Dagens off pist-inlägg

I gårdagens Öppet Spår så togs ett ämne upp, som utmynnade i en riktigt intressant tråd, nämligen den där man fick sitta kvar på rummet medans kompisen åt middag i köket.
Vi är skrattretande många som varit med om detta och jag undrar om folk fortfarande gör så även i dag.
Låter man fortfarande kompisar till ens barn sitta i ett rum och vänta på att kompisen har ätit klart?
Jag hoppas verkligen att det var ett skitbeetende som försvann i samma veva som jag blev tonåring, och att alla barn nu för tiden blir erbjudna att sitta med vid kompisens matbord, istället för att skickas upp på rummet.
Det här bara en så märkligt sak att göra mot sina barn vänner.

Bete sig som att familjen suger på ramarna i någon typ av matransonering.
Att det helt enkelt inte finns tillräckligt med mat om kompisen också ska ha, men förutom det så förstår jag inte hur man som vuxen förälder kan bete sig så här mot ett av sina barns vänner.

Kan ni?
Är någon av er den där vännen som fick stanna på rummet? Hur kändes det?
Hur har det låtit? Hur uttryckte sig föräldern?

Så här lät det i Öppet Spår:

Snälla alla ni vuxna, säg att det här inte förekommer längre!

370 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Guuud ja, född -88 och fick ofta sitta kvar på rummet ? Har inga egna barn, men hade jag haft så hade jag självklart bjussat på mat ?

      Ps. Efter ha läst kommentarerna. Det verkar vara en generationsfråga? ?

        Jag är från en icke-svensk familj. Min familj gjorde aldrig så, men alla mina svenska kompisars föräldrar gjorde så. ?

          Hade kompisar från världens alla hörn, det va så hos alla haha.. Man skulle ju vilja spola tillbaka till år 2000 och fråga varför ?

          Samma här. Var ofta med om detta hos helsvenska familjer men aldrig hos invandrarfamiljer.

            Jag upplevde både och. Född 79

            är svensk men de hände hos alla mina svenska vänner förutom hos mig. Skämmiga vuxna människor

            Min bästis var från dåvarande Jugoslavien, jag fick alltid sitta på rummet och vänta medan de åt. Hade ju inte med snålhet att göra, nog bara att alla gjorde så för att de räknade med att kompisarna sen skulle äta hemma hos sig.

        Känner inte igen mig, alla kompisar fick äta om de ville och det var bara hos en familj som kompisarna blev utan. När jag blev mamma så var de självklart att alla fick sig mat. Jag växte upp på 60-talet, dottern på 80-talet. Vi bodde på landet där för övrigt kaffepanna alltid var varm om nån tittade in. Otroligt dåligt att inte bjuda kompisarna på mat.

      Jag är född 87 och jag hade alltid en middagstid hemma att passa. Åt min kompis familj tidigare fick jag gå hem, hade jag redan ätit väntade jag på rummet. Kändes noll procent konstigt. Fick ni andra ingen middag om ni var hos en kompis över middagstiden och de inte bjöd er?

        Alltså alla mina (TS) kompisar bodde inte på gångavstånd, så det funkade inte att bara gå hem ? Och då blev det att man fick sitta på kompisens rum och vänta tills hen va klar ? Varför vet jag inte. Men det va så det va haha

          Född 89 och jag fick med sitta på rummet och vänta – har dock en utländsk mamma som alla mina kompisar jämnt ville komma och äta en specialrätt så det var bara åt ena hållet. ?

          Är nu gift med en man från Mellanöstern och han tycker det är helt sjukt. Han bara i vårt land skulle den fattigaste familjen hellre ge en bit till barnet och offra sig själv i så fall även om barnet är välbärgat.

          Har en svensk pappa som alltid tog med mat typ pasta eller nått när jag lekte med några kompisar som hade det lite tajt för att dom inte skulle känna att jag var en belastning då vi lekte mycket och sov över och sånt. Så det verkar ju inte vara absolut praxis hela tiden.

            Ja, alltså funderar på om det bara va så man gjorde då. Inte alla, alla fick äta hos oss. Men hos kompisar så fick man sitta o vänta. Har aldrig hört någon göra så nu.

              Fick du ingen middag alls då? Vad sjukt! ?

                Nä haha. Man fick vänta o sen lekte vidare ??

        Är född 76 och precis så var det för mig också. Jag åt hemma och väntade på min kompis rum när hen åt. Noll konstigt.

          Kanske beror på var man bor eller nåt ?

            nja, född på tidigt 90-tal här i Sthlm innestad. var super normalt även hos välbärgade familjer. SUPER konstigt. hos mig bjöd min mamma alltid dock. hon blev arg om mina kompisar inte ville äta och tvingade dom ändå att sitta vid matbordet ahahah xD

            tror de är generations grej mellan 80-90 talet.

          Samma född 75

          Det beror väll på scenariot. Tänker mina barn nu, är de hemma vid middag äter de hemma och går dom sen till en kompis säger dom ju nej tack när de erbjuds mat och vice versa.
          Har vi kompisar hos oss över middag får dom självklart mat om de inte redan ätit-och vice versa.
          Men ingen sitter ju förvisad hungrig på kompisens rum utan att bli erbjuden. Sen kan man ju ibland ex på helgen be sina barn komma hem och äta för man vill äta ihop.

        Det beror väl på kan jag tycka. Man vill ju inte bedriva restaurangverksamhet typ. Har man t.ex. 3 oberäkneliga ungar som drar hem typ 2 kompisar var lite när som helst kan man ju inte alltid vara redo att dubbla matlagning och dukning helt adhoc. Sedan är ju ungarna så kränsa och allergiska numer så frågan är ju också om man ens vågar mata dom med det man har planerat för familjen.

          Nä precis.. äh in på rummet ist ??

          Mina kompisar va typ ensambarn eller hade ett syskon. Och det va alltid bara jag då typ. Ah men detta va ju längesen. Dock nyfiken på varför det blev så ?

          Fast jo då får man ju planera att de umgås vid annan tid än vid middagen

        Håller med. Vi hängde oftast hos min bästis. De åt middag redan kl17. Eftersom jag skulle äta middag hos min familj kl19 så satt jag kvar på rummet och lekte, så fick vi en timme till att leka när de ätit klart, istället för att jag skulle gått hem redan 17. Tyckte detta var ett toppenupplägg ?

      Ja men handlar det inte väldigt mycket om att middagen är familjetid och att om man äter hos kompisen så äter man inte hemma sen? Jag vet en kompis som åt grillad kyckling hemma hos oss och så hade hennes mamma slavat i köket med någon maträtt som tog lång tid och då åt inte hennes dotter.. tror hon sa till efter det att hon inte fick äta mat hos oss mer efter det..

        Ingen aning.. Omöjligt att svara på ?

        Fast då kan mamman spara den maten och låta barnet äta den som mellanmål dagen efter eller något?
        Alltså, maten är väl lika god oavsett om man äter den tillsammans eller själv. 🙂

      Född samma år men har aldrig varit med om detta? Däremot minns jag att man behövde fråga om man fick ringa mobilnummer (typ om mamma inte svarade på sin jobbtelefon) ? Ärligt, vad kan det ha kostat?

        Ja men det va pissdyrt ? När man väl fick ringa mobil så fick man prata megafort haha!

        För att inte tala om internet ?

        8 kr minuten ungefär plus uppkopplingsavgift. Det var dyrt med mobiltelefon

      Som jag minns det fick man alltid frågan om man ville ha mat, och oftast tackade jag nej för jag skulle äta hemma sen. Lekte vidare i rummet, vilket var roligare än att bli tvingad att sitta med med matbordet. Tolkade det inte som något skitbeteende eller elakt menat alls.

      Är född – 89 och har aldrig upplevt detta! Låter helt sjukt.

      Jag är född 91 och hos vissa vänner fick man stanna på rummet. Jag tyckte alltid det var så obekvämt med maten för man visste aldrig riktigt om dom menade att jag med skulle äta eller inte ?

      Min familj frågade alltid mina kompisar om dom med ville äta hos oss och var det en ny kompis så fick dom ringa hem och fråga om det var okej att äta hos oss.

    Att sitta i kompisens rum och vänta medan vännen + dennes familj åt var regel snarare än undantag hos SAMTILIGA av mina SVENSKA vänner när jag växte upp ?? otroligt empatilöst& billigt om jag får säga det själv ??

      Eller så respekterade man dina föräldrar. Det är också ett sätt att se på det.

        Ja, jag tror inte att det handlade om snålhet utan att man skulle äta när man kom hem sen. Mina föräldrar hade ju stått och lagat mat tills vi skulle komma hem.

          Precis!

          En extra matlåda då bara ju.

            Men det är ju inte bara en fråga om näring. Att äta ihop är ett sätt att umgås och socialisera. Eller?

              ”Mina föräldrar hade ju stått och lagat mat tills vi skulle komma hem.” Var det jag svarade på. Där lät det som att det var själva maten.

                Att äta tillsammans, innebär ju att alla äter… dessutom gjordes inte matlådor på samma sätt då. Micron var ju inte direkt i var man hushåll

                  Jag syftar på när jag var yngre 90-00tal och då åts matlådor/rester i alla fall. Värmdes de inte i mikron så i vanliga ugnen. Och idag funkar det väl absolut att göra extra matlåda?

                Ja men ibland är det exakt så. Inte varje vardag. Förra helgen hade jag och min gubbe stått två timmar o fixat mat för alla barn och oss för att ha trevligt ihop. Så dök inte en tonårsson upp som bestämt. Ja då blev han utan och hade en besviken pappa som gjort mat som just barnen uppskattade.

              Jovisst, men kanske inget man måste göra exakt VARJE dag och måltid?

          Exakt!! Alla hade egna mattider och att äta tillsammans som familj var en prio. Oftast var man ju hemma hos kompisen efter skolan utan att deras föräldrar visste att man skulle vara där och hade då inte planerat för en extra mun.

        För att förtydliga lite.

        Tex,…

        I många familjer är den gemensamma middagen enda gången på dagen som alla träffas och umgås. Det kan vara en viktig del av dagen. Att ringa och fråga om kompisen får äta gör att man inte kan som förälder direkt säga nej. Hen får inte äta hos er. Det är ju också oförskämt.

        Så lösningen som jag ser det är väl det bästa att skicka hem kompisarna och säga att man får leka vidare imorgon. Om man inte har en nära dialog och överenskommelse familjerna emellan. Då kan ju alla äta var man vill och turas om.

          Men ska ungen äta hemma sen så låt hen ändå sitta med. Bjud på en frukt eller lite grönsaksstavar eller vad som helst.

            Ja… kanske. Men blir inte det också snålt? Låt säga att kompisen äter favoritmaten medan du inte kommer äta lika gott hemma. Är inte det taskigt att låta dig drägla över något du inte får?

            Jag tycker inte det här är så enkelt som många vill få det till. Inte utan att alla i familjen har god kännedom och kommunikation mellan sig.

              Äh jag tycker väl inte att det är ett problem att mina barn äter hos kompisar och kompisar äter här ibland. Det sker ju inte varje dag. Ibland säger kompisen själv att den ska äta hemma den dagen och då får den något att snacksa på medan vi äter. Verkar inte vara ett problem för varken mitt barn eller kompisen.

                Vill man som barn dock sitta och äta med en annan familj?! Jag stannade nog hellre på rummet som barn.

                  Jag tyckte aldrig att det var konstigt att äta med en kompis familj. Familjen var inga främlingar.

                    Jag var inte så förtjust i att prata med folk när jag var liten 😉

                      Det valet har man ju dock om man blir tillfrågad om man också vill äta. ”Nej tack, jag äter hemma idag.”

                      Var precis som du! Hade tyckt det hade varit jättejobbigt och obekvämt att sitta med kompisens familj och äta och få en massa jobbiga och nyfikna frågor.

                  Herregud som kräset barn var det VÄRSTA jag visste att sitta och peta i maten hemma hos någon annan ?

                    Gäller även idag för mig som vuxen. Blev medbjuden på mat spontant hos kompisens moster….dillkött, vilket jag inte kan äta ens för att vara artig, detta för att dillköttet vi fick i skolan var så vidrigt. Det känns sådär…..vissa maträtter går bara inte att äta….

              Tycker att det handlar o. gästfrihet. Skulle aldrig falla mig in att låta någon sitta ensam på ett rum och vänta på att mina barn satt och åt. Givetvis måste man väl åtminstone fråga barnet i fråga om de vill äta? Fast det är typiskt svensk att hålla på sitt, snålsvenskar ?

              Man kan ju bara säga, dina föräldrar vill du äter hemma med dem för de uppskattar det och har lagat något gott. Men smaka gärna lite och sitt med. (Om detta scenario skulle vara)
              Annars ja behöver faktiskt inte barn leka över middagstid eller så äter dom hos sin kompis den dagen!
              Hur svårt?

              alltså om en förälder blir arg för barnet var hos en kompis under middags tid och åt då vet jag inte vad jag ska tro om världen mer. DET ÄR MAT!! som att man slavar i köket? var glada att ni kan köpa maten ni vill och laga den. Fan frys in eller vad som… usch usch…. ibland kan jag skämmas för att vara svensk. men är tacksam att vi ALDRIG gjorde såhär i min familj!

          Tvivlar på att det blir ett större problem i de flesta familjer. Inte som att barnen är borta och leker hos kompisar de flesta av veckans dagar. Ibland är de ju hemma hos en själv och leker också ? och om det är standard att det bjuds på mat hos kompisar så vet man ju det.

            Men när ska man som familj alla träffas och umgås då? I veckorna dvs.

            Jag tänker att just detta är lite av ett problem. Att familjer idag alltid är borta eller inlåsta på sina rum med spel. Att så få umgås till vardags.

              Men om det händer någon gång då och då?

                Säkert helt ok med mig enligt hur jag ser det. Om föräldrarna tillfrågas först. Vet ju inte vilka planer de hade.

              Vi har inte under min uppväxt bara ätit familjen någon gång utan det var alltid kompisar hemma och det betydde ju ändå att vi som var hemma åt tillsammans med med ett par extra kompisar vid bordet. Samtalen skedde ju då med alla som satt vi bordet.

