När jag kom hem kände jag mig så ledsen att jag gick och la mig igen och sov till 11.00. Innan jag somnade sa jag till Paul ”Jag tror att jag håller på att bli deppig”. Jag kände mig så otroligt låg. Varpå Paul svarade ”Nix, det är bara social baksmälla. Jag känner ju dig”. // Isabella Löwengrip
Jag kan absolut känna igen mig i det här Isabella beskriver med ”social baksmälla”.
Mitt behov av återhämtning ökar hela tiden, men jag ser det som själavård, snarare än som någonting negativt.
Hur är det med dig?
Föregående inlägg 
Jag hade fyra aktiviteter torsdag kväll till söndag kväll. Roliga saker förvisso men jag tog en semesterdag på måndagen för att återhämta mig.
I mitt jobb ingår en hel del konferenser, mingel osv. Tycker mig oftare höra att kollegor tycker att det är utmattande än tvärtom.
Tror det är vanligt. Men det har blivit någon grej man vill knyta hela sin person till, som om man är så unik och att ingen förstår en för att man behöver återhämtning.
Det är väl bra att folk äntligen ”erkänner” att det sociala kan vara utmattande.
Hellre det än alla superpower kvinnor som härjar runt och är helt ofelbara eller oförstående till att alla inte mäktar med allt.
Men ja, det är alltid jobbigt när personer hakar upp sig på en grej och maler på om den för att verka unik.
Oavsett vad det månde vara.
Jag tror inte att det handlar om att våga erkänna något. Jag tror helt enkelt att samhället så som det ser ut idag, inte är gjort för att mäkta med för oss människor. Och det handlar nog inte bara om vad vi ser på sociala medier.
Att vi ständigt är uppkopplade börjar få allt tydligare konsekvenser för våra hjärnor. De är inte skapta för ett konstant informationsflöde från alla skärmar (mobiler, datorer osv) Många upplever ett lika starkt stresspåslag på hjärnan som när vi jagades av lejon och sprang för våra liv på savannen. Ja, du sjuka värld!
Håller med! Hur vanligt som helst och därför tröttsamt med folk som måste labela sig själva med en sån grej. Samma med folk som helst plötsligt ska beskriva sig som ”högkänsliga”. Som att jag ingen annan tar in stämningen i ett rum, känner av när någon är på dåligt humör, sover dåligt med en ärta under tjugo madrasser etc etc.
Blir så provocerad av de som gör en grej av att de är ”högkänsliga”😫😫😫
Bekräftelsebehov!
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
― Hjalmar Söderberg
Såna drar jag mig från.
Trodde själv jag var ”högkänslig”, tills jag såg en vän som tyckte detsamma om sig. Då blev jag ytterst tveksam att jag ens var det, för denna person är precis raka motsatsen till vad dom definierar högkänslig.
Låter helt empatistört. Inget ovanligt med högkänslighet. Så mycket bättre änn kaxiga typer som bara kör sitt race.
Högkänslighet existerar egentligen inte. Har man extrema problem med ”högkänslighet”, är det troligtvis autism eller annan NP-diagnos det rör sig om, som orsakar extrem sensorisk känslighet. Jag själv hade fördomar om hur autism yttrar sig, som medförde att jag inte trodde jag kunde ha diagnosen. Men jag hade fel :). Personen som myntade uttrycket ”högkänslig” studerade sina familjemedlemmar. Dessa visade sig senare ha autism.
Personer med autism kan inte sålla bort intryck på samma sätt som en person utan autism. Hjärnan mottar 30-50 % mer information och det är uttröttande.
Många av ”dragen” stämmer ju också in på exempelvis depression, ångest och stress. Fullt möjligt att vara ”högkänslig” under en tid i livet utan att det är något slags medfött drag. Blir ju konstigt om man accepterar att sån här är jag och så är man egentligen på väg att braka in i väggen. En del av dragen är ju rent löjliga också – hur jämför man vem som blir mest berörd av konst och musik?
