My Westerdahl har publicerat ett inlägg om sin bortgångne pappa, och den relation – eller brist på relation – som han haft till tre av sina fyra barn, där My är en av de tre.
Hon skriver om känslan av att ha blivit övergiven, och hur hon och hennes systrar inte fick komma på begravningen utan fick reda på att han dött när de läste dödsannonsen i tidningen.
Hon skriver att som mamma kommer hon aldrig förstå logiken bakom att överge sina barn, och jag håller med henne trots att jag själv inte har några egna barn. Som barn borde du ha rätt till dina föräldrar, men som förälder har du inte rätt till dina barn på samma sätt, och så är det bara enligt mig. (Inom rimlig gränser givetvis)
💔
Föregående inlägg 
Helt ofattbart! Att bete sig så. Vilka sår det skapar. Mycket fint skrivet av My, många kramar till dig!
Fy så sorgligt. Det påverkar nog så otroligt mycket, att undra varför man inte är älskad 😢
Det påverkar extremt mycket.
Nu är min pappa inte så pass avståndstagande att jag inte skulle få veta om hans död eller att han bara skulle lägga på luren om jag ringde, men rädslan att bli övergiven har följt mig genom hela livet och ställt till med väldigt mycket.
Vet hur det är.
Min mamma blev övergiven av sin mamma (!) och har 2 systrar som mamman inte övergav.
Jag är så nyfiken och vill ha svar men mamma verkar inte vilja… hon måste må så dåligt innerst inne egentligen.
Förstår inte varför de ens ville gå på begravningen?
Om min pappa dör skulle jag inte sätta min fot på hans begravning. Om mina barns pappa dör så skulle de nog också vägra gå dit.
Fan vad jag hatar män som överger sina barn, men jag försöker ägna 0 tid att ens tänka på dem. Tänker istället på min fina mamma som gjorde allt för oss och att försöka vara den bästa mamman och tillräcklig för mina egna barn.
Ingen insyn i hennes fall, men tänker att jag iaf velat få frågan/inbjudan och sen avgöra själv. Så vidrigt att inte ens bli tillfrågad.
Man behöver inte en inbjudan till sin egen förälders begravning. Ingen annan ska styra över om man går eller inte.
Pappan kan ha uttryckt det i Vita Arkivet och då blir man informerad om det.
Att dyka upp på en begravning där man inte är välkommen är ju inte lämpligt.
Det är något sjukt i det.
För att relationen till ens föräldrar kan vara så mycket mer komplex än svart eller vit. Det är det som gör det så mycket extra svårt när en förälder sviker, och det säger något om ett barns starka lojalitet (eller vad man ska kalla det) mot en förälder. Jag tror att det är en djupare överlevnadsstrategi att söka kärleken från en föreläser långt över vad vi skulle göra med andra.
Från en förälder *
Det klart att det är komplext men det får också fan finnas gränser för vad föräldrar utsätter sina barn för.
Ja det håller jag helt med om, klart det finns gränser.
Jag tror det är många komplicerade känslor kring det där. Även om man är arg och sårad så har man en gång i tiden haft en nära relation (som i Mys fall), och det kanske är svårt att släppa de åren som var fina? Jag tror barn nästan aldrig slutar hoppas på att få lite kärlek igen. 🙁 Så kanske skulle begravningen kunna bli ett ordenligt avslut, en rejäl punkt? För att kunna gå vidare.
Jag sörjde min pappa mer när han levde än efter hans död.
Nu vet jag att det inte går att få tillbaka våran relation så det blev faktiskt lättare, sluta hoppas och sluta försöka. Men jag älskar honom lika mycket.
Det är verkligen hjärtskärande att bli ”bortkastad”, det gör fruktansvärt ont, men man vill ändå vara älskad av sin far.
Jag känner likadant om min pappa. Han lever fortfarande och det ska bli skönt den dagen han inte finns mer för då har det sista lilla hoppet om att han skulle bli normal släckts. Känns sorgligt på alla sätt och vis men det kommer vara enklare att släppa när han väl är död.
