517 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Hur vanligt är det att föräldrar inte säger ”jag älskar dig” till sina barn? Kan aldrig minnas att mina föräldrar sagt de orden till mig. Min pappa är död nu och min mamma har kanske någon gång i vuxen ålder sagt typ: ”mina älskade barn” men just ”jag älskar dig” sades aldrig i vår familj. De har alltid varit omtänksamma och fina föräldrar på andra sätt, ställt upp med skjuts och hittat på saker med oss m.m. Funderar över detta nu när jag har egna barn som jag säger ”jag älskar dig” till flera gånger om dagen. Är det fler som känner igen er eller är jag udda i detta?

      Jag är snart 30 år och jag har inget minne av att mamma eller pappa sagt något liknande till mig. Typ älskar dig, jag är stolt över dig, jag tycker om dig för den du är osv.

      Min mamma sa det varje dag när jag gick till skolan, pappa har aldrig sagt det tror jag(?) Har ändå alltid vetat att jag varit älskad, men kanske inte vetat att jag varit villkorslöst älskad (fast jag har varit det).
      Säger också flera gånger om dagen till mina barn, och min man gör också det. Älskar när de säger det tillbaka?

      Min mamma säger aldrig det till mig heller (är 30+ idag), min pappa gör, men aldrig min mamma, inte ens om jag säger det till henne först.. Jag minns inte om hon sa det när jag var liten, men tror inte det, däremot sa hon ”min älskling”, men aldrig ”jag älskar dig”. Vet tyvärr inte hur vanligt det är! Men det gör ont ibland, försöker tänka att mamma bara har svårt att visa känslor och inte ta åt mig.. Men klart, det är jobbigt att säga ”jag älskar dig” till sin egen mamma och inte få höra det tillbaks.

      Ta hand om dig, ha en fin kväll!

      Samma här, vi har inte sagt de orden i min familj. Mina föräldrar sa det inte till varandra heller. Trodde bara det var nåt man sa i tv-serier. Men älskad har jag alltid känt mig ändå.

      Har aldrig hört varken mamma eller pappa säga det någon gång under hela mitt liv. Är 30+.

      Mina föräldrar må ha varit kassa på många plan, men dom har alltid överröst oss barn med ”jag älskar dig” ”jag är stolt över dig” osv.

      Mina far sa heller aldrig det. Det vår far ville ha var ett *idylliskt familjeliv* utåt sett, men han brydde sig inte om oss.

      Mina föräldrar har aldrig sagt det till mig. Dock inte känt mig mindre älskad för det, deras handlingar har visat kärlek.

      Min mamma sa ”god natt sov gott jag älskar dig” typ varje kväll! Min pappa väldigt sällan..

      Nu säger jag det varje dag till mina barn, försöker få mannen nu att säga oftare.. han säger typ aldrig ??‍♀️ han sa att det inte kommer naturligt då han inte hört det i sin barndom men påtryckande kvinna som jag är så är jag där och påminner varannan dag ?? så blir det ju en vana sedan sakta men säkert ?

      Pappa säger det jämt. Mamma aldrig. Hade i början själv svårt att säga det till mitt eget barn, jag var liksom inte bekväm med det. Men nu säger jag det varje dag!

        Hade en kompis som sa det hela tiden till sitt barn ”älskar dig, älskar dig, älskar dig ”
        För mig blir set liksom ingen mening i orden till slut.

      Min mamma sa, och säger det regelbundet. Pappa har aldrig sagt det.
      Jag har heller aldrig sagt det till dem (eller någon alls..), men jag visar det med handlingar istället, precis som min pappa gör. Jag vet att han älskar mig trots att han inte säger det. Och mina föräldrar vet att jag älskar dem trots att jag inte säger det.❤️

      Kan inte minnas att mina föräldrar sagt det till mig heller. Vi kramades inte heller i min familj. Har dock aldrig känt mig oälskad eller så. Det var först när jag fick egna barn som jag började reflektera över det här. Säger dagligen till mina barn att jag älskar dem ❤️ Kramas vill de dock inte göra så ofta nu mera ?

      Mina föräldrar säger aldrig så men att de älskar mig känns lika självklart som att solen går upp på morgonen. Jag tar det för givet, det skulle inte tillföra något att de sa det med ord.

      Min mans mamma sa sådant hela tiden när de umgicks men han verkade aldrig känna sig trygg med det ändå, eftersom hon var liksom lynnig i sitt agerande (nu har de ingen kontakt längre, pga hennes beaktande intresse).

        *bristande

        Precis. Det är handlingar som talar högst trots allt.

      Vet inte hur vanligt det är men mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig eller skrivit det ens. (Vet dock att de älskar mig, men det är bara ingenting vi säger i min familj, och vi pratar inte direkt känslor och sånt heller, jag skulle typ skämmas att ta upp något jobbigt med dem, så de har ju såklart satt sina spår att vi inte varit så öppna)

      Mina föräldrar har aldrig heller sagt ”jag älskar dig”, däremot har jag precis som du haft omtänksamma föräldrar. Vi har hittat på roliga saker osv. Jag har sen jag var liten saknat att få höra de. Jag var alltid avundsjuk på mina vänner som hade föräldrar som sa att dom älskade dom eller kramades mycket osv.
      Så nu när jag har egna barn säger jag varje dag hur mycket jag älskar dom, att jag är stolt över dom och vi kramas mycket.
      Tänker att jag vill göra allt de som jag själv saknade som barn.

      Min mamma säger det inte ofta men hon har alltid alltid visat mig att hon älskar mig. Jag antar att det är därför jag nu i vuxen ålder tycker att beteende väger tyngre än ord. Tusen gånger viktigare för mig att någon visar att de älskar mig än att de säger det.

      Min mamma säger det hela tiden. Berömmer mig och säger hur mycket hon älskar mig och hur stolt hon är över mog. Min pappa gör det aldrig. Jag är 30+

      säger ockdå det till mina barn hela tiden. men håller med minns några enstaka ggr som mina sagt det och jag är snart 50 och dom tycker inte att jag är särskilt bra förälder utan att dom själva var mkt bättre… jag har varit nöjd med dom men att dom, skulle vara bättre än mig i föräldraskapet tycker jag inte. Dom hade mkt regler och var ganska stränga. jag har också regler men är en mer flexibel förälder och tycker inte att allt måste vara så korrekt jämt. Jag vill mina barn varje dag ska få höra att jag älskar dom❤️

      Min mamma sa det varje dag i min barndom, min pappa har aldrig sagt det; men vi har heller ingen vidare kontakt då han slår kvinnor. Jag säger det flera gånger om dagen till min man, och till mina syskon och vänner med jämna mellanrum. På något sätt blev det viktigare för mig att säga det (och mena det) som vuxen därför att jag förstår att inte alla vuxit upp med den formen av uppskattning. De flesta mår ju bra av att höra det när det är genuint menat.

      Mina föräldrar älskar verkligen varandra och oss barn. De är stolta över alltid vi gör, oroar sig när vi är ledsna och ställer alltid upp. Vi är en tajt familj och det finns absolut ingen tvekan om att vi älskar varandra mycket.

      Har vi någonsin sagt det till varandra? Nej. Inte just orden ”jag älskar dig”, men med andra ord och handlingar.

      Min mamma sa orden till mig på sin dödsbädd ❤️
      Jag har känt mig älskad av henne hela livet, även utan att orden uttalats. Det fanns i kramar, handlingar och tid för mig.

      Ibland kan jag nästan tycka det är värre med alla slentrianmässiga ”jag älskar dig” när barnet är försummat pga egen karriär eller en telefon som slukar.
      Allra värst är de som måste skriva kärleksorden till sina barn (som inte ens har ig) på instagram, typ ”jag älskar dig till månen och fram och baklänges”. Något känns så konstlat då.

      Min mamma har skrivit ”jag älskar dig” i ett sms en gång när jag va 15 typ, är 33 nu. Mina barn har fått höra det flera gånger om dagen sen dom föddes, min äldsta är tonåring och säger det ofta till mig och sitt syskon. Pratat om det här med min sambo, det är samma i hans familj, dom har aldrig sagt det. Men man antar ju att dom gör det ändå. Tycker dock det är skönt att mina barn inte behöver undra, dom vet till 100%. Är väl en generationsgrej I guess.

      Kommer från ett kärlekslöst hem. Ingen som kramas eller säger jag älskar dig. Pappa har iallafall visat det och sagt att han varit stolt över mig. Känner mig älskad från andra håll istället genom vänner, hundar och inte minst mig själv.

      Inget som sagts i min familj heller. Bara min syster som sagt det till mig. Jag känner att det är helt normalt och vi alltid visat att vi hört ihop som familj.

      Min pappa har sagt det allmänt till min mamma en gång ”jag älskar alla mina barn”, men jag är den enda personen i hela hans liv han sagt det till direkt.

      Han sa det sista gången vi pratade. Rent ut ”jag älskar dig gumman”.

      Vi hade en svår relation sista åren, på grund av min bror. Det är det viktigaste någon har sagt till mig, från den viktigaste personen. Det kändes som att jag vann det största priset någon har vunnit, någonsin.

        Borde kanske även tillägga att han visade det i stöd, och handling istället. På det sättet han kunde. Han följde med mig när jag skulle shoppa, och var delaktig i klänning- och skoletande. Hittade alltid det jag tyckte var snyggt. Han kände mig?

        När jag flyttade till en ny stad tog han alltid sin semesterresa till mig.
        Och han tyckte alltid att det var jobbigt att åka hem. Vi hade så kul ihop jag och pappa.

        ”Jag har rest över hela världen, men mina roligaste resor är till dig!” Vi chillade bara, heldagar på stan, provade nya fik, barer, kollade på turistgrejer. Åkte dagsturer med båt, åt räkmackor. Gick ut på ”krogen”. Satt och surrade hela natten, lyssnade på musik, pratade om minnen vi hade från våra ungdomar.
        Låg i soffan hela dagen, inga krav, bara göra det man orkade den dagen.

        Det finns många sätt att säga att man älskar någon på! För mig var det bara medaljen att få orden på grund av allt det hemska runt omkring.

          Så fint!! Blev helt tårig av din kommentar ?❤️

      Mina föräldrar sa aldrig någonsin att de älskade mig, men typ det enda jag är 100% säker på i universum är att mina föräldrar älskade mig mer än någonting annat.
      Ord är så lätta att säga, men handlingar och ett helt livs kärlek är något helt annat.

      Min mamma säger det ibland men har slutat eftersom jag har svårt att säga tillbaka. Min pappa tror jag aldrig har sagt det och har inte direkt visat att han älskar mig heller

      30+ här och har nog aldrig hört mina föräldrar säga dom orden under min uppväxt. Mamma sa nån gång för ett par år sen: men det hoppas jag att ni har förstått ändå, att jag älskar er! Och det är precis det jag och min bror har, känt kärlek och trygghet i mina föräldrar på andra sätt <3

      Jag och mina vänner tror att det är en generationsgrej (är 40). Det har aldrig sagts hos oss muntligen men vi har alltid känt oss väldigt älskade.

      Självklart har mina föräldrar sagt det till mig, varför inte? Är chockad över hur många som har den motsatta erfarenheten här!

        Varför? Att känna sig älskad är väl lika mycket värt som att någon säger att de älskar en? Eller kanske till och med mer värt.

          Tycker det är konstigt att inte säga det om man känner det bara. Varför låta bli? Trodde inte det var en vanlig grej som det verkar här.

      Tack för alla svar! Skönt att inte känna sig ensam. Min mamma har på senare år sagt själv att hon har svårt att prata om känslor. Hon har varit med om mycket tufft i livet, förlorat ett barn, sin man (min pappa), en syster osv. Hon har själv sagt till mig att alla dessa erfarenheter gjort henne lite för hårdhudad, kanske har det med det att göra. Hon borde väl egentligen gå och prata med någon professionell om sitt känsloliv. Jag har alltid känt mig älskad och vetat att de visar sin kärlek gentemot oss i handlingar, som flera av er skriver. Men kommer ändå att vidhålla att mina barn ska få höra varje dag hur älskade de är ?

      Mina föräldrar sa nog det när jag var riktigt liten, men inte sen. Vi hade två ord i familjen som ersatte ”jag älskar dig”, så dom använde vi jämt. De orden beskrev våra känslorna för varandra.❤️

      Vi sa det ofta – och gör än! Är 34, och varje dag skriver eller säger mamma det ? Något jag för över till min dotter med. Handlingar är viktiga, men det tror jag även orden är. För mig iaf ?

      Jag tror att det är en generationsfråga. Mina föräldrar sa aldrig att de älskade mig men jag har alltid vetat att de gör det. De har i handling visat att de älskar mig villkorslöst. Jag säger varje dag till mina barn att jag älskar dem!

      Samma här! Min mamma kanske sagt det vid ett enstaka tillfälle under hela mitt liv, men har ändå känt mig älskad under barndomen. Säger det också varje dag till mitt barn men tycker inte att orden föräldrar säger som är det viktigaste så lägger egentligen ingen vikt vid att jag själv inte fått höra det.

      Jag är 30 år, pratar med min pappa minst en gång per dag, varje gång innan vi lägger på säger han ”älskar dig gumman”, varenda gång vi hälsar på eller skiljs åt så säger han det, varenda kväll när jag var liten och skulle sova så sa han det. Jag säger det också tillbaka, och ibland hinner jag säga det först. Jag säger till min son som är 10 år minst en gång per dag att jag älskar honom, han kan också komma och ge mig en kram och säga ”du är bäst mamma, jag älskar dig”. Det här är något som jag trott liksom är vanligt, men verkar som att det inte alls är så. Min mamma säger också att hon älskar mig, inte lika ofta som pappa, men ofta!

      Mina föräldrar sa det aldrig heller (jag är också 30+).
      Tvivlar inte ett ögonblick på att de älskar/älskade mig ändå.

      Men på nåt sätt blev det ändå ett laddat ord för mig när eftersom vi inte använde det i familjen. Satt djupt inne att faktiskt använda det när jag först träffade min nuvarande man.

      Numera säger jag det till barn och man dagligen. Tror inte jag älskar dem varken mer eller mindre för det.

      Minns nån gammal bonad? med text ”låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” eller nåt sånt.