                Ja och min kompis föräldrar är jag väldigt nära just på grund av alla gemensamma middagar där de även frågade mig hur dagen varit. Nästa gång var det min mamma som lyssnade på kompisens skoldag. Som en extrmamma typ.

                  Fy fan vad jobbigt! Så hade inte jag velat ha det!
                  Fullt tillräckligt att föräldrarna skulle förhöra sig om hur skoldagen hade varit, hade jag fått samma frågor från kompisens föräldrar hade jag bytt kompis.

                    Jag har heller aldrig blivit förhörd om skoldagen. Vi var 6 barn hemma plus mamma och pappa så vi brukade vara runt 10 personer runt bordet så det blev massor med samtal men fler olika samtal som pågick.

                    Jag blev inte förhörd. Konstigt att tro att det är ett förhör när vuxna undrar hur dagen har varit. Eller lyssnar när barnen berättar om dagen. Tror att fler vuxna, både föräldrar och kompisars föräldrar, skulle behöva sitta ner och prata med barnen. Om allt möjligt.

              Om det är väldigt viktigt för en så får man väl ta en kopp tvällsté tillsammans. Hellre det än att barnen får vänta på rummet hemma hos kompisen när de andra i familjen äter.

                Jag har inte förespråkar att någon ska sitta på rummet. Jag har efterfrågat andra lösningar som tex att skicka hem barnen.

                Kvällste!? Men då blir det ju en oplanerad tid som inte alla kan närvara på. Gör lecitin, är iväg och tränar eller något annat.

                Jag känner att många inte värderar sin tid med familjen så högt och detta förklarar mycket för mig när jag läser ÖS.

                PS Jag älskar att laga mat och bjuda in både till vardags och till fest. Men jag respekterar samtidigt att andra familjer har sina saker som de vill prioritera.

                  lecitin = läxorna*

                  Ja, man kan ju vara iväg och träna vid middagstid också ☺

                    Sant. Men har man en fixerad tid så är det lättare att hålla den. Men vill du inte förstå så vill du inte.

                      Fixerad tid, exakt vad menar du? Om barnen är borta vid middagstid kan man väl sitta en stund med de när de kommer hem och prata en stund istället? Fattar inte ens hur du kan få det till ett problem ?

                      Har du bara ett barn? Inga syskon som du tycker det är viktigt att ska bonda med varandra?

                      Nej som sagt, vi tänker helt olika här. Och jag pratar inte om undantagen utan om normen. Och så ser också ÖS ut som det gör.

              Att det sitter en unge till runt bordet är ju bara skoj och att umgås för man ju lika mycket då som om det bara är familjen? Tycker det känns som både stelt och tråkigt att inte ha plats för flera än kärnfamiljen runt bordet. Undrar om man normalt inte för andra saker tillsammans än just den korta stunden runt middagsbordet?

                Vet inte om det är mig du skriver till? Finns alltid plats till en till hos mig. Finns det mat till 2 finns där till 3 osv.

                Det är inte det jag vill få fram.

            Mjaaa.. Jo? Haha vi lekte typ varje dag. Eller när vi blev äldre så ”va” vi haha.. Va sällan hemma ?

              Om man är så ofta med varandra så har väl även föräldrarna någon typ av kontakt med varandra och vet vad som funkar? Min mamma hade i alla fall kontakt med min varjedagkompis. Hon var ju lika mycket med honom som hans egna föräldrar typ ?

            Vi var mer eller mindre alltid hemma hos samma kompis efter skolan.

      Berättade detta för min man och hans familj. De är från södra Europa och trodde att jag skämtade.

    Har suttit på rummet fler än en gång och har diskuterat att dotterns kompisar ALDRIG ska få sitta på rummet. Min dotter erbjuder tom nya kompisar vi träffat på stranden att komma och äta med oss.
    Vi var många syskon hemma när jag växte upp och mamma lagade alltid mat så det räckte till alla kompisar.

      Ja, min dotter bjöd in en ny kompis på campingen att äta med oss i vår husvagn. Gick bra det med trots att vi inte hade lika välfyllt kylskåp där som hemma.

        Jag hade problemet att mina svenska kompisar ofta åt saker som gick emot min religion så då kunde jag inte äta det, fick ibland någon macka och ibland satt jag kvar och spelade tv spel eller nått och åt sen hemma. Inget konstigt med det, dock varenda gång jag varit i Italien på stranden är det alltid någon nonna som försöker mata mig och mina kompisar haha

          Haha, jag bjöd in traktens mest udda farbror på julmiddag vilket mamma fick reda på när han knackade på och kom in. Minns inte att det var något större väsen än att mamma dukade fram en tallrik till. Efteråt skrattade alla åt mitt tilltag men tyckte att jag hade gjort rätt i alla fall ?

    Hehe minns att jag passade på att leka med alla leksaker som min snåla kompis inte ville att vi skulle ”nöta på” medan jag väntade på att hon åt.

    jag fick aldrig ha kompisar på mat

      För att?

    Jag håller i stort sett med, kan man erbjud mat. Men ring föräldern till kompisen först och berätta att och vad ni ska äta. Kan finnas många orsaker till att just det som bjuds till middag inte är ok för kompisen.

      Vet inte vilka orsaker du tänker på men mitt barn är tex allergisk mot vissa livsmedel. Det ser ju vi föräldrar till att informera kompisars föräldrar om, så att de vet att inget sådant bjuds. Kan ju även vara fika som bjuds osv. Inte bara mat. Vi har även lärt barnet att själv berätta om allergin och fråga om han kan äta det som bjuds.

        Inte alla föräldrar som känner varandra. Lika ofta som att det bara är barnen som är vänner och har kontakt. Framförallt inte när de precis blivit kompisar.

        Men det kan ju finnas fler orsaker än själva kosten. Kanske skulle de själva ha en gäst och villa ha med barnen. Eller så skulle de fira något eller vad som helst.

        Jag känner att det är lite oförsynt att inte tänka på att det kan vara något på gång hos den andra familjen som man inte har en aning om.

          Men herregud människa. Om det skulle vara något särskilt så har ju föräldrarna redan sagt det till barnet. Annars får de ringa. ”Oförsynt” ?

            Och du förväntar dig att barnen ska komma ihåg och hålla reda på det?
            Samt, kan vara sent påkommet.

            Ja, du låter oförsynt och med dålig inlevelseförmåga.

              Det låter inte som att du varken har barn eller har barn i din närhet.

                Detsamma!

                  Vi säger så.

                    Japp! Det gör vi. Det och att du inte verkar värdesätta tiden med dina barn och din familj.

                      Åh herregud. Du vet verkligen inte vad du pratar om. Lär dig hålla tyst i tid.

      Vad skulle det vara? Föräldrarna är vegetarianer och då ska minsann ungen inte heller äta kött.

        Kan ju vara allt möjligt. Ägg? Mjölkprotein? Kan ju vara nåt helt annat. Jag fick problem med ätstört beteende som liten, mamma va supernoga med att se till så jag fick rätt näring, vilket va omöjligt att se om jag åt borta. På den tiden (slutet på -90 talet) så va man liksom inte lika öppen med sånt. Eller andra anledningar. Håller med TRH. Föräldrarna kanske har en tanke om att de ska äta kl 18 men kompisen 16, föräldrarna vill att de äter tillsammans.

        Mina föräldrar var allätare men jag valde att följa våran religions regler när det kom till mat vilket gjorde att jag inte åt det som serverades ibland, tycker inte det är konstigt att även barn kan välja att bli vegetarianer. Om man enbart lever på vegetarisk kost så kan magen bli dålig om man får i sig kött beroende på hur känslig man är.

          Då får väl barnet själv förklara att den inte vill ha middagen som erbjuds av kompisens familj. Om barnet är så pass stor att den gör det aktiva valet så är den nog stor att själv veta om den vill/kan äta eller inte.

            Ja anonym 15:38 frågade vad det kan vara så jag svarade med exempel ?

      Men gud, så överdrivet. Man behöver inte hålla på och ringa runt innan.

        Ja så kan man också se på det. Om man inte tycker hänsyn är så viktigt.

          Hänsyn till vad? Så klart man bjuder ett barn på mat om andra äter.

            Läs mina övriga kommentarer.

            Och som jag sagt, ja erbjud och bjud in till mat. Men kolla med föräldrarna först. Det var detta som 16:59 invände mot.

              Funkar inte riktigt så ?

                Hur då?

              Snacka om snöflinga. Nu ska man inte ens bjuda på mat utan att behöva ringa runt och höra sig för. Snälla kom ner till verkligheten. Barnet kan svara för sig själv.

                Varade tvinga dem? Att svara för sig själva. I den åldern.

                Och vad med om barnet vill en sak och föräldrarna en annan. Lilla snöflinga där. ?

                  Obegriplig kommentar.

                Flikar in här..
                Har varit med om att jag bjudit barn på mat utan att fråga föräldrarna, endast barnet själv. Tänker inte göra om det misstaget igen.. Kan faktiskt drabba barnet/barnen i slutändan.

                Har bl.a bjudit på hembakta morotsfrallor. En morsa gick i taket. Innehöll för mycket socker. Barnen får inte leka tillsammans längre. Jättetrist. Pojken själv sa att han inte hade allergier och tyckte frallorna var jättegoda.

                En annan förälder hade invändningar mot att vi serverade fullkornspasta, när de endast åt typ kikärts-bön eller linspasta. Som att vi typ sabbat hela deras kostschema som de själva hittat på.

                Tycker det är sjukt hur vissa föräldrar domderar vad barnen får äta och inte. Inte konstigt att ätstörningar finns i alla möjliga former.
                Mat för mig mer än bara näring. Det är underhållning, kultur, umgänge.

                Herregud, man får inte en hjärtinfarkt av en morotsfralla, några droppar margarin i pastan så den inte klibbar, lite flingsalt på salladen and so on..

                Frågar helt enkelt föräldrarna, för jag förväntar mig att de har koll. Barnen ska inte behöva ha koll på föräldrarnas önskemål och barnen ska absolut inte behöva ta skit för det efteråt. Typ gliringar.

                Jag vill faktiskt inte heller höra att jag är en freaky pippi mamma som kan laga tacos på en tisdag. Typ som en jävla galenpanna….

                  Detta ??

              Varför behöver man ringa runt ??‍♀️ Antingen svarar barnet ja eller nej för att hen ska äta hemma. Ingen större deal än så. Skulle man råka kränka någons förälder för att man erbjudit dennes barn mat? Snarare tvärtom, att inte ha bjudit eller iaf frågat. Har en förälder preferenser ex att barnet ska komma hem för att äta eller dylikt säger man väl det till sitt barn som kan förmedla det själv eller ringer föräldern i fråga. Och råkar det missas så är det inte jordens undergång liksom.

                Som sagt. Så kan man också se det. Om man är hänsynslös.

                  Hur är man hänsynslös om man erbjuder ett barn mat?

                    Varför frågar du om något jag aldrig sagt?

                      Du skrev det ovan, att det är hänsynslöst ??‍♀️

                      Nej! Inte det. Det andra. ☺️

    Hahaha ohja, många middagssamtal man fått lyssna på genom kompisens rumsdörr!

      Jobbigaste väntan ?

    Född på 90 talet och var standard bland svenska vänner jag hade också. Otroligt obehagligt beteende tycker jag. Skönt att det är över och troligtvis inte sker idag.

      Har inte tänkt på det ens förrän nu. Det va ju samma för alla då så det va inget man ifrågasatte.
      Men det är ju helt galet beteende egentligen. Hur blev det så!? Gör ont i hjärtat nu när jag tänker på alla barn, mig inkluderad, som kanske va hungrig men snällt fick sitta och lyssna på när dom andra åt.

        Ja! Eller hur. Tror det beror på att Sverige var mer slutet på den tiden. Idag är folk mer öppna. Känns skönt att ens egna barn inte alls kommer förstå sånt haha.

        Tror det va en generationsfråga?

          Nja, tror mera på att det beror på vart i landet man bor.

        Men varför kunde ni inte hemma bara? Genuin undran.

          Har du aldrig varit barn haha? Så att man kunde fortsätta leka efteråt förstås utan att behöva avbryta.

            Jo jag har varit barn ?. Men mina föräldrar såg till att jag åt middag, om jag var hos en vän över middagstid fick jag antingen komma hem, eller så ringde de och kollade med min kompis föräldrar om jag fick äta där. Men alla mina vänner bodde nära iofs. Bara att gå tillbaka och leka efter maten.

              Men det känns helt sjukt att ens föräldrar skickade iväg en och inte såg till att man fick i sig middag? Jag fattar inte detta haha, det är ju inte kompisens föräldrars ansvar att se till att man får middag. Sen är det såklart trevligt att bjuda på middag, det säger jag inget om. Men hur kan ens egna föräldrar bara strunta i det? Jag tror att ni måste minnas fel, haha.

                ??

      Samma här. Alla familjer hade nästan detta beteende så var inget man ifrågasatte. Sjukt nu i efterhand.

      Tror inte det handlade om snålhet utan mer en norm att man åt hemma hos sig och att maten väntade när man skulle hem sen.

    Född 99 och aldrig hänt mig att jag fått gå till rummet. Däremot har jag en gång inte kunnat stanna på middag hos en familj för de hade inte mat nog för 5 istället för 4.

      Du är för ung för att ha upplevt det med andra ord ?? Haha ?

        Absolut inte. Är född 01 och detta var rätt så vanligt. Dock handlade det ju nästan alltid om att familjen i fråga inte hade tillräcklit mycket mat hemma för att bjuda en till person på men jag ville stanna kvar och leka även efter maten.

        Jag är född 1989 och har heller aldrig upplevt det.

    ”Du kan leka på rummet så länge.” ? Hände aldrig hos oss, fanns inte tillräckligt med mat av det vi skulle äta brukade pappa steka på några korvar så fick man hälften kött och hälften korv tex. Vem låter barn gå hungriga?

      Hade inte barnen föräldrar som ville att de skulle komma hem till middag? Så var alltid fallet för oss. Sen skulle jag aldrig låta någon vänta på rummet själv dock…

        Jag hade en kompis som alltid ringde hem och kollade vad de skulle ha för middag hemma innan hon tackade ja/nej till middag hos oss ?

