Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!
Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 
Ps! Tjafsa mindre!
Föregående inlägg 
Har basically blivit erbjuden jobb på en förskola som timvikarie och tycker det är jätteläskigt egentligen och tvekar mycket till om jag ska ta det. Jag pluggar till barnskötare (riktar mig mot jobb i grundskolan) just nu och har erfarenhet sedan tidigare att jobba ensam med små barn (barnvakt och liknande), men av någon anledning så är förskola jätteläskigt. Jag känner liksom inte barnen när jag kommer in i gruppen och mycket nya rutiner samt kollegor mm. När jag varit barnvakt så känner jag ju föräldern och barnen sedan innan och vet på ett ungefär vad de vill jag ska göra mm.
De betalar väldigt bra och hade bara behövt jobba en dag i månaden för att täcka upp för det jag saknar av bidragen nu när jag pluggar. Usch, dilemmat
Bit ihop och prova. Du kan ju alltid sluta om det inte går.
Barnen är ju i regel väldigt välkomnande, sedan kan ju vissa kollegor vara lite sådär såklart, man går inte ihop med alla helt enkelt. Men rutiner är ju i regel likadana på mer eller mindre alla förskolor så det tar inte lång tid att komma in i även om man får hoppa runt en del.
Fråga på en gång om det är nåt särskilt de förväntar sig att du gör (eller inte gör) den dagen. Var lite förutseende med vart det kan behövas hjälp, tex påklädning, torka bort osv och håll koll på hur många barn det ska vara ute på gården så kommer det garanterat gå bra 🙂
Okej, tack för kommentaren!
Om det skulle kännas bättre psykiskt att förbereda sig lite mer så finns det nån bok typ handbok för vikarier, minns inte exakt vad den heter och hur bra den är vågar jag inte uttala mig om. Men om du känner att det vore nåt för dig så ska den finnas på alla vanliga boksidor, typ adlibris 🙂
Aaa tack! Jag har faktiskt en del material iom min utbildning om jobb inom förskola osv så borde nog dubbelkolla i den
Hur ska du jobba i grundskolan om du studerar till barnskötare..? Bara genuint nyfiken då barnskötare är mot barn 1-5 år.
Det är som elevassistent då. Barnskötare kan vara mot jobb i förskolan som ja, barnskötare, eller jobb i grundksolan som elevassistent och då kan man jobba enda upp i gymnasieåldern.
Allt går under barnskötare även om du söker jobb som elevassistent (barnskötarutbildning).
Kanske vill arbeta på fritids?
På fritidshem ska utbildade lärare i fritidshem jobba!
Ja, det är målet och drömmen. Men de räcker inte till. Och skolorna skulle nog inte ha råd.. Så det finns barnskötare, och även helt outbildade som jobbar där också. Vissa skolor har inte en enda lärare i fritidshem/fritidspedagog tyvärr!
Basically? Samma på svenska? Det är inte så svårt, försök ens.
Varför så bitter?
Vad betalar de om man får fråga?
Någon mer som har sett ”Slippa bli mamma” på SVT med Therése? Skulle så gärna höra ifrån fler kvinnor som själva valt att vara barnfria, någon här kanske som skulle vilja dela med sig? Är själv nyss fyllda 31 och tidigare aldrig ens ägnat barn en tanke, men nu senaste året känner jag hur det bubblar som en stigande panik inom mig varje månad. Samtidigt känns barn så himla långt ifrån mig då jag ju har byggt upp mitt drömliv så som det är nu utan barn. Hur gick era tankar?
Jag bestämde mig som tonåring att inte vilja ha barn. Mycket beror på uppväxten och saker runt omkring.
Skaffa enbart barn om du är 110 % säker på att du vill ha barn. Många ångrar sig, de älskar sitt barn men de ångrar sig ändå att de skaffade barn (vilket barn naturligtvis känner av). Ditt eget liv kommer att ta slut (vad folk än säger) när du kommer att ha ansvar över en annan människa 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.
Så överdrivet ? Jo visst ansvaret tar aldrig slut men knappast som att man har ett spädbarn resten av sitt liv… Och ens eget liv ”tar inte slut” nödvändigtvis, inte om man är två som delar på ansvaret och inte skaffar fler barn än man hinner med. Men absolut, man ska inte ta lättvindligt på att skaffa barn!
Lisa är igång igen.
Jag håller med henne till viss del, mkt av det jag älskade med mitt liv innan barn ÄR ju borta. Livet tar inte slut men man får ett annat liv.
Många? Hur många menar du då?
Såg nyligen någon studie och det är typ 1% som djupt ångrar att de skaffade barn (8% totalt men de flesta var vagt ångrande). De flesta som uppgav att de ångrade att de skaffade barn ändrade sig sedan med tiden, antagligen iom att barnen blev större och man kom ur blöj-åren och de sömnlösa nätterna. 1% känns inte som jättemånga.
1 av hundra tycker jag låter mycket jag 😮
Detta är ju inkluderat alla som blev föräldrar som väldigt unga, läse ej studien på djupet men kan tänka mig att den största andelen ligger hos just de personerna.
Kanske också de som skaffat barn med en värdelös pappa där det blir konflikter och allt för tungt ansvar på mamman, alltså hela situationen ör jobbig pga skaffat barn men eg inte barnet i sig.
Och de som skaffar barn pga norm eller yttre påverkan men inte funderat tillräckligt själva eller gick emot sin egentliga önskan.
Man vill ju ändå inte va en av dem. Risken ökar om man skaffar barn fast man inte är riktigt säker.
Jag är en av dem tyvärr. Hade jag fått lev om hade jag valt annorlunda.
”Många ångrar sig” (vilket barn känner av)
Länka gärna studien på det ?
Väldigt intressant och härlig dokumentär, älskade höra alla historier och deras syn på livet!
Jag har inte sett programmet men jag är frivilligt barnfri. Hos mig har det aldrig varit en fråga utan en absolut självklarhet sen så långt jag minns.
Något hos mig gör att folk inte heller frågar eller försöket förklara hur fantastiskt det är med barn som tydligen många andra råkar ut för.
I övrigt är jag nog ganska vanlig, vad det nu betyder?
Jag är 47 och barnfri. Bästa valet någonsin, har aldrig velat bli mamma. Min man har en vuxen dotter och han har gjort the snip så inga problem där. Jag har en underbar niece, en häst och en katt. Jag har aldrig förstått varför det ska vara så självklart att ha barn.
Är lite nyfiken på när man säger ”bästa valet någonsin”, det är väl omöjligt att veta? Du har ju inte haft barn så kan ju inte veta om det var det bästa valet. Detsamma gäller för mig kan jag säga som har barn, jag kan ju säga att jag har ett fantastiskt liv och gjorde det bästa valet när jag skaffade barn men kanske hade mitt liv blivit ännu bättre utan barn? Omöjligt att veta?
Ja jag planerade inte mitt barn men det blev det bästa jag gjort. Helt otippat faktiskt.
Haha ja det är en bra fråga. Jag antar att jag baserar det på at jag aldrig känt någon biologisk klocka, aldrig tittat på barnfamiljer och tänkt varför inte jag? Jag visste från extremt tidig ålder, typ 10, att jag inte ville bli mamma. Och alla sa Du kommer ändra dig. Nej. Jag viisste att jag inte var en mamma. Så det var ett val och kanske bätre förmulerat ett val jag aldrig ångrat.
Jag kände aldrig någon barnlängtan men vid 34 bestämde jag mig för att prova, har nu 3 halvvuxna/vuxna barn och är tacksam att jag inte lyssnade efter någon längtan utan vågade testa. Mina barn är mina favoritmänniskor nu, och de ger mitt liv så mycket innehåll och värde. De är roliga!
Ja men är man inte intresserad av eller vill ha/längtar efter den sortens liv så är det väl dumt att köra på ändå.
Bästa val av det man gjort menar man ju.
Fast om man verkligen inte vill ha barn, så vet man väl att det bästa valet är att låta bli? Det är ju inte en svår ekvation? Haha va xD
Jag är frivilligt barnfri och har, som tur är, träffat en fästman (båda är 30 år) som känner likadant. Ingen av oss har drömt om det familjelivet. Vi hatar absolut inte barn, älskar våra syskonbarn och vänners barn. Skämmer bort dessa ungar så mycket vi kan. Men vi känner att familjelivet inte är för oss. Min syster är gravid nu och jag är så himla taggad på denna lilla bebis som ska komma. Känner sådan glädje och längtan men är så glad att stå bredvid och inte vara ”i det”, om ni förstår?
Vi har idag en hund vi älskar och vill ha en till, vi vill resa runt och ha det gott. Bor i centrala Göteborg, har utbildat oss och har bra jobb.
Vi vet inte hur vi känner om fem eller tio år och är alltså öppna för att tankarna kan slå om. Vilket jag egentligen inte tror då jag aldrig har känt en längtan efter barn. Men vi pratar ofta om det och har tankarna på att om det nu skulle bli så, ja då vill vi gärna bli familjehem.
Ja men exakt så, det är själva familjelivet som inte alls är lockande, har aldrig drömt om det.
Familjeliv som så är ju dock över på ett ögonblick. Min yngsta är 13 nu och vart tog tiden vägen? Nu har jag stora trevliga människor i mitt liv.
En bröstoperation och läkning efter är också över på ett ögonblick och sen har man stora och trevliga bröst. Men är man inte intresserad av att ha det så spelar det ju ingen roll att det går snabbt.
Haha va? Jämför du människor med boobs?
Nej, jag drog en liknelse för att föra fram poängen att det spelar ingen roll hur lång eller kort en period av att gå igenom X känns om man inte har någon större önskan om att gå igenom X.
Kanske det här känns lättare för dig att ta till dig: ”Studietiden för att bli läkare är ju dock över på ett ögonblick. Min läkarexamen är färig nu och vart tog tiden vägen? Nu har jag en bra examen och ett spännande jobb i mitt liv.”
Men har du ingen önskan om att studera till läkare eller jobba som läkare spelar det ingen roll hur kort eller lång läkarstudierna är, du kommer tycka det är trist, jobbigt och ovärt att göra det. Hade du velat bli läkare (förälder) kanske studietiden (familelivet) ändå känts jobbig för studierna (familjelivet) är jobbiga, men du hade då iallfall känt att det ändå var värt för du vill trots allt vara läkare (förälder) och vill ha en läkarexamen (barn).
Nja, 10-12 år är ju ändå en lång tid, då är de lite självständiga. Men man kan inte dra på semester utan dem? Familjelivet som jag menar håller på tills de flyttar hemifrån, man har ansvar för dem o måste anpassa sig.
Du behöver inte försvara ditt val, är du nöjd så är det ju bra. Alla är inte intresserade bara. Jag har också stora, trevliga människor i mitt liv ?
Sofia, ni låter som helt fantastiska vuxna för era syskons och vänners barn att få ha i sina liv ❤
Har inte sett den men bra att hon gjort den känner jag.
Jag trodde länge att jag ville ha barn ”i framtiden”. Men fick aldrig nån längtan, inte så jag kände att det var värt att ”offra” saker osv.r 38 nu och hade en period för några år sen när jag våndades och verkligen ville bestämma mig. Landade i att inte göra nåt jag inte vill. Trivs jättebra med mitt liv som det är!
Ärligt.
Det ligger i vår natur att vilja fortplanta oss. Att folk ångrar sig har med att göra att de byggt upp en livsstil som inte är anpassade för barn. Att de måste uppoffra sömn, egen tid och mycket annat. Men detta får man igen när barnen blir äldre och mer självgående.
Jo men det är ganska mycket som ligger ”i människans natur” som inte är särskilt bra, så det är verkligen det sämsta och lataste argumentet för något.
Absolut, men att skaffa barn ingår inte under kategorin ”inte särskilt bra”
Det beror ju på personen. För vissa är det absolut ”inte särskilt bra” för att de inte borde ha barn då de inte är kapabla till att vara bra föräldrar, eller för att de inte vill och de skulle göra de olyckliga.
Hursom, att argumentera för att något är naturligt är ett dåligt argument överlag. Om någon skaffar barn för att det är naturligt är det en dålig anledning.
Det kan det va, om man inte vill ha dem.
En del människor är ju allmänt sådär att de klagar mycket, ältar och tycker synd om sig själva. Behöver inte vara just skaffa barn eller ej utan kan vara val av utbildning, bostad, partner eller vad som helst. Oavsett om man väljer barn eller väljer bort så är det ju som det är, kan alltid finnas stunder när man funderar på hur livet blivit om man valt annorlunda och kanske saknar/längtar till ett annat liv men det betyder ju inte katastrof. Tror vi är så bortskämda med förhoppningen att kunna välja och styra allt i våra liv.
Nja vi är mer än ”vår natur”. Och? Det är väl rimligt att bygga upp ett bra liv åt sig själv? Och vill man inte skaffa barn bör man inte det.
Säger bara att det ligger i vår natur att fortplanta oss! Inget man kan förneka.
Ja men det är ju inte relevant. Alla vill inte ändå.
Det ligger i vår natur att ligga. Sen blir det barn. Det finns ingen barndrift för det behövs inte. Det finns däremot sociala normer. Idag kan vi faktiskt komma runt det där med graviditet om man nu vill leva som man ska och ha sex.
får igen? vi har ett pensionsystem i sverige. barnen behöver inte försörja oss när vi blir gamla
Snackar inte om pengar.
Någon måste ju dra in skattepengarna som finansierar vår omvårdnad och någon måste jobba i vården, så jo, generationerna behöver fyllas på om man ska ha ett fungerande samhälle.
Ja men det görs ju ändå, de flesta skaffar barn. Det är ingen samhällsskikt att göra det.
Samhällsplikt
Eftersom man inte sparar till sin egen pension (allmänna pensionen) utan den bekostas av skattepengar i nutid så behövs ju unga arbetsföra personen som drar in till statskassan och kan utbetala pension till våra äldre. Dock tycker inte jag att det ska vara en anledning till att skaffa barn men diskussionen kan behövas så att barnlösa förstår varför man lägger pengar på föräldrarförsäkringen.
Barnfria.
Gud det låter ju helt stört. Man skaffar inte barn för att man ska ”fortplanta sig”, alla passar inte som föräldrar och skaffar du barn av den enda anledningen bör man verkligen tänka om. Ditt barn slutar inte vara ditt barn bara för att den blir vuxen, det handlar inte om förlorad sömn och fritid. Skaffar du barn för att man ”ska ha barn” så kommer ditt barn känna av det till slut, och det leder i många fall till psykisk ohälsa som varar resten av livet. Då handlar det inte om att släppa taget när dom blir äldre, utan du måste finnas där jämt.
Haha – vi behöver bättre utbildning i skolorna. Man skaffar absolut barn för att fortplanta sig. Enkom därför. Livet är ingen konstinstallation eller övning i personlig utveckling. Det är hård kamp om att skapa kopior på dig själv. Flest barn som i sin tur skaffar barn när man dör vinner!
Eh? Lever du i fornåldern? Hård kamp, kopior? Vilket liv… ?
Ja visst är det så. Nuförtiden pratas en massa om individen och så vidare, men alla jag känner som inte har barn har fastnat i en sorts tråkig loop där de har mest fokus på sig själva och sitt. Och inte är särskilt tillfredsställda.
Såklart är det en utmaning och tufft att ansvara för barn som växer upp, men det är en instinkt och något vi mår bra av att sysselsätta oss med. Och det ger så mycket tillbaka.
Just så – mina barnfria vänner fortsätter i en evig studentloop där de ska överträffa varann i spexighet och självutveckling av olika slag (typ fancy brödbak, dreja och ha en livscoach). De klarar inte längre att dricka vanligt vin, äta vanlig mat och prata med andra utan livet måste vara ett pågående jippo.
Haha ja småbarnsföräldar är ju kända för att aldrig beklaga sig och verka allmänt tillfredsställda! (<-ironi)
Oj, vilken tur att mina vänner med barn inte är lika dömande som du. De är istället intresserade av de upplevelser jag har tid för, men som inte funkar med barn. Och jag är intresserad av deras erfarenheter och upplevelser som föräldrar (samt av deras barn såklart). Såklart att några bekanta har fallit bort när de har blivit sådär familjelivsinskränkta för att de har fått barn, men de flesta klarar att (och vill!) se utanför sin egen bubbla.
Du verkar inte va en särskilt trevlig vän som tänker så.. Låter lite avundsjuk också, de testar nya saker och du är fast?
Känner inte igen mig alls. Barnfri och har inte sociala medier, visar inte upp någonting, är inte med i någon tävling. Gillar lugn och ro, djur och långa promenader.
Vad tråkigt det låter. Jag har inga barn och mitt liv är fullt av intressanta och givande saker. Men du vet ju inte hur de egentligen känner. Att bara fokusera på sig själv och sitt är ju underbart! Det gör ju de flesta familjer med.. Ur mitt perspektiv är det tvärtom, barnfamiljer har tråkiga liv. Men vi gillar ju alla olika.
Alla mår inte bra av det nej. Och en hel del vill inte lägga in så mkt jobb, oro mm för att ”få tillbaka.”. Det är bra som det är. Du får inse att alla är olika.
Konstigaste argumentet för att skaffa barn jag nånsin hört. Vet inte hur det är med dig men jag agerar inte bara på instinkt. Känner heller ingen som är 30+ barnlös och har ”fastnat i ett tråkig loop” men det är väl vad man har för umgängeskrets.
Nja. Det ligger i vår natur att ha sex. Thats it. Eventuella moderskänslor kommer med hormoner som man får när man väl är gravid eller fått barn.
Inte sett ännu, men jag fyller snart 30 och har vetat länge att jag inte vill ha barn. Jag är för nöjd och bekväm med mitt liv nu och ett barn skulle inte platsa in. Kan få baby fever några dagar innan mens men sen är det borta lika fort. Mina föräldrar va såna som skaffade barn (läs mig) för att man skulle, och där vill jag inte hamna. Hatar dessutom tanken att om du inte skaffar barn så dör du ensam, finns ingen garanti för det – allt beror på hur du är som förälder. Har flera gudbarn som jag älskar mer än allt, men hade aldrig pallat att vara förälder 24/7, det är bara inte för mig.
Känner samma! Har inte tid eller ork för egna barn. Eller lust med det.
Fint ändå att inte vara ensam om den känslan! Pratar man om det inom familjen eller på jobbet (gud bevare) så framstår man ju som galen. Önskar vi kunde normalisera att alla inte vill ha barn
Vad tråkigt att det är så för dig! Har aldrig känt mig som galen eller att nån skulle tyckt det. Inte såå ovanligt längre i storstäderna iaf ❤️
Nej men för mig så är det lugnt, min familj är nog också helt med mig i frågan, det är just med kollegor som det är svårt att förklara. Men det var så fint att se att jag inte var helt ensam i dessa tankar ❤️ ännu väldigt ovanligt i småstäderna att man inte vill ha barn.
Ja kan tänka mig det, hemskt.
Jag önskar att jag fortfarande inte ville ha barn. Ville aldrig ha barn, aldrig. Först runt typ 30 ändrades tanken till jo men kanske. Förra året började jag försöka och efter några missfall mår jag så jävla pissigt. Livet var mycket lättare när jag inte längtade efter barn.
All kärlek till dig, denna kommentar gjorde ont att läsa ♥️♥️
Jag har inte sett programmet, men är barnfri. Jag är gift med en fantastisk men, vi är båda 30+. Jag har arbetat med barn i många år och vi har syskonbarn på båda sidor.