    Är dödstrött. Orkar inte med mitt liv. Två veckor kvar till semester. Tur att det är långhelg

      Samma här ?

        Så kämpigt det låter, skickar en stor kram ❤️! Vill du berätta mer om vad det är som känns svårt?

    Är det någon högkänslig här? Isf är det något ni uppskattar eller är ni mest less på det?
    Jag är högkänslig och introvert. Och just nu är jag så trött på det. Jag vill bara ha en dag där jag inte bryr mig om hur dagen varit, inte tänka över allt som hänt och övertänka, tänk om jag hade gjort på ett annat sätt så hade någon kanske gillat mig mer, att jag oroar mig för obetydliga saker. Kunna umgås i en stor grupp och kunna dansa och spexa som alla andra gör och få uppmärksamhet av killar och bli omtyckt. Men allt känns bara stelt och onaturligt för mig ?

      Jag tror jag är båda delarna men jag ser inte det som en nackdel. Kanske när jag var yngre och ville passa in mer. Men nu ser jag det som en styrka. Att jag klarar av så mycket på egen hand. Att jag inte är speciellt beroende av andra. Och att få killar och bli omtyckt tror jag du får när du ser på dig med snällare ögon.

      Hade kunnat vara jag som skrev det där. Gick genom campus idag men orkade inte med allt ståhej. De verkar så lyckliga.

      Jag menar absolut inte att påstå att du inte har dessa personlighetsdrag, men det blir så viktigt att skilja på kan och vill. Att umgås i stor grupp och spexa kan absolut vara en rejäl utmaning om man inte är lagd som sådan. Men kan, det kan du, även om det är svårt. Jag är själv autistisk och vissa saker kan jag bokstavligen inte hur gärna jag än vill, för att anatomin i min hjärna kort och gott inte är exakt som den ”ska”. Kalla mig bitter men jag blir så evinnerligt trött på folk som målar en högkänslig personlighetstyp som en begränsning som orsakar lidande. Försök istället ta vara på att du faktiskt kan, trots att det är svårt. Med det vill jag peppa dig till att faktiskt ta dig för och göra allt det där som du vill, man klarar så mycket mer än man tror!

      Där sätter jag punkt och välkomnar upprörda svar. Ha en fin kväll.

        Fast är det inte lite over the line att provoceras av att det är en begränsning eller lidande för andra? Du går inte i deras skor menar jag och är det ett lidande för andra så är det ju det. Det som folk kallar för högkänslighet kan också bero på ”riktiga” tillstånd som exempelvis social fobi eller annat.

          Självklart förstår jag att det kan vara riktigt jobbigt att vara högkänslig, och det är heller inget jag försöker förminska. Jag kanske var lite otydlig i min kommentar. Vad jag menar är att det blir så fel när man börjar prata om att man inte kan. Om vi tar ljud som exempel så kan man absolut vara känslig för ljud och att man då inte _vill_ vara i högljudda miljöer för att det blir jobbigt. Men min (och många andras) autistiska hjärna klarar inte av högljudda miljöer eftersom hjärnan inte _kan_ filtrera ut sinnesintryck. Durrar en fläkt lite dovt i bakgrunden under en dag så hör jag den hela dagen, en neurotypisk hjärna har förmågan att filtrera ut irrelevanta ljud även om an fortfarande kan vara generellt ljudkänslig.

            Men du KAN givetvis befinna dig i en miljö med en fläkt en dag?

              Inte nödvändigtvis nej, det har hänt att mitt huvud blivit så överbelastat att jag mer eller mindre tuppat av. Det beror helt på hur mycket sinnesintryck det är utöver fläkten, om man ska se till just det exemplet.

            Okej jag läser din kommentar en fjärde gång… Och tänker på en grej.
            Jag tror att din definition av KAN är lite fyrkantig. Såhär: Jag är livrädd för vatten och även höjder. Om jag stod på en avsats med en sjö 15 meter ner, där jag visste det var helt säkert att hoppa i och månha andra gör det, så hade jag enligt mig inte kunnat hoppa. Mitt psyke hade styrt min friska och simkunniga kropp, och tvingat den att stå kvar och inte hoppa. Betyder det att jag kan eller inte kan hoppa i? Enligt mig kan jag inte för min rädsla tillåter mig inte att ta steget ut. Enligt dig så kan jag eftersom mina ben kan ta mig framåt och därav hamna i vattnet.

              Ja, det är ganska så exakt så jag menar. Därav vill jag poängtera att jag absolut förstår att det är fruktansvärt jobbigt och svårt, men att det blir fel att säga inte kan. För mig är inte kan att du bokstavligen inte kan. Jag vill helst inte gå in i ett ormhus, men jag kan inte flyga.

                Men vad är då poängen med att ens dra upp att du eventuellt har det värre pga en diagnos? Kan inte anonym få uppleva det som jobbigt att göra si eller så? Du kommer in och försöker rätta någon som kommenterade på ett rätt sympatiskt sätt och bara ville kolla om andra kände igen sig i hens personlighetsdrag.
                Och igen, du skrev själv från början att du var medveten om att andra skulle bli provocerade av din kommentar så någonstans lär du ha fattat att den inte kom från ett schysst ställe.

                  Även detta skrev jag, men min poäng var att TS kan även om det är svårt. Och eftersom hon väldigt gärna ville uppleva dessa saker till jag uppmana till att våga testa, för man klarar så mycket mer än vad man tror. Det värsta som kan hända är att man inte lyckas, och om det är något man väldigt gärna vill så tycker jag det är värt att testa trots att det känns jobbigt.

                    Håller med att det är värt att testa saker som känns tuffa för en. Och att försöka jobba bort sådant som oro och överanalyserande, för det stjäl så mycket energi.

                      Precis så jag menade! Bara det att du uttryckte det ungefär tusen gånger bättre, haha.

              Och ja, det är den säkerligen. Om du missade det så är jag autistisk, att tänka fyrkantigt är medfött.

            Belle: jag fattar! Det lät lite förminskade när jag läste det först ?

              Ledsen om det kom ut fel, det var inte min intention!

        Ah är du en sån npf-person som tror att alla utan npf glider fram på en räkmacka och aldrig har en jobbig stund i livet? Sorry to break it to you men det är inte så. Även ”vanliga” människor kan ha ångest, vara nedstämda, eller ha supersvårt för sociala sammanhang. Det är individuellt hur enkelt man kan lägga oro bakom sig och istället bara flamsa runt med polare så att säga. Att vara en känslig själ som hakar upp sig på tankar och känslor kan vara riktigt jobbigt i perioder just för att det inte är att bara skaka av sig det.

        Om du inte vet exakt hur en annan person har det (och det gör du så klart inte, särskilt inte via en anonym kommentar på nätet!) så låt bli att förminska dennes känslor. Det är så jäkla onödigt bara. Scrolla vidare!

          Ja precis, jag är stensäker på att alla utan NPF lever ett perfekt liv och aldrig upplever motgångar. Jag försökte inte alls göra skillnad mellan kan inte för att det är svårt kontra bokstavligen kan inte, t.ex säga ”jag kan inte gå” till en rullstolsburen person när man egentligen bara är trött och helst inte vill gå. Du är smart du! Nu ska jag scrolla vidare och fortsätta läsa om allas optimala problemfria fantastiska liv. Önskar dig en fin helg!

            Faktum kvarstår att du inte vet vad personen kan eller inte, det vet bara anonym själv. För som sagt, bara för att man inte har en diagnos så KAN man inte göra vad som helst bara sådär. Fånigt att jämföra med rullstolsburna/förlamade. Där har du folk som inte KAN. Även om du tror att du ska implodera och upphöra att existera för att du hör en fläkt lol

              Mysigt med lite funkofobi såhär på kvällen! Vadå ”där har du folk som inte kan”? Ponera cerebral pares där patienten inte kan gå som följd. Är det också hittepå för att skadan sitter i hjärnan?

                Jo det är skillnad på att vara förlamad och att vara ljudkänslig men det är onödigt att diskutera i detta sammanhang.
                Intressant att du känner dig kränkt av att få dina besvär förminskade när du startade allt genom att förminska och invalidera någon annans upplevelse av att vara känslig, orolig och inte känna sig bekväm med vissa sociala aktiviteter. Och du visste att folk skulle reagera negativt men står ändå på dig att du minsann har rätt i att ts inte alls har det jobbigt. Nivån på besserwissrandet ikväll är fascinerande.

                  Och nu citerar du ju bara mig, komiskt nog. Det är skillnad på att vara ljudkänslig och på att vara funktiosnedsatt. Och har du autism, ja då är du funktionsnedsatt, det handlar inte bara om att vara lite känslig. Nu har jag ju uttryckligen skrivit ”Självklart förstår jag att det kan vara riktigt jobbigt att vara högkänslig, och det är heller inget jag försöker förminska.”, men det är fint att du försöker. Nejdå, du må vara funkofobisk men jag känner mig inte kränkt, då det behöver du inte oroa dig för.

          Du lever inte nära någon med Npf förstår jag efter denna kommentar.
          Jag har ingen diagnos men min dotter har NPF och du hånar ALLA med diagnos genom denna kommentaren.
          Jag lider av ångest men kan inte ens jämföras med hur tufft det måste vara för mitt barn och hennes känsloreglering

        Jag tror det TS önskar är att det kunde kännas naturligt, och att hen kunde få energi och glädje av saker hen inte får. Det handlar inte om att kunna eller inte kunna spexa runt. Det handlar om vad det ger en för känsla. Precis som du beskriver att din hjärna fungerar på ett sätt precis så är det för HSP också men på ett annat sätt. HSP får inte alltid ”utdelning” av samma saker som icke HSP, oavsett om de vill eller inte.

          Tack för tydlig förklaring! Jag uppfattade inte kan som bokstavligen inte kan, så som att man inte kan gå på vatten.

      TS, du beskriver precis den personen jag är/har varit. De senaste åren har jag varit låtsas-extrovert och skulle säga att jag till viss mån är det idag med. Det är ansträngande men det har faktiskt tagit mig en bit framåt. Jag vågar mer och har insett att min oro oftast är just det – min, ingen annans.

      Jag säger inte att du ska låtsas vara någon annan än den du är men jag hoppas du förstår lite hur jag menar ?

      Nej men jag hade en kompis som är. Kanske den mest elaka person jag någonsin haft att göra med. Jag hoppas inte alla högkänsliga är sådana.?

        I promise we’re not!

        Nä det är precis som med allt annat, en person kan inte representera en hel grupp 🙂

          Såklart inte, förstår det med egentligen, men eftersom jag vet hennes personlighetsdrag har jag alltid hållit mig lite på min vakt efter det. Det blir ju så när man har vissa erfarenheter.

            Därför jag är lite skeptisk till att omfamna begreppet hsp, vill inte associeras med vissa som gapar om att de är hsp och därför måste alla andra anpassa sig efter dem. 😉 Har mött sådana tyvärr…
            Men överlag upplever jag att hsp-folk har en tendens att vara för snälla, för empatiska, bli dörrmatta åt andra.

              Men det är väl samma med alla som gapar om sin diagnos i tid och otid? Det är oftast de mest osympatiska. Den stora majoriteten är sympatiska och nämner sin diagnos när det är relevant.

              Instämmer med dig Koala, är man HSP är man väl ”automatiskt” empatisk och ”för” snäll och inget man håller på och vill basunera ut i tid och otid och vill att folk ska anpassa sig efter. En elak person som påstår sig vara HSP har antagligen fel.

                Haha åh, då var inte min kompis hsp? Hon sa det rakt ut ”jag behöver att folk anpassar sig efter mig.”

      Sverige är ju världens mest introverta land typ så du är nog inte ensam.

        Men högkänslig och introvet är två olika saker. Extroverta kan också vara högkänsliga.

          Ja?!

          ”Jag är högkänslig och introvert.”

      Jag är inte helt förtjust i hela begreppet hsp men ser mig absolut som en känslig själ som övertänker enormt mycket. Och jag tycker det varierar hur mycket jag uppskattar det. Jag är väldigt duktig på att känna av folk runt mig och kan därför ofta ha djupa samtal tidigt och även få mycket förtroende från andra. Det är fint! Samtidigt är det ju det där att överanalysera småsaker som kan få hjärnan att brinna ibland… 😛 Då är det tufft. Men med tiden tycker jag att det har blivit lättare att vara jag eller vad man ska säga. Men tips är, om du kan, att gå i terapi och/eller läsa självutvecklande böcker. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad som funkar för mig genom att utforska meditation, skriva ner känslor/tankar, o.s.v.

      Japp men jag är högkänslig och extrovert. Ugh

    På tal om diskussionen om tanbyklara och följare som beter sig gränslöst och skickar meddelanden och dikter till henne och det ofödda barnet, jag kom att tänka på andra flunsor som fått faktiska saker av sina följare, tex Fannidays som skrivit ut att deras kommande embryo ska kallas för humlan och får direkt massa saker på posten från följare tex en nyckelring med en humla och en body med humlor. Är det någon här som faktiskt har skickat något till en flunsa någon gång?

      Tycker det är helt befängt att folk skickar saker till en helt okänd person, skulle aldrig falla mig in.

      Har hänt att jag sett något med en regnbåge och tänkt ”den borde HT ha, skulle passa dom perfekt”. Men att faktiskt köpa saken och skicka den skulle verkligen aldrig falla mig in.

      Skickade in en teckning av ”coola katter” till bolibompadraken någon gång runt 2004. Än idag den enda influerare jag kan tänka mig att ge gåvor till.

        ?

      Fast är det random följare som skickar sådant? Kan ju vara följare som hon har fått bra kontakt med och blivit ”onlinevän” med eller vad man ska säga.

      Jag skickade svinstort och då dyrt paket med teckningar till Spice Girls med en kompis ? men då var jag 8.

      Men gud, du igen med Klara?????

        Fast detta handlar inte om henne. Svårt att läsa?

        Men skärp dig. Är fritt fram att skriva om vem man vill.

        Tycker också att ”attackerna” mot Cherry börjar spåra. Hen tar upp ämnen tämligen objektivt (kanske inte kring HT dock) men i övrigt.

        Hen förtjänar inte att hoppas på hela tiden, så fort hon skriver något.

