Vuxna åldrar del 2

77 kommentarer

Så less på åldershetsen generellt. Varje år när jag fyller år känner jag tacksamhet över att jag fått vara med ett år till.
Tycker för övrigt exakt allt blir bättre med åldern, men det kanske jag omvärderar när ev åldersrelaterade krämpor smyger sig på (är 35+ nu)

Lite många ”år” där kanske ja, jag ber om ursäkt på förhand?

Jag tycker inte att allt blir bättre men inte allt blir sämre heller.

Jag har mer trygghet idag, både i mig själv men även rent ekonomiskt osv. Stressar och oroar mig mindre över saker i allmänhet. Mer självsäker.

Däremot har jag fått en del krämpor med åldern, min rygg har tagit skada av ett fysiskt jobb med dålig arbetsmiljö. Jag orkar inte på samma sätt som när jag var yngre, vilket jag saknar.

Men visst, jag är också glad för varje nytt år jag får.

Tyvärr trodde jag det skulle bli lättare men nej. Mer ont och galna hormoner. Sedan blir ju ryggsäcken tyvärr tyngre med tex människor som gått bort och andra jobbiga upplevelser. Så det blev inte lättare. ?

Det blir bättre med åldern. Fram till 50. Då slutar den positiva utvecklingen _D Ledsen, men det är sant. Livet var på topp vid 40! HELT KLART! Ni som är kring 20 och 30, ni har det göttaste framför er!

Jo men det är ju meningen. Då har man levt hälften och döden knackar på dörren så krämporna kommer och förbereder en.

Jag känner vittringen av liemannen ? hjälp!!

Haha, sant!! Man är liksom överst på kullen och sen går det down hill. Man har bara lite svårt att tackla det när det bara gått uppför och blivit bättre och bättre so far.

Stackars dig. Själv har jag passerat 60 och jag har turen att vara frisk, vältränad och har tagit mig friheten att lägga arbetet på hyllan. Är inte rik men har ett litet hus som jag själv valt på en plats där jag stortrivs med naturen och havet rätt utanför knuten. En handfull vänner finns i närheten och ibland tar jag mig friheten att bara vara för mig själv. Har sambo, barnbarn och hund. Väljer de strider jag vill och låter inga negativa människor gnaga och tära. Alla åldrar har sin tjusning men med åren kommer nya intressen och saker man vill utforska. Tror att man själv styr sitt liv mot de mål man har och ibland kan det gå lite i kringelkrok innan man når fram men då har man ju fått lära sig nåt nytt i alla fall. Tycker det är synd om man låter några siffror bestämma utan lev livet var dag och var glad för alla dagar du får.

Låter underbart! Menade inte att det är synd om mig, inte ett dugg. Det känns bara som om 40 var PEAK liksom. Man var ”ung” och fortfarande snygg. Nu undrar jag vad det är för kärring som ställer sig framför mig i spegeln, haha. I övrigt kan jag bara hålla med i allt du skriver!

Så fint o sant skrivet, jag är 56 om några dagar o har aldrig mått bättre. Stillheten i själen – den känslan alltså?

Får jag fråga då, ni som är ca 20 år äldre än mig, har ni sex? För mig känns det jättetråkigt om den biten ska dö ut med min man, eller hittar man andra sätt av närhet? Får lite åldersnoja och panik över just detta.. annars känns livet bra här nu några år innan 40…

Ja man är ju liksom inte död där nere bara för man är ”gott vuxen”?

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Varje ålder har såklart sin charm, man var odödlig och livet var bara fyllt av möjligher när man var 20.

Tyckte 30 var tuffast, då insåg man att livet går ganska snabbt (var ju 18 typ igår) och att den tidens ungdomar såg en som ”gammal”.

Men vid 40 kändes det som allt har kommit på plats och njuter verkligen av livet nu och ser fram emot vad 50 har att erbjuda ☀️

Så här i efterhand (eller ja, några år till innan det är helt slut hoppas jag) så tycker jag nog att mitt liv var på topp 20-25 ungefär. Hade jag kunnat så hade jag varit i den åldern hela livet.

Allt blir bättre med åldern tycker jag! Framförallt mentalt. Mer skinn på näsan pga mer erfarenheter och andra prioriteringar.