Känner samma med min mamma! Hon är så elak o säger till andra att hon inte Tilde mig ens när jag var baby o det ska handla om hur jag är/var. Hon skapar splitt o ljuger runt om mig, antagligen för att det inte ska komma fram hur hon misshandlade mig för ngt år sedan o att jag bröt med henne efter det. Jag är omtyckt av de flesta, men inte av min egen mamma.
Tålde inte Tilde
Kände exakt samma, döden var på något vis en lättnad.
Inga förhoppningar om försoning och lättare att säga…
”Min pappa är död” kräver mindre förklaring än, jodå, han lever och har hälsan, bor 3 gator bort men vi har ingen kontakt.
Skulle inte heller gå på begravningen. Han har ju bara varit pappa till namnet. Finns mammor som också aldrig skulle satt barn till världen.
Fruktansvärt för dom drabbade barnen.
Jag läser inte att hon menar att hon hade velat gå, utan snarare besvikelsen över att inte ens bli bjuden. Att inte någon meddelade att han dött utan få läsa om det i tidningen. Att ännu en gång bli bortvald och vara oviktig för honom och hans familj. Ett sista svek i stället för ett sista försök till försoning. Men jag kanske läser in mina egna känslor och erfarenheter.
Precis
Jaa. Det är kränkande och respektlöst.
Jag känner en man som har fyra barn med tre kvinnor, men bara en relation till de två yngsta (30+) som är sladdisar med samma mamma. Han säger själv att han är ledsen över att ha förlorat kontakten med dem, och till det ena barnet skickade han länge julkort etc. Det andra barnet har egentligen hela familjen blivit osams med.
Det är en snäll och klok man i övrigt, men jag håller med Camilla i vad som skrivs i inlägget. Om en kontakt brutits mellan förälder och barn anser jag att det är barnet som har större rätt och veto i icke-relationen, och min magkänsla säger att det i 99 % av fallen är förälderns fel. Får mig att undra vad som hänt mellan honom och det ena barnet.
Det är föräldern som har plikten att kontakta sina barn, om han är ledsen över det kan han göra något åt det
Att kontakta dem åter och åter igen mer än ett julkort.
Vad är det för fel på föräldrar? Mina föräldrar bröt kontakten med alla sina barn i perioder. När en av dom nu var den sista att dö fanns det kontakt med ett av deras barn. Vi andra stod helt utanför. Jag sen jag var ca 20 år till nu, strax över 40.
Jag har själv barn som närmar sig 20. Och jag är helt helt säker på att ingenting dom kan göra skulle vilja få mig att bryta kontakten med dom. Är helt säker på att ”felet” alltid ligger hos föräldrar vid en sån här sak. Och inte hos ett barn.
För jag har försökt rannsaka mig själv. Vad gjorde jag för fel? Jag skötte skolan. Jobbade extra. Hade en stabil pojkvän. Flyttat hemifrån. Hejjade på och stöttade alla omkring mig. Var aldrig ett ”problem” gör mina föräldrar. Men ändå räckte jag aldrig till
Tänk inte så. Det var dom som inte räckte till.
Det var aldrig du, jag hoppas du någonstans långt inne vet det. ❤️
Fint skrivet. Hon är tyvärr inte ensam om det här. Jag hoppas folk kan sluta tjata på barnfria att de måste skaffa barn (och jo, folk tjatar.) Uppenbarligen stämmer inte den här bilden som finns av att föräldrar är heliga, speciellt mammor. Föräldrar är bara barn som växte upp och själva skaffade barn, kanske utan speciellt mycket eftertanke, för det är så man ska göra. ”Man ångrar aldrig ett barn” och liknande floskler får gärna dö ut.
Jag tror ändå det är nåt som inte är som det ska med personer som gör detta, och samtidigt har möjligheterna till att det inte ska vara så… En normal människa sviker inte sitt barn, även om livet är svårt. Lättare för män förstås också som inte burit barnet nära sig under en lång tid.