          Så fort ht, fanni eller Sara skriver något så hoppas de på av cherry, och på ett väldigt elakt sätt också, speciellt ht. Hon får smaka på sin egen medicin kanske. Kan vara nyttigt.

            Fast dom räknas väl också som influencers. Varför är det bara okej att ifrågasätta och diskutera en del influencers? Tycker inte alls Cherry skriver på ett elakt sätt.

      Jag skickade en gång ett brev till Sandra Beijer med lite godis och annat i när jag var typ 16 år och hon var min stora idol.

      Svårt att skriva ett inlägg utan att nämna Klara? Besatt?

        Men snälla, det handlar om var tanken började någonstans som ledde mig till min fråga.

        Svårt att läsa en kommentar av mig utan att hugga till? Besatt?

          Har aldrig skrivit till dig, hybris?

          Du vet om att det finns flera anonyma?

          Dags att byta nick ?

    Jag är nyexaminerad förskollärare sedan idag, börjar mitt första jobb på måndag och har redan prestationsångest ? några tips? Vad är bra att veta som ny?

      Ta det lugnt.
      Andra vet att du är ny, det är bara viktigt att komma i tid. Mycket annat kommer nog inte förväntas av dig. 🙂

      Som ny handlar det om att bygga relationer. Lär känna dina kollegor och barnen. Var närvarande fysiskt och psykiskt….resten löser sig. Du får förmodligen handledning av kollegor. Lycka till!!!

      Grattis till examen och det nya jobbet! Förstår din känsla men tänk att den finns bara hos dig själv och ångesten är nog inte befogad. Att du bara har den innebär, för min del iaf, att du kommer prestera alldeles utmärkt. Ser du fram emot att jobba med barn så kommer dom känna din glädje för det och älska dig. Lycka till!

      Be om att få mentor om du inte har fått en.

    Ang Hov1 låt lilla B: introt och melodin i låten, visst är det från en gammal låt??? Vilken?

      Hymn – Jonas Knutsson eller Sommar – S1?

      Det är en sampling.
      Jag googlade lite och hittade
      Jonas Knutsson- Hymn. Är det den du tänker på?

        Ni är stjärnor ? tack ?

    Vilken var eran senaste aha-upplevelse?
    Typ det här borde man ju vetat eller något knep som underlättar livet

      Att sätta en kökshandduk i luckan på diskmaskinen och stänga igen efter att det diskats klart. Handduken suger upp det överblivna vattnet från disken så det är torrt/någorlunda torrt när man ska ställa in ??

        Flera diskmaskinstillverkare och tekniker har gått ut med att man inte ska göra så.

          Varför inte? ?

        Är väl bara att öppna luckan och vänta lite som vanligt?

          Vänta lite med min diskmaskin innebär tyvärr att vänta i dygn ?

            Oj, det var dåligt.

      Att man inte tvättar gatorna (varför i hela friden skulle man göra det egentligen…) utan blöter ner så att det inte dammar när grus sopas upp ?

      Mitt var ett tips jag såg på Instagram angående hur man lättare kan svälja olika typer av mediciner. Är det vanliga piller så är det lättast att svälja ”som vanligt” genom att vinkla huvudet svagt bakåt. Men är det kapslar så går det lättare om man böjer huvudet svagt framåt. Fungerar! ✨ Så ett tips.

        Det där har jag aldrig hört om, måste prova!

    Barnkläder för sommaren?!
    Blir tokig på att typ allt är kortärmat?
    Vill ha tunna plagg som täcker hela kroppen så man slipper smörja!
    Tips ?

      Min son har tunna långärmade och tunna byxor från h&m ?

      Alltså den här frågan…. Varje år i alla mammagrupper är det samma letande och tipsande efter långärmade tunna sommarkläder. Eftersom solråden, år efter år, är heltäckande kläder på småbarn.

      VARFÖR är det inte bara någon kedja som nappar och börjar sälja tunna långärmade kläder i kubik? Typ, Cubus?

        För att det redan finns?

          Självklart finns det tunt och långärmat att då tag i men det är sjukt mycket svårare att hitta till ett bra pris och i någon snygg stil än om du är ute efter kortärmat.

          Varför skulle folk annars fråga efter det hela tiden, t ex som i denna tråd?

            Vet inte, förvånar mig. Finns ju på precis alla kedjor.

              Vet inte om vi letar efter olika saker. Vanliga långärmade bodys i bomull finns såklart överallt. Men det är svårt att hitta något större utbud av luftiga, runna kläder med långa ärmar.

              Klart de finns, men det drunknar i utbudet av t shirts etc.

                Ok, jag har inte haft problem att hitta det i alla fall. Men då vet jag inte. Online kanske?

                Var på både Lindex och hm i veckan och hittade både långärmade tröjor och byxor i tunnare bomull.

                Ts här! Tack S för stöttning . Hehe visste inte att denna kommentar skulle dra upp diverse upprörda mammor från alla håll och kanter ?. Du har rätt, det finns ju långärmade luftiga kläder men som typ redan är slut eller som drunknar i alla shorts och t-shirts ( varför finns det så mycket kortärmat till typ 7 månaders?). Det finns, men uppenbarligen inte i den mängd som trots allt verkar behövas?
                De tunnaste byxorna jag fått tag i har jag köpt på tradera och då har dom kommit från Lindex men om jag går dit och kollar finns det inte, gissningsvis tar dom slut fort.
                Såg att någon tipsade om zara gällande skjortor ??

                  Upprörda? Du har ju fått tips om att det finns på vanliga affärer men det verkar inte som att du ville ha tipsen.

                    Nja tycker ändå att tonen var rätt så tråkig.”det finns” eller som att ”alla normalbegåvade borde förstå”. Jämfört med när tips efter typ mascara efterfrågats, då har jag ju inte bara fått svaret ”hm” eller ”Maybelline” utan affär och också typ av mascara och namn. Mer specifikt.
                    Tänkte att det kanske fanns liknande tips här! Någon byxa som alltid går hem typ.

            Men…. ”Snygg stil” för väldigt små barn? Då handlar det väl mer om bekvämligheter och funktionalitet, snarare än att det är en ”stil” på plagget?

            Fast vad vet jag, flunsorna verkar ju vilja matcha sina barns kläder med inredningen hemma. Och barnkläder i greige är kanske svårt att få fatt i.

        Är mer fascinerad att frågan dyker upp år efter år. Varje normalbegåvad människa kan väl räkna ut att det är bra för barn att ha tunna täckande kläder och solhatt/keps. Allt sånt finns hos typ alla stora kedjor. Förväntar sig folk några rocket science -svar?
        Mina barn har tunna kläder och solhattar från såväl HM, Lindex, newbie och polarn & pyret.

          Jag tror du missuppfattat frågan lite. Det är ingen som ifrågasatt at barn ska ha långärmat.

          Men om du klickar min på t ex HM nu och klickar på baby så är det kortärmat, kortärmat, kortärmat. Trots att bebisar normalt bör ha långärmat om de inte är inomhus hela dagarna.

            Bebisar ska vara i skuggan.

              Det är himla svårt att spendera hela sommaren i skuggan när man även har äldre barn som gärna vill göra saker. Men absolut, skuggan är ju det bästa!

                Håller med ! Och då är det bekvämt att ha långärmat på bebisen. Som inte är typ bomullsbyxa 5 pack från hm ( för de är inte tunna nog för mina barn ?)

                  Jag tycker ”krinklad” bomull eller vad det heter är bra, har sett fina byxor på KappAhl och Lindex ? Men långärmade tröjor i det materialet är svårare att hitta!

          Då finns det många svagbegåvade människor där ute med barn ändå ?. Ne men skämt och sido det är mycket kortärmat och det är mycket kortärmat till små barn i butik. Nu alla vet att man ska tycka hela kroppen borde det produceras mindre ? Eller använder man kortärmat hemma? Jag efterlyser mer skjortor med lång ärm och tänkte om någon här inne hade ett annat tips än typ hm ( där allt verkar ta slut direkt).
          Efterlyser inte bara till bebis utan också till 5 åringen. Alltså typ enfärgade tunna skjortor , tunna känningar med lång ärm ( utan typ Elsa på ?) och byxor ( utan kanske massor av blommor som newbie har).
          Arket kikade jag på igår, fanns lite.

            Mitt barn har alltid varit varm av sig så när hon var bebis var det kortärmat hemma och sen tunna skjortor över ute. Annars hade hon gnällt av värmen inomhus.

      Ok, vad är det för fel på tunna byxor och långärmad skjora?

        Haha Li!
        Inget fel , det är perfekt! Har du något supertips på någon favvoskjorta dina barn gillat ?

      Zara tycker jag är bäst. Linnebyxor, linneskjortor, långärmade tunna tröjor.

        Ja så himla snälla mot sin personal också och deras anorektiska skyltdockor.

      Testa appen Vinted. Där har jag köpt flera långärmade t-shirtar just för sommaren.

      Newbie

        Kollade hemsidan nu . Ett par långärmade byxor fanns storlek 78-86 resten kortärmade set.
        Storlek 110-116 samma sak. Kortärmade set som dessutom ser ut som typ mamelucker ?

    Ni som satt in hormonspiral/kopparspiral
    Hur ont tyckte ni att det gjorde ?

      Har kopparspiral och visst gjorde det ont att sätta in den, men inte så ont som jag trodde att det skulle göra!!

      Första gången jag satte in kopparspiral var det en läkarelev som fick testa att sätta in först under uppsikt av riktig läkare. Den sattes in fel och det gjorde helt vidrigt ont så riktiga läkaren fick göra om. Den jag har nu satte jag in 2019 tror jag, och visst är det inte skönt men gjorde inte alls ont som första gången när det blev fel. Plus helt klart värt det nu 4 år senare, en kort stunds obehag för att sen inte behöva oroa sig för preventivmedel på flera år ?

      Det gjorde skitont och jag svimmade nästan andra gången! Första gången gick det bättre för de gav mig ett piller (misoprostol) som gjorde så att livmoderhalsen slappnade av. Det är också rekommenderat att ta ibuprofen en timme innan så att man inte känner av kramperna så mycket.

        Jag svimmade nästan också men det är för att de kan komma åt en nerv eller nåt som utlöser det, förklarade de.

        Oj va folks upplevelser verkar hemska?! Slappna av bara, tog inte ibuprofen innan. För mig båda 2 gångerna – Det känns som mensvärk i några sekunder när den sätts in. Lite obehagligt men inget så illa. Samma med att ta ut den, varar liten stund that’s it. Känns lite som mensvärk resten av dagen.

      Jag skrek rakt ut! Gjorde så jävla ont. Aldrig igen

      Skrek också rakt ut av smärta, kändes som en rundgång av smärta inuti kroppen super intensivt, och jag slog bort gynekologens hand av ren chock… (kopparspiral)

      Jag är inne på hormonspiral nr 2 och har inte tyckt det gjort ont att sätta in. Lite obehagligt kanske men inte något vidare smärtsamt. Verkar vara mycket olika från person till person hur det upplevs.

      Svinmade nästan, sen låg jag och kved på en brits i nästan en timme och bad dem att ta ut den. Aldrig igen om jag inte får rejält med bedövning

        Haha oh my… du har inte fött barn va?

          Det är väl rätt vanligt att kvinnor får svimningskänslor av att sätt in en spiral? När jag satte in min var jag tvungen att stanna 30 min i fall att jag skulle svimma.

          Måste du vara så nedvärderande? En vän sa till mig att hon hellre föder barn utan smärtlindring än sätter in en spiral

            (Och hon hade alltså fött barn)

          Helt onödig kommentar. Absolut skulle jag ranka mina olika upplevelser i den här ordningen från värst till minst dålig.
          1. Föda barn
          2. Abort
          3 Missfall (i vecka 15)
          4 sätta in kopparspiral

          Det betyder fortfarande att jag tyckte insättning av spiral va helt vidrig. Gjorde ordentligt jävla ont. Anledningen att det hamnar på plats 4 är för att det bara gjorde ont i 10 minuter och inte 48 timmar. Smärtan va fortfarande piss.

          Vilken jävla kommentar! Vare sig hon fött barn eller inte kan det göra ont.

          Kryp in i din grotta igen.

          Måste man jämföra? I så fall kan ju någon hoppa in här och ba ”Föda barn är en barnlek, själv har jag fått foten krossad av en bil och ett svärd genom magsäcken hihi där snackar vi ONT!!”…

          Hehe, jag har fött tre barn utan medicinsk smärtlindring. Ändå svimmat två gånger när jag gjort cellprov. Så sätta in spiral skulle jag aldrig ge mig in på.

          Kanske för sent svar för att någon ska hinna se men TACK alla ni som ifrågasatte ” ?” kommentar. Bloggbevaknings kommentarsfält har definitivt sina fina stunder ❤️

          För info kan jag säga att jag har haft missfall en gång (v 8) och gjort abort en gång (v 11) och spiralinsättningen var en värre upplevelse än de båda.

          Oh myyy DU äR iNTe en MamMi vaaAaAaa

          Nej, tack gud!

        Tog de ut den då?

      Kopparspiral två gånger, gjorde inte ont. Kändes bara som lättare mensvärk, några sekunder kanske. Tog inget smärtstillande innan.

        Samma här! Uppriktigt chockad över alla som skriver att de var nära på att svimma, kved av smärta och trodde de skulle dö? Vad olika det kan vara! Undrar vad det beror på, genuint intressant tycker jag.

          För att alla är byggd olika. Olika som sätter in osv

          Det har inget att göra med att personer tål mer smärta och liknande.

          För mig gör cellprov jätteont, dels är jag opererad för cellförändringar så de måste längre in och sen har jag riktigt sköra slemhinnor.

      Hur lugnt som helst, både hormon- och kopparspiral. En liten våg av mensvärk som går över på några sekunder.

      Har hormonspiral och det gjorde väldigt ont! Men en kort stund. Har inte fört barn och gynekologen sa att det kan va en orsak. Men ändå glad att jag gjorde det.

      Jag har två enkla förlossningar i bagaget. Kände ingen rädsla utan det var bara coolt.