Är lite över 40 och studerar, reser och gör mycket mer roligt än jag gjorde i 20-års åldern! Då jag hade dåligt med pengar, träffade idiotiska killar och prioriterade mitt egna mående väldigt lite. Eftersom jag är barnfri känner jag mig fri att bruka min egen tid och tänker aldrig på ”hur det ska bli sen!”.

Också barnfri och ”äldre”. Skönt att ha sin frihet och samtidigt kommit längre i yrkeslivet etc.

Jag är också över 40, har två små och en på väg. Känner mig också mycket friare nu. Pluggar också utan att känna samma stress över att prestera på topp då jag redan har ett bra jobb som jag trivs med. Är också mer mån om min hälsa än som yngre då jag liksom hängde på krogen som att det inte fanns någon morgondag och sov 2 timmar per natt. 😉

Tycker också det är härligare att resa som 40 än som 20, då var det bara festande och back pack, nu vet jag vad jag gillar och vågar ta med barnen på längre resor och så. Har mer pengar med så det är liksom inget måste att sova på alla sunkhak som man kanske gjorde som yngre. Allt har ju sin charm, alla åldrar på något sätt.

Tänker dock inget alls på ”hur ska det bli sen”, det kände jag dock mer stress över som 30-åring när fler började bilda familj och folk runt omkring tjatade på en.

Må hända att åldern bara är en siffra men det är också jättejobbigt. Jag fyller 30 i maj. Hur är en 30åring? Är jag 30 mentalt?
När jag ser andra 30åringar så känns det som att alla har sån ordning på sina liv och de känns så gamla och mogna. Jag känner mig inte alls gammal och mogen. Och ordning på mitt liv? Jodå, men jag är inte där jag vill vara och lever inte det liv jag hade hoppats på att göra när jag var yngre och blickade framåt.
Gamla klasskompisar bygger hus, några ska få barn, andra har klämt ur sig flera stycken och I can’t even get a text back. Så även om åldern bara är en siffra så är det mycket mer som spelar in i den där siffran. Sen vet jag att man inte ska jämföra sig med andra, men det är också svårt att inte göra det ibland.

Det är också jobbigt att fylla 30 eftersom inte många tror att jag är det. Senast i vintras var det en som frågade vad jag skulle göra efter studenten.?

Om det är till någon tröst så kände jag exakt samma sak när jag skulle fylla 30.
Men jag hade allt annat än ordning på livet. Jag sprang rätt duktigt in i väggen när jag var 28 och var sjukskriven i över två år.
När jag fyllde 30 hade jag precis börjat arbetsträna och det kändes som att jag backat i både karriären och övriga livet och var verkligen på ruta 0 igen. Den där frågan om ”vad jag skulle göra efter studenten” var egentligen högaktuellt eftersom att jag insåg att jag inte skulle palla gå tillbaka till branschen.
Det var extremt, extremt svårt att inte jämföra mig med gamla klasskompisar under den tiden. Det var supersvårt att inte göra det, ibland faktiskt omöjligt.

Ja men förstår! Hur gammal är du idag och hur har det gått, har det vänt?

Jag fyller 36 i år och det har definitivt vänt. Efter arbetsträningen fick jag ett jobb där jag supertrivs på, är fortfarande kvar efter 5 år och känner inte att jag vill söka mig härifrån.
Jag skilde mig från mannen som var en stor bidragande faktor till varför jag kraschade så hårt som jag gjorde. Det gjorde att jag kunde fokusera 100% på min egna utveckling.

Nu är jag fortfarande lååångt ifrån där jag vid 25 år trodde att jag skulle vara. Då hade jag som mål att ha villa, volvo, ungar och en karriär. Liksom att allt skulle se perfekt ut på ytan. Men efter utbrändheten och speciellt perioden efter skilsmässan så har jag omvärderat livet väldigt mycket.
När jag fick tiden och platsen för mig själv blev jag nog mer bekväm kan man nog säga. Det här med att se bra ut framför alla andra blev inte lika viktigt, inte viktigt alls faktiskt och jag la ner den här fasaden helt och hållet. I och med det började jag också ifrågasätta normer och mig själv väldigt mycket och kom underfund med att den här kärnfamiljen och karriär som jag hade inpräntat att jag skulle ha inte alls var något som JAG ville ha, utan det är något som samhället säger att jag bör ha, om du är med på vad jag menar.