Vi vill inte ha barn, helt enkelt. Vi vill göra vuxen grejer och äta vuxenmat. Anpassa livet efter oss själva och göra det VI vill. Inte sitta på en lekpark en lördag klockan 08. Jag tycker inte heller att förskolan och skolan är bra för barn som den ser ut nu, så hade vi haft barn hade jag inte velat ha hen på förskola. Men jag vill ju verkligen inte gå hemma med barnet.
Ingen behöver berätta att man kan äta god mat med barn eller att man kan ta igen det om 20 år. Jag är bekant med hur det funkar. Det är bara inte livet för mig. För oss är det egentligen inte en så stor grej. Det finns massa grejer vi väljer eller väljer bort.
Det som oroade mig tidigare var att vi skulle bli ensamma om alla våra vänner skaffade barn. Att man var den enda utanför bubblan, liksom. Men hittills känner vi bara två par som har barn.
Åh, du sätter verkligen ord på mina tankar. Vi vill också äta/dricka gott, ha sovmorgon på helgen, kunna äta pizza i soffan hela dagen om man känner för det. Min rädsla har heller inte varit just ånger eller ensamhet på ålderns höst utan som du skriver, ensamheten i att inte vara en del av samhörigheten. Men jag tänker att vi barnfria kan hänga med varandra!
Det är självklart 100% fine att inte vilja ha barn och man ska inte ens behöva förklara sig. You do you.
Med det sagt blir jag dock ofta så förvirrad när folk som inte vill ha barn också i det sammanhanget alltid radar upp massa grejer som ”de inte vill och som barn skulle innebära” som jag inte alls fattar var de får ifrån. Förstår du hur jag menar?
Asså att så som du skriver nu ”jag vill inte ha barn för jag vill inte vara i en lekpark kl 08 och jag vill äta vad jag vill”, liknande grejer tycker jag alltid att man läser/hör. Men personligen har jag aldrig tyckt att en enda av dessa grejer stämmer med hur det verkligen är. Jag har barn men jag tror aldrig någonsin att jag suttit i en lekpark kl 08 på morgonen. Äter gott gör vi också.
Jag ser att du skriver ”skriv inte att man kan äta gott med barn för jag vet det”, så jag ber om ursäkt att jag gjorde det ändå nu. Men ditt inlägg är bara ett exempel av alla jag läst. Fattar inte var ”ni” får er fakta från vad det faktiskt innebär att ha barn. Man måste faktiskt inte äta falukorv och stå i lekparken kl 8 om man inte vill.
Det är förstås bara ett exempel. Men tror inga/få bra föräldrar lever sitt liv exakt som de gjorde innan barn. Även om du inte suttit i en lekpark kl.8 en lördag antar jag att du gått till lekparker? Leker med ditt barn rätt ofta ändå? Anpassar dig efter ditt barn och vad ditt barn tycker om och vill göra?
På något sätt förändras ju livet. Beroende på hur man levde innan barn så kanske det förändras mer eller mindre mycket. Sen som sagt beronde på hur ens barn är också förstås, man vet ju aldrig hur ens barn kommer vara och vad dens behov och vilja är. Och såklart beroende på hur man är som person upplevs det mer eller mindre som en uppoffring som är värd eller ovärd.
Du upplever förmodligen det som värt, för du vill ha barn/ditt barn vill göra saker du själv vill göra/det känns inte som någon uppoffrin osv. Men känner man inte så, så känner man inte så.
Men det är ju därför barn utvecklar en. Man provar på nytt. Men främst av allt är ju barnen ett resultat av oss föräldrar. Vi i vår familj har aldrig käkat falukorv eller gått till en trist park kl 08 eftersom vi är intresserade av medelhavsmat och är morgontrötta.
Man kan ju utvecklas på andra sätt också och prova på nytt även utan barn.
Nej, jag förstår att inte alla käkar falukorv eller går till en trist park kl.08 på en lördag. Men ni kanske gått till en park en annan tid på dygnet för att låta ert barn leka? Eller lekt med ert barn i övrigt?
Som sagt är jag rätt säker på att era liv hade sett annorlunda ut nu på något vis om ni inte hade barn? Eller så ville ni redan leva liv som var 100% kompatibla med barn. Poängen är, att är man inte intresserad av att ha barn så blir det inte roligt och känns inte värt att göra saker som passar barn. Såsom att ha över andra barn (barnets vänner), barnkalas, gå till lekparker, leka med barn osv.
Jag håller med i ditt resonemang. Jag har inte skaffat barn för jag vet bla att jag vill inte gå till lekparker, åka till Astrid Lindgrens värld eller andra barnaktiviteter. Jag skulle ha väldigt svårt att anpassa mig till ett barns liv för det intresserar mig inte.
Jag kan umgås med andras barn en stund och det räcker.
Sen finns det fler orsaker till att jag inte vill ha barn och vid 40+ är jag fortsatt helt nöjd med mitt val.
Jag kan ”sakna” livet utan barn, att ha all tid för sigsjälv, inte behöva anpassa sig och alltid sätta andra först. Jag tycker det är tråkigt att leka, stå och kolla på träning, gå på föräldramöte, småprata med mammor osv. Men trots det ger barn en ny mening i livet. Det blir att jag lever för någon annan än migsjälv, för att ge dem upplever, ett bra liv med bästa förutsättningarna att bli sina egna personer. Saker jag gör som jag inte tycker är kul gör jag ju för dem, för att de tycker det är roligt, för att det ger dem nåt- och helt plötsligt är Astrid Lindgrens värld rätt kul ändå, just för att jag ser vad det ger mina barn.
Då hade du ju tur? En del får morgonpigga barn, eller kinkiga barn, matvägrande barn. Eller barn med olika sjukdomar eller diagnoser där livet helt måste anpassas och ställas om. De tvår man va beredd på.
Finns också massa sätt att utveckla sig på, om man ens känner att man vill det. Jag vill mest ha kul och lugn harmoni. Känner inte att barn hjälper med det.
Absolut! Köper det du säger. Men jag tycker samtidigt att det verkar vara en allmän uppfattning hur man ”ska” göra med barn, och märker även det bland vissa bekanta vi har som är föräldrar. Typ att de gör saker de inte vill/gillar för att det är så inrotat att det är ”så det är med barn”. Men det finns andra sätt.
Självklart måste man lägga om livet efter barnet och stå över vissa grejer i perioder och de som inte vill det ska såklart låta bli! Men de (kanske få?) som avstår barn för att de har fått för sig att man måste börja leva på ett visst sätt kanske ska tänka om lite. Exempelvis vill mitt barn såklart leka, men då väljer jag lekar som jag också tycker är kul. Jag tycker att det är skittrist att stå i parken och putta på en gunga – så då går vi inte till gungorna. Då kanske jag tar med barnet till badhuset för jag älskar att bada och då har vi kul tillsammans.
Under spädbarnstiden var det många av våra bekanta som liksom låste in sig från den tid man ”ska” natta barn. Vi hade med vår bebis där vi var och hen somnade i vagnen när hen var trött, eller i vår famn. En så liten bebis vet liksom inte vad klockan är, de lever efter sin egen tid. Så istället för att sitta hemma i en mörk lägenhet och stressa över att bebisen inte somnat 19:30 och bara gråter, så hängde vår bebis på oss och var nöjd och fick närhet.
Nu spårade jg kanske iväg lite haha..
Sorry.. min poäng är att barn (oftast) är rätt nöjda bara de får vara med sina föräldrar. Är föräldern glad och lugn så är ofta barnet det. Man måste inte alltid göra allt by the book om man inte känner för det,
Jag förstår vad du menar och så är det säkert också till viss del. Men det beror ju också mycket på hur ens barn är. Om ditt barn skulle älska att gunga och bad om att få gå och gunga flera gånger i veckan så gissar jag att du hade tagit med ditt barn och gungat trots att du tycker det är skittrist? Sådant vet man ju inte på förhand, man lär ju ändå räkna med att föräldraskap kan komma att innebära att behöva göra saker man tycker är mindre kul – men vill man ha barn så kan ju det kännas värt och som en mindre uppoffring. Vill man inte ha barn så känns alla sådana potentiella grejer bara extremt jobbigt, inte för att det kanske är så extremt jobbigt i sig – men för att det som gör det värt inte känns värt om man inte vill ha barn.
Exakt! Man vill inte behöva anpassa sig efter nån annan, när man inte ens har nån längtan/vilja efter barn.
Men alla har det inte så lätt… En del barn är mer krävande. Och vissa vill inte offra nåt. Varför skulle man? Hela diskussionen är ju onödig. Jag vill inte göra nåt som har med barn att göra, jag vill inte ändra mitt liv alls. Så varför göra det?
Haha ja jag fattar. Alltså mitt syfte med min kommentar var liksom inte att övertyga någon att skaffa barn utan det jag tog upp/ifrågasatte var
just dedär konkreta exemplen som man hör som ”anledningar” från de som inte vill ha barn. Tycker att man alltid hör samma exempel och var nyfiken på var de barnlösa fick just dessa från, då jag inte känner att det nödvändigtvis är saker man alls behöver göra med sitt barn om man inte vill. Men det var svårt att formulera fram min poäng på ett tydligt sätt hehe. ?
Snälla, säg inte barnlösa. Vi som skriver här är barnfria.
Jaja.. men det är väl inte mitt ansvar att hålla koll på vad olika personer vill kalla sig? Du förstår ju vad jag menar.
Fast det är ganska spritt och vedertaget nu..Används flera gånger i den här diskussionen och liknande också. Men nu vet du iaf!
(Är en annan anonym) Poängen är nog mer att slippa vara i en lekpark öht. Såklart klockan 8 en lördag är värre än kl 12, men att inte behöva sitta i en lekpark alls och stirra på barn som klättrar är något i alla fall jag är tacksam över att slippa. Angående matlagningen så kan jag bara svara för mig och jag gör storkok som jag äter i många dagar för att slippa laga hela tiden. Ett kräset barn kanske inte hade varit så nöjd med det.
Fast man ser ju hur folk runt en lever. Mycket lekpark är det. Och man måste anpassa mat mm. Eller iaf laga annat till dem. Tänka på vad barnen tycker är roligt och klarar mm. Man kan ju inte påstå att livet är precis som innan (beroende på hur ens liv var då). Mitt liv skulle ändras till det sämre, jag skulle behöva sluta med vissa saker jag vill och börja med andra jag inte vill. Tex va ute mycket är ju nästan ett måste med barn?
Har tvillingar på 5 år. Vi är på lekparker vissa helger men ofta umgås vi mest med vänner, hemma eller hos vännerna. Så både kidsen och vi föräldrar får umgänget vi vill ha. Anpassar heller inte maten efter mina barn. De har från start lärt sig äta allt, oavsett om det är vegobiffar eller laxpasta.
När det kommer till att va ute mycket tänker jag att barnen får tillräckligt av det på förskolan. Jag hatar att vara ute, haha. Vi är ute på somrarna men vintrarna rastas de tillräckligt på förskolan.
Oj.. En del barn måste dock. Och alla går inte på förskola de första åren.
Jag har tre barn och tror inte en sekund på er som säger att ni inte anpassat livet efter barnen. Visst, det är en walk in the park att leva som vanligt med en bebis, de går ju att ha med lite hur som helst. Men det funkar inte när man han äldre barn om man vill ge dem en bra uppväxt och det hoppas jag att man vill om man väl skaffat barn. De måste borsta tänderna, lägga sig i rimlig tid inför skoldagen, jag tycker inte att alla vuxenkonversationer lämpar sig för barn och vill därför umgås med mina vänner själv ibland, de vill ha med kompisar hem som kanske vill ha anpassad mat, man måste umgås med andra föräldrar som man inte var något gemensamt med, de är sjuka och man kan inte gå till jobbet, man kan inte dricka alkohol som man ev vill, man kan inte gå lika långa turer på fjället, man kan inte ha sex när och var man vill osv osv osv. Den som säger att man inte behöver anpassa livet har fel. Så är det bara (obs inte om man har en enkel bebis men då är man naiv och vet inget om livet som kommer). Jag älskar mina barn men inte allt i livet med dem, mycket är tråkigt och jobbigt och slitigt och hade jag inte så gärna velat ha barn och tycker att de berikar mitt liv på så otroligt många sätt hade jag inte tyckt att alla uppoffringar varit värt det.
Fattar vad du menar, men vi som genuint inte vill ha barn bryr oss inte om lekparker kl 08.00 eller falukorv alla dagar i veckan. Vi vet mer än väl att föräldraskap är mer än så. Det handlar om en liten människa som man ska uppfostra och leda i livet, och vi kanske inte vill eller kan det? Respekterar din åsikt, men hoppas också på samma respekt att vi vet vad föräldraskap innebär och att vi alla kanske inte vill ha det ansvaret.
Nä, det var ju bara exempel. Men det är ju inte heller rimligt att anta att ens treåring ska vilja äta brunch med mimosa i fyra timmar på en lördag, eller besöka vingårdar på semestern.
Var jag får mina exempel ifrån? Tio år på förskola där man ser hur barnfamiljer lever, våra syskon och livet i allmänhet.
Nej men det är väl ingen med någorlunda rimlig syn på livet som tror det? Jag brunchar inte, eller dricker mimosas, eller besöker vingårdar men jag vill inte ha barn för det? Det kan lika gärna handla om det vardagliga. Att ha barn och leva som småbarnsfamilj, alla vill inte det? Jag vill inte leva som en barnfamilj som alla andra, låt mig få leva som jag vill liksom.
Tror du missförstod kommentaren du svarade på.
Har 3 barn och skulle aldrig (aldrig) sitta i en lekpark kl 08 ? Mina 3 barn sover som stockar till 11-12 vaknar o äter GÄRNA pizza med mig i soffan. Tro mig de flesta barn älskar pizza hamburgare godis vara uppe länge osv
Helt ok att du tror att livet med barn innebär att man måste stå i en lekpark i ottan men lovar o svär att inga barn är där innan 10 eller efter 20 på kvällen. Det liv du beskriver stämmer inte alls överens med familjelivet jag o mina vänner lever i.
Jag (31) och min sambo (33) är lyckligt barnfria. Det är dock inte förrän nu på senare år som jag känner mig tillfreds med det, tidigare hade jag alltid tankarna ”inte nu men om några år”, ”klockan tickar nog igång till slut” osv. Varenda gång jag varit nykär har min kropp spelat mig ett spratt om att vilja föröka mig med den aktuelle mannen. Något som känts helt absurt efter nykär-perioden. Jag har alltid valt att inte agera på hormonerna eftersom jag har tusen anledningar till att inte vilja ha barn egentligen. Den enda som talar för är helt enkelt: hormonerna.
Jag bestämde mig för barnfriheten när jag tog frågan på allvar och skrev upp precis allt jag tycker om att göra. Blir dessa saker enklare/svårare eller roligare/jobbigare med barn? Tror inte något blev varken enklare eller roligare så där hade jag mitt svar. Mitt liv med min sambo är precis som jag vill ha det, så känns idiotiskt att ändra på för att ta in något varken han eller jag önskar. ☺️
Precis samma för mig!
Jag gjorde nåt liknande, tänkte på allt jag önskar för mig själv och vill ha ut i livet. Inget av svaren kunde förstärkas eller uppfyllas av barn/familjeliv, snarare tvärtom ofta. Det är inte min dröm/mitt drömliv helt enkelt.
Har inte sett dokumentären, men är barnfri. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Är 36 nu. Har flera kompisar (som jag träffat i vuxen ålder, så inget vi påverkat varandra till) som inte heller vill ha barn. Finns inte direkt något mer att dela med sig av. Jag ville inte ha barn, så har inte försökt få några helt enkelt. Behöver inte vara mer dramatiskt än så.
Precis! Inte så stor grej alltid, man vill inte ha, så man skaffar inte. Klart.
Kan tipsa om podden Barnfrihet, där får man höra fler perspektiv från folk som inte vill ha barn (samt 5-6 pers som skaffat och ångrat sig). Tips om du vill höra fler skildringar och inte känna dig ensam i dina känslor 🙂
Mvh 29, barnfri (vetat sen jag var 16, men stänger inte dörren helt ifall jag skulle ändra mig mellan 30-40. Känns dock osannolikt med tanke på hur jag känner nu, hur mitt liv ser ut och hur jag vill att det ska se ut framöver)
såg henne på aktuellt. tror de som kallar det för egoistiskt att inte ha barn inte kan tänka själva och är avundsjuka på de som inte skaffar barn. varför annars bry sig 😀
Det är så märkligt att kalla det egoistiskt. Att skaffa barn är också det i så fall, man gör det för sig själv. De flesta av våra livsval om inte alla är det…
Jag kan känna att jag är tacksam att inte alla skaffar barn. Att de personer jag känner som inte har barn berikar mitt liv och samhället på andra sätt. En av mina närmaste vänner är frivilligt barnfri men är som en extraförälder till min dotter. Och har så varit under 10 år. Jag uppskattar att människor vill olika, väljer olika och är sanna mot sig själva.
Jag är barnfri, snart 30.
Jag vill kunna resa obehindrat, ta sovmorgon och bara njuta av livet. JAG hade inte kunnat det med barn, vissa kan säkert det, men inte jag. Jag skulle hellre aldrig fixa en förlossning, jag känner att jag är inte en sån som gör sånt. Förlossningsskador är inget för mig heller.
Jag har nog alltid vetat att jag inte vill ha barn. Tack och lov är min sambo helt fine med det 🙂 vi håller just nu på att renovera våran stora villa vi köpt. Där finns 2 barnrum som vi tänkt göra om till hemmagym och walk-in closet. Allt är möjligt när man är dinks (double income, no kids). Jag har även resor som intresse och har hunnit besöka 70 länder 🙂 jag lever mitt drömliv och det hade inte gått med barn. Jag har heller aldrig lidit av psykisk ohälsa eller stress, vilket jag också tror är tack vare att jag är barnfri. Jag kan vara en grym moster istället, OM mitt syskon nu vill ha barn.
Jag tror att det är viktigt att rannsaka sig själv och ta reda på vad man själv vill, inte vad som förväntas av en 🙂
Kramar ?
Åh vad underbart det låter! (Är också barnfri och älskar resor men inte rest så mycket som du än). Men du påminde mig om hur bra jag har det och varför jag vill ha det här livet.
Ifrågasätter inte alls att du inte vill ha barn, men tror du uppriktigt att någon på jorden (hur gärna man än vill ha barn) tänker ”ÅH, förlossningsskador. Det är verkligen för mig” hahahahah
Jag är 41 och kände länge som du. Men sedan bestämde jag mig ändå för att jag ville ha ett barn. Vår dotter är 11 månader nu och det går faktiskt att ha ett liv utanför hemmet när man har barn, i alla fall om man är två föräldrar. Tricket tror jag är att bara skaffa ett barn. Klart det blir mindre egentid ändå men det skulle vara så otroligt mycket tuffare med två eller flera barn. Jag som behöver tid för mig själv känner att det går bra när vi delar på att ta hand om vår dotter men att mitt liv skulle vara förstört om vi hade ett barn till. Nu kanske du inte vill ha barn alls men det känns ibland som att folk tänker allt eller inget när det gäller att skaffa barn. Men ett barn i stället för fler kan vara nåt som passar en del som funderar i dina banor.
Och jag säger tvärtom: två barn är enklare än ett – iaf när de kommer upp några år i ålder. Mina barn är 4 och 5 och leker så himla fint tillsammans. Har vänner som har bara ett barn och det barnet tjatar hål i huvudet på dem när det är uttråkat. Mina barn är aldrig uttråkade för de har alltid sin bästis i hemmet ?
Det är nog ganska mycket personlighet/ tur, har en 3,5 åring och hon leker också självständigt från morgon till kväll om hon får. Men jag vet ju att alla barn i hennes ålder inte gillar det. Definitivt inte alla syskon som kan leka hela dagarna utan att ha ihjäl varandra heller, eller ens alla som gillar att leka ihop.