      Var livrädd för att sätta in spiral.
      Första försöket nekade barnmorskan mig för min snippa var ”låst” kunde hon se (överspänd). Fick gå till ett proffs som var van vid rädsla. Jag var sååå rädd… men kände faktiskt ingenting förutom den där tången som liksom öppnar fiffi vid undersökningar.

      Kopparspiral, värsta smärtan jag någonsin kunnat föreställa mig, MEN!! Jag har en livmoder som lutar, och då är det svårare att sätta den. Det är INTE indikativt för alla kvinnor. Är du orolig, prata med BM, ta smärtstillande innan, och du är alltid i kontroll – säger du stopp så slutar de. Allt sker i din takt.

      Har satt in kopparspiral 3 gånger och tyckte absolut att det gjorde ont men går snabbt över.

      Fick tips av min barnmorska att det är enklare att sätta in den i en viss tid i sin cykel då livmodern ät mer öppen typ.. har för mig att det är direkt efter mens..
      Försökte en gång direkt efter ägglossning men pallade in så vi avbröt så fick jag komma tillbaka senare och då gick det mycket bättre.

      Haha vad känsliga alla är. Visst gjorde det skitont och jag ville ba skrika men det varade ju bara i typ 3 sekunder sen var det över. Ingen big deal!

        Grattis

        Skönt för dig då, det tog inte tre sekunder för mig just för att det gjorde så ont och var svårt. Det är inte att va känslig, man känner vad man känner.

        Men lägg ner. Alla är olika. Säg som hos tandläkaren, en del känner inget och behöver ingen bedövning. Medan bedövning inte ens hjälper för andra. Allt beror på hur nerver och sånt sitter.
        Inget med känslig att göra.

      Helt överkomlingt. Obehagligt mer än smärtsamt men gick jättefort. Skulle göra om det.

      Jag satte in hormonspiral för 6 månader sen och var inställd på smärta då jag hört så många skräckhistorier. Det var inte så farligt som jag trodde faktiskt, det är klart de känns när de är inne och pillar på livermoderhalstappen osv men det var ingen bestående smärta för mig. Hon som satte in den på mig hade svårt att få till det och bad om ett par extra händer och då var det psykiska mer jobbigt än smärtan, ligga och vänta på en till när det redan var halvvägs inne var inte supertrevligt ??‍♀️ Men överlag, inte alls i närheten av så illa jag hade trott och jättevärt det idag. Blöder ingenting (blödde extremt mycket vid mens innan, blödde igenom när jag hade både tampong och binda), har knappt någon värk och humöret är så mycket bättre än när jag käka ppiller.

      Absolut vidrigt tyvärr. Dels när jag satte in den men sen en timme senare kom en hemsk smärta som höll i sig i några timmar innan den klingade av och sen var det över. Var nära att åka in till gynakuten. Tips är att ta maxdos alvedon och ipren redan från början!

      Haha bara för att jag läste den här kommentaren igår kväll så drömde jag att jag bytte spiral?

        Första gången jag satte in spiral för 7 år sen gjorde det inte så ont, gjorde det då hos en väldigt duktig gynekolog och det tog typ 2 min. Hade dock jävligt(!!!!) ont i typ 4 veckor efteråt. Har endometrios ska tilläggas.

        Andra gången jag satte in var för 2 år sen hos en bm på mamma Mia och då tog det typ 30 min för att min livmoder krampade…….. det var inte kul. Alls. Men iom att jag redan hade haft spiral så länge så gjorde det inte alls lika ont efteråt.

      Satte in hormonspiral några år sen, kände inget. Sen typ lite mensvärk i någon vecka.

      Sidospår men är fortfarande förbluffad över hur mensen gick från störtflod till trosskydd i par tre dar och att jag inte kände till att det vanligtvis blir så av hormonspiral.

      Har både satt in hormonspiral/kopparspiral, gjorde inte ont alls. Det stack till i en sekund typ som när man tar cellprov. Sjukt vad folk som verkar haft näradödenupplevelse av att sätta i en spiral ? eller har människor bara sjukt låga smärttrösklar?

    Amanda Colldén har varit med i Gott snack (en podcast) två gånger och i bägge avsnitten nämner hon vid två tillfällen att hennes sambo är psykolog (det märks tydligt att hon vill ha sagt det). Kan till viss del förstå koketterandet då jag också kan vara imponerad av yrket, men borde hon inte tycka att det är rätt genomskinligt att hon ”skryter” när hon alltid ska nämna det? (Läste att hon ofta säger det i sin egna podcast).

      Får alltid känslan av att hon ska vara liiite coolare och bättre än alla andra hela tiden, kanske har med det att göra.

        Och det här med att hon alltid ska säga (utan att någon frågat) att hon älskar sitt barn men inte föräldrarollen och att allmänt ha en sådan där jag bryr mig inte-attityd kring mammarollen. Ja, vi fattar. Ingen har påstått att det alltid är härligt att vara förälder men sluta ”kokettera” med det att det skulle vara så tråkigt. Det verkar trendigt att hålla på så? Tycker att Egoina också håller på så en hel del.

      Har för mig hon brukade nämna det i Alla våra ligg också

      Vad hände med Amanda och hennes kompis Anna? Plötsligt var de inte vänner längre? Någon annan som minns 1000apor tiden när de hade smeknamnen Amandarin och Annanas?

        Undrar också vad som hänt, de verkade så tighta i ”alla våra ligg”-podden.

        Jag undrar också detta!

        Tror det handlade om föräldraskap och inställningen till det. De har väl väldigt olika tänk kring att ha barn till den grad att det blev svårt att vara kompisar

    Fick för ett tag sen veta att mitt numera ex var otrogen under vårt förhållande. Hur går man vidare från något sånt? Kan knappt äta eller sova, vill inte vara ensam men inte heller umgås med någon (vänner/familj). Känner mig äcklad av allt, även mig själv..

      Hur länge sedan tog förhållandet slut?

        Ca en månad, men fått reda på detta nyligen så det känns som att börja om med bearbetningen av allt..

      Kanske gå och prata med någon? Så du kan bearbeta det och gå vidare. Tänker att det är bra att bearbeta så att du kan minska risken att ta med de känslorna du känner nu in i en ny relation när du känner att det är läge för det.

      Och försök att inte känna dig äcklad över dig själv, ditt ex som utfört handlingen. Har inget med dig att göra ♥️

      Det känns piss nu men ge det lite tid så känns det mindre och mindre piss tills det inte känns alls.

      Försök att inte vara hård mot dej själv. Gå till någon och prata några gånger.

      Fy, jag lider med dig… Vilket ”slag i magen”. Jag förstår att det är en chock. Det skiftar hela förhållandet och framförallt bilden man haft av sin ex-partner.

      Låt det ta tid. Men isolera dig inte, det kan öka din ångest. Prata med någon du litar på. Ibland hjälper det mer än man tror att sätta ord på saker. Man tar saker från insidan ut.

      Tänker att du kan vända på det och se det som lite positivt ändå att det kom fram nu och inte om ytterligare fem år!

      Jag förstår dig helt. Jag och min sambo (separerade för två år sen efter sex år tillsammans) för ett par månader sen fick jag veta att han under den sista tiden hade en vid sidan av som dessutom blev gravid. Alla i vår krets visste detta utom jag, kom fram av en slump nu. Tackar Gud för den slumpen för det har fått visa mig vilka som är ens vänner men smärta du skriver om, jag lider med dig det är fruktansvärt. Alla som skett under förhållandet börjar man ifrågasätta och kommentarer som ”det visar bara att det var bra att ni gjorde slut osv” hjälper tyvärr inget i stunden. Önskar så jag hade något som hjälpte men det är ju tyvärr bara tid, tårar och hoppas du kan finna orka i att ha fina människor runt dig <3

    2v i Mexico med all inclusive, 2 vuxna och en 1,5 åring. Någon som varit där? Är det så fint som det ser ut på bilderna? Är det barnvänligt?

      Beror ju på vart i Mexiko ni ska åka.

        Tulum, akumal, cancun

          Absolut så fint som det ser ut på bilderna om inte ännu finare! Jag har varit där två gånger utan barn. Mycket unga människor och rätt mycket festande men det finns absolut saker att göra med barnen där också.
          Trevlig resa!

          Undvik cancun! Eller om ni redan bokat, gör utflykter därifrån, finns t ex någon ö ganska nära som man kan åka till. Extremt turistigt på sämsta möjliga sätt. Tulum är bättre.

      Jag tyckte inte att det var så värt det sett till den långa resan dit. Hade jag haft ett litet barn med mig hade jag inte åkt dit. Finns lilla fina (och finare) ställen närmre. Förutsatt att ni också åker från Sverige då?

        Kan du rekommendera några fina närmre resemål? ☺️

      Men oj, varför? Så lång resa med så litet barn. Kommer det inte bli en lång, jobbig flygning? Och ett sånt ställe också, varför inte nåt närmare och mer familjevänligt?

        Kanske ska förtydliga att vi vill åka i vinter! Då lär man väl åka en bit för att få sol och värme? Eller finns det något närmare, inte gran Canaria ?

          Finns massor närmare ju! Men förstår inte varför man ska åka med så litet barn. Vill inte tipsa egentligen för vill inte hamna på samma plan ?

            ?

            Var åker man då? Närmare med samma klimat som Mexiko vintertid.

              Samma klimat kanske är svårt men hen skrev ju bara som och värme. Tror ändå det finns bättre alternativ men tycker hela grejen bara är dumheter och nåt jag skulle avråda från. Vänta några år och åk till Gotland eller nåt istället.

                Åka till ett varmt och soligt land med härliga sandstränder och bad är något jag inte skulle avråda från. Det är superhärligt! Och 1,5 är ju en magisk ålder, tyckte vi i alla fall. Lite självständiga och nyfikna barn som tar sig fram och kan utforska osv, men inte hunnit in i ”trotsåldern” än och är ofta nöjda med det mesta och sover ofta 1-2 gånger på dagen.

                (Obs fattar att alla 1,5-åringar e unika osv osv så kan bara prata utifrån egen erfarenhet och de i min närhet..)

                  Flyga med så små barn, Nää… Och mest krångligt utomlands, varför liksom? Stanna hemma och ta det lugnt ett tag till.

                    Tyckte du det var så krångligt? Vad hände? Hade du en misslyckad resa med dina barn? Vad tråkigt!

                      Det är ju mkt smidigare för alla att vänta, semestra i Sverige. Lura inte i ta annat nu.

                      Enligt din upplevelse. Asså… jag tycker inte det är ”osmidigt” på något sätt. Varken när jag flygit med egna barn eller när jag flygit och det varit barn på planet. Nu får man flyga med barn så de som vill göra det får göra det. Ni som är missnöjda med det får vända er till flygbolagen.

                TS ville åka på vintern. Gotland i all ära men det är inte direkt sol och värme där på vintern. ?

                  Nä då får man vänta till sommaren.

              Dubai?

                Ja! Bästa tipset! Åk dit!

            Ja vi har ju inte slutat leva bara för att vi har fått barn. Hoppas vi hamnar på samma plan, så ska du få se hur trevligt en småbarnsfamilj kan ha på ett flyg! Antar att du inte själv har barn, men om du har det så antar jag att ni bara är hemma? Så ingen annan ska få bevittna när ditt barn är övertrött/uttråkad/trotsig?

              Vill ni åka till Mexico då åker ni till Mexico. Ni kommer att ha det fantastiskt där!

              Tycker det är respektlöst mot medpassagerare att ta med ett så litet barn på en så lång flygning. Vem orkar höra timmar med skrik pga tryckförändringar eller trötthet/trots?

                Sånt här är så tramsigt. Är man så känslig för ljud som vuxen så får man väl själv avstå att åka med allmänna färdmedel. Jag har suttit på samma flyg som flygrädda vuxna som varit jäkligt om sig och kring sig och högljudda. Stör betydligt mer än ett litet barn som gråter.
                Glömmer aldrig när en grinig gubbe sa åt mig att min tvååring borde vara tyst på tåget för han störde (han skrek inte, var bara glad och pratade på, som barn gör) stunden senare så ringer gubbens telefon och han börjar prata högt och länge så alla hör vartenda ord. Då var det plötsligt inte så viktigt med tystnad längre.

                  Det är inte tramsigt. Det är hemskt att sitta instängd med såna ljud i såna timmar. Det är respektlöst att ta med sig små barn som skriker och stör på såna ställen.
                  Och taskigt mot barnen också. De utsätts för allt sånt och vad får de ut av resan liksom?

                    ?

                      Vad är kul med det?

                Vet att denna diskussion varit uppe här såå många gånger men… under alla år jag flugit (utan barn) kan jag komma på massa störiga minnen som inte har med småbarn att göra, men inte ett enda där jag blivit störd av ”skrikande barn”.

                De gånger då man har haft otur och hamnat bredvid en rejält överviktig person som liksom tar plats från ens eget säte och snarkar och svettas. De gånger då det varit skitvarmt på planet. De gånger då några blivit lite för berusade i närheten och pratat högljutt och lite otrevligt. De gånger då någon bakom hela tiden lyckas sparka på mitt ryggstöd eller ska grabba tag skithårt i mitt ryggstöd för att få stöd typ. De gånger man suttit nära förkylda personer och sen blivit smittad.

                Tycker sällan barn skriker på plan, så som skrivs här. Kanske korta stunder men de flesta småbarn sover ju mycket.. eller är nöjda med att sitta och pilla hur länge som helst på ett godispapper typ.

                  Så sjukt när folk skriver såhär. Har aldrig störts av annat än barn på flyg, det är ju så vanligt.

                    Hahahaha vad är det sjuka? Det var min upplevelse. Du delade din. Det visar ju bara att alla stär sig på olika saker. Alla kan inte anpassa sig efter alla. Har man såna problem med störningsmoment kanske man ska stanna hemma. Jag stör mig på alla de saker ja räknade upp men inte tillräckligt mycket för att jag ska tycka att de ska ”stanna hemma”, utan jag förstår ju att detta är saker jag får hantera om jag ska flyga.

                      Det är sjukt att folk påstår att de aldrig upplevt det. Tror helt ärligt ni är lite avtrubbade av era egna barns skrik och härjande i vardagen. Jag och min bekantskapskrets reser mycket och är överens att barn stör mest. Det är ju allmänt känt.