      Det handlade väl (iaf för mig och mina vänner) om att man redan innan bestämt att personen skulle hem och äta middag? Men ibland var det ju ”får Sara äta middag hos oss”-träffar.

      Har absolut inga trauman från detta i uppväxten iaf ?

        Man lånade ju bara familjens telefon och ringde hem och sa att man åt hos Sara idag.

    Ja, detta är verkligen en märkligt beteende som våra föräldrar höll på med. Jag har själv barn i 10-årsåldern och känner att jag kompenserar för att jag själv ofta fick vänta på rummet genom att alltid låta barnens kompisar sitta med. Jag har hittills inte hört att någon av mina barn har fått vänta på rummet och hoppas att det är ett utdött beteende nu mer ?

    Är född på 70-talet (om det har betydelse) och min bästis flyttade ganska tidigt till en ort ganska långt ifrån mig, då pappan gifte om sig. Om man väl åkte dit var det rätt självklart att man stannade kvar på både middag och övernattning. Men det var alltid sånt tjafs om att man skulle sova över (från nya frun), och inte alltid att man fick middag. Min kompis smugglade in knäckebröd till mig efter middagen.
    Nu när jag själv har barn så kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan göra så? Hur skulle jag ha kunnat fixa egen mat, de bodde rätt långt ut på landet liksom.. och om min kompis var hos mig så var det inget snack, klart att hon fick äta med oss! Sen hade mina föräldrar inget överflöd på nåt sätt, men man bjuder på det man har..
    Min kompis erbjöd sig t o m att ta en mindre portion för att jag skulle kunna äta med dem, men nej var nej! ?

      Informerade du dina föräldrar? Oacceptabelt beteende, förstår inte hur två vuxna människor kan behandla ett barn så…

        Njaeh, det bara var så liksom.. tänkte nog inte på att prata med mina föräldrar om det..

      Min syster fick ta med sig frukost när hon sov hos (ex)pojkvännen.

      Klart att man får mat om man kommit överens om att man skall sova över!!! För antar att ni bestämt detta innan?!

        Det borde inte spela någon roll om det var överenskommet ens ju. Det var bland det sjukaste jag läst. Låta ett barn vara utan mat i flera timmar/dagar. Va?

        Ja, såklart! Jag behövde skjuts dit, så det var inte så att jag dök upp oanmält stup i kvarten ?

    Jag är född 1990 och det var ganska vanligt att man fick sitta på rummet medan kompisen åt. Kommer också ihåg om nån ringde när man åt och då skulle man svara typ ”Hej det är Hanna, mitt i maten”. Liksom varför ens svara om man inte vill prata?

      För att man inte hade nummerpresentatör så man visste inte annars vem man skulle ringa upp till.

    Jag har aldrig varit med om att vänta på någons rum och så var det inte i min familj heller. Däremot var ofta middag signalen att man skulle gå hem till sig (och äta middag), men om man fick stanna för sina föräldrar var det nog underförstått att man också skulle få mat hos kompisen. Jag vet inte om det är en åldersfråga eller en klassfråga men jag har aldrig hört talas om att sitta på rummet under middagen förutom här på Bloggbevakning.

    Själv är jag urdålig på mat och avskyr att laga mat och min man likaså. Därför har vi oftast matkasse och då kan det bli knepigt att få maten att räcka till alla. Som någon skrev här ovanför, då får man fixa något annat till sig själv eller vem som är hugad.

    Gammal svensk tradition – jag är född 56 och man fick alltid sitta på rummet när kamraten åt middag, gällde alla. Samma hemma hos mig. Medelklass, finförort.

    Min mamma hade det så när hon var liten och hon HATADE det. Eller såhär: min mormor var mamman som vägrade vänner vid bordet. Mamma fick äta hos sina vänner och tyckte det var det bästa som fanns typ, så alla mina kompisar har fått äta och sova och snacksa hos oss hur mycket de vill. Vi hade det inte fett, men mat har ALLTID funnits.

    Har inga egna barn och det är inte säkert att jag någonsin får det, men gudars vad jag älskar att bjuda folk på brunch, fika, middag, snacks. Det är så himla härligt när folk umgås över mat. Det blir avslappnat, naturliga pauser, alltid nåt att prata om. Det är också bästa sättet att lära känna sina barns vänner ju?!? Min mamma har gött alla mina vänner och pojkvänner, även den pojkvän som satte i sig åtta(!!) lövbiffar och en halv form potatisgratäng. Det är nåt i oss som njuter när andra äter och gillar det vi har lagat. Gud, nu vill jag genast bjuda hem alla jag känner.

      Haha min mamma pratar ännu om när min kompis och hennes lillasyster kom förbi efter skolan när hon precis bakat bullar. De åt och åt och gick sen hem glatt. De hade i och för sig inte så bra hemma och fick nog inga bullar hemma.

      Tror det är någon gen i en mamma att ge mat till allt och alla. ”Vad vill du ha att äta när du kommer hem?” Är alltid första frågan från både mormor och mamma när jag bokat resa hem.

    Vi har aldrig någonsin låtit en kompis vänta på rummet, och då hade vi det absolut inte bra ställt, men i vår kultur var/är det otroligt respektlöst att låta någon vänta på att man äter? Min mamma ringde självklart upp mina vänners föräldrar för att kolla allergier.

    Med det sagt, jag skaffade mig min första svenska vän i ett rikt område, där jag fick vänta på rummet och jag var ungefär 10-13, och jag minns att jag kände mig otroligt ovälkommen och dessutom var jag väldigt hungrig. Jag ringde min mamma och beklagade mig över detta. Varpå hon ringer upp och skäller ut pappan, då hon visste att de var stenrika. Då har mamma bjudit dottern x antal gånger också. Pappan ropade ner mig och jag fick äta makaroner och korv som serverades, men det var otroligt jobbig stämning och jag ville aldrig mer gå tillbaka. Haha, otroligt konstig upplevelse. Notera att det var snabbmakaroner och lite falukorv….

      Det är ju inte du som ska skämmas i den situationen, det är pappan! Bra gjort av din mamma att säga till

      pinsam mamma du har

      Jag har vart med om detta massor av gånger men anledningen har aldrig vart att de är snåla eller inte har råd. När jag växte upp så var middagen med familjen viktig i slutet av dagen. Jag väntade att äta tills jag åt hemma. Ofta blev man erbjuden mat eller sitta med men jag tyckte det var lugnare att leka lite i kompisens rum innan man gick hem för att äta där. Absolut inte snålhet utan mer respekt för den ”heliga” familjemiddagen.

    Aldrig varit med om det och skäms över mina landsmän när jag läser sånt. Uppväxt med ensamstående mamma och hela skafferiet och kylskåpet var alltid öppet för alla mina vänner. Mamma köpte alltid något till oss alla om vi skulle handla. Jag växte dock upp i usa men mamma är svensk och ingen där borta håller på så heller. Läste om någons mamma som hade lagt en sån där avdelare vid sitt barn och kompisens glass. Alltså det är så sjukt att jag hade brutit kontakten med min mamma.

      Jag fick oftast vänta på rummet hos vänner. Vissa mammor erbjöd mat, vilket var väldigt trevligt.
      Hemma hos mig åt alla kompisar som ville. 🙂 Vi tog även mellanmål och gav till kompisar när inte föräldrarna var hemma. De tyckte det var ok.

      Om jag någonsin skaffade barn så skulle jag självklart erbjuda någon typ av mat till barnens kompisar.

    Född tidigt 90-tal och det var ganska vanligt att man fick vänta på rummet då, men absolut inte hos alla kompisar. Fick dock ofta göra det hos en av mina allra närmsta vänner som dessutom var min granne. Tänkte inte så mycket på det då, förutom att jag väl antagligen måste blivit rätt hungrig? Men i efterhand är det verkligen helt galet att det var så? vi kände dock varandra i över 15 år så jag hann såklart bli bjuden på mat många gånger också samt andra saker så de var absolut inte snåla eller så. Så jag tror det måste ha varit att de ville ha ”familjetid” eller liknande 🙂

    Oj, har alltid trott det var ”fel” på mig att jag alltid blev exkluderad vid måltider hos min grannkompis. ? Antingen fick jag sitta på rummet, i bland tyckte min kompis att jag kunde städa medan jag väntade, i bland fick jag gå hem och komma tillbaka. Men ”skönt” att det är fler som haft liknande upplevelser.

    Denna familj var dock väldigt speciell. När min kompis skulle städa ringde hon efter mig och ville att jag skulle hjälpa till. Att inte hennes föräldrar sa ifrån kan jag fortfarande tycka är märkligt. Man tillåter inte sitt barns kompisar att städa hos sitt barn. ? Jag var mellan 6-10 år. Född i början av 80-talet.

      haha men gud, har exakt samma upplevelse som dig! Hos en grannkompis, fick alltid äta där när bara mamman var hemma, men var pappan hemma så las det sjuka kommentarer om att ”vill du ha en macka får du ta med det hemifrån nästa gång”!? Men ofta var det ju inga problem eftersom det var så nära hem men har också städat kompisens rum tusen gånger! Vi var kompisar från barnsben tills vi var 20 och kompisen satte i system att aldrig nånsin städa, tills jag fick fullständig panik eftersom det var mögliga mjölkglas och fullständigt kaos. Vi var aldrig hemma hos mig pga ”så tråkigt rum” enligt kompisen så ville jag vara där fick jag städa för att palla! Vi är inte kompisar idag haha

    Var också med om detta samt att mina föräldrar gjorde det. Inget man funderade över då, helst skulle väl kompisarna gå hem och äta då man själv skulle göra läxor efter? Känns som att det hela grundade sig i det… Inget jag själv skulle göra 🙂

    Många kommentarer, men inte så många som svarat på dagens fråga – förekommer det idag?
    Jag har inte barn, så jag kan inte svara, men hade varit intressant att höra.

      Ja- det förekommer idag! Min dotter kom hem tidigt och då hade hon gått hem för att de skulle äta och hon inte ville vänta på kompisens rum…

      Mitt svar hittar du också längre ner?

      Det förekommer säkert, men förhoppningsvis i mkt mindre utsträckning än på ~ 80-talet.. kanske har vi lärt oss att alla vid bordet måste inte få exakt tre potatisar och en fiskbit, man kan dela lite och fylla på med grönsaker/knäckebröd/whatever och göra måltiden till en trevlig stund för alla..

      Nej jag skulle aldrig göra så mot mina barns kompisar. Bjuder alltid på mat och fika. Född 85 och vet precis vad som menas. Mycket märkligt… min mamma var däremot väldigt generös mot kompisar som inte hade så bra ställt. Köpte kläder och leksaker till de som inte hade råd. Hon hjälper fortfarande en kompis till mig som är ensamstående m pengar och presenter till hennes barn nu istället:)

    Aldrig varit med om. Varken hos mig eller någon annan. Men det var också så att vi alla skulle vara hemma till kvällsmaten? Det var ju samlingsplatsen för familjen varje dag.

    Inga friska människor håller på så. Snälla, åkt ut utanför lilla ankdammen Sverige och folk hade tappat hakan om ni berättat det här för dem. När jag bodde i usa kunde jag bara gå förbi mina grannar som grillade när jag skulle ut och slänga soporna och de lät mig inte gå förrän jag ätit med dem. Såhär höll de på varje vecka. De har tagit mina barn till disneyland och vägrar ta en dollar. Jag har bjudit deras barn på utflykter och mat och så har det liksom hållt på. Aldrig nånsin hört talas om något liknande. Finns ingenstans i världen förutom i Sverige. Så rikt land men så snålt.. usch.

      Handlar inte om snålhet utan om ens familjs integritet!

        Haha så säger bara snålisar ?

          Nej du!!!

            ”Integritet” ?

        Familjs integritet? Skulle ett värdigt mottagande av sina barns vänner skada familjens integritet? Tror jag äntligen förstått vad som är så stört med det här beteendet. Och du har rätt, det handlar inte om snålhet.

        Dummaste jag hört. Bjud inte hem folk då överhuvudtaget och lås sedan in dem i ett rum. Herregud

          Hahhahaha låter som en skräckfilm

        Lol

        HAHAHHAHAHHAHAH

      Finns även i Finland, så inte bara ett svenskt fenomen.

      Kanske därför det är ett rikt land 😉 haha nä, skoja bara. Det handlar ju om kulturer. Svenskar är inte ett lika öppet folk tyvärr. Sen finns det ju massa bra annat med oss 🙂

      Om du har 4 tonårsbarn som har vänner hemma som ska äta så kan du nog räkna ut själv att det Inte handlar om snålhet, det handlar om att jag/vi efter jobb ska laga maten och då ha x antal gäster några gånger i veckan orkar eller vill jag inte. Eller har råd med. Vet du vilka enorma mängder mat som en 13-åring kan få i sig under en måltid? Sen är det kanske enda gången under dagen som vi i familjen är samlade. Så lägg bara ner ditt skitsnack om att det handlar om snålhet!
      Vill du bjuda alla på mat så gör det men vi andra som inte orkar vara sådär härligt osvenska vi kan väl få fortsätta leva vårt liv som vi vill!

        Varför är närvaron av barnens vänner till nackdel när familjen är samlad? Varför är det inte givande att få ta del av vad barnen har gjort tillsammans med sina vänner? Lära känna vännerna? Se interaktionen mellan barnen och deras vänner? Ta del av barnens sociala liv, om än bara över middagsbordet? Inkludera vännerna i familjens samtal, diskussioner och rutiner? Jag börjar förstå att det inte handlar om snålhet utan om en syn på den egna sfären och att allt utanför bara stör/förstör. Det är så mycket sjukare och sorgligare än snålhet.

          Ja och speciellt om man har tonårsbarn så är det guld värt att ha en relation även till barnen. Kunna kontakta om man är orolig, att även vänner vågar kontakta en osv. Fattar inte heller varför detta viktiga middagssamtalet inte kan inkludera den/de som barnen spenderar mycket tid med.

            Även till vännerna menar jag.

          För att många här bryr sig bara om FAMILJEN.

          Det är väl en sak om man väljer att bjuda in till middag ibland. Men att förväntas föda barn som är där utan att du som förälder vetat om det innan?!

            Men spyr på denna mentalitet. Ja självklart bjuder man barn på mat!