Men verkligen, heja de barnfria som inte bara följer mängden utan lyssnar på sn egen röst om vad man egentligen vill, för barnens skull.
Fattar inte varför det skulle vara lättare för män? Uppenbarligen är det ju det, men har man varit med när ett barn föds och skött om det i uppväxten och sen överger det är ju svårt att ursäkta med att man ju ändå inte burit barnet i ynka nio månader så då blir det lättare.
Vet flera män som helt lämnat sin gamla familj och skaffat en ny familj med en annan kvinna. Vilken sorts kvinna VILL HA en man som inte kämpat för alla sina barn ? Ofattbart, skräp.
Från att vara dotter till en sk. pappa som nu har sambo och ett ’bonusbarn’ och funderat mycket på just denna fråga.
Jag tror det grundar sig i ovetskap, hon får endast höra hans version. Han målar säkert upp mig och situationen på ett sätt så han blir ’offret’ och därav blir hennes världsbild skev. Tror inte de flesta kvinnor (eller eventuellt män i en omvänd situation) skulle tycka det var acceptabelt om de tog del av andra sidan myntet också.
Jag pratar inte med min pappa och därav nästan aldrig med hans sambo heller. Han kan säga absolut vad han vill om mig om han så vill.
Så är det. Alla vill inte vara föräldrar, och alla är inte lämpade att vara det heller. Jag skulle aldrig orka vara det, det kräver såna enorma uppoffringar.
Men det sjuka är ju alla de fallen när speciellt pappor då går och skaffar nya barn, efter ha svikit de första man kom på att man inte ville ha?
Hur kan man göra skillnad.
Hur kan man vilja skaffa barn med en man som skiter i de barn han redan har?!? Det begriper inte jag.
De brukar väl ofta förklara det med att mamman är ”knäpp”.
Sinnessjukt mkt varningsflagg. Omanligt som inget annat.
Många lär sig inte vikten av kompatibilitet och även att förändring sker genom arbete. Det räcker inte att vara förälskad för att gå in i en relation!’ Frågan är inte om, utan när nästa familjekonstellation överges av den emotionellt omogna vuxna individen. De tenderar att stanna tills det slutar att vara intressant/lätt och sedan söker de sig vidare till nästa individ och så brukar det tyvärr snurra på (antingen blir de ofta till slut ensamma eller så dör personen).
En vän växte upp utan pappa och hon skaffade barn med en kille som redan var pappa till ett knappt 2-årigt barn. När hon berättade att de skulle flytta ihop, bad jag henne att reflektera över varför han var så ivrig med att flytta ihop med henne och planera familjeliv och annat ”idylliskt”. Hon blev så klart arg och sa att jag var avundsjuk, men när man växer upp med en närvarande och kärleksfull pappa får man en inblick i vad man kan kräva av en man. Den kärleken sätter standarden och det räcker inte med att en man pratar om allt han vill och ska, det som räknas är vad han gör! Den där killens handlingar visade att han skulle göra exakt likadant mot min vän. Hon är singel och har en snart 10-åring, som mannen slutade ha kontakt med när barnet var 3 år och förhållandet sprack. Han har skaffat fler barn sedan dess, med nya kvinnor och alltid samma sak (snabb inflyttning och sedan barn och inom kort en separation).
Tror knappast hon var unik när hon blev arg och kunskap om destruktiva mönster gör skillnad. (Sen kan allt inte fångas så klart och giftiga personer är tyvärr experter på att dölja sina intentioner initialt).
Nej det är obegripligt.
Troligtvis för att det aldrig handlade om barnen för en sån man. Hans fokus är kanske mest på det den aktuella kvinnan serverar honom: kärlek, omtanke, nystande i hans känslor som tar emot för honom, städat hem och annat servande.
Gällande barnen så är det troligtvis lättare för en sådan man att stanna hos barn i förskoleåldern som vill ge bekräftelse och som idealiserar sin förälder. Äldre barn som kräver än mer engagemang och känslomässig mognad från förälderns sida, kan nog lätt få en sån individ att backa för den blir påmind om alla sina tillkortakommanden. Den tycks ha en syn på livet att den ska bli servad av andra, men att den själv ska ge noll engagemang om den inte gynnas av det.
