Har inte en enda bild på mig själv från den dagen för såg ut som åtta svåra år och hade gråtit hela förmiddagen. Jason har i perioder nu på slutet varit väldigt arg på mig och han har alltid som ni vet varit världens ”snällaste” barn. Han har alltid gått att kompromissa med, aldrig sagt elaka saker, aldrig slagits, alltid varit så rar och fin.. Men sedan jag för första gången introducerade en kille så har det varit en stor omställning och det har också hänt saker i hans pappas liv som gör att det nog bara är mycket för honom på en gång.
Pratade om det med F och han kommer såklart att vänja sig men det är jobbigt när man inte känner igen sitt barn för en förmiddag. Skulle egentligen fira midsommar med ett större sällskap, massor av barn osv.. Men ringde Tove och grät ögonen ur mig och hon sa bara ”kom till oss” direkt. Och det gjorde jag. Allt blev bra på en gång och det var genast bara glada miner. Det jobbiga var som bortblåst. // GabJoss
Gabriella Joss skriver på sin blogg om hur utåtagerande hennes äldsta barn blivit efter att hon introducerade sin nya kille för dem och även lät honom flytta in.
Som bonusförälder själv så blir jag inte ett dugg förvånad, jag skulle snarare säga att det vore konstigt om allt gick helt friktionsfritt.
Det kommer in en person som får massor av uppmärksamhet från mamman, någon som barnen med största sannolikhet vill ha för sig själva.
Just därför är det så himla viktigt att gå varligt fram och inte skynda på några sådana stora beslut.
Eftersom Gabriella hållit sitt förhållande hemligt så har jag ingen aning om hur länge de varit tillsammans, eller hur själv infasningen av killen i barnens liv, och även hem gått till, utan jag talar mest av egen erfarenhet.
Hur jag och M resonerade när vi träffades och han redan hade barn.
Barnens behov måste alltid komma först, oavsett hur nykär man än är.
Hur har ni gjort med introduktionen av nya partners eller i egenskap av bonusförälder?
Har ni några tips, ”do’s and don’ts”?
Föregående inlägg 
Jag förstår inte varför man ska flytta ihop med sin nya så snabbt när man har barn. Det är bonuspappor hit och extramammor dit och ingen frågar barnet vad det vill. Helt plötsligt kommer en ny människa in i barnets hem och familj och alla förväntar sig att barnet ska acceptera det helt utan krusiduller. Lägg ett par bonussyskon på det också som barnet måste fungera med. Tro fan att barnen tycker att det är jobbigt.
Hur många vuxna skulle vara okej med att någon annan bestämmer att en Ulf ska flytta in i ens hus och vara en del av familjen och sen tycka att man är besvärlig för att man upplever det som jobbigt.
Jag kanske är gammalmodig men har man barn sedan tidigare kan man gott vara särbos ett bra tag kan jag tycka.
Hur många vuxna sätter verkligen barnen i första hand när de träffar nya partners?
Håller med dig. Växte själv upp med en mamma som hade nya män hela tiden. En förlovade hon till och med sig med och han flyttade in och gjorde om mitt rum till kontor när jag var åtta år. Jag fick inte längre gå in där utan fick dela rum med mitt syskon. Det tog förstås slut snabbt med honom precis som med alla de andra. Nu har jag aldrig velat ha mamma för mig själv då hon inte varit som en mamma men det har fått mig att aldrig vilja gifta mig och skaffa barn. Jag vill väldigt gärna vara själv.
Är också uppväxt med en mamma med ständigt nya män. Flyttade varje gång, för de skulle ju bli sambos, sen flyttade vi igen efter 1-2 år det när det tog slut. Fick byta skola flera gånger när vi skulle flytta runt med dessa olika män. Vill aldrig ha en sådan tillvaro för mina eventuella barn. Har därför valt att inte skaffa barn ännu (är 36). Är så ambivalent kring det. Har varit superviktigt för mig att känna mig 110 procent säker i relationen om jag väljer att försöka skaffa barn, vilket hittills inte hänt.
Tycker så himla ofta det är såhär…. Bonusföräldern som inte har samma hjärta för de nya barnen som de flesta har för egna barn.
Fungerar det inte ens nya partner med barnen – var särbos tills barnen är stora nog att reda sig själva! Tråkigt för en själv, men en konsekvens av valet att skaffa barn.
Sen självklart behöver man inte vara ständigt bästisar, de är väl få barn med sina föräldrar, men det ska vara välfungerande i grunden.
Håller med dig men samtidigt kan man inte begära att bonusföräldern ska älska ens barn som om de vore ens egna
Åh Blair, blir ledsen när jag läser ditt inlägg. Fina du, hoppas att du kan bearbeta dessa minnen som orsakat en hel del sveda kan jag tro. ?
Ja, helt sjukt vad det går fort för vissa. Har man inga barn så visst, kör på. Annars tänk till lite innan och kom inte med ”känns det rätt så är det rätt”.
Kanske känns rätt för de vuxna men känns det rätt för barnen?
Värst är bonusföräldrar som klagar på att bonusbarnen är jobbiga och inte anpassar sig. DU kom in i deras hem. De har inte valt att du ska flytta in.
Eller hur. Är dina bonusbarn odrägliga och oupofostrade? Ja men flytta inte in med dem då. Det är ingen rättighet.
Håller med. Jag tycker hon flyttar ihop för snabbt. Sedan att operera sig när det är varmt och man blir svettig är inte det bästa. Och det är ju något som inte är akut. Hon gör som hon vill men verkar ha så bråttom med allt? Förstår om så små barn protesterar och blir stressade.
Precis. En ny man som flyttar in, mamma ger inte samma uppmärksamhet…och nu operera sig…mamma kan inte vara med mig alls i lekparken
Pojken kommer känna och tro att det är han det är fel på. ?
Vi resonerade som så att jag flyttade in när jag hade blivit något av en anknytningsperson till hans barn. Då hade vi spenderat mycket tid tillsammans, semestrar, firat födelsedagar, umgåtts tillsammans med barnens mamma osv. Ja de lärde känna mig ordentligt och jag dem, vi hade nog träffats i 8 månader innan jag träffade dem första gången och sen dröjde det nästan två år till innan jag flyttade in.
Håller helt med! Är själv ensamstående med barn och för mig hade det inte varit aktuellt att bli sambo med någon ny överhuvudtaget.. Och speciellt inte utan att min dotter först är bekväm med personen, vi varit tillsammans en längre period och vi alla känner varandra väl.
Håller såå med dig. G-J kan knappast ha dejtat honom mer än någon månad och ändå flyttar han in. Hon har inte ens själv lärt sig stava hans efternamn och ändå tycker hon att barnen ska öppna sitt hem för honom. Så.otroligt.egoistiskt. både av henne och alla andra i liknande situationer. Herreguuud för människor och detta stressande med allt. Bara lägg aaav och tänk på barnen någon gång. Snälllaaaaa
Åh vilken vettig kommentar. Trodde du skulle få massa skit men du har fått över 500 gillar istället.
Håller helt med dig. Det är dags att föräldrar sätter sina barn i första hand.
Har skrivit om det förut, en bekant till mig vars dotter jag tycker synd om. Hennes föräldrar separerade och båda skaffade snabbt barn med deras nya partners. Så nu har hon två syskon på mammas sida och tre på pappans. Så den här lilla tjejen får fara varannan vecka till varje, varav en bor en bit härifrån. Det måste vara omöjligt att inte känna sig utanför sina andra syskon som bor heltid med båda föräldrarna. Medan den här tjejen får långt till skolan varannan vecka, och bara umgås med kompisarna den veckan.
Tycker generellt många har bråttom skaffa barn med deras nya, än att ta hand om barnet man redan har. Det barn som får bo i ett kappsäck.
Går att se live gratis på tv4 play också. Det har i alla fall tidigare matcher på fyran kunnat ses.
Det är bara att klicka på tablån i live-delem i deras app.
Klickar du däremot på matchen på första sidan kommer det upp att du ska betala… vet inte varför.
Men cmore får inte ta betalt om jag minns rätt… eftersom det är public service.
Stämmer inte. Då ska man betala för premium. Gäller att antingen ha kanalen eller pröjsa vilket är ett skämt i mina ögon. Fotbollen borde alla kunna se och bara visas i SVT då vi ändå betalar licens tycker jag men men
Hmm..jag har sett match på 4play med mitt gratisabonemang nu under em. Har inte premium eller betalat något.
För övrigt tycker jag inte att fotbollsEM är public service. Det kan reklamkanaler visa. Men det är en annan diskussion som vi kan ta på öppet spår ?
