Hej och glad måndag <3
Här är det lite lördag hela tiden just nu. Vaken när min bebis är vaken och försöker sova när min bebis sover. Min kille lagar mat och puffar kuddar och vi somnar i en stor hög och småpratar med varandra när staden sover.
Har så mycket hormoner i kroppen. Måste gråta flera gånger om dagen över att vår bebis är så gullig. Hur kan han va så gullig och så otroligt liten?
Jag och Björn ser Succession för det har jag inte gjort och jag gråter över att alla karaktärerna en gång har varit små bebisar. Mänskligheten är så skör och gullig, men det går inte att ta hand om alla. Jag får försöka ta hand om min pojkvän och bebisen så bra jag kan. // Sandra Beijer
Jag vet inte vad det är med Sandras uppdatering på bloggen om sin bebis som får mig att le.
Hon verkar så förvånad över att det faktiskt var en bebis där inne i magen som kom ut och var så söt och inte minst HENNES!
Ja ja, hennes och Björns bebis men ni fattar. 😉
Det är liksom inga utbroderade inlägg om magiska förlossningar, och om hur livet nu äntligen kan börja, utan hon gråter några gånger varje dag över att deras bebis är så gullig.
Grattis, grattis, grattis till den här gulliga och lilla bebisen som Sandra och Björn bakat tillsammans.
*letar upp en bild med ett litet handhjärta i smyg.*
Föregående inlägg 
I sin enkelhet, så fint❤
Livet ❤️
Väldigt rart.
Anknytningen verkar funka finfint <3
Bläää sån pretto kommentar
Fast det är inte ”pretto” om du läst hennes blogg.
Jo, det är just det det är
Fint. Känner så igen det. ❤️
Väldigt fint beskrivet. Inväntar känslorna som tar över när man tänker på att de växer upp, blir tonåringar, kan råka ut för hemska saker, känna besvikelse eller bli mobbade ? Mitt hjärta går sönder av att tänka dessa tankar❤️ Gör ni andra det?
Låter jobbigt…
Fint skrivet av henne!
Alla som har kritiserat henne för att hon inte ville bli mamma och att hon uttrycker sig fel hoppas ni skäms nu.
Hon gör och skriver sina känslor på sitt sätt. Jag respekterar också att hon inte lägger ut BB bilder eller bilder på bebisen direkt. Det känns som att hon tar sig tid att uppskatta den situation hon lever i utan att göra det till ett PR jippo som en del andra influencers.
What? Varför skulle man skämmas? Hon har varit extremt osympatisk och oödmjuk i hennes sätt att kommunicera det senaste halvåret, och hon har definitivt velat göra en ”grej” av att hon känner såååå olikt från alla andra och att det minsann är viktigt att alla vet det. Har precis samma usla syn av henne som tidigare.
Därför att det är hennes upplevelse! Du tycker inte att hon är ödmjuk men hon blir väl inte en sämre mamma eller vill ha barnet mindre bara för att hon inte skriver som DU vill.
10:54 håller med. Hade en kompis som var självupptagen men det ändrades när hon blev mamma.
Osympatisk????? Oj pratar vi om samma människa?
Fast just att säga exakt så som du skrev längst ner är väldigt konstigt! Du har väl ingen aning om ifall Sandras liv börjar nu? Hon kanske ser det som slutet på livet (inte troligt, men ändå). Jag tycker att det är otroligt provocerande att folk ska tala om för en att det är NU livet börjar, inget kan någonsin mäta sig med detta mm. Ja det är en helt ny era, men för många är det faktiskt inte mer än så.
Håller med! Man kan tycka att ens eget liv börjar/började med ens bebis, men det är konstigt att springa omkring och tala om för andra att deras liv börjar nu. Du har ingen aning och det är inte peppigt någonstans.
”Ok, tyck det men tala inte om för mig vad jag ska tycka”. Det är ju precis det du gör med ditt ”nu börjar livet”-snack. Vissa tycker det, vissa tycker inte det så tala inte om för dem vad de ska tycka.
Men du talar ju för henne när du säger att hennes liv börjar nu. HUR vet du det??