Men rent generellt om man jämför familjer överlag så skulle jag säga att i familjer med två föräldrar och ett barn tycker jag man ser att det på ett annat vis är barnet som ”hänger på”. De vuxna blir liksom i majoritet. En 12 åring utan syskon konverserar ofta med vuxna på ett vuxnare vis än ett barn som alltid är van att ha en jämnårig vid sidan. Att ett ensambarn blir lite lillgammalt är ju vanligt.
Lyssna på podden Barnfrihet! De avhandlar det mesta om att vara barnfri. Själv tycker jag folk med barn verkar ha det fruktansvärt tråkigt och jobbigt och jag begriper mig inte på bäbisar så här blir det absolut inget. Ge mig spontanitet, god sömn och äventyr. Inte massa måsten, förlossningsskador och gnäll! ?
Min man pratade med en ny kollega igår som visade sig ha barn (min man och jag är barnfria), och kollegan sa att han önskar att han hade gjort det valet också. Han hade flera vänner som kände samma sak, ingen av dem levde de livet de egentligen ville. För de har barn. Det var så sorgligt att höra tycker jag, att de, fast de inte egentligen ville, följde barnnormen och nu lever ett liv de inte vill leva. Har haft flera (bara män dock) som sagt till oss att de önskar att de också varit barnfria men nu är fast med barn. En sorglig norm och därför är det bra att detta ämne tas upp. Det är som att folk knappt ens vet att man kan välja bort att skaffa barn. Therese säger det ju själv, finns det ens folk utan barn där ute? Det behöver lyftas så att folk kan få veta att valet faktiskt finns, man måste inte ha barn!
I tillägg hade han sagt till sin tjej att han inte var redo för barn men hon hade svarat att han kommer va det när bebisen kommer. Så nu drar hon hela lasset och han jobbar hellre över. Kan ju vara så att många av de usla pappor och partners som finns inte egentligen ville vara pappor alls.
Ja så kan det nog va, men de gick ju trots allt med på det och borde göra sin del. Men man borde heller inte försöka övertala sin partner sådär.
Då får man skydda sig herre gud vilka mansgrisar
Ja man måste verkligen tänka och känna efter noga och inte bara göra som alla andra. Jättesorgligt ju, för alla inblandade.
Jag kände som 31-åring inte heller någon som helst lust att få barn. Det har aldrig varit en dröm för mig och jag har aldrig gillat barn i allmänhet eller typ syskonbarn, kusinbarn. Men däremot så hade jag väldigt svårt för att se mig själv som barnlös i 45-75-årsåldern och framåt, har en del vänner till familjen som lever barnfria i den åldern och det verkar så ensamt! Jag hade även svårt för att se mig själv leva utanför normen på det sättet resten av livet. Slutligen så kände jag en stark press från omgivningen att skaffa barn med min pojkvän som var i samma ålder. Så vi ”skaffade” oss ett barn. Graviditeten och bebistiden var svår och jag ångrade mig flera gånger. Men med tiden så har min son blivit den viktigaste personen i mitt liv och min allra största kärlek. För att han är han och ingen annan. Numera så är jag otroligt tacksam över att jag vågade få barn, min son är fem år och jag väntar faktiskt vårt andra barn nu. Inte för att jag gillar att vara gravid eller bebistiden men för att jag vet vad som kommer sen, en underbar människa att älska hela livet.
Många äldre är ensamma, även de som har barn. Har man partner, vänner och annan familj så löser det sig ju.
Jobbar som chef på ett lager och ska sluta om ca 4 månader. Min egna chef vet inte om något. Min uppsägningstid är 1 månad så jag hade egentligen tänkt vänta med att säga upp mig. Men! En del av mig vill vara schysst och säga till redan om en månad, bara för att ge en heads up liksom, så att de kan fixa en bra ersättare i god tid. Vill dock fortfarande jobba som planlagt, i 4 månader till.
Finns det några nackdelar med att säga till långt innan uppsägningstiden? Mer än att jag kanske får leva med dålig stämning på jobbet lite längre än jag tänkt mig.
Finns det inte en risk att du blir uppsagd tidigare än tänkt? Nå hittepåorsak.
Det är svårt att säga upp folk med fast anställning.
man löser det med en omorganisation genom att dela upp en persons arbete på två, sedan anställa en ny som tar de andras två halvor eller något
efter någon månad ändrar man tillbaka 🙂
Aha! Önskar det gick att göra i skolan, vi har så många slackers på min arbetsplats som vi skulle behöva bli av med…
Hur skall de hinna med det på ett par månader?! Bättre att hitta en ersättare och låta personen bli ordentligt upplärd. Dessutom brukar ju uppsägningen från företaget sida vara längre än en månad
Det funkar inte så
Om du misstänker att det blir dålig stämning då vänta tills en månad innan. Har du en chef som visar att hen blir sur för att du säger upp dig tycker jag inte att du ska vara schysst mot hen alls.
Om du har en bra relation med chefen och hen är en normal person med vettiga värderingar så säger du till 3 månader innan.
Finns det en risk att din chef får veta att du har ett annat jobb spikat så är det nog också snart att berätta.
Du kan ju försöka lägga upp jobbet lite för att det skall vara lättare för alla att du slutar, utan att avslöja att du skall sluta. Se till att vissa rutiner funkar och att det finns bra info och lathundar. Brukar vara svårt att hinna med en snygg överlämning på bara en månad annars
Kan du inte göra det tidigare man inte såp tidigt? Typ 2 eller kanske 2,5 mån innan.
Vilken influensers klädstil gillar mest/minst?
Jag gillar isabella löwengrip skarpt. Så klassisk och kvinnlig.
Minst har jag svårt att välja mellan forni, dasha eller margaux. Verkligen inte min stil och skulle heller inte kunna bära upp många av plaggen dom har..
Jag gillar bed Isabellas klädstil. Tycker om kvinnligt!
Jag tycker att det är otroligt tråkigt med stilar som ska vara coola som typ Lisa Anckarman, det bara ett enda stort skrik av ”try hard”. Jag tycker allmänt om klassiska kläder och tycker att peaken inom mode för både män och kvinnor var på 1920-talet.
Hmm tycker de flesta flunsor har en ganska överdriven stil, skulle liksom inte orka klä upp mig så varje dag ? Men Bella och Forni tycker jag har finast, inspireras särskilt av vissa av Fornis plagg även om min stil är mycket mer nedtonad och simpel. Fulaste eller minst min stil, där måste jag kanske säga Kenza, för mycket färg o hennes stil känns lite barnslig eller för ungomlig. Skulle se galen ut om jag försökte klä mig likadant.
Hanna Friberg tycker jag har gräslig klädsmak
Jag gillar Bradfords och Löwengrips stilar. Gillar minst Hanna Schönbergs.
Tycker inte hon har överdrivet kvinnlig stil
Gillar Sandra Beijers. Ogillar mest Gabriella Possler (?), för kort, tight, avslöjande osv för mig. Gillar inte alls den typ av kläder.
Lustigt, jag skulle absolut kalla Sandra Beijers stil för tight, kort och avslöjande, men hon har en annan utstrålning så man uppfattar de två helt olika.
Läs igen. Hon gillar Sandras men det är Posslers stil hon beskrev.
Ja? Läs igen själv kanske?
Håller med om att SB gillar kort och tight, men hon har ju verkligen en helt annan klädstil än Possler? Det är knappast bara ”utstrålning” som gör att man upplever deras stil som lika.
Jo visst kan den vara det, men på ett classy sätt. Dock inte avslöjande/utmanande. Gabriellas känns mer som hon har både kort och urringat samtidigt. Materialet spelar roll också. Hennes stil ser fjortis och billig ut (inte den sexuella meningen!)
Isabella, hennes kusin (?) isolina, Lovisa barkman, maria kragman för klassiskt kvinnligt ⭐️
Sen vi skulle binda om vårt lån för drygt tre månader sen har vi fått från banken att det är bättre att köra rörligt. Problemet är att vi då kunde bundit på det som nu är den rörliga räntan. Jag känner mig lite lurad. Banken fortsätter att ge oss rabatt på den rörliga men hur länge kommer de fortsätta med det egentligen? Någon som vet hur sånt funkar?
Som jag förstått så är det den rabatt ni förhandlat fram med banken när ni tog lånet som gäller, dvs ni behöver inte förhandla igen var tredje månad (om ni inte vill dvs för att ev förbättra villkoren). att räntan går upp och ner på rörligt beror på andra saker som säkert någon annan kan förklara bättre än jag.
Vi får bara rabatt på rörligt, så länge vi har kvar det. Än så länge mkt billigare än att binda dyrt utan rabatt
Det är lite olika hur länge rabatten gäller, vanligt är 1 år sedan får man förhandla om. Det står i ert kontrakt hur länge rabatten gäller.
Det är alltid ni som bestämmer vilket val ni vill göra. Banken kan säga sina olika alternativ, rekommendera osv men det är er skyldighet att sätta er in i de olika alternativen och sedan ert val vad ni sedan väljer. Är man inte nöjd hos sin bank kollar man på en annan. Det går inte lägga ansvaret på banken över er privatekonomi utan det ligger hos er.
Vilken dubbelmoral har ni svårt för?
Jag har svårt för att om en kille jagar en tjej med pussar och romantik så är han ett creep. Men om en tjej gör samma sak så säger folk inget.
Upplever detta mycket i tecknade serier.
Folk som säger sig vara så för det mångkulturella samhället men bor i helvita områden.
Anonym 20:10
En del behöver komma ut i verkligheten.
Just nu funkar inte det multikulturella samhället.
Hade funkat bättre om det varit mer integrerat, men håller med om att alla kulturer inte går ihop
det går bara att vara för mångkultur om du aldrig går i närheten av den.
Eller folk som faktiskt bor i orten och blåljuger om hur det egentligen är där. Själva försöker de med alla medel att ta sig därifrån.
? Jag bor själv i ett särskilt utsatt område och ärligt jag älskar det här. Känner mig väldigt trygg och vet att om någontign skulle hända mig medan jag är ute kommer jag aldrig bli ”lämna i sticket” som jag upplevt i svenska områden jag bott i. Om jag bär en tung väska eller matkassar erbjuder sig folk att bär den åt mig etc. Behöver heller inte vara rädd för påverkade människor i offentligheten då det inte är öppet här som jag upplevt i många andra områden. Alltid jättetrevliga och varma. Bor medvetet här och väldigt många här försöker absolut inte ta sig härifrån. Många andra-generationen som har finare jobb än vad deras föräldrar hade när de växte upp bor medvetet kvar i dessa områden.
Fint, men då är du ju ingen hycklare!
”Eller folk som faktiskt bor i orten och blåljuger om hur det egentligen är där. Själva försöker de med alla medel att ta sig därifrån.”
Kommentaren jag svarade på syftade om att vi alla med positiva erfarenheter av dessa utsatta områden blåljuger om att det faktiskt inte är så illa som folk försöker påstår.
Nej, står inte att alla ljuger.
Nu blir man ju nyfiken på var du bor. Men kul att du trivs ☺
Finns 19 ”särskilt utsatta områden” i sverige, så någon av de ”värsta”. Så långt kan jag väl sträcka mig. Även hängt mycket i områden jag själv ej bor i idag, ex rinkeby och tensta.
Men vilken konstig kommentar, allt är väl inte svart eller vitt? Man kan ju tycka att man trivs i ett område, har bra grannar och gemenskap, men kanske inte vilja riskera att bli skjuten på öppen gata och därför vill ta sig därifrån..
Men kommentaren beskrev ju folk som ljuger och har dubbelmoral om sitt boende?
”Eller folk som faktiskt bor i orten och blåljuger om hur det egentligen är där. Själva försöker de med alla medel att ta sig därifrån.”
Min kommentar syftade till att vi är många som inte ”blåljuger” om att vi faktiskt trivs bra här och inte alls vill ta oss härifrån.
Men nu läser du in något som inte står. Kolla temat så förstår du att texten beskriver en speciell kategori.
Fast det låter extremt mycket som att personen syftar på många av oss som genuint trivs. Jag känner inte till någon som går runt och ljuger om att de trivs och att det är bra när de inte gör det? Som att beskriva ett icke-problem.
Men lugn nu, det behöver inte vara ett utbrett problem för att klassificeras som dubbelmoral. Det känns som du tog lite för stor anstöt till något du inte ens behöver ta anstöt till.
Tänker tjejer har helt enkelt mer eller oftare att vara oroliga för, och därför ser jag dubbelmoralen som befogad. Speciellt om alkohol är inblandat. Som kille hade jag bara skrattat typ om en tjej varit på mig. Typ ”du är ju asfull!”, och det har aldrig hänt.
Vilka serier är det du tänker på?
Anonym 20:16
I första hand tänker jag på serierna Ed,Edd och Eddy. I den serien är det tre tjejer som pussar dem mot deras vilja. De jagar dem och drar in dem i deras husvagn trots att de säger nej.
En annan serie är Chowder. Där är det en tjej som säger till alla att killen Chowder är hennes pojkvän fast han säger nej.
Åh ed edd och eddy hade jag glömt. Det såg jag mycket som tonåring för många många år sedan ???
När en kompis säger att tjejkompisar går före killar men sen får man reda på att hon håller på med killen jag har har känslor för
Att tjejer som legat med många är ”horor”, ”lössläppta” osv. Gäller inte alls för killar.
Är det så fortfarande? Jag tycker killar som legat med över ett visst antal tjejer är rätt skabbiga faktiskt
Ja, du tycker och jag tycker, men i allmänhet tycker inte folk så.
Jorå. Med ökad risk för hpv och andra könssjukdomar, samt nya som poppar upp, så är det numera även skabbigt för killar att ligga runt.
Tråkigt
Tycker vi borde vara mindre dömande och låta folk ligga med hur få eller hur många de vill.
Anonym 20:29
Jag vill inte vara ett nummer.
Om det är många över en väligt lång tids period så är det en sak. Men om det är flera under ett par år så känns det inte serlöst om killen vill bli tillsammans med mig.
Jag tänker samma sak om tjejer.
Nej jag menar det. Hängde ett tag med en kille som legat med tresiffrigt och gick till UM varje månad typ och testade sig…slutade träffa honom kan jag säga när jag fick veta det
Jodå, de är manshoror.
Killar som säger sig tycka det är viktigt med jämställdhet men tar varje tillfälle att avbryta kvinnor, mansplaina samt allmänt styra och ställa. Dubbelmoral och otroligt omanligt.
Typ majoriteten av alla vänstermän jag spenderade studieåren runt.
Ja, det är ju inte sällan man stöter på sådana killar. Tror det handlar om att de inte ser att de själva kan vara bidragande till problemet. Så länge man inte begår brott eller beter sig som ett regelrätt svin är man väl en bra person i deras ögon. Det är ju svårt det där, för om en man anser sig vara för jämställdhet och är öppen med detta så är varken han eller hans omgivning särskilt mottaglig för när man påpekar hans inte-särskilt-jämställda handlingar
Att alla kvinnor är feminister men sen skaffar alla 2.3 barn, bosätter sig i en ville och är hemma med barnet ett år innan barnet börjar förskola. Trodde vi var mer progressiva? Trodde vi levde år 2022 inte 1952. Trodde att fler skulle välja en alternativ väg och att om de valde svensson-liv åtminstone skulle se till att pappan tog halva ansvaret.
en diskokula som örhänge, snyggt!
Menar du en sån där stor som hänger i taken?
en sån där som Cam har i bilden ovan ja
Erfarenheter av att DEJTA på distans? När man väl ses så blir det ju ”allt” på en gång pga avståndet. Dvs sova ihop flera nätter och umgås dygnet runt. Det blir liksom inte det normala ”dejting-tempot”. Råd och erfarenheter?
Har varit ihop med min kille på distans i sju år pga barn i olika städer. Vi ses varannan helg eller längre perioder vid ledighet. Visst, vi hade velat bo ihop men väntar tills barnen flyttar hemifrån om sisådär åtta år. Det funkar för oss, har aldrig haft det så bra, eller så bra sex hehe. Sen gillar vi båda två att vara ensamma så det är ju perfekt att vi får den tiden i veckorna.
Kul att höra att det funkar. Tänker att det är annorlunda när man är ihop på riktigt, det är just dejtingfasen jag undrar över eftersom man inte riktigt känner varandra. Man hoppar ju över de naturliga ”dejtingstegen”.
Vi kände varandra sedan innan, vi dejtade lite på gymnasiet, sedan blev vi ihop på riktigt 11 år senare så vi blev nog ihop direkt när vi sågs. Innan dess hade vi pratat med varandra i telefon i kanske ett halvår innan vi kom till skott. Så kanske inte var rätt person att svara på frågan.
Jag och min man träffades utomlands och bodde i olika länder drygt ett år och sågs några dagar i månaden, för oss var det avgörande att vi visste att det var tillfälligt, alltså ett år, hade det varit permanent hade jag nog inte tagit relationen vidare i tidigt stadie…
Åh är i samma sits, som du säger blir det ju mer speciellt när man är i just dejtingstadiet och inte tillsammans.
Hur gör ni då? Här blir det att det nästan känns som vi är ihop när vi ses (3-4 dygn i sträck) och där emellan är det sporadisk kontakt. När vi väl ses så blir det ju middagar, bio, sova ihop osv osv på en gång ?
Det är väldigt nytt så vet inte hur vi gör. ? Men upplever samma som du, när vi ses blir det som att vi är ett par sen där emellan lite sms osv. Samtidigt blir jag så förvirrad då för vi är ju ”ingenting” än utan lär känna varandra men sen umgås man som är tillsammans och det blir så intensivt. Älskar att umgås när vi väl ses men när vi inte gör det blir jag lite osäker just eftersom vi inte är ett par haha
Jag och min sambo hade distansförhållande 3 år innan vi flyttade ihop. Varje helg var som en dejt. Hittade på en massa och eftersom man hade saknat varandra så bråkade vi typ aldrig utan bara mös! Tråkiga saker som handla, städa,tvätta gjorde man alltid innan helgen för när väl helgen kom ville man ju inte att sånt tråkigt skulle ta upp ens tid. Vi kunde prata om en vardag ihop och hur vi såg framemot att bara göra vardagsgrejer.
Nu bor vi ihop sedan flera år och gud vad jag saknar den tiden. Att bara lägga tid på att ta hand om varandra.
Dock tog det ju mycket tid från annat. Skulle man inte ses på helgen blev ju hoppet till nästa gång så långt så tyvärr blev vänner, familj osv lite mer begränsat eller fick de träffa oss ihop.
Jag gjorde det, och tycker det var jättemysigt. Man hade full fokus på varandra och hade kvalitetstid hela helgen. Sen kunde man fokusera på sig själv och vardagen i två veckor tills nästa gång man sågs.
Någon som övervunnit social fobi? Hur? Hur lång tid tog det?
Det beror på vad det är för social ångest.
Många gånger är det bara att ta sig i kragen och gå ut.
Det är extremt sällan social fobi handlar om att inte våga gå ut. Ännu mer sällan botas det genom att bara gå ut.
Ts menade nog gå ut och socialisera.
Anonym 20:58
Många gånger är der svårt att bryta isoleringen som blir. För många är det svårt och ett oerhört stort steg att bara komma utanför dörren.
Ja, med hjälp av kognitiv beteendeterapi (KBT). Det tog nog några månader.
Jag!
Idag lider jag inte alls ut av den skulle jag vilja påstå. Var extremt grovt i skolan, stängde in mig timtals på skoltoaletter till den punkt min mentor behövde hota med att ringa polis mm. Tog kanske 6 år att helt bli av med den?