            ”Inte vetat om innan” är väl relativt. Om du inte vill dela med dig av din mat och ditt utrymme så kan du absolut hävda att du inte hade någon aning och att kompisarna dök upp som en blixt från klar himmel. Om du däremot vill dela med dig kan du se det som att det är vanligt att dina barn kommer hem med kompisar ett par ggr under veckorna och att de ibland är hemma hos sina kompiar, och att du kan kommunicera med din barn om när du ska laga lite extra makaroner. Eller mindre makaroner, ifall de äter hos en kompis.

            Ja precis, det minsta man kan begära om barnets kompis ska vara med och äta är väl att man meddelas i god tid innan. Det tror jag för övrigt att föräldrar i alla länder håller med om, blir bara löjligt när vissa här ljuger om att det skulle vara en typiskt svensk inställning som inte förekommer någon annanstans.

          Du tycker inte du läser in lite väl mycket i mitt svar? Vi har ungar här konstant, det sovs över, spelas spel eller bara hänger så just den tiden vi äter middag är ganska viktig för mig att prata just med min unge. Det är liksom fullt ös hela tiden och det integreras och socialiseras som tusan mest hela tiden.
          Så trots att vi är så snåla o egoistiska så vill kompisarna ändå vara i det här hemska hemmet…

            ?Detta

            Tror också dina barns kompisars föräldrar uppskattar att få hem sina egna barn en stund varje dag. ?

              Herregud, har ni aldrig varit barn och bara velat leka och hänga hela dagarna? Låt barn vara barn. Samtalsstunden kan man ta vid frukost, på kvällen när barnet kommer hem eller dylikt.

                Herregud har du aldrig bott i en familj? De flesta går inte upp samtidigt och mornar och frukost är ofta mer stress än avkoppling på vardagarna.

                Alla är inte på samma plats eller pluggar etc på kvällen så syskonen kanske inte kan ses då etc.

                Tiden för middag är den enda tiden man har att sitta ner i lugn och ro och kolla hur alla mår och vad de har gjort under dagen. För många.

                Men du behöver inte uppskattat det. Inte din familj heller. Men du kan respektera att andra familjer gör det och tycker det är viktigt.

                That’s all!

                  Men då får man avsluta umgänget. Och barnen kan fortsätta nästa dag. Att sitta på rummet och vänta kan aldrig vara ok.

                    Ja! Har jag sagt något annat? Nej det har jag inte.

                    Tack och adjö!

        Fast man kan väl prata med sina barn om att hitta en balans? Att de kanske INTE ska med sina vänner hem 6 dagar per vecka utan att det räcker med 2 dagar max? Har så svårt att tro att 2 extra portioner mat någon dag i veckan påverkar ekonomin så mycket för en vanlig svensk….

        Men bjud inte hem folk då så har du inte såna problem! Visst att tonårsbarn är ett och småbarn annat men inte fan stänger man in nån på ett rum när man sk äta? Ne de åka hem istället för att göra en idiot av dig själv

          Be de*

      Detta var vanligt förekommande när jag var liten (90-talet) men har aldrig upplevt att det handlar om snålhet! Snarare som flera andra skrivit, om planering. Ens egna föräldrar hade planerat för maten som man fick när man kom hem, och då åt man inte hos kompisen helt enkelt. Inte konstigt alls. Det var en norm, och jag kan nog garantera att det inte fanns något varken snålt eller elakt i det. Snarare en respekt för att varje familj hade sin egen middag planerad.

      Precis det du beskriver har jag upplevt i Sverige och jag är född på 60-talet. Det sjuka beteendet är alltså inte svenskt, utan snålt och idiotiskt.

      Konstigt att kalla svenskar för snåla men amerikaner generösa? Amerikaner grinar ju så fort man höjer skatten lite för att öka den gemensamma välfärden, medan svenskar glatt försörjer totala främlingar genom skattepengar.
      Och vad jag vet finns det inga svenska barn som svälter ihjäl medan det sitter affischer på utländska barn som svälter på varenda reklampelare. Varför svälter utländska barn om alla utlänningar är så generösa?

    Född 87 och hos de flesta fick man alltid mat, samma hemma hos oss. Alla var välkomna att äta med oss, tom rörmokaren eller snickaren som varit ute hos oss på jobb. Nu låter jag alltid barnens vänner äta med oss, precis som mina vuxna vänner gärna får stanna. Älskar ett stort och stökigt middagsbord!

      Så olika det kan vara 🙂 Jag äter helst själv då jag har oerhört svårt för ljud, t ex om någon tuggar på knäckebröd. Kan lägga band på mig när jag jobbar och tvingas äta med andra (coronan hjälpte mig att slippa hehe), men hemma aaaaaah!

    Min syster blev erbjuden mat hos en kompis och kunde väl int säga nej och sen när hon kom hem så ville hon inte erkänna för mamma som lagat mat åt oss att hon redan hade ätit = proppmätt

      Vad är problemet med det då? Spara maten bara… o.O Extra matlåda till de som jobbar eller mellanmål till barnen efter skolan.

        Det var bara då det var få, eftersom det var så ovanligt att man fick mat

    Jag är född 90, och vet att det förekom. Däremot vart jag alltid bjuden hos mina kompisar och de likaså hemma hos oss. Jag har barn varav en hänger och har kompisar hemma. Skulle aldrig falla mig in att låta kompisarna vänta på rummet. Vet att min son också blir bjuden när han är hos kompisar.

    Hos oss bjuder vi alltid på mat – men ibland om jag inte orkar kan jag säga typ ”ni kan hänga fram till 17.00” och sen äter vi 17.30!
    Ibland finns det ju heller inte mat åt alla, inte pga snålhet eller att jag är fattig men om jag typ planerat lax och tagit upp 4 bitar – då räcker det ju inte till kompisar…tar ni upp mat för fler ”utifall att” någon har kompisar? Med tanke på att sonen är 16år krävs det otroliga mängder med mat om han har några kompisar hos sig…

      Brukar göra något annat på sidan om ifall jag inte tinat nog exempelvis. Som någon skrev, man steker upp korv, gör extra sallad, rör ihop av det man har liksom. Jag är inte kräsen och äter det extra om ingen annan gör det.

      Då bjuder ni ju inte alltid på mat ? Min mamma gjorde alltid extra tillbehör och så fick vi dela på laxen istället för att få varsin om en kompis var med.

        Nej- jag skulle väl skrivit ”vi bjuder oftast på mat”…så nej, vi bjuder inte alltid! Jag förutsätter inte heller att mina barn ska få middag hos kompisar, jag förutsätter att de ska få det om de tex ska sova över eller om en förälder säger ”men hon kan va hos oss mellan 10-18” så förutsätter jag att de får lunch. Men om min son/dotter följer med ngn hem efter skolan så tänker jag inte automatiskt att de får middag där (men mellis)…

        Däremot äter vi aldrig medan kompisar är där om vi inte bjuder…så ingen sitter och väntar medan vi äter – men ibland kan jag skjuta på middagen!

    Jag och en klasskompis höll på med nåt skolprojekt i mellanstadiet som skulle göras parvis. Det var tidskrävande så vi brukade hålla på med det efter skolan och vara antingen hemma hos mig eller henne. När vi var hos mig bjöds hon på mellis och middag. När jag var hos henne bjöds jag på ingenting. Jag fick sitta i hennes rum medan hon åt. Hennes mamma brukade komma med mellis till hennes rum och då var det bara mellis till henne, inte till mig. Kan säga att det kändes minst sagt konstigt att sitta på och titta när hon åt och man själv fick ingenting.

      Detta var ju en ny nivå haha

      Mamman måste varit sjuk?? Inte normalt beteende.

    Förstår inte när det här stackars barnet på rummet till slut åt sin middag? Om hen stannade kvar och väntade medan kompisen åt middag med sin familj så måste väl planen varit att de skulle leka vidare efter middagen? Så när åt det lämnade, och antagligen hungriga, barnet middag? Rimligare hade väl varit att kompisen gått hem när det blev middagsdags? Blev aldrig lämnad så förstår inte de praktiska aspekterna av det här.

    Haha! Hade det på det sättet med några kompisar, fick sitta på deras rum och vänta medan de åt. Är född 91 för övrigt. Hemma hos mig fick mina vänner mat av mina föräldrar, inte fasiken fick de sitta på mitt rum och vänta trots att min familj hade det ganska knapert emellanåt.

    Jag har ett extra starkt minne från när jag blev bjuden på filmkväll hos en kompis. Föräldrarna dukade upp en varsin skål med chips till min kompis och hennes tre systrar. Mamman sa till mig ”du får ta ett chips”. Limechips var det, godaste jag visste. Hur lätt är det att äta ETT chips? ? Jag var sjukt sugen resten av kvällen men jag sa inget. Dock berättade jag för mamma sen när hon hämtade mig och hon svängde in på affären och köpte en helt egen chipspåse till mig.

      Limechips?! 😮 Aldrog hört talas om haha trodde det bara var idag de gjorde konstiga coca-cola smakade chips… 🙂

        Det fanns några limechips en kort period från OLW, dom var livet för mig!

        Haha ja alltså ETT chips? Vem har självdisciplin nog att ta ETT chips?! Jo tydligen jag sju år ?.

          Pringles hade lime & chili chips, dom var så goda! ? (Köpte dom på Matsmart när det begav sig). Pringles har en ny version av dessa chips, vet dock inte om nån säljer dom i Sverige ?

      Hahaha, vaaa, ”Du får ta ett chips” sjukaste jag hört ?

        Min kommentar hamnade lite fel. Haha ja alltså ETT chips? Vem har självdisciplin nog att ta ETT chips?! Jo tydligen jag sju år ?.

        Haha det hade nästan varit bättre att du inte fick något alls typ som att hon glömt. Men här fanns du ändå i tanken och då fick du ett chips.

        Kan man alltså sitta och glufsa i sig chips och en sitter bredvid och får ingenting? Helt otroligt konstigt, jag skulle känns mig helt omänsklig om jag gjorde så. Eller förlåt förresten, hon blev ju bjuden på ETT CHIPS!

        Vill man inte lära sina barn artighet och generositet? Jag är helt konfunderad ? tjatar på mina barn hela tiden att de ska dela med sig, så fort de har godis eller nån kul leksak osv. så ska de fråga kompisen om hen också vill ha eller prova osv. Hör inte det till vanlig uppfostran??

      Fyfan vilket beteende av henne! ?

      Märkligt!!! Hoppas kompisen delade sina chips med dig!!

    Känns som att många här är så tydliga med att det var ”SVENSKA” familjer som lät er sitta på rummet. Varför? ?

    Jag själv är född på 90-talet och jag blev bjuden på middag hos alla mina vänner förutom en. Hos mig bjöd alltid mina föräldrar på mat, de visste om eventuella allergier och gjorde mat utifrån det. Har suttit på rummet/soffan hos en av mina gamla skolkamrater och vi tyckte det var sjukt konstigt att inte få sitta med eller bli bjudna.

      Ska jag påpeka att det var svenska familjer som alltid bjöd på mat, utom hos den enda vännen, som förvisso också var svensk. Inte för att jag förstår vad det har med saken att göra…

        För att det i vissa kulturer är helt otänkbart att inte bjuda en gäst.

          Ja, i den SVENSKA kulturen är det otänkbart!

            Där blev det lite fel va!

              Nej!

                Menar du verkligen att det är helt otänkbart att INTE bjuda en gäst i den svenska kulturen? Efter detta kommentarsfältet?

      Det är väl frö att det troligtvis finns en kulturell komponent? I Sverige är folk lite privata av sig, det är en stor grej att bjuda på mat. Medan man i många länder typ bjuder brevbäraren på middag om man ser hen gå förbi, för annars anses man snål/otrevlig. Lite som att sätta sig bredvid en främling på bussen och PRATA. Anses galet i Sverige men är vanligt i många andra länder och konstigare om man inte säger ett ord till någon på bussen.

      För att det verkar vara ett svenskt fenomen. Kanske en kulturell grej? Trots att det verkar ha ändrat sig nu (hoppas jag).

      Egen historia som jag minns allra tydligast: Jag bjöds hem hos min dåvarande (svenska) bästis som 9-åring. Hennes föräldrar skulle hämta oss från fritids och jag skulle leka hos henne tills 19.00. Det gjorde vi ofta.

      Men, hör och häpna. De satte sig alltid och åt middag kl. 17.30 medans jag fick vänta i rummet och ”titta på TV”. Minns att jag var väldigt ledsen och gnällig när min mamma hämtade mig pga. hunger, men jag vågade inte erkänna att jag inte hade fått mat, för jag trodde att jag aldrig skulle få åka dit igen då, så jag ljög och sa att jag hade fått äta mat.

      Detta upprepade sig massor av gångar. Tills min mamma en dag (hon förstod någonting var märkligt eftersom jag alltid kom hem gnällig och väldigt trött) kom oinbjuden och knackade på kl 18.15, då såg hon hela familjen sitta och äta middag framför bordet. Hon frågade vart tusan hennes dotter var och de pekade mot lekrummet. Där och då förstod min mamma att jag hade fått sitta ensam i rummet varje gång. Hon blev oerhört upprörd.

      Ps. Bör tilläggas att vi hade det ekonomiskt oerhört tufft men ändå alltid bjöd väninnan på middag och små fruktpåsar innan middag. Tjejens familj å andra sidan var superrika, så det är inte för att de inte hade råd att fixa mat till andra än dem.

    En del av mina vänner åt middag tidigare än jag. De åt runt 16-17 och min familj vid 18. Jag blev bjuden ibland, men minns att jag ofta tackade nej eftersom jag senare skulle hem och äta. Det var lite märklig känsla dock att sitta tyst och vänta i någon annans rum… En gång åt jag hos min dåvarande bästis och jag minns att deras porslin var så otäckt. Det lät så raspigt när besticken gick emot. Dessutom hade de fula bestick med genomskinlig plast runt.

    Född 93. Fick flera gånger sitta på rummet och leka snällt. Var även med någon gång att vi var tre kompisar som lekte. Kompis 1 som bodde i huset tog med kompis nr 2 till matbordet medan jag fick sitta själv i rummet. ?
    Hände även så någon annan gång men med helt andra personer. Då grillade familjen men det var bara kompis nr 2 som fick gå och äta. Satt och kollade ut genom fönstret medan de åt haha. Var runt 10 år båda gångerna.
    Båda familjerna tillhörde rikemansklassen så ont om mat var det inte. Tycker bara att det var orättvist att bara erbjuda ena kompisen.

