Elaine Eksvärd:
Egentligen har hon ju helt rätt – det borde finnas kompisterapi på samma sätt som det finns parterapi men vänner verkar vara mer av en slit och slängvara för många än vad ens relation är.
Jag har kompisdumpat (och blivit dumpad) på grund av att jag varit alldeles för lojal i mina vänskaper och setts som lite obekväm när vännen vill krypa tillbaka till någon jag sagt till på skarpen åt. Senast i raden var ju den kompis som jag lät flytta in hos mig och som sedan kastade mig under bussen till förmån för en viss krockskadad hästbloggare och någonstans där tappade jag intresset för att läsa känna nya tjejkompisar, ja, eller nya kompisar generellt.
Jag som person ger alltid 100% i mina relationer – 100% ärlighet och 100% lojalitet – och när man för andra gången får den kastad i ansiktet så känns det inte längre så lockande att ens försöka.
Har ni dumpat vänner på samma sätt eller kanske blivit dumpad?
Jag känner nog att den senaste kompisdumpningen tog hårdare än när mitt förra förhållande tog slut.
Man kan inte hjälpa att kärleken kanske inte längre finns där – man kan inte tvinga fram att fortsätta vara kär i någon – men att få en stor, fet kniv inkörd mellan skulderbladen bara för att man vägrar se sitt eget medberoende och beter sig som en riktigt kappvändande f***a – DET är fult. Fult och vidrigt och oförlåtligt.
Den relationen kan nog faktiskt inte ens en livstid av kompisterapi lösa men förhoppningsvis har jag lärt mig någonting på vägen..
Men fan att bli bränd alltså!
Vad tycker ni är värst? Relationsbränd eller kompisbränd?
Föregående inlägg 