Fler influencers med ADHD

Både Ellen Bergström och Elaine Eksvärd har genomgått utredningar för ADHD under hösten, och båda två har fått veta att det är högst troligt att de kommer få diagnosen. 
Det är så klart ganska många olika steg innan utredningen är  helt ”klar”, men av deras inlägg att döma så tolkar jag det så.

Jag undrar hur många procent av min generation så går runt med olika, odiagnostiserade åkommor? ADHD och ADD var liksom inte identifierat på samma sätt som nu, när jag var liten.

Symtomen har haft olika namn, som MBD och damp, men 1987 kom diagnosen adhd, då hårt marknadsförd av läkemedelsindustrin framför allt i USA. I Sverige började diagnosen marknadsföras efter 2002 när den första adhd-medicinen godkändes. // Vårdfokus

 

Elaine Eksvärd och kritiken mot Ellos Awards

Elaine Eksvärd sitter i juryn för Ellos Awards och bemöter nu den kritik som riktats mot konceptet.
Enligt henne så kan man kritisera ett stort bolag som Ellos, utan att för den sakens skull tysta eller skamma de nominerade kvinnorna som varken går Ellos ärende eller är svaga individer som faller för smicker.

Cissi Wallin är en av de som riktade skarp kritik mot hela konceptet och kallade det för ”pink-washing”.
Vill du läsa mer om det så hittar du inlägget här.

Vad finns det egentligen för olika typer av washing?

Hur ska vi bättre kunna skydda barn?

TW - Inlägget innehåller skildringar om brottsutsatta barn

Jag såg att vissa av er är missnöjda och tycker att det är för många inlägg om barn, men så är det ibland.
Det är andras innehåll på sociala medier som pekar i vilken riktning mina inlägg tar, och just nu är det mycket inlägg om barn, graviditeter, förlossningar, ”stickplus” och tyvärr även personalkrisen.
Tyvärr är det inte enbart den här typen av innehåll som publicerats, utan många influencers har uttryckt sin förtvivlan över det som skedde i Hässelby, sent på söndagskvällen.
Mannen, och tillika barnens pappa misstänks ha knivskurit sina barn och sedan kastat ut dem från balkongen, fem våningar upp.
De två barnen, en flicka och en pojke, var under tio år gamla.
Lillebrodern dog av sina skador, medan storasystern vårdas på sjukhus för livshotande skador.

Här nedan har jag publicerat två inlägg som postats på Instagram, vars innehåll känns viktigare att posta, än att eventuellt råka irritera några av er med ytterligare ett inlägg om barn.
Tack på förhand för visad förståelse, och känner ni att ni verkligen inte vill läsa ett till inlägg om barn, så kan ni kanske underhålla er här inne så länge?

Har ni sett några andra bra och konstruktiva inlägg som dessa så får ni gärna hojta till, så fyller jag på listan.

Byxskyddslagen

Vi kan inte, och ska inte, hindra tonåringar från att utforska sex, men vuxna människor ska hindras från att utnyttja situationen. Därför borde en byxskyddslag införas med en regel i åldersskillnad på högst fem år mellan tonårsbarn och vuxen vid sexuellt umgänge, skriver Elaine Eksvärd.
Bildkälla: Aftonbladet Debatt

Jag var inte sexuellt aktiv när jag var 15 år, däremot minns jag hur mogen och vuxen jag kände mig.
Hur jag kände mig redo för ALLT som livet skulle kunna komma att slänga åt mitt håll.
När jag nu sitter här och tänker tillbaka på den tiden så inser jag hur mycket jag fortfarande var ett barn, någon som knappt tagit ett enda steg ut i vuxenlivet.
Mognaden jag kände var inget annat än en chimär, sprungen ur längtan efter frigörelse, uppbackad av otaliga nummer av tidningen ”Mitt livs novell” som fick vuxenlivet att framstå som skatten i slutet av regnbågen.