Jag fortsatte utsätta mig mer och mer gradvis. Det hjälpte mig att jag ofta inte hade någon som kunde komma och hämat mig om jag hade fått panik för då fick jag liksom lära mig att bita ihop och ta mig igenom det, och på dte inse att dte inte var så illa trotts allt. Något som hjälpte mig också var att ha kläder jag kunde gömma mig i. Ex, stora hoodies med stora luvor så jag kunde gömma hela ansiktet mm. Nu med corona kan du använda munskydd också, jag använde mig av någontign liknande.
prata lite med någon varje dag
jag brukar prata med saker jag går förbi annars
typ ”Hej trädet”, ”hej molnen”.
Jag! ??♀️
Jag hade grav social fobi och funderade på suicid. Bestämde mig för att ge KBT en chans och det hjälpte mig så mycket ❤️. Jag gick i terapi i 5 månader, en gång per vecka, och sen var det ju därefter en rätt lång kamp med mig själv. Skulle säga att jag sökte hjälp när jag var 25 och gradvis blev bättre i 5-6 år. Idag helt symptomfri. Mår bra. Älskar mitt liv och har mitt drömjobb.
Det ÄR möjligt! Kämpa och sök hjälp. Social fobi är ensamt och tufft att leva med. Våga be om hjälp ❤️.
Skulle inte säga att jag övervunnit den helt ännu men en otrolig förbättring! Gick i KBT 2019, började äta antidepp året därpå som jag nästan har trappat ned på helt nu. Båda har hjälpt väldigt mycket, i kombination med att utmana mig själv och ge det tid.
Sakta men säkert bara genom att utmana mig själv i små, små steg men det tog 15 år och är ändå inte helt 100. Så kbt är säkert smartare.
Hade det åren mellan tjugo och trettio ungefär och gick i kbt-terapi för det i två omgångar. Jag upplever att det successivt klingade av ju mer förståelse jag gick för mekanismerna bakom och ju mer information jag kunde ta till mig. Ju mer jag insåg att världen inte kretsade kring mig. Jag kunde släppa skammen mer och mer och acceptera mig själv mer. Det hjälpte att bli äldre och få barn också, man skiftade fokus automatiskt. Dock så är jag medveten om att jag alltid kommer att ha en viss blyghet i min personlighet och jag isolerar mig lätt när jag mår dåligt. Och vet du, det är helt ok att vara sådan.
Kan ni känna att ni andas men ändå inte lever? Jag jobbar i öppen kontorsmiljö efter utbildningen inom ekonomi. Jag jobbar måndag-fredag och på fritiden har jag både vänner och en hobby. Tjänar bra, har råd med det som många kanske inte har. Men jag lever inte. Allt går på rutin. Jag får panik på alla kollegor som kommer tillbaka från semestern nu och klagar på vädret. Som att allt handlar om den 4 veckors semestern på sommaren, som att livet inte är större än så. Jag VILL att mitt liv blir större än så och varenda dag fantiserar jag om att jag bara välter mitt skitgråa kontor upp och ner och drar därifrån, börjar leva. Men ändå är jag fast. Ni som känner att ni verkligen lever, vad gjorde ni annorlunda? Tar tacksamt emot alla tips eftersom jag är läskigt nära ett mentalt sammanbrott när jag tänker på den gråa, svenska vardag jag befinner mig i och bara accepterar.
Svårt att råda egentligen, kan bara förklara lite hur jag tänker. Jag försöker tänka att varje dag är värdefull. Försök hitta mening även i de små sakerna. Att åka och handla t.ex. kan vara underbart, strosa runt och fundera på vilken middag du ska laga.
Gör saker som får dig att må bra, även på vardagar och inte bara på helgerna.
Du skriver att du fantiserar, men försök göra allvar av det. Livet är för kort för att inte trivas med hur man har det.
Detta blev bara massa babbel känner jag nu, men så försöker jag tänka iaf ?
Jag började känna att jag verkligen lever när jag fick barn. Haha jätteklyschigt, men var verkligen så! Trots att det blir så oerhört mycket vardag… men jag tror att det är just att jag då lärde mig att verkligen stanna upp och uppskatta små saker för att jag såg och uppfattade vanliga saker med barnens ögon. Allt blir liksom mycket roligare, vi firar mer och större, vi är ute mer, tar tillvara på dagarna på ett annat sätt. Tror att det är nyckeln, barn eller ej, att liksom leva i nuet.
Jag vet inte om jag kan säga att jag lever massor fullt ut men några saker:
-Bokar in middag/aw/annan kvällsgrej på vardagskvällar eller går ut och äter frukost innan jobbet på något ställe jag velat testa. Så att inte vardagarna bara blir transport till helgen.
-Bokar in små getaways att se fram emot, kanske träffa kompis/familj i annan stad eller nån resa
-Kolla om du kan gå någon vidareutbildning eller kurs via jobbet. Kanske en mentor om det finns inom ditt område? Jag gör en liknande grej nu och det är väldigt peppande!
-Nu har jag nog redan sagt resa men säger resa igen ? Jag var mellan två jobb för några år sen och passade på att backpacka och de minnena lever jag på länge!
Jag kände så och lyckades få tjänstledigt. Jag och en kompis reste (som vuxen) runt i Asien i några månader. Det stillade det ”värsta”.
Juste, en till sak. När jag är less på kollegor så tar jag bara en period när jag går ut på lunch istället eller tar promenader på lunchen så jag slipper dom. Kan göra underverk för välmåendet att slippa höra andras gnäll ?
Jag sa upp mig från jobbet jag förväntades ha pga utbildning, flyttade till en miljö jag genuint vill bo i (fjällmiljö), sänkte månadskostnader så jag hade råd att ta jobb jag ville ha som inte var baserat på lön endast. Jag började göra mer av saker som får mig att må bra och provade mig fram till vad det är. Jag mår bra i naturen så mycket promenader på fjället, köpte mig en SUP, lagar mat ofta vid vattnet över öppen eld. Åker skidor, dricker kaffe i solgrop osv. Har blivit bättre på att ha egen tid men också umgås mer intensivt med dom som jag älskar (många kommer på semester till mig). Ja typ nått så! Jag ändrade mitt liv helt från storstad till fjäll och hittade mig mer i basic livet nära naturen och aktivt friluftsliv.
Oj vad häftigt! Får jag fråga vilket fjällområde/landskap om det inte känns för utlämnande? Och hur svårt/lätt var det att hitta jobb där?
Härjedalen (i Jämtlantslän). Kryllar av turistorter som behöver mängder med säsongspersonal både vinter som sommar, särskilt om man kan tänka sig att jobba med det mesta. Jag upplevde inte att det var svårt alls och älskar möjligheten att få jobba utomhus. Är nu helårsanställd på en fjällanläggning och får uppleva fjällets alla årstider med snörika vintrar och varma somrar ( oftast?). För mig var det här det rätta.
Du låter precis som en tjej jag följer på instagram. Jag är en kustmänniska så kan inte helt förstå tjusningen med fjällen. Men det verkar vara ett stort lugn omkring fjällen, så förstår att man kan trivas där.
Någon beskrev Norrlands inland som ett stort skepp med motorn avstängd som glider fram i en dimma.
Jag gjorde tvärtemot dig, jag gav mig ut i världen och var galen och spontan. Levde I kappsäck osv.
Visst var det kul att mitt liv var som en film, men mitt psykiska mående lyfte när jag skaffade familj. All oro i själen liksom lugnade sig.
Kan du jobba hemifrån delvis? Söka jobb utomlands? Starta ngt eget vid sidan av heltidsjobbet som du kanske brinner för mer? Bor själv inte i Sverige längre men har såklart en ”vardag” där jag bor nu. Men upplever att jobb hemifrån gjort stor skillnad, blir liksom inte 9-5 och samma rutin varje dag utan mkt mer flexibelt och känner att jag har mer kontroll över min tid. Har heller aldrig tagit ”svensk semester” utan delar upp det en vecka här o där under året. Sen har jag nog flyttat (inte land men område osv) minst vartannat år, kanske kan miljöombyte i samma stad vara en bra grej om du känner dig lite fast…? Tror mkt handlar om att inte skilja för mkt på vardag och helg, försöka uppskatta varje dag och planera kul grejer på en måndag. Och promenader, mkt frisk luft osv. Kanske på lunchrasten om du är fast i ett kontor, försök upptäcka nya saker i närheten osv.
Sluta tänka att dina kollegor lever deppiga liv. De lever trygga liv, eftersom du är på en plats där folk som gillar och njuter av trygghet samlar sig. Om du åker ut på äventyr kommer du träffa människor som istället drivs av andra saker.
Att gå runt och inbilla sig att alla är missnöjda med livet kommer inte hjälpa dig att må bättre. Det är du själv som är på fel plats bara.
Fundera på när du har känt att du ”lever”. Och försök forma livet åt det hållet.
Låter som att du borde säga upp dig till att börja med. Finn ett mer givande jobb. Kanske till och med flytta utomlands? Gör något galet! Dra till Bali i 3 månader. Jobba som volontär för tigrar i Afrika ett tag. Köp en van och åk på roadtrip i Nya Zeeland/Australien.
Livet är vackert, men alltför kort. Kan inte tänka mig något som skulle sluka min själ så mycket som ett öppet kontorslandskap. Dra nu medan du ännu inte givit dem hela ditt liv. Det sista du vill är att bli kvar där och få ångra det långt senare.
Det här inlägget från Victoria Riis på Matplatsen tycker jag säger allt…människan har blivit miljonär på sin blogg och alla följare som använder hennes rabattkoder, men hon vet inte att svordomar stavas med ett -m-, inte två…!!! När man tänker på att det är bloggen och följarna som betalat lyxvåningen i Spanien och övrig lyx och konsumtion svindlar tanken…hur är det möjligt?!?!? Kan människan inte ens använda stavningskontroll?!
https://www.matplatsen.net/2022/09/02/svordommar-tarar-och-champagne/
Stavning har inte mycket med matlagning att göra. Eller du kanske menar att man inte ska få uttrycka sig bara för att man inte kan stava?
Jag tycker att man ska alltid stava rätt, det ger en bättre bild av individen om den kan stava korrekt. Det hör till allmänbildningen.
”Jag tycker att man ska alltid stava rätt” … Grammatik och korrekt meningsbyggnad hör väl också till allmänbildningen isåfall.
Det var väl inte så farligt. Stör mig mer på alla fula kläderna hon gör reklam för.
Isf stör jag mig mer på all bronzer/ rouge och användandet av solglasögon inomhus. Mkt märkligt!
Surt sa räven?
Hur mycket många miljoner har du fått ihop tack vare att du talat rätt?
Haha, stavat såklart…men så är jag inte miljonär heller!
Och nu ska de skaffa pool…
Jag är full av beundran över hur mycket pengar man kan tjäna på en blogg som främst bygger på att länka till kläder hos Lindex och Ellos. Det är bara att lyfta på hatten!
Hur blir man bra på sex med sin partner utan att kolla på PORR? Min man är min första så 0 erfarenhet ?
Pratar med mannen och hör vad han gillar. Är ju rätt olika preferenser folk kan ha. Bättre sex med om man är lyhörd inför varandra
man blir bra på sex genom att ha sex förstås. du kan inte läsa dig till det! ligg med din partner, prova dig fram och öva upp dig!
Du blir bra på sex av att göra det du själv njuter av. Lär känna din kropp och dina preferenser så blir du automatiskt bra och spännande i sängen.
+1 på den ?
Ni kommer inte bli bra av att kolla på porr. Säger som resten, öva. Hitta er grej. Prata och testa.
Till er som har bostadsrätter/hus:
1. Hur mycket amorterar ni i månaden?
2. Vad har ni för belåningsgrad? (%)
3. Boränta? Fast eller rörlig?
4. Vad har ni för andra avgifter?
5. Har ni andra lån?
6. Var i landet bor ni?
1. 2100:-
2. 70-ish.
3. Band i februari eller mars, haft rörligt sen jag tog mitt första bostadslån 2010, men nu gick det inte längre. Har 1,89 som mest på två av våra fyra lån, tror de andra två är på 1,59 eller nåt. Det ökade med ca 800:- i månaden.
4. 5400:- i avgift + 800 i parkering.
5. Nej.
6. Södra Stockholm
1. Ca 3000kr
2. 70%
3. Ca 1% bundet
4. Ca 5500kr (inkl parkering)
5. Nej.
6. Södra Sthlm
1. 5 000 kr.
2. Lånat 3 milj. Köpte lgh för exakt 4 milj.
3. 1,15 procent, fast.
4. CSN.
5. Vasastan i Sthlm.
1. 7200kr (3% amortering)
2. 87%
3. Rörlig, för min bundna ränta gick ut nu i september…. Så 2,68%. Är något bitter över det
4. Hyra 600kr där elen ingår
5. CSN
6. Kungsholmen, Stockholm
2. 82% ska det stå ?
1. Ca 5100
2. 75%
3. 1.30 bundet
4. 2700:- avgift, ca 3000 bil + bensin, sen såklart matkostnader, telefon, tv, internet mm
5. CSN
6. Lidingö
1. 0kr
2. 45%
3. 1,3 (fast 2 år) och 1,5 (fast 3 år)
4. 3800 lghavgift, 970 sl-kort
5. CSN
6. Kungsholmen sthlm
Hoppas Julia F ska köra på sitt kortare hår nu, det passade henne otroligt bra! Jätte fint!
Vems bröllop är Johanna och Edvin på? Johanna såg otrolig ut!!! Vilken klänning 🙂
Gissar på Nils Tham och Felice Jankell
Undrar också!! ”Vi ska på bröllop med destination okänd”, jisses vad drömmigt ?
Så gjorde Nisse när han gifte sig med Clara också, destination okänd alltså (då var det Marrakesh) Alex Schulman har berättat det i podden för några år sen.
Eller jättefånigt ?
Gynning, Oscar zia, zara Larsson, Michaela Hamilton, rosanna Charles och Amanda Schulman är där. Kul att följa med tanke på hur ljusskygga övriga gäster annars är!
Där är ju massa med kändisar, Zara, Rosanna osv
Det är i Italien, Nils Tham och Felice Jankell
Det där gör mig lite full i skratt. F J är liksom ett kändisbarn, hade aldrig blivit något utan sina föräldrar. Lite som Bianca men i mindre skala. Ändå, bara pga namnet, åker ALLA svenska kändisar till hennes bröllop. Det är som en karusell som snurrar runt sig själv.
Tror snarare det är mannen som gör att folk åker dig, då de förväntar sig få ta del av lyx.
Jag stör mig verkligen varje gång jag går in på kenzas insta. Hon pratar alltid om sina barn, xxx åt 3 skedar gröt till frukost och två tuggor banan osv. Som om någon är intresserad?? Eller ”mamis went to cannes” plz du är inte den enda som har barn. Jag har två stycken också….
Haha ja varför blir så många mammor BARA mammor och tappar all annan identitet? Självklart blir barnen det viktigaste man har i livet men det går att kombinera och dels inte bara leva livet för barnen och dels inte BARA prata om sina barn när man pratar med andra människor ?
Det är nog lätt hänt eftersom ens barn ofta är ens huvudfokus och det som tar mycket tid. Kanske reflekterar en del inte över att andra har ett högst begränsat intresse för när någon annans barn åt eller sov.
Ja men jag har träffat väldigt få män som inte kan försöka att släppa barnen och bara ha lite roliga konversationer en kväll med vänner.
Då är man egocentrerad…
För att det är för det händer mest under den tiden… och börjar hon skriva för mycket om annat kommer folk påpeka att hon inte tänker tillräckligt på barnen
Tro mig, det är en jävla kamp att skapa balans mellan den egna identiteten och den som *mamma/pappa*. Att ha barn är som att ha ytterligare ett jobb som du har 24/7, förutom ditt vanliga heltidsjobb, och att då klämma in egna *intressen* och sådant som främjar den egna identitetens existens och utveckling är periodvis helt omöjligt (som när barnen sover dåligt, är sjuka, i någon förfärlig utvecklingsfas OCH SÅ VIDARE). Speciellt om du har fler barn än ett. Det är så oerhört överväldigande och utmattande att vara förälder ibland, och att då ha massor av människor i ens omgivning som bara ”MEEEEN TÄÄNK PÅ ATT INTE BARA VARA *MAMMA* VAAAD HÄNDER SEDAN NÄR BARNEN BLIR STORA/FLYTTAR UT” ”SÅÅÅ TÖNTIGT M FOLK BARA ÄR *FÖRÄLDRAR*”, liksom här står jag och nätt och jämt överlever och är trött hela tiden pga går upp 04:30 (*MEN HAAAR NI INTE ETT JÄÄÄMSTÄLLLLT FÖRÄLDRASKAP??? VARFÖR BEHÖÖÖVER DUUU GÅ UPP SÅ TIDIGT* jo fucking tack men bara för att jag får sova till 06:30 varannan vecka så räcker väl fan inte det när det har pågått i FEM ÅR) men ska ändå självförverkliga för inte duger det att vila och försöka MÅ BRA när man är förälder och då speciellt förälder och KVINNA. Piss fucking off säger jag till er
Men den gången du väl hinner prata med en vän hade det kanske varit roligare för er båda att prata om något annat än era barn? Eller gnälla för den delen!
Kan berätta att jag är superduktig på att avgöra vad som är roligt/intressant/relevant för mig att prata om med mina vänner *helt själv* trots att jag är mamma!! men tack ändå för tipset ☺️
Men då gäller det väl inte för dig då?
S: ”Haha ja varför blir så många mammor BARA mammor och tappar all annan identitet? Självklart blir barnen det viktigaste man har i livet men det går att kombinera och dels inte bara leva livet för barnen…”
☺️☺️☺️☺️☺️
Ja men om du klarar normala konversationer med vänner mm så behöver du ju inte ta åt dig?
Men det är så underbart och meningen med livet och inte aaalls så jobbigt med barn, man offrar ingenting, enligt många här…
De flesta kommenterar väl ändå mer att det faktiskt är jobbigt men värt det.
Njae.. många säger att det inte alls är så farligt. Intressant också att jämföra denna text med en däruppe om hur man inte behöver ändra sitt liv särskilt mycket utan att barnet blir som en själv är…
Tycker detta är svaret på frågan ovan, varför man väljer att inte skaffa barn. Man vill helt enkelt inte ha det så bara ?
Men precis!
Jag är student och pluggar ett program tillsammans med relativt många mammor. Det blir väldigt markant i det sammanhanget att många med barn bygger sin identitet kring att vara just mamma och jag stör mig otroligt mycket på det. Vissa av mina klasskompisar som har barn följer ibland med på sittningar eller pubkvällar med folk från klassen och även om de är både trevliga och roliga att umgås med så blir det otroligt tröttsamt efter ett tag att få höra ”nu ska mammorna ta sig ett glas” eller ”nu får mammorna äntligen vara med och roa sig”.
Sen har vi de som på varje seminarie, grupparbete eller föreläsning börjar varannan mening med ”av min erfarenhet som mamma…”. Liksom vi alla vet att du har en son som är född 2016 och en dotter som är född 2019 och att din dotter har haft det svårt att sluta med blöja och din son utreds för en npf-diagnos och att ni vill vänta med tredje barnet till efter du är klar med utbildning osv osv (obs såklart är exemplet påhittad men ni fattar grejen, de har en ovana att dela med sig om allt som rör sina barn), det räcker liksom att bara säga ”av min erfarenhet…” ibland.
