Paula Rosas om barn på sociala medier

Efter Expressens artikel och Jacob Liebermanns inlägg i frågan så har flera influencers skrivit inlägg om hur de själva ser på sättet de exponerar sina barn på sociala medier.
Paula Rosas är en av dem, och hennes inlägg är lååååångt och jag har bara valt ut två delar ur det till det här inlägget.
Du hittar hela hennes inlägg HÄR om du vill läsa det i sin helhet innan du kommenterar.

Jag förstår att för dom som är privatpersoner och inte lägger upp bilder på barnen på IG överhuvudtaget så känns det ändå som att barnen exponeras onödigt mycket. Och jag kan också tänka mig att jag har en något ”störd” bild av vad som är mycket exponering och inte men för mig tror jag också det handlar mycket om att jag själv upplever mig vara en väldigt privat person privat. Jag är ingen kändis som blir stannad på gatan eller har fan-konton utan jag är ute med ungarna i parken, åker och storhandlar, står och fryser vid sidan av fotbollsplanen och åker till återvinningen med barnen för att fördriva tid en långsam helg. Jag upplever inte något ståhej kring mig när jag ute och jag har aldrig upplevt något ståhej kring barnen ute.
[…]

Jag tycker inte det här är en lätt fråga och inte något som bara kan bockas av med ”så gjorde vi då så då fortsätter vi” utan det kräver en ständig avvägning. Det kräver också att jag och Hugo som medföräldrar ser saken på samma sätt och är överens. Jag upplever att i mina kanaler och mitt liv syns barnen mindre och mindre även om jag vet att vissa av er tänker att ni vet allt och ser allt. Jag försöker använda det allmänna i föräldraskapet och göra så det känns personligt. Jag älskar jobbet jag har och det möjligheter det ger mig men för mig kommer jobbet alltid vara sekundärt och något jag kan bortprioritera om det inte lirar med barnen. I första hand är jag flickornas mamma och deras bästa går alltid först för mig. // Paula Rosas

Vad tycker ni om det Paula skriver?
Jag skulle tro att det är fler människor än hon tror, som känner igen hennes och Hugos barn när de är ute, men att det än så länge inte visat sig på ett sätt som de märker av.
Kanske blir igenkännandet inte lika enkelt eller påtagligt om man bara publicerar foton, jämfört med Margaux som publicerar mängder med videos på sin son. En video ger ju en tydligare och flerdimensionell bild av en person än en vanlig stillbild, men det är ju inga nyheter.

Paulas restriktionsinlägg

Hur många känner att dom lever perfekt enligt restriktionerna, egentligen? 
Som alltså jobbar hemifrån, inte träffar någon annan än sin hushållsfamilj, inte åker kollektivtrafik för att hämta eller lämna barn, som inte träffar någon släkting/vän/kollega överhuvudtaget, som undviker affärer ink. mataffärer för att beställa hem allt (naturligtvis inte till ett ombud så man måste gå och hämta det där utan med kontaktlös hemleverans). Som inte någonsin skarvar och gör ett ärende ner på stan. Eller går in på mataffären. Eller låter barnen ha en lekdejt efter skolan en dag. Eller vad det nu kan vara. // Paula Rosas

Paula skriver ett inlägg om restriktionerna och rekommendationerna kring Covid-19 som är bra, men jag känner att hon liksom missar målet med ungefär en halvmeter.
Hon berör inte det riktigt problematiska i situationen, kanske duckar hon eftersom det har med hennes arbeta som influencer att göra, men runt det tassar hon likväl som en katt kring het gröt.
Och vad är då detta ”problematiska” som kallar det?
Jo, själva publiceringen av de saker hon gör som inte riktigt är i enlighet med FoHMs riktlinjer och restriktioner.
DET är det riktigt problematiska här. Vad hon skickar ut för signaler, vad hon påverkar och inbjudet till för typer av beteende hos de som följer henne.
Det handlar inte om att hon och Hugo går och kör ett privatpass för Pischa på Hugos födelsedag, utan problemet är när de publicerar detta inför sina följare och de signaler som detta sänder ut.
Jag skrev om det redan i våras, när Isabella Löwengrip skulle åka någonstans och skrev om det på sina sociala medier, och tydligen behövs det skrivas igen.