Det är deras förlust! Sedan sitter de där gamla och bittra och undrar varför exakt ingen bryr sig om den! Det är tragiskt för många ggr. är roten till beteendet att den själv har blivit emotionellt övergiven av en förälder (behöver inte nödvändigtvis ha klivit ut ur deras liv, kan vara någon som är fysiskt närvarande. Men som inte bekräftar eller speglar sitt barn och visar allmänt ointresse).
Så klokt skrivet!
Håller med dig, tänker också att det tyvärr ofta är så,
Det här! ”Föräldrar är bara barn som växte upp och själva skaffade barn”.
Att låta bli att skaffa barn kan vara en kärlekshandling i sig. En slags gåva till det oönskade barn som aldrig blir fött. Genom att reflektera över om man verkligen kommer kunna bli en bra förälder, och komma fram till ”nej, jag tror faktiskt inte det”, bidrar man kanske till att färre barn i världen ska uppleva det som My (och så många andra) har gjort.
Så hemskt. Kan inte heller förstå det, måsre vara nåt fel i huvet på dessa.
Och hur kan man som ny partner vilja vara med en sån usel människa?? Att med glädje skapa en ny familj med en som kasrat bort sina andra barn som sopor.
Hoppas hon hade en bra mamma!
Alla är inte öppna med att de har barn sedan innan. Även om den nya partnern vet, så är det ändå viktigt att lägga fokuset där det hör hemma- på mannen som har övergivit sina barn!
Jag får ett sms eller två per år av min pappa, vid typ jul och födelsedagar.
Han har valt att inte ha en relation med mig eller sin övriga familj men hörs sporadiskt med min syster.
Tror dock att i vårat fall hade vi haft en relation om vi enkomt har det efter hans vilkor och inte alls diskuterar de problem vi haft/har.
Och även om jag är van med situationen så finns en väldigt liten del inom mig som önskat att det var annorlunda.
Livet är svårt.
Min pappa valde bort mig när jag var 8 och han fick en ny familj. Han verkar vara en bra pappa till dem. Men ju äldre jag blir och ju äldre mina barn blir ju mer obegripligt blir hans beteende. Jag skulle aldrig i livet gå på hans begravning, däremot vill jag att han ska veta att det han gjort inte är ok. Att han ska veta att det räcker inte med att vara en pappa till några av sina barn, han är ett as iaf. Det plågar mig att han liksom ska dö med frid i sinnet. Tycka att han levt sitt liv bra.
Du kommer förstå när du blir vuxen sa han. Jag tittar på mina barn och tanken på ett bara sluta träffa dem är…. Obegriplig.
Fy vad hemskt. Tänker du berätta för honom hur du har känt?
Jag ångrar att jag inte talade mer med min far om att han övergivet mig, ville inte vara besvärlig.
Min pappa ringer bara mig då han är full. Han vågar nog inte då han är nykter, efter hur dåligt han skött vår relation genom åren. Jag har blockat hans nummer sedan han lämnade ett röstmeddelande där han menade att berätta vilken vidrig dotter jag är som inte vill ha en relation med honom, men jag hade nog nästan mått bättre om han inte ens försökte i det här läget.
Vissa människor ska inte ha barn.
Oj, jag hade kunnat skriva exakt det där☹️
Mina föräldrar är lika sjuk i huvudet, var tvungen att bryta inte ångrat en sekund.ä snart gått 20 år!
Jag kan inte förstå detta. Visst, om man får barn men inser att det här klarar jag inte men att få fler barn och göra skillnad på dom? Detta barnet vill jag umgås med men de andra väljer jag aktivt bort? Wtf? Make it make sense.
Om jag ska spekulera, han kanske fick höra att det inte var hans barn, sant eller ej, och klippte direkt. Ändå inte okej.