Ganska intressant ändå. ”Stör mig varje gång jag går in på hennes Instagram” Ja men gå inte in då. Hennes kanaler och hon skriver vad hon vill. Passar det inte så läs inte. Jag följde Bianca Ingrosso tidigare men började störa mig rejält på hennes typ av bilder och språk. Skulle aldrig aktivt gå in där nu då jag bara tycker hon är störig och fånig.
”Som om någon är intresserad?!”
Ja, du är uppenbarligen intresserad nog för att fortsätta gå in där så…
Vad ska jag träna imorgon? På gymmet?
Axlar. Fria vikter
Mmm, så himla dödande med axelpass, men så värt det sen när man har riktigt snygga axlar som inte krånglar eller gör ont.
Ingenstans ät godis istället!
Jag kan väl både träna och äta godis? Inte samtidigt kanske… Om jag inte tränar kan jag inte sova och det känns ju ovärt.
Rumpa! Gummiband, fria vikter, stepbräda ?
Tack för din kommentar 🙂
pannmusklerna
Ta löprekord (distans eller tid) och klassisk leg day och lite intensiv mage. Det ska jag göra. Över 20 km är planen ??
Låter najs, men det blir ta mig tusan inga 20 kilometer här inte.
Dina skådespelarskills.
Ta en scen ur din favoritfilm. Kör.
Riktigt go röv- och legday!!!! Avsluta med intervaller i trappmaskinen så att svetten sprutar! Sen går du hem och duschar och smörjer in dig med någon go kräm och sätter på dig nya mjukiskläder och lägger dig i soffan och ”ahhhhh”!
Tack för tips 🙂
Så många rundor som du hinner på 20 min av dina 5 favoritövningar— 10 reps av varje.
För mig skulle det då bli.
Marklyft 10st
Kettlebellswingar 10 st
Burpees 10 st
Utfallsteg 10per ben
Chins 10 st
Sen skulle jag avsluta med några bra Core/ magövningar.
Du har burpees och kettleswingar som favoritövningar!? Nu får du skärpa dig.
Första gången i vuxen ålder som jag sjukanmält mig utan att vara sjuk men jag klarade inte av att gå till jobbet, behövde en längre ”ledighet” så jag orkar nästa vecka 🙁 dåligt samvete har jag men behövde verkligen detta.
Äsch kan du inte jobba så kan du inte jobba. Ingen hade tackat dig ändå om du gått dit.
Du gjorde helt rätt!
Du ska tänka på din hälsa. Bättre att du tar en dag nu än att det kanske blir värre och du är borta en hel vecka. Vilket såklart också är okej om man mår dåligt, men hinner man fånga upp sig själv och få vila en extra dag så är det klokt.
Jag får dock också dåligt samvete, både när jag mår dåligt psykiskt och det tillslut inte går efter att kämpat emot känslan i dagar/veckor, men även om jag är förkyld får jag dåligt samvete. Vilket man inte borde få.
Hoppas du kan njuta av din helg och att du mår bättre snart, ta hand om dig?
Hen skriver också ”klarade inte av att gå till jobbet” samt behöver ledighet för att ”orka nästa vecka”
För mig är det varningssignaler på för hög belastning vilket kan leda till lång sjukfrånvaro. Hur mycket sätter man sina kollegor i skiten då?
Vem tackar en för det? Vem får betala priset?
Meh! Skulle inta hamna här.
det låter ju inte helt bra att du inte orkar… Jag är helt för en mental health day, men jag hoppas att du känner att detta är något tillfälligt?
Det låter inte alls bra. Du behöver ta hand om dig och bromsa i tid. Boka ett läkarbesök och be om hjälp!
*Ger en kram*
Fattar precis! Har gjort samma och har även lagt in nån semesterdag här och där för att få en fre-sön-ledighet ibland. Om du känner att det här hjälpte, skitbra! Annars, lyssna på kroppen och försök göra något åt det i tid, så gott det går i alla fall.?
Åh herregud, vilken arbetsmoral. Gå ner i arbetstid eller byt jobb. Usch för folk som SJUKanmäler sig fast man inte är just SJUK.
Men du, det finns andra sätt att vara sjuk är förkylning och magsjuka…
Hon skrev ju i sin kommentar ”…första gången jag sjukanmält mig utan att vara sjuk”. Hur tolkar du det? Att hon var sjuk eller inte sjuk? Orimligt att sätta sina kollegor i skiten för att man vill ha långledigt. Skulle aldrig falla mig in, men tyvärr gör allt för många människor precis just så allt för ofta!
Hen skriver också ”klarade inte av att gå till jobbet” samt behöver ledighet för att ”orka nästa vecka”
För mig är det varningssignaler på för hög belastning vilket kan leda till lång sjukfrånvaro. Hur mycket sätter man sina kollegor i skiten då?
Vem tackar en för det? Vem får betala priset?
Man sjukanmäler sig när man är sjuk, inte för att få långledigt. Då ansöker man om semester ev byter pass om möjligt med kollegor. Ska man sjukanmäla sig i förebyggande syfte istället för att faktiskt sjukskriva sig när man är sjuk? Herregud
Du verkar ju super härlig
För att man kan sjukanmäla sig pga psykiskt dåligt mående. Att vara hemma sjuk behöver inte vara att du har feber.
Om personen inte klarar att jobba utan den där extra dagen ledigt mår personen dåligt på något sätt och kan då anses som sjuk.
Och ”första gången”, OJ SÅ FARLIGT!!!
Du vet att det finns mer än en sorts sjuk va ?
Skrämmande dålig arbetsmoral hos många fler än jag trodde, usch ?
Du kan vara usch, uppenbarligen ingen känsla för andras psykiska ohälsa
Jag har varit chef hur många ggr som helst i mitt liv, både anställd chef och via eget företag. Var det senast 2021 och kommer säkert vara det många ggr till i mitt liv. Och jag uppskattar när man kommer till jobbet i form, både fysiskt och mentalt. Att komma till jobbet när man mår dåligt hjälper ingen, allra minst kollegorna eller mig som chef. Så kalla det dålig arbetsmoral om du vill, jag kallar det att ta ansvar och säga ifrån när det blir för mkt. Önskar fler gjorde det. Skulle underlätta väldans för mig som chef. Bättre att folk stannar hemma än att dom deppar, (eller snorar) runt på jobbet. Och ännu värre när folk pushar sig och pushar sig och tillslut bryter ihop. Det hjälper ingen!!!
Hur resonerar dem kvinnor som säger att de inte skulle vilja bli förlösta av en barnmorska som inte själv har fött barn?? Stötte på ett antal av den åsikten under mina graviditeter… Nog en av de tramsigaste åsikter jag hört. En barnmorska är ju en utbildad person med legitimation och yrkeskunskap. Hur privatlivet ser ut är fullständigt irrelevant. I vilket annat vårdsammamhang kräver man att personalen ska ha upplevt samma sak som en själv.
Kan säga att jag har fött två barn och har ingen aning om ifall mina barnmorskor fött barn eller inte. Har liksom varit fokus på lite annat då än att fråga om deras privatliv… ?
Undra om de kräver att hjärnkirurgen själv ska ha blivit opererad i huvudet innan.
Eller hur! Och vem ska jobba som att obducent i så fall… ?
Hahaha
Hahahaha?
Dem kvinnor?
Hoppas de inte vill bli ihopsydda av en manlig läkare efteråt om det behövs då eftersom han aldrig fått några bristningar
Jag håller absolut inte med att det skulle vara nödvändigt eller ens spela något roll överhuvudtaget.
Men min bild är att det är något med just barn och föräldraskap som gör att människor resonerar så.
Jag jobbar själv som socialsekreterare med barn och unga och träffar många klienter som resonerar så. Nu har jag förvisso barn men jobbade många år innan jag fick egna barn.
Det handlar väl på något sätt om att människor inte tror att man kan relatera till vad de går igenom utan egna barn.
Men min bild av alla kollegor jag träffat på under åren är att det är rätt ovidkommande. Har toppenkollegor som inte har egna barn och mediokra kollegor med egna barn.
Skulle jag själv hamna i situationen att mika barn skulle utredas skulle jag hellrw ha eb socialsekreterare med 15 års erfarenhet och inga barn än en nyexad med egna barn liksom. Det är ju inte en merit eller bedrift i sig liksom och spelar enligt mig ingen roll för yrkesutövandet.
Ganska intressant ändå. Jag jobbar med barn (lärare i grundskolan) och nu när jag tänker efter så är det endast två på min arbetsplats som inte har egna barn (en är i trettioårsåldern och singel, den andra snart pensionär). Skulle vara intressant att veta hur det ser ut på olika arbetsplatser, om man har lättare att välja ett yrke där man jobbar med barn om man själv vill ha/redan har barn.
Gudrun Abascal har ju i alla fall gjort karriär som barnmorska utan egna barn.
Jag pluggar till förskollärare och i min klass är det relativt många mammor. Min sambo pluggar också och i hans klass med ungefär lika många personer är det max två personer som har barn medans det i min klass nog är cirka 50% som har barn. Tror däremot att det kan handla om att det är en utbildning som riktar in sig på ett specifikt yrke, ett yrke som samtidigt inte har särskilt hög status men som du ändå är nästintill garanterad att få jobb inom, och därför kanske många unga personer utan barn har utrymme att satsa mer på en utbildning som kanske inte har ett givet mål på samma sätt? De som har barn söker sig därför till jobbet som de garanterat kommer få anställning inom, som inte är belagda på nätter eller helger, som går att jobba med över hela Sverige, en relativt kort utbildning (3.5 år) och som rör ett ämne de faktiskt har kännedom inom
Tror inte lärare är drabbade av detta fenomen. Tänker att det blir en skillnad när man som jag(socialsekreteraren) har den primära kontakten ofta med föräldrarna. När det handlar om pedagogik och lära ut tror jag inte föräldrar tänker på samma sak, det har ju inte lika stor koppling till att vara förälder. Inte att mitt jobb egentligen har det men jag jobbar ändå med att bedöma föräldraförmåga och barns behov. Tänker att man som lärare nog bedöms mer pp hur man kan ta eleverna eller vad man ska säga. Har jobbat på skola också och upplevde inte samma tankegångar där.
Kan tänka mig att bvc-sköterskor möts lite av samma fenomen.
Jag orkar jobba med barn just för att jag inte har egna.. Eller vill inte ha barn för att jag jobbar med dem? ?? Hönan och ägget?
Rollen som bm vikar väl till stor del på bm:s empatiska förmåga tillsammans med dess erfarenhet. Att en bm själv genomgått en förlossning kanske kan ge en än större förståelse för den födande som en bm som inte fött barn kan uppnå?
Jag skulle aldrig kräva det men kan säga att jag upplevde enorm skillnad i information och guidning av en barnmorska utan barn och en barnmorska med.
Gjorde nyss ett covidtest där man ska spotta saliv i testkitet. Fick inget utslag, inte heller kontrollstrecket. Brukar det bli fel? Bara gjort de där man pillar sig i näsan.
Då har du gjort fel någonstans.
Ja man kan inte lite helt på självtester och speciellt inte precis i början av sjukdomen
Jaha läste att du inte fick kontrollsteck. Ja då är det ju ogiltigt
Har för mig att det står att det är ogiltigt om ingenting visas men vet inte varför det blir så.
Jag gjorde tre stycken på 8 dagar och alla visade negativt.
Du får testa igen. Krya på dig! 🙂
Någon som ätit p-pillret Azalia? Biverkningar? Sexlust, viktuppgång, hyn, hunger etc?
Ätit Azalia i mer än 10 år. Inga biverkningar öht, dock slipper jag mens helt!
Inspirerat av surrets senaste avsnittet vill jag bara höra flera historier om när folk betet sig helt orimligt inför/ på ett bröllop. Har ni varit på ett bröllop med en sjuk bridezilla? Eller en historia om att bästa barndomskompisen till bruden varit helt sjukt jobbig att ha att göra med när ni skulle planera möhippa? Du kanske ställt upp och vänt ut och in för att din vän ska ha ett fantastiskt bröllop men knappt fått ett tack?
Jag vill höra!
På @surretpodcast på instagram har de även delat på story flera berättelser från följare om ni är sugna att läsa!
Min man och hans ”killgäng av barndomsvänner” har alltid haft påkostade svensexor, det är tre killar som har gift sig inkl min man och alla svensexor har varit utomlands. Gruppen består av 6-7 killar totalt och sen har såklart bröder till brudparet, andra vänner osv varit bjudna.
Nu ska en fjärde kille från samma barndomsgäng gifta sig och han är väldigt tydlig med att han ~ är så taggad ~ på att åka utomlands på sin sexa, trots att han inte varit med på någon av de andra killarnas svensexor.. dvs inte betalt, planerat eller ansträngt sig.
Vilken överraskning han kommer att få då 😉
Kan man gå på visning fast man inte kommer att köpa? Jag gillar bara att titta på lägenheter.
Räcker inte bilder?
Min mäklare sa att man ska gå på visningar för att hitta det man gillar ☺️
Ja varför inte? Det är väl ingen som vet om du tänker lägga bud eller inte. Förrän du varit där alltså. Klart man ska kolla runt och känna in lite. Så vet du ju till framtiden mer om hur du vill bo.
Klart du kan men vänta dig massa snack, mail och telefonsamtal från mäklaren efteråt som kommer jaga dig att lägga bud. Är det värt det så gå och kolla bäst du vill!
Tips: lämna fel telefonnummer
Eller var bara schysst och säg att lägenheten inte var intressant. Bespara andra människor em massa krångel istället för att vara (konflikt-)rädd.
Jobbar med att hålla visningar och snälla lämna inte fel telefonnummer vara bara tydligen typ den här lägenheten var fin men inte för mig så slipper vi lägga ner tid och ork på att försöka se var det gick fel med numret
Det är ju bara att låta bli att skriva upp sig på listan?
Och ringer de så lägg i spärrlistan på mobilen. Klart!
Och sen när man väl ska köpa nåt finns ju risken att man stöter på den mäklaren igen.. bättre o säga att det inte var rätt istället för risken finns att man stöter på hen igen om man kollar i ett specifikt område.
Nej? Det är väl en sak om man ska köpa men inte riktigt vet vad än men att gå i andras hem utan tanken att ens ha planer för att köpa är ju konstigt?
Jag vill i alla fall inte öppna mitt hem för såna nyfikna personer…..
Ja, bara låtsas att du är i köparsvängen.
Är det någon som vet en god parfym till håret som luktar nytvättat och fräscht?? Tror det kallas hair mist? ? Har börjat tvätta håret var tredje dag för
Någon månad sen och det blir inte fett längre men vill att det ska lukta gott också!
Tack för svar!
Balmain silk perfume, det är som silkesdroppar på spray som luktar gudomligt. Fettar inte ned håret.
Tror inte att det direkt luktar illa om du tvättar det så ofta. Man måste inte lukta parfym för att lukta gott
Hej!
Om man har ca 10,000 Max över varje månad efter allt är betalt (superdyr hyra) klarar man sig bra då med ett barn som ensamstående ? Väldigt svårt att svara på men jag vill helst inte behöva leva extremt snålt heller, men har inga barn nu än så vet inte vad som behövs.
Jag har valt ett dyrt boende då jag värderar det högt , därav har jag inte så mycket över. Är det värt det eller ska man välja något billigare då?
Planerar du att bli själv med barnet redan nu i så fall?! ? Jo, du klarar dig bra med 10 över efter att allt är bet. De flesta har inte över så pass mkt / månad.
Om du planerar att skaffa barn som ensamstående hoppas jag att du är medveten om hur mkt saker kostar. Men är tips är ju att i god tid spara ihop en buffert.
Vad räknar du in i ”allt”? Är det bara hyra och el eller är det även försäkringar, förskoleavgift, bilkostnader osv?
Har du en buffert sen innan eller behöver du spara ihop till den också?
Hade prioriterat att få en lägre boendekostnad för att kunna spara mer, kunna åka på semester, spara till barnet.
Dessutom måste du räkna med att en del inkomst försvinner på vabb. Om du räknar med att du vabbar en vecka per månad, hur mycket får du över då? Om du själv blir sjuk?
Hej! I allt räknar jag in hyra och försäkringar . Har ingen kostnad för bil.
Har familj som kan och vill hjälpa till vid sjukdom så hoppas inte vab kommer bli en så stor post.
Ja. Jag har liknande kvar, har en tioåring och vi klarar oss. Har också dyrt boende men har prioriterat det då det är i ett bra område nära jobb och skola.
Är ensamstående till ett barn och studerar – lever således endast på CSN. Vi har det inte fett, men absolut bra. Har gjort saker under sommaren, har aktiviteter, bra kläder, jag hittar på saker med mina vänner osv osv. 10000 klarar du dig på! Men skulle inte räkna med att vab-posten inte blir stor. + beräkna in tiden för föräldraledighet och vad du då får i föräldrapenning!
Så oklart varför jag skrev ”fett” dock? Beskyller absolut den sena timmen!
Klara dig gör du, men ni kommer inte kunna leva särskilt flott… ställ dig in på att behöva handla allt second hand och lära dig lappa kläder och handla på extrapris om ni ska kunna spara något alls till barnets framtid och till er framtid.
När du är föräldraledig får du 80% av din inkomst om du tar ut varenda dag, och i så fall kan du max vara hemma ett år och därför behöva skola in på förskola långa dagar väldigt tidigt…
Därefter om du ska jobba heltid för att behålla din lön kommer förskoleavgiften äta upp hela barnbidraget, och barnet kommer som sagt behöva gå långa dagar från ung ålder om du inte har en partner att avlastas av. Räkna med att träffa din lilla ettåring typ 3-4 timmar per dygn de dagar du jobbar, OM du inte går med i tid och minskar inkomsten ännu mer. Det kommer vara tufft men går ju såklart om du kan tänka dig att leva torftigt
Vad du var negativ. Vi har kvar runt samma jag och mitt barn och jag köper nya grejer både till mig och barnet, åker utomlands, unnar mig frisörbesök och behandlingar, barnet går på aktiviteter osv, kan spara, har bil osv.
Menade mest att för att bibehålla samma inkomst kommer hon som ensamstående behöva lämna barnet på förskola mellan typ 07-18 (beroende på restid) från ett års ålder. Därför lär hon gå med i arbetstid och ha lägre inkomst. Dessutom med massa VAB…
För att ha pengar till mat, sparande till barn och hushåll, luncher på jobbet, busskort (1000 spänn per månad om hon bor i Stockholm), egna förbrukningsvaror (skönhetsprodukter, hygienprodukter, kläder), kläder och förbrukningsvaror till barnet, och typ nöjen leksaker och oförutsedda kostnader som alltid uppstår med barn blir det tight. Det går såklart om man exempelvis köper barngrejer begagnat, inte unnar sig lyxgrejer som typ frisörbesök, dyrare produkter och dyrare kläder man vill ha, utan istället köper Big pack grejer på extrapris. Menar att det går, men hon kommer inte ha det fett ställt liksom som ensamstående (väldigt få ensamstående har ju det pga att barnets tid och behov spiller ut över jobb och möjlighet till inkomst)
10 000 är ju mycket över efter att allt är betalt, hallå? T.o.m. efter att mat dras av (till en vuxen och ett barn)
Sen jag blev gravid har jag blivit så orimligt rädd för allt. Damm från byggarbetsplatser, strålning från mobilen, covidvaccinet. Har typ blivit en foliehatt på 3månader. Gråtit massor för jag sovit med mobilen brevid mig och fått massor av strålning
Låter inte bra. Tycker du ska berätta för din barnmorska och be om hjälp att hantera dina tankar
Förhoppningsvis släpper det när barnet är fött (eller helst tidigare). Jag har fått typ social fobi när jag varit gravid och känt starkt obehag bara av att få ut på gatan för att jag inte tålde att människor tittade på mig. Försvann helt ca tre-fyra dagar efter förlossningen. Hormoner…
Känsligt ämne då det gäller ivf, som jag dessutom själv genomgått, men är det nån här som följer Hanna Theorin och blir på något sätt lite illa till mods av hennes ivf-resa? Det är så klart bra att belysa att det är vanligare än man tror med ivf men känner någonstans att hon liksom profiterar på sin egna olycka på något sätt? Får känslan va att hon vill bli en stor influencer till varje pris.
