Egoina har skrivit ett inlägg om kroppen – ett år efter sin förlossning.
Hon inleder med en brasklapp, vilket jag inte tycker behövs alls om jag ska vara ärlig. Visst, det kommer alltid de som väljer att missförstå eller tolka på sitt alldeles egna vis, men då får de väl göra det?
Det bästa i hennes inlägg tycker jag är avsaknaden av en ”efterbild”. De där ”före/efterbilderna” ger bara en hets vad gäller utseende, men Egoinas inlägg var så mycket mer än så.
Där nere
Jag trodde länge att jag fått framfall, men det var nog snarare så att det tog lång tid att läka bara. Det är fortfarande inte 100%, men blir bättre hela tiden. Det har varit svårt att få kontroll över musklerna där nere igen och att exempelvis använda menskopp första halvåret gick knappt. Jag hade även svårt att göra nummer två. Gick jag inte direkt gick det inte alls. Men som sagt blev det bättre och blir fortfarande bättre hela tiden. // Egoina
Egoina tar upp saker som ”där nere” – ett år efter förlossningen, som ni kan läsa här ovan men även om ”synen på kroppen”, hur amningen fungerat och hur hon känner sig starkare än någonsin.
Jag gillade verkligen det här inlägget och då har jag inte ens själv fött barn. Däremot har jag tagit del av mä-hääääää-ngder av just dessa ”före/efterbilder-inlägg” och de står mig upp i halsen – i alla fall de som inte bidrar med någonting annat än hets och en smula klassiskt kroppsförakt.
Ett tipp topp toppeninlägg!
Föregående inlägg 
På tal om kroppar som förändras. Jag ser mängder med memes, videor och texter om att ryggvärk och knäproblem kom direkt när man fyllde 30 och att man nu är i åldern när man måste fundera på om man orkar plocka upp saker från golvet och så.
Mår folks kroppar verkligen så dåligt? Jag är 33 och är precis lika pigg, stark och smidig som när jag var 24 liksom.
Eller skojar folk och överdriver för komisk effekt? Eller är dom amerikaner som äter skit och aldrig går till doktorn?
Hur har ni andra 30+ det?
Jag är 36 och har märkt att det är viktigare med träning för att ha en smidig kropp. Märker snabbt om jag slarvat för då får jag ont. Det behövde jag inte när jag var runt 20-25. Samma med löpning. Tränade löpning aktivt en period när jag var 24. Kunde springa massor utan att det gjorde ont, nästan direkt från början.
Tog upp löpningen i somras och det var verkligen inte samma sak denna gång. Mycket större behov av förebyggande träning och att vara löpning med att gå.
Men om jag är noggrann med min träning känns min kropp som typ 25.
Exakt samma känsla här med löpningen! Och även annan träning.
Skriver under på allt! Började springa när jag var 22 och kunde i princip springa milen direkt. I våras är jag fyllt 31 så började jag springa igen och fick hälsporre trots att jag varvade jogging med gång och började väldigt försiktigt. Slarvar jag med träningen en vecka så blir jag stel och får ont i rygg och nacke.
Samma här. Är 35 och har inga direkta bekymmer med det hela MEN det blir supertydligt när jag slarvar med styrketräningen i perioder, får mkt lättare ont i ryggen exempelvis. Kan inte minnas att det hände när jag var 21. Sen tycker jag generellt att jag är lite stelare liksom, inte i det stora hela men om jag bara jämför med mig själv och hur det var när jag var yngre.
Inte jag heller (utom just nu då pga graviditet). Men, det kan ju komma vilken dag som helst tänker jag? Borde börja träna i förebyggande syfte.
Jag TROR att de som tränat ex kontaktsporter under uppväxten har en tendens att dra runt på gamla skador som sen påverkar hela kroppen och tillslut når leder, menisker, brosk U name it en punkt då de har svårare att samverka med resten av hudkostymen och det blir ett projekt bara att ta sig upp ur sängen.
Men sen när ledvätskan kickar igång så går det lättare ju mer timmarna går.
Däremot om du har fin- fina leder utan något slitage på grund av skada, så är det nog lättare att bibehålla ett fräscht innanmäte.
(och givet inte alla kontaksporter och personer kan även skada sig utanför idrotten)
….och som ovan nämner, det mesta går, bara man varierar träningen och inser att det inte går att gå från noll till hundra.
Har också tänkt på det, måste vara ett skämt – eller? Jag är 31 och känner att jag har exakt samma fysik och utseende i kroppen som för 10 år sen.
Men varför skulle något förändras exakt när man passerar 30-strecket? Just 30 år betyder ju ingeting ur biologisk synvinkel.
De flesta börjar väl gissningsvis känna av åldrandet någon gång mellan 30 och 40, men att man inte känner sig annorlunda mellan 25 och 31 tycker jag inte är konstigt. Mer otippat om man fortfarande inte känt av något när man är 39.
Ja det är väl det som är själva skämtet, att du fyller 30 och *pang* nu känner du att du knappt kan sitta på huk utan att få krämpor.