Min pappa var så bitter över separationen med min mamma att då han fick ett barn med ny partner var det nya barnet mycket viktigare än vad jag var. Jag var aldrig på riktigt inkluderad i den familjen igen efter att mitt syskon anlände då jag var 10. Älskar mitt syskon så vansinnigt mycket men fy fan vilka nedriga jävla vuxna förebilder det hemmet hade.
Fy fasen. ❤
Kan det ha något att göra med att dessa män kopplar ihop barnen med mamman? Så alltså ifall ”kärleken” till mamman försvinner så slutar man bry sig om barnen? Som att barnen mer är en förlängning till den kvinna han för tillfället har känslor för. Vet inte, bara spekulerar. Det är hur som helst sjukt och jag antar att man har någon form av känslomässig störning för att kunna göra så…
Tycker att det verkar vara ofta män gör så. Kvinnor lämnar ofta sina barn för att oxkså kunna lämna mannen. Män lämnar sina barn för att straffa mamman eller för att de har en ny kvinna. Men hur kan man som ”den nya kvinnan” vilja ha barn med ngn som visar att han skiter i sina andra barn?
Låter som en rimlig förklaring av ett orimigt beteende
Tror jag. Det är ju därför barn används som redskap och inget annat för att såra mamman, t.ex lex Tintin.
Min pappa har alltid varit totalt ointresserad av mig och visat det med all tydlighet. Det hade nog varit lättare att acceptera om det inte var för att han träffade en ny fru och skaffade ett nytt barn som han lägger mycket tid och energi på. Jag har en del kontakt med min lillasyster men inte så mycket kontakt med pappa. Hade liksom varit lättare om han var en usel pappa rakt av men han kan ju uppenbarligen vara en närvarande och bra pappa när han vill, så det bekräftar på något vis att det var mig det var fel på och inte honom.
Tyvärr har detta också resulterat i att jag har haft relationer med män som är precis som min pappa, dvs ointresserade av att vara med mig. Att hela tiden jaga bekräftelse och försöka övertyga någon att man är värd kärlek är väldigt tröttsamt. Men nu har jag i alla fall börjat gå i terapi för detta.
Bra att du tar stöd i detta. Som du säger, svårare att förstå när de kan vara en bra förälder förälder i ett fall, men usel i andra. Lättare att förstå om det varit en missbrukare/psykiskt sjuk person som var kass förälder till alla barn. Fick reda på i vuxen ålder att min (bra) pappa har ett barn från tidigare som han aldrig träffat/haft kontakt med. Min mamma visste inte om det när hon träffade pappa men fick reda på det då barnets mamma ringde och berättade detta ca 40 år senare. Pappa har vetat om detta. Han tog aldrig kontakt med det barnet.
Jag vill påminna dig om att det är inte dig det är fel på. Det är han det är fel på.
Å precis som jag. Hade varit lättare att ha en pappa som var alkis eller genom usel. Men att ha en pappa som är bra med sina andra barn.
Jag kan förstå att en relation dör av olika anledningar, även med föräldrar. Men, begravningen hanterades inte av den döde pappan utan någon annan. Jag tycker det är märkligt att de inte bjöd in de andra barnen.
Ordet bjude, bjuda stämmer egentligen inte här. Man ska inte behöva bli bjuden på sin förälders begravning. Däremot kan man bjuda in andra till begravningen. Fanns det ingen begravningsbyrå, inkopplad, om så, gjorde den ej sitt jobb.
Fick höra av min pappa när jag var 30+ att ”din mamma tvingade mig att skaffa barn” vilket är intressant eftersom jag har en lillebror också. Då borde han ju lärt sig hur barn blir till..? Vi har inte pratat sen dess, ärlighet är inte alltid uppskattat
Dejtade en kille ett kort tag som hade två barn med två kvinnor. Han hävdade att båda hade lurat/tvingat honom att bli pappa mot sin vilja. Detta talade han även om för barnen, för ”det fanns ingen anledning att låtsas som annat”. Han hade barnen varannan helg och klagade varenda gång hur jobbiga de helgerna var. Sen var han förvånad att barnen inte ville träffa honom. Kan säga att det inte blev en lång relation med honom. Usch. Stackars barn.
