande så är självmord alltid en potentiell konsekvens. Jag själv tillexempel har episoder och jag kan inte beskriva vad som händer ifall jag inte tar min medicin. Psykis ohälsa är inte så enkel att man bara blir jätte deprimerad och tar livet av sig – åtminstone måste det inte vara så. Det kan lika gärna hända i en episod, att man på ett ögonblick inte orkar mer eller att inget fungerar runt omkring än. Och när det händer så är självmord en direkt konsekvens, för det är inte man själv som väljer.
Och det är lite det jag vill komma till: när man lider av psykisk ohälsa bestämmer den nästan alls. Den bestämmer hur mycket kaffe jag kan dricka innan jag får ångest, hur mycket socker jag kan äta, om jag skall våga bli kär, om jag kan ha ett jobb. Man står emot så gott man kan och man får försöka jobba dag för dag helt enkelt: försöka bygga en stabil grund att man inte plötsligt väljer att ta sitt liv på ett ögonblicks sekund. För det kan faktiskt gå så snabbt.
Det vanligaste är att depression ligger bakom. Även psykossjukdomar kan vara orsaken. EIPS är en stor anledning till självmordsförsök men dessa leder inte lika ofta till att personen dör.
Min pappa har nog aldrig varit så deprimerad som när hans vaccinering blev inställd häromdagen. Han är över 80 och har fortfarande inte fått sin första spruta.
Usch. Hoppas verkligen han och alla andra som verkligen behöver får ta den snart! Fick han besked om hur långt uppskjuten den blev? Var i landet bor han?
Tidigast nästa vecka, men det är osäkert om det finns vaccin. Bor i Stockholm. Vårdcentralen skyller på landstinget.
Åh jag förstår, håller tummarna att det inte blir alltför utdraget. 🙁 Bor han ensam?
Mina föräldrar är en bit över 70 och multisjuka, men de har i alla fall varandra och en skog nära till hands att ta promenader i. Även om jag tycker det är olustigt att de behöver röra sig genom trapphuset i sin bostadsrättsfastighet för att ta sig ut, men promenaderna har hjälpt deras mående mycket. De första tre månaderna isolerade de sig helt vilket de verkligen inte mådde bra av, men att de är två är ju en stor tröst i alla fall.
Och det är ju, oaktat allt hemskt som pågår omkring oss och hur det påverkar människor, tacksamt att vi ändå lever i den tid vi gör, att det finns möjlighet till telefonsamtal med nära och kära och vaccin mm. Har inte träffat dem på över ett år nu, men man får tänka att det viktigaste är att de äldre håller sig friska. Man får kramas sen! <3
❤
Samma med min mamma! Hon är en jätteordentlig person så hon har verkligen hållt sig till alla restriktionern, inte träffat någon osv.
Jag förstår att det gjort honom nedstämd, men depression är något annat.
Det vet du ju inte, du har ju ingen aning om faderns psykiska tillstånd. Även en pågående depression kan nå en kulmen vid ett plötsligt, nedslående beslut.
Min släkting som är 89 och har viss hemtjänst fick första sprutan förra veckan, också i Sthlm. Här är vi väldigt efter om man jämför med vaccinationstakten i resten av landet, verkar det som.?
Min pappa, 90 år har fått sina sprutor för flera veckor sedan. Han bor hemma och klarar sig själv utan hjälp. Västerbotten.
Tack för att du sprider detta Camilla! <3
Vetenskapsradion la ut bilden ”frånvaro: 168 miljoner barn” och tog upp det FNrapporter varnat om det senaste året, orättvisan i världen som påverkar barns utbildning just nu eftersom de inte har resurser att ställa om till digital undervisning.
En kommentar var ”10 barn har dött och hundratals ligger på intensiven, vi kan leva med lite ohälsa och att halka efter i en kortare period”.
Jag förstår vad personen menar, men det är en så satans världsfrånvänd och ignorant kommentar att jag blir förbannad.