    När jag får egna barn i framtiden ska jag bjuda ALLA vänner som kommer över ❤️

      Kanske de hade gjort upp något med den andres föräldrar?! Men väldigt knäppt får jag däga

    Mina föräldrar gjorde så när jag var liten. Men jag har en lillebror som är väldigt många år yngre än mig och som bor hemma. Och mina föräldrar bjuder alltid hans vänner på mat om de är där när de äter, pappa tillochmed lägger upp maten till dem och går in med det. Så det har ju verkligen förändrats, iallafall om jag ser till min egna familj.

    Är född på 80-talet. Hos de flesta kompisar fick man mat men hos en av mina bästa kompisar fick mat sitta på rummet. Om det är middag kan jag förstå och att man då skickar hem kompisen, men lunch? Tycker det är självklart att bjuda på lunch, mellis och fika.

    En rolig händelse var när vi skulle ha filmkväll hos en kompis och hon säger ”vi tar chips”. Häller upp i en skål och bjuder ett varv. Resten av filmen hade hon skålen i knäet och smaskade i sig allt själv ? För mig är det självklart att snacks står på bordet så att alla kan ta..

      Haha, och för mig är det självklart att alla (verkligen alla) får en egen skål med chips/popcorn, och att man kan fylla på om det behövs ?

    En annan del av det var att min persiska väns mamma alltid tvingade mig att äta, hon trodde jag tackade nej av artighet. Kruxet var att jag (då, nu älskar jag det!) ofta tyckte deras mat smakade konstigt. Då fick man sitta där och tvinga i sig, och skippa mammas goda tacopaj hemma för att man var mätt haha. Lyxproblem 🙂

      Haha åh jag älskade mina persiska och afghanska vänners familjer! De var så otroligt generösa och ville bjuda på ALLT! Minns att jag en dag bara skulle lämna en tröja en vän glömt hos mig och hennes mamma mycket bestämt bjöd in mig och dukade upp med kakor, frukt, te och allt. ❤? Så fint tycker jag!

    Vi satt alltid på rummet och väntade.

    Men där jag växte upp var typ ALLA mammor dagmammor och alla hade alltid en mattid att passa. Så det var ingen som tyckte det var konstigt DÅ.

    När mina barn har kompisar hemma får alla äta, men det hände när de var små att någon inte ville utan sprang hem istället.

    Förekommer iaf för mig som vuxen. Var hemma hos en vän (30 år gammal) som sa att nu skulle de börja laga mat, med andra ord var det dags för mig att åka hem. Denna personen får alltid mat hos mig 🙂

      Är född -72 och hemma hos oss tillfrågades kompisar om de ville äta med oss. Enda kravet var att de skulle ringa hem och fråga om det var ok, för deras föräldrar. Har inga minnen av att man fick sitta på kompisens rum / gå hem.
      Kanske en klassfråga?

      Beror ju på vad er träff gjorts upp som?! Var du där för en kaffe så skall man kanske inte stanna för länge och förvänta sig mat?!

    Är född 92 och kan inte minnas att jag någonsin behövde sitta på rummet och vänta. Åt typ alltid middag hemma hos en kompis eller med en kompis hemma hos mig. Möjligtvis ville mina föräldrar ha mig hemma på middag på helgerna, men då gick jag nog hem tidigare istället. Alla mina kompisar hade föräldrar födda i Sverige (angående att det skulle vara ett svenskt beteende att inte bjuda på middag)

    Tror inte det handlade om snålhet utan man gjorde bara mat så det skulle räcka till familjen
    samt matlåda typ.

      Fast är det inte indirekt snålhet då iaf? MÅSTE man ha matlåda till dagen efter?
      Fattar om man är superfattig, men inte så att ett barn äter särskilt mycket iaf.

      Nu har jag inte barn än, men jag som förälder hade nog fan hellre tagit en macka till mig själv och sett till att vännen fått käk än att skickat nån till rummet medans resten av familjen äter. Usch, blir fan triggad!

        Inte alla som har möjlighet att äta ute på lunchen på jobbets

          Då äter man något annat till middag som Anna skrev.

            Men är det fattiga hemlösa barn vi pratar om? Annars finns det väl ett mål mat lagat till dem hemma hos sig? Jag tycker själv att man ska bjuda, men det finns såklart rimliga situationer då det inte alltid går. Nu har mina barn inte kommit i den åldern att de tar hem kompisar än, men jag tex äter oftast bara en gång om dagen på grund av våran ekonomi, ska jag ge bort min mat till nån som bara kan gå hem och äta?

              Fattar att det finns ORIMLIGA situationer, som när ens eventuella tonåring har 10 st vänner, typ utsvultna 16-åringar, på besök. Eller man har flertalet ungar där varje dag som ska käka… Men nu snackade jag om ETT barn som skickas till rummet medans resten av familjen äter. (Utan att shame-a de med ekonomiska svårigheter eller folk som MÅSTE ha matlåda med sig). De flesta HAR möjlighet att inkludera en ungen till till middagen. I min värld är det småaktigt beteende att inte erbjuda käk/mellanmål till den eventuella kompisen då, det är barn vi snackar om

                Ja alltså nu är mina barn 4 år så eventuella kompisar nu hade jag väl kunnat bjuda, ett par köttbullar liksom. Men jag menar barn i skolåldern som äter ordentliga portioner är ingen självklarhet att vi ska ha råd med just nu… Men nu är jag ensamstående student med sjukt hög hyra, med en rimlig inkomst är det såklart annorlunda. Menar bara att det inte är svart eller vitt och människor kan ha ”godkända” anledningar.

                Sedan tänker jag, om man inte skulle ha mat men bjuder på typ en macka istället, ses inte det som snålt också? Finns liksom inget sätt att göra rätt där.

                  Exakt!

        Beror väl på om BARNET är 6 år eller 16? Tonåringar äter visst mycket. Och jo vissa måste ha matlåda med sig, inte alla som kan gå ner på stan och äta sin lunch på jobbet…

    Född 1988 och ja, det hände att man fick vänta på rummet. Ironiskt nog så skedde de alltid hos de som bodde i flottaste villan och var täta och aldrig hos familjen som bodde mindre och verkade ha det lite sämre ställt. Hemma hos mig var det en självklarhet att päronen bjöd även ens vänner. Jävla trams!

    Kan det inte handlat om ekonomi många gånger då? Vet en kompis jag aldrig fick äta hos, men såhär i efterhand förstår jag att mamman var ensamstående med 4 barn, och alla barn hade i princip alltid kompisar över. Måste ju varit ohållbart.

    Vi var rätt fattiga och mamma lagade mat för exakt så många personer vi var i familjen. Fyra personer – fyra kycklingklubbor etc. Vi hade inte råd att räkna in mat för en ytterligare person. Själv skulle jag inte skaffa barn utan att ha ekonomin tryggad och därmed kunna vara lite mer generös. Men klandrar inte mamma, hon kämpade. 🙂

    Född 90 och fick alltid mat hos kompisar (och dom hos mig), uppvuxen på landet så var ju långt till kompisar också så var ju inte heller bara att gå hem när de skulle äta utan hade en avtalad tid när föräldrar kom och hämtade. Däremot minns jag att jag åt väldigt lite när jag var barn och hur jag kunde få pikar från föräldrarna om det när jag åt hos kompisar. T.ex. ”När du är här behöver vi ju inte räkna med någon extra portion iaf, höhö” eller att vissa föräldrar uppfattade mig som kräsen pga att jag åt så lite och det gjorde att jag många gånger kunde tycka det var jobbigt att äta hos kompisar.

    Jag växte upp i en lite ort, alla vänner bodde nära. Middag åt man hemma med sin egen familj, föräldrarna ville ju träffa sina barn när man inte setts på hela dagen. När mina vänner åt väntade jag på rummet för jag skulle äta hemma senare. Lika för mina vänner. Blev de hungriga hos oss fick de gå hem och äta. Vi är 3 syskon och hade ofta flera kompisar hemma i var. Ibland var det 6-7 kompisar på besök, det var ju omöjligt för mina föräldrar att laga mat till 7 extra barn mellan 10-16 år varje dag. Inget konstigt? Skulle alla ha mellis hemma hos oss så tog ju allt slut så de inte fanns frukost. Hade vi bara EN kompis och den hade längre hem så bjöds denna såklart men inte de som bodde grannar med oss. Fattar inte varför de är konstigt?

      Nej men precis!

      Tycker inte heller det är konstigt. En stor skillnad bjuda ett barn på mat. Än 3-4 stycken.

    Jag tänker att om man har sagt ja till att kidsen tar med kompis hem så bör man väl också bjuda. Nu har jag inga egna barn än, men för mig skulle det inte vara en självklarhet att barnen kunde ta med sig kompisar hem i tid och otid, och vet man om det lite tidigare går det ju att planera för. Jag minns att som liten (född 89) frågade mamma innan jag tog med någon kompis hem, och hon sa i princip alltid ja men la också till huruvida vi skulle kunna bjuda på middag (dvs, om det fanns tillräckligt och passade tidsmässigt)

      Vad jobbigt för barnet + kompis att inte kunna komma in som de vill utan vara tvungna att checka med dig först ?

        Jag såg det inte som jobbigt själv, tänker att det handlar om ömsesidig respekt. Men är å andra sidan en introvert person med stort behov av att kunna landa och återhämta mig, så skulle inte uppskatta att varken barn eller sambo bjöd in gäster utan ”förvarning”. Men, to each their own ??‍♀️

          Oj, synd om barnen!

            Eller så fungerar inte alla som dig.

            Nej, synd är det om barn som inte har tak över huvudet, är utsatta, är sjuka eller får gå hungriga. Skärp dig ?

      Här brukar det frågas om det är ok att ta hem vänner, jag jobbar natt så barnen har kollat av det med mig så det är ok, har jag så jag ska sova så är det fortfarande ok men bara en kompis och de får hålla tills vardagsrummet och inte på övervåningen förbi har alla sovrum.

    Jag är svensk och har barn med en svensk. Barnen födda i slutet på 80-talet. Det skulle aldrig kommit på fråga att kompisen fick vänta medans vi åt. Inte heller någon av mina barns kompisars föräldrar betedde sig så illa.
    Det är bara snickesnack att det skulle vara ett svenskt beteende!
    Däremot frågade man barnets föräldrar om det var ok att de åt hos oss, så de inte stod och lagade mat i onödan.

    Är född 1994 , värsta var ju ändå när man fick sitta med vid bordet, men inte blev bjuden på mat ??

    Det hände mig en enda gång under uppväxten att jag fick sitta på rummet och vänta medan det åts middag. Den känslan sitter kvar än, hur otroligt märkligt och snålt jag upplevde det hela. Jag var van att man blev bjuden om man var hemma hos någon och mina föräldrar bjöd alltid mina kompisar om det var middagsdags när man lekte.

    Därför bjuder jag mitt barns kompisar på fika, mellis eller mat beroende på vad klockan är. Oftast ringer de själva och stämmer av med föräldrarna att det är ok att de äter hos oss om det är middag som det bjuds på. Någon enstaka gång har det tackats nej. Jag får nästan panik då, för det känns så sniket att äta och ett barn sitter i ett annat rum och bara väntar på att vi ska bli klara.

      Samma! Konstigt hur känslan av att vara utstött och ”i vägen” än sitter kvar.

    Född -77 och har aldrig varit med om detta fenomen. Kan kanske ha att göra med att jag alltid bott på landet så när man for till vänner/hade vänner hos sig så var så var det planerat och aldrig spontant.

    Mina barn är födda -99 samt -05 och kan inte minnas att de fått sitta på rummet hos vänner(har alltid bott så de själva kan ta sig till/från sina vänner) och har alltid låtit barnens vänner äta här, men först har jag velat att de ringer hem och kollar av så det är okej, föräldrarna kan ju ha planerat nåt, men det var när barnen var yngre.

    Jag är den där föräldern som alltid skickat med extra matsäck om det varit någon aktivitet så att mina barn kunnat bjuda om någon ej haft med både extra mat/gott/dryck och mina barn har alltid delat med sig och gör så än idag

    Dels blev väl en kultur av det på vissa ställen, att man åt hemma och ville man stanna längre så fick man vänta på rummet. Gör alla så så funkar det ju. För egentligen, hur artigt är det att bjuda in sig själv och förvänta sig mat? Ofta är det ju så med barn, att de inte har planerat att de ska vara hemma hos någon tills en viss tid på förväg. Att gå hem vid middagstid är kanske också lite av en hint, speciellt under veckodagarna när det ju är en rätt lagom tid. Om man tittar på hur stor del av hushållens inkomst som lagts på mat över tid så ser man ju också lätt att maten var betydligt dyrare och att de flesta förmodligen inte kunde laga extra varje dag, och så 90-talskrisen på det med höga räntor och arbetslöshet. Vilket kan vara en del i förklaringen till att den kulturen uppstått. Och våra föräldrar växte också upp på sitt sätt och har väl fortsatt sina vanor. Idag är det väl just så att vi enkelt kan laga mer och kanske är det också mer ok att stanna sent hos folkpop situationen blir en annan.

      Bjuda in sig själv och förvänta sig mat? Snälla det är väl självklart att man bjuder barn på mat!

      Dessutom var det ju fortfarande vanligt att bara en förälder arbetade!!

        På 90-talet?! Nej inte alls.

    Aldrig hänt, varken när jag var hos kompisar eller när kompisar kom till mig.
    Men kan förstår ATT det händer, ta tex min familj, mamma börjar med maten och räknar med att det ska vara 2 vuxna och 4 barn = 6 personer, alla ungar drar oplanerat hem 1 kompis var, plötsligt ska maten som lagats för att räcka till 6 personer räcka till 10 personer. Så kan absolut förstå i en sån situation att föräldern säger nej till att bjuda kompisarna på mat.
    Eller ekonomiskt, alla har inte jätte bra ekonomi.

    Född -82 och fick sitta på rummet och vänta. Faktiskt hos alla mina vänner.