Bara av att läsa denna tråden förstår man ju vilka empatistörda människor det finns där ute. Inte bara sveket, utan man ska dessutom trycka till barnen så de mår ännu sämre..
Att man inte ens klarar av att uppskatta varannan helg med en liten person som är helt oskyldig oavsett och älskar dig tillbaka villkorslöst.. 🙁
Blivit lurade till att bli pappa?
Använd kondom eller sterilisera dig så slipper du bli pappa. Ta eget Djävlarns ansvar för fan
Så jag känner igen mig i hennes beskrivning av relation med sin pappa, min med min pappa är likadan.
Han vill inte ha mig, för jag är inte som min syster. Hans ord.
Jag tror när min pappa går bort så kommer jag få reda på det, via min syster. Hon är den lyckade systern, jag är som sagt inte min syster, så jag står inte högt i kurs.
Folk borde sluta känna efter och älta så mycket hela tiden.
Ja pappan var en skitstövel, men hon är ju vuxen nu med egna barn.
Inget blir bättre av att älta det hela tiden.
Den dagen min pappa dör kommer jag inte sörja honom. En riktig skitstövel som jag bad dra åt helvete. Bästa jag gjort!
Din värld måste vara oerhört svart/vit om du inte förstår att man kan ha stunder av sorg över en relation man önskar var annorlunda samtidigt som man lever ett fungerande och lyckligt liv.
Det är inte så lätt, dessa känslor och trauman sätter sig i det undermedvetna och driver oss till att bete oss på sätt som skadar oss ytterligare utan att man kanske förstår det fullt ut.
Alla är olika, man får försöka hitta det sätt som funkar för en själv. Bra att du hittat ditt.
Det är en djupt rotad instinkt från barnets sida. Handlar om överlevnad. Att bli bortvald från föräldrarna handlar i grunden om barnets möjlighet att överleva, varför det också är så fruktansvärt för ett barn att bli bortstött av en förälder. Och därför hittar barnet också alla möjliga strategier för att bli vald.
Det kanske påverkat dig mer än du tror, att kunna har förståelse för hur andra kan känna och påverkas…
Empati är också något man får med sig (eller inte) från sina föräldrar.
Och folk tjatar om att ”man ångrar aldrig ett barn” hahaha
Normala människor älskar sina barn. De som ångrar sina barn har någon typ av problem de borde söka hjälp för. Och de som berättar för barnet att de ångrar sig borde fängslas för psykisk misshandel.
Man kan ju också älska sina barn och ändå ångra föräldraskapet, allt är inte svart eller vitt.
Empatistörda människor handlar det om.
De flesta exemplen i den här tråden är inte folk. Män.
Fyfan vilka jävla vidriga skitmänniskor det finns. Inte ens cell i min kropp kan komma på en enda rimlig förklaring till hur man kan göra något sånt.
Jag lämnar aldrig min dotter. Aldrig. Och skulle något (gud förbjude, peppar peppar peppar peppar) hända henne så följer jag efter. Aldrig ett jordeliv utan mitt barn. ♥️
Så får det inte gå till. Hennes fars nya fru var skyldig att meddela de tidigare barnen att deras far gått bort och var och när begravning skulle äga rum. Att få veta att ens far gått bort genom dödsannons och inte ges möjlighet att gå på begravningen är fruktansvärt.
Det är mer förekommande att män överger sina barn. Bland kvinnor är det mer ovanligt. Undrar hur en kvinna tänker vars man övergett hans tidigare barn och hon tycker att det är ok, rentav tycker att han ska göra så. Mycket få kvinnor överger sina barn, bildar ny familj och har dålig kontakt eller ingen med sina tidigare barn.
12 år sen jag träffade min pappa och han bor 15 minuters bilfärd från mitt hus. Vi är 5 barn varav 1 är ett bonusbarn och det är också det barn han har kontakt med idag. Sina 4 biologiska barn struntar han helt i och även sina barnbarn.
