Jag hamnade på ett avsnitt med avundsjuka som tema och kände igen så himla mycket tankar som jag gärna skulle vilja diskutera här med er. Hannah berättade om två vänner (gissar att det är Sigge och Malin det handlar om) som skulle flytta till New York och avundsjukan sköljde över henne. Ni vet hur det är, någon man tror man haft där man alltid haft den gör helt plötsligt ett stort val, en förändring, utan en och det känns som att man står kvar stilla. Suget efter att få känna exakt den känslan själv gör att istället för att säga det man känner så försöker hjärnan trolla fram problem. Det kan liksom inte få vara så där lätt och vackert härligt roligt som den här personen verkar få det till. Kanske måste man berätta något om sig själv, när man själv gjorde något liknande, eller fråga om det kanske finns något som känns läskigt eller svårt med det hela? Att unna någon en stund av en lyckad tanke verkar svårt. Jag känner igen det hos mig själv och skäms akut å mina egna vägnar. // Elsa Billgren
Elsa håller på att lyssna ikapp på poddar från 2017 – ett år hon inte alls lyssnade på dem – och i just det här inlägget resonerar hon kring ett avsnitt av Fredagspodden.
Alltså, Hannah Widell och Amanda Schulmans podd, som lagt ner och återuppstått lika många gånger som influencers reste till Marbella i somras.
Ämnet är avundssjuka.
När någon annan gör någonting häftigt och stort som får en själv att känna som en trygghetsnarkoman i kvicksand. (mitt uttryck, inte Elsas)
Att man då försöker problematisera det hela, istället för att bara glädjas med personen och ändå fortsätta vara nöjd med sina egna val. (så till vida att man ÄR det, tänker jag…)
Finns det någon som inte kan känna igen sig i det här?
Hand upp?
Föregående inlägg 
Fredagspodden har väl bara lagt ner och återuppstått en gång?
Så influencers måste alltså bara rest till Marabella en gång i somras.
Tycker att man kan vara avundsjuk OCH unna någon något. Det är ju om avundsjukan drar ner en eller förstör relationer som det blir ett problem. Om någon köper ett hus kan jag bli akut avundsjuk pga vill också men har ej råd. Men jag unnar personen likväl huset och sedan släpper känslan av avund och jag går vidare med livet. Känns inte bittert eller förgörande utan är bara en naturlig känsla som jag väljer att erkänna och hantera.
Precis. Man kan till och med utbrista ”åh vad avundsjuk jag blir!” helt problemfritt, om man gör det utan missunnsamhet. Avundsjukan i sig är inte problemet, det är alltid missunnsamheten som ställer till det.
Exakt samma hör. Såå avundsjuk på alla som kan köpa hus men unnar dom absolut det och gräver liksom inte ner mig i det.
Verkligen!
Och man kan också använda avundsjukan som drivkraft att själv komma igång, ta tag i, börja spara, få tummen ur, fokusera på rätt saker, prioritera osv.
Jag trodde hon skulle skriva att hon saknade sin vän och därför var ledsen. Så känner jag med en vän som flyttat långt från mig.
Vart går skiljelinjen mellan längtan och avundsjuka?
På tal om Mandy Sch – du skriver om BB och Janni när de åker båt utan flytväst, tex så här:
”Om du envisas med att varken ha flytväst på dig själv eller dina barn – skit i att posta bilder och videos på det. Det ser jävligt illa ut och är inte till din fördel, om man säger så…”
Och Katrin Z får skit som cyklar och filmar.
Men hela familjen Sch på snabb båt utan flytväst på någon, Mandy själv vid rodret och samtidigt filmandes spektaklet, inklusive livrädd hund – det går obemärkt förbi?
Du verkar ha lite för mycket fritid.
Haha, till skillnad från dig, Lewis – engagerad i precis allt som sker här inne!
Hon kanske inte sett det. Eller så kommer det ett inlägg.
Måste man rapportera om alla som gör det?
Håller med. Är så trött på alla gnällkärringar här som ska kommentera allt. Ta bara första kommentaren här. ”Men det har väl bara lagt ner en gång”.
Börja med pekpinnar direkt.
Så tröttsamt klimat här inne hos vissa, som går in bara för att kritisera eller ifrågasätta precis ALLT.