Jag med
Tv4 har alla på tv (om man har tv och kan se på den) och även SVT, så alla kan se. Playtjänster är jag helt för att man betalar för, vi betalar ju faktiskt för SVT också.
Ja, vill man ta del av underhållningen på betaltjänster så får man väl betala för det. Varför ska man få allt gratis hela tiden?
Lite så. Dessutom ÄR det ju ”gratis” att se på TV4 och SVT. Och kan man av någon anledning inte kolla, sätt på radion! Det har folk gjort i alla tider och klarat sig jättebra.
Du behöver antenn eller annan mottagare dock. Jag har tv men inga kanaler då jag inte pallar köpa antenn. Streamar allt. Är ju ändå 2021.
Väntat på att du kommer med en länk igen haha, grymt! ??
Anser inte att man ser till sina barns bästa när man låter en ny part flytta in sådär. Veckor/månader ÄR för kort tid. Punkt.
Man ska ha respekt för sina barn oavsett ålder.
Här har hon ju det hela svart på vitt att det hör blev pannkaka. Är de lyhörda så flyttar han ut igen tills barnen är redo.
Bra för de som inte vill betala men är det verkligen helt okej att streama material som ligger bakom betalabonnemang?
Tror det är viktigt att inte ”bara” vara kär lycklig och kvittrig, barnen är inte på den nivån och behöver fasas in och förstå att deras mamma inte överger de bara för att en ny man kommit in i ens liv.
Jobbar så kommer få nöja mig med Radiosporten, men det är nästan tur i oturen för jag tycker TV4:s kommentatorer är totalt värdelösa. Usch!?
Mitt tips är att (som bonusförälder) inte försöka för mycket. Man behöver inte vara bästisar eller gilla varandra på en gång… Låt bonusbarnet ta initiativet till att spendera tid tillsammans, och vill det inte så tvinga inte fram det.
Vad som däremot är viktigt är respekt för varandra. Som bonusförälder måste du respektera barnets behov och bonusbarnet måste i sin tur respektera dig och om ni t.ex bor tillsammans så gäller även dina regler o.s.v.
Så fungerar det i alla fall hemma hos oss så det är mitt tips!
Sen i Gabriellas fall så vet vi ju inte alls ur det har gått till, men vad som är viktigt är ju att först prata med barnen, hennes son är väl snart 7 år så han börjar väl ha en åsikt om saker och ting skulle jag kunna tro. Bara för att barnen kommer bra överens med nya kärleken så behöver ju inte det betyda att de är redo att bo ihop med honom.
Hur gör man om man barnen inte gillar en och visar/säger det? Låtsas som ingenting? Försöker snacka med dem vid tillfälle? Låter partnern sköta snacket vid tillfälle?
Det beror väl på ålder, anledningen till att de inte gillar en osv. Men. Jag tycker att om barnet genuint inte tycker om en så måste man backa. Du kommer in i deras liv och de väljer inte dig. Man kan absolut träffas vuxna människor ändå, men barnen behöver inte involveras. Absolut behöver man inte flytta ihop.
Jag tycker att man backar men ändå visar att man finns där med en försiktigt utsträckt hand. Då menar jag att man ändå är med typ på kalas, man ler och hälsar när barnet kommer in i rummet, man köper hens favoritgodis när man är och handlar… (jag har växt upp med en ”bonus”förälder där det absolut inte klickade men att bli behandlad som antingen luft eller ett hatobjekt har satt rejäla spår i mig som jag inte tror hade funnits där om vi hatade varandra men åtminstone var hövliga)
Jag har också varit det barnet. Varför väljer man att flytta ihop med ett barn man inte tycker om?
För att man tycker att man själv och ens egna behov är viktigare än barnet.
Jag håller med Kattis, kommer man inte överens så backar man, men man kan fortfarande visa att man är där. Men man måste fortfarande ha respekt för varandra, det är A och O för mig.
Jag tycker att Gabjoss förändrats mycket på senaste tiden.. Hon ska lägga sig under kniven, något hon tidigare skrivit att hon aldrig skulle göra. Hennes nya flyttar in på väldigt kort tid osv.
Tycker såna här kommentarer är oschyssta. Hon har ju alltid varit öppen med att hon saknar att ha stora bröst och att hon mått dåligt över navelbråcket.
Hon har också alltid varit öppen med att hon aldrig skulle operera sig just för att hennes dotter genomgått en stor operation! Så hon har ju helt vänt sig i den frågan?
Jag menar bara att hon har förändrats. Min åsikt att förändringen inte är till de bättre. Jag önskar att färre influensers lägger sig under kniven med tanke på de inflytande dom har på sina (oftast unga) läsare.
Och att hon flyttar in en ny kille så fort som även sover med barnen? Nej jag vet inte.. jag hade gjort annorlunda.
Håller med dig till viss del!
Hon har förändrats väldigt mycket på senaste tiden i min mening då hennes image har gått från ”mogen mysig ung mamma” till en mer fjortis-aldrig image!
Men samtidigt har hon under hela sin bloggtid tydligt visat tecken på att hon tar snabba beslut och gör saker som är lite ”galna” och extremt impulsiva.
Nu har hon tyvärr barn som får ta smällen och det är då det liksom gör lite ont i magen för mig.
Baserat på det hon skriver upplever jag det inte som att hon är en trygg förälder till sina barn just nu. Vilket känns jätte hemskt då det händer så mycket saker i barnens liv! Tex den STORA hjärtoperationen flickan gick igenom och skolstart för pojken efter sommaren. Bara hjärtoperationen är ju fruktansvärt traumatiserande både för flickan men också för en sexåring som förstår väldigt mycket men inte tillräckligt!
Så nu ”passar hon på” och flyttar in en helt ny kille och skickar bort barnen för hon ska operera sig? Konstigt beteende som förälder.
Hemskt synd tycker jag, över hela situationen!
Det knyter sig i hela magen!! Gud barnen har verkligen gått igenom mycket..
”…..och han kommer såklart att vänja sig men det är jobbigt…”
Nej det kommer han inte såklart. Varje människa har sina egna tankar om livet. Även barn.
Reagerade också på den skrivelsen. Som skilsmässobarn och förälder blir jag så provocerad. Vet inte hur man själv skulle reagera vid en separation men hoppas att jag skulle sätta barnen först och inte introducera nya för fort, eller framförallt inte flytta ihop. Tog 10 år för min förälder att flytta ihop med en ny (de var särbos i 10 år). Glad för det men blev ju ändå svinjobbigt när vi alla skulle bo ihop. Var ju dock 17 ist för 7 då.
Fast alltså. SJÄLVKLART kommer han vänja sig. Det betyder ju kanske inte han kommer älska situationen eller ens gilla den nya partnern men det kommer ju inte alltid vara nytt utan bli en del av livet som allt annat.
Varför vill man bo med någon som ens barn får lära sig att stå ut med?
Stackars barn som ska behöva vänja sig med att bo med någon den inte gillar. Då sätter man inte barnet först.
Så funkar väl livet antar jag. Visst kan det vara tufft vara barn men det vore ju också helt absurt om de fick välja partners till sina föräldrar eller bestämma om mamma eller pappa ska leva själv. Rent krasst måste alla människor och barn lära sig stå ut med massa saker, man får aldrig välja familj själv- inte ens en biologisk.
Nej men som förälder så skulle inte jag vilja bo med någon som mina barn ogillar och som de måste lära sig att stå ut med. Då skulle jag vara särbo, dvs träffas utan att bo ihop. Det går också.
Det betyder inte att de bestämmer vem jag träffar eller OM jag ska träffa någon. Betyder bara att jag respekterar att det också är deras hem och familj.
Men det kanske är för att jag är färgad från att vara det barnet själv. Fick lära mig att stå ut med män och deras barn trots att jag verkligen inte ville. Sen fick jag höra att jag var omöjlig och inte hade någon respekt. Så det var bara att bita ihop och hålla mig undan från resten av ”familjen” så gott det gick för att stå ut.
Fullt förståeligt såklart. Men om man är färgad av en upplevelse som din så tror jag man lätt glömmer det kan vara fullständigt piss växa upp i en kärnfamilj eller med en ensamstående förälder också 🙂
Men viss skillnad mot för att ta in en ny person i en familj som barnen inte vill ha där tycker jag.
Om tex syskon inte kommer överens kan man ju inte direkt kasta ut det ena. Och funkar det inte med förälder så kan man ju faktiskt separera så att barnet inte behöver bo 24/7 med den. Om det är outhärdligt alltså.
Men jag tycker inte att det är samma sak som att medvetet flytta ihop med någon när barnen inte vill bo med den. Det är ju att skapa en familj som inte funkar.