Inga problem med värk. Stelare jämfört med ett barn antar jag men inte så att det begränsar mig på något sätt i vardagen. Tränar regelbundet för att hålla igång och inte få ont eller bli stel, alltså det är ju lättare att förebygga än att försöka bli av med problem som 50+ eller nåt. Men nej, kan inte påstå att jag redan har problem.
Jag brukar mest skoja om det. Jag har aldrig haft en bra kropp – alltid ont i nacke och axlar och sådär så ingenting nytt bara för att jag är över 30. Borde träna så jag blir starkare eftersom jag är Utvecklare men har ingen lust.
Haha är samma person? En till kroniskt stel utvecklare med nack- och axelproblem sedan alltid här.
40+ här och ja, det är verkligen så. Fått dra ner lite på explosiva träningsformer som kampsport och öka mängden tung styrketräning. Skadar man sig tar det också längre tid att komma tillbaka. Rörlighetsträning är numera ett stående inslag varje dag 🙂
40+, samma kropp som i gymnasiet, känner faktiskt ingen skillnad öht. Utövar samma sport dagligen som jg gjort sen barnsben. Rör mig mycket, har inte barn (om det nu spelar in).
Jag tror sådana memes är lite överdrivna 🙂
Har inte alla samma kropp hela livet?
Tyvärr ja – nyss fyllda 30 och krämporna börjar komma. Stelare och känsligare för typ dålig sömn. Märker rynkor och slappare hud.
Oldersnojan kommer som ett brev på posten – och jag kommer kämpa emot förfallet på alla vettiga sätt jag kan ?
Jag märker mest skillnad på hur mindre barn aldrig gör illa sig. Mina barn springer och slänger sig på knäna och glider över golvet. Mina knän gör ont av att sätta mig på knä för att plocka fram leksaker från under soffan typ.
Sen håller jag med om det där med träning som flera skrivit ovan redan.
Små barn har inga knäskålar, vilket gör att dom kan krypa runt på golvet utan att få ont.
Barn är gjorda för att kunna ramla och slänga sig. Dom har till exempel mer underhudsfett, mjukare skelett och inte så tunga kroppar.
Inga knäskålar på barn??
När menar du att de växer ut då? Min 7-åring slog i knäskålen igår, men han kanske är tidigt utvecklad 😉
Var tvungen att googla detta och de har knäskålar från 6 måndader. Kände att jag missat något annars som trebarnsmamma, haha.
Haha ja fyfan. Är 30. Spelat elitfotboll och det känns idag. Knäna framförallt, ljumskarna också.
Stel i hela kroppen numera. Har länge funderat på att gå på massage och/eller naprapat etc förebyggande, men får aldrig tummen ur att göra det.
Jag är 30, jag är absolut stelare nu. Men för mig handlade det mer om att jag har fått två barn och kroppen har gått igenom stora förändringar(inga skador) och ny livsstil(bära barn konstant). Inte åldern. Sen hade min kropp garanterat mått bättre om jag tränat osv.
Jag har lite mer värk och krämpor idag vid 35 än när jag var 25. Äter hälsosamt (trots att jag är överviktig aj då nu kommer alla tro att jag ljuger…) och promenerar/cyklar mycket men däremot har jag alltid avskytt gym så håller inte på med sådant – kanske dåligt för kroppen då? Yogar lite iofs… Men jag tror jag är lite dumt byggd om man får säga så. Har lång överkropp och väldigt djup svank = får ont i ryggen emellanåt. Fick hälsporre för första gången någonsin i år – heeeeerregud vad det gjorde ont om morgnarna…
Så ja, mer krämpor idag än för 10 år sedan. Om än relativt marginellt men ibland skojar man väl lite om det.. 😉 Däremot tycker jag bakfyllorna har blivit groteska sedan jag fyllde 30! Det är på nivån att jag automatiskt säger NEJ till mer alkohol efter 2 glas vin för jag är livrädd för en bakfylla idag. Kan vara bakfull i 2 dagar nu, medan jag förr var bakfull under en förmiddag trots mycket större alkoholintag…
Ja att vara bakis idag är tusen gånger värre än när jag var 20. Och helt ärligt. Jag blir typ bakis av att vara uppe för sent nu ? har exakt noll lust att vara uppe till efter midnatt.
Men exakt så! Kan verkligen se skillnad på då och nu. 😛 När jag var 21 levde jag på alkohol, cigg, nudlar, festade 3 ggr per vecka minst, var uppe halva nätterna, sov halva dagarna, sket i motion… Mådde (fysiskt) toppen. Hur?!
Haha ja den där känslan av att vara bakis trots att man egentligen bara varit uppe sent, så skönt att det finns fler som är likadana, ingen jag pratat med kan relatera nämligen, inte i min ålder iaf.
Annars har jag jobbat med några tjejer genom åren som varit klart yngre än mig och som gjort en grej av hur bakis de blir, visste inte att det var coolt att vara bakis.
Haha, är du och jag samma person?! Känner igen mig i precis allt ?