Jag var ett barn.
På så många vis var jag fortfarande ett barn, och när jag nu tänker tillbaka på 15 åriga Camilla så blir jag så illa berörd av tanken på att det faktiskt hade varit helt i sin ordning för en vuxen man att ha sex med mig så länge jag inte sa nej. (Tyvärr fanns det ingen samtyckeslag när det begav sig)
Alltså mina kompisars pappor, gympaläraren eller gubben i våningen ovanför skulle alla kunnat haft sex med mig, och det hade varit helt i sin ordning.
Det är faktiskt HELT sjuk!

Så här skriver Elaine Eksvärd i sin debattartikel i Aftonbladet:

Vi kan inte, och ska inte, hindra tonåringar från att utforska sex, men vuxna människor ska hindras från att utnyttja situationen. Därför föreslår jag tillsammans med barnrättsorganisationen Treskablinoll, juristen Hanna Bergwall och Isaac Kjellgren från SR-dokumentären ”Gay och groomad” att byxskyddslagen ska inrättas.

Byxskyddslagen innebär att det införs en regel i åldersskillnad på högst fem år mellan tonårsbarn och vuxen vid sexuellt umgänge.

På det här sättet får tonårsbarn som har blivit byxmyndiga samma lagliga skydd som barn under 15 år. Lagen ska inte förhindra att byxmyndiga barn utforskar sin sexualitet tillsammans, utan hindra vuxna från att utnyttja barn.

Tycker du att det vore bra med en sådan här lag, med syfte att skydda tonåringar från att bli sexuellt utnyttjade av äldre vuxna, så hittar du namninsamlingen HÄR hos Tre ska bli noll.

Post pandemin-personligheten

Elaine Eksvärd har släppt en liten filmsnutt om sin ”post pandemi-personlighet” som egentligen handlar om att locka följarna till sin podd, men som tar upp en sak som jag tror att många människor funderar över just nu. 
Har man under pandemin insett saker om sig själv, som man vill fortsätta med och således då även introducera för människor i ens nya eller gamla närhet.

Jag kommer fortsätta vara betydligt mindre kramig, mot människor jag egentligen aldrig velat krama från första början. 
Slentrian-kramandet.
DET kommer vara fortsatt förändrat hos mig.

Är din ”post pandemi-personlighet” densamma som tidigare eller kommer även du vilja ändra på hur du gör eller säger saker?
Och hur enkelt eller svårt är det egentligen att ändra ett beteende bland människor som redan har en hyfsat cementerad bild av en, sedan tidigare?

You can’t fight fire with fire

Elaine Eksvärd har nu publicerat ett inlägg på Instagram där hon tar upp fenomenet ”hatsvans”, som alltså är alla de som håller med om hennes (eller andras) kritik, men som varken kan uttrycka den civiliserat eller på ett sätt som går att ta på allvar.
Så tycker jag det är ofta, att det hela blir ett total-haveri av hat, hot och andra vidrigheter.
Att den som kritiserar uttrycker sig på ett sätt som är hundra resor värre än det de kritiserar, och det tar inte slut där.
Snöbollen är nämligen redan i rullning och resulterar i att alltsammans eskalerar, för varje ny nivå av kritik mot kritikern.

Här har ni två exempel som jag tycker visar detta ganska så bra.
De kommer från Claes Malmbergs Instagramkonto, och om du missat vad som hänt så kan du klicka här:

Men det här är inte skrivet av människor som vill kritisera på ett konstruktivt vis.
Jag tror inte de vill åstadkomma någonting alls egentligen, utan de tar bara tillfället i akt att få spy ur sig lite aggressioner när tillfället så lämpligt ges och man kan haka på i just ”hatsvansen”.

Även om det skulle finnas bra och konstruktiv kritik bland alla dessa kommentarer så kommer de försvinna bland allt hat och hot och avfärdas som aggressivt nonsens tillsammans med allt annat hat.
Om man vill säkerställa att inte bli tagen på allvar så är det här ett ypperligt tillfälle att göra det på.
Du kan inte kritisera hat med mer hat än den hatare du från början vill kritisera.