                      Jag har inga barn och jag har aldrig upplevt störande barn på flyget. Men sen flyger jag inte superofta, så kan ju vara vanligare att uppleva det om man är en person som reser väldigt mycket såklart.

                      Så har du haft väldig tur!

                Just det. Respekten ska bara visas mot dig, och ingen annans behov har någon relevans öht. Din inställning verkar vara att barn inte har människovärde, varför tänker du så?

              Nej men man kan behöva ändra sitt liv lite. Går inte att göra helt samma saker.
              Tack du, har suttit på många flyg med småbarn. Det är fruktansvärt.

                Barn brukar ju ofta hänga på sina föräldrar och vara väldigt nöjda med det. Ingen direkt åldersgräns på flyg. Men tips, köp 1a klass biljetter, brukar vara åldergräns där så slipper du småbarn!

                  Hahaha inte direkt du. Särskilt vid start och landning, vilket liv det är. Sen är det spring i gången, sparka på stolar, gnäll och tjat.
                  Ja jag gör det när det är möjligt, men lider med de som inte har möjligheten.

                  Ja för skrik hörs inte till 1klass?!? ??

        Man känner väl sitt barn och vet lite hur det funkar? Jag har flugit två gånger med mitt barn, en gång när hon var 8 månader och en gång när hon var 1,5. Båda gångerna gick det hur bra som helst (och det var ingen ”slump” liksom) och vi hade det så fantastiskt mysigt. Hon älskade att kravla på sandstranden, bada i poolen, dansa på mini-disco och så vidare. Visst, hon kommer inte minnas dessa resor när hon blir stor men jag vet ju att hon hade skitkul där och vi som familj hade det jättemysigt. Förstår inte riktigt varför ÖS-människor alltid måste ifrågasätta ”varför” man vill resa med sitt barn.

          Håller med. Låt folk resa vart dem vill. Jag kommer aldrig bli klok på denna grupp av mammor som ska ifrågasätta andra mammor. Har aldrig hört talas om att pappor gör så.

          Jo det var en slump. Man kan inte veta hur barn ska bete sig. Så små barn skriver och stör lätt på flyg och hotell. Och varför, så onödigt. Tid att resa finns senare.

            Hah nej det var ingen slump. Om man inte har ett skrikigt barn, varför tror folk hör att det helt plötsligt skulle börja skrika bara för att det sitter på ett flygplan??? Jag visste att min unge skulle vara lättroad av sak X, Y och Z så det tog jag med – och det var hon. Jag visste att hon skulle somna i min famn i X antal timmar kring tid T och det gjorde hon. Varje gång. Det var ändå totalt fyra flygningar eftersom man ska fram och tillbaka.

              Trycket tex. Och de flesta barn skriker eller gråter då och då, du verkar ha haft otrolig tur med ett barn som aldrig är missnöjd.

                Så alltså flyger jag och åker på semester. Och stör ingen. Win win

          Det är väl mer det att resa långt med små barn som folk vänder sig emot.

            Finns noll anledning att ”vända sig emot” att folk reser med sina barn. Gör vad du vill med dina barn så gör andra vad de vill med sina. Så sjukt att tro att man kan sitta och diktera hur andra när leva sina liv….

              Fast det är otroligt egoistiskt. Klaga aldrig på andra människor då, som festar när dina barn ska sova etc.

                Nää klagar inte så mycket i allmänhet ?

                  Nä för det har du ingen rätt till.

                    Och du har ingen rätt att festa, spela musik eller göra någonting som kan störa någon annan.

                      Nej? Det gör jag inte. Särskilt inte på ett flygplan.

        Det behöver absolut inte vara problem att åka med en sådan liten. Vi har åkt mycket med vår dotter från hon var åtta månader. Vi åkte till Australien (8 + 14 timmar) när hon var knappt två. Är föräldrarna avslappnade brukar det gå hur bra som helst.

          Egoister.

            Men asså… seriöst? Vet du hur många vuxna som ”stör”?

            Hela industrin är ju för tusan anpassad för att uppmuntra familjer att resa med sina barn. Barnvagnar får gå gratis som bagage, barnmenyer och ritblock delas ut på planen, hotellerna har Lollo & Bernie-figurer, barnpooler, barndiscon och kids club. Varenda restaurang i semesterorter har lekhörnor och barnstolar.

            Det känns lite världsfrånvänt att sitta i ett forum och säga att föräldrar bör sitta hemma med sina barn tills de är typ 10 för att de KAN skrika… ja det kan de. En vuxen på planet kan bli magsjuk, prata högljutt, snarka(!!), vilja gå förbi och gå på toa 18 gånger, bli full, lukta svett, sitta och hosta…

              Inte 10 men kanske 5? Ingen mänsklig rättighet att resa. Det är egoistiskt och störande. Små barn passar inte på flyg och långresor. Man kan inte göra allt alltid i sitt liv, barn passar inte in överallt.
              Har aldrig varit med om en vuxen som stör så mkt som ett barn på flyget. Vuxna blir tillsagda om de stör!

                Gnälliga femåringar som pratar hela tiden, gnäller, tjatar om saker, blir övertrötta för att de inte kan somna i en famn, osv. Nää tacka vet jag 1,5 åringar

                  Äldre barn förstår vad som händer och man kan säga till dem.

              De ”kan” inte skrika, de GÖR det! Och gråter. Det är så små barn kommunicerar och visar missnöje.

                Asså.. jag har ju egna barn. Du kan ju inte övertala mig att mitt barn skrek när jag själv var med om att hon inte gjorde det. Samtliga gånger vi flygit.

                  Då hade du TUR. Det gäller inte majoriteten av alla barn, vilket diskuteras här. Det är liksom dumt att övertyga andra att det kommer gå skitbra att flyga för att det funkat för dig.

      Min familj var där när jag var yngre. Otroligt vackert! För mig som var 14 år fanns mycket, minns att jag bland annat dök. För min syster som var några år yngre fanns dock inte mycket. Det beror säkert mycket på val av hotell, men utifrån egen upplevelse är en all inclusive i Spanien betydligt roligare för ett litet barn.

        Klimatet i Spanien är ju inte jämförbart med Mexico vintertid.

      Åk INTE reguljärt med 2 byten, åk med charterplan. För all inc skulle jag välja Cancun eller Playa del Carmen. På många hotell ingår även room service vilket kan vara smidigt med barn. Välj ett barnvänligt hotell då det är mycket festande i poolerna..

      Jag har varit i cancun och Tulum. Fint men skulle inte åka dit igen. Otroligt turistigt och massor med amerikaner. Skulle säga att det är semi-barnvänligt. Finns inte så mycket att göra där med barn? Tulum är typ en lång gata med restauranger längs med den.

      Jag vill tipsa om Aruba ? vi åkte när vår var 2 och vi kikade mycket på säkerhet. Aruba är en ö där man kan åka och köra bil säkert, man kan lämna hotellet och våga ge sig ut. Vi jämförde med Mexico och Dominikanska och kom fram till att Aruba hade allt plus att det var säkert. Mexico läste vi hade mer rån, ficktjuvar och liknande och Dominikanska var inte helt trafiksäkert.

        Och Ps, vi flög 13 timmar och vi var långt ifrån den enda barnfamiljen på planet. Det var i princip inget barn som grät. Någon tjöt till vid start och landning men det var ytterst kortvarigt.
        Jag åkte själv till New york utan barn då en mamma ensam med bebis åkte med. Bebisen skrek kanske en timme och det gör inget. Om man stör sig på sånt så får man väl stanna hemma, det är egoistiskt att tro att alla ska anpassa sig efter era delikata öron.
        Livet är kort och vi kan dö när som helst. Det finns inte en chans att jag stannar hemma med mina barn tills någon främling på internet tycker att det är ok.

    Är födelsetid (alltså klockslaget en föddes) en offentlig handling? Hur får en tag på det?

      Det står säkert digitalt eller i ett fysiskt arkiv någonstans på det lasarett som du föddes på.

      Dina egna uppgifter får du reda på, inte om andra. Journalarkiv i din region.

      Astrologisyster!

        Haha ja, så frustrerande ?

          Du vill alltså ta reda på någon annans födelsetid? Varför inte bara fråga personen? Lite obehagligt och gränslöst att vilja ha ut någon annans barnjournal anonymt och på råga på det fråga om det är en offentlig handling som om det vore normalt. Jag vet att Sverige är lite speciellt med det men nån gräns måste det väl ändå finnas. Spontant känns det som ens egen journal är det enda som är privat idag i detta sjuka landet.
          Astrologi i all ära men vissa verkar ta det så himla seriöst och bedöma personer de inte ens känner utifrån deras astrologikarta med sun, moon och rising som det är en vetenskaplig bibel.
          Jag tycker också det är kul med astrologi men skulle aldrig få för mig att döma en person utifrån det. Förstår kändisar som vägrar ge sina fans deras födelsetid.

            Det står väl inte? Kanske gäller hennes egen, alla vet inte det!

            ”detta sjuka landet”? Zzzzzzz……

            Min fråga var ifall födelsetiden är en offentlig handling och isåfall hur en kan få tag på det. Ta det lugnt!

    Ska snart börja mitt nya jobb som gruppchef. Har ingen erfarenhet av att vara chef sedan innan men kan själva jobbet som gruppen utför väl. Hjälp mig, vad tycker du utgör en bra respektive dålig chef? Vill att detta ska bli så bra som möjligt!

      En som tar sig tid. Och som uppriktig lyssnar när man behöver det. Tex om jag har för hög arbetsbelastning och behöver prata om det så har de chefer som jag haft som jag ansett varit bra dels lyssnat dels försökt vara lösningsorienterade. De har ju aldrig alla svaren direkt men har tex kunnat få hjälp med hur jag ska prioritera, kunnat hjälpa mig med vilka arbetsuppgifter jag kan delegera etc.
      Chefen jag har ju är jätte trevlig som person men hon lyssnar inte genuint. Om vi tex har en avstämning på teams hon och jag så kan jag höra att hon är disträ och sitter med annat.

      Om du går från kollega till chef så börja med att först att din roll i gruppen har förändrats. Du kommer inte vara en i gänget längre, om du vill kunna vara en bra chef. Absolut ska du med på AW och så men du kommer inte få höra skvaller som förut och du kanske vill undvika att se avsedd eventuella snefyllor och annat. Ni kan ändå ha en bra relation, bara inte samma som förut.

      Du behöver få gruppen på din sida så gott det går. Det gör du inte genom att vara mjäkig och låta de göra som de vill och inte heller genom att vara hård.

      Jag har varit chef i likande roller i 10 år och det som uppskattas är tydlighet, att man är ödmjuk nog att lyssna på sina medarbetare samtidigt som man måste våga ta beslut som alla inte alltid älskar. Är också bra på att ge beröm och cred till andra.

      Mina tips är att du börjar med att prata med medarbetarna så du vet vad vilka de är, drogs vad de förväntar sig av dig som chef och vad de tycker funkar bra och mindre bra på arbetsplatsen. Lova inget alla där och då utan ta med informationen för att identifiera uppenbara problem. Välj ett som flera tycker är ett problem, gärna något mindre, och lös det. Det kommer troligen vara en bra början.

      Troligen kommer mer än en utmana dig på olika sätt. Det hör till. Det kan ta tid att vinna vissas förtroende.

      Skaffa en mentor att bolla med.

      Lycka tlll!

      Lycka till! Jag har testat att vara chef och det var objekt för mig. Jag har inga tips eftersom att jag inte lyckades i min chefroll. Men tror att mycket handlar om gruppen också.

      Tydliga instruktioner! Det värsta jag vet är när min chef hela tiden ändrar sig och, ännu värre, inte kommer ihåg vad hon gett för instruktioner tidigare och hävdar att hon sagt tvärtom osv.

      En bra chef ska vara intresserad av mig, lyssna på vad jag säger på riktigt (dvs faktiskt bry sig om svaret jag ger och komma ihåg det) och även vara någorlunda insatt i branschen jag jobbar i. Tycker inte det är så förtroendeingivande med ”adminchefer” som tydligt visar att de har noll koll på vad man sysslar med.

      Våga erkänna om/när du har fel.
      Informera mycket och återkoppla ofta.
      Lova inget som du inte kan hålla.

      Kom ihåg din grupps födelsedagar och uppmärksamma med ett ”grattis” ? kan verka trivialt men tkr det är viktigt och visar att man bryr sig och kommer ihåg (även om det står i ens kalender). Liten ansträngning men stor betydelse enligt mig.

      Ja du kan ju börja med att inte låta personal komma till dig med skvaller om varandra, att inte gå på hörsägen, inte ha favoriter bland anställda, ..allmänt inte bete dig som ett jävla psyko. Hatar chefer. Maktgalna idioter till 98% som på olika sätt gör livet surt för anställda.

      Att chefen litar på en och att man gör det man ska. Inte försöker hålla koll eller rynka på näsan om man tar långlunch eller behöver gå till tandläkaren. Samt backar en i alla lägen. De måste känna att du genuint är på deras sida och vill deras bästa.

    Tips på någon bra bok som fångar en från första ögonblicket?
    Som är spännande, svår att lägga ner och lätt att komma in i. Inte att man behöver läsa 100 sidor innan man kommer in i den ?

    Gärna en bokserie så det inte tar slut efter en bok, men en vanlig bok funkar också.

    Tack på förhand! Hoppas ni alla har en fin fredag?

      Stad-serien är given.

      Och en bok som jag tillfälligt har glömt titeln på. Den är tjock och handlar om någon lärare(?) som åker till typ Cypern eller nåt och blir helt förtrollad av någon mystisk gubbe. Äsch, hjälp mig! Den heter något som bara är ett ord. Typ Främlingen eller Förvandlingen eller så. Bokälskare, hjälp mig. Den är en gammal goding.

        Den du inte minns namnet på lät spännande! Hoppas någon kommer på vad den heter haha.

        Ska kolla in Stad-serien, tack!

          Jag kom på det! Illusionisten av John Fowles. SÅ bra bok! Över 800 sidor, så den räcker ett tag 🙂

        Har precis upptäckt PAF och Stad-serien, shit vilken guldgruva, läser Barn av sin stad nu. Sitter och googlar Stockholm och kollar gator och torg konstant ?