Nu blev det ett rätt långt svar på en kort fråga 🙂 Kortfattat kan man väl säga att det vände för att jag nu ser till vad mitt nuvarande jag vill ha av livet och jag är inte fast vid vad 23 åriga jag tyckte att jag skulle göra med livet.
Vissa skulle nog kalla det för Peter Pansyndrom eftersom att jag lever väldigt mycket i nuet och inte tänker speciellt mycket alls på framtiden längre. Men det skiter jag faktiskt i 😀

Heja dig!! ❤️??

Tack så jättemycket!

Din kommentar gav mig sjukt mycket hopp. Är 32, varit sjukskriven för depression i två år, har arbetstränat i sju månader och är på väg ut i arbetslivet på riktigt igen. Har tappat mitt jobbsjälvförtroende och att jag faktiskt kan något. Fick idag veta att jag gått vidare i en rekrytering så där fick jag väl lite kött på benen iaf. Vet inte vart jag komma men kände igen mig så starkt och du gav mig hopp framtiden! Tack!❤

Åh vad kul att höra! ❤
På ett sätt önskar jag ingen gå igenom samma grej, men det förändrade mig till grunden och egentligen bara till det bättre så på ett annat sätt skulle jag inte vilja få den perioden ogjord.

Jag vill inte låta klyschig, men det kommer bli bättre. Det kommer bli fantastiskt mycket bättre!

Känner igen mig mycket i det där! När jag var 30 bodde jag i en hyresetta och hade rätt nyligen separerat från han som folk trodde jag skulle gifta mig med. Kände mig så lost och ”efter” bland alla andra som var gravida och bodde i hus och pensionssparade liksom… Men jag försöker tänka att det inte finns någon poäng i att anstränga sig för att passa in om man inte vill passa in. Det är okej att ta saker i sin egen takt och inte hetsa för att vara något man inte är.

Egentligen tror jag inte att det är själva åldern och det fysiska åldrandet som är jobbigt vid 30, snarare att man automatiskt börjar gå från ”ungdom” till ”vuxen” eftersom de flesta då är färdiga med studierna, har festat klart, och börjar snegla mot familjelivet. Är man inte i den fasen så känner man sig lite obekväm med sin ålder, för den blir en så tydlig symbol, att man liksom SKA vara på ett visst sätt för att man är XX år gammal… Sociala regler antar jag.

Fyller 30 nästa år och känner mest: neeee. Inte för att jag tycker det är jobbigt att åldras, utan mer som Anonym 12:38 skrev: folk är på så olika plats i livet, man förväntas skaffa barn, äga sitt boende, köra en bra bil, ha stabil ekonomi, rent allmänt ha ”landat”. Har en vän som tjänar skitbra och har ett bra jobb, äger sitt boende, har hemmakontor, bil och allt det där, som sa för några veckor sedan om sina vänner som liksom jag pluggar eller har svårt att hitta stabila jobb, att ”alltså det är ovärdigt att vid den här åldern inte ens kunna unna sig en flaska vin på en restaurang utan att hela tiden tänka på vad den kostar och att alltid behöva göra billiga saker för man inte lyckats skaffa ett bra jobb”. Höll på att trilla av stolen och hennes uttalande speglade så himla väl samhällets förväntningar på en 30-åring.

Hoppas att den vännen blir en ”hade en vän” nu. Världsfrånvänd och skitig attityd, och riktigt trist sak att säga om sina vänner. I toaletten med hen!

Din vän ? Ganska verklighetsfrånvänd.

Fram tills jag var 29 hade jag inget boende, hatade mitt jobb och visste inte alls vad jag ville i livet. Sedan rasslade det till. Nu har jag drömjobbet och lyckades köpa en bostad jag älskar som senaste två åren har ökat nästan 100 % i värde. Jag jobbade stenhårt för att få utbildning, erfarenhet och arbeta ihop till kontantinsats, men flera år av sånt kämpande lärde mig att det inte var nog att bara kämpa. En måste ha tur också.

Jag hade sån otrolig tur med både jobb och boende att jag var på precis rätt plats vid rätt tidpunkt. Tur + att ha rätt medel (pengar, energi, utbildning m.m.) vid samma tidpunkt är inte något som händer hela tiden.

(Hade aldrig köpt en flaska vin på restaurang. För dyrt.)