Känns som att vissa tagit det som sitt jobb att leta misstag och fel hos influencers och ska rapportera direkt!
Fast Camillas lilla känga ”Hannah Widell och Amanda Schulmans podd, som lagt ner och återuppstått lika många gånger som influencers reste till Marbella i somras” var ju ganska onödig och satte tonen för diskussionen, och som man ropar får man svar.
Känner aldrig avundsjuka tack och lov ?
Nu blev jag avundsjuk..
känner bara avundsjuka för mig själv
Usch kämpar ganska mycket med avundsjuka. Mest kanske för att jag aldrig någonsin är nöjd med mig själv.. önskar alltid jag kunde få saker som andra har.
”Få”
Det finns ju faktiskt inte att del grejer i livet som man inte väjer/ jobbar sig till. Kanske man önskar dig ett barn eller att slippa en medfödd sjukdom t ex. Rika föräldrar. Vilket land man födds i.
De allra flesta jobbar till sig saker. Finns absolut personer som haft ”tur” som får saker utan ansträngning, men i det stora hela.
???
Jag har en sådan jobbig känsla nu. En nära vän som jag känt länge var i många år kroppsaktivist. Alltså, var överviktig men stod upp för det och jag tyckte det var starkt att hon ”ägde” det. I pandemin sågs vi inte lika ofta och någon gång när vi sågs tänkte jag att hon gått ner i vikt men vi pratade inte om det. Sedan gick det några månader när det var en intensiv period. Hon nämnde på sms/chat att hon ville bli mer hälsosam. Men – nästa gång vi sågs irl hade gått ner massor. Ser ut som en helt annan person. Köpt ny garderob och är plötsligt smal. Jag kände mig tjock och ful. Och avundsjuk. Varför har jag inte orkat ”skärpa mig” mer (jag är typ normalviktig med lite för många kilon). Men framförallt – vad hände med det kroppspositiva?? Var det fejk? Och jag känner mig avundsjuk för jag vill egentligen ta tag i min vikt men när hon gjorde det själv kände jag mig utanför och massa andra barnsliga känslor… Jag skäms över att jag inte gjädjer mig tillräckligt för henne.
Är din kompis cassklatzkow?
Kan du inte be henne hjälpa dig att också ta tag i din hälsa? Jag gick ner en massa i vikt och min syster öppnade då upp sig att hon mådde dåligt (var inte överdrivet överviktig men ohälsosamma vanor) och bad mig hjälpa, hon ville ha tips, stöd osv. Är man nära så vill man också hjälpa med det man kan. Se det som en chans att få stöd av någon du är nära och som också gjort samma resa.
Och kroppsaktivismen behöver inte alls ha varit fejk. Det handlar ju sällan om att önska övervikt utan snarare att låta alla accepteras. Man ska inte behöva bli smal för att accepteras. Men igen, det betyder inte att vilja vara överviktig. Det vill nog väldigt få vara.
Men be din vän om hjälp att komma igång. Be om tips, råd, stöd.
Kroppspositivism handlar ju inte om att ”alla borde vara tjocka”, utan att även den tjocka kroppen ska få existera fredad från kommentarer och diskriminering. Jag tänker att det är fullt rimligt att både vara kroppspositiv som överviktig, och vilja gå ner i vikt – Att vilja vara smalare (oavsett anledning – om det rör hälsa eller hur man själv vill se ut) betyder ju inte att man anser att tjocka kroppar är fel eller ska gömmas och skammas.
Det kanske är lite precis ett sånt exempel som det pratas om – Att du letar problem i hennes viktnedgång därför att det gör avundsjukan lite lättare att hantera? Obs säger detta utan något som helst judgement, jag förstår absolut dina känslor. Försök att koppla bort din egen resa från hennes, ni är inte samma person och att hon har lyckats säger ingenting alls om dig.
Ja, det är exakt så. Jag letar problem med hennes viktnedgång för att jag egentligen är avundsjuk och skulle vilja orka ta tag i mig själv.
Fattar, och det är så mänskligt. Tycker det är super att du är medveten om det hos dig själv dock, då kan man börja aktivt försöka förändra sitt sätt att tänka. Var schysst mot dig själv 🙂
Tycker det är bra att du har självinsikt och kan erkänna det! Inte många som kan! Jag håller med ovan om att du istället kan använda det som motivation om det är något du önskar jobba på? Kanske börja lite smått med saker som inte känns totalt överväldigande och prata med din vän om hur hon gjorde.
