457 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Snurrigt långt dilemma. Har in princip ”samma” problem i min nuvarande relation som min förra. Är så kusligt att jag nästan blir religös. Har jag verkligen en typ som är så säregen eller är det ren och skär slumpmässig otur, typiskt manligt beteende, eller vad händer?

    Likheter
    *Negativa/gubbsura ofta, alla andra är idioter tänket. Kritik går inte.
    *Matvägrar på något konstigt/indirekt bestraffande sätt dom är sura.
    *I varendra motgång liten eller stor har/hade båda förmåga att bokstavligen dra täcket över huvudet ligga självömkande.
    *Kort stubin. Otrevlig stämming skapas fort tex på en kassörska gör något DOM anser vara ”fel”.
    Konstigaste punkten kan bara pussas alltså oförmögna till kyssas alternativt ”h*ngla” 😅

    10 års ålderskillnad de har yrken/uppväxt/familjekonstellationer som skiljer mycket åt.

      Kan du förklara punkt två.

        Ja vi kan träffa hans familj på typ en fika och på vägen dit kan något ”negativt” inträffa typ jag råkar svara snäsigt enligt han eller barnet har varit galet hela bilresan etc.. Då kan han sitta och titta på när vi andra äter/fikar och säger att han ej vill ha. Alla andra blir obekväma. Sen så sitter han mest tyst bidrar inget till en trevlig stämning. Rysk roulette att ha med han någonstans, och såhär var mitt ex också. Passar de inte dom så skiter dom i alla sociala koder

          Min man gör samma, vad jag tror så vill han straffa oss eftersom att alla vet att det är otroligt jobbigt att vara i närheten av honom när han inte äter. Kan även spåras till att han faktiskt straffar sig själv när han liksom gör ngt fel. Som en ätstörning

            Visst är det hemskt. Man skäms verkligen för dom..

              Låt var och en skämmas för sig själv ❤️

            Narcisister, på riktigt.

            Han mår ju inte bra i erat förhållande. Om han älskade dig så skulle han vara rädd om dig, och vilja att du mår bra.
            Blir så fascinerad av er som har såna här förhållanden med hopplösa män. Varför är ni kvar?

          Jag vet inte vad jag ska säga. Otroligt omoget är min första tanke. Jag lider med dig.

          Prata med hans familj är detta beteende något som han haft hela livet? Eller något som kommit på senare ålder?

          Lämna honom såklart

      Vad de har gemensamt är ju dig, så testa att snacka med någon om varför du dras till den typen av män.

        Ja får nog göra det. Är så ledsen bara att jag lyckades ta mig ur min första relation med en riktigt surkart, och sen träffar jag en till och slår mig till rot med.. blir så trött på mig själv

          Om ni inte bor ihop är det ju enkelt att bara lämna honom

            Vi har hus ihop ”såklart”…

              Fast inte skulle jag orka ha det så. Hellre bo i I en lägenhet och må bra.

              Märkte du inte beteendet innan ni flyttade ihop?

                Tyvärr gick det allendes för fort för oss. Jag visste nog innerst inne men hade ”förnekelseglajorna” på mig

                  En fråga, var det han som var drivande i att det gick så fort? För det är ju ofta så med narcissister, att de kärleksbombar en först och ser till att ”binda upp en” och sedan kommer alla negativa sidor fram, när man redan har flyttat ihop/gift sig/fått barn…

                    Detta är en nog en lurig narcissist för han stämmer in på nästan alla punkter annars. Men nej skulle nog säga att han var ganska lugn/blyg. Jag var nog mer pådrivande för han var så olik mina ex tyckte jag..🤣 Han var mystisk på något vis föll för de och är mitt fel att de gick för fort. Han hade heller inget ställe att bo just då!? så hände typ automatiskt att han flyttade in och att vi sen behövde större.

                      Sent svar, men googla på covert narcissism! Dejtade en kille jag är övertygad om hade många drag åt det hållet, beskrev honom också som ”mystisk” och förstod inte att han var manipulativ eftersom han var så blyg och tillbakadragen, till skillnad från andra narcissistiska killar jag träffat. Lycka till <3

      I princip, inte in princip

        Tack!

          Nemas, det var ej menat som drygt heller. Jag hoppas det löser sig för dig, han låter väldigt omogen

        Och slå sig till ro, inte till rot.

      Nånting har dom ju som du attraheras av också, så det låter väl sannolikt att även deras negativa sidor liknar varandra.
      Uuuugh jag är en sån som kan matvägra när jag blir sur. Inte bland andra, skulle inte sätta mig på tvären ute bland folk, men hemma kan jag liksom sura ihop och vägra delta i aktiviteten måltid. Avskyr den sidan av mig själv. Måste skärpa mig.

        Självinsikt är the first step🙏🏻

      Låter som väldigt omoget beteende. Läser boken barn till känslomässigt omogna föräldrar nu och han låter som min pappa typ. Lämna när du kan – han kommer inte ändras.

        Har precis börjat lyssna på den ljudboken. Får mig nog kanske några visdomspärlor så

      Tycker det låter som nästan alla män jag känner, dvs arbetskompisar vänners män osv

        Tycker också jag hört en heldel om iallafall sura gubbar att de verkar vanligt. Vilket gör att man tappar hoppet och tänker att ”alla” är såhär. Så spelar ingen roll om man gör slut o träffar någon ny

          Ja det är vanligt så du ska inte börja leta fel på dig själv för att du ”drar till dig denna typ av män” som någon skrev. Inte ditt fel, många män är såhär tyvärr.

            Tycker inte du att hon ska uppmärksamma sina mönster och ta tag i problemen som uppenbart får henne att må dåligt? Det handlar absolut inte om att hon ska leta fel med sig själv.

          Om man flyttar ihop för att man inte har någon annanstans att bo, då blir det väl kanske inte så bra. Vänta tills du blir kär, tills killen blir lika kär i dig. Planera ert liv. Låt inte allting bara hända. Då finns ju ingen kärlek att luta sig mot. Det blir som om man har blivit trött på en kompis. Man gillar inte sitt liv, man blir sur.

      De har väl andra drag som du tänder på, som gör att de även är lika i andra avseenden.
      Prova datea en helt annan typ.

      Låter som en typisk mansbebis..omogen och gubbsur.Är han värd att offra tid av ditt liv på? Lämna annars!

      Det där är jättekonstigt och du måste ha haft extrem otur.
      Sådär beter sig inte ens män, det där låter som mina mest omogna tjejkompisar när de var tonåringar.

        Varför skulle det vara extrem otur? Något i dig dras till de här männen eller triggar det här beteendet i dem. Är du tydlig i din egen kommunikation? Du nämnde ovan att du snäste åt din man. Är det något du gör mycket? I så fall är det både du och din partner som agerar passiv-aggressivt.

          Nej absolut inte. Är en väldigt konflikträdd person och naiv och godtrogen på gott och ont. Hans definition av att bli ”snäst” på är mycket låg. Därför han ofta blir osams med tex kassörskan eller servitrisen. Han tar vädigt illa vid sig fort.

            Obehagligt psychobeteende. Har alltid undrat hur dessa människor är/har det privat. Nu vet jag lite med. Man tro ju de är inlåsta/ensamma.

            Det låter inte speciellt hälsosamt. Du skrev att ni har barn tillsammans, så jag tycker du ska tänka lite mer på det. Vill du verkligen att barnet ska växa på i en så giftig miljö? Det måste bli ett du tippar runt för att hålla honom på gott humör, skäms (fast det inte är din skam) när han är otrevlig emot allt ifrån butikspersonal till familjen. Det låter faktiskt helt ohållbart. Jag skulle ha letat efter ett eget boende, gått och pratat med en psykolog för att försöka förhindra att du råkar ut för samma typ av person längre fram. Satsa på dig och barnet i lugn och trygg miljö, lycka till <3

      Men gud vad patetiskt, vilka töntar. Hellre ensam än med en sån… Hur orkar man? Varför?

        Väldigt bra fråga. För mig är de nog att när han är på bra humör så hämtar man andan och blir typ nykär på nytt. Han kan vara så rolig och får mig att känna mig som den enda tjejen på jorden. Det är mitt bästa svar hur jag fastnat på sånahär män.

          Vägra acceptera hans beteende. Han gör så för att han kan.
          Han får ut något av era reaktioner.
          Bryt mönstret.
          Fråga kort och gott nästa gång :
          Vad fan håller du på med?
          Sen ägna din energi till de andra i sällskapet

            Vi har bråkat många gånger om hans beteende. Har berättat att jag blir att må dåligt/får gå på tå/ känner mig osynlig stundvis i närvaro. Han blir arg när jag tar upp detta han säger att han inte kan vara glad och skratta jämt och ”underhålla” mig. Att han inte tänker ”låtsas” vara på bra humör när han inte är det. Så ja vi har hamnat i ett döläge

              Sluta ”bråka” om det!
              Sätt din gräns och vägra engagera dig i ett samtal om problemet.
              Han VILL inte komma överens. Så det är lönlöst att försöka nå honom på detta sätt.
              Kort och gott: när det händer , sätt en stark men tydlig gräns. -ditt beteende är inte okej.
              Vägra gå in i diskussion. Upprepa din ståndpunkt. Svält ut honom .

                Eftersom hon säger att hon är konflikträdd, så är ju det där ingenting som kommer hända.

          Precis så beter sig en narcissist. Har du en gång råkat ut för en narcissist, måste du läka och bearbeta klart dig själv innan du går in i en ny relation. Annars är risken övervägande att din nästa partner också är narcissist. De sniffar upp sina offer på långt håll.

          Tycker att du får ganska ”hårda” svar (även om alla så klart hävdar att ”dE äR i AlL väääääLmEnInG”.

          Det här är inte ditt fel! Det är inte DU som dras till en viss typ av män. Det är inte OK att de uppför sig såhär mot dig.

          Nu kommer väl Lewis och Viktor den Store till alla mäns försvar, men det är inte ett dugg konstigt att du träffat två män som beter sig på det här viset. Det är nämligen skrämmande många män som ÄR så här.

          De är inga narcissister nödvändigtvis, utan de är bara fostrade i en hel samhällsstruktur som givit dem bilden att de står över alla andra och att, ffa kvinnor och barn, ska rätta sig efter dem. Deras humör, känsloläge etc skall tas i högsta beaktande och samtliga i närheten ska anpassa sig utefter det.

          Du är INTE ensam ❤️

            👏👏👏

            Håller med.. vanligare än man tror och kontot mansbebisar bevisar ju tyvärr detta

          Exakt det är många narcisster bra på tyvärr.

          Jag kan känna igen min kille lite i det du beskriver. Tror att det handlar om uppväxt och otrygga anknytningsmönster. Han är ambivalent och jag är undvikande, vilket är en stor utmaning. Vi pratar mycket om det för att medvetandegöra våra känslor och olika situationer som kan uppstå, så att vi kan utvecklas och leva tillsammans. Kärleken är starkare och finare än något jag någonsin varit i närheten av och det är magiskt på nästan alla plan. Förutom när vi tappar fokus och faller in i gamla mönster, börjar storbråka om något helt oviktigt och gör slut/flyttar isär/kastar förlovningsringarna etc…

          När min kille surar så har jag två olika taktiker, beroende på situation:
          -Ignorera och låtsas som ingenting. Det är inte mitt ansvar att dra ur honom vad som är fel. Är det något så säg det bara. Jag spelar inte med, stryker medhårs och frågar. Avskyr såna sura mindgames. Går det bra så hinner han fundera och släppa vad det nu handlade om. Går det dåligt är jag bara ännu mer okänslig i hans värld.

          -Ta upp det på ett väldigt rakt sätt.
          ”Varför är du på så dåligt humör? Har något hänt?” I bästa fall skäms han över att vara ärlig och säga vad han faktiskt är sur på och chockas då ur sin surhet. I sämsta fall hittar han på en anledning som inte har med mig att göra och i det efterföljande samtalet blir han mer sur eftersom jag på något sätt inte förstår och gör/säger fel, eftersom det är mig han är sur på egentligen. Allt utan att säga det såklart.

          Sura människor mår bra av självömkan och daltande, men det enda som händer är att behovet av att bli behandlad som en bebis helt utan eget ansvar bara växer. Det behovet måste svältas bort.

          Lämna honom ensam när han beter sig. Det är helt tvärtemot målet för surheten. Att säga ”Jag klarar inte av din energi nu och jag tänker inte slösa bort min dag/kväll/ lediga tid på att vänta på att du ska sluta tycka synd om dig själv. Jag går till gymmet/beställer hem mat/går och rensar förrådet/tar ett bad/kollar en film.” Sen anstränger jag mig stenhårt för att vara helt normal när han kommer och vill hänga, för att typ berömma ett bra beteende.

          Skönt att jag inte är ensam! 😂

            Tack för att du delar med dig! Och bra strategier jag ska prova det. Har försökt att ignorera honom men de slutar oftast med att jag ”brister” och säger rakt ut varför är du så sur? Och då blie de oftast bråk eftersom han känner att inte få vara som han ”är” att han känner att han behöver vara glad jämt för att göra mig ”nöjd”. 😐 vi får förstår verkligen inte varandra känns det som.

            Ska prova din ignoreans strategi eftersom konfrontation gör han vansinnig. Jag har många intressen och vänner som tur är❤️ ska lämna han ensam hemma i hans sura auora. Vägrar få fler dagar förstörda. Kram på dig och lycka till, du är inte ensam i denna ”martyr” dom utövar.

              Hans svar kan man ju förstå, om det hade varit ärligt… Man kan inte vara glad hela tiden. Men då får man faktiskt se till att berätta varför man är tyst och dämpad.

              Försök prata med honom, på ett icke-konfrontativt sätt. Se det som ett gemensamt projekt, berätta om era barndomar och uppväxter, saker ni vill ändra på, egenskaper ni vill jobba bort osv.
              För oss har det fört oss mycket närmare varandra och jag, som tyckte jag var jordens minst komplicerade kvinna, har insett att jag inte är så enkel…

              Lycka till!

      Det där är tufft, men här behöver du reflektera över vad du dras till och var du i ett tidigt skede inte gör gränsdragningar. Egopersoner avskyr mig eftersom jag inte ger utrymme åt dumheter och tillåter inte någon att testa mig. Det som skaver i början kommer bara att växlas upp. Har du vänner som du kan prata med och som kan dela med sig av vad för negativa saker med en dejt de reagerar på? Läs på om utvecklingspsykologi och du lär hitta rätt många punkter där din ena förälder är relativt lik till sättet till dina knepiga dejter/partners.