Jag är 38 och har aldrig varit i så bra form och mått så bra som jag gör nu. Tränar (löpning och gym) ca 5 dagar i veckan och äter hälsosamt, men följer ingen diet eller så. Äter både pizza, smågodis och dricker öl när andan faller på, men basen i min föda räknar jag som hälsosam. När jag var i 20-års åldern var jag spinkig och hade ont i muskler och leder, var stel som en pinne och mådde inte alls bra. Nu har jag starka muskler, bra kondition och inte ont någonstans.
Jag är 40+ och tränar 6 dagar i veckan.. styrka, löpning, poledance och aerial hoop. Min kropp mår bättre än någonsin och har inga krämpor trots allt jag utsätter den för.. (har ingen tidigare bakgrund som idrottare som ung) Dock är jag noga med rörlighetsträning, kosten och sömn. Man behöver inte få krämpor och ”rasa” bara för att man blir äldre. (såklart kommer det till en vändpunkt när kroppen verkligen åldras fysiskt, men inte så tidigt som 30+ iaf.. ) 🙂
Jag är snart 70 och har förstått att har jag ont i ryggslutet, är det latmasken som slagit till.
Så jag går på gym några gånger i veckan, så kroppen orkar bli gammal.
Är 32 och känner noll av det där. Springer i perioder och även om jag haft uppehåll flera månader kan jag springa distanspass på 14+ Km utan att få ont. Men jag har alltid haft lätt för att springa hyfsat långt. Nu tänker alla att jag ser ut som en spagetti men nope jag är rätt tung men det går ändå ?
Jag är 32, van att löpträna och styrketräna men pajade mitt knä tidigare i år och fick höra från sjukvården ”ja när man blir äldre så går saker sönder lättare” ?
Att ha besvär kvar 1år efter förlossningen är inte normalt! Sök vård! ♥️
Men om det blir bättre hela tiden (som hon skriver) hade jag nog heller inte sökt vård, då är ju kroppen ändå igång med en fungerande läkning.
Men gud ? ok doktorn
Låter ju på henne som att det inte är speciellt mycket besvär kvar? Eller vad var det du tänkte på i hennes situation?
Tycker bara såna här inlägg är hemska… jag förstår inte hur kvinnor väljer att föda barn och bara acceptera att såna här problem och skador är rimliga biverkningar. Jag har själv valt att inte skaffa barn (av flera anledningar) men också för att jag inte skulle stå ut med att spricka, få problem med att gå på toa, läckage, framfall, separerad magmuskulatur m.m… För att inte tala om smärtan vid värkar och förlossning. Plus 9 månaders graviditet som tydligen kan vara fruktansvärt. Tycker det är GALNA följder av att bära och föda barn. Vet att människan inte kan påverka det men att kvinnor står ut är för mig otroligt… Lusten att skaffa barn måste vara stor om man frivilligt utsätter sig för allt det där ? Tycker kvinnor borde få så mycket eftervård och operationer betalt av staten om de väljer att föda. Och typ en medalj och en pengastinne som tack.
Pengasumma*
Nu kommer väl du säkert få sjutton svar av folk som faktiskt inte fått framfall osv. Men jag tänker att det inte är det som är poängen, för visst har du rätt inatt.man utsätter kroppen för många potentiella risker för skador och påfrestningar, och precis som det finns folk som inte påverkas alls finns det folk som får skador resten av livet.
Men varför ska man få en medalj eller pengar? Man skaffar ju barn för att man så gärna vill ha just barn? Det är verkligen enda orsaken.
Förstår man inte hur man kan vara ok med riskerna beror det nog inte på något mer avancerst än att man inte är så sugen på barn, helt enkelt. Vilket ju är väldigt förståeligt.
Framförallt helt sjukt att det finns dom som tycker att valet att genomgå/riskera detta inte ska vara 100% upp till den gravida kvinnan. Typ män som tycker det elakt att pappan inte har nåt att säga till om vid graviditet…
Fast det är ju problemen man hör om. Jag har haft en förlossning som var katastrof o det blev riktigt riskfyllt ett tag och sugklocka osv, en drömförlossning men med en rejäl bebis på 5 kg som kom på under en timme från första värk och de tog förgivet att jag var helt trasig där nere men inte en skada. Hade jag däremot varit väldigt skadad o haft problem då har man ju ett annat behov av att ventilera och få hjälp, så då hörs ju de rösterna av naturliga skäl mest.
Och älsk på Egoina!
Verkligen! Lägg dessutom till alla problem med mens och klimakteriet som bara blir ignorerade. Mim mamma blev opererad för sin förlossningsskada 25 år efter hon fött barn!
aee fy fan! 🙁
Samma med min mamma! Tragiskt ?
Tja, ja jag tycker att det var värt risken pga ville ha barn och i efterhand, ja det var det värt. Finns ju så mycket i livet man vill göra som även är en risk, finns många sporter och aktiviteter jag aldrig skulle utsätta mig för pga skaderisk. Eller risken man tar att dricka mycket alkohol, röka eller liknande. Beror väl på ens prioriteringar.
Ja precis, handlar bara om ens prioriteringar.
Jag skulle aldrig utsätta mig själv , varken kropp eller sinne för graviditet, förlossning och moderskap.