Särskilt inom vissa kretsar märker man av den attityden. Jag har många vänner från studietiden som är väldigt mycket ”akademiker” och de säger ofta sådant. En vän berättade nyligen att när hon var liten tyckte hon synd om de barnen som växte upp i lägenhet, och att hon är orolig för att hennes barn ska spendera sina första år i lägenhet (hon är just nu gravid och har fin och stor bostadsrätt i centrum). Jag blev helt ställd? Tror hon att alla barn uppvuxna i lägenhet automatiskt blir langare eller gängmedlemmar eller bara väldigt förtjusta i kamphundar och energidryck? Det där snobberiet ger jag inte mycket för men vissa har nog indoktrinerats in i det sedan barnsben, att ”fint folk” är på ett visst sätt punkt slut…

Jag hade mått bättre om jag slapp vara allt i allo till mina föräldrar, det sliter ut mig mentalt. Jag är 55 plus och trodde det skulle vara lättare när barnen är vuxna.

Jag är 38 men glömmer det ibland, från jag fyllt 30 har jag måstat fundera på om jag ex är 34 eller 33. Nu tänker jag 37 ibland och ibland 39. Bryr mig inte. Men vid 20 var allt jobbigare tycker jag. Vad ska jag jobba med? Kommer jag gifta mig? Hur ska allt bli?
Nu håller jag på att skola om mig från mitt första yrkesval och är gift sedan 12 år tillbaka.
Nu är en skönare tid i livet då val och ångest över att välja fel är borta, en insikt om att man kan välja om och inget hemskt händer.
Kommer gilla mina år framöver ✌

Samma här har till med sagt fel ålder då en reporter ställde en fråga ? Är så obryd om ålder, folk tror ofta jag är många år yngre. Är lika gammal som du.

Också less på pratet hela tiden om ålder. Att 40 skulle vara det nya 30 osv. Nej, 30 är 30 och 40 är 40. Hela grejen är ju att du levt den delen av sitt liv. Känns som det är ett sätt att försöka föryngra sig själv. Du blir inte yngre för att du sätter botox och har ungdomliga kläder. Ta vara på åren du har och sluta prata så mycket om ålder. Det är liksom självklara grejer att du har mer erfarenheter som ger dig mer perspektiv osv. Så länge du inte varit instängd i ett rum liksom så är det självklart.

Vill tillbaka till åldern 17-20. Bästa tiden i livet. Är 40+

Nej fy fan för att vara 17-20 igen!!! Allt innan typ 23 är för jävligt.

Inte för mig.

Vad är det du saknar från den tiden?

Alla vänner från gymnasiet och en bekymmersfri vardag. Vid 21 fick jag besked om att jag har en obotlig sjukdom och livet tog en helt annan vändning.

Övre tonåren kanske inte var min grej men känna igen mig i att längta tillbaks till 20. Eller runt 20-25. Det var kul år för mig. 🙂

Vill inte tillbaka men roligt det hade jag verkligen.

Åh jag med. Känns som att man typ inte får säga att det var mycket bättre när man var 20.

Var tid har sin tjusning ?

Som som vet vad som hände med deras utbyggnad av huset? Är den igång fortfarande?

Jag är 35 och mår tio gånger bättre nu än jag gjorde när jag var yngre. Jag är inte där jag vill vara i livet då jag inte har råd med en egen lägenhet och är singel (för alltid typ) men alla vägar i livet är olika för alla. När det är dags så är det dags helt enkelt.

Jag har sån åldersångest! Jag är 42 och jag mår så dåligt över att bli äldre, jag vill inte bli gammal och dö och jag vill inte se min kropp åldras och få krämpor.
Jag försöker att inte tänka i dom banorna men det är svårt.

Vill inte jag heller ? men vi kommer inte undan. Förstår inte vad syftet med livet är när vi ändå ska dö.

Det kanske vi förstår sen. Vi vet ingenting om vad som händer vid döden, detta kanske bara är förlivet och allt vi gör i livet just nu kanske påverkar vad som händer efter döden. Vi lever i ett universum som expanderar och där möjligheten för parallella universum är möjlig. Döden kanske är vårt största äventyr.

Syftet med livet är nog att leva tänker jag. Sen blir ju livet skönare och roligare att leva om sysslar med något vi själva finner meningsfullt, om vi har bra relationer, om vi får må bra osv.

Om det finns ett högre syfte än så får vi kanske veta när vi dör. Eller innan vi föds. Eller mellan liven om vi föds på nytt.