Tror du kanske snöat in lite med det där om att det ”går” att kasta ut? Att inte ”kunna” kasta ut en förälder eller ett syskon kan upplevas precis lika plågsamt för barnet som för barnet som inte är biologisk släkt med alla hen bor med. För ett barn är alla familjer skapade och icke- självvalda, det är bara som vuxen du själv kan välja familj.
Men som vuxen har man väl ändå ett ansvar att göra val som även är bra för barnet? Den vuxna väljer familjen, men varför då välja en familj som inte är bra för barnet?
Javisst. Men inte vet jag varför vuxna inte alltid väljer det som är bäst för barnet- bevisligen så händer det väl rätt ofta oavsett om man är ensamstående, bonus- eller kärnfamilj.
På vilket sätt är det relevant? Är det mer rimligt att flytta ihop med någon som ens barn ogillar för att andra barn har det piss i sin kärnfamilj?
Det är väl ett försök att sätta saker och ting i perspektiv? Nej, barn får sällan bestämma hur de ska leva sina liv eller med vem utan det gör föräldrarna. Det är inte alltid vad barnen föredragit men så funkar ju ett liv.
Då kanske man ska börja lyssna på sina barn istället. Varför är barnens känslor och upplevelser mer orimliga än dina?
För att barns känslor och viljor inte går att uppfylla alltid. Man måste ibland flytta för att man inte har råd att bo kvar och barnen får väl anpassa sig efter det. Föräldrarna måste jobba och barnen måste då vara på förskolan oavsett vad dom vill. När jag var liten och ville ha saker mina föräldrar tyckte dom inte hade råd med tyckte jag att det var en bra idé att ta ett lån på banken för det. Som sagt, barns känslor och tankar kan visst var mer orimliga än vuxnas. Så vitt jag vet så måste alla barn anpassa sig till den verkligheten som finns från att dom födds tills dom blir myndiga och ska själva ta ansvar för sina liv.
Men är det rimliga jämförelser? Föräldern kan vara ihop med partnern men måste man flytta ihop? Och varför vill man flytta ihop med någon som absolut inte funkar med sina barn? Då kan man väl leva som ett par fast med varsitt boende. Att flytta för jobb eller gå till förskolan är inte riktigt jämförbart tycker jag.
Men visst, alla väljer själv hur mycket hänsyn man vill ta till sina barns känslor och åsikter. Jag vill i alla fall att mina barn ska må bra i sitt eget hem.
Jomen det tycker jag nog. Föräldrar som bråkar hade kunnat välja separera. Föräldrar som favoriserar ena syskonet hade kunnat välja vara rättvisa. Osv. Så är det ju alltid.
Lite konstigt att jämföra att flytta ihop med en partner som barnen inte gillar med att ta lån för att ge barnen allt de pekar på.
Varför tror du att barnen skulle få bestämma allt bara för att man inte flyttar ihop med någon som inte gillar ens barn/barnen gillar?
Förstår hur du resonerar och i vissa situationer kan det säkert vara rätt. Men i andra kan det vara att låta barnet styra för mycket- det måste ändå finnas en vuxen (förälderns) auktoritet.
Jag vet inte. Tycker nog bara att man kan ta hänsyn till att det även är barnens hem och inte bara de vuxnas.
Varför skulle det betyda att barnen väljer partner till föräldern bara för att man inte flyttar ihop?
Man kan vara tillsammans (öppet inför barnen) med någon man själv valt utan att flytta ihop. Något som många föräldrar verkar ovetandes om….
Barnen väljer inte partner – men trivs barnen inte med den nya partnern ska man inte flytta ihop. Givetvis kan man vara särbos.
Ojoj!
Det här är en så komplex sak Camilla tar upp.
Har man barn får man ta det lungt, vara säker på sina val. Gör man det lungt med respekt för barnens känslor kan man också kräva att barnen respekterar att detta är en viktig person för mamman och det får dom respektera och man måste uppföra sig också. Givet att barnens känslor blir sedda. Men att barn ska diktera sina föräldrars liv. Absolut Nej. Det är inte deras sak.
Det är inte den förebild man vill vara, att man låter andra styra ens liv, om det är vuxna eller barn så är det inte det man ska lära sina barn.
Man kan verkligen älska sitt barn och barnet är bland det viktigaste men att inte leva med den man älskar för att barnet inte vill är verkligen att ge ett barn makt det absolut inte ska ha. Dessutom handlar det sällan om den andra vuxna utan andra rädslor i barnet man ska hantera och se som förälder.
Klokt beskrivet!
Är inte det en rimlig kompromiss då, att barnen respekterar den nya vuxna och träffar den/umgås med den som förälders nya partner men de vuxna respekterar barnet och är särbo?
Känns ofta som att det bara är barnet som ska anpassa sig och kompromissa. Att lyssna på sitt barn behöver ju inte innebära att man låter barnet styra över ens liv och kärlek.
För övrigt tror jag att det för barn (speciellt små barn) är viktigt att känna att föräldrarna prioriterar en och inte väljer bort en så fort de blir kära. Se bara på hur jobbigt det kan vara för ett litet barn när de får ett syskon.
Barn kommer i kläm hela tiden i skilsmässor och nya relationer. Det är ingen ovanlig företeelse, det händer i var och varannan separerad familj. Varför är det barnet som ska ”respektera” den vuxna genom att anpassa sig, och inte tvärt om? Trots att det är den vuxna som ansvaret och från början skapat situationen?
Givetvis ska inte barn få fatta beslutet. Föräldern ska fatta beslutet, men utifrån barnets bästa (som med allt annat). Föräldrar väljer att separera, föräldrar väljer att alls skaffa barn, föräldrar får svälja konsekvenserna om det innebär att man inte kan flytta ihop med sin nya kärlek.
Självklart måste man inte vara bästisar, men det ska vara en välfungerande relation där den vuxna visar på värme, respekt och tålamod mot barnet. Blir helt tokig på alla som skaffar barn med någon ny och som sen känner avseion mot bonusbarnen… Det ÄR inte alla vuxna som kan hantera bonusbarn. Inte ens nästan. Och det får man tugga i sig konsekvenserna som förälder, inte som barn.
Jag håller verkligen med dig.
Men alltså vad är det jag läser? Hur knyter du ens ihop att man inte vill vara en ”sådan” förebild som låter andra(!), i det här fallet barnet diktera ens liv? Det är inte som att man frågar grannen vad man ska göra utan genom att vara lyhörd inför sitt barns känslor göra ett val. Det är inte att bli hunsad med. Håller seriöst inte med dig i ett enda ord.
Men att barn reagerar på att det finns en ny person i en förälders liv är väl inte samma sak som att den ”inte gillar” personen? Det är klart att detta innebär komplicerade känslor. Som mycket väl kan redas ut med tiden. Om ett barn tycker det är jobbigt att föräldrarna skils, fast föräldrarna mår dåligt i sin relation, är det skäl till att inte skiljas? Barn ser faktiskt inte alltid hela bilden – i stunden. Tror inte det är bra för barnen i längden om föräldrarna alltid offrar sig själva på föräldraskapets altare. Livet är lite jobbigt och rörigt ibland, även för barn. Sen är det såklart en annan sak om det verkligen inte funkar mellan barn och bonusförälder. Då får man ju hitta andra lösningar.
Sen är det svårt (och ganska irrelevant) att uttala sig om enstaka fall. Min spontana reaktion var att det har gått väldigt snabbt i hennes fall, men som sagt, vet ju inte allt. Får generellt intrycket av att hon är en extremt impulsiv person, vilket kanske inte är helt ultimat när det gäller relationer (eller operationer för den delen).
Till Anonym 12.29
Nej nej och åter nej! Är du skilsmässobarn? Jag ingår då inte i din generalisering över att man som barn vänjer sig. Får gåshud på kroppen av att människor verkar tro det (iallafall du). Min pappa levde ihop med en fruktansvärd kvinna i sju år och varannan vecka under dessa sju år gick jag på tårna då hon var i närheten (och till slut även när min pappa var nära då han blev som henne till slut). Veckan jag var hos mamma hade jag ångest från onsdag/torsdag över vetskapen om att jag snart skulle dit igen. Alla barn vänjer sig inte, inte jag. 2 dagar av 14 var bra för mig i 7 års tid.
Så himla hjärtskärande ?? blir också rädd över hur en del här inne resonerar, men glad över att en majoritet verkar inse hur skadligt det är att hålla på såhär för barnen
Då kanske föräldrarna skulle ha vant sig med att leva ihop trots att det var jobbigt. Nej just det.. De ville inte bo med varandra.. Precis som barnet inte vill bo med den nya pojkvännen. Men då är det skillnad.
Öh, ja? Det är väl ganska självklart myndiga vuxna har mer säga till om än omyndiga barn? De får ju välja familj sen när de fyllt 18 men inte innan.