Men alltså ”väljer att acceptera” är det nog ingen kvinna som gör. Men när normen är att kvinnovården är kass så blir det tillslut vardag att då man inte fått bra hjälp tidigare eller vet att sjukvården kan och bör vara bättre.
Kvinnovården suger verkligen men vi kan inte knipa ihop benen i väntan på att den blir bättre. Det känns som vi kvinnor stångar oss blodiga i en evig kamp för att få rätt vård och det känns som att kampen aldrig tar slut. Det är orättvist det är VI som måste kämpa när hjälpen borde komma från politikerna.
Jag kämpar verkligen för att få barn men är livrädd för att bli skadad både under en graviditet, förlossningen samt att barnet ska bli skadat pga personalbrist eller okundskap. Vi bor i ett välfärdssamhälle så det är så jävla sjukt att jag, du och många andra ens ska känna rädsla att föda barn i Sverige.
Jag håller med dig om varje ord, Polly!
Jag kämpar också för att bli gravid, och är mitt i en IVF-behandling. Och om jag har turen att bli gravid så funderar jag på att föda barnet i Portugal. (Min pojkvän är därifrån, och vi bor där några månader varje år.) Där har de mycket bättre förlossningsvård – färre förlossningsskador, ingen risk att få åka till ett annat sjukhus under pågående värkarbete osv osv.
Är det någon här som också har valt att föda utomlands?
Gör det! Jag födde i Portugal och ångrar inte en sekund!
Åh, vad bra!
Berätta gärna mer! Hur var din upplevelse? Finns det något jag ska tänka på om jag föder i Portugal? Vad var bra? Och var det något som var mindre bra?
Om du inte vill svara här så har Camilla min mailadress.
Verkligen, vill inte heller ha barn och är såå glad att jag slipper utsätta min kropp för detta. Fy fan att behöva gå runt och känna att saker inte sitter ihop ordentligt, inte kunna göra toalett bestyren på ett normalt sätt eller läcka. Hua.
Tja, alla val man gör kommer ju med konsekvenser. Jag har haft förlossningsfobi sedan jag var barn. Tänkte också som du länge, att det kan inte vara värt barn att gå igenom det där, men sedan har längtan efter barn slagit till och jag känner annorlunda idag. Får jag barn så ja, kanske får jag kämpa med inkontinens och sömnbrist o.s.v. men får jag inte barn så får jag kanske kämpa med ensamhet och att livet travar på likadant som det varit de senaste 8 åren. Ett av valen är bättre/sämre för mig personligen men det finns ju inte direkt något tredje alternativ? Eller ja, att skaffa barn med surrogatmamma men det är ett vidrigt alternativ enligt mig…
Jag undrar, behöver livet trava på likadant som det alltid gjort om man inte skaffar barn? Kan man inte förändra sitt liv annars? Nu har jag ingen barnlängtan så vet inte hur det ska kännas, så därför undrar jag hur folk som har barnlängtan resonerar kring det.
Livet travar väl på för alla tänker jag, oavsett vilka val man gör. Och sen tar livet slut.
Det låter ju väldigt sorgligt på något sätt, att livet bara travar på. Har man inga barn så har man ju massor av möjligheter att göra något fantastiskt av sitt liv pga friheten, så länge man inte är begränsad av sin hälsa eller något annat. För min del handlade det ändå om att det kändes rätt statiskt, även om jag levde väldigt fritt, reste och gjorde precis det jag ville. Det var liksom det där ankaret i form av egna barn som var det som fattades. Alltså, jag kunde göra vad jag ville och hade kul och det kändes meningsfullt i stunden men kände alltid ”men sen då”, jag träffade min familj och vänner och berättade vad jag gjort men jag var ju bara som en parentes i deras liv och det kändes ärligt talat lite som travande att bara leva för sitt eget höga nöjes skull. Så jag kan förstå känslan, även om det säkert ser lite olika ut för alla. Men ja, i efterhand ser man ju också såklart möjligheterna som inte finns just nu, med hemmavarande barn. Och förstår dem som valt bort barn på ett helt annat sätt. Tror att antingen har man det i sig, att man vill ha barn, eller så har man det inte och inga argument biter liksom, från den andra sidan så att säga. Det är inte rationellt och går inte att förklara i ord.
Vad bra skrivet E! Jag känner 100% igen mig! Jag kan uppskatta mitt liv, se möjligheter och så absolut, men det är den där känslan av ”men sen då?” som har grävt sig in i mig. Just nu är allt finfint, men om 10-15 år, hur vill jag då att livet ska se ut? När jag ser framför mig att jag inte fått barn då, då ser jag en väldigt stor ensamhet framför mig. Igen – jag kan bara tala för mig själv, och det är så det känns just för mig. Jättesvårt att förklara tydligt. Och kan verkligen förstå de som aktivt inte vill ha och inte skaffar barn. 🙂 Alla lever sitt liv och det bästa är väl när man får bestämma själv (skriver så då det är oklart om jag ens kan få barn så valet kanske inte ens finns för mig).