Vad en enskild person gör eller inte gör är inte problemet här, utan problemet är när de publicerar det på sina stora plattformar.
Hon och Hugo hade kunnat gå och träna på hans födelsedag och struntat i att lägga upp det på sina sociala medier, men det vill de inte och det är DÄR min kritik kommer in.
De är influencers, som vanligtvis tar ganska bra betalt av företag, just för att påverka sina följare och det här är kanske lite av baksidan då av att vara just en influencer – så länge de publicerar allt de gör på sina plattformar, för just nu influerar hon till att det är okej att skita i restriktionerna och DET är problematiskt.
Så jag tycker inte riktigt att Paula kan diskutera som hon gör, utifrån vad hennes läsare, alltså enskilda privatpersoner gör eller inte gör eller förhåller sig till riktlinjerna, för hon skriver inte och publicerar inte i egenskap av privatperson, så där faller hela hennes argumentation.
Jag tycker det nästan är lite fånigt att försöka gömma sig bakom, om jag ska vara ärlig.

Har man njutit av den sötma som livet som offentlig person – i detta fall som influencer – givit, så får man nog bara vackert tugga i sig kritiken man får när man helt plötsligt låtsas att man är en privatperson som agerar och diskuterar, trots att det sker på exakt samma plattform där man nyss var en influencer med inkomstbringande samarbeten.
Jag tänker att Paula kanske får tänka ett varv till för att hamna på banan med vad den här kritiken och diskussionen egentligen handlar om.

Ps. Hur många gånger kan man använda ordet problematiskt i en text innan själva användandet blir en smula problematiskt? 
Frågar åt en vän.

[Syntolkning: Bilden föreställer Paula, vid en bänk i köket. Hon bär en orange tröja med matchande hårband och håller på att fylla en bakform med deg.]

Paulas & Pischas bok kommer heta ”Mamatastic”

Paula Rosas och Pischa Strindstedt släpper inspirerande mammaträningsbok.

Paula och Pischa träffades när Paula behövde en personlig tränare efter att hon fött sin andra dotter. Mamatastic kan fungera lite som en “mamma-bibel”, med tips på snabblagad, god och hälsosam mat och mellanmål. Boken innehåller dessutom ett långsiktigt träningsprogram speciellt utformat för mammalivet.

“Mamatastic betyder mycket för oss. Det är ett ord som vi skapade tillsammans när våra världar möttes, för att påminna oss själva om att vi är fantastiska, precis som vi är. Det kan vara speciellt viktigt att göra som nybliven mamma, då många känner sig oroliga för att tappa bort sig själv lite grann. Nu är du ju mamma, utöver att vara vän, partner, syster, etc. Men du kanske inte är allihop samtidigt, hela tiden. Det är viktigt att du inte tappar bort dig själv i din nya roll. Du är en mamma nu, men du är också fortfarande Du. Vi är väl medvetna om att du som nybliven mamma kommer att möta många nya hinder, men också en helt ny fantastisk värld som precis öppnat upp sig. Vi vill vara en del av den världen, genom att ge dig de bästa tipsen vi kan ge när det kommer till att leva ett liv i balans, både utifrån Paulas perspektiv som mamma och Pischas perspektiv som tränare. // Ur pressmeddelandet som skickades ut

På bloggen berättar nu Paula att boken som hon och Pischa Strindberg arbetat på nu är klar och har fått namnet ”Mamatastic”.
Av beskrivningen att döma, med fokus på rörelseglädje så låter det lite som de böcker Terése Alvén gav ut, men som ofta involverade hela familjen.
Böcker utan pekpinnar behövs det alltid fler av och även fast man inte är den ”mamma” som boken riktar sig mot så finns det säkert många som är i behov av tips på snabblagad, god och hälsosam mat och mellanmål och som kan använda träningstipsen i den.

Någon av er som spontant är sugen på Paula & Pischas bok ”Mamatastic”?