Jag hade en period klinisk fetma steg1. Jag har sedan slitit för att komma till rätta med det. Vilket faktiskt för till 90% handlade om annat än utseende. Jag sover bättre och blir inte lika varm, orkat gå längre, kan rida den typ av hästar jag vill kunna rida igen. Jag har lättare att hitta vintage kläder som passar, får mindre lårskav, slipper eksem i ljumskarna när det blir varmt, tar längre tid tills byxorna är utnötta mellan låren mm. Sedan är 10 % utseende. Men för mig så var de här andra faktorerna betydligt viktigare
Jag tror svenskar generellt lätt blir avundsjuka eftersom vi är så måna om att ”få vara med i gänget”, och det en person gör vill många hänga på och göra lika. Svenskar har järnkoll på vad omgivningen gör och inte gör. I ett annat land där jag har bott finns liksom inte samma tendens att alltid jämföra sig med andra.
Jag tror att det handlar mycket om socialismen. Det blir mer allas ensak vem som gör vad eftersom vi alla ska bidra till välfärden och inte utnyttja välfärden i onödan. Klart att Carina kan störa sig på att Linda springer hos doktorn hela tiden när det även är Carinas skattepengar som går åt. Om någon som arbetar som snickare har så mycket pengar att hen kan lägga det på onödiga saker så blir det plötsligt orättvist eftersom vi delar på andra omkostnader i samhället. Då tycker Sven plötsligt att snickaren kan gå ner i pris eller hjälpa till gratis. I Sverige sticker allt i ögonen på andra på ett helt sjukt sätt. Alla ska in i mallen för vad vi ska vilja och göra ?
Det var svårt att läsa det här inlägget. Reklamen ligger över inlägget. Och sen kommer det ytterligare reklam. Det förtar lusten något.
Håller med, är tyvärr så på varje inlägg sen en tid tillbaka. Önskar man kunde ta bort reklamen som hamnar mitt över inlägget
Men skaffa Adblock, för sjuttsingen. Djup suck.
Ska man behöva installera adblock för att läsa bloggen?
Uppenbarligen. Tig och lid, eller gör något åt det.
Jäkla sjukt svar, det där!
Det sjuka är folk som fortsätter gnälla istället för att göra något åt saken.
Ska man behöva ha olika tillägg för att kunna läsa bloggen?! Så användarvänligt.
För övrigt så har jag ännu inte hittat en adblock som 1. Tar bort reklamen helt här och 2. Funkar utan att sidan laggar och kraschar.
Jag använder sedan länge AdBlock Pro. Noll reklam här, sidan vare sig laggar eller kraschar.
Har Adblock, fungerar alldeles utmärkt och har aldrig gjort så att en sida laggar eller kraschar.
Hjälper inte mig tyvärr. För mig har ingen fungerat bra nog för att använda.
Provat uBlock Origin? Den funkar hyfsat bra på denna sida, blockerar det mesta skräpet.. 🙂
Behåll din suck. Det hjälper inte.
Stämmer bra. Det är rätt många som inte ens är intresserade av att försöka göra något åt problemet när de får konkreta förslag på hur de kan agera. Men fortsätta gnälla går fint.
Men här har ju folk provat adblock?!
Aha, det är bara för mig det fungerar? Hmmm, mysteriöst.
Jag har så svårt för avundsjuka och missunnsamhet!
Har en kompis som alltid är detta. Alla andra har det så bra, alla andra är så lyckliga och titta på stackars henne.
Har försökt i så många år att få henne att vända tankarna. Dels är inte alla lyckliga och lyckade. Det är bara det de VÄLJER att lägga ut på sociala medier (precis som hon själv gör). Sedan försöka få henne att inse att livet blir lite till vad du gör det till.
Sitt inte bara där och tyck synd om dig själv. Gör något åt saken. Gläds över det lilla.
En annan vän gick igenom en skilsmässa och blev singel. Så träffade hon några olika män, gick på dejter och träffade mannen i sitt liv. SÅ kul! Men min missunnsamma vän tyckte detta var orättvist för hon har minsann varit singel mkt längre.