      ”The Passage”-trilogin av Justin Cronin. ”Flickan från ingenstans” heter den på svenska. Den är en gastkramande thriller från sida 1 men har många fler dimensioner än så. Har varit min favorit i kategorin bestsellers i många år.

        Tack för tipset, tror jag ska låna den första på biblioteket på semestern 🙂

      Åremorden med Viveca Sten

        Läste handlingen till första och verkar spännande, tack 🙂

      Vad gillar du för böcker? Deckare, scifi, romaner?

        Kollade igenom lite vad jag läst eller lyssnat på och typ allt var i kategorierna thriller, spänning, skräck, deckare, psykologisk thriller + några böcker av Cathy Glass som är biografi ?

        Så antar att det är sånt jag gillar. Men skulle gärna vilja testa att läsa något typ somrigt och romantiskt typ, låter mysigt liksom haha.

        Håller på att läsa en roman för första gången nu, eller plockar upp den lite då och då. Nu var det flesta veckor sedan.
        Tycker den är bra och mysig, men det är en trilogi och jag köpte en bok där alla är i samma bok, så är över 1000 sidor så tror det är därför det går lite segt för det känns som den är oändlig. Jag läser även inte jättesnabbt och tappar fokus lätt så får läsa om ibland ? ska kämpa vidare med den dock, för vill verkligen läsa den. Får försöka tänka bort hur tjock den är.

        Och nu babblar jag bara på massa..

          Bokserien om de sju systrarna – perfekt sommarläsning/ lyssning

      Låt den rätte komma inn.

      Highjackar tråden, hoppas det är ok!

      Tips för en som ÄLSKAR Emma Hambergs böcker? Läst alla och vill gärna hitta liknande serier. ?

      Säbyholms gröna fingrar (bra som ljudbok oxå)

        Kul att dom är bra som ljudbok, perfekt att lyssna på när man sitter på balkongen, fixar med sina växter eller går en runda? tack!

      Alla agatha christie

      Allt av Kepler.

      Svärdet och spiran

    Jag vill prata med en kollega om hur han känner för mig. Jag vill berätta hur jag känner. Typ att jag tycker om honom men önskar att jag inte hade gjort det. Jag är sambo och han är gift men för att ens gå vidare och komma över känslorna skulle jag vilja prata med honom. Tror att det är enda sättet att komma över honom. Kan man göra detta utan att framstå som psykopat? Vi är ganska tajta och kan prata om allt typ men vet inte alls hur detta skulle kunna landa hos honom.

      Säg ingenting, risken finns att han har känslor för dig (eller nappar på att du finner honom attraktiv) och så inleder ni en affär som kommer skada båda era familjer.

        Hade han känt så hade ju båda fått lämna innan det händer något.

          Kanske är det det du vill innerst inne? Om du verkligen inte vill inleda något kanske det bästa är att byta jobb?

            Jag vet inte. Allt skulle bli så himla komplicerat när det gäller att få ihop bonusfamiljelivet. Känns verkligen inte värt det. Och tanken på att såra dem vi lever med samt våra barn är ju inte jättekul.

              Jag tror du måste bestämma dig. Om du inte vill inleda något, byt jobb.

      Jag skulle inte säga något. Kom över honom på andra sätt.

      Men varför ska du prata med honom? Finns ingen anledning till det.

        Bara sätta ord på vad jag känner för att förhoppningsvis gå vidare.

          Nej låt bli det. Skriv ett brev elda upp. Du kommer förstöra ditt förhållande. Er arbetssituation kommer bli ansträngd.

          Tror inte det är en bra idé. Förstår hur du menar men tror inget gott kommer ur det. Säg det rakt ut i luften när du är ensam eller skriv det i ett brev som du förstör istället.

          Sätt ord på det genom att prata om det med en nära vän eller skriv ner det i text istället…

          Sätt ord på det för dig själv då. Skriv ett brev och riv sönder eller något.

            Oj, såg inte att andra svarat samma redan.

              Verkar ju vara ett poppis tips. Kanske ska testa det ändå ?

                Ja det verkar poppis. Trodde en del började håna mitt tips först ?

          Gå till en terapeut istället. Om han inte känner lika kan det ju bli jätte obekvämt på jobbet och känner han lika ja vad gör du då? Skulle inte vilja sätta den bollen i rullning. I så fall lämna din relation först innan du ens ser vad han känner.

      Jag skulle tycka att det var jättekonstigt om en kollega sa till mig att han hade känslor men har sambo och därför inte får/kan känna så. Skulle känna mig sjukt obekväm runt honom sen. Håll det för dig själv, sätt inte honom i en obekväm sits för att lätta på ditt eget hjärta.

      Det var när jag gjorde det (han var iofs singel som allt gick åt h*lvete för mig. Önskar att jag bara lagt av innan när det fortfarande bara var i mitt huvud (eller uppenbarligen i hans med men utan att vi sagt det högt). Då fick jag liksom bekräftat att han gillade mig också och då fanns liksom ingen hejdå på bekräftelsebehovet och en otrohet började…

        Gjorde precis samma sak. Allt hade varit så mycket enklare om jag hade låtit bli.

          Var du helt övertygad om att kollegan kände samma sak?

        Hur tog du upp det med honom?

      Känns väl som ens anledningen att prata med kollegan är om du vi få ihop det med honom. Varför skulle ett samtal med honom göra att du kom över honom?!
      Tycker inte det är ok att sätta honom i den sitsen på jobbet och är han dessutom sambo men någon? Nej nej
      Fundera du över det förhållande du har och om det är värt att riskera det.

      Tvärtom
      Inte kommer du över känslor av att prata om dem, tvärtom blåser du upp dem då.
      Glöm bara, låt det pysa ut.

      Har varit med om det motsatta och önskar att han aldrig sagt något. Kände samma vilket bara gjorde saker värre. Mycket svårare att ignorera attraktionen och känslorna när jag trodde det bara var jag som kände så.

        Än* när jag trodde skulle det stå

      Var beredd att ni efter det inte kommer kunna prata om allt. Hur skulle du reagera om en kollega sa att hen var småförälskad i dig men hade sambo o du själv var gift. Inte direkt så man skulle vilja uppmuntra personen efter det.

      Skippa det snacket överhuvudtaget. Skit inte där du äter då det skapar problem för alla inblandade vilket inte är kul. Hoppas din sambo gör slut så han slipper vara ihop med nån som troligen kommer att bedra honom.

    Jag tycker att inkludering har gått för långt.

      Kan du ge något exempel? Alltså när har det gått för långt enligt dig, var ska man dra gränsen?

        Exempel. På mors dag såg jag flera poster där det stod typ ”glad mors dag! Till alla mammor, styvmammor, änglamammor, blivande mammor. Till er som inte vill bli mammor, till er som längtar efter att bli mammor. Till alla djurmammor” osv.
        Jättekonstigt! Alla är inte mammor. Släpp det.

        Annat exempel. ”Transkvinnor har också mens!”
        Nej. Jag är inte transfobisk och tycker att folk får vara precis hur mycket trans de vill. Men om man inte har en livmoder eller äggstockar så har man inte heller mens.

          ??

          Ja det där med mors dag är fan skumt. ”Till alla som har djur”. Jag älskar mina katter mer än allt men jag är inte deras mamma och jag borde inte firas på mors dag! ? Och ”er som inte vill bli mammor”? Eeh, då vill man verkligen inte bli inkluderad där..

          Att transkvinnor har mens är ju ett rent faktafel. Nej det har de inte, det går inte.

            Absurt att gratulera mig som barnfri på mors dag! Kommer man gratulera min man på fars dag också? Vi tar ju AKTIVT steg för att slippa vara just mor och far.

              Men precis!

          Vadå transkvinnor har också mens? Finns det alltså någon som hävdar att folk som saknar livmoder ändå har mens?

            Finns massor som hävdar det. ”Men jag har också ont i magen och ömma bröst”. Ja, givetvis, du äter ju hormoner? Det får man liksom av p-piller också.

            ”Men jag blöder ur min nya vagina!” Det bör du nog kolla upp i så fall.

            Nej, eller snarare det finns väl någon enstaka i USA (landet där exakt alla tappat det) och en av dom gjorde en tiktok som blev viral, flera transkvinnor svarade att det inte stämmer men ändå används det av ”jag är inte transfobisk men..” personer för att klaga på transkvinnor t om i Sverige.

              Jag ser ingen som klagar på transkvinnor här?

                Det är inlindat, man påstår (felaktigt) som en kommentar ovan att massor av transkvinnor tror att de har mens, man vill måla upp dom som desillusionerade eller att de vill ta över cis-kvinnors erfarenheter osv.

                  Så tolkar inte jag det alls. Tycker att du överdriver lite faktiskt.

          Jag såg inget av detta på mors dag. Förutom Änglamammor och de är ju mammor (tycker jag). Kanske är i din filterbubbla det är vanligt att inkludera hundägare också.

            Okej? Jag kan inte ansvara för vad du ser eller inte ser. Jag skrev även att JAG tycker att det gått för långt. Du behöver inte hålla med. Fritt land osv.

              Ja och jag gav min syn på det. Jag tycker inte heller att hundägare eller barnfria är mammor. Men har aldrig sett någon säga det förrän här i denna här tråden. Ledsen om det sårade dig.

                DU har inte sett det, men vi pratar ju om här om att det skrivits på flera ställen.

      Inkludering av vem/vilka?

        Alla.

      Jag håller med till viss del. Exempel: kill- och tjejtoaletter är inte tillåtna i vissa skolor pga risken att någon som inte identifierar sig som något av det känner sig exkluderad. Istället får tjejer stå ut med killars äckel på toaletterna inklusive kiss på golvet, nedskräpning, blöta papper som kastas upp i taket och ramlar ner på nästa person som kommer in på toan. Och ja, det är i princip alltid pojkar som beter sig så. Men när det ska på klassresa är det däremot väldigt viktigt att inte killar och tjejer delar stuga till exempel ?

        Vi hade inte uppdelade toaletter under min skoltid heller. Jag är 34, så det är ju ett tag sedan.

          Det hade inte vi heller. Men det var inte ett rum med flera bås utan enskilda toaletter. Är det bås tycker jag det är passande med tjej- och killtoaletter.

          Jag är också 34 och kan inte heller minnas att vi hade könsupödelade toaletter. Men jag jobbar i skola idag och har föreslagit en sån uppdelning eftersom i princip alla tjejer hellre håller sig en hel skoldag än går på toaletterna killarna grisar ner på. Fått blankt nej pga exkluderande. Tvivlar på att det var likadant på 90-talet om förslaget kommit upp. Men vad vet jag. Sjukt frustrerande iallafall.

        Fast var finns det egentligen könsuppdelade toaletter på skolor?
        Det är ju opraktiskt utanför skolgympan som kräver könsuppdelade omklädningsrum. Varken de 80- och 70-talister som jag har mött har varit med om det.

          Ja på högstadiet har vi haft kill och tjejtoaletter (är född i början av 80). Fanns enstaka toaletter som alla kunde gå på. Men i korridoren var det uppdelat. Lika bra det, annars hade ingen tjej velat gå dit.

          gick i skolan på 90 talet. gymnastiken var könsuppdelad. killar för sig, tjejer för sig. kvinnlig lärare till oss tjejer, manllg lärare till killarna.
          detta i sthlm 1992…

          På vilket sätt är det opraktiskt? Det är opraktiskt att tjejer håller sig en hel dag pga att killar inte sköter sig ordentligt.

        Vi hade sitt- och ståtoaletter.

      Jag håller verkligen med. Trött på’t.

    Nicoline Hedlund och hennes filter, ledsamt att hon inte ser hur vacker hon är utan.

    Familjelivsfråga…

    Vi har en ljuvlig 5-åring hemma men hon bestämmer väldigt mycket över hela familjen. Ett klassiskt exempel är som idag. Vi ska äta en mysig fredagsmiddag, när vi sätter oss vid bordet frågar hon om vi kan lyssna på musik (till saken hör att vi nästan alltid lyssnar på musik vid matbordet för att det är hennes önskemål). Jag svarar
    – Ne inte just nu, vi kan lyssna efter maten, nu skulle jag vilja höra vad ni gjort på förskolan.
    Varpå hon ignorerar det och går direkt till min telefon i andra änden av rummet och slår igång musik.
    Det är absolut ingen stor sak, det är egentligen vilket som men jag var trött i huvudet och hade velat ha en lugn middag.
    Jag har läst på mycket om lågaffektivt bemötande och försöker bemöta henne med respekt i dom flesta situationer. Men en sådan här gång blir jag villrådig hur jag och pappan ska bemöta henne. Någon som känner igen sig och har tips?

      Säg till ungen?

      Stäng av musiken bara? Är ju Inge snack om saken? Hon får väl gorma och bli arg men om hon alltid får som hon vill kommer hon bli odräglig i framtiden.

      Stäng av musiken. Du är föräldern och bestämmer, inte din 5 åring.

      Varför låter DU en 5-åring bestämma över hela familjen?

      Om din ursäkt för att inte sätta gränser är att du är trött kommer du att få ett helvete på lång sikt. Lågaffektivt bemötande betyder inte att du inte ska göra något alls.

      Varför kan ni inte ha på musik lite lågt i bakgrunden när ni äter?
      Det brukade vi ha när jag var liten och jag brukar ha det när jag bjuder på middag.
      Förstår att det inte är problemet här, men jag har förstått vilken dysfunktionell familj som jag växt upp med och undrar mer om det är otrevligt att ha musik på. Om det där mysiga egentligen är en dålig vana.

        Nej det är väl inget konstigt eller fel med det. Men ett nej är ett nej och dottern ska lyssna på föräldrarna i det här fallet.

          Det håller jag med om. Skrev nog olyckligt. Det låter bra att det inte är konstigt att ha generellt.

        För att någon i familjen var trött och inte orkade ha musik på? Räcker inte det, man kan ju lära att man visar hänsyn då.

          Jag kanske inte var tydlig med att jag förstod att det inte var det riktiga problemet här. Min fråga var mer om det är otrevligt att ha generellt.

            Hon skrev ju att de brukar ha det så antagligen tycker hon inte det generellt. Tolkade det som att hon var trött och inte orkade med musik till maten just då.