      Det här ska inte misstolkas som att ”felet” ligger hos dig, utan uppmärksamma dig på att du avgör vem du släpper in i ditt liv och behöver bli mer klar över vilka personerna är och vad du behöver/kräver i ett förhållande. Vi kan alla bli bättre på att ta tempen på individer vi släpper in och reflektera över varför vissa saker tenderar att upprepa sig i relationer.

      Var även vaksam om någon verkar för perfekt och speglar sig i mycket. Låt personen dela först istället för att vänta in dina tankar och svar, som den sedan speglar. Ingen är din kopia och känns det som att personen är en sån som för första gången ser och hör och förstår dig exakt…spring åt andra hållet! Den ägnar sig då åt lovebombing och det är en manipulation som kommer resultera i elände när du har utvecklat starkare känslor och är mer fäst vid personen.

      Går relationerna fort? Var vaksam på det också!

      Fundera över vilka personer som du känner dig uttråkad av och som du sorterar ut! Många gånger är det en hälsosam person, men din bakgrund gör kanske att du dras till de mer intensiva typerna som gör att du än en gång landar i något med någon om är ”en kopia av ditt/dina ex”.

      Trist svar, men jag lovar att det kommer att lösa mycket om du lägger fokus på dig själv och dina önskemål och vad du dras till! Lägg bort fokuset från männen så ska du se att nästa inte kommer vara en kopia.

        Väldigt bra och intressant kommentar. Någonstans har jag läst att man dras till de här personerna för att en förälder behandlat en illa. Att man undermedvetet söker sig till samma situation för man känner falsk trygghet i det och behöver uppleva det igen för att läka. Att det är ett destruktivt självskadebeteende som måste brytas. Detta genom medvetenhet.
        Har tänkt på det här mycket och du konkretiserar mycket.
        Tack för det och hoppas ts får samma nytta av ditt svar.

          Det var någon som en gång sa till mig att när man går in i en relation som direkt känns trygg och bekant för en så ska man alltid stanna upp och fundera över vad tryggt och bekant betyder för en.

            Ja usch. En riktig psykologisk fälla som man inte vill hamna i. Så förrädiskt.

        Mycket intressant svar. Något av en ögonöppnare. Båda mina ex är väldigt likt min pappas sätt att vara.. Så det finns absolut något djupare i detta än bara ”otur” att jag hamnat med ”lika” män. Tack

        En ögonöppnare. Ja otroligt lik min egen pappa i beteendet. Så tack de ligger något djupare i detta.

      Låter tyvärr exakt som min systers sambo. Två barn senare och det är inte jättekul. Han satt på ett 80 års kalas för vår släkting och pratade inte med någon för att han va arg för en situation hemma (som han hade orakat men vägrade ta på sig ”skulden” och lösa).

        Måste vara jobbigt för dig att stå utifrån och se på. Vet att min mamma märker och hon tycker inte om att se på när jag mår och blir behandlad såhär.

          Det är skitjobbigt. Hela familjen ser de men de går liksom inte att göra något. Han är arg på mig för en grej som hände för 3 år sen….. han skrek på mig på fyllan (han va full, inte jag och några till) och jag krävde en ursäkt dagen efter. Det klarade inte han av. Vi va på en gemensam resa och vi såg inte dem på tre dagar och sen åkte stora delar av familjen hem. Jag tog sen upp de igen med min syster, förklarade hur obehagligt jag upplevde de osv, och då tillslut fick jag en ursäkt av honom. Men sen dess hatar han mig 🙂

          Och jag kan samtidigt förstå min syster. Ska hon lämna honom och tvingas lämna barnen där varannan vecka? Jag vet iofs inte om hon ens har insett hur illa det är än. Men ja… vi får se 🙁 jag hoppas hon inser de snart iaf

      Är beteendet/dynamiken du vs han/dem något du känner igen dig i från din uppväxt? Isf kan nog svaret finnas där.

        Jag läser alla svar och skärmdumpar och tar åt mig. TACK för allt engagemang och era utförliga omtänksama kommenterar. Det gör skillnad och känner mig inte lika ensam i denna fråga. Ska samla kraft att ta mig ur detta. Gått med i bostadskö nu inatt som första steg mot ett självständigt liv, där JAG bestämmer hur mina dagar ska bli och inte anpassa mig efter någon annans humör.

          Heja dig <3 läs skärmdumparna de dagar du tvivlar på ditt beslut.

          Känns så bra att du tar tag i detta. Hemskt att du lever i detta förtryck. Du har rätt till dina känslor och självrespekt. Detta får du aldrig sätta åt sidan för en annans skull.
          Tycker att du är modig och hoppas du får allt stöd i världen för att genomföra detta jobbiga. Du kommer tacka dig själv i framtiden❤️

          Vet inte om du läser detta eftersom det är morgon nu. Men jag har en annan infallsvinkel och det är att jag känner igen mig själv i din mans beteende. Det är inget jag är stolt över och något jag jobbar på. Jag är ofta sur, stressad, grinig. Jag har nära till just dom känslorna och har svårt att hålla det inne. När jag var ungvuxen matstraffade jag också ofta, men händer tyvärr i bland fortfarande. För min del handlar det ofta om att jag liksom verkligen vill ”visa” mitt missnöje över något. Helt fel strategi och hade såklart varit mycket bättre att försöka kommunicera genom att prata om det istället, men jag har svårt att klara av det och det slutar med att jag ”exploderar” och det blir storbråk.

          Jag har adhd och därför svårt med känsloreglering. Jag har dessutom trauma i ryggsäcken med som säkerligen förstärker visst beteende. Jag har tidigare gått i KBT och går nu hos psykolog. Har även börjat medicinera för min adhd då det inte är rättvist att utsätta min familj för mitt beteende.
          Med det sagt, kan det vara så att din man har en diagnos som behöver fastställas? Det kan vara ett första steg mot att förstå och uppmärksamma sitt egna beteende och söka hjälp.
          Förstår att du har det tufft och hoppas att din man får insikt och får hjälp med sin känsloreglering, så att hans fina sidor överväger de negativa och inte tvärtom om. Lycka till!

            Tack för att du delar med dig. Intressant att få höra någon som känner igen sig så mycket i samma typ av beteende. Han har många drag som likar det autismspektrat. Han är väldigt intelligent och har svårt för det sociala bland annat.

            Så absolut kan det finnas en sjukdom bakom detta. Jag hoppas för din egen skull att de blir bättre, du verkar ha mycket självinsikt och det är första steget. Vi alla är unika. Finns nog inget som är så svårt som att förstå sig på andra och vissa har de jobbigare än andra även om man kanske inte vill någon illa.

            Är helt säker på att varken min man eller du är onda människor. Utan man är bara otroligt olika varandra.

            Ta hand om dig

          Heja dig! Jag tipsar om boken Hemligheten om hur man knyter an och vilka relationer man hamnar i ❤️ Författare är Dan Josefsson och Egil Linde.

          Det är jättebra, jag håller tummarna för dig!

          Jag har följt din tråd här, och får jag föreslå att du också hittar någon att prata med om våld i nära relationer? För de vet att våld inte bara är fysiskt utan också psykiskt (och det låter som att du utsatts för psykiskt våld i tråden här) och de brukar enligt egen erfarenhet vara så bra att prata med.

      I princip, inte in princip

      Är det någon som tvingar dig vara tillsammans med dessa puckon? Varför gör du inte slut, och lever ett liv som du mår bra i?

        Hus,barn,lån etc…. Om det vore så enkelt hade nog ingen kvinna någonsin fallit offer för mäns våld.

    Hej! Har en mycket viktig fråga.

    Är det olagligt att ha både julstjärna och adventssljusstake i samma fönster? Snälla säg nej, jag som precis investerat i fina julstjärnor och ljusstakar… 🙁

      More is more 😉 Kör!!

      Låter jättefint och mysigt, så kör!

      Olagligt, nej. Fint, ja. Lite slöseri på pengar och el, kanske.

        Nej det är det inte. Om man använder led handlar det om småpengar. Verkligen ingenting.

        Lampor är inte vad som påverkar energiförbrukningen.

      Kaka på kaka. 😛

      Haha inte olagligt såklart. Och inte fint (men är allergisk mot stjärnor i fönstret). Men det är du som ska vars nöjd, så kör på och strunta i vad andra tycker👏🏼👏🏼

        Haha vad kul att läsa.

        Jag är hjärntvättad av min mammas generation.
        Man har stjärnor i sovrummen, möjligen ngn lyxig i vardagsrummet. Och absolut stake i köksfönstret.😄

        Men är ju upp till var och en.

          Hahaha, det är nog inte din mammas generation, utan din mamma.

      Både julstjärna och adventsljusstake i samma fönster = MER JULMYS!!!!!!!! Jag vill ha det så!!!!

        Det ena förtar ju det andra, när man har 2 saker som lyser i samma fönster.

      Olagligt?
      Gör som DU vill.

      Nej det är inte olagligt. Jag har gjort exakt samma sak i mitt köksfönster…. 😛

      Nej, så fint ju!

      Det ÄR kriminellt, men vem ska anmäla dig. Go nuts!

        anmälde nyss till julpolisen, det är bäst att op gömmer sig!😉

      Julmyset är kort men intensivt! Så kör på!

    Någon som sett julkalendern?
    Jag kollade på de två första avsnitten idag.

    Den var faktiskt rätt bra. Har inte kollat på julkalendern på många år, är inte så mycket för jul generellt.

      Såg första igår. Kommer inte se fler.

        Fast lite mer än första avsnittet borde man ju ge det 😂 brukar ju aldrig hända speciellt mycket då

          Nej jag kände verkligen inte att jag vill se nåt mer. Håller mig till Mysteriet på Greveholm och Sunes Jul istället.❤️

      Tycker den var jättebra!

      Lite tråkigt att allt ska vara så jäkla PK.
      Visst att man ska få förnya sig, men kag kunde räknat ut med lilltån att Dorabella inte skulle vara blond och mörkhyad.

      Tycker Mara var bäst!

        Det handlar inte om att vara PK, det är väl en reflektion på hur det ser ut i samhället idag.

          Suck…

            Vad är det att att sucka för? Är det så jobbigt att inte alla är blonda och blåögda?

              Nej, det handlar inte om att det ska spegla samhället. Det handlar om att de är rädda för att anses vara rasistiska, därför måste de ha en mix.

                Eller så valde de den skådespelerska som passade bäst för rollen.

                  Ja så tänkte de nog absolut.

                  Men när man jobbar som rollbesättare har man en hel del kriterier.
                  Att söka ett specifikt utseende är inget ovanligt om vi pratar ytlighet, på samma sätt att man söker ett specifikt kln, ålder, en viss typ av leende, ögon, längd och kroppsform,

                  Jag tycker hon är jätteduktig och snygg, om det nu spelar ngn roll.
                  Men för mig, som sett och läst trolltider i olika format så är det märkligt att ändra en viktig bikaraktär så pass.
                  Dorabella är ljus och Mara mörk, Dorabella ÄR ljuset, och håret är gyllenne och som solen. Därför Kotte blir kär i henne.

                  Sen om man ändrar en massa andra saker, och mordeniserar, fine.
                  Hade tyckt samma sak om Emil spelas av en pojk som härstammar från Chile elller om Ronja spelas av mågon från Indien eller ser ut som Tjorven.

                  Det är en redan skriven saga med tydliga karaktärsbeskrivningar. Då tycker jag att det känns väldigt Pk ja, som man höll på för tio år sedan. Rädd för att stöta sig med någon.

                Men varför måste hon vara blond och blåögd då? En av huvudpersonerna verkar ju vara det? Måste alla vara blonda?

                  Har svarat men hamnade i modd.. som vanligt så fort det är ngt

                Det handlar väl också om att alla barn ska kunna känna igen sig? Nu är ju Sverige inte vitt och blått så förstår inte problemet.

            ”Suck”
            Jag borde väl inte förväntat mig ett mer formulerat svar.

        Vem hade du hellre velat se spela den rollen?

          Bra fråga! Och väldigt svår så klart.

          Jonna Jinton kanske?

            Är hon en bra skådespelerska?

        Så så fort alla inte är blonda så är det tråkigt och PK enligt dig?

        En enda person är mörkyad = så jävla PK.

        Tyckte hon gjorde rollen toppen!

          Jag sa inte att hon var dålig på nägot sätt.
          Tycker ocksä hon är en duktig skådespelerska.

          Det var inte hennes prestation eller henne jag är emot. Utan produktionens feghet.

          Man är så rädd för att stöta sig och ”måste” visa att man är inkluderande och når ut till alla, slott som koja.

            Äsch! Vad spelar det för roll? Finns ju massa gamla julkalendrar där alla är vita, du får väl titta på nån av dem istället.

            Jag är så trött på alla som ska vara ”anti” och kalla en produktion för ”feg” eller ”ängslig” när de bryter mot vithetsnormen. Tillåt mig att snarka.

              Jag svarade längre upp, långt och utförligt vad jag menar. Men hamnade i modd. Extremt tröttsamt om man ska kunna föra en vettig diskussion, sen blir det ju aldrig lika bra igen om man skriver om.:/

                Skrev ett långt svar nu, sakligt utan ngt konstigt och det hamnade också i modd så struntar i detta nu. Sjukt tröttsamt Camcam!

              Jag tycker det spelar stor roll.

              Jag har inget emot att skådespelaren som spelar Dorabella.
              Däremot har jag läst och sett Sagan Trolltider i olika medieformer genom åren.
              Och en stor del i karaktären Dorabella är hennes gyllen hår och ljusa uppenbarelser, det förklarar solbrödet bland annat. Hon är solen och ljuset och Mara är mörkret, det motsatta. Kotte blir även förälskad i Dorabella och hennes hår.

              Man får gärna modernisera sagor för min del, ändra miljön en aning etc. Men att missa poängen med en av bikaraktärerna som nästan är en av huvudrollsinnehavarna är tråkigt.

              Jag hade reagerat samma om rollbesättare hade castat en flicka med indiskt ursprung till nya Ronja eller en pojke från säg Chile till nyinspelningen av Emil.

              Någon skrev ”de kanske valde den som var bäst för rollen?”
              Jag tycker absolut hon är duktig, det är inget mot tjejen som spelar Dorabella, jag tycker inte hon uppfyller karaktärprofilen helt enkelt.

              Där tycker jag Rollbesättaren är feg, eller om det är regissören som bestämt, rollbesättaren får väl en profil att leta efter helt enkelt.