Innebär det att man ska strunta i vad barnet tycker och känner tills den fyller arton och kan lämna och skaffa egen familj?
Med den attityden lär ju barnen välja en annan familj i alla fall..
Det är ju dock ingen som påstår att barnen ska få välja vem föräldern träffar och är tillsammans med. Men varför så viktigt att flytta ihop när det inte funkar mellan partnern och barnet?
I mina ögon väljer man partnern framför barnet då. Oavsett vem som har mest att ”säga till om” pga ålder. Det är inte så mycket en fråga om att få bestämma utan mer en fråga om vem/vad som är viktigast för föräldern tycker jag.
Jag tror inte alltid det är bra för barn få sin vilja igenom, särskilt inte vg så viktiga beslut. Klart olika situationer ska bedömas olika men jag tror inte det är nyttigt för någon låta fyraåringen bestämma om hen ska bo själv med mamma/pappa eller inte.
Fast man frågar väl inte fyraåringen om den vill? Är väl snarare så att man märker att barnet inte mår bra av det eller inte är redo för att bo tillsammans med den nya. Tror inte att det ger uppfattningen att barnet får sin vilja igenom i allt. Att inte flytta ihop med någon som uppenbarligen inte funkar med ens barn innebär ju inte att barnet får sin vilja igenom i allt.
Finns många familjer där det funkar bra. Men i de familjer det inte funkar så ser jag inte problemet med att leva ihop på andra sätt än under samma tak.
Nej eller hur, varför spelar folk dumma och tror att man frågar barnen?
Självklart är det skillnad på att låta barnen bestämma och att fatta beslut utifrån att man sätter barnens behov i främsta rummet. Det är väl en självklarhet varenda dag i ett föräldraskap.
Vilken otroligt märklig inställning. Vuxna fattar besluten eftersom vi är myndiga – men barns behov och känslor exakt lika viktiga, eller till och med viktigare, än de vuxnas.
Ja kanske till och med viktigare just eftersom de inte kan/får välja åt sig själva. Det kan ju vi vuxna.
13:33 jag hoppas verkligen du inte har barn. Förlåt men fy vilken kommentar.
Måste vara en väldigt ung och omogen som skrev kommentaren. Hoppas jag. Tycker det skriker så om den inställningen.
Skulle aldrig flytta ihop med en ny man så länge mina barn bor hemma. Min nya pojkvän lever jag med de veckor jag inte har barnen. När barnen är hos mig så träffas jag och han tillsammans med barnen ibland ändå, vi åker och badar, går ut och äter, går på bio osv alla tillsammans men de bor inte tillsammans med honom. Funkar topp för oss och barnen trivs bra med honom när de träffas.
Beror väl ganska mycket på ålder också.
Men jag håller helt klart med om att det ska gå långsamt och steg för steg. Sen ska man väl heller inte ljuga för barnen och undanhålla information. Det kan nog också uppröra en del. Så man får sköta det väldigt snyggt
Jag träffade en kille med ett barn i en annan stad än min så vi fick lov att bo weekends hos varandra för att kunna ses. Vi hade tur att barnet tyckte om mig och grät när jag skulle hem och så var det från start så ibland kan bonusföräldern vara något bra ?
Jag vill också ha tips! Kommer introduceras för min pojkväns två barn snart och är jättenervös. Hur ”gör” man? Till saken hör att jag vet att den ena har svårt för mammans nya sambo så jag är rädd han kommer avsky mig extra mycket.
Ta det långsamt och presentera dig själv som pappas kompis i början. Gör lite roliga saker ihop. Lär känna varandra. Stanna några timmar och sen åk hem 🙂
Hur gamla är barnen? Ses på en lekplats, eller ta en promenad. Om ni ska ses hemma så köp med dig jordgubbar och melon. Var nyfiken på deras rum och vad de tycker om att göra.
Jag var också livrädd. Min killes barn var 11, 18 och 20 när jag träffade dem. Jag är inte så social och har svårt att småprata, och jag var rädd att de inte skulle tycka att jag visade dem tillräckligt intresse om jag inte frågade en massa om dem och tog kontakt. Men de hade tidigare sagt till min kille att de inte ville han skulle ha nån för ”pratig” tjej som ”tog över”, så jag tog det lugnt och var mig själv. Jag höll mig nog ganska mycket i bakgrunden hemma hos dem, och det har nog gjort att omställningen inte blivit så stor som om jag tagit mer plats. Det har funkat toppen, har aldrig kännt någon agg från dem och vi har förhoppningsvis resten av livet på oss att bygga en stark relation, så man behöver ju inte stressa fram någonting. Lycka till!
Du har fel. Om man vill se utan reklam, då sitter dom och pratar i pausen istället, då måste man betala för Cmore. Annars är det bara att titta som vanligt på Tv4 Play.
Vad du håller på med för övrigt förstår jag inte riktigt…?
DU har fel. Jag försökte kolla Sverige – Polen matchen förra veckan på Tv4 Play och det gick inte alls. Man var tvungen att skaffa C-More sport vilket kostar 400kr. Jag är tacksam att jag hittade en streaminglänk online istället för att vara 400kr fattigare bara för att Tv4 har bestämt att alla matcher ska visas bakom en betalvägg.
Och jag har sett matcherna gratis på tv4play…
Vill man inte betala får man väl vara utan. Jag vill inte bli 400 kronor fattigare för att få den nya klänningen jag vill ha.
Men ni klickar på fel banner isf… gå inte in från deras förstasida för då skickar den er till ett abonnemang utan gå in i liksom tablån för dagen… i appen.
Det kostar inte.
Min sambo har två barn , jag ett. (Alla i tonåren). Och vi flyttade ihop efter 4mån.
Kändes så rätt och alla barn var med på det. Men när man tittar tillbaka så förstår jag hur tokigt det egentligen va, barnen hade träffats en gång innan de skulle bo ihop?
Men är det rätt så är det, och nu år senare så bor vi kvar i samma br, alla barnen trivs med varandra .. inte bästisar kanske , men allt funkar galet bra 🙂 Vi kan kanske vara undantaget iofs
Oj, va fel det hamnade
Min erfarenhet är att det är viktigt att låta det ta sin tid. Lära känna personen ordentligt själv först, innan man introducerar hen. Sedan introducera personen lite som vem som helst och inte hångla upp och klänga på varandra inför bonusbarnen. Det kan man göra när barnen är hon andra föräldern. Sedan tror jag att enbart för att barnen gillar ens nya partner så betyder inte det att man är redo att bo ihop för det. Man kan gott vara där en hel del även när barnen är hemma men att flytta in kan få ta sin tid. Jag har massor av människor omkring mig som jag gillar men som jag för guds skull inte vill bo ihop med för det.
Är relationen så stark att man vill flytta ihop snabbt så klarar den även av att vänta på att alla barn är redo för det steget!
Ens hem ska vara en trygg borg och det gäller även för barn! Klart man blir besviken och sur om man känner att borgen riskerar att rasa.
Precis!! Man kan vara tillsammans och att barnen vet det, träffas tillsammans med nya partnern osv utan att man för den delen bor ihop.
Ja precis, det bör få ta tid. Om man bör också va a beredd på att svaret kanske inte alltid är att man öht ska flytta ihop med någon man blivit kär i. Alla klarar inte av att vara bra bonusföräldrar.inland är svaret på när man ska flytta ihop ”när barnen är vuxna”.
Vad/hur är en bra bonusförälder? Seriös undran till er med erfarenhet av dem.
Kan du inte streama allt innehåll på Netflix också så jag slipper betala? Kanske från en biosalong när en ny film har biopremiär? Kan du lägga upp en bok som jag inte vill betala för att läsa? Så tråkigt att behöva betala för sig… ?
Upprörande att så få tänker på barnen utan det ska gå fort fort fort!!
Tänkte på fruvidecarlsson eller om hon har bytt namn på Instagram nu, där gick det rejält fort och alla dessa barn som fick slänga sig in i karusellen.
Bara för att barn verkar ta det bra så behöver det inte vara så… inget barn tar flera flyttar, skilsmässa, nu partner, flytta ihop, flyttar igen, nytt syskon osv bra. Nej det är bara själviskt!
Åh herregud vad jag håller med dig!! Helt fruktansvärt vad jobbigt alla svängar måste upplevas för hennes barn!?
Tre flyttar har hon gått ut med på bara några månader! Samtidigt som hon väntar ett syskon efter typ tre månader med en ny man?
Men precis. Och hur försörjer hon sig?
Byter jobb hela tiden och det verkar inte finnas någon stabilitet någonstans.