              Ok tack! Nog lite för trött för att hänga här ikväll. Läser och skriver dåligt ?

        Jag tycker inte det är konstigt att ha musik i bakgrunden. Jag brukar ha det hemma också, jag upplever att det blir lite white noise så att det inte blir så stimmigt på ex middagar med vänner.
        Inte party musik och inte högt men kan söka på ex akustisk spellista eller så på Spotify!

      Då tar du telefonen från henne och säger, jag vet att du vill lyssna på musik men nu sa jag att vi inte ska göra det. Sen avleda med nån annan fråga eller berätta nåt som hänt idag.

      Men va? Har ni gjort er 5 åring till en diktator? Säg till ungen och stäng av musiken vad fan, hur kan du ens vara ”villrådig”? Skyll er själva, sorry not sorry

      Min fyraåring kan vara likadan. Jag försöker att alltid visa respekt för hans känslor och bekräfta dem. Men samtidigt vara konsekvent. Blir han arg då bemöter jag det ofta med ”jag förstår att du blir besviken, men idag ska vi inte lyssna på musik”. Och sen avleda med något annat.

      Lågaffektivt bemötande är väl ett sätt att hantera barn med vädligt stora problem, där man hamnar i destruktiva konflikter och mycket bråk? Inte för att man ska ducka att säga nej?

        Det är absolut en bra ”metod” även för barn utan svårigheter. Däremot är det som du säger också, tyvärr har många missförstått den och tror att barnet ska få bestämma jämt och att man aldrig ska säga nej osv… Till exempel i det här fallet, mamman säger nej, 5-åringen blir ledsen/arg, och föräldrarna bemöter det med respekt och förståelse för barnets känslor. Konceptet bygger ju mer på att försöka att inte brusa upp själv då känslor smittar.

      Med min 4 åring hade det fungerat bäst att förklara varför (alltså t ex att det är den som inte orkar med ljud / musik vid matbordet som måste få bestämma). Hon brukar inte gå så bra att avleda heller utan hon får bli ledsen/ arg, men det går ber efter en stund.

      Du gör ditt barn en björntjänst genom att hon får bestämma allt hemma. Det är liksom inte så världen ser ut och det kommer att bli problem med både kompisar och skola om hon kör på samma spår och förväntar sig att kunna bestämma allt.
      Om du inte vet hur du ska säga till en femåring gällande musik, hur ska du kunna säga till en tolvåring att göra läxorna eller en femtonåring att komma hem i tid?
      Uppfostran sker hela tiden, inte bara vid utvalda tillfällen.

        Mycket bra svar!

        Mycket bra svar! Man blir också trött av att hänga med sitt barn om man har låtit barnet bestämma och styra för mycket, det suger tillslut energi från en att umgås med barnet för det blir ständig dragkamp. Och barnet blir i längden otrygg eftersom hen upplever att det är hen som har makten, inte dom vuxna. Jag förstår inte ens hur man kan vara villrådig i den här situationen? Säg bara nej, stäng av. Vi lyssnar inte på musik idag.

      Men var bestämd, säg till henne och stäng av musiken. Om man inte nu börjar skola henne till att mamma o pappa bestämmer kommer hon bli värre med åren och köra över er totalt..

      Men sluta låta barnet bestämma.

      Rekommenderar att läsa Jesper Juul, tex hans bok Ditt kompetenta barn. Här är också en bra krönika skriven av honom, tänkte på den när jag läste din fråga:

      https://familylab.se/2018/11/det-du-onskar-ska-du-fa/

      Gå med i gruppen nära föräldraskap på facebook så får du bättre råd än här skulle jag tro.

      Förstår att det är svårt och att man inte alltid orkar varje dag hela tiden. Det är en värld i ens egen riktiga vardag och en annan värld här inne i ÖS. Kom ihåg det.

      Följdfråga: hur gjorde ni när hon var yngre? Hur var hon då? Minns du? Vår dotter är 2,5 och är mitt inne i sin första ”trotsålder” (ogillar egentligen ordet). Får hon ett nej får hon ett dramatiskt utbrott och gråter med riktiga tårar. Det är sååå jobbigt ibland men jag tänker att om jag är konsekvent och lugn nu så underlättar det för när hon blir äldre.

      När hon får utbrott så brukar jag försöka tänka att hon ska reagera såhär. Det visar att hon utvecklas normalt. Jag försöker liksom se tröst i det.

      Jag brukar säga något i stil med ”jag ser att du blir jättearg nu, men det blir ingen glass”. Ibland kan jag tom säga typ ”jag förstår, jag hade också jättegärna velat ha kiwi just nu men den är slut” (för ibland blir hon ju superledsen över saker som faktiskt inte ens går att ge henne, haha, och då tänker jag att hon kan få se att jag också är besviken över att inte få kiwi ??‍♀️).

      Vet inte om samma metoder funkar på en femåring dock.. men kanske värt att prova?

        Jag har precis haft praktik med familjebehandlare så jag är lite insnöad i såna här saker just nu. Ville bara säga att dina svar är svinbra! Bekräfta känslan, sen förklara varför det inte går ?

          Åh tack!! Vad otroligt glad jag blir. Första barnet, noll ”påläst” och har bara gått på magkänsla haha. Fint av dig att säga så

        Tycker också 22.07 skriver väldigt bra. Jag pratar fortfarande på ett liknande sätt med min femåring och det funkar toppen för det mesta

      Hur kan detta ens vara en fråga? Är det så långt ängsligheten nått att man som förälder inte längre vet hur man sätter gränser? En annan gräns, varför har ett barn tillgång till din telefon?

        Om jag får gissa så tror jag inte att TS är för ”ängslig” för att sätta gränser. Jag tror bara att hon tycker att det är svårt att hitta en metod som funkar och att det kan vara svårt att få till det i vardagen. Det är så himla lätt att känna sig dålig som förälder, särskilt när man får den här typen av respons när man väl vågar be om råd. Rent teoretiskt är det ju lätt, men i stunden kan det vara svårt.

        Ang telefonen, har ni era telefoner inlåsta typ? Hon skriver ju att barnet gick och hämtade den. Den kanske låg på ett annat bord eller vad som helst. Om barnet visste var den var tar det ju typ 4 sekunder att gå och ta den. Min tvååring har teoretiskt sett också ”tillgång” till min telefon men om hon tar den någon gång så kan jag ju gå och ta tillbaka den.

          Min telefon är låst. Och jag ger inte koden till någon annan. Antog bara att det var så de flesta gör.

      Stäng av musiken och förklara att det är din telefon och inte hennes.

      Tänker att man kan välja sina strider. Vad är viktigast i den här situationen; att äta en trevlig middag tillsammans eller att statuera exempel? Just musik vid maten känns inte som en stor grej, och ni hade enkelt kunnat kompromissa med lite lägre musik i bakgrunden som tillåter samtal. Torde rymmas inom ett nära föräldraskap. Tycker övriga kommentarer ovan om att du ska ”visa vem som bestämmer” är rätt tondöva för situationen.

        Hjälp. Jag förstår att vissa barn är sjövilda idag när dom börjar skolan. Jag har jobbat som lärare länge och numera kommer det sexåringar som käftar emot och styr och ställer på ett sätt som är häpnadsväckande.

    Började med Ashwagandha KSM66 för 2 veckor sedan och jag är så himla nöjd. Sover så gott, mer energi, inte lika stresskänslig, lugn och ro inombords och rejält minskad aptit (bra med tanke på att jag är överviktig). Önskar att jag börjat för länge sedan. Fler som tar? Är ni nöjda? Jag beställde ännu en burk då hälsokraft har den bästa sorten (den jag tar nu) på kampanj.

      Åh detta låter intressant. Googlade lite och blir själv sugen på att testa.

        Det sitter kvar en del sviter efter min utbrändhet. Stresskänslig, känslig för stresspåslag, sovit dåligt m.m. Full effekt efter 4 veckor men märkte redan efter några dagar att jag kände effekt. När jag har ångest så överäter jag mycket snabba kolhydrater och socker. Nu blir jag snabbt mätt och slutar överäta. Jag önskar bara att jag börjat med dessa tidigare. Jag tar en kapsel morgon och kväll. Läste på en hel del om det innan jag köpte. Sorten jag valde att köpa var då på kampanj på en annan hemsida. Jag köper den ksm66 Ashwagandha som har en egen hemsida om produkten att läsa.

      Jag har testat vid 2 tillfällen men konstigt nog inte alls blivit mer chill, snarare fått svårare att sova och känt mig mer uppvarvad. Förstår inte varför. :/

      Är så lättpåverkad men blev inspirerad då jag också behöver bli piggare och gå ned i vikt så nu köpte jag en burk 🙂 Får se om det blir ngn effekt!

      Japp tagit det i ett år kanske och är också nöjd. Mindre pms och helt klart mindre påverkad av jobbstress.

    Vet inte om ni sett Kenza och Klaras senaste gravid-video. Men alltså. Dom fick en följarfråga om hur de ställer sig till hur mycket kroppen förändras efter en graviditet. Och båda ser så bekymrade ut och säger ”smalhetsen i samhället just nu är helt insane” och bara distanserar sig från allt med smalhets. Jag FÖRSTÅR inte hur man kan vara så verklighetsfrånvänd?! Dom ser alltså inte att dom ÄR smalhetsen personifierad? Dom bidrar till problemet varenda dag. Jag har verkligen inget hat på någon av dom. Men att dom verkligen tror att man köper det där? Att Kenza lite skenheligt går igenom hur ”mycket” kroppen förändras efter graviditeter när hon så fort hon får chansen postar sin till synes perfekta kropp. Ugh stör mig bara. Dom skulle vinna så mycket att bara äga det. Men att sitta och distansera sig från ett problem dom själva bidrar till varenda dag är bara så tondövt.

      Fast ändå. Smalhets?
      Jag följde inga influencers efter graviditet, jag umgicks med mina vanliga släktingar och vänner och märkte ingen smalhets, snarare tvärtom.
      Stäng ner sociala medier så stänger du ner smalhets. Folk i verkliga livet är inte så smala och pratar mer om hur fin du är än hur tjock du är.

      Men alltså va? Så bara för att de är smala så går de inte tycka att det är fel med ”smalhets”? Och de ska gömma sina kroppar eller vad är din poäng? Kan du eller någon som gillat den här märkliga kommentaren förklara sig ??

        Men snälla, om ens totala syfte som influenser är att porträttera ett perfekt yttre och liv då bidrar man i högsta grad till SMALHETS?! Hur kan man inte förstå det. Du ser väl hur alla influencers är exakt likadana. Lika smala, lika liv allt. Det ska flashas konstant hur perfekta kropparna är. Det är bara att kika på flödet. Det är inte många bilder som INTE en bild på en perfekt smal kropp = bidrar till hetsen. Då just smalhetsen är idealet. Så svårt var det.

          Vill bara tillägga –

          Om man nu inte förstår. Det som syns och det som vi konsumerar är perfekta människor i tv, sociala medier och film. Det som visas som ett ideal är just den perfekta smala kroppen = smalhets. Och det är inte många influencers som visar något annat. Visst att man inte kan rå för vad man har för kropp. Men om ens varumärke bygger på ens utseende ska man inte uttala sig om hur hemskt det är med smalhets utan snarare se sin del i problematiken.

    Hej! Någon som har Aftonbladet+ och kan avslöja vem som leder löneligan för radiopratare? ? nyfiken i en strut men mitt samvete klarar inte fler betaltjänster

      Roger Nordin. Dock pratade dem om den artikeln på Morgonpasset i P3 imorse och sa att den listan är helt bull för den listar bara vad respektive radiopratare tog ut i lön under 2021. Eftersom många sysslar med andra saker vid sidan om också så blir det rätt irrelevant. T.ex. var Anis Don Demina på fjärde plats eller något sånt, och han jobbade ju inte ens som radiopratare 2021.

      1.Roger Nordin 2.Sofia Wistam 3.Anis Don Demina 4.Laila Bagge 5.Gry Forsell

    Behöver tips på snygga praktiska sandaler som fungerar i sommar för en gravid person. Funderar på Birkenstocks. Vad tror ni?

      Ja Birkenstock är det enda vettiga alternativet haha. Så lyxigt att det är trendigt just nu!

        Och att de finns i fler versioner numera! ?

      Låter skönt med Birkenstocks! Eller nån billigare variant? Tänker att om fötterna är svullna så kanske man sabbar ett par Birkenstocks med ”fel” fotstorlek så de inte är så sköna efter graviditeten ?

        Jag köpte ett billigare par förra året och de skrapade upp mina fötter. Försökte på alla möjliga sätt få till dem så tänkte jag kunde lyxa till det med riktiga birken i år eller ngt annat par bra skor. Vill ju inte köpa på mig skor när kroppen inte är sig själv.

        Jag hade mina BiSto under hela graviditeten samt dränkte dem i fostervatten under förlossningen.
        Tänkte att de var förstörda och för stora.
        Tog fram dem under nästa graviditet eftersom jag gick upp 30 kg fett och 20 kg vatten, typ. Fortfarande perfekta. Splashade ner dem en gång till med fostervatten!
        5 år senare är de fortfarande jättesköna.

        Kan varmt rekommendera Rohde. Billigare än Birkenstock och sköna direkt.

        Ex:

        https://www.footway.com/se/product/5631-72-brown?gclid=EAIaIQobChMIp5PXrNul_wIV_wWiAx2w0AMcEAQYBCABEgJmvPD_BwE

      Birken kräver att man ”går in dem”, så du är medveten om det! Ajaj i fotvalvet för vissa första tiden, sen sjuuukligt sköna.

        Åh fy!
        Är det verkligen värt det??

          Hell yes! De formar sig efter ens fötter men krävs att man trampar runt i dem i 2-3 veckor och går in dem.

      Rieker

      Skechers arch fit

      WODEN är fantastiska!

    Igår skrev jag sista tentan på termin sju och fick dessutom ett heltidsjobb över sommaren, på världen bästa arbetsplats där jag jobbar extra sedan tidigare. Så skönt med ”lov” från studierna och imorgon åker jag till min hemstad och älskade pojkvän.

    Vad har varit höjdpunkterna med er vecka?

      Sambo hemma från sjukhus och klar med sista tentan IDAG! ?