Försöker igen förklara att livet funkar inte så.
Jag tror livet blir roligare och lättare om man kan glädjas och unna andra det bästa.
Den fulaste avundsjukan jag känt var när min syster blev gravid. Hon är yngre än mig och jag hade några månader innan gjort en abort pga omständigheter. När hon sedan berättade att hon skulle få barn kände jag inte glädje utan en djup avundssjuka och sorg. Avundsjuka för att hon skulle bli den som fick min mammas första barnbarn och få vara mamma och en sorg över aborten. Spelade väldigt glad och gratulerande men gick sedan och la mig och grät och grät. Jag kände också en djup skam över min avund som inte gjorde det hela bättre.
Tyvärr slutade graviditeten i missfall kort efteråt. Tyvärr kände jag att det var lite, lite skönt för mig att det blev så. Den känslan skäms jag fortfarande över. Önskar inte min syster något ont och älskar henne. Vet nu några år senare att hennes liv blev bättre av att inte få barn vid den tidpunkten och att hon inte är ledsen över missfallet idag.
Jag upplevde samma. Min syster har aldrig haft någon önskan om barn, till skillnad från mig. Hon blev oplanerat gravid och valde att behålla barnet. Missförstå mig inte nu, jag älskar min syster och det barnet. Men avundsjukan var så svår att hantera. Jag visade den aldrig för henne men det kändes så väldigt orättvist att det jag önskade mig mest av allt bara ramlade ner i hennes famn helt utan att hon ens hade önskat det. Men jag vet ju att det är något jag själv måste jobba med och det är mycket lättare också nu när barnet är fött. Jag älskar det lilla knytet och det tar bort mycket av avundsjukan. Att jag också får överösa barnet med all den kärlek jag har.
Men gud. Förlåt men det där lät bara obehagligt.
Tyckte att din text innan missfallet var rätt rimlig och ärligt. Till och med vettigt. Men sen… Herregud. Vidrigt!
Men lugn, personen blottar sin, enligt sig själv, absolut mörkaste tanke som hon själv skäms över. Helt uppenbart är det ingenting hon berättat för någon i sin omgivning, och att hon älskar sin syster. Ett kort ögonblick av rå mänsklighet som man inte på något sätt agerar på – Ska det verkligen dömas så här hårt?
Har ni aldrig någonsin tänkt en osympatisk tanke?
Det var en tanke och känsla som jag hade och som jag vet är ful och orimlig. Det var absolut inget jag visade på något sätt och inte en känsla jag tyckte om att ha. Kände mig som en hemsk människa som kände så. Var samtidigt ledsen för hennes skull eftersom det är möjligt att känna flera känslor samtidigt. Jag tog ansvar för min känsla och lät det inte gå ut över någon annan än mig själv.
/Anonym 09.35
Känslor är inte farliga. Så länge man inte agerar på dom så är de faktiskt bara känslor. Ingen annan tar skada av att du känner en känsla. Var snäll mot dig själv ?
Så du var avundsjuk på din syster för att du valde att göra abort?
Låter inte som att du borde gjort abort. Hoppas inte det händer igen.
Det finns ju en massa anledningar att man behöver göra abort som inte är att man inte vill ha barnet. Det är ju en enorm sorg att behöva välja bort en barn man önskar att man hade möjlighet att behålla..
Det var rätt beslut att göra abort eftersom jag inte ville skaffa barn mot någons vilja. Även om ett beslut är rätt kan man vara ledsen över det ändå.
/Anonym 09.35
Tack för din ärlighet. Bry dig inte om Emma och M ovan.
Hörni M och EMma, man kan inte alltid (någonsin?) styra sina känslor. Hon säger ju också att hon skäms över dessa känslor, det är väl en jättebra insikt och inget ni behöver skuldbelägga.
Eeew för att ha dig som syster fy
Det där händer ju precis hela tiden.
Pratar man om förmögna personer så heter det att ”alla vet ju att barnen har föräldrar som aldrig är närvarande och blir uppfostrade av nannyn” och ”de har varit tvungna att offra mycket för att komma dit de är” osv osv.
Nästan alltid hör man att bättre lottade personer inte kan vara heeelt och hållet lyckliga. Det är liksom oändliga argument varför de inte har det så bra som det ser ut som och att det måste vara så att ”skenet bedrar”.