Jag tycker att det låter fruktansvärt respektlöst av Gabriella. Hur kan hon bara tänka på sig själv när sonen reagerar så starkt? Min son hade precis fyllt tre när jag träffade en ny man (efter att ha varit själv i 2 år) och vi flyttade ihop när sonen var drygt 5 år. Det fick ta sin tid och sen gick det i princip smärtfritt. Nu är det inga övriga barn inblandade och vi bor alla tre tillsammans på heltid så livet är stabilt i övrigt men självklart var det en omställning att inte bara vara jag och lillen (för oss alla). Men skulle min son ha uttryckt minsta tveksamhet eller verkat må dåligt över att bo tillsammans alla 3 så hade vi definitivt väntat så länge det behövdes. Det tillhör föräldrarollen att respektera och lyssna på sina barn, inte att låta de egna känslorna styra. Hon har väl dessutom barnen på halvtid så då finns det ju oceaner av tid för bara henne och pojkvännen.
Hon är en egoistisk fjortis. Hon kallar sig vuxen hmm nja
Hm, jag lät mitt barn träffa min nya kärlek ca 7 månader efter att vi började träffas. Tycker man ska ta det väldigt piano när det är barn inblandade
Verkligen. Dejtade en med barn och där var både han och jag, nästan t.o.m mest jag faktiskt, jättenoga med att inget skulle gå för snabbt. Jag har absolut ingen erfarenhet av barn och ville inte kastas in i något för snabbt och han ville inte heller att det skulle gå för snabbt. När det började närma sig tyckte han att vi kunde kalla mig ”pappas kompis” först (små barn, typ 3 och 5) för att se hur jag togs emot.
Barnen åker ju mellan föräldrarna hela tiden. Det kanske inte behöver vara enbart negativt men tänk dig själv hur det skulle vara att alltid behöva byta bostad. Fy vad jobbigt säger jag och att sedan dessutom veta att mammas kille bor där jämt men jag som barn måste flytta på mig medan han är kvar. Inte konstigt att det blir konstigt. Ännu konstigare om mamma eller pappa ska pussas och kramas med den nya titt som tätt.
Humm. Uppväxt så och tyckte inte växelvis boende var jobbigt alls. Nu bodde iof mina föräldrar nära varann och kom bra överens. Man hade två rum bara.
Men ändå så har föräldrar tusen anledningar till varför de själva inte vill flytta mellan och istället låta barnen bo på ett ställe. Konstigt eftersom man antar att det funkar så bra för barnen.
Den lösningen hade jag upplevt som mycket konstigare? Alltså att mamma och pappa har ett ”privat” eller hemligt boende nånstans man inte är del av och inte vet hur det ser ut? Då tror jag det är mycket bättre få ”vara med” där föräldern faktiskt bor på riktigt.
Vad är det som säger att det är hemligt och att du inte vet hur det ser ut. Är väl minst lika hemligt vad de gör när du är hos andra föräldern i så fall.
Som sagt.. en av tusen anledningar som vuxna kommer på.
Tycker de barn som bor så att det är konstigt och hemligt osv?
Nä, man hade säkert vant sig om man levde så. Men om man är uppväxt med växelvis boende hade man nog upplevt det som konstigt om familjerna flyttade in och ut medans man själv var kvar.
Och så snart man äntligen börjat gilla den nya så gör de slut och någon ny ska flytta in.
Jag förstår vad du menar men jag tänker att föräldern då inte har något ”eget” hem. Känns som att det lätt blir lite opersonligt när man delar hem med någon man egentligen inte bor med.. ??♀️
Den har väl lika mycket ett hem som vad ett barn som flyttar mellan boenden har?
Säkert en vanesak men tycker inte det. Om du flyttar mellan dina föräldrar vet du ju hur det ser ur där och hur det luktar även om du inte är på plats, folk tapetserar om osv. Men om ett ”hem” enbart finns till för dig som barn men ingen av föräldrarna ”på riktigt” bor där hade det känts märkligt bo där ”själv.” För ett barn tror jag det blir för mycket.
Fast föräldrarna bor ju där. Bara inte samtidigt. Vet barn som bor så där det inte alls är konstigt. Inte konstigare än vad andra barn tycker att det är att flytta mellan föräldrarna. Men varför inte fler har den lösningen är för att föräldrarna inte vill bo så. Vilket är helt ok så klart.
Lite som när barn pratar om att de ”är hos pappa” eller ”mitt rum hos mamma”. De flesta barn som bor växelvis som jag känner pratar om ett hem och det andra som ”hos mamma/pappa”. De flesta mår nog bäst med ett hem. Barn som vuxna. Sen får man väl göra det bästa när de vuxna inte vill bo ihop längre. Oavsett lösning så är nog det viktigare för barnen att ha båda föräldrarna. Inte vem som bor var.
Inte alls samma sak. Skulle aldrig dela bostad med mitt ex, inte veta vad han gör där när jag inte är där osv. Skulle kännas sjukt skumt! Barnen som har två bostäder upplever säkert andra känslor ja men de är inte att likställa… De har ju liksom sina respektive rum. Som vuxen skulle man då dela alla rum med sitt ex bara att den inte är där när du är där, nej tack..
Det är viktigt att låta det ta tid. Dom är vuxna, varför flytta ihop så fort? Låt det växa fram så att barnen hinner vänja sig. Inte konstigt att man sparkar bakut.
Tycker att det är helt fel.
Mina föräldrar bråkade jättemycket och hade en väldigt smutsig skilsmässa där min pappa dödshotade min mamma, vi fick skyddat boende osv. Jag var djupt deprimerad och gick på BUP. Någon månad senare flyttade min mammas nya kille in. Det blev allt annat än bra.
Såklart var min mamma också förstörd, men samtidigt så måste barnen, i min mening, gå först. Jag hade ingenstans att ta vägen.
Tänkte liksom att allt skulle bli bra när mina föräldrar äntligen skildes, men min mamma blev mer frånvarande än någonsin.
OT: My Martens idiotförklarar verkligen sina läsare på bloggen, hon gör reklam för Rosenserien och frågar ” är det bara jag som duschar oftare på sommaren, ni vet man svettas mer…..”
Hela texten är så tillgjort skriven så man undrar vem som skrivit den, inte My i alla fall?
My ser ut att behöva ligga i blöt ett dygn. På ett sånt sunkigt ställe samt all svett hon glänser av räcker inte en dusch.
?
Haha ja det är pinsamt läsa alla reklaminlägg hos folk. Allt är så stelt, tillgjort och kopierat av nån annan. Och deras påståenden att det alltid gjort si eller så. Noll trovärdighet.
Det värsta och mest egoistiska som separerade med ny partner gör är när man väljer att ha samma barnveckor dvs att både ens egna samt den nya partnerns barn ska tillbringa sin mamma/pappa vecka tillsammans med sina ”nya” syskon. Fy f-n vad pissigt läge för barnen. Sen har föräldrarna en egentidsvecka utan barn där emellan. Kommer det sen ett barn i den relationen också som bor heltid i det hemmet måste det kännas än mer i hjärtat.
Vi hade halva veckan tillsammans med bonussyskon (Han var söndag till söndag, jag och brorsan onsdag till onsdag.). Tacksam för det idag för vi har alla tre en nära relation nu i vuxen ålder.
Håller helt med.
Håller inte alls med, jag är oerhört tacksam över mina syskon som jag alltså inte delar blod med. Varför utgår ni från att alla barn hatar sina bonusföräldrar och bonussyskon? De flesta i min omgivning är separerade och många har nya familjer, visst bråkar bonussyskon men det gör riktiga syskon också. I det stora hela går det bra och de tycker om varandra. Jag är bonusmamma, vi tog det långsamt i början och har det idag jättebra tillsammans. Min mans dotter har två familjer och hos sin mamma en massa bonussyskon som hon rätt och slätt kallar syskon.
Jag är glad för alla mina syskon även om jag inte delar blod med två av dom. Och vi är alla syskon oavsett vilka föräldrar vi har. Tycker trots det att det är egoistiskt att pussla ihop så att alla barn är där samma vecka för att de vuxna ska få en egen vecka sen.
Det behöver ju inte vara för att få en egen vecka, barnen har antagligen ytterligare en förälder som är med och bestämmer, även den föräldern kanske träffat någon ny som konstellationen ska fungera med. I mitt fall var det familjebyte vid två olika dagar vilket barnen (i den andra familjen) tyckte var jobbigt, de ville hellre ha fulla veckor tillsammans. För oss fungerade det att ändra så nu har vi en annan dag för byte.
Fast nu skrev jag ju just det. Att jag tycker det är egoistiskt de som gör så. Om man då gör det av en annan anledning så behöver man ju inte ta åt sig.