Isabella Löwengrip gav ju ut en mammabok när hon fött sin son – Babyboost.
Någon som läst den?
Är det några fler influencers som gjort något liknande som jag helt glömt bort här?

Barn och sorg?

Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. // Paula Rosas

Paula förvånas över att ett ämne som att ta med barnen till kyrkogården har engagerat så pass mycket som det gjort.
Varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta? var en av kommentarerna.
Utsätta dem för sorg? Utsätta dem? Sorg är inget spökhus på Gröna Lund som man ”utsätter” barnen för, och som man kan välja bort om det blir för läskigt.
Hur mycket man än vill så kan man inte skydda barn från sorg eller död. Den kommer när den kommer och det är väldigt lite vi kan göra åt saken, hur mycket vi än vill kontrollera den.

Sorg är en del av livet men sorg är också ett tecken på kärlek.
Man sörjer för att man älskat.
Så länge man pratar med barnen om varför man är ledsen så ser jag inga som helst problem med att ta med barn till en kyrkogård.
”Jag är ledsen för att jag älskar X och saknar X nu.”
Det är väl mycket bättre än att man försöker dölja att man är ledsen, som att sorg är något fult eller fel?

Hur tänker ni?
Hur har ni gjort?

Paula bemöter kritiken gällande resan till Marbella

Så här lät det under ett av Paula Rosas inlägg, skrivet från Marbella, dit familjen reste i samma sekund som restriktionerna lättade en smula.
Hon har själv drabbats på nära håll av corona då hennes morfar dog efter att drabbats av viruset, men den oron och försiktighet som det förde med sig verkar vara som bortblåst nu.
Herregud, vem vill ha principer när ett soligt och varmt Marbella hägrar?

Så här skriver Paula på sin blogg om kritiken hor fått ta emot:

Upplevelsen utav att resa: Det kändes först som ett solklart NEJ att lämna Sverige. Jag och Hugo diskuterade länge och kom slutligen fram till att åka. Återigen vill jag poängtera att all kritik är befogad, och när restriktionerna gällande resor upphörde tog vi beslutet om att resa till Marbella. Vi har skjutit på den resan hela året, i slutet utav året är vårt boende klart och det var brådskande att vi kom ner.

Under dessa två veckor har jag mött ett av med kritik över vårt val att resa. Och jag förstår er till hundra procent. Givetvis hade vi kunnat att vänta, givetvis ser jag mitt ansvar i den roll jag arbetar som. Hade jag kunnat kliva i en roll som privatperson hade jag gjort det nu men det är svårt. Vi ska vara kvar i ca en vecka till så det känns inte mer än rätt att låta bloggen få vila medan vi är här. Skulle det kännas okej?

Hade jag kunnat kliva i en roll som privatperson hade jag gjort det nu men det är svårt, säger hon.
Jag vet inte om jag håller med henne alls här faktiskt.
Hade hon tagit en paus från både blogg och Instagram och inte publicerat en massa bilder i stories mm från Spanien så hade hon varit lika mycket privatperson som alla andra ”vanlisar”.
Här skrev jag förresten en text om det som jag fick revidera när Paula började lägga upp Marbellabilder.

Hon skriver att kritiken är befogad och att hon förstår läsarna till 100%.
Vad tycker ni om hela diskussionen:

Upptumm och nertumm med Paula Rosas

 

 

Paula Rosas har skrivit ett inlägg om arbete, vad som räknas som ett jobb och hur hon ser på sitt eget jobb.
Hon har många bra synpunkter men har enligt mig, och enligt er som kommenterat om inlägget, en lite märklig syn på hur allt startade för henne vilket jag tycker är lite märkligt.
Jag förklarar mer här under.

Vad gör ett jobb till ett jobb egentligen? 