              Och att då känna att man måste ”inkludera” alla för att röra om i grytan spelar visst roll. Det är ingen stor grej för min del, jag bara sa vad jag tyckte, men i det stora hela är det tankesättet fegt, fegt på samma sätt som att man kanske medvetet undviker en blond tjej för att man är medvetet rädd att hamna i svensknormer. Det blir motsatt fel.
              Man försöker för mycket.

            Om hon var duktig så vad spelar det för roll?! Hade du hellre sett en sämre vit skådis?

            Så fort en ickevit får en plats så utgår vissa att det är på grund av kvotering. För de kan omöjligt ha varit den bästa de hade att välja på?!

        Jag gillade Malte Gårdinger i Young Royals och har stora förhoppningar på honom här. Tjejen som spelar Dorabella sjunger ju fantastiskt så det tror jag var ett viktigare krav än hudfärgen. Eller så var det en tanke för att få henne att sticka ut. Spelar ingen roll tycker jag.

      Väldigt fin estetiskt! Mysig!

      Men alla vuxna behöver verkligen förstå att man aldrig kan återfå barndomens julkalenderupplevelser. Man behöver ett barns okritiska ögon. Sjukt trött på vuxna som gnäller om dålig julkalender vareviga år :p

      Första gången jag kollar sen barndomen och tycker den är mysig. Kommer definitivt titta på hela! Tycker dessutom det är en mysig tradition att ha för sig själv, även om man inte har barn.

      Det är något obehagligt med vuxna människor som ska recensera julkalendern

        Varför då tänker ni? Det är ett barnprogram

    Velat fram och tillbaka om jag ska skriva detta, är anonym men ändå känns det som att jag gör mig för sårbar och bara borde vara tyst😅 men vet inte var jag ska ta vägen längre så vi kör.

    Snart är året slut och jag har inte gjort någonting känns det som, i år igen. Allt känns så meningslöst.

    Jag skulle vilja ha ett mer socialt liv men samtidigt orkar jag inte med människor. Skulle vilja spendera en timme i skogen varje dag men det blir inte av.
    Jag vill göra något meningsfullt som ger mig något men allt känns tråkigt och jag vet inte vad jag bryr mig om ens. Jag vill göra någon skillnad och finnas.
    Jag trivs inte på mitt jobb men har ingen utbildning så får vara tacksam för en fast anställning.
    Skulle vilja ut och resa men samtidigt önskar jag att jag aldrig behövde lämna mitt hem.

    Jag är så trött, både psykiskt och fysiskt. Vet inte vad jag ska ta mig till. Är bara så ledsen och tom.

    Skulle vilja ha fasta rutiner för allt blir lättare men får ingenting att funka. Kan inte ens hålla fast vid att äta regelbundet. Åt frukost vid 7, sen har jag inte orkat bry mig mer. Vill bara gå och lägga mig. Så trött på mig själv.

    Allt känns bara så mörkt. Absolut inte så svart att jag planerar att avsluta, jag vill verkligen inte göra något dumt liksom, men jag vill fan inte leva längre heller. Ser ingen mening med det.

      Vad hindrar dig från att söka en utbildning?

        Jag vet inte vad jag vill jobba med. Hade väldigt svårt i skolan så ska jag ha en chans att klara en utbildning tror jag att jag verkligen måste vilja och vara intresserad. Men finns liksom ingenting som lockar.

          Jag tippar på att du har ADD.

            😂

            Jag kände verkligen igen mig i texten och jag har adhd, men min hyper visar sig inte på det sättet att jag har massa energi och hoppar upp och ner, utan mer att jag inte klarar av att vara helt stilla utan måste alltid pilla på något, skaka på fötterna mm. Jag är så jäkla trött på mig själv. Vill så mycket men energin räcker inte. Är nu sjukskriven pga utmattning men jag blir bara tröttare och tröttare.
            Gällande skolval så klarade jag knappt högstadiet, hoppade av gymnasiet och visste inte vad jag ville med mitt liv. Tog tillslut tag i det och pluggade komvux vilket var mycket enklare än högstadiet då jag kunde välja många ämnen som jag tyckte va intressanta. Sen tror jag att ålder, erfarenhet och mognad också gjorde att det blev enklare. Sen satte jag mig med kurskatalogen för högskolan och körde uteslutningsmetoden. Tog bort allt jag verkligen inte va intresserad av och av de som sen fanns kvar så sorterade jag bort dom jag inte hade betyg för att ta mig in på. Kvar blev inte jättemånga alternativ. Kollade då hur lätt/svårt det va att få jobb inom de områden som va kvar och lönenivå och bestämde mig sen. Kan också säga att högskolan va så mycket ”enklare” för mig än att jobba heltid då jag kunde lägga upp dagarna som jag ville, och behövde bara va i skolan ett par dagar i veckan. Så kör på! Det kanske är den förändring du behöver för att vända ditt mående.

              Jättebra tips!! Så smart sätt att tratta ner oändliga pluggvalmöjligheter.

      Gör saker på autopilot tills det känns bra. Vänta inte på att du ska få lust. Skriv ner (eller rita eller tänk eller gör en mindmap) hur du skulle vilja att dina dagar ser ut och sen gör du så. Oavsett om du vill. Gå till skogen, gå och träna, laga din favoritmat, börja se en ny serie, läs en bok, osv osv.

        Tror inte jag äger någon autopilot😅 Låter jättebra att göra så och jag vill bara göra saker utan att tänka liksom. Men jag funkar inte så. Har ADD (menar inte att skylla på det, men en förklaring) och kan ta timmar att komma igång med något, att ta tag i saker osv.
        Har noll disciplin verkligen.

        Har velat börja läsa en bok i flera veckor, inte ens det har jag tagit tag i än.. jag är väldigt sämst helt enkelt.

      Känner precis samma som dig.
      Min erfarenhet är att om man vill för mycket på en gång så blir man så besviken när man inte lyckas med det, och det ger mer ångest och känsla av meningslöshet.

      Jag tycker att du ska nöja dig med en eller två små förändringar som du gör varje dag.
      I stället för att vilja spendera en timme i skogen, kanske du kan ha som mål: jag ska gå ut lite varje dag. Spelar ingen roll hur länge eller hur långt. Bara ut…
      Angående jobbet skulle du kunna tänka: vad kan jag göra för att trivas bättre? Är arbetsuppgifterna viktiga för andra, och kan jag finna glädje i det, ELLER, kan jag jobba och tänka ut vad jag vill använda min lön på, och se fram emot det?
      Till exempel: Resa någonstans som inte är så långt. Kanske bara till en annan stad och bo på hotell en natt.

      Jag har reflekterat över att en del av anledningarna varför jag själv är/har varit trött mycket är för att jag tvingat mig själv att ”vilja” leva som ”alla andra”. Men jag har insett att det är viktigare att hitta det man själv vill göra, oavsett vad omgivningen anser är viktigast i livet.

        Så bra tips! Speciellt att inte bry sig om vad andra ser som viktigast i livet. Hitta det DU bryr dig om som du mår bra av.

        Jag sätter lätt upp för stora mål så jag klarar inte av dom men gör jag dom mindre blir det inte heller av. Alltså som du säger att börja gå ut lite varje dag och spelar ingen roll hur, låter logiskt och som en självklarhet nu när jag läser det. Men imorgon kommer jag känna ”om jag inte kan vara ute i skogen i en timme så behöver jag inte göra det alls” 🙃 10 minuter är bättre än inga minuter, men ändå övertalar jag mig själv till att om jag inte kan göra det bra så bör jag inte göra det alls..
        Blir trött på mig själv bara av att läsa detta.

        Ska försöka ändra tankarna med jobbet. Just nu vill jag knappt sätta min fot där.
        Tack för dina tips!

        Tyvärr försöker man nog ofta leva upp till hur det borde vara, hur man borde göra osv :/

          Men det går säkert att ändra sitt tankesätt. Det kan nog ta lite tid, men försök få lite perspektiv på dina ”drömmar”.
          Ärligt talat, ÄR det inte bättre att gå ut 10 minuter istället för inte alls, om du inte lyckas vara ute en timme?
          Ibland är det nog bra att intala sig själv, att vi är alla nybörjare någon gång. och vi blir ”nybörjare” på nytt när det kommer till vanor som vi har lagt av med.

          Tänk till exempel att kondition är en färskvara.
          Är man van att ha suttit relativt mycket stilla i flera år, så är en kort promenad en stor förbättring, du behöver inte springa ett maraton. 🙂
          Sakta men säkert, så orkar kroppen mer, livslusten kommer tillbaka och man kommer orka gå längre, gå oftare, gå snabbare osv.
          Men börja smått, och öva på att njuta av känslan av det du gör.
          jag brukar tänka att, vad skönt det är att vara här i skogen, om så bara en stund, och andas in frisk luft. 🙂
          Det behövs inte mycket för att det ska ge en mer energi till annat!!
          jag tror på dig! Små förändringar, medveten närvaro!

            Du har så rätt.
            Såklart svårt att ändra sitt tankesätt men jag är ju medveten om att jag tänker fel, att så du säger är logiskt osv så borde väl finnas hopp. Jag måste lära mig att inte bli så besviken och trycka ner mig själv. Jag vet att det är bättre att göra något än inget. Det är bättre att jag dammsugar igenom hemmet lite slarvigt istället för inte alls. Det är bättre att jag äter en färdigrätt, mackor eller frukt till middag än ingenting alls. Sen samtidigt en balansgång, vill inte bli okej med att det är okej att göra allt halvkasst och vara nöjd heller 😅 men just nu när livet är såhär, orken och lusten inte existerar så är det kanske okej.
            Mitt tänk är för mycket allt eller inget, måste bryta det tror jag.

            Tack för dina kloka ord!
            Ska börja ut och gå en runda varje dag, bor centralt så får börja här liksom. Sen kanske få in att en gång i veckan köra ut till skogen åtminstone.
            Nu har vi haft snö och minusgrader i en vecka och verkar som det ska stanna. Det är så vackert ute och älskar snö så perfekt att ut och gå nu.

      ❤️ först vill jag bara skicka kärlek till dig! Du är inte ensam med att känna som du gör, och du är modig som öppnar upp dig.

      Har du pratat med en terapeut? Det som hjälpte mig med att leva livet mer som jag vill var ärligt talat medicin (sertraline/zoloft + gabapentin). Det har hjälpt mig att ha mer energi, sova bättre, bli mer utåtriktad, få fler vänner och ta bättre hand om de vänskaper jag redan har, och göra aktiviteter som gör mig glad. Jag har fortfarande de stunderna när jag inte vill leva (försöker bara vara ärligt även om det är mörkt). Men de är färre, och jag vet att de stunderna går över ❤️ Det finns mycket att leva för. Försök hitta det som du brinner för vad det än är, och gör det fokuset i ditt liv (kan vara konst, djur, matlagning, vad som helst!)

        Tack❤️
        Många år sedan jag pratade med någon nu. Gick hos psykolog regelbundet innan men slutade för 5 år sen typ.

        Vad glad jag blir att höra att medicinerna hjälpt dig så mycket! Trodde inte det kunde göra så stor skillnad, så fint att det kan hjälpa någon så mycket.
        Hur länge har du haft dom medicinerna?

        Har funderat på att jag kanske borde sätta in någon medicin igen men är rädd att gå upp i vikt.. låter så löjligt, hade förmodligen varit trevligare att känna att man vill leva.
        Har bara medicin för min ADD just nu.

          Vad finns för ADD medicin och hur funkar de för dig? Frågar då det funderas på en ADD utredning.

      Det låter som att du är deprimerad? Boka tid på din vårdcentral så kan du få vidare hjälp. Ta hand om dig. Kram

      Köp en hund. Meningsfullhet, sällskap, sammanhang (om du går kurser och går med i brukshundsklubb) och skogen utlovas.

        Väldigt bra tips om man är en djurvän. Själv har jag tyvärr inte så bra hand med djur. Det är ju också väldigt stort ansvar, och man kan verkligen känna sig fast… men det är värt det för en del personer, absolut. 🙂

          Fundera på katt. Jag älskar mina katter, de ger verkligen mycket till liten ”insats” och är helt självständiga. Har en av dem hos mig i sängen just nu och men ofta är de här båda två.

        Är också min dröm men hur gör man om man jobbar heltid?

        Med lunchpromenaden känner jag mest. Vill inte lägga flera tusen på hunddagis som hunden kanske sen inte ens trivs på.

      Läs eller lyssna på ”6 substanser som förändrar ditt liv”
      Räddade mitt melankoliska liv.

      Om du är jättetrött till kropp och själ, ring VC o beställ en läkartid för en utredning m blodpriver o allting.Kan vara brist på järn etc som gör dig fysiskt trött,och be att få prata med med en psykolog.Kanske ligger du lågt m seretonin? Det finns hjälp att få,för så där ska man inte behöva må.Kram.

      Men checka upp med hälsocentralen, du kan ha brist på någon slag mineral/vitamin, du kanske är deprimerad och du kan få hjälp att prata om vad som skulle kunna hjälpa dig, eller få någon humörhöjande. För så här kan vi inte ha det. Se det som att när januari så är du på sök efter glädjen och ett trivsamt lugn och på jakt efter aktiviteter. Jag känner så för dig.

        Ska försöka ta tag i att boka en tid. Hade hoppats allt bara skulle lösa sig, att jag skulle vakna en dag och inte känna såhär eller något. Känns jobbigt att ta tag i.

        D-vitaminbrist låter väldigt troligt när du (ts) sällan går ut. Och kanske annan brist eftersom du även verkar äta lite och vara rädd för att gå upp i vikt. Så ja, kolla detta och börja med kanske multitablett.

      Kanske behöver du prata med någon om din situation, någon som kan vara med dig på vägen till att göra de nödvändiga förändringar du behöver? Mediciner i all ära… men ofta behöver man även göra förändringar i sitt liv, att leva på som vanligt och ta en ssri för det och tro att det ska bli bättre är bara dumt, dessutom är inte alla mediciner en walk in the park. Det är insättning och svåra utsättningssymptom på vissa av dem men visst, i fall där allt fallerat har man inget val.

      Jag hoppas att du kommer upp från mörkret och att du hittar någon förstående och stöttande människa att prata med.

        Vet inte vad jag behöver för förändringar ens. Och vet inte var man ska få bra hjälp och stöd. Vet inte hur man håller sig på rätt spår utan att ge upp.
        Vet ingenting just nu. Men förstår att förändringar måste ske.