    Självklart gör inte vi så med vårt barns kompisar. Antingen äter de här och kan de inte/får inte för deras föräldrar så väntar vi bara med att äta. Dyker någon upp när vi äter middag så frågar vi om de vill ha (om det finns över) eller bjuder på glass eller fika istället.

      Ska tillägga att jag inte tyckte det var ett dugg konstigt. Ännu värre om man blev hemskickad för familjen skulle äta.
      Sen har jag aldrig tyckt om att äta borta så för mig passade det bara bra 🙂

    Född 1995 och fick också vänta på rummet. Tror jag mest tyckte det var skönt att slippa behöva sitta med dem

    För oss är det inte en fråga om snålhet, de får gärna sitta med vid bordet. Och någon polare hit eller dit ibland gör väl inget. Men dravlet om att ”barn inte ska gå hungriga..”. Jag föder 2 hockeykillar och de äter som hästar. Jag och sambon ska ha matlåda. Om polarn är hungrig och vi inte har mat får han väl cykla hem och äta, det är ju inte direkt så att något barn går hungrigt och saknar mat i våra medelklasskvarter. Förstår inte upprördheten faktiskt.

      Nej det handlar ju inte om att neka hemlösa barn mat.

        Haha känns det lite bättre då? Snåljåp!

      Blir verkligen äcklad av sånt här beteende. Så himla snålt och oinbjudande. Usch som barn kände man verkligen hur kompisens snåla föräldrarna avskydde ens närvaro!

        Sjukt beteende visst ? blir chockad faktiskt. Att dagens människor håller på så, hoppas du sover gott om nätterna TS?

      Håller helt med dig! Vi har flera grabbar och de har ofta 2 kompisar var hemma. Alla får inte ens plats runt bordet och bor så man ser deras hus.
      De överlever?

    Så kul att läsa alla kommentarer! Hade en kompis som även var granne med mig när jag gick i mellanstadiet. Hon kom gärna över och åt både mellis, lunch och middag hemma hos mig. När jag och andra kompisar följde med henne hem blev jag alltid hemskickad för att äta mellis hemma för att sedan gå tillbaka igen (hennes mamma tyckte ju att jag bodde så nära och var för snål för att bjuda på en extra macka). Samma familj tog även betalt för fredagsmys. Jag fick då stå för hälften (från min veckopeng) och kompisens familj för hälften, trots att de var 5 och jag ensam från min familj. När jag berättade detta för min familj tog det såklart hus i helvetet. Blev inga fler filmkvällar eller annat umgänge för den delen ?. Än idag funderar jag på om det finns någon snålare familj än denna? Hos oss är alla barnens vänner välkomna att äta med oss!

      Hahaha, men alltså vissa storys man läser här! Vad är det för fel på folk?! Ta ett barns veckopeng? HJÄLP! ?

    Jag är ju så gammal (70-talist) att det här förekom i min barndom. Men kompisar till mina barn som är födda 00 01 och 07 har alltid fått mat hemma hos oss. Såklart. Allt annat är dumsnålt. Vissa har ringt hem och frågat och ibland har svaret varit att de ska äta hemma, men det har ju hindrat mig från att fråga. Det är väl inte svårare än att man stretchar maten lite om det behövs – man kanske gör en gryta av fläskkotletterna istället för att servera dem hela osv. Har aldrig heller känt något behov av att ha mina barn hemma varje middag, äta borta var ju mer nån gång i veckan och inte varje dag. Jag är djupt skeptisk till familjer som är exkluderande på det här sättet.

    Ohhhh minns det som om det vore igår. Man satt på kompisens rum och lekte med alla dennes leksaker istället. Ibland kunde kompisen komma med pizzakanter till mig då familjen inte tyckte om just kanterna.
    Snåljåpar finns än idag. Händer då och då bland dotterns vänner. Hos oss finns det alltid extra mat och dotterns vänner är alltid (med föräldrarnas) godkännande välkomna att äta med oss.
    Jag är född på 80 talet i Bulgarien och trots att det var fattigt under den perioden hade vi alltid en extra smörgås till vännen man lekte med.
    Kommer aldrig förstå mig på detta med att kompisen får vänta på rummet medan man äter ?

    Jag bodde i ett villaområde i ett litet samhälle där man som mest hade 1 minut på cykeln hem. Man kom och gick hos varandra hela dagarna och alla barn hade en given mat-tid då man skulle komma hem och äta. Om kompisen jag var hos åt lunch klockan 12.30 så satt jag kvar på rummet och när det sedan var dags för mig att äta lunch kl 13.00 cyklade jag hem. I vårt område var det en oskriven regel att alla åt hemma hos sig. Jag är född 1981 så det var ju innan mobiltelefoner fanns och lika ofta som man var hemma hos någon var man ute och cyklade, hängde på en lekpark eller i skogen, så att våra föräldrar skulle planera extra mat för eventuella kompisar man kom hemdragande med var orimligt. Som vuxen har jag också förstått att en del inte hade det så bra ställt och att de då skulle bjuda på mat i tid och otid hade inte gått. Men detta gällde enbart mat, fika bjöds det på i alla hem, även de som hade det lite mindre bra ställt. Och lekte man med en kompis som bodde i en annan del av samhället bjöds det oftast på mat, men då hade föräldrar varit med och styrt upp eftersom de fick skjutsa, det gick en stor och tungt trafikerad väg igenom samhället som vi inte fick cykla över själva förrän vi kom upp mot 12-årsåldern.
    Numera bor jag på landet så barnens alla kompisar som kommer hit får så mycket mat de behöver, har man inte planerat får det bli olika rätter, samt att jag alltid ser till att ha extra pasta i förrådet och frysen redo med mat som kan räcka till många.

    Jag har barn som är 5 och 7 år. Vi bor i radhusområde. Trodde aldrig heller att jag skulle göra så där men min sjuåring har en kompis som typ alltid är hos oss och de äter väldigt sent hos dem (19-20). Jag har hört att de inte gillar när deras barn alltid äter hos oss så där har jag gjort lite olika, ibland messat och frågat om det ändå är ok och ibland skickat hem barnet när vi ska äta. Ibland bara bjudit ändå. Så det är inte alltid helt enkelt. Sen går min femåring hem till en kompis väldigt ofta och de äter redan vid 17 (vi vid 18). Jag vill såklart gärna att de ska leka men vill inte att min son äter där varje gång. Dels pga de äter sämre mat enligt mig (makaroner och korv) dels pga vill inte att de ska känna att de behöver utfodra mitt barn varje gång han kommer. Helt ok om han äter där någon gång i veckan men annars vill jag gärna att de skickar hem honom när de ska äta (alternativt låter honom ”vänta på rummet”).

    Skrattretande många säger sig ha varit på Woodstock också.

    Självklart blev jag bjuden på middag när jag var hos en kompis familj, om mina kompisar käkade hos mig när de var där.

    Det vetyder inte att alla familjer bjöd, men det är undantag. Möjligen är det undantagen folk minns.

    Det typiska är att bjuda. Så tror jag det är i alla kulturer. Det märks också i att det är så få som som skriver här att man inte inte ska bjuda sina barns vänner på middag.

      Visst är det märkligt, allas föräldrar bjöd men själva fick de alltid sitta på rummet. Jag minns verkligen inte det här som ett problem? Föräldrar brukade fråga om man ville ha mat, men rätt ofta valde jag att gå hem, samma med mina kompisar. Ville man stanna lite till innan man åt middag hemma väntade man. Var man en stor grupp hemma hos någon fattade man ju att man inte kunde vänta sig mat, även om man ibland blev bjuden då också. Ibland hade jag sagt att jag skulle hem innan middag men så blev jag hämtad lite senare än vad den andra familjen åt – väntade då på rummet.

    Född 81, och bodde man i samma område/grannar gick man hem och åt.
    Var det fika fick man.

    Ser inte problemet i det, har gärna barn här varje dag och har oftast, de är ett stort kompisgäng och alla är välkomna, men skulle jag utfodra alla så skulle jag behöva ge 8 portioner dagligen extra,och eftersom jag inte skiter pengar även om vi har det gott ställt så hade det inte fungerat.
    Vi äter ”bra” mat och det kostar lite mer. Sen får inte alla plats runt bordet heller.

    Ska jag köpa 8-9 limpor i veckan istället för 2 i veckan om alla skulle gå moffa macka och mjölk varje dag efter skolan? En limpa kostar 40kr st, ganska stor skillnad i pris.

    Är det ngn som man bestämt ska med hem så är det klart de får mat, och är det ngn grannunge som är jättehungrig är det klart de får macka.

    Och är det ngt speciellt, typ grillkväll så kan alla så klart får korv med bröd.
    Men allt är inte svart eller vitt och jag tycker inte det är ngt ”skitbeteende” att låta ett barn vänta på rummet.
    Förstår att alla kanske inte har råd att avvara en extra fläskkotlett om de nu bara har 4 st och de bara är 4 i familjen.

      Håller helt med!

      Jämnar väl ut sig om ungarna far runt och äter hos alla 9 kompisar. Då köper du 8 extra en dag sen är din unge och äter borta ett par dagar.

      Fattar inte problemet bland kommentarerna här helt ärligt.
      Låter ni en flickvän/pojkvän sitta på rummet när ni äter också eller gäller det bara en kompis? För att inte inktäkta på familjestunder och allt vad ni kallar er snålhet?

    Alla här verkar ha så negativa erfarenheter av att inte alltid få äta med kompisar? Och att det dessutom skulle symbolisera någon slags ursvensk snålhet? Jag är själv född i början på 90-talet i en medelstor stad och ja, det var standard att inte äta med sina kompisar. Dock berodde det knappast på snålhet. Det var liksom väldigt underförstått att alla ungar åt hemma hos sina föräldrar. Mina vänners föräldrar frågade alltid om jag också ville äta, liksom att mina föräldrar gjorde detsamma. Men vi barn visste ju att våra föräldrar förväntade sig att vi skulle äta gemensam middag hemma och därför tackade vi (i regel) nej. Ibland ville vi givetvis stanna, men då detta var före mobiltelefonerna kändes det alltid så struligt att behöva ringa hem och fråga. Det gjordes ibland och då var det alltid okej att stanna. Det grundade sig helt enkelt mycket i respekt för föräldrarna – de trodde att man skulle äta hemma, och då är det rätt elakt att ha ätit sig mätt innan. Jag gjorde det någon gång (kunde inte motstå pannkakorna jag blev bjuden på) och mina föräldrar blev givetvis irriterade att jag inte meddelat innan att jag redan hade ätit. Och hade man redan ätit när kompisen åt kändes det ju verkligen värdelöst (och urtråkigt!) att sitta med dem när de åt. Mycket roligare att läsa/leka/whatever på kompisens rum då!

    Sedan går det ju givetvis att spekulera i massa andra kulturella orsaker (bortsett från snålhet!). Som den tidigare nämnda respekten för vad man redan tidigare bestämt (rätt surt om jag bestämd med en kompis att äta middag och när kompisen dyker upp har hen nyätit) dvs hålla det man lovat. Och den väldigt svenska inställningen att inte vara till onödigt besvär – förmodligen på grund av detta som det i många bekantskapskretsar var underförstått att barnen åt hemma om det inte var något speciellt.

    Har själv upplevt både att få sitta på rummet och blivit bjuden på mat. Född 1988.

    I mitt hem bjöd vi alltid. Kompisen ringde och frågade. Fick den nej så fick kompisen ändå sitta vid bordet och umgås med oss.

    Minns så väl en kompis, i hennes rum fick ingen vänta. Man fick stå utanför hennes rum, med stängd dörr. En gång var vi 2 som stod där som fån och väntade.. ? Det var typ hennes grej. Hennes mamma erbjöd alltid mat till alla barn, men hon var en översittare av rang. Så hon svarade alltid nej åt sina vänners vägnar. Ingen tordes sätta emot.

    Har idag barn, dock ganska små, ena ska börja förskoleklass. Väldigt sällan barn får äta hos oss om de ringer hem och frågar. Ingen i hela kommunen tycks ha samma mattider som oss. ?
    Middagen är klar ca 16.00-16.30

    Fattar inte hur småbarnsfamiljer pallar att äta vid 19?? Då äter vi kvällsfika.. Observera att vi bor i en stad där folk inte pendlar, rusningstrafik etc existerar inte. Majoriteten av befolkningen jobbar skiftgång, dvs börjar i ottan och slutar tidigt. Typ vid 13-14.

    Sen har jag även upplevt att vissa familjer är stenhårda med att de äter si och andra så.

    Blivit förhörd och nekad att bjuda på mat då jag satt några droppar flytande margarin i pasta. Eller kokat fryst istället för färsk och ekologisk broccoli.. Så det kan vara en befrielse också att inte behöva bjuda och ta hänsyn till eko, reko, fairtrade, vegansk, sockerfritt osv. osv. Allergier är självklart en helt annan femma. Det tar man givetvis hänsyn till. Men att ex inte få bjuda på knäckebröd av den anledningen att den är köpt och inte hembakad, är bara sjukt..

    Sen har jag också fått min beskärda del av barn som inte äter vildsvin, dovhjort, kronhjort, rådjur, älg, ren, hare, tjäder, ripa, lax, harr, abborre, öring, torsk, svamp, lök m.m så jag är inte speciellt ledsen över barn som inte får äta hos oss.

    Numera är det jag som ringer och frågar barnens föräldrar. Talar om vad som serveras och frågar om lov och allergier. Detta för att idag är det en miljon följdfrågor i jämförelsevis när man själv ringde och frågade på det glada 90-talet.

    Jag är född 1988 och fick också vänta på rummet, även mina kompisar när dom var hemma hos mig.

    Jag tycker inte detta är ett problem. Nu har inte jag barn men det känns nog jobbigt att laga mat åt sina egna barn varje dag. Då orkar jag inte ge mat till andra ungar också.
    Sen beror det väl lite på. Har man ett barn som oftast umgås med 2-3 person så kan man ju turas om att bjuda. När jag var liten var jag alltid hos min bästis vi var aldrig hos mig. Så de vore ju sjukt om dom skulle behöva bjuda mig på middag varje dag.