Så olika det kan vara. Min man och jag ska inte ha barn, av massa olika anledningar. Men för mig personigen är det just framtiden som lockar. Att vara 40-50 och dra på långweekend till Paris. Besöka italiensak vingårdar, gå på spa och skaffa sommarhus i Frankrike. Att vara 60+ och kanske kunna gå i pension tidigare för att vi inte har varit föräldralediga. Att ha tid att vårda andra relationer. Att orka ta hand om våra föräldrar om det skulle behövas. Att kunna plugga hela livet. Att byta karriär hur mycket som helst, utan att oroa sig för familjens trygghet. Att inte fastna i ekorrhjulet. Att inte hänga på fotbollscup varje helg. Jag ser väldigt ljust på vår barnfria framtid. Kommer bli asnajs!
Att välja bostad helt efter vad vi vill. En opraktisk takvåning kanske?
(Ingen behöver säga till mig att man kan göra allt det där MED BARN. Vi ska inte ha några ändå.)
Har aldrig gått på några fotbollscuper….//mamma till två icke sportintresserade barn
Okej.
Jamen det är ju komiskt att den där fotbollen alltid kommer in som nåt ve å fasa med barn?? Gillar man sport så gillar kanske barnen sport, och annars inte på bägge
Och jag förstår verkligen det där för i många år tänkte jag likadant. 🙂 Tills jag inte gjorde det längre. Jättesvårt att förklara hur och varför det svängde för mig, men det gjorde det. Är faktiskt lite avis på de som känner så som du beskriver, det hade gjort mitt liv mycket lättare om jag aldrig velat ha barn.
Sen en dag kanske du behöver ta hand om din man ist, sånt vet man ju liksom inte innan. Men ålderdom är fasen inte alltid så kul, se sina föräldrar bli sämre…
Barnen är ju inte små när man är 50-60, så blir ju faktiskt ingen skillnad där som du själv skrev…
Ta hand om min man hade jag väl behövt ändå? Det är liksom inget man lägger på sina barn eller kan ta för givet.
Behöver hon ta hand om mannen då hade hon rimligtvis behövt det även med barn, eller?!
Nej men allt blir ju inte alltid som man tänkt sig, med eller utan barn. Ens partner kan bli sjuk, man kan gå isär mm… Hennes inlägg lät så bergsäkert pga barnfrihet
Ja som du säger. Det är aldrig bergsäkert. Ett barn kan också bli sjukt, kanske kan man inte göra alla de där sakerna man tänkt som familj, ska man låta bli att skaffa barn på grund av den risken?
Låter som ett DRÖMLIV! Grattis ?
Det är lite det här jag menar, man kan inte argumentera om den här frågan. Rent rationellt så finns det ju inget som stoppar en person med barn att göra alla de här sakerna, på pappret går det fint. Men vill man inte så vill man inte. Och vill man så vill man. Och sen har man de här drömmarna om livet och framtiden där det antingen finns eller inte finns barn och det är ju ändå en enorm skillnad, oavsett vilka planer man har. Man kan liksom inte säga att DÄRFÖR vill jag/vill jag inte för ingen annan kan till fullo förstå just den bilden man själv har i huvudet för sitt liv.
För mig känns det som att livet blir ganska händelselöst om jag inte får barn (obs jag kan bara tala utifrån mig själv så det gäller inte hur jag ser på andra!). Jag har inget intresse för resor och äventyr, har inga ”stora” hobbies typ hästhoppning eller bergsklättring, utan gillar att se serier, läsa böcker, skriva av mig… Har heller inga drömmar om en stor karriär eller att starta företag. Så just för mig hade det känts utvecklande (i brist på bättre ord) att få barn, att få följa en individ genom den stora utveckling som barndomen är. Känns det som ett greppbart svar? 🙂 Tycker det är lite svårt att förklara vad barnlängtan grundar sig i. Sedan vill jag ha en ”egen familj” som är fler än jag och mannen. Både jag och maken kommer från jättesmå familjer (och min är dessutom dysfunktionell) så vi känner ofta att vi har varandra, men skulle vilja expandera vårt vi till en till person. Det blir lite ensamt ibland, särskilt när man ser alla runtom en som går vidare, inte har tid med en, för att de är upptagna med just sin familj/barnen. Däremot fattar jag att även föräldrar känner att vardagen kan vara trist och händelselös så klart. Så är det helt klart för alla som du skriver.
Det här är så intressant (och absolut inte kritik mot dig och hur du känner). Ofta verkar det som att många tror att barnfria mest vill resa, festa, ha tidskrävande hobbys etc. Kanske bara är jag men jag har ett ganska ”händelselöst” liv där ett barn skulle kunna passa in rätt så bra. Har ett flexibelt jobb med bra inkomst, en sambo sedan flera år, lagar matlådor på söndagarna, spenderar helgerna med min syster och hennes familj (där barn finns), promenerar i parken, åker på en dagsutflykt till staden bredvid. Inget extremt utan ganska inrutat. Vill bara göra exakt allt det fast utan barn. Sen kanske jag ändrar mig framöver, det vet jag inte. Men tills idag har aldrig längtan efter ett barn infunnit sig hos mig.