Jag har försökt så många ggr att laga vår relation men jag fick göra ett val för 12 år sen att sluta vara den vuxna i vår relation. Men det gör mig sorgsen att ha blivit övergiven av min egen far och att mina barn aldrig får ha en morförälder i sina liv.
Jag har tänkt på hur jag kommer hantera och reagerar den dagen han dör. Begravningen kommer jag inte gå på, för om han inte ville träffa mig i livet så vill han knappast att jag närvarar när han är död.
Jag resonerar exakt likadant vad gäller döden och begravningen. Och om jag skulle försvinna innan honom så är han inte välkommen. Vill man vara en del av min död så ska man vara en del av mitt liv.
Jag tänker på Egoina och hennes mamma.
Vad är det med dom? Dom har (hade?) väl en fin relation?
Hade ja, vad det verkade. De har inte längre kontakt. Får verkligen känslan av att det är mamman som brutit med Egoina och inte tvärtom. Tycker att det är självcentrerat att flytta med ett barn till ett annat land och beröva så mycket kontakt med pappan som ju Egoina knappt haft kontakt med. Hon bor ju hos sina kusiner när hon är i Norge och träffar dem desto mer än sin egen pappa.
Hur kan kvinnorna i de ”nya” familjerna acceptera att mannen inte har ngn kontakt med sina barn?! Helt sjukt!
Såklart kvinnans fel det också.
Självklart inte. Men det verkar så märkligt om det är så att mannens anhöriga (partner, föräldrar och syskon) inte reagerar på detta och visar att det inte är ok.
I mitt fall var det nya frun som svartsjukt vaktade så att första kullsyskonen inte fick tillgång till sin pappa. T.o.m på hans dödsbädd – ingen info. 40 år av svår pappasorg medan han levde med nästa syskonkull. Dominerad toffel… tog den lättaste vägen för honom… även om det var 40 års helvetesäktenskap. Feg
Med vilken rätt gjorde den nya frun på det viset? Vad håller den typen kvinnor på med? Går in och splittrar relationer mellan barn och förälder.
Dock är ju ansvaret först och främst pappans. Det är en stor förlust för alla. Man skulle kunna haft bra relationer sinsemellan.
Har också haft en stor saknad efter min far sedan han gav sig av och skaffade nya familjer, levde sitt liv som om hans första familj inte fanns.
Jag har två pappor. När jag pratar om min pappa menar jag nästan alltid min icke-biologiska pappa, han är den som aldrig gjort skillnad på mig och mina 5 småsyskon, som hjälpt mig med läxor, ringer då och då för att prata, som ringer för att prata med sitt barnbarn och som alltid funnits där.
Den andra pappan är pappa när det passar honom, vet inte hur många gånger han ringt och sagt att jag är hos dig om en kvart och då ALLTID åkt bil minst 2 timmar och förväntar sig att jag ska vara ledig och ställa in mina ev planer för att träffa honom. Han har bjudit med sig mina syskon som förvisso bott hos honom på resor mm, bottennappet var i julas när han köpt julklappar till mina syskon varav en är vuxen men inte till varken mig eller min dotter som är hans enda barnbarn.
MEN jag älskar ju honom ändå.
Fasiken svårt med föräldrar alltså..
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 10.
Pappa var otrogen mot mamma 👿
Han levde vidare med den nya kvinnan som han sen fick ett barn med.
Jag o syrran hade umgänge lite då o då under några år. Var nog mest pliktskyldigt han gjorde det. Den nya kvinnan stängde in sig när vi var där.
Umgänget rann med tiden ut i sanden.
Vi har sen setts på bröllop o begravningar.
Hej hej liksom. Har aldrig fått frågan om hur barn o barnbarn mår. Eller va jag gör o hur jag mår.
Min mamma har varit min trygga punkt i livet. ❤️
Hon gick hastigt bort i juni i år 😭
Så nu är jag föräldralös. Ja just precis!