Fast visa glädje över sin nya situation är inte samma sak som att tycka att livet innan just denna händelse var meningslöst?
Koala: håller med dig!?
Den där kommentaren är så sjuk. Ingen skriver eller menar att livet innan man får barn är meningslöst.
Sluta bara ?
Men oj vilket känsligt ämne detta var för dig. Tror du behöver ta en paus och lugna ner dig lite här. Och sluta provocera folk med flit, det slår ju bara tillbaka på dig själv.
…säger hon som skrev sin kommentar med caps ???
Var inget, såg att det inte var samma person som skrivit dessa kommentarer.
Nej, det var ett svar till personen som gillar caps lock.
Varför skriker du?
Vilket märkligt resonemang, man kan ”påvisa glädje” men ändå känna att beskrivningen ”nu börjar livet” är helt off.
Och du gör det??
Haha du vet verkligen inte hur man ”känner av en situation” ? . Bara lägg av, och sluta säga åt folk hur de ska känna.
Men det är inte samma sak som att deras liv börjar när de fått sitt barn!!!!
Att tycka att livet börjat efter barn har ingenting med hur glad man är för barnet eller kärleken till det!
Fast många känner så. Jag gjorde det trots förlossningsdepression, livet innan var slut och ett nytt började. Det blir en så tydlig markering för det gamla och det nya och för vissa, som jag, så blir det för mycket. Jag skulle dock själv aldrig säga ”livet börjar nu” iom med att för mig var det läskigt men jag kan ändå förstå vad som menas. Kanske livet börjar på nytt är mer passande.
Eller bara ”en ny era i livet”.
Eller hur, ingen hade reagerat negativt på typ ”livet börjar på nytt”.
”Nu börjar livet” däremot antyder att allt där innan inte var riktiga livet utan ganska meningslöst. Det är en sorglig inställning till livet tycker jag. Som att livet innan barn inte har samma värde. Titta på ditt eget barn och fundera över om det verkligen är rätt att säga att denna lilla persons liv inte har samma mening som ditt liv, eftersom barnet (till skillnad från du) ännu inte producerat avkomma.
Givetvis kan ett liv utan barn, eller ett liv som slutar innan man t ex kommit upp i fertil ålder, vara sprängfullt av mening.
Ja det var exakt vad jag skrev ?. Hur går det egentligen med läsförståelsen?
Men hur ska du veta en sådan sak? För allt man ser på sociala medier är sanning? Ju mera och perfekt folk håller på och uppdaterar sina kanaler destu sämre verkar de må. Genuint lyckliga personer behöver inte inkludera alla på internet och få deras bekräftelse.
Du visar ju precis hur ni barnälskande människor beter er. Med en gång någon får barn blir det genast en kommentar om att livet börjar och att du ser hur människor fylls av glädje och eufori. Det är väl klart att man blir glad av en söt bebis? Jag som inte är barnkär blir glad av en söt bebis men föredrar livet utan och mitt liv är precis lika mycket värt som de med barn.
Det är ingen som har sagt att man inte får lyckönska någon. Men för det första så är inte detta SBs blogg, dvs detta skrivs inte direkt till henne. För det andra så är ”nu börjar livet” ett värderande uttalande, som antyder att ett liv utan barn är mindre värt (inte är ”livet” på riktigt). Fatta att det bara är onödigt att häva ur sig sådant – särskilt på en öppen plattform som denna. Det finns tusen andra sätt lyckönska någon på, prova ett sådant istället ?
+1! Jag var nog lika grinig som alla andra provocerade barnfria (som lever ett underbart och värdefullt liv blabla) i denna diskussion innan jag blev mamma själv. Sen förstod jag <3
Det är inte bara barnfria som tycker att det är en konstig sak att tala om för någon annan när dennes liv började!
Okej, det är den nivån du ligger på ?
Varför blir du så provocerad? Varför kan inte de som tycker att livet börjar med barn bara få skriva det? Som någon skrev innan är det en reflektion av vad man själv känner, ingen uppmaning. Lugna dig.