Att prata om psykisk ohälsa är så otroligt viktigt! Lena Mellins krönika häromveckan visar vilken okunskap och vilka hemska åsikter som i allra högsta grad fortfarande existerar.
Tack för detta. Är så trött på alla som pekar finger på de som inte följer restriktionerna fullt ut och skryter om att de själva minsann inte träffat en enda bekant på ett år. Kul att det fungerar för dig. Själv drabbades jag av en svår depression förra året och sociala sammanhang är extremt viktiga för min mentala hälsa. Jag kan inte offra mig själv hur länge som helst för den här pandemin.
Handlar ju inte om att skryta. Mer att man kämpar på, det är tufft för alla oavsett – och att det är fruktansvärt provocerande att folk bara skiter i att följa restriktionerna när man själv offrar så mycket och inte träffar vänner/barn/föräldrar/syskon/släkt/kollegor och så vidare.
In the end så sitter vi alla i samma båt, även om vi har olika förutsättningar. Men det betyder inte att man inte bryr sig om andras välmående för det.
Ta hand om dig (och hoppas du läser och förstår min kommentar rätt ??) ?
Okej skryta är kanske fel ord, men upplever att det finns en översittarattityd från vissa människor som klarar av isoleringen bättre. Oftast är det människor som lever i en kärnfamilj och vars liv redan kretsar kring hemmet. Det frustrerar mig att de inte verkar förstå att många inte lever med liknande förhållanden och familjekonstellationer. Jag tycker att fokus läggs alldeles för mycket på att kategorisera individers handlande som bra eller dåliga när förutsättningarna är så olika.
Men jag förstår vad du menar. Och tack ?
Nej jag förstår helt! ? Jag blir också provocerad av de som skriver att de är ”less” på detta nu trots sambo och barn. De har iallafall sällskap. När man själv sitter ensam och gör det bästa av situationen, ensam. Kämpar igenom allt – själv. Där tror jag att denna typen av forum också blir en trygghet, för detta forum är nåt som inte har behövt förändras.
Hoppas du mår okej ändå och att du mår bättre snart ? Vi finns här för varandra ? (Förutom tråkiga nissar som bara är otrevliga)
Exakt! Verkligen, samhörighet på nätet har absolut varit en stor räddning.
Jag mår mycket bättre idag. Ska börja trappa ner på min antidepp nu så firar de små segrarna! Hoppas du mår bra och tar hand om dig också ??
Blir också så otroligt provocerad av detta. En person nära mig klagar alltid trots sambo och äldre barn som bor hemma och jobbar fortfarande på plats. Jag bor ensam och jobbar hemifrån och träffar knappt någon alls vilken gör mig otroligt ensam och nedstämd. När vi pratar om det så förstår hon preciiis för hon känner samma. Nej det är inte samma…..
Fast hellre ensamm än instängd med anno och unge säger jag:)
Anonym / 13:05
Och för mig var det tvärtom. Det konstanta sällskapet med min partner knäckte mig även om min sambo var underbar och inte gjorde något fel. Avsaknad av ensamhet är kan också vara påfrestande.
Fast det finns ju lösningar på att göra sällskapet inte lika konstant. Ni har ändå valet att dra er undan för att få egentid på annat håll. Så den där avsaknaden av ensamhet är det mycket, mycket lättare att åtgärda än om man skulle vara ensam. Vänner, partners osv växer liksom inte på träd, annars hade någon som är ensam inte sitta ofrivilligt ensam.
Anonym / 18:17
Känns som du förminskar mina känslor här. Nu delade jag mina känslor om hur pandemin har påverkat mitt förhållande och avsaknad av att vara ensam för att nyansera att det finns människor som inte lever ensamma under pandemin utan i tvåsamhet och ändå inte mår bra. Som svar på en anonyma kommentarer om att hen blir provocerar av folk som inte bor ensamma och ändå klagar.
Vi hade inte möjligheten att skapa avstånd i en etta när vi båda arbetade hemifrån, och vår enda egentid blev om någon av oss tog en promenad utan den andra/när den ena personen gick till affären.
