Egoina har tagit ett DNA-test för att få reda på mer om sig själv och har skrivit ett blogginlägg om resultatet som kom tillbaka. Det är inte den typen av DNA-test som används för släktforskning, utan ett test som bland annat ger en inblick i hur ens kropp reagerar på olika livsmedel och träningsformer, samt hur kroppen hanterar exempelvis kortvarig respektive långvarig sömnbrist.

Egoina har ännu inte satt sig in i allt som stod i hennes resultat, men delar med sig av det hon har kunnat utläsa. Hon skriver att hon är osäker på vad ett sådant här test egentligen ger om man inte är elitidrottare eller försöker uppnå ett särskilt mål, men att det ändå är intressant.

Hur man kan utläsa allt detta ur en DNA-sträng vet jag inte, men jag aspirerar inte heller på ett framtida Nobelpris i medicin. 🙂

Här är några av punkterna Egoina tar upp i sitt inlägg:

→ Jag är inte känslig mot koffein och min kropp bryter ner det snabbt.
→ Jag är inte känslig mot kolhydrater, däremot borde jag inte ha en fettrik kost.
→ Jag är inte känslig mot sömnbrist.
→ Jag har en minskad mättnadskänsla.
→ Jag har en mycket bra uthållighetsförmåga och aerob träning är den bästa för mig.

Jag vet att många är skeptiska till att skicka iväg sitt DNA till olika företag, men Egoina verkar inte vara en av dem, och det är inte jag heller. Kanske är vi en smula naiva, men hittills har jag inte hört talas om något användande av inskickat DNA till dessa företag som jag motsätter mig.

---

Lite mer om släktforskning och DNA för den som är intresserad:

Släktforskningsdatabaser har blivit ett kraftfullt verktyg för att lösa gamla brottsfall genom att kombinera DNA-analys med genealogisk forskning, både i Sverige och internationellt.
Det mest kända internationella fallet som lösts med hjälp av genetisk genealogiforskning är sannolikt gripandet av den före detta polisen Joseph James DeAngelo, även känd som Golden State Killer. Under lång tid trodde man att flera olika män härjade i Kalifornien, men det visade sig vara en och samma person. Genom att ladda upp och matcha DNA från olika brottsplatser till en släktforskningssida kunde polisen spåra släktingar och slutligen identifiera och gripa DeAngelo.

I Sverige löstes dubbelmordet i Linköping från 2004 tack vare DNA-släktforskning, i något som kan ses som ett pilotfall. Kalla fall-grupper över hela landet visade intresse för att använda metoden, men Integritetsskyddsmyndigheten (IMY, tidigare Datainspektionen) satte stopp för det, då de menade att det var olagligt, enligt SVT Nyheter 2021. Man får använda DNA för att bekräfta eller avfärda en misstänkt i en brottsutredning, men man får inte köra okänt DNA mot olika DNA-banker i hopp om att få träff.

Detta skedde bland annat i identifieringen av Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailović, där hans DNA kördes mot PKU-registret, en biobank vid Karolinska Institutet där blodprover för barn födda 1975 eller senare förvaras. Detta ledde till mördaren kunde ställas inför rätta och dömas för mordet på Sveriges dåvarande utrikesminister, som knivhöggs till döds inne på varuhuset NK i Stockholm.

I skrivande stund är jag helt för att DNA ska användas inte bara för att bekräfta eller utesluta misstänkta, utan även för att söka efter brottslingar i alla tillgängliga databaser.
Vad tycker du?

I fredags gjorde jag något mycket märkligt. Min nyfunna vän Alexandra drog med mig på en ”söka jobb AW”. Tog på mig en jumpsuit och läppstift.
Man fick namnlappar, drinkbiljetter och så vimlade det av rekryterare och folk från olika typer av företag samtidigt som en DJ spelade. // Egoina

Det här låter ju lite som ”speed dating”, fast för jobb – ett koncept som jag tror passar riktigt bra i rekryteringssammanhang.
Jag tror att det första intrycket väger tyngre än många kanske tror, och hade man kunnat sålla lite så här direkt så tror jag det är till allas fördel. Så slipper alla slösa med sin tid, tänker jag. Förhoppningsvis är det någon form av indelning beroende på vilken brasch man är i, för annars kan det bli ruskigt slöseri med tid. En ekonom på rekryterings-aw för kirurger. 🙂
Egoina blev varslad från sitt jobb tidigare i år, för den som missat det. Annars hade det här inlägget kanske varit lite märkligt? Eller går folk som har jobb, på den här typen av tillställningar, bara för att eventuellt boosta sitt ego en smula? Sånt händer säkert….

Har ni testat det här någon gång och hur gick det i så fall?

Kvinnan som tog rengöring av läskburkar till en helt ny nivå – den gode Egoina – har skrivit ett blogginlägg om sina nio senaste aprilmånader.
Hon startar 2015 med outfit-collage och examenstentor och tar oss i mål 2023. Vad 2024 har i sin linda får vi läsa om i ett inlägg om en sisådär nio år.
En sak hon skriver händer mig titt som tätt, nämligen det här:

Men drömmer ibland mardrömmar om att jag plötsligt upptäcker att jag har en tenta kvar, så nej tack. // Egoina

Jag drömmer det ganska ofta. PANIK!
Jag undrar vad det betyder på drömtydiska? Vill man ens veta?
Jag har slutat drömma om att jag tappar mina tänder så tydlgen är jag inte rädd för att bli äldre längre.

Jag som läst Egoinas blogg sedan före 2015 känner igen allt hon postar och det verkar inte bara vara jag som verkligen uppskattar det här inlägget, utan även läsarna verkar gilla det.
Ett tips till andra influencers – sånt här uppskattas nästan alltid.

Vem skulle ni vilja göra en tillbakablick?  
Jag hade gärna sett en från Bianca Ingrosso.

En dag åkte vi till ett lekland. Det var ingen annan där, vi hade stället för oss själva. Sån lyx.

Henri har förresten blivit LIVRÄDD för dinosaurier helt plötsligt. Inte pga detta, tror jag(?), det kom från ingenstans igår natt. Han vaknade med ett skrik och sa att det fanns dinosaurier under sängen. Nu är han jätterädd här hemma, tror att det finns dinosaurier här, vill vara i min famn hela tiden, vågar inte vara själv eller ens gå in på sitt rum. Han skakar när vi närmar oss sängen. Enda han pratar om är dinosaurier och att han är rädd. Vad är detta om?? // Egoina

Jag har inte toppenmånga råd gällande barn och förädraskap, men tänker spontant att den här filmen borde göra susen, eller hur?

När jag var liten var jag allra räddast för Johan Ulvesons karaktär ”Ville Vessla”  från julkalendern med Ture Sventon, där han står ute i mörkret och kikar in genom ett fönster. Hans ansikte som bara dyker upp från ingenstans.
Jag sov med täcket över huvudet i flera år, även om jag sov flera våningar upp. Fobier och rädslor är ju sällan logiska. 🙂
Jag har inte sett avsnittet sedan den där första gången, men hittade precis hela julkalendern på SVT Play.
Jag ska försöka kolla under påsken, vilket grej! 🙂
Det hade varit kul att på riktigt lägga barndomens trauma bakom mig… 🫣