Men igen, menar inte att ifrågasätta din syn på ditt liv. Vill bara ge mina tankar kring det ?
Jag fattar för jag kände verkligen exakt likadant för bara några år sedan, och hade känt så väldigt länge. 🙂 Tror mer att jag nämner det då jag i min omgivning har sett den tendensen hos de som aldrig vill ha barn. De är väldigt upptagna med speciella hobbies eller resor o.s.v. därför vill de inte ha barn som skulle ta ifrån dem möjligheten att ägna sig åt det på heltid så att säga. Tror det är rätt vanligt även om det så klart inte gäller alla som väljer att inte ha barn. 🙂
Är ju helt normalt att tycka att ens eget liv är händelselöst eller helt poänglöst utan barn. Många känner så. Problemet blir ju när man säger att andras liv är meningslöst utan barn då många andra känner inte så. Så tycker inte du behöver förklara/ursäkta dig bara för att du känner så 🙂
Nej precis, jag har verkligen stor förståelse för att allas liv är så olika. Man kan bara utgå från sig själv. Men känns som om många blir såå defensiva när man nämner att ens liv känns meningslöst utan barn, fastän man enbart menar sig själv och ingen annan…
Ja, förstår det. Jag är själv en av de som absolut inte vill skaffa barn men jag tänker fortfarande att jag ändå är en minoritet så tänker att det är norm att känna som du. Så länge ingen börjar tjafsa om att jag kommer ångra mig sen så är det lugnt Hahah.
För att man vill ha en egen familj. Så enkelt är det.
Mina föräldrar är nu gamla och kommer inte finnas för evigt. Och trots en bra relation med dem är bandet till mina egns barn så mycket otroligt starkare.
Haft bra vänner men alla har kommit och gått, de står sig själv närmast i slutändan… och sina egna familjer förstås…
Att följa sina barn från dag 0, bygga upp en sån relation… för mig finns inget jämförbart ens. Skulle kunna föda barn varje dag för dem typ
Tror helt enkelt den biologiska instinkten/lusten till/längtan efter barn är enormt kraftfull. När jag valde att försöka få barn var jag helt inställd på att det kunde få följder för min kropp också, typ att jag kanske inte skulle kunna löpträna igen och så (inte provat efter barn 2 så vi får se hur det går med den saken). Tyckte fortfarande det var värt risken. Sen finns det ju förstås ännu värre grejer som kan hända men det är ju väldigt sällsynt.
Slår ett slag för planerat kejsarsnitt !!!
Inga av dessa komplikationer!!
Hej 2022 hej nya tider
Det är väl ingen som blir tvingad idag till vaginal förlossning om man verkligen inte vill eller kan, även om man kanske inte får beviljat direkt. Alla vet att alternativet finns. Dock finns det ju risk för andra komplikationer med snitt och även komplikationer som inte uppstår direkt utan till följd av ärrbildning så det är inte som att alla problem försvinner om alla skulle snittas. En del komplikationer uppstår ju även till följd av graviditeten i sig och inte själva förlossningen, t.ex. delade magmuskler.
Men andra komplikationer…
Finns dock andra komplikationer/risker med det. Hade det varit helt riskfritt hade jag gärna stångat mig blå för att få snitt, men det finns ju liksom fördelar och nackdelar med det också.
Jag är helt för att kvinnor ska få välja kejsarsnitt och ska jag själv föda barn i framtiden kommer jag att välja det. MEN… Man måste komma ihåg att kejsarsnitt inte är något slags magiskt ”slippa alla problem”-kort att ta till. En graviditet kan ändå leda till foglossning, skador på magmusklerna, hemorrojder, diabetes, m.m. Man slipper spricka i underlivet och det är ju gött, men man slipper inte alla andra besvär som en graviditet kan orsaka. Det bör man vara medveten om…
Jag var extremt nära på att få planerat kejsarsnitt på grund av min extrema förlossningsrädsla. Jag är evigt tacksam för att jag inte fick det.
Litet meddelande till alla gravida: Det KAN gå bra också. Jag födde mitt första (och troligtvis sista barn ?) för några veckor sedan, han var en medelstor bebis. Sprack absolut ingenting och krystade ut honom på 2 minuter utan smärta alls. Kändes ärligt talat som att bajsa ut en större bajskorv. Hade tagit två EDA-rundor (epidural), senaste var tre timmar innan. Avslaget hade jag i ca 9 dagar men redan efter dag 4 var det som en mindre mens.
Tycker det är ganska problematiskt när kvinnor skriver eller säger såhär. Jag har själv genomgått 3 kejsarsnitt (2 akuta och ett planerat) med allt vad det innebär och blir oroad att det faktiskt finns människor som inte förstår att även detta kommer med risker. Med det sagt; kanske inte ”dessa komplikationer” men absolut komplikationer. För min del var det inte självvalt, jag kunde helt enkelt inte föda vaginalt.
Man ska inte heller jämföra akuta snitt med planerade.
Håller helt med! Fick planerat snitt och fick en fantastisk förlossning! 🙂
Man kan få framförallt även vid ett snitt.