Jag säger inte att det ena är värre än det andra, och jag vet hur mycket andra problem ensamhet för med sig. Det enda jag säger är att en måste vissa medlidande och förståelse åt bägge håll.
Håller med dig här. Ibland måste man väga risker emot varandra. För vissa är det lätt att avstå all social kontakt men för andra är det en fråga om liv eller död. Kram ❤
Nä är ju helt klart lättare att offra någon annan?
Det är väl självklart att man sätter sitt egna välmående framför en random persons?
Med din logik så borde väl också folk i covid-riskgrupper offra sig själva för folk i suicid-riskgrupper. Vem bestämmer vilket liv som är viktigast?
Hej!
Vill även tipsa om MAK i Stockholm om du behöver en akut tid för psykiatrisk konsultation, jag antar att det finns liknande i andra delar av landet med.
Jag får bara upp fälgar när jag googlar ?
Ja, Mobila Akutenheten har inte gjort ett speciellt bra SEO arbete kan man lugnt säga.
MAK täcker dock bara vissa områden i norra stockholm. Utöver dom finns också aleris jourenheten nordost, nsp mobila team (västerort och city), aleris jourenheten rinkeby (delar av västerort), jbk (söderort) och wemind mobila team (ännu länge söderut). Huddinge sjukhus har en jourmottagning man kan rknga till (M47) och södertälje har KOM-teamet kontorstider! 🙂
Jourhavande präst finns också tillgänglig att prata med.
Och nej, det är inte Jesus och Gud prat vid samtal med präst.
Helt omöjligt att komma fram till dessa linjer. Dom behövs men som sagt du kommer inte fram.
Man ringer 112 och ber om jourhavande präst. Öppet varje kväll/natt mellan 21-06. Finns även som chatt. Det kan ibland vara väntetid, men det är aldrig omöjligt!
Jo det är det. Finns dom som väntat i timmar!!
Flera timmar =/= omöjligt.
Ja så göra för att dölja dålig pdykatri det mörkas.
Jourhavande präst är nåbar 17-06 nu, deras öppettider utökades pga pandemin.
Har några kompisar som kommit till mej och sagt dom orkar inte med. Gå in och läs på Primas psykiatri Liljeholmen så kan ni läsa recensioner. Hur dåligt människor i kris blir behandlade. Dom lägger på luren och andra hemskheter när en människa funderar på att ta sitt liv. Så är privat psykvård inom psykiatrin i liljeholmen. Fruktansvärt. ??
Prima i liljeholmen suger. Så hårt
Ja men skyhöga löner har dom. Men ansvaret finns inte att dom inte skäms.
Nja, igår togs det upp att hans sambo hade gjort någon form av dukning som skulle passa bra på vilket dagiskalas som helst! Men bilden visade sig inte vara hennes.
Åsa verkar inte helt nöjd med upplägget?
”Svenskens dåvarande sambo förhörs också i rättegången, hon var den som stod som ägare till krogen och förklarar varför:
– Några dagar innan vi skulle skriva på så sa krögaren att han inte kunde stå på kontraktet på grund av skatteproblem i Sverige och att jag skulle stå på kontraktet, avslöjar Emilios ex-sambo.
Emilio Ingrosso fick dock aktier i restaurangen trots att han inte gått in med några egna pengar, det var Jonas Falks moster och svenskens ex-sambo som investerat allt och han var drivande i skötseln av krogen.
På frågan om vem som skötte restaurangens kassa svarar Emilio Ingrossos ex-sambo.
– Emilio och när han inte var på plats fick en kypare ta med pengar till honom, jag fick aldrig ta hand om pengarna, säger kvinnan och berättar att hon har blivit helt ruinerad på härvan.”
Det är inte Åsa som avses utan ett ex till Emilio. Åsa är ju inte hans ex-sambo.
Tja, är han skyldig så ska han väl ha ett straff.