Bra skrivet. Håller med.
Håller helt med dig. Har en i min bekantskapskrets som identifierar sig själv som högkänslig. Det ironiska är att personen ifråga har ingen som helst fingertoppskänsla för stämningar, känslor eller ens frågar någonting om någon annan. Personen är helt fokuserad på sig själv och har den absolut största offerkofta jag har varit med om. Helt fascinerande att man vara så otroligt insiktslös om sig själv.
Jag måste dras med en sån på jobbet. Oftast tar man bara och ignorerar allt. Men ibland kan det vara jobbigt att hantera. Speciellt när man är högkänslig på riktigt.
Denna person är också mästare på att göra saker ”åt alla andra”, utan att någon frågat om det och sen hålla det över huvudet på oss. Plocka ut ur diskmaskin, tvätta handdukar, ställa fram ”mysigt” plotter från rusta, tända 40 värmeljus varje morgon osv.
Just nu är jag inne i en sån där period där det är svårt att hantera. Mest för att hon påminner så extremt mycket om min mamma.
Hahaha låter som en av mina kollegor, riktig martyr. Gör massa saker ingen bett om och påtalar sen att hon gör Såå mycket (men ser inte alla vettiga saker andra gjort, saker som faktiskt är våra arbetsuppgifter).
Kanske inte kan skilja på högkänslig och okänslig.
Kan det inte vara så att hon har autism men kanske låter ”finare” att identifiera sig som högkänslig..
Nu sysslar ju vården med något som heter sensorisk kartläggning. Det är det närmsta högkänslighet man kan komma. Det är vanligt bland personer med autism och adhd. Att vara känslig är inte samma sak som att läsa sociala koder eller ta hänsyn till andra. Det är fullt möjligt att vara högkänslig ändå.
Låter mer som en narcissist
Svar till poptrott
Det roligaste med det här är ju att det inte finns något som heter högkänslig. Det är inte en diagnos utan något människor själva hittat på. Sen kan det ju absolut vara så att vissa människor som definierar sig som högkänsliga skulle få en diagnos vid en utredning, ex adhd eller autism.
Allt behöver väl inte ha en diagnos för att man ska kunna identifiera sig som något?
Introvert/extrovert är inte heller en diagnos. Helt och hållet påhittat av människor.
Detsamma med att vara analytisk, snäll, homosexuell eller egentligen något annat adjektiv som helst.
Även diagnoser är väl iofs påhittade av människor.
Skulle säga att poängen med att låta något vara en diagnos är att det är något som ska bemötas med någon typ av åtgärder. Och kanske även att det måste vara något som utan åtgärder försvårar ens liv.
Kvinnan som kom på konceptet hsp och skrev en bok om det baserade det på hennes söner, som sen i senare ålder blev diagnotiserade med autism hahaha. Har själv diagnotiserad autism och har hela livet tänkt att jag ”bara är högkänslig” tills jag inte klarade av vuxenlivet och sökte hjälp
Håller med. Har ett väldigt socialt jobb och varken jag eller särskilt många av mina kollegor med samma yrke har särskilt mycket sociala aktiviteter på fritiden. Man orkar helt enkelt inte.
Instämmer i det här, är ofta dränerad efter en arbetsdag och har fått min sociala kopp fylld.
Absolut
Bakfylla utan föregående fylla – varje gång jag är på tillställningar som sträcker sig förbi 22.00 eller bara är allmänt stimmiga.
Pulsen dunkar i öronen, hjärnan rusar, varm och mosig i ansiktet, trött men kan inte sova, lätt illamående.
Sen har jag i och för sig hjärntrötthet så det har sin förklaring varför det blir så.
Tror man känner sig extra trött och ledsen också ifall man jämför sig med alla influensers låtsaslycka och fejkliv.
Helyllemorsorna som bakar, pyntar, nissebusar, slår in vackra paket, och fejar innan jul.
