Och det var min ensamdag i Paris rakt upp-och-ner.
Behöver man andra människor, EGENTLIGEN? // Sandra Beijer
Jag älskar att vara själv, hemma och på resande fot, och en annan person som också verkar göra det och som uppdaterar om det på sina sociala medier är Sandra Beijer.
Hon avslutar ett härligt inlägg från en ensamdag i Paris med orden här ovan, och vad tycker ni? Behöver man andra människor – egentligen?
Jag skulle säga att jag behöver andra människor hyfsat lite, i alla fall jämfört med tidigare, men det betyder inte att vissa andra människor är livets egen krydda, och att livet handlar om mer än bara basala behov.
Jag rekommenderar verkligen att resa på egen hand, det är helt underbart om du frågar mig, och Sandras läsare verkar också hålla med!
Föregående inlägg 
Självvald ensamhet är underbart! Har tyckt att det varit tufft att få barn just för att det var många år jag aldrig (för sällan) fick vara själv. Nu är barnen tio och tolv och så mkt lättare nu🙏🏻
Jag reser ensam ett par gånger per och år och herregud vad jag tycker det är lyxigt att bara få bestämma prick allt själv. En ensam hemmakväll är inte dumt det heller.
Men hon är ju inte ensam?
Den dagen var hon ensam?
Jo hon var ensam i 10 dagar, mer eller mindre.
Jo, blogginlägget handlar om en ensamdag i Paris
Blogginlägget handlade om ensamdag, men CamCam har bäddat in ett instagraminlägg som handlar om hela resan och även de dagar då hon träffade folk.
Vem behöver andra människor? Antar om det var mer än en dag det skulle kännas annorlunda
Jag brukar resa bort en till två veckor själv och det är så skönt. Om man vill prata/umgås med andra då är det alltid någon som vill prata. Särskilt svenskar som ser ensamma resenärer verkar besatta av att ge en sällskap.
Jaa, älskar att resa solo! Så kan man ju förstås träffa nya människor om man vill. Jag brukar bo på hostell för det mesta så då kan man hitta middagssällskap till exempel. Visst är det kul att resa med vänner också men då måste man kompromissa hela tiden.
Jag ser väldigt mycket fram emot min allra första solo resa nästa år! Börjar redan bli nervös inför att flyga dock.
Jag är inte supertaggad på soloresor av anledningen vad gör man på kvällen? Att gå runt på dagen och göra det man vill och äta en lunch går fint. Men middag själv… där börjar min smärtgräns gå. Att äta en gång på typ något café eller snabbmatsaktigt är inte det jag menar nu. Utan på restaurang! Tar man med en bok, mobilen eller glor man på folk? Jag skulle bli så självmedveten av att se alla andra i par eller sällskap.
Det tycker jag också är svårast. Brukar äta tidig middag och sedan hänga på hotellrummet alternativt i typ lobbyn en stund om jag vill spana på folk. Beroende på resemål är det dock ganska lätt att fixa middagssällskap, svårare i städer men på turistorter tycker jag det oftast går lätt.
Jag brukar ta med en bok. Först tar jag en fördrink i en trevlig bar och sedan vidare till en restaurang där jag kanske äter en liten avsmakningsmeny eller flera rätter, interagerar och pratar lite extra med personalen, sitter i baren ibland och äter för det känns mer socialt. Älskar att vara ute solo och resa!!
Jag brukar ibland stämma dejt med någon hemma som jag kan chatta med via Messenger medan jag äter. Annars har jag bara lärt mig att njuta av en fin middag ensam. Ta ett fönsterbord och titta på alla som passerar. Var är de på väg? Vilka är de? Osv.
Har varit på många soloresor, och tycker kvällarna är svårast. Beror dock mycket på resmål. Lättare att vara själv på kvällen i en större stad, värre på tropisk paradisö.
Tips för att göra det mer bekvämt att resa ensam:
– När jag reser ensam äter jag hellre den finaste måltiden till lunch och enklare middag. På något sätt lättare att sitta själv och ta en lång lunch med ett glas vin kl 14 än middag själv på kvällen.
– gör en aktivitet på kvällen: teater, kvällsöppet museum eller liknande
– bo på ett nice hotell som har en hotellbar där det känns härligt att hänga och läsa en bok, dricka ett glas vin och kolla på folk
Finns det resebyrår för dom som åker själv? Jag vill helst ha resesällskap med någon man trivs bra med.
Gå på bio och gå en kvällspromenad genom stan. Städer förändras på kvällen. Och ät middag på ett ställe med bardisk och kanske en tidning. Sen kan många museum ha kvällsöppet.
Jag hämtar take away. Sitter på min balkong och äter. Så himla mysigt.
Jag trodde förut att jag uppskattade egentid men när jag har börjat ”analysera” hur jag mår märker jag att inget ger energi som ett förtroligt samtal med vänner.
Egentid är mest skönt i stunden men efteråt går jag tillbaka till normalläge.
Att samtala med vänner ger mig en energiboost, en lyckoboost som sitter kvar länge.