Det är klart att dom som känner så FÅR säga så, men vi verkar vara väldigt många som tycker att det är väldigt märkligt att säga så och som inte uppskattar den kommentaren. Det är allt jag försökt säga om detta, att det är märkligt och att många faktiskt inte uppskattar den kommentaren. Ett grattis till bebisen hade betytt massor för mig men ett ”nu börjar livet” hade enbart känts märkligt och mer som en diss mot mitt tidigare liv och jag hade helt enkelt tagit det som en negativ kommentar.
Har tre barn.. håller helt med. Finns ingen som helst anledning att tala om när en annan persons liv börjar eller inte. Bara sköt ert eget… liksom.
Alltså jag vill ha barn och tiden jag spenderat i soffan när man passat bekantas bebis är underbar så jag kan tänka mig att det kommer vara helt fantastiskt att vara med mitt eget. Men att då säga NU börjar livet? Nej en annan del av mitt liv börjar.
Just nu har jag också en helt fantastiskt liv, ett liv som jag antagligen kommer sakna eftersom jag inte kommer kunna göra det i samma utsträckning när jag har barn.
Kanske för att du sprider dumheter? Jag som barnfri tar inte åt mig, jag vet att mitt liv pågår.
Googla ”ångra barn”. Det finns många som tycker att livet tog slut när barnen kom. De behöver inte läsa det du skriver och få ytterligare sten på börda.
Hahaha. Jag var såklart jätteglad när min son föddes, men inte sjutton tyckte jag att ”livet började då”.
Folk i min omgivning hade vett nog att inte säga mer än grattis. Men om dom hade sagt att ”livet börjar nu” så hade jag definitivt argumenterat emot. Jag hade ett fullgott liv innan också som var minst lika värdefullt. Det var bara barnfritt.
Jag hade inte blivit kränkt nej, men visst hade jag ifrågasatt påståendet helt enkelt för att det är så dumt.
Haha oj.. okej. Ja det är väl synd då. ?
Den sanna glädjen? Att tycka allt innan var meningslöst och leva endast för sitt barn? Ok, sunt…
Jag har barn och tycker ändå illa om den kommentaren.
Den är dum. Givetvis pågår livet även innan man får barn. Om du har flera barn och en del av dem väljer att skaffa egna, andra väljer att låta bli, skulle du säga att de som skaffar barn har mer mening i sitt liv och att de som inte skaffar barn egentligen aldrig riktigt levt?
För det är så det låter. välj en bättre formulering istället.
Sen givetvis ger mitt barn mening till mitt liv, precis som alla personer jag älskar. Men det fanns massor av mening innan henne också.
Känns som detta kommentarsfält vimlar av frivilligt barnfria som blir provocerade. Kommer aldrig våga uttrycka min enorma kärlek till barn här igen, redan gjort det misstaget i en annan ”nu börjar livet”-diskussion.
Det handlar dock inte om att man inte får uttrycka kärlek till sitt barn utan om det ska uttryckas på ett visst sätt och gör man inte det blir man påhoppad. Inte alla som får barn tycker att livet börjar då. Det betyder inte att de inte älskar sitt barn och är lyckliga.
Varför kan inte ni som tycker att livet börjar när ni får barn acceptera att en del föräldrar inte känner så?
Same.
Nja, det som möjligtvis kan vara provocerande är alla generella uttalanden om ”livet”. Att någon uttrycker kärlek till sitt eget barn tror jag ingen har något emot.
Det är väl bara att beklaga att du tydligen hade ett så fattigt och innehållslöst liv
Så dina stackars barn har alltså inget liv?
Varför är det så förbannat svårt för många härinne att bara acceptera att andra tycker olika? Jag förstår inte det! Somliga tycker att ”nu börjar livet” är skitbra… fine! Men låt då de vara som inte håller med. Det går liksom att hålla två bollar i luften samtidigt.
Låter som att du är den som är mest bitter här, hoppas att du mår bättre snart! ? Ett tips är att lägga din fulla fokus på dina barn istället för att kommentera här för att verkligen vara den supermamma du vill framstå som!