Som inlägget med Bianca..
Hon: Jag mår bra
Internet: DET GÖR DU INTE ALLS.
Exakt! Så tröttsamt att läsa här.
”Hon skriver att hon mår bra men är så smal, man fattar att hon hittar på”
”Alla spm lägger ut glada bilder på Instagram mår dåligt och har ett bekräftelsebehov”
”Folk som måste visa att de är kära har ett dåligt förhållande”
Kan fortsätta i evighet!
Avundsjuka och bittra människor.
Jämt !!
Ja alla vet att alla problem inte kan lösas med pengar, men är ändå hellre rik än fattig eftersom 95% av ens problem kan lösas med just pengar.
Handla mat åt hungrig familj
Ha råd med barnens aktiviteter
Ha råd att jobba deltid så man kan hjälpa sina gamla föräldrar
Ha råd att jobba deltid och slippa bli utbränd eller kunna rida 2 dagar i veckan
Ha råd med en sjukförsäkring
Ha råd med terapi så min partner o jag lättare kommer vidare
Ha råd med luciakläder till barnen
Som sagt hellre rik än fattig.
Att vara avundsjuk tar bara en massa onödig energi, energi man kan lägga på annat. Bara att acceptera läget och gå vidare med sitt eget liv. Att vara avundsjuk tjänar man absolut inget på.
Inte alltid så enkelt att styra över sina tankar/känslor. Man fungerar olika, vissa klarar inte att bara ”släppa det”.
Tycker att det är skillnad på att vara avundsjuk och missunnsam. För mig är avundsjuka mer ”åh, det vill jag med” medan missunnsam ”fasiken, det är hen/dom inte värda”. Tycker att man i avundsjuka faktiskt kan glädjas för andras skull men ändå sukta efter samma, vilket är en ganska naturlig känsla
Upplever aldrig negativ avundsjuka faktiskt. Jag in absolut känna att åh det skulle jag med vilja göra men jag missunnar aldrig en person något. Jag blir alltid glad för personens skull. Pratade med en vän om detta för ett tag sedan och hon trodde mig inte, men sanningen är den att jag alltid har märkt att hon absolut inte unnar sina vänner glädje utan henne. Sådant märks ALLTID och det finns absolut människor som inte blir missunnsamma. Jag får ju det inte sämre för att en vän lyckas med något som jag med vill uppnå? Jag får snarare någon som kanske kan sporra eller hjälpa mig att uppnå samma eller liknande mål.
Jag tycker att det säger så mycket om en persons mående om den kan glädjas åt andra eller inte. Mår man på riktigt bra med sig själv så kan man förvisso bli avundsjuk men man kan ändå glädjas åt andra. Jag brukar försöka ha det som en måttstock själv. Känner jag minsta missunnsamhet så är det något jag måste jobba med kring mig själv, vad är det jag behöver förändra för stunden hos mig själv?!
Väldigt sant
Mitt i prick!?
Jag brukar tänka på det som avundsjuka även om jag inte missunnar personen det. Säg vad som helst som man inte kan styra själv. Om jag känner starkt att ”åhhh det hade jag också velat” och ibland kanske ett stygn av sorg att det är omöjligt. Då tänker jag att den känslan är avundsjuka även om jag glädjs åt min vän. Att inte unna andra något tänker jag är mer missunnsamhet.
I vårt kompisgäng använder vi ordet ”avundsglad”! Betyder att man är avundsjuk, men unnar den andra personen det! 🙂
Nej, känner faktiskt inte igen mig alls.
Däremot kan jag bli imponerad och (ibland) beundra andra för deras förmågor och mod och önskar att jag själv hade haft en gnutta det. Exempelvis våga kasta sig ut i okända saker, orka ha fina naglar, vara intresserad av att ha fint i trädgården…
Det är inte så mycket avundsjuka utan mer en önskan att jag hade intresse och vilja dessa egenskaper 🙂
Men jag är inte sån, kommer aldrig bli så här halvvägs in i livet, men ibland önskar jag att jag hade intresse av det
Lite rörigt men kanske någon förstår
NU är det fredag!!!!