Fanni days är snäppet värre isåfall. Alla inlägg, oavsett hur sorgliga eller utlämnande de är avslutas med fiskande efter kommentarer, gillamarkeringar, delningar m.m. Alla dealar med sitt som de vill såklart, men gör man det offentligt och i viss mån tjänar pengar på det får man räkna med att det inte går hem hos alla heller
Åh herregud var in och kollade henne och hon tigger ju verkligen om att alla ska kommentera?
Det vill väl alla som börjar få följare på grund av sin olycka till slut. Då ska det tjänas pengar och kalla sig influenser! 🙂
Och Hannah blir vansinnig på alla tips. Hon vill inte höra tjat om privata behandlingar för de har inte ekonomin så detta är sista försöket. Förstår alla hur dramatiskt, detta är sista försöket! Och om några månader har hon insamling så alla tröga följare, som inte fattar någonting hur dramatiskt hennes resa är, kan köpa henne ett trepack behandlingar på en privat klinik.
Tror ingen som inte varit där förstår. Vi har råd att betala 10 3-pack, men ändå känns det som att slutet är här nu när det första är slut. Känner liksom Hanna ett behov av att prata om resan, men vill inte tjata hål i huvudet på mina nära.
Hon har ju sjukt sunkig livsstil med, kunde ju testa att ändra lite i den och inte bara gnälla
Ännu en kollega fråga ?
Har ni olika tonlägen om ni pratar med andra kvinnor eller med män? Ändrar man tonläget automatiskt efter vem man pratar med?
Har lyssnat på min sambo när han jobbat hemifrån en del och det märks på en gång om han pratar med en kvinnlig kollega. Helst en av kvinnorna på hans jobb, rösten blir liksom mer intim och han sänker den och skrattar ofta åt det hon säger. På ett i mina öron lite flirtigt sätt. Kanske jag inbillar mig men om jag kommer in i rummet så ändrar han tonläget till mer som vanligt. Sådär som han pratar med henne, så låter han inte ens längre när han pratar med mig i telefon.
Röd flagga på den! Särskilt om han ändrar to läge när du är inom hörhåll.
Har själv en ”jobbröst” men den är samma oavsett vem jag pratar med. Tror väldigt många har det
Tack för ditt svar. Jag tror själv att jag låter rätt lik jag med, vem jag än pratar med. Beroende på situation mer än vilket kön jag pratar med.
Ja jag tror inte att jag inbillar mig det med tonläget, eftersom jag reagerat på det. Mer att jag funderar på om det är vanligt.
Inget konstigt egentligen med olika ton beroende på om man pratar med man eller kvinna. Kanske man som man vill låta mer försiktig när man pratar med kvinnor för att inte verka så brölig. Men röd flagg på att han ändrar röst när du kommer in….
Tack för ditt svar också. Ja det var nåt ditåt jag funderade på, ifall att det kunde vara så att man har olika tonlägen. Men att han pratar med ”intim” röst och sänker den sådär mycket, det störde mig. Jag får vara lite uppmärksam.
Kom på att han tvekade när jag frågade vem han hade pratat med, det gjorde mig ännu mer fundersam.
Jag är kvinna och har jobbat med män under en lång tid. Hörde direkt om det var en kvinna eller man som kollegan pratade med. Tycker män blir mycket mjukare av kvinnor överlag.
Själv tror jag också jag ändrar mig lite, jag blir gladare i rösten när jag pratar med en man. Det behöver inte vara någon som jag är intresserad av men att det är någon jag känner något positivt för. Men om jag vore intresserad så tror jag absolut att jag skulle få en varmare röst.
Det behöver ju absolut inte vara något, kanske någon han vill göra ett gott intryck på. Men jag hade nog varit lite uppmärksam eftersom han först inte ville säga vem han pratade med. Eller så pratar du med honom med en gång.
Förmodligen svårt att säga om sig själv, utan det får man nog fråga ngn man jobbar med
Ja man kan såklart mest gissa.
Jag hör med skillnad på om min sambo pratar med en man eller kvinna när han har möten här hemma. Han pratar normalt om han pratar med kvinnor men börjar prata mörkare och mer bestämt om han pratar med män. Jag frågade varför en gång och han svarade att det berodde på att äldre män han inte känner så väl ofta börjar bossa över andra män om man inte beter sig väldigt typiskt maskulint. Han tycker själv att det är otroligt töntigt men har märkt att andra män lyssnar bättre och tar honom mer seriöst om han pratar så.
Märker att jag (tyvärr) är lite flirtig (skrattar mycket och är extra ”typiskt kvinnligt”) när jag pratar med snygga manliga kollegor ? Tyvärr för jag vill inte va den tjejen liksom, haha ??♀️
Alltså det är ju oskyldigt men kändes lite larvigt när jag kom på mig själv med det ?
Jag är också så. Senast idag så kände jag efter ett möte med en snygg polisman att jag fjantat mig lite. Skämmigt. Det är liksom i min hårddisk att vara så trots att jag försöker motverka.
Jag som var Anonym 21.05
Ibland går man helt enkelt bara väldigt bra ihop med någon annan. Och gör man det så är det lätt att man skrattar ihop, det blir lite mer flamsigt. Blir man avbruten i samtalet så kommer man på sig själv med att ; oj, vad det samtalet lät konstigt för en utomstående. Jag tror jag är sån. Vissa har man helt enkelt lite personkemi med och det hörs. Dessutom skrev du att han lät olik sig med kvinnor överlag. Men ja … svårt att veta. Vi är ju alla olika.
Tror ni Caia släpper en julkalender i år? ?
?
Om de inte är helt dumma i huvudet, bör denna bli prisvärd, annars kan detta överprisatta skitmärke hälsa hem.
Alla kalendrar är väl inte prisvärda?! Sen verkade ju caias riktigt dålig.
Vissa kalendrar är bra deals då företagen har dem som reklam typ. Andra är jättedyra för innehållet bara för att folk tycker det är skoj med en kalender att öppna och betalar för att någon sätter ihop den, ev att det är limited edition. Tänk en te-kalender tex. Oftast en dyr kopp, men kanske kul att testa nya smaker varje dag
Såg en kommentar ovan och började också tänkte mammor som tappar hela sin identitet och personlighet när de skaffar barn och är helt plötsligt bara mammor.
Stör mig så mycket på folk som enbart kan prata om deras barn när man ses eller typ på lunchrasten på jobbet. Och dom som ändrar sin IG bio till typ ”leos mamma”…. Är ni inget annat liksom?!
Tjaaaa eftersom det blir en väldigt stor del av ens liv är det inte jättekonstigt egentligen. Det där med instagram kan jag dock inte förstå haha folk som lägger ut. Det värsta jag vet är sånt här haha såååå mycket småstadstjej
2022-03-07 ??
2021-11-16 ?
2019-05-05 ?
Oj vad mkt haha det blev när jag la till det sista i min text. Sorry
Åh, jag ryser i hela kroppen av obehag när folk skriver så
Ja så töntigt!
Haha! ❤️ Håller med.
Eller när de betyder användarnamn efter att de gift sig, till typ FruJohanson…
Haha!! Håller med. Bor själv i en småstad men håller med om att det till hundra procent är ett småstadsbeteende.
2019-01-22: Nova??
2021-06-10: Liam ??
2022-06-10: ??
Ja! Det där är exakt hur så många mammor från min hemstad (småstad) skriver i sina IG-bios. Och ibland också med namnen inkluderad
Jonas ?
Liam ?
Ellie ?
Eller tjejer som gifter sig och byter användarnamn till typ ”mrs_svensson”. Har flera vänner som gjort det och jag tycker det är så löjligt.
Hahaha det har jag aldrig sett ?
Haha då är det väl bara folk i min närhet det är fel på ? det började med min syster för ett par år sedan men efter det är det väl en 3-4 till som gjort så ?
Haha ja jag skulle skratta åt det också
Ännu värre de tjejer som har i sin bio ”bonusmamma till…”.
Lika illa.
Hade en kollega som konstant pratade om konversationer hon haft med sitt barn ”åh igår sa x att jag är bäst”. Det var verkligen detaljer varje gång. Även konversationer barnet hade med sin pappa osv. Detta lades även upp på insta. Hon var verkligen trevlig men det blev jobbigt och visste inte vad jag skulle svara varje gång? Så sa typ ”åh va gulligt…”. Hon påminde lite om pappapappadotter.
Låter precis som Knivlisas blogg ? Har aldrig varit med om maken till skrytig mamma…
Jaa eller ”Nu ska den här mamman ut på middag”.
Åh men du, känner att jag lider med dig! Jag blev också så. Fast mot min sambo. Han fick knappt byta glödlampa för var orolig att han skulle få en stöt och dö. Är nog alla hormoner. Prata med MVC om det blir för jobbigt.
Vad är ni ointresserade av hos andra människor? Jag vill inte höra om deras träningsvärk eller vad de drömt. Totalt ointressant!
Hur lite de har sovit haha
Eller hur? De som gnäller värst har ändå alltid sovit mer än jag normalt gör.
Alltid föräldrar haha..
Intresssant, min erfarenhet är precis tvärtom. Det är icke-föräldrar som gnäller om de råkat vakna två timmar för tidigt någon dag medan föräldrar är vana att jobba med 3-4 timmars sömn under bältet utan problem.
Point proven.. Det är alltid synd om er…
Nu var jag inte ”en av er”. Man kan ha kroniska sömnproblem utan att de orsakas av barn. Men de som alltid får sova för lite gnäller mindre än de som någon enstaka natt sovit dåligt.
Men vaddå? Trötthet är trötthet? Man är inte mindre trött för att man inte har barn eller för att du sovit lite mindre?
Jag tycker generellt inte att man ska jämföra föräldrars trötthet med en barnlös. Skillnaden är dock att man ska hantera ett vilt barn som slänger sig omkring mitt i natten när man håller på att gå under av trötthet. Förut när jag sov dåligt själv hade jag just bara mig själv att oroa sig över.
Asså trött förälder här. Men tycker typ att jag lider mindre av det nu.
Dels lättare att komma i säng i tid och senxmkt högre ribba, klarar mig på lite mindre sömn än innan. Innan va jag äckligt trött om jag sov dåligt en natt men nu är det helt okej att sova sämre några nätter i rad.
Alla barn är olika. Mitt gillar inte att sova och kan vara vaken flera timmar per natt + kommer över och stökar i våran säng varje natt. Så blir liksom aldrig utvilad. Sen är jag dålig på att lägga mig i tid, har inte lagt mig tidigare m tidigare tyvärr.
Ja eller va? Skrev väl inget om mitt barns sömn bara att jag lärt mig att hantera det bättre. Jag är ensamstående så har tagit alla nätter och det första året vaknade han på riktigt 1 gång I timmen natten igenom.
Men du bevisar ju bara det ngn skrev.
Anonym 07:33
Vad snackar du om? Vad då bevisat?
Jag skrev att alla barn är olika och att JAG är dålig på att lägga mig i tid. Vissa klarar mindre sömn än andra. Även vuxna är olika. Något mer jag behöver förtydliga?
Barnfri.
Men snälla, ni är inte de enda som kan va trötta? Om du har sovit 4 timmar och jag 1 pga whatever resdon, får jag klaga då men inte du? Finns massa anledningar till dålig sömn, orsaken gör inte tröttheten större eller mindre.
Fast vem är det som har sagt att du inte får klaga? Tycker du verkar ganska duktig på att göra just det.
Jag skrev att man inte ska jämföra men skillnaden är att den som har barn måste OCKSÅ hantera ett litet barn. Var det tydligt nog?
Trevlig du är då.
Jag menar att man inte behöver jämföra ens. Är man trött så är man.
Du har ju valt att ha barn så vad är problemet? Du kunde också sluppit ha ett att ta hand om.
Anonym 09:25
Du har ju lyckats vända ett inlägg som i grunden var positiv ÄVEN för barnfria. Jag skrev att skillnaden är att man har någon annan som man måste ta hand om.
Så trött på attityden ”du har ju själv valt att skaffa barn”! Tror du att alla barn beter dig lika. Vem vet, jag kanske inte hade skaffat om jag visste vad det skulle innebära för MIG. Men då hade jag ju gått miste om mitt barn som också är världens finaste.
Så om man får ett barn med diagnoser så är det ens eget fel? Konstig retorik.
Jag är så trött på alla självcentrerade människor här som är så snabba på att döma andra utan att ha någon som helst insyn om hur saker funkar.
Deras shopping och deras sexliv.
Jag älskar info om shopping men sexlivet kan de behålla för sig själva.
Vill höra om båda! ?
Vad katten gjorde igår kväll. I. Dont. Care.
Hahaha den här. Typ kattvideos där ägaren skrattar hysteriskt i bakgrunden när Tusse missar ett långt hopp. Gäsp.
Kattvideor är ju det bästa! ❤️
Hellre än barnen iaf ? Älskar djur.
Haha nejmen nä. Det är väl inte roligare att höra om någons katt än deras barn?
Jo?? Jag tycker det. De är gulliga, roliga och jag kan relatera. Oftast berättar ju inte folk tråkiga katthistorier som vad den åt och hur den bajsade som föräldrar gör.. ?
Tycker ofta det handlar om kattsand och vad de gör i den när kattägare snackar.
Va? Oj, har aldrig hört om. Varför skulle man prata om det?
Ja jo det är ju det jag inte förstår, men jag vet iaf vilken kattsand man ska köpa, trots att jag inte har katt ?
Det kan man ju prata om med andra kattägare tänker jag, precis som föräldrar kan prata blöjor med varann. Men man gör det inte med andra.
-Att någon sprungit milen eller all form av träning som bara är en form av ”kolla vad duktig jag är”.
-Vad kollegor har för problem med sina partners och barn (om det inte berättas oerhört kortfattat och jag inte förväntas kommentera).
-Hur mycket folk är på AW och dricker drinkar med sina ?-vänner och har det sååååå bra (på instagram)
Men jaaa, typ alla incheckningar och korta statusuppdateringar där man klappar sig själv på axeln lite eller skryter.
Drömmar är det mest ointressanta som finns att lyssna på, även när folk pratar om sina barn och deras fotbollsträningar, när de är sjuka från förskolan osv.
Ni kanske känner folk med tråkiga drömmar? Älskar att höra om knäppa drömmar, min systers är så fantastiska!
Hur duktiga de är på att träna. Eller hur duktiga de är som slutat äta godis/onyttigt.
Ja gud, folks kosthållning! Hur mkt socker det är i frukt och hur tjocka de är bla bla bla.
Tråkiga saker om deras barn. Deras egen träning, typ hur mkt de lyft på gymmet. Snark. Alla köp/sälj deras fotbollslag nånsin gjort.
Vilka duktiga veganer de är.
Jag gäspar bara jag läser ordet ”vegan”.
Barn, annars tycker jag bara det är trevligt att småprata om det mesta.
Håller med Celia: hur lite de sovit! Eller hur viktiga deras åtta timmars sömntid är. Träningsmål och kostförändringar likaså, ”min viktresa” bla bla. Generellt sett sånt som rör helt normala saker som alla människor måste göra för att inte dö i förtid. Som att det vore så konstigt att man måste sova, äta lagom mycket av vanlig mat och röra sig lite då och då för att må bra?! Man bör, punkt slut. Tycker sånt snack lätt spär på den vikt- och träningshets som råder generellt. Hatar när folk frågar om min träning. Om jag då svarar att jag har tränat får jag alltid ett: ”åååh vad duktig du är”. Nej, jag är inte duktig, jag tränar för att jag blir bäng i huvudet annars och för att jag vill leva länge utan att ha ont?
Trav är också ett så erbarmligt trist samtalsämne☠️
Folk som gnäller att de var ont någonstans i kroppen men aldrig rör på sig. Tycker verkligen att de får skylla sig själva.
Typ ”ååh jag får så ont i axlarna av att sitta framför datorn hela dagen”. Sen har dom fått ett rehabprogram någon gång men gör det exakt aldrig.
Då får ju inte föräldrar gnälla heller? För de har valt det.
Läst igenom denna tråd och ska snart vara ny på jobbet, så jag måste faktiskt fråga; vad f*n tycker ni man ska prata om då?? ??
Min slutsats här är att man inte ska prata om barn, djur, träning, kost, drömmar, sömn, partners/relationer, shopping, AW/fest… vad finns kvar???
Politik??
Och religion. ?
Hahaha. Du kan prata om vad som helst. Undvik bara att hålla låda för länge, låt samtalet byta ämne ibland och skryt inte/ prata om sig själv.
Kan vi vända på det? Vad frågar ni folk om, vad undrar ni över? Jag vill veta vad folk läser, reagerar på (nutidsfrågor) och vad som gör att de skrattar eller gråter. Vad de ser fram emot eller räds.
Men alltså vilka situationer pratar vi om här egentligen? Om en kollega på lunchrasten frågade vad som får mig att gråta skulle jag känna att det var ett hävla övertramp och obehagligt. Med kollegor pratar man ju om lättsmälta saker, det är ju allmänt hyfs ? Med en vän eller partner är det ju annat
Vad de gör/har gjort på semestern.
Kostvanor som lutar åt ätstörningshållet, drömmar, för mycket snack om familjemedlemmar som man själv inte känner, att berätta exakt varenda gång det gör lite ont någonstans, generella humblebrags. Sedan beror det väl på vilken relation man har, men för mycket snack om ovannämnda får mig att zona ut. Pratar gärna om väder ?, omvärlden, vad man läst/sett, trender, lite gott skvaller, känslor osv.
När föräldrar klagar på hur jobbigt det är att ha barn och när de raljerar kring detta. Jag känner bara: är ditt största problem att dina barn inte är änglar så är du lyckligt lottad. Jag förstår att det är jobbigt men det är självvalt och privilegierat att mala på om detta. Ingen bryr sig eller tycker synd om dig, förutom du själv.
Varför reagerar Johan Pehrson som att det vore helt absurt att han har aktier i Atvexa? När han efter debatten erkänner att han tidigare ägde aktier i en skolkoncern (Atvexa!!!) Så pinsamt och oärligt.
– Många undrar kanske om du äger aktier i skolkoncernen Atvexa, sa Dadgostar och riktade sig till Johan Pehrson som svarade omgående:
– Det där stämmer inte, vad pratar du om?
– Det här är liksom Alice i underlandet, jag vet inte vad jag ska svara på frågan. Jag äger inte några aktier i någon skolkoncern. Vad pratar du om?Det där får du ta tillbaka, sa han.
Dadgostar svarade att det är många medier som rapporterat om det, utan att nämna exakt vilka hon menade.
– Medier, det är kommunisttidningar som skriver sån där skit, du är ju inte klok, sa Pehrson.
För att han inte har det och hon anklagar honom för att manipulera politiken för att hans aktier ska gå bra?
Varför reagerar han som om det vore helt plockat ur luften och något som hon ”läst i någon kommunisttidning” när han faktiskt HAR ägt aktier i Atvexa??
För att han är oärlig och en idiot?
Först utfrågningen igår där han svamlade sig igenom frågorna och inte kunde svara, och idag när han sa att Dadgostar var dum visar verkligen att han inte klarar av sin roll som partiledare. Så obildat och omoget när hon hade rätt om aktierna.