          Då kanske en kombination av samtalsstöd och någon form av lättare medicinering är vad du behöver just nu. Jag vet inte hur det står till med vårdköer o.s.v. i dagsläget men prova att höra av dig till vårdcentralen i första hand tycker jag, de brukar kunna erbjuda kortare behandling med KBT. Har du ingen anhörig eller vän som du kan prata med?

            Ska prata med min läkare på psykiatrin om medicin. Jobbigt att ta tag i bara.
            En kortare KBT skulle kanske vara något, ska kolla med vårdcentralen.

            Har några få jag kan prata lite med men vill inte tynga ner dom, vara jobbig eller så. Så försöker sköta allt själv så mycket det går, vilket iofs inte verkar gå. Men ah.

      Istället för att vänta på inspirationen, börja med något. Tvinga dig att göra någonting annat men små saker, och kanske en gång i veckan. Gå en 10min promenad åt ett håll du inte brukar, titta på en film på Netflix som inte är din vanliga kategori, boka in dig på en helgkurs, etc. Du kanske inte gillar allt men då vet du vad du inte vill istället för att bara tänka på det. I slutändan handlar det om att göra någonting du gör inte gör nu för att förstå att du kan ändra ditt liv.

      Börja smått! Sätt av 10-20 minuter i veckan och ta en promenad. Känn inte efter, utan förbered dig dagen innan genom att lägga fram träningskläder eller bara ta på dig vantar och mössa och promenera en sväng. Kanske kan du sätta på en podcast eller någon musik du gillar?

      Motivationen får du genom aktivitet för tyvärr kommer motivationen inte till en genom inaktivitet.

      Var inte hård mot dig själv och möt dig där du är. Ibland kan det hjälpa en del att fundera över vad som tar emot och även att skriva ner det som känns positivt när det som planerades blev av.

      Det kan tyvärr vara så att du fäller dig själv genom att poängtera allt du inte gör/kan. Det blir mentalt tungt att hantera. Det är ju nu du behöver milda ord och uppmuntran. Försök att lägga mer fokus på att du har möjligheten. Vem vet du kan faktiskt vara inne i en depressiv period och behöver kanske stöttning i det?

      Tack för era svar. Gråtit så mycket ikväll, varit riktigt tufft. Tagit tavlett nu för att sova, ska läsa era svar och försöka ta in allt mer imorgon. Hoppas på en lite bättre dag då.

      Ta hand om er och trevlig advent❤️

      Brukar du planera? Annars är planering ett jättebra tips tycker jag, dvs att helt enkelt planera in det du vill ska hända i t.ex en kalender. Även att kanske fundera kring en målbild och ta små steg mot det, genom att planera hur du ska göra. Hur vill du att ditt liv ska se ut? Och vilka förändringar behöver du göra för att komma dit? Bryt ner det i små steg och gå i riktning mot det som får dig att må bra. Det har hjälpt mig som har autism och adhd iallafall.

      Massa fina tips redan, jag hoppas att du hittar din väg i livet (även fast den är lite krokig just nu) och kommer ihåg hur viktig just du är ❤️

      Lite tillägg till allt klokt som redan sagts: kanske kan du kontakta kommunen och se om du har rätt till stöd därifrån? Tex en kontaktperson (pga din diagnos) som hjälper dig att bryta mönster och tex komma iväg på skogspromenader. Här finns tex lite info om kontaktpersoner https://funktionsnedsattning.stockholm/olika-former-av-insatser/hjalp-i-vardagen/kontaktperson/

      Om du är aktiv på sociala medier kan det också vara bra att ”ta kontroll” över vad du konsumerar där. Ta bort perfekta konton med personer som har ”allt” och se om det kanske finns några konton inriktade på tex natur i en lättillgänglig och kravlös omfattning.

      Ta hand om dig och lycka till, du förtjänar att få stöttning och att få må bra 💕

      Gå till en vårdcentral och förklara läget, du kanske är deprimerad. Sådär ska man inte behöva må. Jag tror inte det räcker att hitta ett kul projekt eller liknande. På vårdcentral kan du få antidepressiv medicin och psykologkontakt! 🙂

        Ta din mobil till hjälp. Lägg in det du ska göra i kalendern så är det mobilen som tar tag i dej. T.ex söndag kl 13 så plingar det till med ”Gå ut till …” ( vad du nu har att gå till) eller ”Gå ut i 20 minuter” Bestäm dej för att du måste göra som kalendern säger. På så sätt kan du lura dej själv lite och komma igång men du behöver en gnutta disciplin att ta kalendern på allvar. Lägg även in mattider och kanske variera dagarna med olika grönsaker/frukt. Typ måndag ”ät middag +tomat”
        Lägg också in belöningar, ”Gå till kiosken och köp en trisslott/glass/nåt du gillar”. Skriv små korta saker första veckorna och fungerar det så utvidga tud och uppdrag. Du klarar det. Vi är med dej.

      Fick tips av en terapeut att minska på listan av saker man vill göra, dels för att man ofta har alldeles för mycket punkter på den och dels för att det är en viktig mental grej att få känns sig nöjd med att man lyckats med det man vill. Så kortare lista på mål tror jag är bra. Tex en timme i skogen i veckan kanske är mer lagom än varje dag?

    Smaskigaste s k v a l l r e t denna underbara vecka?

      Måste väl vara Ns polisanmälan på pappan till barnet och att det då är sant (hon har bekräftat).

        Vet någon vad han har gjort, vad han är anmäld för?

    Hur länge tycker du det är ok att vänta på att daten dyker upp?
    Jag tycker 20 minuter.
    Och om du gick efter det och han hörde av sig först då vad skulle du säga till honom?

      Jag hade inte varit glad om dejten dök upp 20 min sent. Men jag hade inte dömt honom så hårt om det var första gången. Livet kommer i vägen ibland. Om det hände igen så hade jag nog sagt tack o hej.

      I dessa mobiltider? Hade väntat i 10 minuter, smsat och frågat om han var påväg och om han inte var det så hade jag gått. Skulle aldrig sitta i en halvtimme och uggla i väntan på nån jag inte känner.

      Inte ens en minut avskyr folk som är så egenkär och dålig på planera sin tid. Inga människor jag vill ha i mitt liv.

        Det kan faktiskt hända saker som gör att man får förhinder. Men det vill till en riktig förklaring. Jag skulle ha satt mig en bit bort för att se om han ens dök upp, suttit i garderoben bakom några kappor och kikat.

          Då hör man av sig om någon väntar på en.

            Ja precis. Idioten har mobil. Har bara hänt mej en gång men kändes ju inte bra. Jävla skitkarl. Ursäkta men måste få skriva det. 🤪

          nervositet, t ex. Inget man ska klandra någon för.

            Så du skulle bara sitta där och vänta och vara tacksam om han öht kommer?

        Nån minut hit eller dit är lite skit samma, det kan vara trafikstrul eller vad som helst – man kan t.o.m halka på en isfläck och det drar ut på tiden med EN minut. Men att aktivt välja att komma sent är inte okej.
        Och skulle man bli typ 10min sen pga att spårvagnen är försenad eller vad det nu kan vara, så säger man ju det, allt annat är idioti.

      Alla har telefon, det är bara att ringa om man är sen. Allt annat är nonchalant.

    Jag önskar verkligen att min mans familj hade bott inom max 2h bilresa från oss så man kunde ses bara över en dag. Jag är så jädrans trött på att behöva åka omkring varje jul och semester och vara borta flera dagar med övernattning. Jag vill bara få vara hemma ifred och ta det lugnt när jag är ledig!!!

      Måste ni åka båda två då?
      Ni är ju individer, ni sitter väl inte ihop? Vill du stanna hemma så gör det, och han kan åka själv.

        Om de är familj med barn är det märkligt om en stannat hemma när man ska fira jul (om man inte är sjuk eller måste jobba). Har de inte barn är det självklart man kan fira på olika håll

          Jasså? Tycker jag inte. Barnet/barnen kan ju följa med.

      Bara säg nej.

        Tyvärr går inte det eftersom vi har små barn. Vill att de ska få träffa sin släkt såklart men hade räckt med en dag för mig.

          Men låt dem åka med pappan.

            De vill nog hellre fira med sina föräldrar

              Ja men stanna hemma tillsammans då.
              Annars kan man fira hemma som familj sen i mellandagarna åker den föräldern som vill åka iväg med barnen. Finns möjligheter om man vill.

          Kan du ta tåget hem tidigare?

      Strunta i att åka dit, ditt liv är för kort för att lida med svärföräldrar. Nej är ett fint ord, behövs ingen förklaring alls, bara nej.

        Det står väl ingenstans att TS ogillar sina svärföräldrar? Bara att det är jobbigt att de bor långt ifrån varandra. Oavsett så känns det som en ganska liten uppoffring att åka och hälsa på familjemedlemmar två gånger per år. Om det varit ens egna föräldrar som borde längre bort hade man nog knappast avstått att träffa dem vid jul.

          Ja men instämmer med Ts.
          Har mina svärföräldrar 4 timmar bort.
          De bor litet så vid jul och ngn mer gång, typ sommaren, så ska alla samlas. Och då ska man liksom knö in sig 7 vuxna och 4 ungar i en 3:a. Åka långt med småbarn och sen sova piss och trångt. Det är jobbigt men jag gillar ju de och vill ju träffa dem. Men hade såklart hellre sett att de bodde närmre. Eller att de kunde röra pp sig ibland.

            Kan ni inte ta in på hotell över natten?

              Haha nej. Helt oacceptabelt beteende i den kultur vi kommer ifrån. Man tar inte in pp hotell när man besöker sin familj. Man trängs.

                Du har ju ändå ett val men gör detta.

                  Ja såklart jag har ett val. Och då landar valet på att lida lite i det tysta för att inte förolämpa mina svärföräldrar som är fina och gästvänliga personer men råkar bo litet.

                    Men nu var det inte i det tysta, du gnällde ju här 😄
                    Ja du får du stå ut med det där då, jobbigt att lida när det finns en enkel lösning.

                      Haha omg. Det är ett uttryck. Jag klagar ju inte inför dem. Om jag nämner det i ett anonymt forum är det absolut ingen skada skedd.
                      För dig kanske det är en ”enkel” lösning att förolämpa dina svärföräldrar för att det är jobbigt att sova på en luftmadrass. Men jag har lite mer respekt för dem än så.
                      Men jag vet att det ser annorlunda ut för svenskar hur man ser på det här med gästvänlighet och att va gäst i allmänhet.
                      Finns säkert många svenskar som också skulle tycka det va konstigt att ta in på hotell för att hälsa på släkten.
                      Du vet jag gör en massa saker hela tiden för att jag tänker att det blir det bästa, även om jag inte älskar allt med det. Allt från att vänta på min tur i kön, va med på julklappsleken på jobbet, gå till en restaurang jag inte är pepp på men samtliga 4 andra i sällskapet vill etc. Så funkar livet om man klarar av att hantera sociala koder.

                      Det går ju att ändra traditioner.

          Nej det är sant, får be om ursäkt, utgick automatiskt från alla skräckhistorier man läst på forum och att det är just jul gör inte saken bättre.

          Vi träffar dem fler gånger än bara 2 per år. Men just över tex jul när jag tagit ledigt från jobb vill jag vara just ledig och bara ta det lugnt

            Förstår dig helt och tycker du ska få göra det! Gör din grej.

      Känner med dig, har samma upplevelse men med min familj…
      Som tur är stannar jag hemma i år då jag är gravid! 😀

        Kan man inte förflytta sig när man är gravid? Märkligt jag måste ha missat det och då har jag ändå varit gravid två gånger, varav ett barn är född i januari dvs var höggravid över jul.

          Jaha. Nu är jag inte Mila, men också gravid och bf i januari. Barn nr 2. Vet inte om du kanske missat att alla graviditeter är olika? Jag har så jävla ont att jag absolut inte kommer åka 3 timmar till svärföräldrarna för att fira jul med dem.

          Gick jättebra för mig också som födde några dagar senare bara men alla är vi väl olika.

            Ja såklart är man olika. Va tacksam och glad över att du fick en graviditet där du klarade av att göra såna saker. Tro inte att du som person är bättre eller starkare än ngn annan för det.

          Men sluta! Hon kanske mår jättedåligt, har ont eller bara inte vill vara flera timmar hemifrån om hon ska föda när som helst? Så löjlig kommentar.

          1. Äger ingen bil.
          2. Har inget körkort.
          Så kollektivtrafiken återstår och då måste jag släpa en ganska stor väska på 2 bussar och 2 tåg. Dessutom mitt i den säsong som är full med covid- och influensavirus. Alla gör som de vill, själv orkar jag inte fysiskt att ta mig den vägen och vill heller inte bli smittad och riskera min bebis hälsa. Som tur är så förstår mina föräldrar detta och har själva sagt jag inte ska resa i detta tillstånd.

          Hehe detta kommentarsfält är alltid lika dömande. Alla tror de vet allt om någon för de läst 3 meningar om en situation.

            Du skrev att du stannar hemma för att du är gravid. Det var på den kommentaren du fick ett svar.

      Har ni plats, så det går att göra tvärt om? Makens familj kommer till er, ett par dagar i samband med jul t ex Så kan ni turas om.

      De får komma tlll er istället, om de är beredda att göra en uppoffring.
      Ni vill / behöver vara hemma. Ibland behöver man göra förändringar för att må bra.

        Sist liknande ämne var på tal skrev jag lite samma och fick höra att jag var en hemsk dotter som tycker mina föräldrar ska ta tåget till mig. 🙃

          Är dom typ 85 och sjukliga? Har ingen i släkten körkort?

    Camilla, den ca timmen det tar för er att spela in podden kan du väl låta bli att äta? Du kommer inte att svälta ihjäl pga det.

      🙄

        Jag håller med i sak även om det hade kunnat framföras lite trevligare. Det finns en anledning till att man inte äter i tv eller i radio när man har en mick framför sig – det är svinäckligt med folk som smaskar en rakt i örat.

          Hatar när folk smaskar, värsta jag vet…
          Men faktiskt inget som stört mig i podden 😅

          Vad anser du var otrevligt med kommentaren? Själv tycker jag att det är väldigt otrevligt att skriva att det någon annan gör, är svinäckligt.

            Jag tycker att den var dryg, lite dumförklarande. ”Du kommer inte svälta ihjäl på en timme”, jag är övertygad om att ts är medveten att både Camilla och exakt alla andra redan vet det.