Ja men jag accepterar inte att vi ska födas och LEVA och bygga upp hela livet för att sedan dö. Finns ingen poäng.

Det är klart det inte finns någon poäng, det är en biologisk process, du råkar vara en produkt av det bara. Vill du ha en mening med det så måste du skapa en själv.

Det är en stafett där du vill lämna över den bästa tiden och pinnen till din nästa!

Vi föds och vi dör men all tid mitt emellan ska vi leva. Lev nu och gläd dig åt varje dag det är många som inte har fått den chansen.

Jag är också 42 men känner att jag är i min prime time. Kanske har det att göra med att åren mellan 22 och 35 var de absolut värsta i mitt liv. Separationer, svåra depressioner, nära vänner som dog, nä fy fan livet var allt annat än härligt. Nu har jag äntligen fått landa, gifte mig förra året och har en helt underbar unge. Det enda som bekymrar mig nu är att mina föräldrar börjar bli gamla och inte har alltför många år kvar. Men jag tar varje möjlig chans att umgås med dem och tack och lov är de pigga nog att åka på utflykter, komma på middagar och också vara barnvakt så de får tid för sina barnbarn. Att jag själv blir äldre har jag inte ägnat en tanke än så länge, ser bara framemot allt som livet kan erbjuda framöver.
OBS, du får såklart känna precis hur du vill, det här var ingen ”nää, så är det inte”. Jag ville bara skriva hur jag känner, som är i samma ålder som du. Kram till dig

Fattar inte varför men blir så otroligt stressad av att läsa om alla som är lika gamla som jag (födda runt 90) och har fler + äldre barn än jag? Känner att jag borde börjat med barn tidigare? Nu kommer jag vara en tråkig tjockismorsa när mitt barn blir gammalt nog att bry sig, medan alla kompisar har unga coola föräldrar…

Varför vill du ens ha barn från första början?

Vad är det för fråga? Du kanske är en biologisk återvändsgränd men de flesta vill ha barn.

En ganska berättigad fråga tycker jag speciellt om det är så att barnfrågan gör en stressad. Jag skulle vilja påstå att det är en fråga alla skulle behöva ställa sig själva, för det är ett oerhört stort ansvar man tar på sig.
Barn ska man skaffa för att man själv vill, inte för att någon säger att man bör vilja det.

Inte för att mina ev barns framtida kompisar skulle tycka jag är cool i alla fall, så du kanske har en poäng där.

Ingen tycker att sina egna föräldrar är coola när de blir gamla nog att bry sig, tror inte att det har med ålder att göra.

Fast typ alla tycker att föräldrarna är pinsamma ändå? När jag var liten tyckte jag mina föräldrar var gamla (de fick mig när de var runt 35) men sedan i efterhand när jag är vuxen tänker jag bara att det var jättebra. De var rätt emotionellt omogna ändå så hade de varit 25 hade det nog varit värre… Tror inte det ultimata är att 20-åringar springer runt och skaffar barn – med tanke på att de flesta i den åldern i vårt samhälle är väldigt omogna (jag vet, inte aaaalla!).

Va?! Jag gick barn vid 22, alla verkligen alla min 10-årings kompisar föräldrar är typ 50 nu?!!

Ja i storstäderna är folk typ 40 när de får barn.

Jag är 33 och är väl inte riktigt där jag vill vara i livet, med ett jobb jag inte tycker om, sliter ut mig och ger mig dåligt betalt.
Men det betyder ju att jag har det spännande framför mig – att hitta vad jag vill göra och dra igång processen att komma dit!

När jag var yngre var jag lite rädd för att fylla 30. Mina kollegor verkade så gamla och klagade på rygg- och knäont. Det var helt obefogat och jag är typ i min livs form och känner mig stark och pigg.
Vilket ju är tokskönt, så klart.

Jag ser framemot att fylla 40, ha ett bättre jobb, lite mer pengar och kunna dra på weekendsemester till Frankrike med min man och annat mysigt.

Jag är sedan rätt många år tillbaka tillsammans med en man som är drygt tjugofem år äldre än mig och jag känner bara mer och mer att när man väl blivit vuxen är åldern rätt ointressant. Då handlar det mer om personlighet, livssituation och värderingar när det kommer till vilka människor man trivs tillsammans med. Folk undrar rätt ofta hur det är att vara i en relation med stor åldersskillnad och jag måste säga att det i princip aldrig märks.