      Ja men så är det ju ofta. Oftast ett hem som passar bäst att träffas i eller favoriseras pga nära skolan eller något annat. Och då blir det väldigt ojämnt.

        Ja exakt. Man får anpassa sig efter situationen. Men jag vill verkligen inte känna mig tvingad till att behöva laga mat till andras ungar hela tiden. Och jag förväntar mig inte heller att andra ska laga mat åt mina barn.

      Hur kan det vara jobbigt att laga till lite extra pasta? Usch vad snålt.

        Äter ni bara pasta hemma till middag? 24/7/365? Eller tänker du att antigen du eller kompisarna ska äta något annat än det som finns till middag?

        Sluta göra dig löjlig, du borde förstå hur det fungerar i ett hem. Eller så kommer du själv att förstå en dag om du skaffar egna barn och familj.

          Man gör mer av ris/potatis/pasta och fixar mer tillbehör och bröd så att det räcker till alla. Man drygar ut helt enkelt. Inte särskilt svårt för en vuxen människa.

          Ni snåljåpar förstår att vi andra tycker att ni är pinsamma va?

            Jag bjuder gärna på mat. När som helst. Men du har helt missat allas poäng.

            #pinsam

              #sistaordet #snåljåp

                Det bästa du hade att komma med

                # bristande läsförståelse

        Jag är inte snål. Jag hade nästa hellre köpt mat åt barnen än att behöva laga den själv. Jag orkar knappt laga mat åt mig själv för det är så tråkigt.
        Så det handlar inte alls om snålhet utan snarare om ett ointresse att laga mat.

          Men blir väl inte tråkigare av att tex koka en extra portion ris? Tråkigheten ökar väl inte med en extra portion?

          Nej men nu har jag hört allt ? Tråkigt att laga en extra portion! Erkänn bara att du är snål. ?

            Allt är inte svart eller vitt. Klart jag bjuder på mat om jag har nog med mat hemma. Men det är inget jag orka planera in i matlagningen varje dag.

            Sen så beror det ju på situationen också. Hur ofta. Hur många barn osv.

            Tycker du att min barndomskompis som jag alltid vad hemma hos när jag var liten skulle förse mig med middag varje dag? ? Det tycker inte jag och jag tycker inte de är snålt. Jag tycker det är snålt om man tex låter sina ungar äta hos andra men aldrig själv bjuder kompisarna på mat.

    Född 75 & inser nu när jag började tänka på det att det alltid var hos mina mer välbärgade vänner jag fick sitta på rummet och vänta.
    Vi hade inte mycket pengar, så det var ganska ofta vi inte åt middag, eller endast smörgås. Så jag hade därför aldrig någon middagstid att passa. Och satt därför väldigt ofta i vänners sovrum.

    Dock skickade aldrig mina föräldrar mina vänner till mitt rum de gångerna vi åt middag. Inte en chans. Inte heller som sagt mina vänners föräldrar som hade samma levnadssituation som vår familj.

    Uppvuxen på 80talet och då var det vanligt bland mina kompisar att man väntade på rummet. Men det var ju inte så att jag fick gå hungrig utan jag hade en egen familj att gå hem och äta med.

    Född -77. Hade en bästis som kom från bättre ekonomi med två föräldrar. Jag fick alltid vänta på rummet när de åt.
    Hos mig bjöd mamma alltid kompisen på mat fastän vi egentligen gick på knäna och aldrig hade pengar månaden ut.

    Ytterligare anekdot: på gymnasiet gick vi ofta på stan tillsammans och t.ex. provade kläder. Sen gick hon hem och bad om pengar och in på stan igen och köpte de plagg jag ville ha. Övrigt under gymnasiet så betalade mamma hennes buss till skolan och pengar till fika på rasterna.

      Alltså hon köpte plaggen till sig själv…

    Född på tidigt 90-tal. Var hos en kompis som hade i uppgift att laga mat till familjen en gång i veckan och jag hjälpte såklart till eftersom jag var där, men när maten var klar fick jag snällt gå upp på kompisens rum ?

    Mina barn födda 03 och 06, har berättat att de ofta satt på kompisarnas (syskon) rum.
    Och det ena syskonet åt ofta här.
    Snålt som fan!

    Är 57 år och när vi var yngre bjöd min mamma alltid mina kompisar på mat! Men jag fick däremot oftast sitta på rummet och vänta hemma hos andra när dom åt…

    Min uppfattning är precis som många andra här att det endast handlade om att respektera de olika familjernas middagstid det hade ingenting med snålhet att göra. I min familj åt vi alltid kl 17, min kompis åt alltid kl 18 tex. Det va den stunden på dagen då hela familjen satt ner och pratade. Va jag hos en vän vid kl 18 så väntade jag på rummet. Det va bara hos en kompis det va irriterande för hon skulle envisas med att äta i en hel jävla timme. Jag brukade kasta i mig maten hemma för att vänner skulle slippa vänta… Ibland åt man hos kompisen men då ringde man först och sa till föräldrarna.

    Jag bjuder gärna mina barns vänner på mat men då får de informera/fråga sina föräldrar först.

      ?

        ? ?

    Jag har barn (snart 7 år). Har man hem kompisar för att leka som bestämts innan, ”mellan 10-14 på lördag” då är det självklart att man bjuder på lunch och mellanmål osv. Enligt de dagliga rutiner man har.

    Däremot grannbarnen där de springer emellan och ofta varje dag samt korta stunder har det blivit så att man går hem eller vi skickar hem när det är middag. Det är ju verkligen bara en halvminut emellan. Däremot fika/frukt/glass bjuder vi såklart alla på om vi tar när någon är här. Dessutom är grannsonen väldigt petig med mat så han säger som regel själv ”jag går hem, kom till mig när du kan efter maten sen”. Han ser det typ som ett straff när jag bjuder in till mat… ?

      Jag har också en sjuåring och bor i ett radhusområde där barnen springer hit och dit mellan husen. När vi ska äta kan det plötsligt vara flera barn hemma som nyss dykt upp. Ibland äter någon hos oss men ofta har de ätit/ska äta hemma hos sig. Känns inte alls dramatiskt att de då inte äter hos oss. Jag uppfattar inte att barn i den åldern är så intresserade av mat eller att sitta med en familj och äta, det är liksom mer ett nödvändigt ont. Hellre bygger de lego på nåns rum eller springer hem en stund. Om något av mina äldre barn har någon kompis med sig (de bor då inte i området) eller det gäller nåt mer organiserat lekande får gästerna förstås mat eller annat vi äter.

    Född -84, och det va så vanligt där jag bodde.
    Så när jag fick egna barn lovade jag mig själv att aldrig utsätta mina barn eller deras kompisar detta konstiga påhitt.
    Jag bjuder alltid, verkligen alltid på middag.
    Och har barnen redan ätit eller vill äta hemma så sitter dom gärna med oss och dricker något eller äter lite grönsaksstavar kanske.
    Aldrig att jag skulle låta en unge sitta uppe på rummet medans vi åt mat.

    Jag växte upp i en kaosfamilj där middagarna aldrig var mysiga utan som att vandra på äggskal , gick aldrig att veta när allt skulle urarta till bråk och kanske värre än så. Jag hade heller inga mattider utan kunde komma när jag ville och så värmde jag maten. jag ljög ibland för kompisarna och sa att jag också skulle vara hemma en viss tid, det verkade så härligt att ha någon som väntade på en.

    Iaf, mina bästa minnen från barndomen var när jag fick äta hos min bästis, att sitta med vid deras bord gav mig verkligen en känsla av hur det kunde vara i ”normala ” familjer. De pratade om dagen, skrattade tillsammans, dukade bordet så att det såg trevligt ut (hos oss var det alltid enormt rörigt) och ja, deras liv blev det jag strävade efter. Så det kan verkligen vara en välgärning på många sätt att bjuda in ett barn till middagsbordet.

      ??

      Hade alla föräldrar till dina kompisar vetat att du hade det så så hade garanterat alla alltid velat ha dig med på sina middagar. ?

        Förutom de föräldrar som vägrar laga extra mat för att det tydligen är jobbigt ?

          Du tror att de applicera i det här fallet? Att någon tyckt det vore jobbigt?

          Inte så många tror och hoppas jag iaf.

          Ja hänger det på de är de inga problem. Men de kan bli segt i längden att planera in så andra ungar också får mat. Jag tycker de är nog jobbigt att göra mat och planera vad vi ska äta, och då är vi bara två i detta hushåll.

          Som jag skrev längre får man väl ha lite känsla för situationen. Jag har inte ens barn så jag vet inte hur det kommer vara då. Jag vet bara att jag knappt nu orkar laga mat till mig och min sambo.
          Jag tror inte svaret på den här frågan är svart eller vit.

        Kanske kan vara värt att tänka på att man faktiskt inte vet hur kompisarna har det hemma. Syns inte alltid på utsidan om de kommer från en familj i kaos. Ännu svårare att veta om man aldrig pratar med sina barns kompisar. Tex runt middagsbordet 😉 alla barn ni skickar på rummet skulle potentiellt kunna komma från en sådan familj som ts beskriver.

    Satt oxå alltid kvar på rummet när kompisarna åt. Oftast för att man redan ätit. Många kompisar åt senare än vi. Aldrig varit med om att föräldrarna frågat om man ville äta där. Ibland vågade man på sig att fråga men det blev oftast nej. Brukade undvika att vänta hos en kompis under middagen då de åt väldigt länge. Var ju typ endast om man sov över som man fick äta middag hos kompisen. Tror tillochmed då att det var vanligare att man först åt hemma och sen kom tillbaka.

    Har frågat min mamma om detta (det var så hos mig och hos alla mina kompisar, undantag om en sov över, då ingick middag ?). Hennes svar var att hon ville att jag skulle komma hem och äta middag med familjen, vilket ju inte blev om jag åt hos kompisen. Hon antog att mina kompisars föräldrar tänkte likadant. Född mitten på 80-talet. Men hon höll med om att det var lite märkligt, såhär i efterhand.

    Jag är född 85 och var med om detta hela min barndom. Alla gjorde det och det var standard. Undantaget var om vi sov över hos varandra.

    När mitt kompisgäng blev tonåringar brukade vi dock styra ihop kvällar själva med våra egna pengar och lagade mat hos varandra och hade filmkvällar.

    Många är inne på att det beror på att man ska spendera tid med sin familj, själv tänker jag att det handlar om att man inte vill vara till besvär.

    Jag har inga egna barn men funderade över hur jag skulle göra idag och jag skulle absolut bjuda på mat. Jag bjuder på mat om jag har vänner över och de stannar hela dagen och ser ingen skillnad på om det vore barn.
    MEN jag skullle nog vilja ringa och fråga föräldrarna först. Det är på något sätt inrotat i mig att det är oartigt att inte fråga föräldrarna?!
    Hänger väl ihop med hur jag växte upp, så att de inte blir förolämpade.

    Hade en kompis där det ofta hände att man inte fick mat. Droppen var dock en helg där föräldrarna hade köpt en pizza endast till min kompis. Och jag fick äta upp kanterna ?
    Vet inte om man ska skratta eller gråta!

      ❤️‍?

      Ledsen att säga att det händer än, mina barn var i våras hemma hos en gemensam kompis dem känt i tre år. Dem fick leka i kompisens rum medan kompisen satt och åt middag med sin familj. Om det är intressant qå är det en svensk familj, bor i Stockholms innerstad..

    Det kunde hända enstaka gånger att våra kompisar inte fick mat, men då var det kanske om det blev en väldigt spontan lek med kompisar och mamma redan hade påbörjat maten, annars fick våra kompisar alltid äta. Och ibland, om det var så, så kunde mamma senarelägga middagen för att när våra kompisar var hos oss istället erbjuda en lättare lunch eller mellanmål beroende på vad klockan var, men nästan alltid åt vi något.

    Men jag (född -92 btw) fick vänta många gånger, framförallt hos min dåvarande bästa kompis.

    Min senare bästa kompis var som min familj, fick alltid mat där. Den kompisen blev dessutom även vegetarian när vi var typ 12 och då när vi var hos oss gjorde mamma alltid ett vegetariskt alternativ, något min kompis älskade. Mamma köpte t.o.m även vegetariska biffar för att ha i frysen till de gånger hon inte var hemma och kunde laga mat till oss (vi åt sällan halvfabrikat, bara om mamma inte var hemma), så min kompis hade liksom ”egen” mat hos oss.

    Har själv inga barn men för mig är det självklart, skulle min unge ha kompisar över så givetvis skulle de få mat! Ofta när vi växte upp dessutom, så följde kompisar med hem efter skolan och innan fotbollsträningarna och då var det ju givet att äta innan vi skulle iväg.

    Men hallå, är det så konstigt!? ? här springer kompisar stup i kvarten, tycker ni att man ska räkna med annat till 1-2 personer extra varje dag? Nej, hallå, var bor ni riktigt? Om man har avtalat att kompisar sover över så bjuder man på mat, men inte kan man bjuda kompisar på mat varje dag ? antingen väntar de så egna barn får äta i fred eller så får de gå hem. Ibland bjuder man på mat, men långt ifrån alltid, tycker inte alls det är konstigt. Tycker snarare det är konstigt att ni gör en grej av det ?

    Jag har en sexåring som har kompisar hemma ibland, och hon är iväg ibland. Vi bjuder alltid på mat, och hon får alltid may, vart hon än kommer 🙂

    Ja tror det har att göra med spontanlek. Jag är född 85 och bodde i ett område med typ bara barnfamiljer. Vi lekte i stora grupper om 5-7 pers. Vi bytte plats vi var på flera gånger per dag. Det skulle varit omöjligt för en familj att bjuda alla kompisarna utan förvarning. Vi hade ju alla våra middagstider, och eftersom man inte messade med sina föräldrar hela tiden kunde man inte direkt förhandla om mattid eller plats. Hade någon som bodde längre bort följt med hem efter skolan eller man blivit körd till någon kompis som man planerat med så fick man mat då.