Framfall*
Jag är så glad att det i de flesta städer inte längre är omöjligt att få snitt. Självklart finns det andra risker och innebär en annan läkning, men att jag får välja vilket förlossningssätt jag är trygg med betyder allt och borde vara självklart. Finns såklart medicinska undantag i båda fallen.
Varför välja att skaffa barn om du kräver en operation för att få ut det? Är så trött på folk som ”alla kvinnor ska få bestämma över sin kropp”. Ja du bestämde att du skulle skaffa barn, då får du väl stå ditt kast så länge du eller ditt barn inte är sjukt så ett snitt behövs. Folk står i kö för att få operera allt möjligt som är smärtsamt att gå och vänta på men då ska folk som vill ha snitt kräva operation?
Om det var män som födde barn, tror du det hade varit samma krav på att det skulle ske ”naturligt” då? Aldrig! Det hade funnits speciella kliniker för snabba kejsarsnitt och kanske ännu fler alternativ. Så otroligt gammaldags och bakåtsträvande syn att man som kvinna inte själv ska få välja vilket sätt man vill föra in ett nytt liv i den här världen. Alla är olika och jag tycker det är det minsta man kan begära.
Man får ju inte glömma att vård ska vara så lite invasiv som möjligt. Kan man undvika operation och behandla med mediciner t.ex. så gör man det i första hand. Kejsarsnitt kanske verkar som ett litet ingrepp men det är ju faktiskt en bukoperation och i andra fall öppnar man inte upp buken på det sättet om det inte är absolut nödvändigt. Därför känns det rätt rimligt att det är som det är nu – i första hand vaginal förlossning men med kejsarsnitt som andra alternativ.
Hur kommer det sig att många andra länder har annan syn på kejsarsnitt vs vaginal förlossning?
Och vaginal förlossning är inte invasiv då eller? Skulle säga att det är absolut lika invecklat och avancerat som en bukoperation. En uttöjning av slidkanalen på minst 10 cm under loppet av flera timmar, plus epidural, eventuellt sugklocka osv. En vaginal förlossning är inte enkel bara för den är ”naturlig”, därav ska man självklart få göra valet som kvinna 2022 hur man vill föda – OM man vill föda.
Fast om man inte vågar föda barn kanske man inte ska skaffa barn då? Varför ska du kunna kräva en operation när det naturliga är att föda barnet? Det är en jäkligt märklig värd vi lever i där inget ska ske naturligt längre när det gäller födsel och att ta hand om ett barn
Men om du tänker efter, rent praktiskt, vad skulle man göra åt saken? Tvångssterilisering? Tvångsabort? Barnet måste ju ut och om någon tvärvägrar vaginal förlossning så kommer det knappast gå bra heller. Det finns liksom inga alternativ att man måste gå med på vaginal förlossning pga att man valt att bli gravid. Så oavsett vad man kan tycka så spelar det ingen roll.
Ska det ske naturligt så ska vi inte ha tillgång till smärtlindring tex. Inte heller den västerländska vård som vi ändå får i samband med förlossning. Är ultraljud naturligt? Sugklocka? Att bli klippt i stället för att spricka? Att någon vänder ett barn som inte vänt sig själv?
Med det resonemanget bör inte folk få hålla på med vissa sporter för sedan kommer de ju och ”kräver” operation av korsband m.m.? ?
Så du menar att bli gravid kan klassas som en olycka? ? väljer du att fullfölja din graviditet vet du ju om att du måste få ut ungen. En korsbandsskada kanske kräver operation för att du ska kunna gå. Det krävs inte ett kejsarsnitt för att du ska föda barn (om inte komplikationer uppstår eller du fysiskt inte kan/bör föda naturligt)
Varför är det så viktigt att just förlossningar sker så naturligt som möjligt? Och tror du att en vaginal förlossning på sjukhus är ett _naturligt_ sätt att föda?
Fast med naturligt menas väl att kroppen har en massa naturligt inbyggda mekanismer som kickar igång och i det flesta fall lyckas trycka ut barnet utan komplikationer? Inte om huruvida sjukhus är ”naturliga” miljöer och fanns på savannen… Ex oxytocin-skjutsen man får i samband med den vaginala förlossningen som ger ett försprång i anknytningen. Eller att barnets passage genom vaginan pressar ut vatten i lungorna som gynnar andningen efter födseln. Det här är ju onekligen bra saker som sker och en anledning att föda vaginalt om det är möjligt.
Nja, eftersom (planerat) kejsarsnittade barn inte har större problem med andningen är vaginalt födda så är inte det en anledning att välja det ena före det andra. Jämför med planerade snitt. Inte akuta.
Har du någon forskning på det? Enligt Karolinska så är den vanligaste komplikationen för barnet vid (även planerade) snitt att de behöver vårdas för andningssvårigheter. Fortfarande sällan allvarliga andningssvårigheter och det händer som tur är sällan. Men det är ett vedertaget faktum att det finns några naturligt fördelaktiga mekanismer som sker vid vaginala okomplicerade födslar.
…precis som det finns empiri på att kejsarsnitt minskar risk för syrebrist (och medföljande komplikationer) för barnet i jämförelse med vaginal förlossning.