Jag tycker det är tråkigt att man ska begränsa sig till att bara ha vänskaps- och kärleksrelationer med människor i sin egen ålder. Man vinner så mycket på att bredda sig lite.

Oj. Måste säga att jag tänker nästan tvärtom sedan jag blev +30. Har märkt hur man verkligen är i olika faser beroende på ålder. Tycker det är så skönt att jag och min man är i samma ålder och känner oss helt redo för att få barn nu och leva ”familjeliv” och när vi är typ 60 kunna njuta av att förhoppningsvis gå ner i arbetstid, se barnet bli vuxet, och snacka minnen. Om han vore 80 nät jag är 60 hade jag känt mig mycket mer begränsad. Tror inte jag hade blivit tillsammans med någon som är mer än 5 år yngre eller äldre.

Tycker inte alls om att vara 30+. Hade gärna varit 26-29 för evigt! Den bästa åldern enligt mig. Tillräckligt ung för att komma undan med det mesta, men tillräckligt gammal för att vara klar med utbildning och ha ett jobb och tjäna pengar. Fyller snart 34 och känner mig jättegammal! Eller egentligen känner jag mig forfarande som 26. Men känner nu att jag borde ha kommit längre. Nästan alla kompisar har barn, man, hus osv. Jag bor kvar i lägenhet, har inga barn och inget fast förhållande. Är egentligen inte olycklig, men märker att folk runtomkring ”förväntar” sig att man ska ha man och barn osv. Men kanske det är som någon skriver, att det är som jobbigast att vara 30 någonting. Tror på det, även om jag absolut inte vill att åren fram till 40 går snabbt ?

Fyller 40 i år och känner mig sjukt gammal, maken är jämngammal och konstaterade häromdagen hur praktiskt det är med dosett ( ???- ) ja antalet piller man måste peta i sig började stadigt öka vid 37 från att man innan kände sig ung. Enda trösten är att barnen tycker att de har unga föräldrar, då vi bor i ett område där barnens kompisars föräldrar är betydligt äldre, vilket i sig också känns sorgligt då flera har cancer och är sjuka. Men men…..det finns såklart annat än utseende och hälsa ?

Ärlig fråga från en 36-åring – vad är det för piller ni stoppar i er?

Det enda jag gör mer med åldern är att träna ännu mer (för att hålla toppform), dricka mig mindre redlös och vara mer noga med kvalitativ, ekologisk mat och superfoods typ. Har inte märkt någon skillnad alls på varseig hälsa, vikt eller energi ännu. möjligtvis att man blir mer bakfull.

Jag tar inga mediciner (okej 1 antihistamin per dag mot pollen) men däremot har jag mycket lättare för att få ont i ryggen och fötterna efter 30. Hälsporre har jag behövt googla i år för första gången. Aj! 🙁 Och vikten skenar iväg som fan men tror inte det har så mycket med min ålder att göra som med jojobantning som skadat en for life….
Mina jämnåriga vänner verkar käka levaxin, antidepressiva, migränpiller, och piller mot halsbränna. Kanske något sådant Sara syftade på. Jag hoppas slippa dosett de kommande 20 åren i alla fall…

Tja vi har en inte en livssituation som medger stor träningsmängd och visst ett par kilo lättare hade varit önskvärt men vet inte om det är kopplat till det utan snarare ålder ( har många bekanta som vittnar om att det händer något vid 37) men njursten, magkatarr, ständiga infektioner etc etc.

Men tack för svar. Det är nog både livsstil men också genetiska faktorer så klart

Det som gjord mig deppig va tråden om att man typ slutar ligga med sin partner i klimakteriet.. känns väldigt deppigt.. när kommer roman in i det ungefär? Är 37 i år och har jag då ca 7-10år kvar av mitt sexliv? Väldigt deppigt..?

Jag tror inte det stämmer för alla… Jag hörde mina föräldrar ha sex regelbundet (fy fan för lyhörd lägenhet) när jag var i övre tonåren och innan jag flyttade när jag var 20 och då var de 50-60 år. Tänker också på alla de som skiljer sig runt 50 och börjar dejta. Inte sitter de väl bara och håller händer, eller?

Åldern är bara en siffra, det är kemin mellan två personer som är det som är viktigt, inte åldern! Sen kan det vara mer eller mindre praktiskt, men åldern är fortfarande bara en siffra!