Nja, du är ganska aggressiv i ditt första inlägg här. Det mest egoistiska, enligt dig, är att välja gemensamma barnveckor. Stackars stackars alla barn som dessutom får ett till syskon. Men fint att det ändå finns godkända skäl, det framgick inte riktigt i din text och jag tror inte det är särskilt vanligt att man väljer gemensamma barnveckor av det absolut enda skälet att få en ensamvecka där emellan och sen håller fast vid det om barnen uppenbart mår dåligt. Jag tror det är andra faktorer som spelar in, de andra föräldrarna till exempel (som ju också har en del att säga till om ifall barnen mår dåligt).
Det var inte jag som skrev det första inlägget så den kan jag inte svara för.
Och jo, jag vet föräldrar som vill pussla veckorna med alla barn för att få egentid tillsammans varannan vecka. Och det är dessa typer jag tycker är egoistiska.
Ja de gör väl så för att få egentid med nya partnern. Men att barnen inte vill dela veckan med nya syskon är väl inget att bry sig om.
Jag kom att tänka på en ”stor” blogg jag läste förut. När hon fick barn med sin nya så fick hennes tidigare barn inte komma den helgen som var tänkt. För bloggerskan och hennes nya man skulle ju sova och ta det lugnt med bebisen efter de kommit hem från bb. Det kändes riktigt taskigt mot pojken att han inte ens fick komma hem till sin mamma. Hur hade de gjort om de inte separerat då.
Nä fyy så elakt mot pojken! Trodde att de flesta föräldrar gjorde sitt bästa för att äldre barnet ska acceptera det nya syskonet. Men förstå så svårt det ska vara om man inte ens får komma hem när syskonet kommit.
Hörde till och med en barnpsykolog som rekommenderade att när man tar hem nya bebisen från sjukhuset så är det bättre att en mormor/farmor/whatever tar in bebisen i huset medan syskonet är inne med föräldrarna. Då har barnet lättare att se det som att bebisen kommer in i familjen. Jämfört med om det äldre barnet kommer hem med tex mormor och mamma och pappa är hemma med en främmande bebis i ens hem. Att det då kan kännas som att bebisen tagit ens plats i familjen. Sidospår men visar ändå hur barn kan påverkas av för oss små saker, usch så elakt gjort alltså.
Tror det är bra att landa i fe nya relationerna först, innan man flyttar in. Alltså att barnen och den nya hinner bygga upp något slags förhållsningssätt till varandra. Blir ju konstigt om första gången den nya säger åt barnen första gången är i deras hem liksom. Får uppfattningen att barnen ändå gillar hennes nya men det är ju skillnad på att umgås och göra roliga saker mot att dela hem med denne.
Skulle själv också vänta tills den första nyförälskelsen lagt sig lite. Dels skulle det kännas jobbigt om barnen tror att det är just en ny man som gör nig lycklig. Dels så vet man ju faktiskt inte hur den andre verkligen är, lätt att stå ut med saker, vara bjussig och enkel i början, sen kanske det inte är lika roligt att stå och steka fiskpinnar till tjurigs barn en tisdagkväll när man hellre gjort något annat.
Och så ska hon operera brösten mitt i allt ? Om man nu måste fixa sina bröst, varför göra det mitt i sommaren?
Vad spelar det för roll NÄR hon väljer att operera sig?
Du tror inte att barnen är påverkade att lillasystern just genomgått en stor hjärtoperation? Då lägger sig mamman under kniven helt i onödan. Du tror inte att barnen påverkas av att de inte får vara med mamman när det nye mannen får vara det hela tiden? Det är små barn det handlar om.
Håller helt med!
Jag opererande brösten för 2 veckor sen och har varit väldigt beroende av att min man tar hand om hushållet och dottern. Men självklart tycker hon det är jobbigt att jag inte kan lyfta henne, kramas obehindrat eller göra sånt vi brukar göra.
Man är utsatt och har ont. Ska den nya ta hand om barnen då? Nej fy vilken situation för barnen.
HUR är det ens en promille relevant i sammanhanget…?
En solskenshistoria: Mina föräldrar skiljde sig när jag var ett år. Min mamma träffade en ny ett år senare och de flyttade ihop väldigt snabbt. Världens bästa person som jag älskar mer än någonting annat och de är fortfarande tillsammans nu över 30 år senare❤️ Minns ingenting som jobbigt, kanske för jag var så pass liten och inte har något minne av ett annat liv?
Som tidigare ”bonusförälder” valde jag att avbryta relationen, till stor del pga hur ena barnet mådde. Idag ser jag så många fler anledningar till varför den relationen var fel men där och då var det för hennes skull som jag avslutade det. relationen med pappan var snabb, och jag flyttade in. Barnen var där varannan helg, så de träffade inte deras pappa särskilt ofta. Lillebror fick all uppmärksamhet. Jag försökte se storasystern, men det var inte mig hon ville ha. Hon blev ledsen av all uppmärksamhet jag fick, för det innebar i hennes värld att hon var sista prion. Och det var hon nog också. Så glad att jag lämnade den relationen, men önskar att jag hade kunnat göra något för henne. Men ärligt talat så var jag alldeles för ung (19!!!!!) och det var sin pappa hon ville ha.
Gud vilken fin människa du är ❤️ Det gör ont i hjärtat att läsa om den bortprioriterade dottern men du gjorde så gott du kunde.
Nu kommer jag bli ogillad men.
Jag skulle aldrig dejta någon med barn.
Barnen behöver sina föräldrars uppmärksamhet, och i ett förhållande så vill självklart även jag ha den.
Så resonerar ju många- såå ovanligt är det inte. Jag tycker inte att det är något problem att min partner har barn, jag vill ju ha hans uppmärksamhet som partner- inte som hans dotter 🙂 Eller jag har verkligen aldrig upplevt de två relationerna som konkurrerande eller exklusiva!
inte jag heller!! big no no, sån brist på män är det inte att man måste ta någon som redan skaffat familj med någon annan! hade jag själv haft barn hade det kaaanske varit mer acceptabelt men hade aldrig gjort det nu. mina egna styvsyskon är en gåva, men styvmamman under uppväxten hade jag gärna sluppit! vill inte vara styvmamma till några stackare
Tycker det låter insiktsfullt. Förstår inte alls varför någon skulle bli provocerad av det 🙂
Jag har själv barn, men dejtar inte heller män med egna barn. Man ska utgå från vad man själv kan tänka sig att trivas med.
Du är inte ensam om den tanken. Bättre att vara ärlig med sina känslor än att ”finna sig i att få ungar på köpet” som jag hört allt för många säga.
Inte alls ogillad. Det är väl vettigt veta vad man vill. Låter otroligt tröttsamt att ha barnen varannan vecka, försöka passa in resten av tiden. Alltid fundera vad den riktiga mamman har för åsikter. Osv
Med min erfarenhet så är det helt fel att kalla någon för bonusförälder, mina styvmödrar har inte alls på något sätt tagit hänsyn till mig, utan agerat som att nu är det hon som är huvudpersonen i min fars liv. Jag som hans tidigare barn är bara ett störningsmoment. Går man in i ett förhållande med någon som har barn sen tidigare, så måste man tänka på vad som är bäst för de barnen.
Det är ju helt vansinnigt. Går man in i en relation där barn finns måste man ju vara medveten om det och anpassa sig (liksom barnet får göra).
När jag träffade mitt ex, så introducerade vi honom som min kompis under väldigt lång tid. Jag tog med barnen till lekparken och han ”råkade” komma förbi. Sedan kom det självmant från min då 9-åriga son att mannen kunde väl följa med hem och fika. I ca 2,5 år höll vi på så, innan vi till slut flyttade ihop i en ny lägenhet, vilket blev lyckat för alla inblandade ( jag hade två barn på den tiden)
Så svart eller vitt här inne. Antingen så låter man de bestämma över allt eller så ska de hålla käft tills de blir myndiga typ.
Själv ser jag inte varför jag ens skulle vilja flytta ihop med någon som inte funkar med mina barn. Men jag tycker å andra sidan att jag har det så bra tillsammans med barnen. Att träffa någon att bli kär i är en bonus. Och ska han flytta in med oss så ska det funka minst lika bra som det gör nu, annars får det vara.
Om det är att låta barnen bestämma över mitt liv, att vilja ha det bra och harmoniskt hemma, well… so be it.
Varför outa ett barn på det viset? Buhu, stackars lilla mamma, se vad du gjort nu elaka unge. Obegripligt.
Tänkte oxå på det. Noll integritet för honom och ”det är så synd om mig”. Vem sjutton flyttar ihop med nån som barnen inte lärt känna??
Någon som är väldigt snabb med att introducera nya män för hennes barn är Tingeling Andersson.