Just nu fullkomligt väller det in har till flera stycken som var med i det här kritiserade avsnittet av Parlamentet – bland annat Claes Malmberg och Petra Mede – som på intet vis spred hat överhuvudtaget.
De skämtade på ett sätt som inte uppskattades av många, då det uppfattades som kränkande.
Deras avsikt var med största sannolikhet inte att kränka någon, utan deras skämt missade helt enkelt målet. Där finns det saker att ta till sig och lära sig från, men hur ska man kunna göra det, när det i stället för kritik, väller in hat och hot som, till skillnad från ursprungs-skämtet,  inte har någon annan agenda än att skada och kränka så mycket det bara går?

Ingen kommer någonsin lyssna på vad du eventuellt har att säga, om du hakar på den här skiten. 
Det finns inga ursäkter för den här typen av beteende, oavsett som du hatar helt på egen hand eller i svans-formation tillsammans med andra.
Du kommer aldrig kunna skylla den skiten på någon annan, oavsett hur många andra som gjorde liknande eller värre saker som du kunde gömma dig bakom, där och då.

You can’t fight fire with fire.

 

 

Dålig andedräkt

Finns det egentligen något bra sätt att påpeka dålig andedräkt, svett eller andra, mindre smickrande kroppslukter?
Om jag har dålig andedräkt så vill jag, nästan förväntar jag mig, att någon av mina närstående påpekar detta.
Det är en win win.
Jag slipper gå ut och ovetandes lukta gravöppning ur munnen, och någon jag kanske bara är ytligt bekant eller kollega med, slipper ta upp dilemmat med mig.

Hur tänker ni här? 
Nog för att det är jobbigt att påpeka detta för en annan människa, men nog är det snäppet värre att gå runt och lukta en hel dag, utan att någon säger till?
Värst är väl att inse att alla runt omkring utsatts för den dåliga lukten, men att ingen sagt någonting på hela dagen?

Hur gör djur?
Hur gör ni?

Elaine Eksvärd och semestertelefonen

Nu är det äntligen semester och min Nokia ska installeras idag. I början av September är jag tillbaka med blogginspo och hösttankar. Men nu tar jag en välbehövlig detox från skärmar och sociala medier. Jag önskar er en sån mysig semester i sommar och hoppas att ni vill komma tillbaka till detta lilla hörn av mitt liv i höst igen. // Elaine Eksvärd

Det vankas semester för Elaine Eksvärd och sin vana trogen så byter hon ut sin smartphone mot en äldre Nokia som det inte går att göra någonting annat på än att ringa, sms och eventuellt spela ”snake” på.
Hon ska kort och gott skärm-detoxa, vilket hon haft som rutin ett tag och som verkar fungera jättebra för henne.
För min del skulle det vara förenat med livsfara att inte ha tillgång till min telefon med kartfunktion. Eftersom jag går vilse i en pappkartong, så skulle det vara med livet som insats som jag plockar svamp i pappas småländska svampskog, men kanske om jag får låna Selmas GPS-halsband så jag i alla fall kan hittas när jag tappat bort mig själv?
Kanske då skulle jag kunna skärm-detoxa?

Gör ni något speciellt på semestern vad gäller skärmar eller andra mojänger som ni är smått beroende av?

 

Att jobba bort sidor hos sig själv

Bildkälla: Elaine Eksvärd blogg

Jag ska gå rakt på sak. Jag skäms över vissa tankar och känslor som uppstår ibland. Jag skäms över mig muskelminne hur min blick går när jag tittar på tv eller ser folk på stan eller mig själv. Jag skäms. Men samtidigt. // Elaine Eksvärd

Elaine skriver ett inlägg om hur hon bestämt sig för att ändra sin inställning till kroppar, kalorier och dieter, och bad bland annat sin man om att de aldrig skulle prata kroppsföraktande om sig själva eller några andra mer.
Hon skriver att det är tankar som ibland svävar förbi, som hon inte gillar, och hon använder en situation där hon och Gustav satt och tittade på TV som ett exempel:

Jag fattade ingenting tills vi satt och tittade på tv tillsammans på kvällen när barnen sov och gift rann ur min mun när jag värderade hur några medelåldersmän såg ut.
[…]

Jag tittade på tv- skärmen och kände hur mina ögon argt granskade dessa stackars mäns kroppar. Hur elaka tankar om hur de föraktar kvinnor och träning samtidigt dök upp i mitt huvud. // Elaine

Nu har hon bett alla i sin omgivning att hjälpa henne med att sluta kommentera, uppmärksamma eller ens prata om kropp, kost eller minsta förakt. 
För tjugo år sedan bestämde Elaine sig för att jobba bort sin avundssjuka.
Hon ville inte vara avundsjuk, utan jobbade bort det, ömsade skin och unnade folk allt.