            Ja, det får du tycka. Jag uttrycker mig generellt om alla som väljer att smaska mig i örat, inte Camilla specifikt. Och som sagt har radio och tv regler för det eftersom det är väldigt otrevligt. Vad man väljer att göra i en podd är såklart frivilligt, de kanske har en mysig fikastund samtidigt som de poddar och tycker att myset överväger lyssnare som stänger av.

              De kan ju alltid ha sin mysiga fikastund innan de sätter mikrofonen framför munnen.

              Vissa har svårt att låta bli att äta ofta, vilket gör kommentaren onödig!

              Du vet också om att hon har gjort en magsäcksoperation och det gör man inte pga. återhållsamhet gällande maten.

              Låt henne äta och blir det jobbigt får du helt enkelt stänga av. Personligen tror jag att Camillas extrema fokus på andra kvinnors smala kroppar är direkt kopplat till hennes egen syn på sig själv. Trist!

                Hon sitter ju för fasen och äter Djungelvrål! Jättenyttigt…not!

                Dummaste jag hört. Det är ju DU som sitter och sitter och insinuerar skit. Att smaska i radio/TV uppfattas ofta som äckligt. Kom inte med dina antaganden om hälsotillstånd.

          Men händer det ofta? Jag lyssnar inte på podden. Men om det t.ex hänt EN gång så är det inget att klaga på…känns som ett tillfälle att få gnälla lite på blogginnehavaren bara, den del är ju väldigt glada i att göra det.

            Det händer varje gång att Camilla smaskar i micken.

              Och det betyder att hon äter? En del pratar så.

              Första gången jag ätit i studion. 😁

                Sluta med det då!

                  Shit vad otrevlig du är.

            Rent krasst så räcker det med att det händer EN gång för mig, jag kommer inte lyssna på den podden igen. Av någon anledning är det tyvärr inte särskilt ovanligt i poddar. Om inte annat så kan det ju vara ett tips att ta till sig om man är en som pratar i poddar.

              Eller så gillar man läget själv eller slutar lyssna. Det är också alternativ…

                Jag skrev ju att jag slutar lyssna. Att läsa innan man svarar är ju också ett alternativ.

              Så himla logiskt. Hon åt en chokladbit en gång, jag kommer aldrig mer lyssna på henne. Suck.

      Håller med! Avskyr smaskljud och tycker det är ohyfsat att sitta och smaska när man pratar. Jag jobbar i skola och skulle ju aldrig sitta och tugga och smaska på nåt när jag tex har ett utvecklingssamtal. Äta får jag göra på min rast.

        Ja, det visar på att man inte tycker att de som måste lyssna på smaskandet är värda att visas respekt.

    Vad skriver ni för yrkestitel på cv/linkedin?
    Jag upplever ofta att man har en befattning på pappret men att arbetsuppgifterna inte speglar det fullt ut.
    Tex det står i ditt anställningsavtal att du är administratör men dina arbetsuppgifter är mer som en ekonomiassistent? Skriver du då administratör eller ekonomiassistent på ditt cv?

      Jag skriver titeln jag har blivit given. Om jag har andra uppgifter utöver min titel så ser jag till att förklara dessa inom mitt CV. Men jag tror inte att det är lämpligt att ändra sin titel på sitt CV. Tänker om den nya arbetsgivaren ska verifiera anställning med ditt förra jobb t ex.

      Självklart ska man skriva den titel man blivit tilldelad. Har man man även andra arbetsuppgifter så kan man utveckla det i sitt CV.

      Den titeln arbetsgivaren gett mig. Allt annat är otänkbart tycker jag.

      Jag fattar verkligen inte Linkedin. Ska jag följa folk jag jobbar med, eller hur bygger man nätverk?

        Ja, man följer tex kollegor, gamla kursare, branschkollegor man möter på olika event.

      Titeln på min anställning. Sen kan man ju beskriva vad titeln innefattar mer specifikt om man vill.

      Linkedin? Är det någon app jag missat?

        Google is your friend

          Google? Vem är det?

      Jag la faktiskt till koordinator plus området jag jobbade inom när jag sökte mitt andra jobb eftersom det var till 90% det jag jobbade som. På pappret var jag bara kundtjänstarbetare eftersom de ville hålla nere lönen förmodligen. Det var absolut en vit lögn i cv:t, men var ju det jag arbetade med och så fort jag la till koordinator så fick jag flera intervjuer och jobb, är nu chef inom det området.

    Lyssnar ni på Not Fanny Anymore? Jag fick lite ”hjälp” känslor när det går så fort fram i relationen… liksom… är killen verkligen pålitlig? Vad tror ni som också lyssnar?

      Nej men jisses, sån skämskudde när killen var med. Det var ju ganska tydligt att han inte har bearbetat sin skiljsmässaoch bär på en del bitterhet mot exfrun. Som då har varit tråkig och isolerat honom från omvärlden (stackars lilla man som helt saknar initiativförmåga då).
      Men nu, nu mår han toppen, med Fanny som hotar att göra slut hela tiden. 😂
      Japp, kommer nog hålla.

        Hotar att göra slut hela tiden? Låter crazy. Gör hon det?

          Hon skulle försöka sluta med det. Som ett skyddsbeteende av att ha blivit dumpad förr

          Hon har ju inte haft det lätt med killar innan om man har lyssnat på tidigare avsnitt.

          Men ja ibland är det inte alltid bra att det går fort men ibland är det rätt. Att bearbeta ett dåligt förhållande/äktenskap kan man nu göra samtidigt som man börjar träffa någon, tror dock framförallt killar är dåliga på att bearbeta utan bara kör på.

          Lät så tragiskt när han sa hur ensam han har varit. Jag har dock inte lyssnar klart än så kanske ändrar åsikt sen 😉

    När började ni låta era barn ha skärmtid? (All typ av skärm. Jag märker att vissa av någon anledning inte räknar tv.) I vilka situationer? För att distrahera, undvika känsloutbrott, som en mysig grej tillsammans? Berätta gärna! Kul om ni skriver när barnen är födda också.

      Vår dotter blir 2 i februari. Hon levde helt skärmfritt fram tills för typ 2 månader sedan. Sedan två månader tillbaka har hon fått titta på tv när hon varit sjuk och haft feber vid något tillfälle, samt titta på Daniel the tiger i bilen när vi ska köra någonstans.

      Vi hade tänkt att hålla ut tills hon blev 2 men nu blev det såhär.

      Född -21. Sett tv ibland sen hon var drygt 2 förutom om TVn stått på med nyheterna när vi tittat. Nu är hon snart 3 och kollar tv nån timme några dagar i veckan. Vi har ingen platta, kommer aldrig köpa någon, och hon får inte använda våra mobiler

      Tv/film är ju skillnad pga passiv aktivitet, ger inga dopaminkickar på det sättet som en aktiv skärm ger.

      Började när barnet va ungefär 20 månader. Det va ett år sen.
      Det kom sig av att min sambo genomförde en svår operation och var helt sängliggande i cirka 5-6 månader. Så då fick barnet börja titta på tv en stund i soffan med pappa efter middagen. Cirka 30-45 minuter. Det kör vi fortfarande på. Samma rutin. Ingen övrig skärmtid. Har vid enstaka tillfällen låtit honom titta samma tid om vi är iväg, typ om vi äter middag pp restaurang kan han ha sin tv-tid där eller i bilen på vägen hem.

      Jag tycker inte att TV och iPad går in under samma ”kategori”. Av flera anledningar men bland annat är TV något man kan sitta och titta på tillsammans hela familjen, man är inte så nära skärmen, osv.

      Men som svar på din fråga: mitt äldsta barn tror jag att jag satte på Babblarna på min mobil så hon fick se en musikvideo medan jag gjorde frukost på morgnarna. Då var hon kanske 7-8 månader.

      Sen när hon var kring 1 år minns jag att vi slog på de där klippen där det är fyra vuxna som dansar och sjunger olika klassiska barnlåtar på TVn i sovrummet när hon vaknade, så vi kunde ligga kvar i sängen typ 20 min.

      Sen när hon var 1,5-2 år började vi kolla lite filmer på TVn. Vi kunde tex se en film tillsammans för att varva ner lite efter förskolan.

      Nu är hon 3 och får kolla på TV när hon ber om det typ 🤷🏼‍♀️ hon gillar att se barnfilmer såsom Askungen, Nicke Nyfiken, Paw Patrol och sånt. Men också djurdokumentärer. Vissa dagar blir det mer och vissa dagar knappt nåt.

      Lillebror är bara 5 månader och han ser inte på någonting. Försöker att vända bort honom om storasyster ser på TV men det händer att han har blicken på TVn en stund..

      Högst oklart varför jag hamnade i modd… trist när man lagt tid på ett utförligt svar.. aja

        Vad bra man kan få antibiotika via nätet. För urinvägsinfektion. Fick meddelande att det var insatt på apoteket. Och ok 100 kr. Slippa springa till läkare. Jag är jättenöjd.

      Våra är 5 och 6 och får kollamca en timma på lördagsmorgonen. Kanske en film i veckan utöver det.
      Annars inget mer.
      Blir ju mer o mer med skolan sen ändå.

        Vill ni vuxna inte heller kolla mer än så?

          Finns väl mycket som vuxna gör som för det inte är lämpligt för barn att göra?!

            Kan väl få fråga ändå?

            Är väl iförsig inte direkt ”olämpligt” för en sexåring att kolla lite mer tv än en timme i veckan ifall hen gärna skulle vilja det.

          Var frågan till mig?
          Nej, vi kollar inte särskilt mkt alls. Sitter med barnen och sen kollar vi kanske på ngt avsnitt av en serie ngn gång i veckan.

          Vill inte att barnen har så mkt skärm under de formativa åren.
          Nu blir det ju mer o mer skärm i skolan och säkert hos kompisar när de blir äldre, och då känns det bra att de inte kollat så mkt som små.

          Vi har fullt upp med annat också.:)
          Tränar, och sen läser vi mkt och ja, tiden finns inte till för att titta så mkt.

            Aa frågan var till dig. Var bara nyfiken om liksom hela familjen var rätt ointresserade av TV och sånt 😊

      Mina barn har börjat intressera sig för tv vid kanske 16 månader, så då har de kollat på allt möjligt som finns på SVT barn eller några som sjunger på Youtube. Vissa dagar kollar de inte alls, andra dagar kan de kolla flera timmar i sträck. Är ute med mina barn varje dag och gör många andra aktiviteter varje dag så har inga problem med att barnen kollar tv när de känner för det.

      Trodde att TV räknades med som skärm men det kanske inte är samma sak som platta?

      Tror sonen började intressera sig för TV när han var ca 1 år. Nu är han snart fyra och tittar på TV på morgonen när han vaknar och äter frukost. Nu på vintern när det är mörkt/kallt brukar inte sonen vilja vara ute mer när jag hämtar honom (De är ute nästan hela dagarna på förskolan) så då åker TVn på nästan direkt vi kommer hem vid 16 och sedan bygger vi lego/bakar/pysslar/vadsom medan TVn visar musikvideos eller barnprogram.

      Jag trivs med bakgrundsljud hemma, men försöker tänka på att stänga av TVn några timmar här och där så sonen inte blir lika ljudberoende som jag själv är. När det är lite trevligare ute brukar TVn kommer på ca 18-19 efter att vi varit ute en stund. Helgerna är likadana.

      Vi spelar en del TV-spel tillsammans. Jätteroligt och känns som en trevlig aktivitet att göra tillsammans! Har TVn som distraktion ibland när maten måste på bordet snabbt och sonen inte orkar/vill hjälpa med maten. Annars är det bara trevlig aktivitet tillsammans och vi pratar om vad vi ser.

      Han har en platta men använder den bara när vi kör bil långt. Han frågar aldrig efter den och är inte särskilt intresserad av den ens när man hade önskat det (t.ex. vid lång biltur…). Våra mobiler får han aldrig använda.

      Från att hon var ca 1,5 år kunnat titta på lite filmer eller serier ihop, men hon har aldrig visat något större beroende eller kunnat ”fastna” vid teven så det har inte känts som någon större deal. Nu har vi inga begränsningar, men det kan också gå flera dagar utan att hon sitter vid teven alls. Inga andra skärmar, tex iPad eller telefon får hon använda förutom på förskolan. Hon är tre år.

      Har en 1-åring som levt med att tv alltid är på i bakgrunden på tablå-tv när vi nu är hemma. Typ nyhetsmorgon. Har dock aldrig upplevt att denne desto mer kollar på den annat än slänger ett litet getöga ibland.
      Inga andra skärmar. Varför? För att jag tycker det är trevligt med något igång i bakgrunden när jag är hemma.

      Kallas att bli uppklädd, instruerad och filmad av mamma som skärmtid?

    Okej vad gör man. Jag har alltid drömt om att gifta mig… min sambo vill inte. Vi har ett barn tillsammans. Han har vetat att jag alltid har drömt om detta och tvärtom. Sedan vi fickbarn har detta blivit ännu viktigare för mig, men han är lika tvär. Är det bara att gilla läget..?

      Är det det att han inte vill gifta sig eller att han inte vill ha en stor bröllopsfest?
      Vilken del är viktig för dig? Firandet eller praktiska fördelar av att vara gift med den man har barn med?

        Han vill inte gifta sig bara. Anser att det ej är viktigt men för mig är det så viktigt..

        Jag bryr mig inte om ngn fest eller att det ska bli en överraskning. Eller fördelarna med det heller egentligen. För mig är det symbol för kärlek. Och vill veta samma efternamn som en familj.. känner mig rätt ledsen pga detta

          Om det är viktigt för den ena så bör man självklart ställa upp? Att det ”ej är viktigt” för honom är liksom inget hållbart motargument, då kan han ju lika gärna gifta sig.

            Håller med. Jag vill inte gifta mig. Men hade jag älskat någon, som jag också valt att bo med och skaffa barn med och det var viktigt för den personen, så känns det självklart att jag ”ställt upp” så att säga. I synnerhet om det inte var viktigt för personen med något stort bröllop och fest.

            Varför skulle hennes vilja vara viktigare än hans? Nu råkar jag själv vara för äktenskap av såväl romantiska som juridiska skäl, men varför ska den som gillar äktenskap ha veto?

              Varför skulle det vara den andra som har veto?

                För att man inte kan tvinga in någon i äktenskap, punkt

                  Nej, men man kan välja att lämna en så envis typ som fixar att skaffa barn med en men inte att vara gift med en.