Om jag känner mig lite nedstämd och orolig någon dag/period så landar jag alltid i samma insikt: jag har inte träffat vänner på sista tiden. Klart att det är skönt att vara själv ibland men behöver verkligen få umgås med andra! Jag hoppas att de känner samma sak. Oavsett om det är djupare samtal eller att bara skratta och göra något roligt tillsammans, behöver verkligen andra människors input för att må bra.
Åh ensamvarg i Paris! Har jag också haft, det var underbart ❤️
Ensamdag… 😄
Jag är själv för det mesta men skulle aldrig resa själv, fy vad tråkigt 😬😬 detta är ett problem dock när alks vänner har familj, man och man själv är ensam.
Jag följer Joanna Swica och hon är ju med i något bolag som heter Friendcation. Tycker det ser superroligt ut. Träning blandat med god mat och vin gärna utomlands. Testa den eller någon annan grupp!
Jag är nästan alltid själv och jag älskar det.
Jag med men vill inte resa själv.
Älskar hur Sandra är i sitt föräldraskap och fortfarande prioriterar sig själv och sitt mående och unnar sig en ensamdag 🥰 Tycket det är exemplariskt! 👏🏻👏🏻
En ensamdag?
Hon åkte till Frankrinke och var borta från sin son i 9 dagar, enligt bloggen.
Jaha det hade jag inte förstått.
Men jag tycker att 9 dagar är lika okey som 1 dag.
Man är ju fortfarande en människa och egen individ även om man får barn och jag tror alla mår bra av att man får vara den egna individen då å då ❤️ glad mamma och glad bebis! Och jag antar även att det ger pappan tid att skapa en relation med sin son vilket är toppen😊
Glad förälder är lika med glatt barn är INTE sant. Tänk vilka enkelspåriga ursäkter många föräldrar kommer med. Så dumt!
Fast resten av dagarna var ju jobbdagar. Det hade inte jag sett som ensamdagar på samma sätt som en ledig heldag när man strosar runt och gör vad man vill.
Tycker ärligt talat att hennes föräldraskap är rätt sorgligt och tyvärr något som uppmuntras i samtiden
Tycker du verkligen att det uppmuntras att ha ensamdagar och resa själv? Jag tycker det är precis tvärt om. Mammor idag vill ju vara den enda för sina barn. Sitta fast 24/7, för dom tror inte att barnen kan ha det bra med någon annan.
Barnen mår bättre ju fler människor som älskar dom, ju fler människor som dom kan vara trygga hos.
Att du uttrycker dig så om hennes föräldraskap smakar illa tycker jag.
Det som är bra med att resa ensam tycker jag är hur man verkligen tar in allt omkring en på ett annat sätt. Man måste ju också verkligen hålla dig positiv när man bara har sig själv som sällskap. Nackdelarna är att andra personer kan dra en i riktning man själv inte tänkt på som blir intressant/kul samt att man inte har någon att dela minnena med efteråt.
Äsch, ”’Remember when’ is the lowest form of conversation”. Mer soloresor åt folket 🥳
Det heter ”vara ensam hemma” och inte ”vara själv”.
Nej du, Loren. I talspråk använder många ”själv” istället för ”ensam” då ”ensam” kan signalera negativa känslor, medan ”själv” kan signalera positiva.
Nej du har fel. Själv och ensam är två olika saker.
Håller med, men folk är så rädda för att framstå som ofrivilligt ensamma att de börjar använda språket fel. Nu ska man inte vara ensamstående utan självstående, hej och hå.
Just självstående är ju inte nödvändigtvis fel dock, om man syftar på att man står på egen hand (utan hjälp) med sitt barn – Både grammatiskt och bildligt rimligt.
Ja så ängsligt och löjligt.
Att folk använder det i talspråk gör det inte rätt dock… Själv betyder ’utan hjälp’, inte ’utan sällskap’.
Exakt så! Camilla borde veta detta.
Ni är så bittra och småaktiga. Vad gör ni med era liv egentligen?
Haha men jaja, jag gör massor med roligt med mitt liv men jag vet trots detta skillnaden på ensam och själv. varför ger du dig själv in i diskussionen om du tycker att det är bittert och småaktigt? Eller är det bara om man har rätt som man är bitter när det gäller språk?
Här är en till som älskar att resa ensam. Unnar mig en Londonresa varje år och pushar min man att också åka bort ensam ibland. Och så reser vi tillsammans bara vi två och blir nykära och det är underbart. Och så reser vi med barnet och det är en helt annan sorts resande men också underbart. Alla får sitt och alla är nöjda.
Jag känner att jag har för mycket egentid. Bor med min man, men företaget jag jobbar för finns utomlands och jag jobbar därför alltid hemifrån. Reser några gånger i året till vårt huvudkontor. Min man åker även på arbetsresor varje eller var annan månad. Har många vänner, men de hinner inte alltid ses.