Vi är väldigt slarviga med att skydda oss och att följa restriktioner, så snart förtjänar vi ett allmänt utegångsförbud med straff påföljder.
Gerra du kan inte tala för alla. Många är jättenoga.
Det är skillnad på restriktioner och rekommendationer. Lär er skilja på dessa begrepp nån gång!
Restriktioner måste alla följa, annars får det påföljder, oavsett privatperson eller näringsidkare.
Rekommendationer är något helt annat, det handlar om vad man bör och inte bör, men där finns inga måsten.
”En extrovert person riskerar att bryta mot utegångsförbud under karantän för att exempelvis hälsa på hos några vänner eller besöka ett kafé. ”
Ja. och det är ju det många gör.
Bara mina närmsta släktingar åker hem till varandra och hälsar på varandra. Även mellan städer, förmodligen utan munskydd.
Suck. VARFÖR bor jag i Sverige?
Isolering är ju att ta i. De flesta i Sverige isolerar sig inte.
Ämnet är så viktigt att belysa.
Vad tror ni andra gällande Isabella och Paul är de extroverta? Varför har hon sån behov att resa runt i Sverige varje vecka så fort barnen är hos sin pappa?
Och sen träffar hon en hel del folk på hotell och runtomkring,.tycker inte att det är okej när smittan spridds för fullt.
Med er andra som mår dåligt har jag förståelse för. <3
Jag tror hon är ett skal.
Och att hon försöker fylla det skalet med saker som hon tror motsvarar känslor.
Hon väljer ”trygga” känslor som inte är så jobbiga (glädje, lust).
Men skalet blir liksom aldrig fullt för det hon försöker fylla med är inte riktiga känslor utan bara flyktiga intryck, upplevelser och materiella ting.
Men det är bara vad jag tror.
Ni som bor med någon som är i riskgrupp, hur mycket/lite träffar ni andra människor? Jag bor hemma med mina föräldrar fortfarande, men båda är i riskgrupp och jag har därför valt att isolera mig väldigt mycket de senaste månaderna. Jobbar hemifrån dessutom, så träffar inga människor på det sättet heller. Kan inte flytta hemifrån just nu då mitt jobbkontrakt tar slut om en månad. Jag söker andra jobb för fullt, men man vet ju inte vad som kommer att hända. Tycker allting är så jobbigt just nu bara. De flesta av mina vänner lever som vanligt och påverkas inte av pandemin på samma sätt. Själv känner jag mig så fruktansvärt ensam och min mentala hälsa har aldrig varit så här dålig.
Jag bor inte med någon som är i riskgrupp. Däremot så har min kille en nära anhörig som han hjälper till och från sjukhus (denne är i riskgrupp). Jag har även innan pandemin varit ofrivilligt ensam. Lämnade ett klart sammanhang (studier), vänner flyttade och jag var arbetslös i perioder. Sen fick jag äntligen ett jobb, men distansarbete. Jag är nog introvert men tycker om att umgås med människor på min fritid. Pandemin har på många sätt hjälpt mig med att släppa på föreställningar om vad livet är och ska vara samt har börjat släppa på krav som jag har haft på mig själv. Dock känner jag mig fortsatt ensam, vilket jag nog alltid har gjort. Som ung vuxen som bor själv och inte umgås med några i princip (pga att jag ej vill bli smittad, smitta andra) kämpar jag med att känna lust och glädje i vardagen. Men jag påminner mig själv om hur bra jag har det och att många andra känner precis som jag trots att vi ju faktiskt ofta har det väldigt bra. Men även om tacksamheten finns där så är den smygande känslan av ensamhet ständigt närvarande. Jag har med åren utvecklat en tendens av att även dra mig undan, då jag har blivit van av att vara just själv. Dvs kanske inte det jag egentligen vill göra. Man får släppa på egot och vara medveten. Jag har börjat boka in digitala träffar med vänner, spela spel online – det är en bra metod.