    Skulle inte heller ha velat äta hos andra hela tiden? Jag var väldigt kräsen när jag var yngre, skräcken var ju att behöva äta hos någon annan och man inte gillade maten…

    Har inga egna barn, men från mina gudbarn och kompisar ser jag att spontanleken inte riktigt verkar vara lika dan idag. Nu bokas det mer och bestäms innan. Då är det klart att det går att planera kring maten bättre…

    Mina barn är inte så gamla än att de har hem kompisar. De leker ute med barnen på kvarteret. Och då ids jag ju inte ropa om alla att äta, det håller liksom inte. ? Är dom inne å leker (före corona) så är de ju inte lika många barn, då kan jag fråga om kompisen /kompisarna vill ha! ?

    Man kanske ska fundera lite kring frågan innan man tycker till, det kan ju finnas orsaker till beteendet. Ekonomi skrev någon om och varför skulle det inte kunna vara så, det måste ju inte handla om att man skulle behöva svälta själv om man bjöd men man kanske har gjort upp ett konto för matkostnader och vill hålla sig till det för att man till exempel sparar till något stort. (När någon skrev det där svarade någon annan att ett par potatisar och en knäckemacka kunde man väl alltid bjuda på men det skulle väl inte bli så bra – kompisen får en macka framslängd medan de andra äter lagad mat?).

    I vissa familjer, vår egen till exempel, håller man väldigt hårt på att måltidsstunderna och då särskilt middagen ska vara en samling för den egna familjen, då man får tiden att gå igenom dagens händelser, inte minst med barnen. Det kan alltså bli så att man talar om känsliga saker, barnen kan ha varit med om något jobbigt. I vårt moderna samhälle jobbar ju i regel båda föräldrarna och man har fritidsaktiviteter också, det finns inte så mycket tid att vifta på för den här dagliga föräldrachecken och familjevården.

    Det kan handla om att vissa föräldrar sätter det i system och helt enkelt förväntar sig att barnet ska få i sig mat om det är hos kamrater. Det där har jag sett själv, det handlade om föräldrar som jobbade väldigt mycket och gärna slapp laga mat. Det blev en väldigt känslig situation, det är ju svårt att säga nej till ett barn som är uppenbart mycket hungrigt och svårt att ta snacket med föräldrarna, på grund av både det egna barnet och kompisen. Till slut gjorde familjen som förväntades bjuda en orosanmälan eftersom kamraten på besök inte fick mat hemma och så ordnade det upp sig, Men kompisskapet var ett minne blott, förstås. Och det blev en väldigt jobbig upplevelse för alla inblandade.

    Vi har löst det här med att helt enkelt vara tydliga i förväg, man kan till exempel, beroende på vilken ålder barnen det handlar om är i, säga att ”ni kan leka fram till klockan si och så men sedan ska vi göra annat” och så avslutar man s a s besöket vid den tiden för att sedan kunna äta middag i familjen. Det är ju bättre än att säga åt kamraten att gå upp på ett rum och vänta.

    Mina kids är 11 & 13 år och det har alltid varit självklart för oss att deras kompisar äter och fikar med oss när de är här. Och alla kompisars familjer gör likadant.

    Innan ni grinar om svensk snålhet så kanske ni ska veta hur man hade det förr. Våra föräldrar har varit tvungna att vara väldigt ekonomiska. Ingen kastade mat och man handlade det som åts upp. Deras föräldrar fick vara ännu mer sparsamma. Idag har vi generellt det gott ställt och sitter framför datorn och klickar hem mat. Barn som behövde äta hos någon annan fick naturligtvis det, man visste hur folk hade det hemma då man lekte bara med kamrater i närmiljö, alla gick i närmsta skola. Men, åt gjorde man hemma med sin familj. Det var inget konstigt med det. Man åt där man bodde. Hade vi haft sms, micro, fyllda frysar, matautomater på jobbet, färdiglagad mat/sallader så hade vår uppväxt sett annorlunda ut . Nån skrev lite raljant att ”var man tvungen att ha matlåda varje dag” ..ja annars blev man utan lunch på jobbet. Tror inte ni förstår vilken otroligt snabb utveckling vi haft. Men det hade ingenting med snålhet att göra.

    Född 93 och jag fick alltid sitta på rummet och vänta tills de ätit klart. Jag minns att jag ofta var DÖhungrig men ville inte gå hem för jag ville inte missa all lek-tid. Alla mina kompisar åt hos mig om det råkade vara så att dom var över när det var middag, och mina föräldrar var fattiga invandrare som jobbade dygnet runt för att få ihop det. Det fanns ALLTID tillräckligt med mat till alla, och skulle det inte räcka till en till portion så såg man till att alla delade med sig så man kunde göra en till portion.
    Aldrig en enda sur min från mina föräldrar, dom bokstavligen tvingade mina vänner att äta.
    Jag fick flera gånger höra att mina föräldrar var så snälla för dom bjöd på mat, men jag växte upp på det sättet. Det var inte förens jag fick svenska vänner jag fick se vad svensk snålhet är. Vill inte dissa svenskar, men det är onödigt snålt i många situationer, sluta överfyll ditt egna glas innan du ens börjar bry dig om andras så ska du se att gemenskapen och hjälpen hittas.
    Det är inte så jäkla komplicerat med barn heller, vi var bokstavligen chips-hungriga invandrarungar som fick EN chipspåse att dela bland 6 personer och det var ALDRIG något klagomål. Alla fick, alla var nöjda.

    Född 86, uppvuxen i pursvensk by. Bara en massa ”bondungar” – jag har alltid blivit bjuden på mat hos kompisar. Mina föräldrar bjöd också alltid på mat, fika etc när jag hade kompisar hemma. Det var inte tal om annat.

    Det skulle aldrig hända i mitt hem att vi inte bjuder barnens kompisar – det vi har tänkt att äta/fika det delar vi på så att alla får.

    Min son blev hemskickad när hans kompis skulle äta mat med orden ”ni kan fortsätta leka sen ..”, jag kontrade med att messa hans kompis mamma vid deras andras lektillfälle och frågade om hennes son hade några allergier för jag tänkte laga mat ?

    Det sjukaste är att min mamma var riktigt fattig och fick gå till socialen för att söka bidrag ibland när det inte gick ihop sig. Min kompis mamma jobbade på soc och hanterade dessa bidrag. Minns att min mamma grät av skam och ångest innan, då hon tyckte det var så förnedrande. När jag följde med till dem efter skolan så fick man ju alltid ”mellis”
    Min kompis åt oboy och mackor, och hennes mamma gav mig 1/4 äpple som mellis.
    Jag var med dem till en badplats en helg. De hade med sig baguetter och festis. Jag fick ingenting. Jag satt alltså där och tittade när de åt lunch och kunde inte ens gå hem och äta. Tillslut var det ett av kompisens småsyskon som inte ville ha den torra änden på sin baguette. Då fick jag den. Då såg min kompis det och då fick jag hennes ände också. Som en hund.
    Och min fattiga finska mamma som alltid lagade mat för 10 personer(så vi kunde äta rester dagen efter) . Bjöd alltid alla på mat.

    Men ärligt så är den generationens mammor likadana nu också. Jag äter inte kött och min mans mamma brukar vilja att jag ska ta med mig egen mat när vi ska dit på julmiddag och annat. Vi brukar åka dit ca 3 ggr per år. Jag har slutat följa med. Jag känner mig inte välkommen. Vi har vart tillsammans i 7 år och ändå känner jag mig som kompisen som följer med efter skolan.
    Mitt ex Chilenska mamma lagade typ en egen vegetarisk buffé till mig när jag var där på Jul. Hon var fantastiskt varm och från dag 1 var jag familj.

      Det är hjärtskärande att läsa det du skriver men jag kan ändå inte låta bli att undra. När du följde med din kamrat till stranden, varför hade din mamma inte skickat med dig något att äta? Du skriver själv att din mamma lagade storkok, kunde du inte ha fått med dig en matlåda då? Om däremot utflykten till badplatsen var spontan, ett infall för stunden och du bjöds att följa med är det skillnad, då bär man sig helt enkelt inte åt som du beskriver att kompisens föräldrar gjorde. Och även din svärmor borde verkligen tänka efter hur hon behandlar dig.

      Nu ska jag skriva något svårt och även självkritiskt som jag har funderat på när jag läst alla kommentarer här. Ja, faktiskt, jag har läst varenda en och det gör jag aldrig annars men det här är ett angeläget ämne.

      Någon tog upp att det mest var välbeställda föräldrar som inte bjöd kamrater att äta med och även andras kommentarer andas samma sak. Det där stämmer på vår familj (det var jag som skrev kommentaren ovan om att vi använder särskilt middagen till familjevård, till att till exempel tala med barnen om deras dag och så vidare och därför vill ha den för oss själva) och vi har det ju med två läkarlöner onekligen gott ställt. Men om jag får lägga min synpunkt på frågan tror jag att det här mer handlar om att man tycker att olika saker är viktiga beroende på vilken social miljö man kommer från och befinner sig i. Min erfarenhet ser i alla fall så ut att i hem där man har höga utbildningar och därmed också tjänar bra är familjen väldigt viktig, det är ingen slump att ett parti som Moderaterna, som lockar höginkomsttagare, inte bara vill sänka skatter utan även värnar om familjen. Av de här orsakerna tänker jag att det för många med oss helt enkelt handlar om att vi sätter familjen främst, det finns så att säga ingen illvilja i att man inte bjuder med barnens kamrater till middagsbordet. Förmodligen identifierar många inte ens att det finns ett problem i att kompisen får vänta på rummet men det tycker jag personligen att man bör och som jag skrev i min tidigare kommentar har vi valt att lösa det genom att avsluta lekandet innan middagen påbörjas.

        Jag minns faktiskt inte. Jag tror min mamma förväntade sig att de skulle ge hennes barn något att äta, så som hon gav barn som var hos oss mat. Ett missförstånd.
        Oavsett, så hade jag idag haft med mig någons barn som inte hade mat med sig, så hade det barnet fått min mat, utan tvekan. Finns liksom inga ursäkter. Min man bjöd med oss bonusens kompis utomlands och inte sjutton fick han köpa sin egna mat. Vi betalade. Han hade pengar med sig, men det handlar om känslan av gemenskap. Att känna sig omhändertagen är viktigt för ett barn, även av andra vuxna än endast föräldrar.

        Jo, rika människor ser mest om sitt egna. Jag som är uppvuxen fattig kan relatera till känslan av utanförskap, och även om jag och min man idag är höginkomsttagare båda två- så har jag tack och lov kvar min empati. Med ett jävlar anamma och hårt slit och inte minst det svenska samhället som även ger fattiga möjlighet till utbildning så lyckades jag ändå, MEN alla har inte samma förutsättningar. Det är märkligt hur vissa tycker sig ha så många rättigheter, men inga skyldigheter.
        Hade ditt barn blivit utsatt pga ett missförstånd hade du som värnar om dina barn, blivit mer än upprörd(?) Ibland händer saker som går utanför ens planering och då är det väl en otrolig trygghet att veta att det finns andra vuxna som behandlar ditt barn som de behandlar sina egna?

    Jag är uppvuxen med att vänta på rummet hos alla kompisar. Inget konstigt. För oss funkar det lika idag med sonens kompisar. Alla kompisar bor nära och kan gå hem och äta. Till saken hör även att sonen är högkänslig och behöver pausa leken ibland. Vi säger inte till kompisarna att vi ska äta och du måste gå hem utan vi förklarar att nu behöver sonen en paus men ni får gärna leka mera senare. Att ha en kompis med vid matbordet gör att lekdagen måste avslutas mycket tidigare pga sonen blir helt slut. Han behöver lugn och ro runt maten helt enkelt. Varför tror alla att detta handlar om snålhet eller att ”stänga ute” barn?

    Vår knodd är ännu för liten för att göra planer utan att vuxna måste involveras, så när det leks hemma bestäms ju tider och med det måltider direkt. Men jag kan förstå att det lätt uppstår en situation när barnen blir äldre och har kompisar hemma flera gånger per vecka. Vår unge är redan den där typen som trivs bäst med att leka flera samtidigt.

    Själv växte jag upp med en förälder som alltid bjöd och en förälder där situationen i familjen såg ut som så att det sällan passade. Hade ingenting med snålhet att göra utan en familjemedlem som agerade ut och var opålitlig. Jag tror aldrig detta förklarades för varken vänner eller deras föräldrar? Av anledningar fick personen sin diagnos sent i tonåren, vilket mest gjorde personen problematisk under uppväxten. Just måltiderna var en sån situation som var extremt laddad och kaosartad i alla år. Jag är väldigt glad att jag hade en till förälder där situationen var annorlunda. Där kunde jag få plats, och mina vänner. I slutändan flyttade jag också dit på heltid.

    Rent generellt tror jag mycket med ”snålhet” att bjuda låg en del i avstånd hem. Hos grannbarnen där man lekte spontant fick man ofta vänta, men hos vänner som bodde längre bort fick man middag. Jag kan dock inte minnas att det var snålhet någonstans utan man fick alltid något att tugga på eller erbjudande om att få äta.

    Hos oss var alla välkomna men jag tror att det var för att min pappa är präst.?

    Född 89, i en mindre stad i Norrbotten. Detta var standard bland min och mina vänners familjer, ibland blev man tillfrågad om man också ville äta/mamma och pappa frågade vänner om de ville äta, och då ringde man hem och frågade om det gick bra att äta hos kompisen (av hänsyn till den som lagade mat hemma). Men i normalfallet gick/cyklade alla hem till middagen, i alla fall som lite äldre, minns inte hur det var när vi var små. Har dock inte några traumatiska minnen av att vänta på rummet, och tror inte några vänner upplevde det negativt heller, det var det normala och likadant hos alla. 🙂

    Nu för tiden är 80% av alla ungar laktosintoleranta så ingen KAN äta hos oss ändå. Mkt skönt

    Uppväxt på 80-talet och jo visst, man fick snällt vänta medans de andra åt. Men det var faktiskt inget konstigt med det, det var så hos alla jag lekte med.
    Idag är jag mamma och vi har som regel att om det är en kompis hemma hos oss så bjuds det på mat. Men det har hänt att det varit 4- 5 kompisar, då får de inget. Oftast planerar jag middagen och kompisar kommer spontant. Då är det inte lätt att mätta alla. Ibland gör jag pannkakor, då räcker det till många!

      Linda: Det handlar nog inte om maten i sig, utan om att vara ensam och utestängd. Om man sitter 2 eller flera och väntar på rummet så är man inte ensam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.