Hade hon glömt att hon hade en son?
dÄr SaTT dEn 🫡🤪🫡🤪
Tog ändå oväntat lång tid 😂
Haha en kryssad ruta i veckans bloggbevakningsbingo – Någon tycker att Sandra Beijer inte spenderar tillräckligt mycket tid med sitt barn!
Men lägg av, inte så konstigt att folk kommenterar. Jag är borta mkt i jobbet, och en del långhelger även med vänner utan min familj. Dvs är ingen rabiat mammagalning som tycker att man ska vara med sina barn jämt. Men både för egen del och av anknytningsskäl så skulle jag absolut aldrig vara borta från en 2-åring 9 dgr på raken. Och om jag verkligen hade varit tvungen så hade jag aldrig lagt upp det så att barnets andra närmaste person också skulle åka ifrån barnet när jag varit borta en vecka (läste att Sandras kille anslöt i Paris). Tycker att det är konstigt att folk ska hålla på och heja på det och typ låtsas att det är en feministisk handling att åka ifrån sitt barn så länge.
Men Sara, du känner väl till nutidens föräldramotto? Glad förälder, glada barn! Det kan ingen anknytningsteori i världen ändra på, enligt dessa föräldrar.
Ja okej, ditt sätt är rätt – långhelger och mycket jobb borta – men Sandras 9 dagar i rad där går gränsen. Har du bestämt då eller?
Jag har inte småbarn. Och det jag skrev är att 9 dagar är en så oerhört lång tid för ett så litet barn, särskilt när den andra anknytningspersonen också piper iväg efter en vecka. Det handlar inte om att ngn ”bestämmer” vad som är rätt. Men du kan ju kolla runt med ett gäng barnpsykologer och se hur många som skulle åka iväg från sina 2-åringar så länge utifrån deras yrkeskunskap? Folk kan göra som de vill men sluta som sagt att applådera det som en feministisk gärning eller som ngt som barnet mår bra av.
Jag varken applåderar eller kallar det en feministisk gärning, jag motsätter mig att mammor förväntas vara omänskliga varelser utan något behov av egentid, egen indentitet eller eget liv. Att någonting är optimalt ur anknytningsperspektiv betyder ju inte att allt annat är katastrof. Den som inte gör exakt allt perfekt by the book ur barnpsykologers perspektiv är inte per automatik en kass förälder. Den som gör det är inte per automatik en fantastisk förälder. Människor är människor med dimensioner, behov, tankar och viljor. Jag blir provocerad av att mammor ska vara felfria maskiner, annars ska de kritiseras.
Fast jag skrev att jag inte är ngn rabiat person som tycker att man ska vara med sitt barn hela tiden. Dvs har inte uttryckt någonstans att man som förälder måste vara utan identitet eller egentid. Men att vara borta så länge från sin 2-åring – och som sagt, att den andra föräldern också sticker iväg efter en vecka – är rätt uppseendeväckande. Därav inte så konstigt att folk kommenterar. Sedan att du uppfattar mitt inlägg som allmänna krav om att mammor (n.b. att jag inte en enda gång ens har nämnt mammor specifikt) ska vara felfria maskiner får stå för dig.
Kommentaren som DU valde att svara på handlar uppenbarligen om att just Sandra ALLTID får kommentarer om att hon är en dålig mamma. Det handlar specifikt om mammor – Inte om hennes man – och det handlar specifikt om att det är återkommande. Precis som att när du svara på att en person är borta från sina småbarn med att du själv reser med jobbet men aldrig skulle vara borta från småbarn i 9 hela dagar, så antar man att du själv har småbarn. Du får nog jobba lite på tydlighet om du inte vill misstolkas.
Är gårna ensam en kväll eller två, en helg hemma. Men borta vill jag dela upplevelser med någon. Jag är 45 år och har inte behovet som dagens framförallt småbarnsföräldrar villhöver. Jag reser för att dela det med något. Vill jag vara ensam är ju mitt hem min borg. Älskar tilloch med att dela en upplevelse inett fråmmande land med en kollega jag bara träffat flyktigt innan.
Ja det är medicinskt bevisat att vi behöver andra människor. Känns väldigt ytligt att skriva så av henne….typ- kolla på mig vad redig jag är- behöver INGEN.
Men herregud, det är väl självklart att hon inte bokstavligt talat menar att hon inte tycker att man behöver andra människor, det är ju en hyperbol för att förmedla att hon njuter av sin egentid. Att just du vill uppleva världen på det sättet du vill och känner att hemmet är din trygga plats betyder inte att det är universal sanning eller att de som känner annorlunda är ytliga (märkligt ordval?)
Men snälla. Självklart behöver vi andra människor. Vi är flockdjur och ”alla” lever samma normativa liv för att inte bli utstötta. Men det finns något djupt härligt och sunt att kunna umgås med sig själv, trivas i sitt eget sällskap och inte strunta i att göra saker gör man inte har någon som vill göra just det man själv vill göra.
Och din kommentar ekar inte alls /KOLLA PÅ MIG SOM KLARAR MIG UTAN DET DÄR ENSAMFLÄNGANDET/
Visst behöver vi andra människor – men inte hela tiden.