Då är dom två ?♀️
Ingen kommentar om Linn (tiingelinn) och hennes bonusföräldrar?
Precis va jag tänkte på.. fattar inte varför hennes barn redan umgås med hennes nya.. helt galet. Den hon va kär i för 4 veckor sedan hade hon ju date med där ett av barnen var med bland annat
Jag och min pojkvän har varit särbos i 4 år nu och nu är det min dotter på 11 år som frågar om inte vi kan flytta ihop ??
Jag skulle aldrig flytta ihop med någon innan dom där nykär-hormonerna har lagt sig. För när man är nykär ser man bara rosa moln och inga brister hos sin nya partner. Så är det barn inblandade så vänta 1-1 1/2 år och se om det känns lika bra efter den tiden.
Mina barn älskar sin bonusmamma och hon älskar barnen. Hon kom in i barnens liv med inställningen att barnen alltid är första prioritet och det har gjort att barnen tyr sig till henne som en trygghetsperson. Det är i mina ögon lyx att barnen har tre föräldrar som älskar dom och som ger dom kärlek och omsorg.
När hon kom in i deras liv var det på deras villkor. Möten på lekplatser, korta och riktade. Sen blev det i hemmet. Efter nästan ett år blev det hela helger och när det fungerade blev de sambos. Det gick successivt och alla hann vänja sig vid varandra. Nu är de gifta, har hus, gemensamma barn och barnen är där varannan vecka. Det går strålande.
Fint, men barn är barn. De håller tyvärr fast vid sina vuxna oavsett hur de behandlas.
Till och med barn till förövare försvarar och mörkar.
Med det inte sagt att sina barn inte mår fint….ville bara flika in lite psykologi i det hela?
Ja så är det (är socionom och jobbar som barnhandläggare inom våld i nära relation) men förstår inte riktigt vad den kommentaren har med mitt inlägg att göra?
Jag och min kille har varit tillsammans i 6,5 år snart. Vi har båda barn sedan innan och har bestämt oss för att inte flytta ihop förrän de gått ur skolan, vilket är minst 6 år till. Vi trivs alla ihop och spenderar semestrar och dylikt ihop men bo ihop kan vi göra senare.
Klokt. Barnen i centrum ❤
Fattar inte heller behovet att flytta ihop så fort man träffar någon ny. Ser bara fördelar med att vara särbos så länge som möjligt, speciellt om man redan har barn.
Jag tänker också det. Om jag gud förbjude skulle bli singel, och sen hitta en ny så kan jag inte se mig själv som sammanboende med en ny karl i första taget. Det måste nog gå lång tid innan det skulle kännas bekvämt. För mig är barnen det viktigaste och de har ju inte bett om en bonusförälder. Jag tänker som du, att det finns massor av fördelar med att vara särbos. Har man dessutom delad vårdnad så kan man ju bo ihop hur mycket man vill under barnfria veckorna.
Jag är ett sådant barn som växte upp med en pappa som bytte kvinnor ofta eller introducerade nya syskon. Alla barn uppskattar det inte, jag var en av dem.
Samma här. Och pappa pratade glatt om hur bra jag funkade med var och varannan kvinna som kom in i vårt liv. Ja.. jag kände dom ju knappt. Vågade väl inte bråka och trotsa med en främmande människa…!? Jag bet ihop om jag ville säga emot och räknade dagarna tills jag fick åka hem till mamma. Man visste ändå inte om kvinnan var kvar nästa gång man kom till pappa…
En förälder som flera gånger, i tid och otid och nu och då, introducerar en ny partner för barnen från ett tidigare förhållande ger jag inte mycket för. Men i de fall det händer en gång känns den här diskussionen väldigt svensk, där barnens vilja verkar upphöjas till lag. Alla barn vill att mamma och pappa ska vara tillsammans för alltid, det troliga är alltså att de inte gillar en ny partner. Men vårt samhälle har förändrats och skilsmässor och separationer är ju väldigt vanligt, det måste även barn kunna anpassa sig till.
Jag tycker också att man självklart ska ta det lugnt och låta barnen vänja sig vid en ny partner, men frågan blir vilka tidsramar man talar om. Det är inte rimligt att ny kärlek ska stå tillbaka i kanske flera år för att ett barn vänder sig mot den och det kan också bli så att ett barn som får sin vilja igenom i att den nya kvinnan eller mannen inte ska bo i hemmet fastnar i detta, i ett slags destruktivt beteende. Fungerar det inte efter en viss invänjning får man helt enkelt acceptera att alla inte älskar alla och lära sig att existera sida vid sida ändå. Jag känner till några fall där man gjort så och faktiskt har det blivit riktigt bra, på sikt. Men då har också den nya partnern varit klok nog att inte försöka bli någon slags ny mamma eller pappa, utan helt enkelt varit bara sig själv och krävt och givit den respekt alla har rätt till.
Ett hem tillhör inte bara barnen, där ska alla kunna få trivas och vara lyckliga, även en förälder som träffar en ny kärlek och vill leva med den personen.
Mitt tips är att sköt dina barn. Lev med dina barn.
Skippa ditt eget ego några år.
Tyvärr är de allra flesta under trettio, inne på partnerbyte 5 och har barn med olika andra vuxna. Komplicerat? Ja vad förväntar du dig?
Gör en analys av hur det amerikanska folket ”lever”.
Barn är helt jädra rotlösa. Blir vuxna som knappt har en enda person som står dem nära. De är helt oförmögna att ha en nära relation till någon. Deras föräldrar har typ jobbat konstant och de är uppfostrade av nannys eller aupairer.
Lite samma rotlösa tendens kan vi se på våra barn till föräldrar som tyvärr inte tänker på barnets bästa.
Det amerikanska folket? Extra rotlöst?Den kristna högern? Vilken TV serie har du tittat på?
Mitt tips är Ta. Det. Lugnt.
När jag träffade min kille var både han och jag relativt nyskilda. Jag hann knappt nämna att jag träffat någon förrän folk frågade om vi inte skulle flytta ihop snart. Tja, hans exfru kanske kan få flytta ut och jag kanske ska träffa hans barn åtminstone en gång innan vi blir sambos?!
När vi varit ihop ungefär ett halvår träffade jag hans barn första gången. När vi varit ihop ungefär två år flyttade vi ihop. Då hade jag sovit över samtidigt som han hade barnen, vi hade varit på semester ihop, vi hade lärt känna varandra. Och min sambo och jag är säkra (så säker som man nu kan vara) på att vi kommer att hålla ihop.
Dör förhållandet för att man inte flyttar ihop efter en månad så var det inte mycket till förhållande.
Otroligt komplext. Vet att det finns många som inte haft det bra med sina bonusföräldrar ( kan man ens säga ”bonus” i det läget?) men det kan såklart också bli fantastiskt. Pratade med min farbrors fru om det just ikväll. När hon träffade min farbror hade hon en femåring redan och det barnet hade ingen relation till sin biologiska pappa som inte ville ha kontakt. Istället har hon i 40 år kallat min farbror för pappa och hans släkt har varit hennes. Hon blev mina farföräldrars första barnbarn. Vi har aldrig öht använt ordet bonus/plast/styv… om henne, hon har bara varit min kusin. Så visst kan det funka jättefint också.
Men generellt så blir jag helt förfärad när jag hör om folk som flyttar ihop efter en kvart, låt barnen vänja sig lite… många gånger skaffar det nya paret barn snabbt också och så ska de tidigare barnen få vänja sig även vid detta.
Min pappa förlovade sig med en kvinna innan jag ens fått träffa henne. Allt gick fruktansvärt fort. De flyttade ihop, gifte sig och är nu skilda sådär 13 år efter. Hon fanns i mitt liv i 13 år men någon relation fick vi aldrig. Vi har ingen kontakt idag, och jag var och är totalt obrydd i att de gått ifrån varandra och hon inte finns i mitt liv längre.
Ingen av dom brydde sig förmodligen i hur jag kände eller ens la energi på att skapa någon form av relation. Det gör lite ont i hjärtat att tänka på det lilla barnet jag var då och hur fan de egentligen prioriterade.
Jag blev tillsammans med min nuvarande man strax efter hans skilsmässa. Två barn i bilden, 13 och 17 år. För dem var skilsmässan svår och vår början var rätt tuff. Även om jag flyttade in 6 mån efter att vi berättade om vår relation så hade det äldsta barnet svårt att acceptera läget. Egentligen inte så mycket pga mig – utan som hon själv uttryckte det ”jag fick inte vara med och bestämma kring skilsmässan” samt ”vi barn ska alltid gå först”. Vi pratade mycket med henne om detta, och klargjorde att hennes känslor är viktiga – men att hon som nästan en myndig och vuxen dotter inte kommer bestämma hur vår vuxna parrelation ser ut. Om barnen varit yngre hade det varit annorlunda och hade de varit små hade jag inte gått in i relationen. Men nu var de stora och jag har tydligt visat på respekt för deras behov/vilja i det dagliga livet men också uttryckt att jag förväntar mig detsamma från dem. Framgången för mig har legat i att jag alltid visat mig NYFIKEN på dem och deras liv. För tonårsbarn som får nya familjer vill jag tro att det är sunt att lära sig att ibland går inte allt som man vill och att det är otroligt viktigt att lära sig att anpassa sig i livet.