Vad barnfria inte fattar är att alla med barn har en gång varit barnfria och nu vet något som de aldrig kan förstå. Välj livet utan barn om du vill men varför ska man mörka moln över andras upplevelser? Jag gillade mitt liv innan barn också men det är denna tiden jag kommer att tänka tillbaka till när jag är gammal.
Skillnaden på barnfria och de som väljer att bli (eller försöka bli) föräldrar är ju viljan att ha barn.
Kanske vi uppskattar livet utan barn olika, och det ligger till grund för det beslutet? ?
Jag är tacksam varje dag över att kunna välja bort barn, känner dom som går och blir föräldrar så före dom får sina barn? Nej
Det är det väl ändå ingen som påstår. Men att påstå att ”livet börjar nu” är ju att indirekt säga att folk utan barn inte har någon mening med livet i princip.
Man får givetvis tycka att barn är meningen med livet, men man måste ju faktiskt inte pracka på andra sina åsikter. Varför duger det inte att säga ”grattis till bebisen”?
Jag var nöjd med mitt liv före barn och nu när de är vuxna är jag fortfarande nöjd med livet. När jag fick mitt första barn kunde jag i mitt hormonstinna euforiska tillstånd känna att nu börjar livet. Men det var min känsla och i den låg ingen värdering i att barnlösa eller föräldrar som inte kände så var sämre/fattigare på något sätt.
Med facit i handen började inte livet när jag fick barn, snarare en ny fas som även den blir gammal och invand och som vad det lider byts ut av nästa fas. En fas när barnen flyttade hemifrån och jag njöt av känslan att få tillbaka mitt kylskåp. Alla lever sin version av livet och alla känner olika. Det känns konstigt att tvinga människor att censurera sina känslor.
Men det är väl heller ingen som påstår att man ska censurera sina känslor. Det räcker väl om man inte prackar på sina egna känslor på någon annan? Om en nybliven mamma tycker att ”nu börjar livet” så är det ju helt fine. Men varför ska andra börja pracka på den nyblivna mamman sina känslor?
Man kan ju bara säga ”grattis till bebisen” utan att indirekt berätta för mamman att hennes liv var utan mening innan. Om mamman själv tycker så och uttrycker det så har jag inga åsikter om. Problemet ligger när andra gör värderingen gällande någon annans liv.
Tack för svar nu fattar jag vad tråden handlar om det var lite oklart för mig. Håller med om att det är onödigt att trycka på sina egna känslor om ingen frågar. Själv tycker jag det är lite sorgligt när jag tittar på en del av mina vänner som tycker att livet är slut när barnen flyttar hemifrån.
Ja jag kan såklart bara tala för hur jag själv resonerar, men jag tänker som så att om exempelvis SB säger ”Åhh, äntligen är bebisen här, nu börjar livet!” så lägger hon en värdering i sin eget liv och det är inga konstigheter. Om folk tar illa upp över det så är det deras problem.
Men om ”Lisa” säger till SB ”Grattis till bebisen, nu börjar livet!” så lägger hon en värdering i en annan människas liv vilket är lite tokigt.
Tråkigt med dina vänner som känner så, känns som att dom har ”tappat bort sig själva” i föräldrarollen då. :/
Nä precis! Samma med barnfria som säger att de visst älskar sitt djur lika mycket som andra älskar sina barn- de med barn har ju ofta haft/har ett högt älskat husdjur själva och vet ju att kärleken är på olika nivåer ?
Skulle du säga att kärleken till dina barn är helt villkorslöst?
Även om hen våldtar, mördar och/eller misshandlar? Skillnad om det är främlingar eller barnets partner/barn ?
Genuin fråga för tänkte att man skulle kunna ändra ”NU börjar livet” till att ”nu känner du riktigt villkorslös kärlek.”
Har inget barn men vetefan om jag hade kunnat älskat mitt barn om det mördade någon.