                  Skillnad på att vara emot det och att inte tycka att det är viktigt. Är inte familjen viktig för honom och vad de vill?!

              För hon är den enda som har just viljan och önskan att gifta sig?

              Han anser däremot att det inte är viktigt för honom, men för henne är det viktigt och då bör det prioriteras. Vill man inte stötta sin partner i sådant är viktigt för hen?

                Precis som det är viktigt för honom att inte gifta sig menar du?

                  Äktenskapet var väl snarare oviktigt för honom.

            Jag tänker tvärtom. Ett nej är alltid ett nej och viktigare än ett ja. Vill man inte ha den juridiken så vill man inte och ska man avtala bort den kan man ju likväl låta bli att ”gifta sig” och bara bära en ring.

              Men varför leva och ha barn med någon man vägrar gifta sig med? Vad är ens anledning?

          Du har drömt om att gifta dig men vill inte ha fest el nåt, du kan avstå det men vad har drömmen varit? Acceptera att han inte vill gifta sig

            Fast gifter man sig för den stora festen?

      Varför vill han inte?

        Ja det vore ju intressant att veta.

      Du visste ju att han inte ville innan ni skaffade barn och var uppenbarligen okej med det.
      Du trodde att han skulle ändra sig efter att barnet var fött?

        Man kan själv ändra sig .

        Exempelvis för att man förstår att det ekonomiskt för barnen är klokast att vara gift.

        Så man kan tycka att det är ”lite viktigt” innan barn och sedan JÄTTEVIKTIGT, även om man känt till partnerns ståndpunkt.

          Absolut. Frågan hon ställde var ju om det bara var att gilla läget för henne och så är det ju. Han har varit ärlig med att han inte vill gifta sig och då får hon ju helt enkelt acceptera det.

          Fast för barnen är det ju bättre ekonomisk om föräldrarna inte är gifta, då ärver ju dom dödsboet direkt.

            Hur ekonomiskt bra är det om din mamma måste köpa ut bostaden ifrån dig som 10 åring när din pappa har dött? Hon kanske inte ens kan de eller får lån och ni måste flytta. Byta skola. Vänner osv.

            Barnen ärver ju oavsett sen när båda inte finns mer.

              Men barnen får ju fortfarande sin del rent ekonomiskt. Har man själv sattit sig i den sitsen att man har så höga lån att man inte kan köpa ut eller behålla sin bostad om något händer, typ skilsmässa, en blir sjuk osv. Så känns det ju som att man ändå har det ganska otryggt ekonomiskt.

                Jag kan i dagsläget inte köpa ut hela vår bostad om det skulle krävas. Och samtidigt ha en bra vardag med två småbarn. Det är väl den största anledningen till att de finns försäkringar som går in och täcker upp (om man har tecknat sådana) vid dödsfall?

                För vår gemensamma inkomst i en storstad så har vi de bra, men skulle jag vara tvungen att köpa ut mina barn så hade de inte gått. Nu är vi gifta & vi har flera livförsäkringar som ska täcka upp i värsta fall – men uppenbarligen har inte alla tänkt så. Tror heller inte det är en ovanlig situation. Vi är i början av vårt vuxna liv, skillnad om 20 år när mycket är avbetalt.

            De får förmyndare (heter det så för ekonomin?) om de är under 18

        Samma sak gäller ju åt andra hållet. Han visste att hon ville innan dom skaffade barn o var uppenbarligen ok med det

        Fan vad dryg du är Ulrika! Så märkligt att människor idag kan skaffa barn med någon dom inte känner efter 5 minuter men gift sig med sin sambo och i det här fallet barnets mamma vill man inte. Ett barn är ett betydligt större åtagande för livet ut vill jag påstå.

        M. Hade förklarat att jag blir sårad och talat om fördelarna med att vara gift när man har barn tillsammans. Om han inte tycker det är viktigt, säg att det är viktigt för DIG! Kram

          Dyg för att man är rak och ärlig? Men herregud.
          Han ska väl inte behöva göra någonting som han inte vill vilket han har varit öppen med från dag ett.
          Om situationen hade varit omvänd att det var HON som inte ville gifta sig så hade det låtit helt annorlunda.
          Hur kan man ens vilja ”tvinga” någon till ett giftemål? Är det kärlek?

            Hur kan han inte vilja ge barnet den trygghet det är med gifta föräldrar!? För ja, det är en trygghet för barnet om något händer den ena föräldern.

            Hål i huvudet om man inte kan gifta sig med sin sambo och mamman till ens barn. Är det kärlek? Låter bara idiotiskt.

              Ja och det oavsett kön på den dåren.

            Är det kärlek att vägra ”bara för att”?
            Hon gav honom ett barn, han klarar nog att stå en kvart i kommunhuset.

              Gav ett barn är väl fel uttryckt, det var ku hans spermier

                Ja, hon tog ett litet mikroskopiskt yngel och inkuberade det tills ett livs levande barn ploppade ut. Eller, slet sig ut likt en demon som kryper ur en liten tv.

      Jag tycker det är så konstigt att man kan leva ihop och ha barn ihop men inte vilka gifta sig. Liksom, vad är det som hindrar honom? Han är ju redan stadgad med dig.

        + 1 på den! Man ser vissa skaffa barn efter 5 minuter men gifta sig det är för stort åtagande 🤔🫠

        Ja, om man barn ihop bör man verkligen gifta sig! Man kan skriva äktenskapsförord om man är osäker på om det är för livet.

          Behöver inte enbart vara därför man skriver äktenskapsförord.

          Om det slår slint för mig någon gång och jag väljer att gifta mig kommer det utan tvekan finnas äktenskapsförord. Jag är mer lojal gentemot mina syskon än någon kärlek som gör inträde i mitt liv som vuxen. Mina syskon har gjort så, de som är gifta. Skulle mina syskonbarn längre fram behöva ekonomiskt stöd, skulle jag inte tveka att kliva fram om det hade behövts…men en partner som behöver ekonomiskt stöd, not so much!

            Partner som behöver ekonomiskt stöd? Hahaha va? Det handlar väl inte om ekonomiskt stöd

            Är du gift eller sambo så har du ekonomiskt ansvar för en partner..

              Alltså du kommer inte ifrån det. Och varför skulle man? Man är ju två i sin situation, blir partnern arbetslös eller sjuk så vägrar man ju inte betala grejer liksom..

                Jag lever inte som normen! Ni svarar utifrån normen.

        +1 på den

      Ja, du har två val. Lämna honom för att han inte vill gifta sig eller förbli ogift. Tvinga honom kan du givetvis inte. Hur roligt skulle det ens vara om han inte vill? Frågan är väl bara vilket som är viktigast. En ring på fingret eller en kärleksrelation med just honom?

        Eller vänd på det, om det är så viktigt för henne är han beredd att förlora sin familj för att han inte vill gifta sig? Om det inte spelar någon roll för honom men är viktigt för henne.

        Eller så frågar man honom den frågan, är familjen eller att vara ogift viktigast?

          Men menar ni verkligen detta? Som ett ultimatum? Vem tycker att äktenskap är så viktigt att man bryter upp familjen för att killen inte går med på att gifta sig?

            Vem bryter upp en familj för att man inte vill gifta sig? Det är vad han gör i så fall.

              Du måste skoja

                Nej. Omhon ställer ultimatum och han står fast vid sitt val så väljer han det före familjen. Med precis samma retorik som du själv använder.

      Jag hade faktiskt inte släppt det. Du har burit ett barn åt honom. Gått igenom en förlossning. Givit honom en familj. Det enda du vill ha i utbyte är en underskrift som bekräftar, svart på vitt för hela världen att se, att ni är en familj.
      Du kan kompromissa med att inte bära vitt, skippa bröllop och ta hand om det administrativa kring vigseln. Så kan han se det mer som ett möte.
      Om han tvärvägrar så bör ni träffa en parterapeut för att reda ut situationen. Visa att du inte ger dig.

      Träffade en kille för många år sedan som sa att han aldrig skulle gifta sig. Jag sa att det är det enda sättet han kan vara med mig officiellt, annars anser jag mig själv vara singel. Plötsligt var det bara onödigt men att han kan tänka sig en liten enkel vigsel. Det blev inte vi av andra anledningar men man får stå på sig.

        Bättre att välja någon man är kompatibel med. Varför tjata sig till en vigsel? Det ska vara något fint och betydelsefullt för båda, men hur kul är det att sitta med en ring som man har tjabbat sig till?

        Varför inte välja någon som drömmer om detsamma!?

        Framförallt viktigt juridiskt när man har barn. Oklart varför man aktivt vill va sambo när man har barn. Rent juridiskt dvs

          Vad menar du är bättre juridiskt för barnen om föräldrarna är gifta?

            Om man dör till exempel får barnet en förmyndare som ansvarar för arvet från föräldern. Så man själv inte kan bestämma över hela ekonomin.

              Även utan giftemål får bröstarvingar förmyndare som ser över tillgångarna (OM tillgångarna överskrider en viss summa). Även under en hög summa, får t.ex. en tonåring inte disponera sina pengar fritt utan det är vårdnadshavaren som avgör om uttag från sparkonton/fonder osv. får ske eller inte. Ponera att kvarlevande förälder skulle försöka sätta sprätt på pengarna som barnet har, går det att åtgärda retroaktivt.

              När myndighetsdagen inträder kan det myndiga barnet bestrida hur det har skötts om den upptäcker oegentligheter. Det är inte helt låst nämligen!

              Föreställningen att barn står utan arvslott trots att de är bröstarvingar, när föräldrarna är ogifta är okunskap. Det står inte någon förälder fritt att slösa upp sitt barns arv, oavsett ålder. Däremot kan barn som har gifta föräldrar bli av med en hel del, eftersom arvet tillfaller den gifta föräldern primärt och en mindre procent tillfaller bröstarvingen. Barnet ärver inte 50 % av föräldrarnas fastighet om de äger någon sådan, utan den tillfaller den kvarvarande maken/makan OM inget äktenskapsförord finns som reglerar det hela. Finns inget får bröstarvingen del av arvet först när den kvarlevande föräldern har avlidit.

              Försäkringar däremot, där kan det vara till gagn att vara gifta för maka/maken och eventuell avkomma.

        Fast det är väl nu inte så att man bär ett barn åt någon annan eller ger någon en familj. Förhoppningsvis var det ju något hon också ville ha.

          Han också förhoppningsvis.

      Måste du gifta dig ”nu” då? Vet flera stycken som gift sig efter måååånga år tillsammans, inte för sent liksom.

    Avslutade middagen för typ en timme eller två sedan, men är fortfarande hungrig. Maten är slut och jag orkar inte riktigt ta tag i nåt. I-landsproblem jag vet.

      Drick vatten eller ta nån frukt/snacks.

      Mikra gröt.

    Jag har signat mig för viktväktarna!

    Körde en gång innan mitt tredje barn och gick ner fyra kg på tre veckor och sen blev jag gravid så la av.

    Har nu köpt deras erbjudande och tog med coach vilket jag aldrig gjort, ska bli spännande och appen gillar jag!

    Ska starta 1/1!

    Men har glömt bort, hur börjar jag?
    Bara pang på eller har ngn tips?
    Hur mkt gick ni ner?

    Jag är 1.67 lång, väger 73 nu. Vill ner till 65.
    Om det är ngn viktig info😄

      Skriv i deras forum. Bra stöttning där.

        Aha!! Bra tips! Tack!

      Mitt bästa tips är att ju längre viktnedgången tar desto bättre t.ex. 7 kg på 1 år är toppen. Tycker det är hål i huvudet på folk som med flit vill gå ned i vikt snabbt och därmed ökar risken för jojo-bantning och sabba kroppens förmåga att behålla nya vikten.

    Sedan en vecka tillbaka har jag haft en vagel på insidan av övre ögonlocket. Den syns alltså inte men ögonlocket är rött, lite svullet, värker och det är någon liten knöl mitt på. Det syns inte så mycket men gör ont och synfältet blir grusigt ibland.
    I förrgår hade jag en arbetsintervju hos ett stort företag (sökt tjänsten läänge) och ville inte sitta där osminkad med ett rött j*vla öga så jag sminkade mig som vanligt. Gissar att det inte var så bra men gjort är gjort…

    Det jag undrar nu är om jag måste slänga mitt smink och de sminkborstar som varit i kontakt med vagelögat?

      Måste och måste. Jag hade slängt sminket.

        men va? en vagel är en inflammerad talgkörtel, varför skulle hon slänga sina sminkborstar pga detta?

          Jag sa verkligen inte att hon måste göra det. Jag sa att jag hade gjort det.

            och jag frågar varför

      Nej det måste du inte.

      Det vet jag inte, men köp en vagelkräm så det inte blir något permanent fel. Jag skulle slänga dem i alla fall.

      Hade en inkapslad vagel vid fransraden som bara blev större och större. Som en liten bula typ. Var iofs inte besvärad av den, men rent estetiskt störde det mig.

      I samband med en rutinkoll hos en ögonläkare beklagade jag mig. Sagt och gjort, fram kom bedövningssalva och en skalpell och eländet försvann på två röda. Helt smärtfritt och inga ärr. Rekommenderas om den inte försvinner av sig själv!

      Tack för svar allihop 🙏🏼☺️

    Är en tjej på under 30 år, som redan kan se gråa hårstrån(??!!) får panik! Någon som varit med om samma, blev ni helt gråhårig på 30 årsdagen eller avstanna det 🙈😂 svårt att acceptera detta. Orkar ej färga håret heller. Finns det någon annan bra lösning?

      Redan och redan… Finns väl många som blir rätt gråa långt innan 30. Särskilt mörkhåriga personer.
      Men vad tänker du dig för annan lösning än att färga? Hittar du en bra färg du kan köpa på Ica så är det knappast jobbigt att göra emellanåt för att slippa de grå håren.

      Ett hår med gråa strån visar på att du börjar ha mer livsvisdom. Så gläd dig med din utveckling!

      Inte så ovanligt att få gråa hårstrån innan 30… många blonda märker ju inte ens när de får det. Vi mörkhåriga märker det tidigare 🙈

      Färgbomb i duschen?

      Raka dig?

      Nej men på allvar, det finns ingen lösning om du inte vill färga håret med jämna mellanrum. Själv ser jag framemot mina första vita hårstrån! Att du skulle bli helt gråhårig inom en månad är inget du behöver oroa dig för.

      Du behöver koppar.