– Att börja en viss tid på morgonen och sluta en viss tid på dagen?
Ja då går ju alla yrken där man jobbar skift bort…


– 
Att det ska vara fysiskt ansträngande?
Då är kontorsjobb och liknande låtsasjobb för där ”sitter man ju bara vid en dator”…

– Att man ska ha en chef som bestämmer vad man ska göra?
Då har ingen egenföretagare ett riktigt jobb då…

– Är det att det måste bidra till samhällets viktigaste funktioner?
Då försvinner väl alla jobb som har med kultur och nöje för det är ju inte på liv och död…

På vissa som kommenterar angående just ”riktiga jobb” känns det som att man måste lida när man arbetar. Att man ska tvinga sig upp på morgon, tvinga sig iväg, sedan lida i 8 timmar innan man får åka hem och slappna av lite innan plågan börjar igen.
[…]

Jag förstår inte behovet av att behöva klanka ner på andra och sätta sig högre upp på en pidelstad för att man minsann gör något viktigare än någon annan. Det finns mängder av jobb och alla kan inte vara ”det mest samhällsviktiga”. // Paula Rosas

Jag håller helt med henne. 
Vissa tycker kanske att det är förkastligt att det här är mitt jobb – att sitta här och skriva – ve och fasa – att folk ibland bara borde hålla käften och lik förbannat är det så jag tjänar mina pengar. Alltså är det mtit jobb.
Hade jag inte tjänat pengar på det hade jag förmodligen fortfarande arbetat på Stim och det här hade varit min hobby. Men det är det inte.
Jag jobbar med något som från början var lite av en hobby men jag är min egen chef och styr mina arbetstider och arbetsuppgifter och kan peta in lite allt möjligt i mitt jobb vilket många kanske inte kan.
Man har en satt arbetsbeskrivning som man håller sig till. Jag kan göra lite vad jag vill och så får jag vara lyhörd för att se om det gillas så pass mycket att jag kan inkludera det i mitt jobb.

Enligt mig kan allt som ger en försörjning vara ett jobb.
Sen kan man så klart arbeta ideelt men det är en helt annan diskussion.

 

Jag är stolt över vad jag lyckats bygga upp som ung kvinna utan värst mycket erfarenhet. Jag har inte blivit serverad en blogg med många läsare eller ett konto med många följare. Jag har jobbat för att komma dit och det får jag lov till att vara stolt över. Jag är stolt över vad jag åstakommit och vad det ger mig i det vardagliga. // Paula Rosas

Mja, här håller jag inte alls med henne. Har hon helt missat hur hon startade sin blogg?
Hur hennes pojkvän Hugo, som hade en jättestor blogg serverade henne en mastodonträkmacka genom att länka alla sina läsare dit och marknadsföra henne och hennes blogg?
Hon har behållt sina läsare efter det, absolut, men hon började absolut inte på noll som hon verkar vilja få det till.
Det kräver mycket jobb att behålla läsarna, men det finns bloggar där ute som är HUR bra som helst, men som aldrig ens får chansen att behålla några läsare för att de drunknar i mängden bloggar.
Det behövde Paula aldrig ens oroa sig för eftersom Hugo försåg henne med läsare. På samma vis som Paow försåg honom med läsare en gång i tiden som han sen i isn tur lyckades behålla.

Jag vill inte ta hennes arbete ifrån henne, men jag tycker nte hon är riktigt sanningsenlig i beskrivningen av hur allt började för henne.
De flesta som arbetar med sociala medier har fått sin start någonstans ifrån, med hjälp (medveten eller omedveten) från någon annan som redan är framgångsrik i branschen.
Det är väl inget att skämmas för eller hymla med?

Parterapi – influencer style

Jag och Hugo fick en match till en kvinna som verkar grym. Vi båda två är förväntansfulla och vi har valt att se på detta ”som en boost” för oss. Vi tycker att vi som par är värda den boosten att tillsammans få gå till en samtalsterapeut som förhoppningsvis kommer ge oss verktyg. Vi önskar att få med oss verktyg till att kunna kommunicera ännu bättre. Vi älskar varandra mer än allt och vi vill hålla livet ut, så jag hoppas att vi på onsdag får en fin personkemi med kvinnan vi ska träffa. Efter terapin tänkte vi ta en lunch för att ge oss själva lite tid till att reflektera kring upplevelsen och hur det faktiskt kändes. Så pepp på veckans parterapi! // Paula Rosas

Jag vet inte om det är en slump att Bianca och Phillipe OCH Paula och Hugo ska börja gå i parterapi, men man får ju bara hoppas att ingen av dem träffar några som agerar som de två på bilden ovan. 😉
Bianca berättar om det i sin vlogg och Paula i sitt blogginlägg.