Det är bra att påminna sig om att ingen varar för evigt. Det här är tillfälligt. Saker och ting förändras ständigt. Vad du tycker vill eller känner nu kan om 1 år vara något helt annat. Att ge upp umgänge nu, för att skydda andra, är medmänsklighet – det är något väldigt fint. Men ur ett utilitaristiskt perspektiv tjänar ingen på att människor utvecklar psykisk ohälsa i spåren av pandemin. Umgås med din familj och klura på vad du tror kan hjälpa dig i ditt mående (det är lättare sagt än gjort när man är fylld av ångest) . Jag kan också stark rekommendera löpning.
Starkt av dig att kämpa på för dina föräldrars skull. <3 Du kommer vara glad att du gjorde det när allt är över! <3 Jag och min kille bor tillsammans men lever i stort sett helt isolerade utöver att besöka matbutiken ibland och ta lite promenader (oftast sent på kvällen så vi inte ens möter andra människor). Har inte träffat mina föräldrar på över ett år, och inte en enda vän sedan pandemin startade. Min killes föräldrar träffade vi vid två tillfällen under året, men inga av hans vänner. Båda studerar och jobbar på distans så vi lever verkligen försiktigt, är avis på dig som får ha dina föräldrar nära (mina är äldre och multisjuka så det går inte att ses alls) men förstår också att det säkert blir enformigt för dig att ha dem som enda sällskap. Vet inte vad jag vill komma med detta mer än att säga att jag tycker du är så duktig, de beslut man tar nu kan komma att få konsekvenser man ska leva med för resten av sitt liv, om t ex. någon närstående smittas och far illa av att man levt som vanligt och träffat vänner. Man får försöka tänka på att det aldrig någonsin hade varit värt det. <3
Så himla viktigt inlägg, tack! ?
Låter kanske knäppt men jag är på något vis orolig för hur jag kommer må när allt är någorlunda normalt igen. Att det ska bli en krock med verkligheten och förväntningar, en press att leva.
Precis innan pandemin drog igång så hamnade jag i en djup depression som jag inte riktigt tagit mig ur än men jag känner ändå att det är ”skönt” med den bubbla som skapats. En bubbla med bomull som absorberar allt ljud.
Jag har också två personer i min utvidgade bekantskapskrets som tagit livet av sig i år, som en direkt konsekvens av isoleringen. Själv har jag varit tvungen att höja dosen antidepressiva. Är inte extrovert, men bor i ett land med hårda restriktioner och det är otroligt knäckande i längden.
Mycket viktigt inlägg. Tyvärr är den psykiska ohälsan inget nytt och psykvården i Sverige är under all kritik. De som behöver stöd får inte detta oavsett hur mycket andra myndigheter och anhöriga försöker.
12:47 ja det stämmer. Överallt står det sök hjälp men när människor söker hjälp för många det inte. Inte klokt. Hoppas detta tas upp mera i pressen. En kompis till mej blev utskälld för hon sökte för ångest. Det är verklighet. Stackars nästa generation.
Det är ju precis exakt det här jag sagt i över ett år nu!!
Bra och superviktigt inlägg! ❤
Sedan undrar jag om någon vet vad som hänt med Sanna Bråding? ?
Nu följer jag visserligen bara henne sporadiskt men tror att ”pappa B” varit ute och dummat sig på ett sätt som skadat det redan sargade förtroendet dem emellan. Handlar väl om att axla rollen med barnen utifrån vad de kommer överens om och så återfaller han i sitt gamla leverne istället. OBS! Bara spekulationer, men utifrån det jag läst om turerna dem emellan rör det sig isf sannolikt om nåt sånt.
Testing..
Jag har försökt ringa till Självmordslinjen många gånger de senaste sju åren men har aldrig kommit fram. Deras chatt har aldrig fungerat heller.