      Började få gråa hårstrån vid 25, blev stressad och tänkte nu går det utför. Sen hände det typ inget mer, var fem år sen! Så var inte orolig. Jag har lite gråa hårstrån om man letar noga men verkligen inget som stör mig i denna utsträckning och det har inte eskalerat 😀

      Du kommer inte vakna upp på din 30-årsdag och vara helt vit…jag har gråa hårstrån, absolut ångest över det. Färgar dock men jag är brun/svart naturligt så det känns som att de där stråna lyser. Det är jobbigt.

      Jag fick första då jag som 24 blev gravid, efter det har det kommit mer och mer 😅 nu 34 och har ju rätt många men det är helt okej 😊 rynkor har också börjat dyka upp men skadar inte det heller! Tänker inte börja med botox och färga håret gör jag väldigt sällan,läs ca 1 gång per år! Livet leker ändå!

      Jag fick de första runt 25 år. Tio år senare slutade jag färga och har nu grå slingor (de första åren med utväxt är det bara att härda ut), tycker det är snyggt och får ofta komplimanger. Det konstanta färgandet pga gråhårfobi många ägnar sig åt känns rätt dumt och onödigt.

    Är det snålt att inte ha fri bar på bröllopsfest?

      Ja! Eller..tycker det är okej att bara ha öl och vin fritt om man vill spara in.

      Nej! Tycker det är dock det är snålt om man ska betala vin osv till maten. Men helt ok att säga ex ”vi bjuder på tre enheter, om ni vill ha mer kan ni betala i baren” 😊

      Nej.
      Men dryck till maten hör till.

      Beror helt på typ av bröllop skulle jag säga

      Tycker inte det! Dryck till maten ingick på vårt bröllop och sen kostade drinkar, öl o vin i baren efteråt. Inga jättesummor, men kändes bra att det kostade lite för då känns risken mindre för att gästerna blir för fulla 😅

      Som bröllopsfotograf upplever jag att det inte blir lika mycket svinn när man får betala en liten (eller ”vanlig”) slant för sin egna dryck på festen. Annars e de lätt att en burk hamnar här och där och så e de bekvämare att hämta en ny istället…

      Men dryck till maten ”bör” ingå, annars informera om det innan

        Håller med. Fri bar medför risken att gästerna slentrianbeställer och ställer drycken lite här var och beställer igen. Ta ut en mindre summa så håller folk hårdare i sina glas.

    Tycker MPs nya språkrör liknar Count Doku. Resonerar som honom också.

    Söker efter en bloggare – en tjej med kroatisk ursprung (tror jag) som är gift med en elitskidåkare (från Schweiz?), och de bor i Schweiz. De hade en son (kan ha fler barn nu). Det var många år sen jag följde henne och ”tappade bort” bloggen Vet någon vem detta är? Jag kan inte komma ihåg hennes namn eller hennes mans namn. 😖

      Andrea Lukic?

        Jaa! Tack!

        Eller nej 🙁

        Ändrat mig igen, det är hon. 😂

    Kan någon rada upp de positiva delarna med att dejta en kille som redan har barn sen tidigare? Jag är själv 28 år och har inte barn men vill ha egna i framtiden. Så finns det några fördelar med att dejta en kille som redan har barn? Känns som att jag endast kommer på nackdelar..

      Istället för att lista alla fördelar med man+barn, lista alla fördelar du ser i honom som individ.
      Sedan frågar du dig själv om han är för bra för att släppa pga ett barn.
      Men jag har egna barn och skulle väl gissa att du alltid kommer att vara nr. 2 vilket är en nackdel men det är också en fördel då du kan känna dig trygg att skaffa barn med mannen. Finnas allt för många som överger sina barn.
      Sen är män med barn mer seriösa (hoppas jag!) och ansvarsfulla. De leker inte och sköter sin ekonomi. De är väl också mer empatiska skulle jag gissa.
      Sen beror det faktiskt också på barnet. Finns supergulliga barn som känns mer som en liten vän och så finns det små monster. Jag hade inte velat leva med ett litet monster.

        Haha det sista stycket stämmer ju verkligen inte. Finns så många oseriösa pappor och även seriösa män utan barn, det är snarare en individfråga.

        Finns få fördelar där som kvinna. Underordnad och kommer bränna ut sig troligtvis, eftersom hon kommer förväntas att kliva in och ansvara för de emotionella behoven för de andra och även att hemmet är snyggt och städat. Noll anspråk på att ”uppfostra” barnen som oftast inte gör något fel. Det är en kvinnofälla och otacksamt att som kvinna gå in i ett samboskap med en man med barn.

      Jag dejtade nyligen min första kille med barn sen innan! Har tyvärr inte så mycket positivt att säga om jag ska vara ärlig, jag kommer nog inte göra om det.. Killen i fråga hade varit singel i typ 7 år så det var svårt att bryta deras rutiner, tex att barnet mestadels sov i hans säng, att barnet var väldigt bortskämt osv. Barnet var inte heller van vid att pappan hade någon annan med i bilden så det blev lite tonårsfasoner och utbrott.. Fördelen var väl typ att han tog väl lite mer ansvar jämfört med de killar jag träffat som inte hade barn, alltså han var bättre på att laga mat, städa, handla osv.. mer vuxen helt enkelt

        Har hört en hel del skräckhistorier där männen lägger av med den självständigheten när kvinnan gör sin entré.

        Tjejer bränn inte ut er för en mans skull!

      Nej, jag tror inte det finns några fördelar med det faktiskt. Enda fördelen är väl om du hittat någon du verkligen tycker om och så råkar han ha ett barn, men folk med barn sen tidigare som fenomen är knappast en fördel.

      Har inte själv dejtat någon med barn sedan innan men det positiva är väl att du redan nu får inblick i hur han är som förälder, och inte minst som separerad förälder. Hans förhållningssätt till barnet och barnets mamma säger väldigt mycket om honom som person.

      Nej. Spring!

      Jag gör och jag älskar både min kille (såklart) och hans två tjejer. MEN vi är särbos och jag kan inte riktigt tänka mig att flytta ihop med dem på riktigt. Jag har större barn men sisten flyttar hemifrån snart, kanske ändrar det något. Så mitt tips är att dejta honom och lär känna honom och barnet i lugn takt, forcera inte fram något hos barnet och låt dem ha sina rutiner så länge ni inte delar hem. Förr eller senare kommer barnet ändå att vilja sova ensam. Det kan underlätta om barnen som i mitt fall inte gillar sin mamma (tyvärr), då blir jag en person de gillar med bara normal ansträngning från min sida, och de gillar att se sin pappa med mig. Och anstränger sig i varje fall lite, när de inte glömmer bort sig 😉

    Jens Byggmark och Michaela Deler försöker REDAN sälja sitt nybyggda hus som blev klart i april efter en typ tre år lång process. De påstår att de vill bygga nytt igen men om man kollade på deras youtube-serie så såg man hur ansträngda de var av allt, de verkade inte alls tycka om processen. Vad tror ni är riktiga anledningen? För dyrt? Gillade inte det supersponsrade huset? Läget vid vägen som är fel? Tycker att det hela är SÅ konstigt. Detta skulle ju vara deras forever home.

      Jag håller med om att det är konstigt. Hon sa i podden att det ligger ute men att de inte måste sälja (med tanke på hur dyrt det är att bo där pga räntorna) men att allt är till salu till rätt pris. D.v.s. skulle de få dåligt betalt = säljer inte, bor kvar. Men får de ett bra bud kan de tänka sig flytta. Jag tror bara det handlar om ekonomiskt. Huset blev mycket dyrare än tänkt (så blir det ju alltid), räntorna gick åt h*lvete och de kunde inte ha något bundet på låg nivå utan allt, många miljoner liksom, har de med dagens ränta vilket blir sjukt hög månadskostnad. Sen är de inte ens klara med allt – de behöver ju anlägga uppfarten samt bygga trappa till entrén, bygga walk in closet, andra garderober mm. Mycket pengar kvar att hosta upp kanske inte känns så kul åren framöver. Och de har aldrig sagt Forever home faktiskt Michaela har alltid sagt att hon vill bo i stan igen sen när barnen är lite större. Men ja nog trodde man de skulle bo längre än ett år liksom i ett hur man själv byggt.

      Bra youtube-material att göra ett nytt bygge 😉

    Skall påbörja IVF, vill ha info från er som gjort!
    Vad önskade ni att ni visste innan? Hur gick det? Hur var er resa till barn?

      Vilken klinik? ☺️ Är gravid i v.34 med 4:e insättningen på första uttaget. Jag önskar att jag inte hade googlat så mycket utan litat mer på mina läkare 😅 Blev knäpp av att hela tiden fundera på om jag fått ”rätt behandling” eller om jag kunde gjort något annorlunda.

        Göteborgs ivf klinik, kör privat i väntan på remiss (eller bebis!)

          Rekommenderar verkligen Göteborgs ivf klinik! Efter 5 hela ivf behandlingar och 12 insatta embryon på annan klinik utan resultat så tog de äntligen min historia på allvar och efter en behandling och en insättning hos dem så har jag min lille bebis nu 🙂

            Åh vad roligt att höra!😍 tycker personalen har varit väldigt bra hittills 🙈

      Lycka till! 💗 Jag har gjort massor. Fick barn till slut men via äggdonation. Jag önskar jag vetat att det inte ”bara att göra ivf och så löser det sig” utan det är ändå många steg i processen där det kan misslyckas. Först ska du ju undersökas så allt ser bra ut inför IVF, alltså inget som direkt hindrar att man gör det. Sedan finns det olika sprutor man kan ta och lite olika dos, olika antal dagar. Din läkare kommer välja nån. Men googlar du har folk testat både den ena varianten och den andra kombinationen (olika kliniker/läkare ger olika samt från fall till fall). Det kan skapa en känsla hos en själv av ”är den ena medicinen bättre än den andra” om du fattar. Sen slutar vissa med diverse livsmedel etc för att öka chansen, gör livsstilsförändringar. Det upplevde jag också lite som en press att ”fan, gör jag allt nu eller ska jag dricka kaffe också eller träna mer fast inte för mycket etc etc etc”. Sen när du väl tar sprutorna är det väl lite osmidigt om man inte är hemma och måste ta med sig sprutor som ska hållas kylda och som ska tas en viss tid. Att ta sprutan kan svida lite. Sen när du väl tagit sprutor så är det uppföljning för att se hur äggblåsorna växer. Så en del sjukhusbesök blir det på tider som är lite svårt att planera i förväg. Besök då planering sker, besök vid start som baseras på när du får mens, besök för att göra ultraljud på äggblåsorna, besök för äggplock, besök för ev återföring. Så man springer ju fram och tillbaka på kliniken och kanske måste gå från jobb och vara helt flexibel för det. Sen kan det komma positiva och negativa besked för jämnan som kan kasta dig mellan hopp och förtvivlan. Först vid ultraljud så kanske de säger oj vad många äggblåsor eller oj inte så många äggblåsor. Sen själva äggplocket har jag inte upplevt som att det gör ont men det gör vissa andra. Men jag brukar gråta av medicinerna. Inte kul att ligga i ett rum med särade ben för massa folk. Lite stelt vart man ska lägga trosorna. Ha med din partner så ofta du kan på besöken som stöd. Efter äggplocket får du ligga och vila, köp med lyxigt gott godis och snacks, titta på nåt mysigt, ta din tid. De kommer meddela hur många ägg de lyckats plocka samt om de är mogna. Här kan ett positivt/negativt besked komma. Kanske blev det fler än man hoppats på? Kanske är det inga alls? Var beredd på dessa besked för det är inte alltid allt går super. Efter ett antal dagar kommer de meddela hur många av äggen som blivit befruktade. Kanske 90%, toppen! Kanske inget? Efter fem dagar får ni reda på hur många av dessa befruktade ägg som överlevt och fortsatt utvecklas. Ännu ett negativt/positivt besked på vägen – hur många blev det till slut som kan återföras/frysas för återföring? I mitt fall blev det oftast inga, trots att alla besked hittills varit så positiva, så det blev lite som en chock och det var så tufft.

      Om du får återföring så kan det ske direkt eller så måste du vänta en cykel. Att vänta kan vara jobbigt. Men vid återföring känns det ingenting alls. Däremot är ruvartiden faktiskt helt galet jobbig. Man tänker på det konstant dygnet runt och det tas graviditetstest alldeles för tidigt och man känner falska tecken osv. Det är jättetufft mentalt att gå och vänta på ett svar. Och kommer mensen så blir man förstås otroligt ledsen när allt detta hopp byggts upp. Väntan är ganska många dagar och det är jobbigt. Försök sysselsätta dig och kanske inte obsessa med det för mycket. Finns en podd – Ruvarpodden, gamla avsnitt men ändå, tips.

      Något jag hela tiden tänkte vilket hjälpte mig genom många år av detta var – en dag kommer vi ha ett barn. Jag vet inte hur men vi ska ha det på ett eller annat sätt. Det gav mig tröst men alla är olika.

      Något annat jag kan rekommendera är att vara öppen med att man gör ivf / är ofrivilligt barnlös för det tar bort mycket jobbiga känslor tycker jag. Inget att skämmas över. Men det är förstås en privat sak samtidigt. Jag brukade inte berätta detaljer om att ”nu kanske jag är gravid” för orkade inte dela med mig av besvikelsen varje gång när det inte blev något. Men man kan ju berätta generellt att vi får hjälp att försöka skaffa barn.

      Ett annat tips är att inte stanna upp livet. Hade jag gjort det hade jag förlorat många år. Man måste leva också. Och njut extra mycket av den där sovmorgonen du och din partner har när vännerna måste gå upp och ta hand om barn. Eller någon härlig semester ni har ihop. Ta hand om varandra och njut av livet. Jag kan se tillbaka på min tid som ofrivilligt barnlös som jättefina år med fina minnen och inte bara ett svart hål där jag stressade och mådde dåligt över detta. Vilket jag fasiken kunde gjort och som jag vet att många gör. Men jag är SÅ glad att jag lyckades inte glömma bort att leva trots denna motgång. För nu sitter jag här med mitt barn och allt blev ju bra till slut.