Vad tycker ni om parterapi?
Jag vet att vissa ser det som ett misslyckande, att man inte ”klarar av sin relation på egen hand” men där är jag av helt motsatt åsikt.
Vi tar in tränare och coacher i mängder av områden i livet och går kurser på saker vi vill bli bättre på, men när det kommer till relationen till den vi lever allra närmast med, då är vi helt plötsligt fulländade?
Man kan träna utan en PT eller en löpcoach men får man lite hjälp på vägen så kan man bli mycket bättre, precis som när vi går matlagningskurser, lär oss dansa salsa eller varför inte försöker lära oss ett nytt språk.
Allt detta KAN vi säkert göra på egen hand, med böcker från biblioteket eller klipp på Youtube, men det blir ju så mycket enklare om man kan få hjälp av en faktisk tränare/coach/rådgivare/terapeut, om man kan be om hjälp.
Så ser i alla fall jag på det, och skulle inte tveka att gå i parterapi om jag kände ett behov för det, men inte för att försöka rädda ett redan katastrofalt förhållande, utan mer av den Felix Katchupsiska principen – för att göra det goda godare. För att göra ett bra förhållande bättre och kanske förhindra att det blir mer dåligt än bra.
Jag har ju enbart positiva erfarenheter av olika former av terapi för egen del, så jag är övertygad om att samma sak gäller för parterapi.

Så med #camcam20 får du 20 % rabatt på ditt första besök hos….
Nä så, skojar bara.. 😉

I videon här under kan du höra Bianca prata om hur hon resonerar.

Är det bloggdöden vi ser?

Vi får se hur dessa tankar om att lägga ner bloggen utvecklar sig. Det har varit jätteskönt att pratat om detta med Hugo som bekräftat för mig att min hälsa alltid är viktigast. Vi går snart in i en semester och jag skulle så gärna vilja att du som vet med dig att det du skriver till profiler sårar bara slutar. Det är stor skillnad på kritik och hat. Du får givetvis ifrågasätta men lägg då gärna lite extra tid till att tänka på hur du formulerar dig. Vi orkar inte mer tillslut♥️ // Paula Rosas

 

Ja, nu har dagen kommit.. Den dagen då det är dags att ta farväl och stänga kapitlet som handlade om bloggen.
Vet inte om det är för gott, men det känns som det just nu. Jag har trots allt sakta men säkert fasat ut den här plattformen ur mitt liv och min verksamhet. Den ger mig helt enkelt ingenting längre. Om jag ska vara ärlig så har bloggen endast tagit energi från mig dom senaste åren, men jag har nog inte velat inse det. Det har varit lite läskigt och främmande att tänka mig ett liv utan en blogg, och det är väl kanske inte så konstigt då jag har uppdaterat den, flera gånger varje dag i snart 15 år. Det är verkligen sjukt när man tänker tillbaka på hur länge jag har lyckats hålla den vid liv!

Jag har länge tänkt och trott att jag behöver vara så himla tacksam för vad bloggen har gett mig, men nu när jag äntligen är vuxen så håller jag inte med om det längre. // Alexandra Nilsson

Bianca Ingrosso, Kenza Zouiten Subosic Hugo Rosas, Lady Dahmer och Therese Lindgren har alla lagt ner sina framgångsrika bloggar till förmån för andra plattformar så som Youtube och Instagram.
Tycker jag att det är konstigt? Nej, inte särskilt utan ser det som ett naturligt paradigmskifte för professionellt influenser-arbete då dessa plattformar är betydligt bättre utformade för det. Jag tror även att kommentarsfunktionerna på Youtube och Instagram som försvårar anonyma troll/hatkommentarer är en bidragande orsak till att fler och fler stora influencers lämnar bloggen bakom sig.
Jag har precis spelat in P3 Nyheter om saken, som förhoppningsvis kommer ut under dagen där jag lämnar en kommentar i ämnet för den som är nyfiken att veta mer.

Vad har ni för tankar kring detta?