Han säger ju själv att han haft det? (från svt)
– När jag tillträdde fick jag frågor om jag hade ett eget sparande och då svarade jag ärligt att jag hade 100 aktier i ett företag, men de aktierna är sålda.
Vad var det för företag?
– Det heter Atvexa.
Han har ju sålt av dessa aktier, sedan tidigare. Dock typiskt media att göra en grej av 100 aktier.
Jag vet inte. Lite märkligt. Dagens stora haveri är ju dock S. ?♀️
Med vad? Sanningen om SD:s kopplingar till Ryssland?
Det är rätt viktigt att få reda på innan dom ev hamnar i riksdagen.
Då kan vi ha presskonferenser om sossarnas förehavanden och kopplingar också. Hur lägger man ut landets säkerhetsinformation på ett cloud i Serbien?! ( Serbien=Rysslands lojala lillebror)
Men snälla nån. Kopplingar? Det hade varken något tungt eller något nytt att komma med. Ingenting har hänt som gör att de en vecka innan valet skulle behöva ha presskonferens. S har för tusan låtit SD sitta i försvarsberedningen och det har varit helt tyst om denna ”oro”. Flera statsvetare, experter och personer från vänster till höger har sagt att de tycker detta andas desperation och att det var ett övertramp. Ministern som stod för en av Sveriges största säkerhetsskandaler ska läxa upp andra om säkerhet. De håller en presskonferens där de slirar på sanningen och så fort journalisterna ska börja ställa frågor så avbryts all live-sändning (har sett många presskonferenser och man brukar få se frågorna också).
Gällande Johan i debatten; håller med om att Utfrågningen inte var hans bästa debatt. Nooshi var precis lika illa dock. Kunde inte svara på frågor, hade inte koll på sin politik, undvek att ge svar på väldigt konkreta saker.
Du skämtar? Nooshi var 100 gånger bättre än Johan. Hon svarade på frågor medan han trasslade in sig och flämtade och suckade. Var han full?
Håller med om att det inte var hans bästa intervju. Men nej. Nooshi undvek och duckade frågor som ingen annan gjort i Utfrågningen.
Jag upptäckte nyligen influencern Donya Hosseini. Hur har hon blivit känd? Googlar man hennes namn så kommer hon upp i en namnlista på Flashback av folk som fuskade på högskoleprovet, den så kallade fuskligan. Det känns sorgligt att folk följer henne om hon gjort en sådan sak.
Hon är läkare och har genom folk som känner folk hamnat hos ”eliten” (Bianca), säkert tack vare sin ålder, ser bra ut och är väl lite kalasig.
Tror dock inte hon är influenser, men snart så!
Ja, det är väl så. Så fult dock att göra en sådan grej! Undrar om hon valde att utbilda sig utomlands efter att åkt fast? Hade hon haft ett samvete borde hon skämts ögonen ur sig. Skulle aldrig vilja gå till en läkare som gjort en sådan sak.
Och varför vill sjukvården anställda någon som åkt fast för det? Förstår ingenting. Berätta gärna hur det går till när sjukvårdspersonal anställs! Kollar de inte upp folk?
Nu vet jag inte vem hon är men om hon klarat en läkarutbildning på 5,5 år så spelar det väl inte så stor roll vad hon har gjort innan.
Som läkare kan jag intyga att läkarutbildningen i sig själv en extremt stor ansträngning och att de flesta inte kan relatera till insatsen som måste till. Räck upp en hand alla som var perfekta när dom var 19-20 år om ni tycker att hon inte borde få jobb 6+ år efter man gjorde ett misstag
Med tanke på att det är stor brist på vårdpersonal så tror jag inte precis att någon fuskade på högskoleprovet spelar någon egentlig roll om de tagit sig igenom en utbildning och blivit sjuksköterska/läkare/annan medicinsk examen. Dels för vården har inte råd att tacka nej till folk på sådana grunder och dels så har det ju gått minst 3-6 år sen det hände. Har personen inte gjort sig skyldig till något annat problematiskt under den tiden så kan det väl nästan anses preskiberat, i synnerhet om fusket skedde i ung (18-22 eller så) ålder då de flesta förändras och mognar rätt rejält efter den åldern.
Hon som har totalt 16 IG-poster på tre år, inga samarbeten eller köpta inlägg och under 2500 följare? Hon är väl knappast en influencer, är ju bara en vanlig privatperson med IG. Vad är sorligt med att folk följer henne för att hon en gång fuskade på högskoleprovet? Får man inte ha vänner, familj och bekanta kvar om man gjort något sådant eller? haha alltså snälla.
Hon kanske inte är en influencer, men jag läste i någon artikel att hon blev kallad det och hon verkar ju umgås med en hel del influencers. Som sagt. Jag har inte känt till henne. Så du känner inte till fuskligan? Det var väldigt stort i massmedia. Det är allvarligt att folk försöker fuska sig fram till utbildningar genom att betala en massa pengar. Det säger sig självt.
Men vad är det du tycker är rimligt straff för att man en gång försökte fuska på högskoleprovet? Den här personen är inte influencer, även om du läst det i någon tidning – hon har relativt få inlägg, inga samarbeten, få följare. Hennes följare är därför förmodligen i huvudsak personer hon känner eller är bekanta med. Du ojar dig över hur folk kan följa någon som försökt fuska på högskoleprovet. Så du tycker ett rimligt straff för att man som 18/19-åring försökte fuska på högskoleprovet är att man även 4-5 år senare inte ens ska få ha en IG, inte få ha vänner/familj kvar?
Var har jag skrivit att hon inte får ha vänner kvar eller Instagram kvar? Det är ju du som tolkar in det. Hon är kanske ingen influencer men uppenbarligen kompis med andra influencers och är med i deras poster. Jag skriver att det är allvarligt att betala en massa pengar för att fuska sig till en antagningsplats. Det är inte så att de klottrat lite på handen. Att man är läkare och lägger upp en massa festklipp och bilder offentligt är en annan märklig sak att göra. Det ger inget vidare seriöst intryck.
Du skriver ”Det känns sorgligt att folk följer henne om hon gjort en sådan sak.” Så jag tolkar det som att du tycker att de som följer henne inte ska följa henne pga att hon en gång försökte fuska på högskoleprovet. De som följer henne på hennes IG är väl rimligen hennes vänner, hon är ju inte influencer med en massa okända randoms som följer henne, hon har under 2500 följare.
Jaha, och att hon har vänner som är influencers? Haha får influencers bara hänga med influencers eller? skulle tro att de flesta influencers har helt vanliga vänner också med vanliga jobb och vanliga liv. Som denna tjej.
Ja, det är allvarligt att försöka fuska på högskoleprovet. Det sa jag inget om. Men hon och gissningsvis de flesta som gör det är rätt unga, hon lär väl ha vart 18 år. Känner att där kan det finnas rätt bra chans att en person som gjort så ändå kommer mogna och lära sig från sina misstag och kunna bli en bra och reko person. Fuskar man och bli påkommen förtjänar man absolut att ens testresultat blir river (om det kom så långt) och att man förlorar sin utbildningsplats (om det gick så långt) och får ta emot det straff som utdelas om något sådant finns. Men därefter kan jag tycka att man ändå kan få lov att gå vidare med sitt liv och försöka göra rätt för sig framöver. Om det enda du kan hitta på denna nästan 23-åriga tjej är att hon som 18/19-åring fuskade/försökte fuska på högskoleprovet så kanske man kan släppa det om inget annat moraliskt förkastligt i senare tid förekommit?
Tror för övrigt inte hon är färdig läkare iom hennes ålder, hon har förmodligen ett par år kvar av stuider. Så hon är student och lever studentliv. Men även om hon var läkare måste väl läkare också få ha privatliv?
Jag vet inte om du vet det, men läkare är människor på fritiden och har vanliga liv
Försökte fuska? Hon fuskade och tog någon annans plats.
Nej, de som åkte fast åkte ju fast och fick inga provresultat att använda.
Nä jättemånga från den där listan hade redan börjat plugga. Extremt få ”åkte fast”.
Just den listan hon står på står det ju dock ”Kunde tyvärr inte göra en lista efter utbildning lik den tidigare listan eftersom fusket 2018 fullbordades inte, så dessa stackare kunde nog inte komma in på några topputbildingar”.
Lägg därtill att hon våren 2018 lär ha varit 18 år och därmed gick sista året i gymnasiet. Eftersom fusket inte fullbordades iom att UHR återkallade resultaten så kan hon alltså inte fått en utbildningsplats baserat på det.
Och? Att bara tänka tanken att köpa en plats för en himla massa pengar och sedan göra det oavsett hur det slutar, är allvarligt nog. Vad jag inte kan förstå är hur dessa unga människor fått pengarna ifrån? Det är inte direkt småpotatis.
Haha men alltså, jag säger bara att hon inte kan ha fått en utbildningsplats baserat på det iom att OM* hon fuskade så blev hennes provresultat återkallat innan hon ens kunde ha sökt till universitet. Varför sån attityd bara för jag svarar hur det ligger till? Jag argumenterar inte för att det är okej att fuska liksom.
Hur de har råd, ptja, finns väl gott om unga personer som har råd med mycket dyra saker. Bara kolla på hur många unga är klädda i dyra märken från topp till tå. Eller unga som har genomgått diverse dyra skönhetsingrepp eller behandlingar. Eller åker på dyra resor. De har väl förmodligen familjer med gott ställt liksom, eller jobbar själva.
* = Tycker också det är viktigt att påtala att i hennes fall vet du inte ens helt säkert att hon fuskat. Läser du listan hon förekommer i så skriver den som postat listan även att:
”Listan…är dock inte väldigt hållbar, den listan skrevs 1 månad innan provet så det är inte säkert att alla de faktiskt fullbordade fusket. Flera kan ha hoppat av, fått hinder osv.”
Tack för att du är den vettiga personen i den här tråden M. Helt orimligt att någon ska straffas livet ut för att de som unga fuskade eller försökte fuska på högskoleprovet. Det säger inget om hennes kompetens som läkare. Influenser är hon inte heller.
Hur fan har hon råd med en Birkin? Genuint intresserad
hon är inte läkare. hon pluggar till läkare utomlands.tar bilder när hon jobbar som uska med akryl naglar på sjukhus.. verkar seriös :O familj till systrarna Hoss= hosseini
Kan ni inte dela med er någon rolig tabbe/pinsam händelse ni gjort någon gång?
Ligger med lite ångest i soffan och behöver tänka på något annat.
Jag kommer inte på någon rolig händelse att dela nu tyvärr ?
Jag skickade ett (långt, detaljrikt) sex-sms till en man, men jag blandade ihop siffrorna och slog fel nummer. Det var ingen rolig väntan sen. Visste ju inte vem som hade fått det, vem som helst i hela Sverige liksom, ett barn hade kunnat fått det. Jag har nog aldrig mått så dåligt. Efter typ 1 timme fick jag ett svar från den som hade fått sms:et. Det hade hamnat hos en man som, tack och lov, blev jätteglad för det! Han hade aldrig fått något trevligare, sa han. Usch, så hemskt det var.
?
Kanske inte en tabbe men riiktigt pinsamt.
Tog första bästa jobb min dåvarande svärmor fixade till mig efter studenten. Knacka dörr för att sälja minns inte vad. Så där gick jag i kylan, vinter, mörkt, minusgrader, is och halt. Jag var uppstod med halsduk mössa osv. Så jag plinga på en dörr och där öppnar en gammal kk dörren och säger tjena jag får panik vänder mig om och ska springa iväg och halkar. Han fick panik och skulle hjälpa mig men jag reser mig upp och springer iväg ? usch vaaa hemskt det var. Jag försökte dölja mitt ansikte under mössan och halsduken. Jag är 99% säker på att han inte såg att det var jag, detta var 2014 och har inte hört från honom så ? kommer fortfarande ihåg stressen och hans ”jaha okej då” när jag sprang iväg…
Bridget Jones, är det du?
Jag har skrivit samma här innan, men det är fortfarande ett av mina dummaste moments.
jag skulle köpa bil på en sån dör riktig bilhall och var skitnervös. Jag var kanske…25? En begagnad billig bil, men ändå. Jag är en ganska ängslig människa och var dessutom nervös så jag gick igenom scenariot i huvudet. ”När jag går in kommer någon säga välkommen till mig och då ska jag svara tack, sen ska jag…etc etc”
Så jag stegar in på bilhallen med mitt lilla påhittade manus i huvudet.
Försäljaren ” Hej jag heter Pär!”
Jag ”TACK”
Haha
Haha jag har gjort precis samma hos sjukgymnasten en gång. Trodde jag hade bokat tid hos en äldre man men ut i väntrummet kommer en ung, halvsnygg kille och ropar upp mitt namn så jag blir helt paff och ba: ”tack !”
När jag hade brutit armen och var gipsad i tre månader behövde jag gå till sjukgymnast. Hon förklarade att nerverna i handen är försvagade och blabla. Då försökte jag skoja lite och sa ”så man kan säga att jag har svaga nerver?”
Hon tittade på mig och sa helt torrt ”nej”
Jävla rolig jag kände mig 😛
Humorbefriad hon var
Haha! Ändå att en enda liten kommentar kan blir så pinsam ?
Har nog skrivit det nån gång tidigare. Men det var halkigt ute, men nyfallen snö så man såg inte vad som fanns under. Jag skulle gå över vägen och där var tydligen en isfläck under snön. Jag halkade och slog huvudet i en bil som stod parkerad intill trottoaren. Hade inte varit pinsamt om det bara var jag där, men det gick förbi ett par som såg allting??
HAHAHAHA skrattar så jag gråter ?
Inte värre än när jag jobbade på snabbmatskedja och skulle gå ut med en bricka med mat till ett bord och halkar på en CHILI CHEESE med brickan i famnen så att pommes och dricka flyger rakt över mig. Som om den där lilla hatten man har på huvudet när man jobbar där inte är förnedrande nog ?
Hahaha
Har inte ens tänkt på hatten. Den enda gången jag tänkt på anställdas hatt har varit när jag varit på walesiska supermarkets där folk som arbetar vid kött-/fisk-/delidisk etc har en hatt som påminner väldigt mycket om hatten som poliserna i UK använder ?
Sket på mig förra året när jag var ute och promenerade. Var typ 3 km från hemmet när magen började bubbla. Gick superfort hemåt, hade brutal ångest hela vägen, ungefär 200 meter hemifrån gick det inte längre… Tackade högre makter att jag hade lösa svarta byxor iaf! Så syntes nog inte tydligt och som tur är fanns ingen i närheten. Var typ chockad av min egen kropp och vågade inte promenera långt på flera månader. Idag skrattar jag åt det. 😛
Haha jag har varit med om samma i vuxen ålder, lider med oss men lite skönt att veta att det är fler än jag ? åt något konstigt och skulle ta en ”härlig pw” efter maten. Typ 25min hemifrån känner jag magen dra igång… alltså ögonblicket då man inser att nope, jag kommer aldrig hinna hem. ? känner än idag tacksamhet för att det var en mörk februarilväll och jag var i princip själv ute.
Haha, påminner om min man. Han har i s. En morgon på väg till jobbet kände han att det började trycka på, så han skyndade lite extra. Men utanför jobbet upptäckte han att han hade glömt sina nycklar, så han kom inte in. Det slutade med att han fick panikbajsa i en liten buske. Han är alltså två meter lång stor karl som fick huka sig i en liten buske på en parkerng, svintidigt en tisdagsmorgon. Haha, så himla dumt.
Ooo asså liknande hände mig. Grillade i skogen med vänner och magen surnade till ordentligt. Fick gå iväg, sätta mig en bit bort med värsta lösa ? och torka mig med löv. Aldrig känt mig så skamsen.
Hahaha hänt mig med. Hade ätit middag på ett hamburgerställe och skulle hälsa på en släkting efter. Var väl ca 4-5 mil till släktingen när jag kände efter vägen att det här går inte, jag kan inte hålla mig? Var i januari och hade varit underkylt regn så det var snorhalt på vägen. Sambon fick stanna i en parkeringsficka men det var så sjukt halt så jag kunde inte ta mig nånstans, att hoppa över diket på sidan om vägen var inte ens att tänka på. Gick inte att ta sig på insidan av bilen heller för halkan så jag var tvungen att sätta mig mitt på parkeringsfickan vid bagageluckan på bilen. Hade en bil kommit från samma håll som vi kom hade de sett allt ? Såhär i efterhand kan jag ju skratta åt det, men det var allt annat än roligt just då. Och jag hoppas att det jag lämnade regnade bort snabbt ?
Började skriva med en kille på en dejtingapp, blev kompisar på Facebook och började skriva på Messenger en del. Skulle kolla upp honom senare på kvällen ner jag kom en från en blöt kväll med kompisar. Bara för att upptäcka att han tagit bort mig för jag fick inte fram honom när jag sökte bland mina vänner. Otur bara att det inte var där man söker bland sina vänner jag skrev in hans namn utan i statusuppdateringsrutan å dessutom 14 ggr och inte tryckte på sök utan då publicera. Så dagen efter vaknar sig till meddelanden om varför jag postat denna killes namn 14 gånger på min wall ?
???
För typ tio år sen tog jag tåget till mitt dåvarande jobb. Det var en lång backe ner till stationen och jag hade lite bråttom en vinterdag då tåget kom när jag var längst upp på backen. Backen var täckt i ett tjockt istäcke… Halkade, hamnade på rygg och roterade nerför den långa backen som en sköldpadda på rygg förbi andra som stressade till tåget. ? gled ned i ett dike och någon person sprang förbi mig och frågade om det gick bra där jag låg med armar och ben överallt
Hahahahahaha näääe stackare. Men kul?
Det här var typ 10 år sedan, men Jag skulle skicka en bild på min rumpa till en kille jag träffade då. Hittade en bild som en tidigare KK hade tagit och tänkte att den får duga. Missade dock att man såg hans snopp skymta i bild också ??? Det blev lite dålig stämning..
Jag och sambon har hittat vårt drömhus som vi i teorin har råd med när vi sålt vår nuvarande lägenhet (inkl lån och sparpengar). Men nuvarande lägenheten är inte ute på marknaden, så då skulle vi behöva köpa huset och sen sälja lägenheten. Någon som gjort på det sättet och skulle vilja dela erfarenheter? Känns extremt läskigt att köpa en dyrare bostad än den vi har innan vi sålt vår nuvarande… Samtidigt är det lite ”grab the moment” för det kommer inte ut sådana här hus särskilt ofta i det området vi vill bo i. Åååh är så rådvill ?
Jag köpte lägenhet för 3 miljoner innan jag sålt min nuvarande, som såldes för betydligt lägre. Visst var de lite läskigt men jag sålde när marknaden var het så var ganska säker på att sälja, skulle aldrig gjort samma deal med nuvarande marknad, så ni får kanske känna av hur troligt det är ett ni ens får sålt och vilket pris ni kan acceptera.
Stockholm?
När är det inflyttning i huset? Ibland är det ju lång tid till inflytt och man hinner sälja. Affären går väl inte igenom helt förrän dagen man får nyckeln
Viktigaste frågan just nu, viktigare än ränta och försäljning. Vad kostar det att värma upp huset?
Mer info här:
https://cornucopia.se/2022/08/varberg-energi-villaagaren-behover-en-buffert-pa-50-000-sek-for-elen-i-vinter-prata-med-din-bank-redan-nu/
Nej, det är inte det viktigaste. BLAND det viktigaste men inte det viktigaste.