        Tack snälla för bra beskrivet!
        Är en grubblare av mig så skall verkligen försöka ta till mig av att göra roliga saker under tiden och uppskatta det!❤️

      Ta det lugnt! Ni kommer (med största sannolikhet) att bli gravida tillslut. Kolla inte upp för mycket utan ta ett steg i taget så blir det mer ”aha nu ska vi göra det här, sen det här” och sen får ni ta det därifrån liksom. Försök leva på livet som vanligt och boka in mycket annat så inte allt hänger på behandlingen. Men lättare sagt än gjort kanske! 😇

      Vi gjorde ivf (försökt själva i 2 år), fick ut 9 ägg, bara 2 blastocyster överlevde. Gjorde en ”färsk” insättning – tog sig inte, sen en insättning med det sista frysta embryot och då blev jag gravid med mitt barn 💚 Nu är hen snart 2 och vi ska väl testa lite först om det går att bli gravida med ett syskon på egen hand annars blir det ivf igen!

        Vad skönt att det ändå gick relativt snabbt när ni väl börjat ivf!
        Det är ju en process om det inte går på de första försöken också 💕

    Min två år äldre bror berättade i veckan att han ska ha sitt andra barn.. Även min syster som är ett år äldre än mig är gravid med andra barnet. Jag själv är 30 och har precis blivit singel.. Känner mig så otroligt stressad! Folk (inkl syskonen) tjatade om när jag ska skaffa barn redan när jag hade förhållande nyligen, detta gör ju inte saken bättre. Känner mig så otroligt deppig och misslyckad. Någon mer som är i samma sits? Funderar på att börja plugga bara för att ha något att ”komma med”..

      Internalisera inte deras livssyn, det enda de har gjort är att ha sex utan kondom.

        det handlar mer om att jag känner att jag ligger efter i livet, att det bara är motgångar just nu och att jag känner mig misslyckad eftersom jag hade velat vara på samma ställe som dom vid denna punkten i mitt liv

          Jag känner precis som du. Jag är snart för gammal för att få barn och jag försöker att inte bli bitter och avundsjuk på syskon. Medan jag inte lyckas hitta en enda kille som vill vara med mig och som jag vill vara med så skaffar de familj och hus och hela kitet, en efter en i syskonskaran. Känner mig så misslyckad och ensam. De tror att jag inte vill ha familj, saken är bara den att jag inte har någon som vill ha familj med mig.

            förstår precis ❤️

      Vill du ens ha barn då?
      Barn (eller utbildning) är inte allt, du är en fullvärdig och intressant människa ändå!

        tack ❤️ jag tror det.. men framförallt vill jag hitta någon att vilja skaffa barn med!

          Det finns så många i din sits, jag tänker direkt på mina två killkusiner. Den tredje brorsan har tre barn och fullt upp, men de är jättegulliga farbröder till dem och har verkligen förändrats. Leta efter någon som dem, som är i samma sits som du!

    Hur gör man med kollegor som inte går att ha en dialog med? Får skulden hela tiden för allt möjligt av en på mitt jobb, allt är tydligen mitt fel, och idag upplevde jag att det gick för långt och sa ifrån, tyvärr på ett för irriterat sätt och ännu mer tyvärr inför andra kollegor. Bad såklart om ursäkt efteråt. Övriga kollegor fattar vad som händer, som tur är, men inte personen det gäller. Skulle jag ta upp problemet direkt med personen så kommer hen bara att gå till motattack. Chefen är ingen idé att gå till, alltför konflikträdd och kommer inte att göra något 😔

      Har ni någon HR avdelning du kan vända dig till?

        Nej

      Fortsätter personen hade jag verkligen sagt till på skarpen, sedan så kan du skriftligen meddela din chef vad som händer och skulle han/hon inte ta tag i det så kan du kontakta skyddsombudet. Då har du bevis på vad som har gjorts och inte.

      Åh vad jag känner igen den typen av kollega. Tyvärr sitter det i personligheten. Se till att alltid jobba med en tredje person som inte är som den här kollegan, invig denne i din känsla av honom (henne?) och se till att ni tillsammans är en ”mur” mot hans skuldbeläggande.

    Undrar bara hur folk i allmänhet ser det, är en familj med 4 barn en familj med ”många ungar”? Nåt man reagerar på liksom? Undrar för jag är inne på min tredje graviditet nu men det visade sig vara tvillingar. Det var inte planen liksom.

      Fler än två tycker jag är ”många barn”.

      Ja det är fler än normen men eftersom du har tvillingar så är det ju ”okej” skulle jag säga den allmänna uppfattningen är! 😂 4 olika graviditeter är ju mer självvalt om du fattar vad jag menar

      Jepp, det tycker jag nog.

      Fint med många barn ju! Grattis!!

      Går folk runt och tänker på andra familjers ungar? Den enda gången jag har tänkt något är väl när man hör om dom med typ 12 barn, men det är ju inte mitt liv 🤷‍♀️

      Om ni får fyra och vill ha det är det ju perfekt antal för er.

      Haha jag gör absolut det, fyra barn är liksom gränsen för när det blir ”många” för mig. Reagerar på tre som att det känns mysigt med stor familj och blir imponerad. Fyra tänker jag oj oj. Men hade jag hört att det var tvillingar hade jag mer reagerar ”aha” för det hade kunnat hända mig!

      Det är ju fler än normen just nu, men det är väl bara fint att se! Men skulle inte säga att det är så många heller.

      Tror att jag i alla fall noterar mer huruvida de beter sig bra eller inte och inte om de är 3 eller 4 stycken 🤔

      Grattis btw! 💕

      Underbart med stor familj! Jag har 4 syskon och min man 3 och vi båda älskade att växa upp med många syskon, att alltid ha ngn att umgås med och nu har vi så kul när vi träffas och umgås alla i vuxen ålder med våra barn 🥰

      Det är miljöfientligt.

        Ja, så får man tvillingar kan man ju suga tillbaka en unge.

      Har en kompis med fyra ”självvalda” barn och de barnen är de i kompisgänget som är mest älskvärda och håller ihop bäst som syskon, det är så tydligt att alla finns där för varandra. Ingen konkurrens som det var mellan mig och mina två systrar, eller ointresse som det kan bli om barnen är för olika eller för långt ifrån i ålder.

        På riktigt, bryr sig folk om hur många barn är för många? Man bryr sig väl om att barn har det bra och får mat och inte stryk. Varför ska någon annan tycka nåt om hur många barn? Fyra är väl dessutom inte många. Möjligen om du inte kan sköta dem och de blir en belastning för samhället, då kanske du inte skulle haft några alls, men så är det ju inte. I Finland är det vanligare med tre än med två. Var glad över tvillingarna, det är inte alla som får.

      Varför spelar det någon roll vad andra tycker? Det är ditt liv, dina barn.

    Fy och usch, jag har ett ganska enormt bagage och hade äntligen tagit beslut att prata med någon om mina upplevelser och minnen. Jag berättar för den här terapeuten att jag inte kan börja från en öppen fråga. Det blir för stort och jobbigt, varpå hen lova att vi löser det. Så i fredags efter en vecka med ångest satt jag där och det blev en öppen fråga och jag bara slöt mig. Jag försökte berätta om tre saker utan respons, som om ja bara skulle fortsätta.
    Känslan av det misslyckandet är så vidrig, jag har försökt skydda mig själv så länge. Sen när jag äntligen försöker så blir det totalt misslyckande. Och jag går hem och mår skit.
    Jag önskar bara att någon skulle kunna lyssna och förstå hur jag fungerar. Men jag kommer nog inte våga göra om det igen.
    Vet inte varför jag skriver här men känner bara att jag behöver få ut det ur systemet.

      Berätta exakt för terapeuten hur du upplevde det. De vill verkligen att man gör det, så att kommunikationen kan utvecklas och att hen lär sig hur du fungerar. Nu verkar det ju inte varit ditt ”fel” heller utan kanske mest en miss i kommunikationen. Ge hen en till chans att försöka förstå.

        Tack för ditt svar.
        Jag har funderat på att berätta hur jag känner men det tar emot för jag har så svårt för det.
        Jag tyckte att jag var tydlig, att bara utgå från frågan ”vad skulle du vilja prata om” inte funkar, det kommer aldrig gå.
        Men kanske att jag någonstans var lite luddig

          Du kan prova att när du sitter hemma, skriva ner det istället. Så tar du med dig det till nästa möte. Kan vara en öppning tänker jag. Vi uttrycker oss ju olika, vissa trivs bättre att skriva och det kan vara lättare att komma igång på det sättet.

          Använd uttrycket ”öppen fråga” som du gör här. Det fattar ett proffs. Kanske ge förslag på den typen av frågor som du tycker fungerar? Och hur hon ska göra för att närma sig det svåra lite långsamt. Hon menar säkert inte att du ska börja med det svåra i sina öppna frågor, men för dig är det så det känns och det kommer hon respektera om hon förstår hur du upplever det. Lycka till!

      Om du har möjlighet, prova en annan! Du ska bara hitta en som passar dig. Känner igen mig så mkt i att inte kunna prata helt fritt. Behövde mkt mer hjälp eller vad jag ska säga. Det är tungt men så värt det när det blir rätt.

    Min erfarenhet är att man inte får så mycket respons. Kanske ett ”hm” eller ”berätta mer”.

    Alla terapeuter passar inte alla och ibland får man prova flera. Eller ge personen en chans till.

      Kom att tänka på en sak utifrån din kommentar. Har själv inte gått till någon, men min fd kk gick en period för han mådde skit pga sitt ex. När han berättade om sin psykolog och hur den svarade så lät det som att den la in för mycket personliga åsikter samt två satt och analyserade hans ex istället för att hjälpa kk:n. Gör såna det eller var det typ oproffessionellt av psykologen?

      (Kk:n tyckte iaf inte att psykologen var bra.)

        Är ju svårt att säga om terapeuten var oproffsig baserat bara på det du skriver. Vad innebar det att ”analysera hans ex” tex?! När jag gick i terapi efter ett uppbrott så pratade vi massor om mitt ex och hur han betett sig. Man kan ju ha kallat det för att terapeuten analyserade honom om man vill det, det handlade väl mer om att jag skulle se det på ett annat sätt än jag gjorde då mitt sätt att se det var destruktivt för mig.

          Men typ ”hon verkar xxx”, ”hon har gjort fel”, ”hennes nya kille verkar vara yyy”. Kan inte dra för mycket detaljer men killen ringde alltid mig efteråt och berättade vad psykologen hade sagt och det var ofta det lät så skumt.
          Psykologen hade t.o.m sagt att hon kommer komma tillbaka. I mina öron lät det så fel bara Men vet som sagt inte hur det brukar gå till hos en psykolog. Sen har jag ju bara det killen sa att gå på men utifrån det så lät det udda tyckte jag.

    Tror jag blir scammad på tradera. Köpt en laptop som visade sig vara defekt från en säljare med bara gröna. Först när jag ville göra retur så var säljaren tillmötesgående och sa att han skulle skicka en fraktsedel, vilket han aldrig gjorde. När jag sedan skrev efter en vecka att ingen fraktsedel kommit så svara han att han höll på att flytta & att jag kunde skicka paketet, och när jag frågar vart paketet ska skickas om han nu flyttade vid månadsskiftet så har han inte svarat på flera dagar.

    Men får väl skicka paketet och sedan polisanmäla om det inte hämtas ut eller om återbetalningen uteblir.

    Vad är ryktet om nicci? Som nicci själv bekräftar på sin insta?

      Att Andreas är polisanmäld för något han gjort mot nicci

      Utanför sovrummet?

        Obviously….

    Bästa snabbtorkande deon när man vill klä på sig direkt?

      Deo i sprayform. Fast det var längesen jag använde det så kan ingen sort. Rituals typ, men gillar alla jag provat.

      Älskar biotherm pure, använt i säkert 10 år. Upplever att det torkar snabbt, luktar väldigt gott (och inte för starkt) samt lämnar inga fläckar. Minus är väl priset, men brukar köpa på mig trepack när det är nedsatt vilket jag upplever att det är ganska ofta. Plus drygt!

    Bara jag som fastnat för erotiska noveller? Kan tipsa om Bubblan noveller (bubblan.nu) hursomhelst där jag personligen gillar novellerna om ”hotwife Erica” som jag blir väldigt kåt av då det passar in i mitt liv och min situation. Sååå nice!

      Najs ibland. Skriver hellre själv. Endast för mina ögon dock🤭🤭

    Sammanfattar min helg: Apotekarnes julmust😍🤤

      Den är sååååå god, ska bunkra upp med flera stora flaskor i kylen innan de slutar säljas för den här gången. 😄

        det är väl bara ett par veckors paus om ens det mellan julmust och påskmust 😂

          Ett par veckor är mycket.

        Min ica slutar sälja julmust jättekort efter jul (börjar dock i september) så måste typ också bunkra.👌🏼

    Lyckan i att Jocke Berg gjorde ett gästframträdande på Winnerbäcks konsert ikväll. Det kommer jag leva länge på. 🥰

      Det här är inget drygt menat, men varför blev det så mycket drag på grund av honom?
      Är det för att han var med i Kent?

      Kul att alla fick en glad överraskning!

        Dels för att han var med i Kent, dels för att ingen trodde att man nånsin skulle få se honom på en scen igen efter avslutet för 7 år sen och dels för att han varit med och skrivit och producerat Lasses nya skiva. Det var stort för oss Kent-fans.

    Har alltid haft mycket sexlust trots småbarnsåren och ett intensivt liv men sedan en tid tillbaka är den helt borta. Jag vill ha sex med min man men det är som att kroppen bara säga stopp. Jag har sista månaderna känt mig utmattad och stundvis väldigt nedstämd, kan det hänga ihop med det?

    Vad gör jag åt det här? För det är verkligen ett problem…

      Lös grundproblemet så kommer sexlivet av sig själv

    Har Paow spelat in en porrfilm med en ladyboy?

      Det är väl inte helt omöjligt. Säg vad den människan inte gjort.

        Jag tänkte på bilderna hon la upp med ladyboyen samtidigt som hon gjorde reklam för sin OF

    Nån som gjort fillers i tinningarna? Funderar på det men rädd att få kattögon.

      Jag har gjort det. Tycker inte det påverkade ögonen alls. Det som sker är väl att man får mer utfyllnad där och inte blir så insjunken. Men gjorde kinderna samtidig så blev väl mer lyft pga dem.

    Någon som stetriliserat sig? Ställde mig i kö för snart 3 månader sen så det borde trilla ner en kallelse snart. Hur går allt till innan?? Får man komma in på samtal ? Undersökning?

    Är 35 år om det har betydelse..

    Söker en bloggerska…

    30-35 årsåldern nu. Jobbade som flygvärdinna innan barnen kom. 2 (eller om det var 3) söner. Bodde först i hus i Norge.
    De flyttade sedan till lägenhet i Sverige kring Göteborg nånstans

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.