Paula svarar på läsarfrågor

Hur kan du gå på event när det fortfarande är corona? 
Eventet skulle egentligen vara utomhus och dom hade delat upp det på 2 sessioner så vi skulle vara max 15 på plats samtidigt. Tyvärr blev väderprognosen regn och kallt så i sista stund flyttades det in. Vi blev uppmanade att om vi känner den minsta lilla sjukdomskänsla att lämna återbud (och det var det flera som gjorde, hörde av sig med ett ”jag kände lite rasp i halsen så jag vågar inte riskera något”). Mattorna spritades innan och efter passen, vi uppmanades att hålla avstånd, det var belamrat med handsprit överallt och alla spritade sig som tokiga och var noga med handtvätt. Var det dumt att gå på ett event? Ja, kanske då det helt ärligt var svårt att hålla sig från att krama någon efter så lång tid utan att ses!
[…] Vi håller till exempel avstånd till min mormor som sörjer sin livskamrat för att inte riskera något med henne, vi tänker oss för kring alla typer av sjukdomssymptom oavsett hur små dom verkar.(Ej hela Paulas svar som du hittar här.)

Varför svarar du inte på min fråga?! 
Oh lord, bara för att du ställer en passivt aggressiv fråga sjuttioelva gånger så betyder inte det att jag måste svara på den. Vissa är väldigt flitiga kommentatorer och letar alltid fel i allt som skrivs här. Jag har varken lust eller skyldighet att svara på frågor som bara är i syfte att smälla mig på fingrarna och poängtera hur dum jag är.

Varför äter ni vuxna inte pasta? Äter du inte kolhydrater?
Både jag och Hugo äter pasta men väljer hellre andra kolhydratskällor som potatis, quinoa, bulgur osv. Jag tycker det är godare och väljer hellre mer näringsrik mat. Men ibland blir pasta också. Precis som många andra småbarnsföräldrar hamnar vi ibland i att vika oss för vad som kidsen gillar (pasta) för att vara säkra på att dom äter men vill hellre ha annat själva. Vi alla äter lite av allt möjligt och barnen pillar i sig lite quinoa och vi äter upp pastarester också. Men oftast äter vi samma mat hela familjen vid middagarna. Jag tror inte vi är ensamma om det här.

Varför renoverar ni ett fungerande kök? Det är så tråkigt med alla som sliter ut och kastar fungerande kök! 
Vi, eller jag rättare sagt, ville ha förnyelse i vårt kök. Det var fint som det var men lite opersonligt och stelt och inte med så bra förvaring för oss som småbarnsfamilj. Vi ville ha mer förvaring och mer socialt utrymme. Jag vill dock poängtera att vi inte slitit ut och kastat något utan bara gjort om det befintliga och lagt till! (Ej hela Paulas svar som du hittar här.) // Paula Rosas

”Vi håller till exempel avstånd till min mormor som sörjer sin livskamrat för att inte riskera något med henne, vi tänker oss för kring alla typer av sjukdomssymptom oavsett hur små dom verkar.”

Det här gjorde ont i mig att läsa.
På samma sätt som jag blir så ledsen av tanken på de människor som dör ensamma pga covid-19 så gör det mig så ledsen att tänka på att inte kunna finnas där för de som sörjer en älskad människa.
Att inte få krama, hålla, trösta.

Paula svarar på nio frågor i sitt inlägg och jag har tagit med delar av några av dem här, och förutom delen här ovan så vill jag lyfta fram Paulas svar om deras köksrenovering.
Det är så många som bara river ut och bygger nytt men hos Hugo och Paula är alla stommar desamma men de har lackat om luckorna.
Jag ÄLSKAR färgen på luckorna men ställer mig mycket skeptisk till ställningen för glas som hänger från taket.
Gudars så kladdiga de kommer bli, även om de är en bit från spisen, eller tror ni de har installerat turboventilation?
Jag gillar generellt inte öppna hyllplan av den anledningen, det är ack så snygg men aningens för opraktiskt för mig.
Helkaklat däremot – helt min melodi!
Bara att slanga av efter en bråkig köttfärssås! 😉