Jag tänker att det borde fungera som en KBT-behandling, där det handlar om att bryta mönster och beteenden, för att sedan hitta nya vägar, tror ni inte?
Jag skulle vilja öva på att svära mindre, och istället använda det som en krydda eller förstärkning på mitt språk istället för att blanda in det titt som tätt i brist på annat.

Elaine Eksvärd om Jan Guillous krönika i Aftonbladet

Från Guillios krönika: Rasande feministiska drev är inte att leka med PUBLICERAD: I DAG  13.10  UPPDATERAD: I DAG  15.19  FOTO: YVONNE ÅSELL/TT NYHETSBYRÅN KOLUMNISTER Förre ståuppkomikern Soran Ismail begick dumheten att under en timmes tid framträda i SVT för att bedyra sin oskuld. Under metoopaniken för några år sen anklagades han nämligen av flera kvinnor för våldtäkt. Rättsmaskineriet friade honom, lynchjustisen dömde honom. Hans försök till upprättelse med hjälp av television misslyckades.
Bildkälla: Aftonbladet

Elaine Eksvärd kritiserar Jan Guillios krönika i Aftonbladet och kallar den beklämmande.
Hon tar vidare up det lilla epitet han själv verkar ha snickrat ihop – nämligen ”Me-too-panik”.
Har man blivit sexuellt utnyttjad och vill berätta det så ska man enligt Guillou ha drabbats av me-too-panik.

Att vara känd inte ska vara en brasklapp för att få snyfta i tv och inte alls tänka på de som polisanmält dig för våldtäkt. Det kallar Guillou för ”kändisjakt”. Han menar att feminister jagar kändisar när de borde göra annat vettigt. Att han inte begriper att det som vi ser i offentligheten är ett symptom på en sjukdom som genomsyrar hela samhället.
Vi jagar inte kändisar, vi jagar en plattform åt de okända kvinnorna som polisanmält männen som snyftar i ljuset.
[…]

Guillou tycker att feminister ska ”jubla och skåla champagne” när både Lambertz och Ismal i gör varumärkessjälvmord genom att bara öppna sina munnar. Jag inser att Guillou ser oss feminister som ett hämndlystet släkte som ringdansar kring män som brinner på bål när allt vi vill skåla champagne till- och ringdansa runt är kvinnor som kan gå ut i trygghet. Den festen är ganska långt bort Guillou.
Så mycket han missar, så lite han ser, den där Guillou. // Elaine Eksvärd

Jan Guillou pratar om en rädsla för det feministiska drevet, och jag blir lite extra nyfiken på just detta.
För precis som Elaine skriver så finns det väldigt många andra saker att vara MER rädd för, än ett feministiskt drev (och då har jag ändå haft Cissi Wallin efter mig vid flertalet tillfällen).
Våldtäktsmän, exempelvis.
Jag är rädd för våldtäktsmän.
Jag är rädd för att gå ensam hem i mörker.
Jag är rädd för att någonting ska hända kvinnor i min närhet och som jag älskar, när DE är ute i mörker.

Jag är inte rädd för Jan Guillou, men jag är rädd för vad innehållet i Jan Guillous krönika kan få för effekt om den tas för sanning, istället för vad den faktiskt är.
En gubbes egenkomponerade bild av feminister som champagneskålande och manshatande ragator med nyslipade högafflar.
Fördomar och okunskap i en enda härlig kvinnoföraktande kompott.

Kan man lära gamla hundar sitta? 
Jag är fan tveksam ibland…