Jag tror att man fortfarande skulle älska sitt barn. Barnet har ju inte alltid varit en sådan person som mördar/våldtar/misshandlar. En gång var ju barnet det där lilla knytet med ovillkorlig kärlek. Någon som sökte dig efter tröst och kärlek. Även om barnet sedan blir en person du själv inte kan acceptera eller älska så älskar man fortfarande personen som var. Om du förstår hur jag menar? Som att man ju alltid älskar en person som är framliden. Trots att man älskar nya personer efter det. T.ex. en framliden partner vs en ”ny” partner.
Jag tror att vissa saker är otroligt svåra att förlåta men kärleken finns nog i de flesta fall kvar ändå, ja. De flesta föräldrar besöker ju sina barn i fängelset oavsett vad de gjort.
För dem ja. Man kan ju inte veta hur andra känner. Sen tror jag folk älskar sina djur olika mkt. Alltså person A älskar djur på en nivå, person B mkt högre osv.
Det är DITT liv. För mig låter det som en mardröm.
Men herregud att du gillar att sitta i soffan och titta på ditt barn handlar väl mer om att det passar ditt liv just nu. Hade du varit lika lycklig om det hände för 10 år sedan?
Det är klart du får tycka det!
Problemet är ju att ni som tycker det inte förstår hur någon kan ha en annan åsikt.
Ni vill att vi ska acceptera er min ni accepterar inte vår.
Har ni en mysig stud? Trist då att den är helt meningslös ur ditt barns perspektiv eftersom ”ingenting innan man får barn spelar någon roll”.
Hon kanske inte ens väljer att skaffa barn själv. Trist då att du satt ett meningslöst liv till jorden!
(Nej så fungerar det såklart inte – men så dumt är det här resonemanget. Givetvis blir folk sura när ni säger till dem att deras liv saknar egentlig mening, det är elakt och det har inget att göra med att du njuter av fint dotter)
Då kan du få höra en nu. Jag kaniner ut nåt på insta/fb om att jag var gravid, och när jag gick ut med det på jobbet sa jag åt kollegorna att jag INTE ville prata om det/diskutera på fikat eller alls på just jobbet.
Jag vill inte ha kletiga grattis och tips/råd eller kommentarer som ”nu börjar livet” osv från folk jag egentligen inte känner och knappt tycker om.
Åh jag känner precis som du! Vill inte ha en massa uppmärksamhet och gulligull från kreti och pleti.
Det är ju du som säger att Sandras liv börjar nu för att hon lägger upp bilder på sin son? Så skyll inte dina gliringar på oss andra.
?
Jag är en mamma och jag uppskattar inte det där ”nu börjar livet”. Ett annat slags liv ja. Men livet innan var också meningsfullt och härligt. Jag gick inte och väntade på att livet skulle börja liksom ? Att vara glad och tacksam för sitt barn betyder ju inte alls ”nu börjar livet”? Förstår inte resonemanget alls.
Folk säger det ju rakt ut som ett allmänt påstående, då är det ju till alla.
Viss skillnad… genom att du skriver ”hon”.
Va?
En del säger det här, allmänt sett, och en del säger det om (”till”) Sandra. Men ni kan ju inte veta vad hon känner så det blir ju konstigt. Det rätta vore att säga ”nu tycker jag att livet börjar för dig” och det är ju skumt. Eller ”nu är du i den sitsen jag tyckte livet började”. Helt onödigt. Och gäller det henne tycker ni väl det gäller andra okända med?
Jag tycker mest att det är ett väldigt omodernt tankesätt. Jag hade ett jättebra liv innan min dotter och ett jättebra liv med henne. Det betyder inte att det ena är bättre än det andra. Jag är ledsen att du verkar ha levt ett så innehållslöst liv innan dina barn, men du behöver inte bli provocerad av att andra inte har haft det.
Dessutom känns det som att mammor med den här attityden också borde reflektera över sig själva som personer. Annars har man nog en väldigt tuff framtid när barnet flyttat hemifrån och inte längre behöver en på samma sätt.
Du är okej precis som du är, ditt värde sitter inte bara som mamma! <3
Så innan man har barn så har man inget liv?? Skumt!!
De som inte vill ha barn då? Har de inget liv alls??