Idag, ett par år senare har vi allt som oftast en varm och fin relation. Den nu 15-åriga sonen är det bästa som hänt mitt liv efter hans pappa och tillsamman är bonusbarnen fina syskon till sin lillebror. ❤️
Gabriellas relation med hennes nya kille kan inte vara mer än Max 2 månader, eftersom hon innan dess svarade vem vet om frågor om hon och F nånsin skulle hitta tillbaka till varandra. Att flytta ihop mitt i nyförälskelsefasen är enligt mig helt galet och så fel mot barnen. De har inte hunnit bygga upp någon riktig relation på så pass kort tid. Hade det varit mitt liv hade jag tagit det lungt och träffat pojkvännen mina fria veckor först. När den största nyförälskelsen lägger sig så blir inte allt likadant man kanske inte alls passar så bra som man tyckt. Saker man varit okej med eftersom man varit så lycklig blir jobbigt, det blir onödiga tjafs. Man kan inte veta efter så kort tid att man kommer passa att bo ihop, och mitt i det är två barn som får finna sig i att helt plötsligt får någon annan extremt mkt uppmärksamhet, och pussar och gulligull. Helt plötsligt sover nån annan i mammas säng. Allting från ingenstans. Istället för att barnen i lugn och ro fått tid att bygga upp en ordentlig relation till killen så att det skulle kännas bra och naturligt när han flyttade in.
Min fd sambo har träffat en ny, vilket jag tycker är roligt för hans skull då vi varit isär i 5 år och jag var den som valde att gå. Den nya introducerades för barnen lite kort över en lunch ute på restaurang efter två månader. Sen har de mött henne sporadiskt i bilen vid samåkning några gånger. Och nu har hon börjat flytta in i deras gamla barndomshem efter endast tre månader. Och barnen får redan anpassa sig efter henne och hur hon vill att det skall vara. Barnen har endast varit hos sin pappa 2 dgr i månaden sen vi gick isär.
Barnen känner henne inte än. Jag tycker att det går för fort. Dessvärre får jag höra att det bara är jag som överreagerar. Mina barn är snart 15 och 17. Hon har 6 barn själv sen innan, vuxna. Som hon alla brutit kontakten med. Vad tycker ni? Överreagerar jag?
Du överreagerar absolut inte!
Stor röd flagga att hon brutit kontakten med hennes egna barn.
Oooof, det är tur att dina barn bor hos dig större delen av tiden.
Oavsett ålder så är det fortfarande mkt känslor det handlar om när nya partner kommer in i bilden.
Måste vara jätte jobbigt att behöva bo med en främmande person när dom inte träffar sin pappa så ofta.
Jag tycker tyvärr att du överreagerar. Det är absolut tråkigt att hon av någon anledning inte har kontakt med sina barn – och man undrar ju varför. Däremot är era gemensamma barn stora och bor knappt hos deras pappa. Det vore ju jättekonstigt om de i sin nya relation inte får lov att flytta ihop pga två tonåringar som bor hos dem två dagar i månaden, när separationen melllan er skedde för många år sedan?! Se detta som ett ypperligt tillfälle för era barn att skapa en god relation till ytterligare en vuxen och möjligheten att glädjas åt att deras pappa blivit kär igen. Man väljer alltid vilket fokus man ska ha och om du uttrycker att saker ”går för fort” lär ju det spegla av sig på barnens känslor.
Hur ska de lära känna henne om de knappt är där?
Två dagar i månaden är ju väldigt lite, barnen kan ju knappast känna att det hemmet är deras hem längre? Det måste väl bli mer som att de hälsar på sin pappa? Så det är svårt att säga, vore barnen mindre eller om de var där mer så skulle jag vara helt på din sida, men nu känns det hårt att tycka att han måste bo ensam typ 94% av tiden för barnens skull som bara är där 6%… Sen får man så klart hoppas att han är lyhörd och känner av vad som funkar och vad barnen trivs med.
Hennes relation till sina egna barn tycker jag inte du ska lägga nån vikt vid om du inte vet mer om situationen. Döm inte om du inte vet.
Du kan inte hindra dem från att flytta ihop så egentligen spelar det ingen roll vad du känner. Det viktiga är att du inte för över dina tankar om detta till dina barn! Du vill inte att de ska gå in i den här situationen med en negativ syn på det, då kommer det nästan garanterat gå dåligt.
Jag har, liksom flera andra här, känt mig illa till mods över hur snabbt det gått från att hon träffat den här nya killen till att han flyttat in. Alltså utifrån ett barnperspektiv. Tycker att det här kommentarsfältet ändå diskuterar de olika aspekterna på ett respektfullt sätt och hoppas någonstans att personen i fråga läser och tar till sig det.
Jag, som vuxit upp med bonusföräldrar som inte alls gillat mig, ignorerat mig och fått mig att må skit större delen av min uppväxt, lever fortfarande med spåren av det. Att mamma prioriterade två av dessa relationer i så många år fastän hon såg hur illa jag for har påverkat vår egen relation också till viss del. Aldrig fick jag känslan av att hon stod upp för mig inför männen. Och jag vet att det absolut lika gärna kan gå hur bra som helst! Att det finns fantastiska bonusföräldrar och föräldrar som löser allt strålande! Men som barn har man väldigt litet inflytande över familjesituationen, det är inte barnen som väljer separationen, och det minsta man kan begära är att vuxna människor reflekterar över hur ens olika beslut påverkar barnen som man faktiskt ansvarar för. Som många skriver tror jag att det är jätteviktigt att det får ta tid, att inte stressa fram en flytt. Som nykär är man ju ganska förblindad av allt, en härlig känsla – men som förälder har man också ansvaret att agera ”nyktert” och med barnens bästa för ögonen. Som varannan vecka-förälder har ju Gabriella Joss alla möjligheter i världen att gå all in i relationen när barnen är hos pappan – och motsatt ge barnen all tid när hon har dem. Sedan kan den nya partnern successivt introduceras in i barnens liv. Tycker som flera skriver att det är bra att vänta tills den nykära fasen gått över innan man involverar barnen. Nu skriver hon om längtan efter fler barn och jag må låta hemsk, men det knyter sig i magen att läsa det.
Vi träffades i ca 8 månader innan barnen fick veta om att vi fanns. Sedan tog det nån månad till innan vi introducerade barnen för varandra.
Först en enkel fika i en lekpark, sedan en lunch hemma hos min numera man. Sedan åkte vi på utflykt. Till slut sov vi över. Vi tog det varligt och lugnt och försiktigt med barnen i fokus hela tiden.
Vi flyttade ihop ungefär 1.5 år efter att barnen träffats första gången. Det var faktiskt barnen som en dag ba ”varför ska vi inte bo tillsammans?”
Vi har backat, tagit småsteg, backat igen. Lyssnat på barnen, pratat, kompromissat, gråtit, ältat och älskat.
Nu är vi en härlig familj med fem barn där alla ser varandra som syskon och det är så härligt.
När sambon o jag träffades pratade vi om hur vi skulle göra ifall våra barn inte gick ihop, om hur vi skulle göra om barnen inte gillade den andra vuxna. Och kom fram till att barnen går alltid i första hand, då är vi särbo eller ger upp.
Min son är så enkel med alla människor så han va inga problem, hans dotter är känsligare och där har jag tagit mkt på hennes inviter. Och efter ett år kommer de ibland en kram extra, hon vill nattas av mig och vi möts sakta men säkert. För jag vill hon ska känna sig trygg och att hon och jag lär oss tsm.
Det sker lugnt och sakta men jag tror det är bäst, istället att man tränger sig på barnet eller omedveten tvingar dom till att gilla en.
Men ibland får man räkna med att barn blir utåt agerande och då får man ta reda på varför och kanske backa lite.
Vi hade båda barn i samma ålder när vi träffades. Jag hade mina på 80% och han varannan helg. Ingen av oss såg någon som helst anledning att rusa fram, särskilt inte med barn med i bilden.
Vi flyttade ihop efter 4 år tillsammans. Skaffade ett gemensamt barn efter 8 år och nästa årsdag vi firar är 13 år.