Pappa.. den mannen känner jag inte 🤮
Kommer fan inte gå på hans begravning
Det är svårt, Känner igen det. ”Hej, hej liksom” som om man vore en mer eller mindre avlägsen släkting, vilken som helst.
Det är fruktansvärt jobbigt att ens far inte bryr sig om en, men ägnar sig åt andra människor. Själv får man inte vara med.
Nu vet vi ju inte varför pappan aldrig ville ha kontakt, det finns alltid två sidor av myntet.
Nämen lägg ner. Det spelar ingen som helst roll vad den ”andra sidan av myntet” är, det är en förälders jävla ansvar att underhålla relationen till sina barn, punkt.
Lägg ner själv, föräldrar är människor som kan behandlas illa av sina barn. Ska dom då förödmjuka sig för att ha en relation till sina vuxna barn?
Jag har både haft en förälder som behandlat mig illa, och en förälder som blivit illa behandlad av sina vuxna barn.
Vänta till du får vuxna barn.
Visst finns sådana fall, men det är mycket sällsynt och man ska inte misstänkliggöra barnen utan att veta. Det vi här diskuterar är när en förälder, vanligast en pappa överger sina barn.
Jag har 2 syskon som varken jag eller min mamma har kontakt med sen 20 år. Jag har god relation med min mamma. Syskonen har valt att ta avstånd till oss. Tragik och svek ligger bakom, jag saknar mina syskon ibland, hatar dom ibland. Hatar att tillhöra en sån här defekt familj.
Hoppas alla barnen i alla fall får det arv som de har rätt till.
En bröstarvinge är väl en bröstarvinge?
Berättelserna här är värda ett eget program! Efter 60 år har min kyliga mor skyllt på att jag var en jättestor bebis i magen som knappt kom ut!
Men de har iallafall med ord sagt att de älskar sina barn, men jag har ju känt att något inte stämmer från min mors sida. Brist på kärlek, typ! Psykolog har sagt till mig att mina föräldrar har gjort så gott de kunde! Ja, så är det nog !
Det känns skönt att läsa dock att man inte är den enda ”vuxnabarnet” därute som har ärr efter trasiga relationer till sina familjer. Att fler faktiskt kommer från dysfunktionella familjer med uteblivna kontakter.
Hur tråkigt det än må vara så känns det väldigt ensamt när alla andra ska spendera tid med sina stora glada familjer på jul och minsann inte alls förstår vad man menar när man inte själv har någon kontakt med sin, för det skulle de aldrig kunna tänka sig.
❤️ finns iallafall några som verkar förstå en utifrån iallafall dessa kommentarer.
Jag vet och förstår av egen erfarenhet. Den är tråden bra att läsa för mig som ett övergivet vuxet barn. Mycket av igenkänning.
Någon gång när jag klagat om min fars beteende, har jag fått till svar: vill du inte att din far ska vara lycklig? Mitt svar: Men det är förälders jobb att tänka på min lycka.
Jag tycker att det ligger i rollen som förälder att vårda sitt barn både fysiskt och i kontakten! Det är ju dessutom en instinkt (hos de flesta) – när man är förälder själv så förstår man. Därför är det så sårande och hemskt när föräldrar bryter med sina barn, det är så hårt och onaturligt. Och barnen kämpar ju nästan alltid hela sitt liv för att bli accepterade, älskade och läka från en sån erfarenhet. Det är också en slags instinkt, tror jag, att man vill bli älskad och ha kontakt med de som satte en till världen. De få fall jag vet där föräldrar brutit med barnen så har det varit pga relationen till den andra föräldern, att dom är så dåliga föräldrar så dom inte kan se bortom en dålig relation till den andra föräldern utan låter det gå ut över barnen. Så svagt!
Håller med, bra skrivet.
Så klokt skrivet!
Håller med dig, tänker också att det tyvärr ofta är så,
Det är svårt, Känner igen det. ”Hej, hej liksom” som om man vore en mer eller mindre avlägsen släkting, vilken som helst.