Men vad säger att personen är anti-barn? Herregud vilken konstig värld du verkar leva i!
???!!!
Jag tror på att tänka hur man uttrycker sig överlag utan att man behöver vara extremt pk osv osv, det handlar bara om att visa omtanke. Kan jag underlätta för någon som är ofrivilligt barnlös genom att inte säga eller skriva ”nu börjar livet” till andra så gör jag gärna det (för man vet aldrig vem som läser eller hör). Det ligger en värdering i det uttrycket – livet pågick inte innan barn. Det pågick såklart inte på samma sätt och det är det nog ingen som skulle påstå, men likväl ligger det en värdering som kan påverka andra negativt. Det är självklart deras sak att också hantera vad andra säger men om vi kan hjälpa varandra, varför inte tänka på vad vi säger?
Vill man lyckoönska nyblivna föräldrar finns det andra sätt samtidigt som man är omtänksam mot ofrivilligt barnlösa och respektfull mot de som inte vill ha barn. Är bara en win-win-win ☺️
Men stackars dina barn som har en galen förälder
Som frivilligt barnlös (och osäker på ifall jag vill ha barn) så känner jag mest att man ju som mamma inte kan ha ett särskilt menigsfullt liv om man orkar ge sig in och käfta om sådana här grejer 😀 Det verkar så himla ängsligt.
Fast SB skrev ju i sin text att hennes känslor/gråt berodde på hormoner dessutom? ? när man är dopad med hormoner vet man ju inte hur man känner i det långa loppet 😉
Jag har aldrig påstått att det skulle vara kränkande att skriva så, bara att det är konstigt (och för just mig, provocerande). Jag har parat med många av mina vänner om detta och alla har hållit med om att det är en väldigt konstig sak att säga, vissa har tyckt att livet börjar efter första barnet och andra har inte tyckt det men ändå knytit Ann till sitt barn, älskar det och skulle göra vad som helst för barnet. Men även de som tycker att DERAS liv börjat efter barn tyckte att det är märkligt att en annan människa ska tala om det för en.
Jag har inte talat om vad andra ska tycka, jag har uttryckt vad jag själv tycker. Du däremot vill ju tala om för andra när deras liv börjar.
Du skriver att du vet hur man känner av en situation, men hur tror du det känns för någon som kanske har kämpat i många många år med att bli gravid att få ett ”Nu börjar livet!” Slängt i ansiktet när personen äntligen lyckas bli gravid?
Personen kanske har flera missfall och flertalet misslyckade IVF-försök bakom sig i kampen att bli gravid, personen kanske önskar sig ett barn mest av allt och känner otrolig sorg över att inte få ett barn.
Ta och reflektera lite över hur ett ”nu börjar äntligen livet!” Kan kännas för den personen.
Nu har hon lagt upp ett längte blogginlägg också ☺️
längre *
Hoppas alla som skrev så vidriga saker om Sandra och hennes känslor kring att vara gravid läser detta och skäms. Och kanske t om förstår nu att för vissa är det det konstigaste dom varit med om, att vara gravid, men att det per automatik INTE betyder att man hatar sitt barn. Usch, hoppas Sandra orkade vara stark och inte tog åt sig.
Jag minns att folk använde just den termen när vi gick ut med att vi skulle få barn och att jag tyckte det var SÅ konstigt! Jag hade ju levt i ett antal år redan; pluggat, jobbat, bott utomlands, blivit kär, och så vidare, men det var som om allt det inte skulle ha hänt eftersom livet tydligen börjar när en får barn?
Och de som aldrig får barn, vad händer med deras liv enligt detta tänk? Nu när det gått många år sedan dess kan jag konstatera att ett annat slags liv tog vid när jag blev förälder, ett där mkt av mitt fokus kretsar runt familjen (speciellt när man har småbarn såklart), men jag håller fortfarande inte med om att livet började då.
Jag tänker ofta på en episod då svärmor sa till min mans brors fru ”detta är livet” när vi åt lunch och hon höll deras lilla bebis. Jag och min man hade försökt få barn länge utan lycka (det blev inga barn). För oss var det jobbigt att bara vara på lunchen och sedan denna indirekta antydan att vi inte levde livet. Ibland kan man vara lite försiktig i sina uttalanden.