Jag hade varsitt väldigt försiktig. Marknaden Justin är inte särskilt gynnsam och spås gå ner ännu mer det kommande året. En kompis till mig gjorde precis så, visade sig att hans lgh var övervärderad alt att mäklaren satt helt felaktiga förväntningar hos honom. Hans föräldrar fick gå in med en halv miljon för att täcka mellanskillnaden och han gjorde en dålig affär för att han var tvungen att sälja sin gamla för att finansiera den nya.
Skulle aldrig våga köpa nåt nytt i det här läget innan det gamla var sålt. Speciellt när finansiering av det nya beror på hur mycket man får betalt för det gamla. Dom förutspår att priserna ska gå ner 15-20 % och det är redan nu finns det mer lägenheter/hus på marknaden är det finns köpare.
Du får nog räkna med ännu större prisfall. Väldigt få har råd med elräkningar på 40 000+ i månaden.
Som om det skulle vara standard att allas elräkning skulle hamna där oavsett boendeformen och dess storlek.
Är det bara jag som tycker det är konstigt att h. Teorin säger att dom inte har råd att fortsätta sina IVF behandlingar privat och nu vill hennes läsare starta insamlingar? Hon har ju valt att inte ha ett ”vanligt” jobb på flera år och dom har redan varit utomlands 2 gånger det här året. Bara jag som stör mig på hur dom prioriterar och sedan gnäller över hur dyrt allt runt IVF är?
Ibland är det bäst att fokusera på sig själv och strunta i andra. Tar bara onödig energi och ger dig inget.
Dagens!
Ååå, skrev om henne men verkar ha fastnat i mod. Har själv gjort ivf och är över 35 vilket gjorde det dyrare och fick betala 70 000 kr. Det är mycket pengar men ändå inte om man nu jättegärna vill ha ett barn. Jag hade tagit lån, sålt av så mycket som möjligt. Ja, vad som helst för att få råd. Tucker det känns orimligt att de inte skulle ha råd. Och är det så att hon tjänar så lite som influencer ja, då kanske man får bita ihop lite och ta ett vanligt jobb och spara. Sälja sin del av lägenheten i Turkiet kanske? Nej, känner tat det finns mycket man kan göra för att få ihop 70 000 kr. Jag tycker hon försöker skapa nån slags drama kring ivfhen för att bli en större influencer.
Ja, det känns ju som en rätt enkel lösning att hon börjar jobba.. jag menar om de har klarat sig på en lön hittills så skulle de i princip kunna lägga undan hela hennes lön då till ivf. Sen förstår jag att ivf är extremt tufft på alla sätt ändå såklart.
Hennes familj har lägenhet utomlands så det är därför dom varit iväg två gånger.
Det är ganska orimligt att två 30-åringar inte har några sparpengar.
Jag själv har gjort IVF, vet vilken karusell det är. Jobbade 100% samtidigt som jag led av autoimmun sjukdom. Vet av erfarenhet att det inte är sunt att vara sådär manisk och pausa sitt liv för att försöka skaffa barn. Man kan göra både och. Det känns som att det ältas samma saker varje dag. Så deppigt och tradigt. Hon gör ju inget förutom att handla i lågprisbutiker och umgås med sin sambo.
Hela grejen med Hanna skaver. Och då har jag själv också längtat efter barn väldigt länge, fått missfall och gjort ivf. Så kan absolut relatera till längtan och kämpandet. Men hon känns inte äkta för fem öre. Det är som att hon spelar en roll för att få vara som en framgångsrik influencer samtidigt som hon säkert är väldigt ledsen över sin situation. Vet inte men så mycket av det hon lägger upp känns speedat och desperat. Sen känns hon lite provocerande med sin lata livsstil. Sover halva dagarna, för massa stories där hon kallar sina följare älsklingar och bästisar. Påstår att hon jobbar ”mer än heltid” med sina sociala medier. Känns som om hon skulle behöva ett besök i verkligheten.
Håller fullständigt med dig om att det verkligen är något som skaver med Hanna. Väldigt manisk kring ivf:en. Fattar heller inte grejen med alla tester, och att folk dessutom köper sånt och skickar till henne!? Tycker de verkade gulliga i var fan är storken men nu känns hon tyvärr verklighetsfrånvänd
Herregud skäms för att jag säger det här – jag vill börja med att poängtera att jag tror Hanna genuint vill ha barn och sörjer deras barnlöshet enorm.
MEN jag får också en känsla av att hon väldigt väldigt gärna vill försörja sig som influenser och därför nu ”passar på” att spela ut alla kort de har om utifall att deras tredje ivf inte skulle funka.. Att bli stor som mammainfluencer har ju funkat tidigare liksom men vad gör hon om hon inte blir mamma nu heller? Fortsätter med testlives medan de ska försöka på naturlig väg?
Helt ärligt så verkar hon vara en väldigt lat människa utan ambitioner eller visioner. Hon är lite som en wt-morsa i Klippan. Nöjd med att promenera med kamphunden, dra in barnbidrag och socialbidrag, och sippa på proteinshakes från Lidl. Hade hon inte varit influencer hade hon ju gått på soc. Inte konstigt hon och tiggar-A1sha är polare på nätet.
Ja, tror hon skulle må bättre att komma ut, ha ett riktigt jobb och umgås med folk.
Men jaaa, håller med! Så tröttsamt. Iom att de tidigare har levt på en lön så är det väl bara för henne att skaffa ett jobb och sluta shoppa kläder så har de sparat undan till privat IVF på några månader.
Vem är h ??
Överlag så tror jag att de flesta som har förutsättningar till ett normalt fungerande liv skulle kunna ta sig råd. Men det handlar om prioriteringar. Väljer man att röka 10 ciggpaket i veckan har man kanske inte råd till en utlandsresa. Väljer man att äta ute 5 dagar i veckan så är det svårt att få ihop till en kontantinsats på en lägenhet.
Eller som du skrev, väljer man att spendera pengar på en utlandsresa så är det mindre pengar kvar till IVF….
Väljer man att leva på sin mans låga inkomst istället för att ta sig ett jobb så blir det ju svårt att spara pengar till ivf eller annat. Hon gjorde en stor grej av att de köpte en ny TV, och det känns rätt absurt när man är två personer som är närmre 30?
Var festar lesbiska/bisexuella i Stockholm? Har precis kommit fram till att jag är bi, men har svårt för dejtingappar så vill gärna träffa kvinnor ute. Har dock ingen aning om vad det finns för ställen… hjälp!
Min sambo flyttade ut idag. Fy vad ont det gör. Hemmet känns oändligt stort ? vad och hur gör ni för att dämpa smärtan efter separation?
Vad tråkigt, var det ett gemensamt beslut? Eller var det hans beslut?
Tänkte hjärtat kan ju göra ont ändå.
Låta det göra ont ett tag, tillåta sig vara nere. Men det är en hemsk situation om den inte är självvald ☹️
Det var jag som efter att ha förberett mig i ett år tog beslutet, men det pga hur illa han behandlat mig de senaste åren, så det beror på hur man väljer att se det. Det gör fasligt ont oavsett ja. Jag trodde verkligen att det skulle vara vi två hela livet igenom ?
Jag missade uppföljningen till händelsen på en Ica butik i Trelleborg som Nellie Berntsson bevittnade och tog upp på sin story igår, någon som vet om butiken kontaktade henne?
Vad hände?
Hon var på Ica när någon i personalen på och började skälla ut en annan anställd framför kunder, sen fortsatte de att snacka skit om den anställda öppet i butiken. Vid 09-tiden igår morse.
Är väl en fråga för deras chef, hur är det intressant?
Eftersom hon har en stor följarskara och att incidenten fick stor spridning snabbt och nu är allt nedtystat.
Men och? Låt butiken lösa det. Varför ska hon lägga upp not om det och lägga sig i?
Ja hon sa att affären hade kontaktat henne och sa att det var deras jargong. Sedan svarade Nellie att hon har fått massa meddelande från hennes följare som nu har slutat handla i den affären efter hennes historia.
Men gud…
Tack för svar!
Undrade bara för att jag blev illa berörd över att höra hur den anställda blev utsatt för framför kunder av sina kollegor.
Minsta lilla sak får mig ur balans. Är det stökigt kan jag inte plugga. Mår jag dåligt efter ett tjafs med sambo eller mor, så kan jag inte städa. Jag blir liksom såååå påverkad av minsta lilla grej och det kan typ förstöra en hel dag. Förstår att det ibland är naturligt men det är liksom inte hållbart för mig som läser en femårig utbildning i ett jäkla tempo.
Ett exempel, går inte till universitet hela första veckan pga känner mig fet och ful. Istället för att träna, tröstäter jag pga ångesten över att ha missat hela första veckan. Jag städar inte. Tvättar inte. Tar inte den dagliga promenaden jag började med veckan innan. Utan sitter bara hemma och mår dåligt och äter.
På det har jag en utmattning i bagaget, är HSP, har GAD och PMDS. Förstår väl att all denna skit kan vara en anledning till varför jag är sådär. Men undrar om någon är/varit på samma sätt och har tips?
Sluta banta, oroa dig för vikt och träning. Jag har helt slutat och det är en sådan fantastisk lättnad.
Du har säkerligen en perfekt och världens finaste och plattaste kropp också.
Asså, jag har typ storlek small/medium nu och hade xl förut. Ju mer jag bara lyssnar på kroppen och äter exakt vad jag vill desto mindre vill jag äta.
Någon som har erfarenhet från att göra ett ”Adaptive matrigma test” vid en jobbansökan? Övade ni innan ni gjorde testet? I så fall, har ni tips på bra sidor där man kan lära sig upplägg etc.?
Om ni gick vidare i ansökningsprocessen och fick jobbet, eller om ni inte gick vidare alls, fick ni veta om testresultatet spelat stor roll i beslutet om att anställa/inte anställa?
Ja, jag har gjort det några gånger. Skulle absolut rekommendera att öva innan eftersom det gör dig mer van med att tänka på ”rätt sätt” och därmed har du större chans att göra bra ifrån dig. Jag använde https://www.iprep.online/courses/matrigma-test-free/ och rekommenderar den, tyckte den var bra. Kostar ca. 200 kr för 30 dagar, men var i mitt tycke värt då de går igenom olika mönster väldigt grundligt och förklarar det bra samt att det fanns många test att göra.
Gick vidare i ansökningsprocessen alla gånger och blev erbjuden jobb ett par gånger (där jag inte blev erbjuden var det av andra anledningar). Hur viktigt testet var för att få jobbet vet jag inte riktigt, skulle tro det var viktigast för att urvalet. En gång kommenterade de inget alls på testresultatet, två gånger att det var ”välidgt bra” och en gång att jag låg över 90th percentile. Beror kanske på vilket typ av jobb det är, där de inte kommenterade alls kändes det nästan som de hade testet ”bara för att”. De andra tre, i synnerhet där de sa testscoret, var jobb där analytisk förmåga och logik var av större vikt, så där kanske det spelade större roll överlag.
Tack för all information och för tips!
Jag gjorde, försökte titta på lite youtube filmer och söka online men fanns inte så mkt gratis. Gjorde sedan testet, jag fick bara veta om man var under medel eller över och var medel vilket jag är nöjd med, fick jobbet också 🙂
Tack!
Är det någon här som har provat Actics box-pass? Alltså inte pass där man boxas, utan passen ute i boxen?
Har sån ångest ang mitt jobb. Jag har ganska mycket sjukfrånvaro från i våras då jag var riktigt sjuk. Min chef vet det såklart och har fått läkarintyg osv. Men nånstans tror jag att det ligger ett missnöje i all frånvaro.
Hursom. Idag var jag tvungen att ringa mig ”sjuk” men ganska kort varsel och jag vet inte om jag gjorde rätt som gjorde det. Eller om jag överreagerade.
Vi fick besked idag om att min svärmor är väldigt sjuk. Jag har aldrig sett min sambo gråta eller vara ledsen förren idag. Han är väldigt rädd att hon ska dö nu. Jag själv blev också väldigt ledsen såklart eftersom jag älskar svärmor väldigt mycket. Det kändes fel att jag skulle jobba när sambon hade svårt att hålla uppe och speciellt med tanke på att han skulle vara ensam med barnen. Så jag ringde min chef och förklarade och han sa att han förstod.
Jag har ett jobb med väldigt högt ansvar för andra människor och vet inte om jag hade varit lämplig att arbeta heller pga fokuset.
Borde jag gräma mig eller gjorde jag rätt?
Jag har lagt in om extrapass för att kompensera lite även om det såklart inte hjälper idag.
men alltså folk som inte har förståelse för personliga kriser (som du haft idag) måste ju vara typ psykopater, om du kunnat jobba hade du ju gjort det men livet händer alla och det hoppas man ju att andra ha förståelse för.
Chefen säger sig förstå men jag uppfattade ändå nån form av underton av ogillande att jag är hemma igen. Men jag hade inte hjärta att lämna min sambo så ledsen. Och nånstans så väljer jag ju ändå min familj före jobb även om jag älskar och trivs på mitt jobb. För mig kändes det viktigt att finnas här för honom. Och även svärmor som vet att jag är tillgänglig ifall hon behöver mig.
Tänker att om jag hade fått det här beskedet så hade jag velat ha min sambo hemma som stöttning.
Jag kanske övertänker dock. Jag har aldrig haft mycket frånvaro på nåt jobb under alla yrkesår fram tills nu. Så det spökar också för mig.
Tror du någon någonsin ångrat att de valt familj framför jobbet? Men tvärtom däremot.. Du gjorde helt rätt. Du kan la inte rå för att du råkar vara sjuk och ha en privat situation samma år, de flesta (vettiga) tycker nog mest synd om dig som fått så mkt på en gång.
Nej det tror jag inte, det naturliga är ju att värna om familjen i första hand. Förhoppningsvis så övertänker jag bara. Kan jag inte släppa det så får jag bara ha en dialog med chefen när jag träffar honom sen. 🙂
Ja exakt, och din chef kanske eller kanske inte förstår (beroende på om hen är vettigt) men jag tycker det är viktigt att du vet att du gjorde rätt och att ingen bör klandra dig för att du väljer din familj framför ditt jobb, man kan alltid ta igen jobb på ett eller annat sätt, din familj däremot det är den du har. Ta hand om dig!
Helt ärligt så stör jag mig på kollegor som är borta väldigt mycket. Speciellt om det hamnar merjobb på en själv. Jag är lärare och vi får täcka upp för varandra. Så att ha ett par lektioner till per dag, utöver sina egna, är inte jättekul när det är samma kotte för 711 ggn man måste täcka upp för (och då missar sin planeringstid och får jobba extra senare istället). Vet inte vad du arbetar inom för bransch dock.
Är det ibland gör det mig inget, förstår att alla blir sjuka någon gång och att småbarnsföräldrar får vabb (samma sits här). Men samma person som är mer borta än på jobbet typ… nä…
Normalt sett är jag aldrig borta från jobbet då jag alltid prioriterar jobbet före vänner och fritid osv. Men jag blev svårt sjuk i våras. Har nu återhämtat mig och jobbat precis som vanligt och mer därtill med övertid och extrapass också för att visa att jag ställer upp. Mina arbetsuppgifter hamnar inte på någon annan så det är inte så att man stör sig på varandra på just min arbetsplats pga det. Alla jobbar mot samma mål i mitt yrke men belastas inte hårdare pga nån enstaka bortfall ett arbetspass.
Så kollegorna är jag inte orolig för. Jag är mer orolig att min chef ångrar rekryteringen av mig även om jag har väldigt fin statistik på mitt arbete.
Och jag är såklart aldrig hemma såvida det inte verkligen är så att jag är sjuk på riktigt. Eller som i detta fall, jag var tvungen att ta hand om barnen eftersom sambon inte var kapabel.
Blir man svårt sjuk och dessutom har läkarintyg som verifierar det, vad ska man göra liksom. Du får försöka att strunta i vad chefen tänker, för du kan inte påverka det. Försök visa att du gör ett bra jobb när du är där ?
Ibland blir man ju väldigt irriterad på någon och kör liksom på den känslan utan att tänka mer på det. Men, om man blir överbelastad för att en person ofta är sjuk på jobbet, då är det ju chefens fel, inte kollegan. Och så har man ju alltid ett eget ansvar avs att säga ifrån. Dessutom kan man ju glädja sig åt att vara den friska i sammanhanget. Att vara sjuk mkt är ju inget man själv skulle önska sig ?
Man kan undra vad influencers har för kunskap i källkritik eller är det som Monas universum säger, jag bryr mig inte om det är sant eller falskt.
Hon har lagt ut ett inlägg på sin blogg som har cirkulerat runt på nätet sedan 2018. Det har delats 11 000 ggr.
https://www.monasuniversum.se/2022/09/02/det-har-ar-det-mest-sorgliga-jag-last-pa-lange/
Man kan undra av vilken anledning hon lägger ut detta. Hur kan man vara så naiv och tro på att detta är sant……
https://kallkritikbyran.se/det-har-saknas-i-historien-fran-den-apoteksanstallda-i-flodet/
Jag tror Mona försöker bara få en massa kommentarer/engagemang. På sistone har hon skrivit fler inlägg om ämnen som upprör gemene man.
Vilken betydelse ger du begreppet rainbow baby/rengbågsbarn? Samma eller olika?
På engelska syftar man ofta till barnet som födds efter att man förlorat ett barn, antingen genom missfall eller av sjukdom, olycka eller annat liknande. Efter regn kommer sol, liksom. Men uppfattar det som att rengbågsbarn i svenskan syftar till barn i queersammanhang, lever i queerfamiljer. Vilket begrepp på svenska motsvarar engelskans rainbow baby om det nu finns en sådan skillnad?
Eller är det så att skillnaden ligger i bebis/barn på svenska. Rengbågsbebis = rainbow baby o rengbågsbarn är queer….
Svarade nog min egen fundering. 😀
Förknippar det med regnbågsfamilj, alltså att föräldrarna är gay.
Vill bara säga att jag åt så god lunch idag!
Fritetad fetaost med medelhavssallad och tzatziki, sedan kaffe och mjuk chokladkaka med kokos. ???
Good for you! ??
Fick min nya lön idag och är väldigt nöjd ?? Eftersom man inte pratar lön i Sverige skriver jag ut glädjen här haha! Är faktiskt ganska stolt över mig själv
Grattis! Komigen säg nu hur mycket du fick! 🙂
39 200kr. Är 28 år, så tycker med mina egna mått att jag tjänar bra för min ålder
Måste bikta mig. Nyligen börjat på nytt jobb, trivs otroligt bra med allt, mina kollegor, cheferna, arbetsuppgifterna osv. För ett tag sedan på en spontan liten ”personalfest” så kysste en av mina chefer mig. Nu kan jag inte inte sluta tänka och fundera på om det bara var alkoholen som talade, hur han ser på mig osv. Det är ju en GIGANTISK röd flagga samtidigt som jag blev lite attraherad till honom när det hände. 🙁
Låt det va bara, kan messa upp hela jobbsituationen som du trivs så bra med. Om ni inte blir störtkära och tror ni är varandras stora kärlek, då kanske det är värt att offra jobbet.
Måste bara få gnälla av mig. Men vad pågår med detta ”ögonbrynsmode” som är??!! Typ 3cm tjocka bryn som ska borstas rakt upp…Alltså det är så fult.
Förlåt.
Speciellt om man är blond med kolsvarta stora ögonbryn….
Men jag såg nu att naturliga bleka ögonbryn trendar. Tillsammans med lätt slingat hår och blonzer. En väldigt mycket mer naturlig look och lite älva över det?
Haha Shrek-ögonbryn… 🙂 Ser helt sjukt ut. Särskilt de som tatuerar dem också.