Jättefint för dig att du vill föda eller har fött vaginalt och har den möjligheten. Jag kämpade för att få kejsarsnitt. Jag anser mig ha noll rätt att lägga mig i hur andra känner sig trygga med att föda barn och förväntar mig samma respekt i retur.
Precis som jag avslutade min första kommentar ”om det är möjligt”. Alla anledningar till att många väljer (eller inte väljer utan tvingas till pga komplikationer) kejsarsnitt får väl räknas som att möjligheten inte är där. Min poäng var bara att framhålla att det som ses som ”naturligt” i vaginala förlossningar inte är hur det var på savannen för miljoner år sedan, utan att några biologiska mekanismer hänger i och medför att de allra flesta förlossningar framskrider väl för alla inblandade. Med det inte sagt att det är det enda rätta sättet att få ut sina barn på.
Finns det verkligen kvinnor som alltså inte vet vilka risker det finns med att föda barn? Jag har inte ens barn men tycker ändå att man hör och läser om detta överallt. Och då har jag inte ens själv aktivt letat upp infon.
Kejsarsnitt alla dagar i veckan!! Vägrar föda vaginalt så länge svensk förlossnings- och eftervård ser ut som den gör.
Samma här, dags om en månad!
Skaffa inte barn då?
För sent. Har redan tre som kommit ut med snitt.
Har två vaginala och ett snitt. Skulle välja vaginalt alla gånger om! För att inte tala om eftervården vid snitt.. hej då, ha det bra..
Är jag den enda som bara haft bra erfarenheter av svensk förlossningsvård? Har fött barn två gånger och båda gångerna har jag haft väldigt duktig och kompetent personal som verkligen gav bästa möjliga vård till både mig och maken. Båda förlossningarna hade jag personal på rummet nästan hela tiden, jag kände mig sedd och lyssnad på. Har fått förlossningsskador som behövt sys och vid båda tillfällena var de två personal som undersökte mig och sydde tillsammans för att inte missa någonting.
Uppföljningen hos barnmorskan några veckor efter förlossningen har jag fått bra information om hur underlivet kan kännas efter en förlossning och även vart jag kan vända mig vid långvariga besvär.
Har verkligen inget att klaga på, upplever att jag fått vård i världsklass!
Jag med. Har fött barn både på ett av Sveriges största universitetssjukhus men också på sjukhus i en mindre stad. Båda upplevelserna var trygga och vården i världsklass. Blir dock ledsen av att inse att det verkar få förunnat med så bra förlossningar. (OBS att jag både spruckit under förlossning och haft komplikationer under graviditeten, så inga rosa-moln-fluff-historier som anledning att förlossningsupplevelserna var bra)
Jag hade också en fantastisk förlossning i somras. Första barnet, blev igångsatt dagen efter BF pga snabbt påkommen havandeskapsförgiftning i slutet.
Från att jag fick första dosen med ”igångsättningstablett” tills att ungen var ute gick det 15h. Hade väl värkar typ halva den tiden, var lite jobbigt en sväng men fick bra hjälp av personalen.
Hade en nyexad barnmorska som var fantastisk, hon gjorde ”lagomt mycket”. Jag var rädd innan och helt inställd på att EDA var enda sättet för mig att våga genomgå förlossningen, men det slutade med endast lustgas (pga bra stöd och det kändes rätt) och det gick skitbra. Två barnmorskor + två undersköterskor vid utdrivningsskedet, Fick en bristning grad 2 och min (nyexade) barnmorska hämtade två rutinerade barnmorskor och de diskuterade länge och väl, visade osv för att det skulle sys så bra som möjligt (jag var tydlig med att jag inte har några problem alls med studenter eller liknande redan innan, så det var väl ett bra lärtillfälle för den nya tjejen).
Nu blev det lite lång text (och en totalt ointressant text för många) men jag fick bra hjälp av kompetent personal helt enkelt, från att ”nu behöver vi sätta igång förlossningen”, på BB då vi låg kvar några dagar, och till efterkontrollen. Fick gå på blodtryckskontroll varje vecka efter förlossningen fram till efterkontrollen 8 v senare pga havandeskapsförgiftningen.
Upplever inte att jag har några bestående besvär såhär 4 månader senare, även om det såklart fortfarande känns lite annorlunda där nere.
Ingen vill läsa i Expressen om alla som haft jättebra förlossningar. Tyvärr. Blir en så skev bild
Operades för framfall för ett år sedan. Fick framfall ganska snart efter min vaginala förlossning 2016, blev förkyld några månader efter förlossningen och hostade i två veckor vilket bäckenbotten inte klarade. Jag kunde inte bajsa ordentligt på fyra år, stod i kö och väntade på operation i tre år medan det hängde ut något i slidan.
Kommer inte föda barn igen av olika anledningar och detta är en utav dem. Orkar inte eventuellt framfall och operation igen.
Men jag är glad att jag har fått operation och bra vård – herregud hur gjorde dom förr i tiden?
Var tusan kommer bilden ifrån? Ser ut som någon alpstuga ?