Jobbar jättemycket med min avundsjuka, men vet inte hur man kommer ur det? Speciellt i de sammanhang Elsa skriver när hon ser vänner hitta på saker utan henne. När jag ser sånt på Instagram får jag ordentlig fomo och känner mig utanför, alltså även när det är vänner som hittar på saker med andra personer som jag inte känner så bra. Det är ju helt skevt att jag reagerar på det, men tror jag behöver jobba på min egen självkänsla?
Jag är precis likadan och jobbar också jättemycket på det. För min del tror jag det grundar sig i en känsla av att folk egentligen inte tycker om mig, så om jag ser folk umgås utan mig ser jag direkt ett scenario framför mig där de haft något slags ö-råd och gemensamt bestämt att jag inte får vara med. Oftast ligger det ju väldigt lite uppsåt bakom att vissa människor ses och vissa inte är med.
Försöker liksom påminna mig själv om det hela tiden, att allting inte handlar om mig, och jag tycker att det brukar fungera ganska bra att liksom rationalisera hela situationen. Fomon är ju någon slags instinktiv känsla. Med tiden har jag faktiskt lyckats tygla den på det sättet, vilket också leder till att jag mer sällan drabbas av den. Alltså att jag inte låter mig konsumeras av det när det händer, utan tar mig tid att faktiskt fundera igenom situationen ordentligt.
Men också – OM det nu skulle vara så att folk aktivt väljer bort mig, så finns det ingenting jag kan göra åt den saken. Jag kan inte tvinga någon att vilja ha mig i sitt liv. Det var också på något sätt en otroligt stärkande sak att inse. Jag slutade jaga folk som uppenbarligen inte prioriterade mig tack vare det.
När jag flyttade till en universitetsstad fick jag lite mindervärdeskomplex. Min man pluggade fortfarande och jag arbetade inte med det jag hade utbildat mig till i sex år. Det kändes som att alla andra var högavlönade svinsmarta ingenjörer med två Phd, fina bostäder och spännande intressen. Medan vi kämpade på i vår skabbiga hyresrätt och vände på slantarna. Jag vet inte om det var avundsjuka egentligen, eller bara min egen dåliga självkänsla som blev förstärkt. Det var väldigt sugigt.
To be fair, jag sitter med en tech lead roll, påväg mot chefsroll på ett spetstechbolag, med en man som är CTO för ett medelstort företag medans vi precis .passerat 30-strecket. Vi kunde köpa hus i en av Stockholms bättre förorter och ligger materiellt och relationsmässigt långt före våra närmaste vänner. Allt detta har vi kunnat skapa själva genom att arbeta hårt, spara pengar och långsiktig planering. Vi har en fin hund, en rimlig bil av bättre typ utan att vara vräkig och kan klara ekonomin och vara föräldralediga i 2 år om vi skaffar barn nu. Ändå är jag avundsjuk och känner mig underlägsen vänner med socialt och materiellt kapital från sina föräldrar, mot de som doktorerat, eller håller på att doktorera. Jag är avundsjuk på mina barndomsvänner som är på elitnivå som seniorer i den idrott där jag för på elitnivå som junior. Jag tror aldrig man blir riktigt nöjd. I varje fall inte om man hsr en fantasi som gör att man kan se alla sina alternativa liv.
Och nej, jag skryter inte, om jag ville skryta så skulle jag inte göra det i kommentarsfältet hos bloggbevakningen.
Fy, vilka osympatiska vibbar du ger.
För att jag kan önska att jag hade förmågor som andra har? För att jag känner ”vafasen, varför kan inte jag också göra det där? Varför valde jag inte den vägen?”. Du vet, man kan få vågor av avundsjuka utan att vara missunnsam. Jag är glad att du aldrig känt den känslan utan alltid är nöjd med ditt liv ? det är verkligen något jag önskar att jag gjorde.
Haha jag läste det här och väntade verkligen på att det skulle komma något ”Jag är avundsjuk på vänner som har mer fritid därför att de inte prioriterar jobbet först”, eller någon form av ödmjukande aspekt till din historia. Men nej, det handlade verkligen bara om att berätta att du är en jättesuperlyckad person och till och med du, som är bättre än de flesta, kan bli avundsjuk på de som är ÄNNU mer jättesuperlyckade. Du skryter visst, och jag gissar att du gör det här just för att du utgår ifrån att majoriteten här är sämre och mindre lyckade än vad du är, så om någon påpekar att du uttrycker dig osympatiskt kan du luta dig tillbaka mot att personen som säger det garanterat bara är… trumvirvel… avundsjuk!