Tror SB hade motsatt sig ganska hårt att du gapar ut att hon är bevis på DIN känsla…
Kul med dagens lite längre inlägg. 🙂 Skönt hon fick en så bra upplevelse av personalen och sjukhusvistelsen, det hör man ju inte ofta om nu för tiden. Också skönt att hon fick sitt önskade kejsarsnitt.
Det är ju lite så det känns; man vet att det ligger ett barn i magen men det är lite svårt att fatta förrän man träffar bebisen. Då ser man ju vem personen är också.
Det är ju ändå en väldigt abstrakt tanke, speciellt med första barnet. Jag åkte till förlossningen och var nånstans inte helt 100 på att det verkligen skulle komma en bebis. Tänk så var det bara en förstoppning.
Jag hade samma känsla. Och då var barnet ändå extremt efterlängtat efter många års ofrivillig barnlöshet och IVF. Men när vi fick träffa barnet första gången var allt så självklart, det var klart att det var hen som jag burit på som till sist var här. Jag tror jag sa ”men hej, där är du ju!” som första kommentar. ?
Jämför hela Sandras dokumentation är graviditeten (bilder, beskrivning, content) med andra flunsor. Inga privata sjukhus, utan Sös!! Inga samarbeten eller mjölka ut allt i livet för lite likes.
Finns det fler av er som mist sin bebis? Blir så omtumlande att läsa om allas andras glädjehistorier jämt <\3
❤
Wow. 32 av 36 kommentarer består av att ett gäng kvinnor bråkar om ifall livet börjar nu. Man blir mållös.
Samma kvinna snarare.
Och så börjar diskussionen igen?
Så dina barn har inget liv?
Spot on kommentar. Mitt liv existerade väl i allra högsta grad innan jag fick barn? Livet MED barn började ju när jag väl fick barn. Men jag hade ett liv innan och konstigt nog har jag ett liv alla de andra dagarna också. Precis som mitt barn har ett liv. Eller väntar han bara på att få ett barn för att få leva?!
Om första barnet är dödfött då? Eller PSD? Avbryts livet då? Alltså mammans liv.
Men va vilken sjuk kommentar
Ja så känns det faktiskt! /Förlorade ett barn vid fl.
Jag har barn och jag kan inte säga att livet började när jag fick barn. Ett annat liv började, ja. Det finns ett före och ett efter, men mitt liv var inte på något sätt innehållslöst innan.
Det här är en så tydlig effekt av vår vana vid åsiktsföreträde. De barnfria menar att de har störst rätt att tycka något i frågan eftersom det är dem det handlar om men alla med barn har ju en gång varit barnfria och anser sig därmed också ha rätt att uttrycka sig. I detta fall blir det svårt med åsiktsföreträdet och diskussionen blir helt lost. Intressant att beskåda. Can’t we all just agree to disagree?
Men livet börjar ju när man föds? En del hävdar att livet börjar i livmodern, förvisso, men när du föds är när du registreras som ett LIV. Det är ju så det ÄR. Går liksom inte att argumentera mot ?. Däremot kan en förälder KÄNNA ”det är nu livet börjar”. Men personen var ju inte död innan barnet anlände så livet hade redan börjat.
Stämmer men tror att du kanske uppfattar frasen på ett annat sätt än de flesta andra. Att livet börjar för barnet är helt korrekt men många tolkar frasen som att livet nu skulle börja för mamman. Det är den biten det råder delade meningar om…
Men mammans liv börjar ju när hon föds? Så din kommentar håller inte riktigt.
Nej, det här är något som händer när man framför en åsikt som de flesta inte håller med om. Om du inte tål att folk inte håller med dig kanske du ska sluta ge dig in i diskussioner överhuvudtaget? Förutsatt att du inte trollar då ??♂️
Så söt bebis. Grattis till familjen!
Blev faktiskt rörd av hennes blogg i dag. Så fint. Skört och vackert. Stort grattis till familjen!