        Åh vad skönt för er båda, och stort grattis till att ha sista tentan avklarad!

      Att jag blev frisk från…Ja jag vet inte, magsjuka ish? Om man nu kan vara det utan att spy (varsågoda för info).

      att jag tog min examen idag! hahahah det var det bästa! ☺️

    Någon mer än jag som alltid får halsbränna som första symptom på rejäl förkylning? Också alltid jag som förnekar det varje gång och tänker ”har nog bara ätit något konstigt”.

      ALLTID! Får det.varje gång och som du försöker jag förneka det ?

        Så skönt att höra att det inte bara är jag! Så konstig grejj tycker jag!

    VARFÖR är det så svårt att träffa någon? Är det bara jag som känner såhär? Känns helt omöjligt i det här samhället. Blir bara äldre och äldre men ledsnare och ledsnare. Och dessa dejtingappar gör saken bara värre. Jag vill ha någon jag kan prata med och lära känna. Jag är ingen som kan tänka mig att ha sex hur snabbt som helst då jag har svåra tillitsproblem men det känns som på grund av det så är jag körd.

      Känner samma. Eller, jag träffar killar, det gör jag. Men det blir en dejt och sen vill de inte fortsätta ses. ”Vi klickar inte”…neeeeheeeee, okej liksom.
      Har inte dejtat sen i december nu, skaffade mig en kk istället sen. Tänker ha det så ett tag. Fast det är sommar och jag är sugen på en flirt.
      Känns som att jag varit singel för länge dessutom för att ens kunna släppa in någon inpå mitt liv, jag är självständig nu liksom. Längtar efter att träffa någon dock, men jag orkar inte dejta och jag är rädd för att jag efter 31 år som singel inte kommer kunna leva med någon annan…jag hoppas att jag kan, men det är läskigt när man är så van vid att bara vara jag.

      Ja att det ska vara så svårt?! Så trött på dejtingappar och hela grejen.
      Det du skriver om sex däremot sållar nog bara ut de som endast är ute efter sex.

        Jag med. Vill fan vara ung när mina föräldrar var unga för det här suger.

      Jag tog nyligen bort dejtingappen då jag upplevde att det tog tog fram det sämsta i människor (mig själv inkluderad). Dessutom tror jag att det är lättare att hitta en vettig person genom direkt fysisk kontakt, framför allt nu under sommaren. Vi behöver bara anstränga oss på ett annat sätt.

    ? Vilka yrken tycker ni är sexiga hos en partner?

    Jag gillar läkare och professorer. Vissa älskar psykologer eller deffade byggarbetare. Vad är era preferenser?

      Jag tycker byggarbetare är snygga, de är händiga och lite ”grova ” ?
      Sen brandmän är ju också heta.

        Mmmm, lite grova händer också.

      Gillar när militärer klär upp sig ?

        Ja GUD, så sexigt!! Mindre hett när de ligger i fält och geggar.

      Inget speciellt yrke, däremot är det väldigt hett att se min man arbeta och vara så himla kompetent och duktig och bra på det han gör. Han jobbar med cybersäkerhet, så är liksom mest sitta vid dator eller ha möten. Förstår inte ens hälften han pratar om. Men det är attraktiv när någon är duktig på det den gör, vad det än är nästan.

      Allt med en snyggare uniform (inte vanlig militär eller typ tågförare), tex pilot, marinofficer (?)
      Hantverksyrken (byxorna!)
      Kock kan va hett, självklart läkare.
      Kostymnisse.

        Kanske är det som är den definierande faktorn för många – kläderna. Makes sense!

        Kockar är faktiskt riktigt heta. Men jag har varit med några och det har tyvärr inte slutat bra för min del??

      Min kille är läkare/kirurg vilket andra brukar reagera på som om det vore ”hett” men jag tycker det är lite lite obehagligt haha. Tycker att konstnär, författare och ambassadör är sexigt.

        Haha! Fyfan vad kul! Ambassadör är sexigt ja!

      Jag verkar bara attraheras av folk som är grymma programmerare ? Gillar smarta killar som eventuellt är lite socialt knepiga ?

        Å nej detta är mitt ex. Mardröm att va ihop med…

      Haha professorer ? välkommen till mitt jobb, finns inget torrare gäng än professorerna ?

        Lilla sexräv!!

      Jag tycker ambition och intelligens är sexigt. Har ofta blivit attraherad av ingenjörer, IT-snubbar, och liknande. Dock jobbar jag med läkare och har mött för många snobbar så just dem finner jag inte så sexiga… Samma med arkitekter. Dejtat två och det var ingen hit så det har fastnat som osexigt yrke nu (fastän jag så klart fattar att inte alla arkitekter eller läkare är arslen hehe).

      Läkare och tandläkare sjukt osexigt. Har en supertrevlig tandläkaren men fnissar alltid inombords av att se en man jobba i pyjamas. Tycker typ olika tekniska hantverkare är sexiga, duktig elektriker eller installatör av något slag. Tycker sexigheten ligger mest i yrkesskickligheten, men vissa yrken typ säljare kan ju aldrig bli sexigt.

      Jag älskar killar i kostym eller välklädda överlag. Ge mig en jurist, tack?? dessutom är alla jurister jag dejtat smarta och vi möts intellektuellt och det älskar jag.
      Men han behöver inte vara jurist, ingenjör går bra, ekonom. Jag gillar när han har en utbildning. Har dejtat även läkare, men de har varit lite åt besserwisser-hållet och har i princip skyltat med att de haft 2.0 på högskoleprovet eller MVG i alla ämnen från gymnasiet och det blir plötsligt väldigt osexigt.

      Det är fasen sexigt med polis i uniform tycker jag.

      Jag blir helt nipprig nästan varje dag när min man kommer hem från jobbet. I sina snygga arbetsbyxor fulla med verktyg. ? Han jobbar som glasmontör.

      Lisebergskanin

      hantverkare med tatueringar ?

      POLIS ?

    VARFÖR är det så svårt att träffa någon? Är det bara jag som känner såhär? Känns helt omöjligt i det här samhället. Blir bara äldre och äldre men ledsnare och ledsnare. Och dessa dejtingappar gör saken bara värre. Jag vill ha någon jag kan prata med och lära känna. Jag är ingen som kan tänka mig att ha s e x hur snabbt som helst då jag har svåra tillitsproblem men det känns som på grund av det så är jag körd.

      Gå i terapi för tillitsproblemen. Det är sannolikt det som skapar problem. Ingen partner kommer kunna brygga över eller fixa det, utan det måste du jobba med själv (professionellt). Inget fel på dig, men du behöver lösa kruxet.

        Jag släpper in de som förtjänar det. Men alla killar jag har stött på är antingen enbart ute efter sex eller helt dumma i huvudet.

          Ja, vi är helt dumma i huvudet.

          Pröva ett universitetsbibliotek, ta en bok & låtsasläs medan du ögnar de som är där. Tjuvlyssnade idag på två killar som satt bordet bakom & snackade om datorarkitekturer & lite allt annat. De verkade reko.

          Men det här har jag funderat på många gånger, när man säger ”alla”. Jag har också problem med ”alla”, men på ett annat sätt. Jag är helt övertygad om att det inte är hos ”alla” problemet ligger, utan hos en själv. Uppenbarligen bör man ha ett visst mönster som gör att man stöter på dessa ”alla”.

    1.Roger Nordin 2.Sofia Wistam 3.Anis Don Demina 4.Laila Bagge 5.Gry Forsell

      Vad ska vi göra med dessa?

        Fuck marry kill

        En kommentar som hamnade fel ? Sorry! Skulle till den som undrade om vem av radiopratarna som tjänade mest.

          Hade lätt gift mig med Roger

    Så ledsen att Exit snart är slut ??? Tredje säsongen har inte varit toppen, men ändå så bra serie överlag!

      Håller med. Men lite kul med Hermines grejer (vill inte spoila). Märks att det nu är mer fiktion jämfört med tidiga säsongerna.

      Tredje säsongen var lite pinsamt dålig vid några tillfällen tycker jag, och kvällens avsnitt var ju viidriiigt. Ropade på jesus både en och två gånger.

        Hammaren hade jag kunnat leva utan att se ikväll ?

    Säljs det inte strumpor som går en bit över anklarna och som är genomskinliga längre? Hittar inte men vill kunna ha till sommarens skor, utan att behöva ta på mig strumpbyxor eller knästrumpor.

      Förlåt, men gå barbent istället. Det låter lite hemskt.

        Men kanske är typ tygskor eller liknande, då är det fräschast att ha strumpor

      Jo jag har köpt från lindex. De slutar en bit upp på vaden. Alltså nylonstrumpor?

    cassandras bryt i bilen? ska folk som hon ha körkort?

      Hon har väl inte haft körkort särskilt länge. Jag hade nog också haft panik om jag kört runt i Stockholm när jag precis fick körkortet ?

        Är hemskt att köra i Stockholm, tunnlar överallt, ingen vill använda blinkers och svårt att läsa på GPS när vägar ligger ovanpå varandra

      Det kan vara så stressigt när man ska hitta parkering i innerstan och det är tusen bilar bakom en och man misslyckas. Jag blir stressad bara av tanken

    Folk i bonusfamiljer!

    Jag och min sambo har köpt hus och han har barn sen tidigare. Banken har påtalat att det är viktigt för mig att veta om att hans barn ärver ifall han går bort. Hur har ni i bonusfamiljer gjort? Vi har funderat på att gifta oss i rådhuset bara för att slippa allt pappersarbete med arv så om jag dör ärver min sambo allt. Men jag känner ändå att jag måste skydda mig själv också. Såg att vissa tar livförsäkring så den tillfaller efterlevande som kan använda den för att köpa ut bonusbarnet (är ju huset jag främst funderar över).

    Superkänslig fråga och min sambo undviker den lite..

      Om jag var du hade jag bara gift mig asap. Mycket enklare juridiskt när andras barn är involverade.

        Spelar ingen roll om du är gift eller sambo. Hans barn har rätt till sin laglott direkt vid dödsfall.

          Skillnaden är väl att om vi är sambos ärver jag ingenting?
          Fullt medveten om att hans bonusbarn har rätt till sin laglott, men tänker hur andra har resonerat?

            Även om ni är gifta, om inget annat står i hans trstamente, har du inte rätt att sitta i oskyddat bo om din man dör. Dvs hans barn har rätt att få ut sin laglott på en gång.

            Läs och besök en jurist. Skriv ett testamente – båda två.

      Eftersom sambor inte ärver varandra kan man skriva testamente har jag för mig. Men tror man bara kan testamentera bort hälften då. Inte helt 100 men har för mig detta?

        Ja det tror jag stämmer. Bonusbarnet har alltid rätt till sin laglott som är halva summan av arvslotten. Detta sker automatiskt om vi är gifta om jag inte är helt ute och cyklar.

          Barn har ALLTID rätt till laglotten. Du kan inte testamentera bort den.

          Eftersom TS inte är biologisk mor till barnen besitter hon inte automatiskt samma rättigheter ifall hennes make (om de gifter sig) dör.

          Det är viktigt att ha klart för sig vad som händer vid ett dödsfall och att skriva testamente!

      Tala klarspråk med din sambo! Gå till banken och få hjälp att skriva ett samboavtal, eller gå till en jurist och få hjälp med det samt skriv varsitt testamente.

      Även om vissa tycker det är obehagligt att tänka på dödsfall så är det viktigt att ha sina papper i ordning.

    Någon som har slutat med p-piller och kan dela med sig av sina erfarenheter om det? Har tagit det i två år men funderar på att sluta pga vill lära känna min kropp utan hormoner men är rädd att jag ska få akne igen…

      Slutade med minipiller och det var en sjuk awekening! Känner plötsligt när jag har ägglossning (aldrig gjort förr), inser att jag mår olika beroende på var jag är i cykeln, mensen kommer exakt när den ska. Var aldrig så mina 10+ år innan minipiller. Men helt plötsligt lär jag mig massa nytt om min kropp

      Jag märkte ingen direkt skillnad när jag slutade, kanske lite mer sexsugen än innan och absolut vid ägglossning. Bara testa att sluta, det är ju bara att börja igen om du inte trivs? ?

      När jag slutade med minipiller blev migränanfallen mycket färre. Sexlusten kom tillbaka också.
      Jävla skitpiller kom jag till insikt med.

      Jag märkte ingen skillnad när jag slutade (tyvärr, jag hade förhoppningar om att ”äntligen känna mig som mig själv” samt större sexlust).

      Den enda skillnaden för mig när jag slutade var att jag fick acne som hade i ca 4 år (trodde hormonerna skulle balansera ut sig tillslut men nej) fick äta medicin för det. Plus att jag fick mindre mens, har det i typ 3 dagar.

      Slutade med p-piller efter 15 år användande. Första månaden mådde jag jätteilla på morgonen, fick knappt i mig mat och jag gick ner i vikt i samband med detta. Tog 36 dagar innan mensen kom, hade på klockslaget innan så det var lite läskigt att inte veta när den skulle dyka upp igen.

      Första mensen så hade jag en sjuklig pms dagarna innan. Var så nere i mig själv så jag var sjukt elak mot min sambo och hamna i tankebanan att jag vet jag är elak, men jag orkade inte ens bry mig. Min sambo stod pall (hade pms även med p-piller, men inte på den nivån). Nu var jag jättenervös att detta skulle bli en vardag men nu har jag min andra mens och upplevde ingenting förutom lite mer lättirriterad men inget som gick ut över min sambo.

      Är sugen 24/7 när jag är som mest fertil.. ?

      Kan inte tänka mig att börja med p-piller igen, känner mycket mer. Mer glädje (men även ilska) är som att man har varit vilande med p-piller.

    Är de någon som vet vem Josephine Qvist nya kille är?

    Jag vill verkligen ha ett inlägg och gräv om Vanja W WOA. Verkar ju helt sjukt att hon verkar gjort en total blåsning och kommer undan med det?!? Nån här som köpte deras o-e-trooooliga NFTs? Vad känner ni nu när de är typ värdelösa, allt som utlovades gick om intet och Vanja sitter i sitt hus på Gotland som de haffat för sin vinst?

      Obehagligt hur hon kommer undan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.