Fast det känns som det du pratar om snarare handlar om klasskomplex. Förståelsen kring social kapital, hur mycket en del från automatiskt som vi andra får lära oss (Ex. att ha ett socialt kapital och beteende som också gynnar både sociala men också arbetslivet) osv medan andra får klura ut det hela själva och jobba upp både kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital.
Tror också vissa personlighetstyper aldrig blir nöjda, det finns alltid något mer att sikta mot, ännu mer lyckade personer omkring en. Förhöppningsvis blir det en drivkraft och inte orsak til missnöjda och avundsjuka.
Jag tänker att avundjuka och missunnsamhet är normala mänskliga tankar. Man måste nog jobba med sig själv hela tiden och varje ggn de dyker upp påminna sig om att ingen är 100% lycklig hela tiden och att livet inte går som på räls. Jag brottas ofta med känslor att jag känner mig misslyckad och att jag inte har nått upp till mina mål och förverkligat mina drömmar.
Men när jag ser mig omkring så kan jag konstatera att livet har sina ups and downs för majoriteten av mina bekanta. Vad spelar det för roll att min bästis från förr har ett välbetalt toppjobb då hennes ena barn sitter i fängelse för mordförsök. En av klassens snyggaste och populäraste tjejers man tog livet av sig osv osv.
Jag är rätt usel på att vara avundsjuk på andra. Det man ser av folks liv är ju ändå bara en yta så vem säger att de är lyckligare än mig bara för att de kanske råkar ha nåt jag kanske skulle vilja ha?
Å andra sidan är jag helt usel på det sociala också och trivs bäst för mig själv (helt självvalt och inget jag känner mig ensam över), kanske därför jag struntar i vad andra hittar på eller köper?
Jag är sällan avundsjuk på andra men i somras blev jag det vid ett tillfälle när en väldigt bra vän till mig hade en tjejhelg med sitt gamla gäng. Alltså barndomsvänner typ. Det postades bilder hela helgen och det såg så himla kul ut. Då kände jag en sån saknad efter att inte ha barndomsvänner på samma sätt.. Jag och mina vänner från tidigare i livet har vuxit ifrån varandra och det är inget alternativ att försöka ta upp kontakten.
Brukar ofta se roligare ut än vad det är på partyfoton. ??♀️
Va brukar det ? Inte enligt mig.
Tycker ofta att många runtomkring mig är avundsjuka. Berättade för min bror att jag funderade på att söka en ny tjänst på mitt jobb som jag vet kommer passa mig som handen i handsken. Istället för att säga ”vad kul, grattis” så får man höra ”men är du bra på att hantera konflikter då?”. Och en fet utfrågning som bara syftar till att göra mig osäker. Bara för att det är en chefstjänst som jag ska söka. Inget grattis vad kul, inte någon pepp. Han själv sitter fast i sitt låglönejobb och klagar över det men gör ingenting åt det.
En nära vän sa till mig när jag var taggad och glad inför mitt bröllop att ”de flesta äktenskap slutar ju ändå i skilsmässa”. Kan säga att hon absolut inte har någon ring på fingret. En annan vän sa ”själv tycker jag det är viktigare att köpa hus först, innan man gifter sig” och himlar med ögonen. Kan berätta att hennes förhållande är kaos och hon får inget frieri från sin kille trots att hon innerst inne vill det.
En tredje vän är avundsjuk för att jag har fått barn. Hon är själv singel och mår dåligt över det. När jag försöker dela något som är jobbigt för mig, exempelvis att jag är otroligt trött efter förlossningen så får man höra att ”ni är otroligt privilegade” som svar. Känns som att jag inte ska klaga på något helt enkelt. Sen drar hon upp historier om mammor som lämnar sina spädbarn och börjar jobba efter en månad, barn som klarar sig trots svåra omständigheter m.m. Jag känner att det finns en avundsjuka på mitt ekonomiska liv och en avundsjuka på att jag inte längre kan prioritera henne först av allt.
Inte lätt att bemötas av sådana här syrliga kommentarer…