Antagligen det viktigaste inlägg du skrivit
Just pga psykiskt ohälsa blir jag alltid så förbannad när jag läser inlägg och kommentarer här om enskilda influenser. Influenserna pekas ut och får skit för att dom bryter mot corona restriktionerna. Men vi kan inte veta hur dom har det och mår innerst inne. Dom kanske själva kämpar för att bara hålla huvudet över vattenytan.
Fast om du så är präst eller influencers ska du hålla dej till reglerna. Fattar du inte det.
Då skulle ju de flesta influenser lida av psykisk ohälsa.
Är det inte ganska uppenbart att egentligen alla influencers lider av psykisk ohälsa på ett eller annat sätt?
Ja, av narcissistisk personlighetsstörning.
Det gör de flesta människor någon gång i sitt liv…
Jag gissar på att influencers lider av det i mycket större utsträckning än ”vanlisar”
Camilla: lägg gärna till jourhavande präst under 112 också. Finns även att nå som chatt: https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast/chatta
(Också, vad som skiljer samtal med en präst från alla andra samtal under tystnadsplikt är att prästen har något som heter absolut tystnadsplikt. Den går alltså inte att rubba på några som helst villkor och är den strängaste formen av tystnadsplikt som finns, och den gäller endast präster som sagt.)
Min psykiska hälsa är katastrof.
Har ett isolerat jobb, nästan alla jag känner bor utanför staden jag bor i.
Jag har i princip tappat det. Alla min framtidstro är helt borta. Sjukt. Aldrig känt såhär innan.
Off topic tho.
Men viktigt ämne att ta upp
❤️
Jag har inget jobb, är i riskgrupp. Mitt liv har inget ljus i sikte.
Har alltid haft dåligt samvete och känt mig annorlunda för att jag gillar att vara hemma och läsa hellre än att socialisera.
NU har jag dåligt samvete ? för att jag faktiskt inte alls påverkas negativt av denna pandemin utan allt är som jag vill.
Ha inte det, ingen om du trivs eller inte gör varken från och till för pandemin, så du kan lika gärna må bra. Det är ju bara positivt om något gott kommer ur detta elände också. Jag och min sambo är inte heller särskilt påverkade utöver att vi inte träffar familjerna, som vi saknar väldigt mycket. Vi trivs med distansstudier/distansjobb och jag är glad att jag har en ursäkt att inte träffa vänner. Men de träffar jag ändå bara någon enstaka gång per år under normala omständigheter med. Saknar typ bara resandet, att gå på stan och mina föräldrar, i övrigt mår jag mycket bättre psykiskt (med social fobi och utmattning osv) bortsett från oron att någon av mina nära ska drabbas. Men man får vara tacksam att man kan göra det man kan för att minska smittspridning (dvs. sitta hemma) utan att lida alltför mycket av situationen.
En hel del hamnar på kyrkogården via Försäkringskassan. Tack Sverige!
https://www.mielenterveystalo.fi/sv/Pages/default.aspx
Ville snabbt tipsa om en sida där man kan hitta information och hjälp om man bor i Finland. Sidan finns på svenska, engelska och finska.
Om det är akut så kan man ringa till 112 för hjälp.
MVH/ Psykiatrisk sjuksköterska
Minds självmordslinje är tillgänglig dygnet runt! Alltså inte bara 06-24 som det står i texten
De svarar ju ändå inte.
Hej!
Jobbat på Mind, och ber om ursäkt till alla som inte kommit fram <3 Jag körde mest chatten, och man kunde som mest ha 3 chattar igång samtidigt, och vi var ofta underbemannade. Speciellt utanför passet som var mellan 17-21 om jag minns rätt. Vi har dock några krigare som kör helger, natt, morgon och andra tider som inte riktigt funkar med ett vanligt jobb. Vissa samtal pågår dessutom under hela jobbpasset, och jag förstår att det är frustrerande att man inte kommer fram. Jag har själv ringt då jag lidit av psykisk ohälsa i 14-15 år, men om ni inte kommer fram till Mind så tar det inte slut där! Jourhavande präst, akutpsyk, mobila team osv finns!
<3 <3
Jag är introvert och bor själv. Inte umgåtts med nån kvällar och helger i princip.
Får dock min dagliga dos av folk på jobbet.
Men för mig känns det nästan jobbigt med tanken på att man ska ”behöva” umgås med folk på helgerna sen igen ? men för att inte bli eremit kommer jag få tvinga mig till det i början hehe
Dett håller jag helt med om! Jag är introvert och har därför säkert lättare att hantera lockdown och isolering än många extroverter. Däremot är det förmodligen kasst för mig att inte tvingas nötas lite i sociala situationer t.e.x. på jobbet för nu tror att jag helt tappat det. Får oro över tanken att vara tillbaka på kontoret och att träffa folk i grupp igen.
Samma här. Mitt liv har liksom rullat på som vanligt, jag levde redan “corona-liv” innan förutom att jag innan hade någon slags skam i kroppen att jag levde ett så “tråkigt” liv i andras ögon. Gick ju visserligen på AWs och träffade lite släkt och vänner för att man borde som en redig männsika i ett samhälle. Men att inte behöva göra detta under hela detta året har varit typ det bästa som hänt mig. Ingen skam, skuld eller bävande över att en måste umgås. Att bara få lalla runt hemma och bara mysa och leva utan att någon ifrågasätter vad en gjort för ”spännande” efter en helg har varit susen för min mentala hälsa och jag har hittat mig själv. Är självsäkrare i mina val och levande än vad jag någonsin varit!
Dock! Lider med de som inte haft det lika lätt med isolering som jag haft det.
Tilikum?
Mind har öppet dygnet runt. Säg inte de svarar ändå inte som kommentaren ovan, de är nerringda just nu pga just Corona men gör allt för att hjälpa. Skänk en slant dit om du kan så har de råd att utbilda fler som kan svara! ?? Mind ❤️
De extroverta mår extra dåligt av isoleringen, hemskt. Men en tanke – tänk då alla introverta som dag ut och dag in tvingas in i ett extrovert samhälle, tvingas spela ett socialt spel i sina yrken som dränerar, får kritik och dömande blickar för att de inte umgås varje rast i fikarummet etc, ofta utsatta för vuxenmobbning. Fortfarande är extrovert normen, introvert avvikande. De försvinner i statistik just för att de inte talar om det. Nu är det många introverter som äntligen mår bättre psykiskt, och som känner att livet är mer värt att leva. Deras prestationer spelar äntligen roll, inte den som fjäskar mest för chefen eller är bäst på kallprat. Icke att förglömma – de som är tysta tenderas många gånger att glömmas bort.
Så viktigt! ☝️
Vad händer med kommentarerna?
Det var väl så mycket skitskriverier så Camilla stängde ner kommentarsfältet.
På riktigt ? Gick själv in för att läsa kommentarerna och kom inte in. Kan inte förstå varför folk skriver så mycket skit.
Förmodligen för att det är ett anonymt forum fullt av bittra kvinnor…
Eller för att folk vill diskutera pastaentreprenörens senaste eskapader? Om Bianca offentliggjorde sitt lägenhetsköp idag så är det en sådan käftsmäll mot alla offer för narkotikahandel så jag saknar ord.
alltså vad yrar du om?
Den roll Bianca spelat i den massmediala rehabiliteringen av pastaentreprenören har inte varit obetydlig.
En normal människa hade skämts upp över öronen, inte stoltserat med ett lägenhetsköp på själva ön vid samma tidpunkt som åtalet offentliggjorts.
Jag såg aldrig några kommentarer alls, bara att det inte fanns ett kommentarsfält till inlägget.
Tack för ett viktigt inlägg❤️
Bra att du lägger upp kontaktuppgifter till självmordslinjen å alla ??
Tack för så viktigt inlägg. Speciellt alla de kontaktuppgifterna i slutet. Jag jobbar som läkare på psyk och är så mån om att vi ska nå de som behöver hjälp och att de ska våga nå oss. Tack Camilla.