Läste fejkar innan jul😏
Förmodligen det me…
Pysslar med hårda paket och fejkar 😉
Ja, blir så stressad över många som måste springa i butiker varje dag i veckan, shoppar på nätet och får hem bud lika ofta. Elle-bloggarna handlar ju nästan alltid om senaste inköpen. Hur hinner man ens använda allt? Det är ju ofta helt sjuka summor bara dom visar sitt varje-dag-smink, 5000 exklusive hudvården som kanske är för det dubbla.
En påminnelse om att man aldrig, aldrig, aldrig, ska tro på sånt man ser på sociala medier:
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/0Q1r5G/ruby-franke-doms-for-grov-barnmisshandel-drev-8-passengers
Så jävla tragiskt!
Tror vi i framtiden får ta del av en massa influencerbarns berättelser om föräldrarnas hyckleri och fasadhållning.
Fast det var ju såå många varningsklockor som ringde under hela tiden 8 passengers höll igång sin youtubekanal. De hade väldigt märkliga och hårda uppfostringsmetoder. Ruby (mamman) kritiserades ju för att njuta av att bestraffa sina barn.
Det går ju rykten om att The Swedish family är as till föräldrar. Det skulle inte förvåna mig heller när man sett hur dom exponerar sina barn.
Tycker det är fruktansvärt att se de barnen. De anpassar sig så efter den där kameran i hur de pratar och för sig.
Ja och sen att de fortsätter filma när barnen bett dom sluta. Jag får sådana rysningar av mamman.
Ja. Mamman ber dem ofta prata hit eller dit för kameran eller tittarna. Ser alltid till att själv vara i bild. Tror inte äldsta barnet där mår så bra.
Jag brukar sällan titta på videorna numera men gör mamman det fortfarande? Jag köper definitivt att barnen inte skulle må bra över denna ständiga exponering men på vilket sätt konkret uttrycker sig Almas mående?
Ryktas på vilket sätt konkret?
Googla. Bland annat fick de inte mat som straff, inte sova i sina sängar och jobba i solen tills de blev brända. Det fanns namninsamlingar för att få dem granskade.
Nu menade jag ju inte Ruby Franke utan pratade om Swedish family apropå att någon skrev att det ryktas om att föräldrarna är ”as till föräldrar”. Ruby Franke har jag koll på! Hemsk.
Ja det finns nog flera anledningar till att dom flyttade från Sverige. När kameran är avslagen är dom raka motsatsen till vad som visas på youtube. Not so happy family med andra ord.
Fast är det vad du tror eller vad du vet? Jag har allmänt svårt för föräldrar som exponerar sina barn men vad bygger du dina påståenden på?
Fast grejen är ju att hon visade det öppet, hon låtsades inte vara perfekt på sociala medier (även om det var värre och mer än det man fick se) Folk slog ju larm under flera år. Men skönt att barnen äntligen slipper bo med henne!
Ja precis. I det här fallet verkar det inte vara sociala medier som är boven, utan sjuka uppfostringsmetoder. Snarare positivt att hon iaf är dum nog att göra de inför öppen ridå så folk for insyn och hon blir anmäld.
Inget vanligt fall direkt.
Hon blev anmäld genom att sonen lyckades fly över till grannen, bunden med händerna i silvertejp, undernärd och med massa skador. Så ingen har anmält henne tidigare.
Jo, tillochmed ena dottern har försökt prata med polisen. Och flera personer i deras närhet har slagit larm. Och även youtubeföljare har reagerat på hur hon behandlar barnen.
Jo hon hade ju fått massor av kritik redan tidigare, och det fanns namninsamlingar med massa underskrifter för att skapa en utredning. Trist nog verkar inget hänt förrän sonen rymde.
Hon visade dock inte upp ett fläckfritt yttre, någon borde reagerat tidigare!
Många reagerade tidigare fanns bland annat en stor namninsamling.
OT: julia o Bingos fest, Julias mamma är utklädd till en sn.pp och moster till ett kön…. Vad är detta för en familj😂😂
Adhd allihop har jag tänkt. Pratar sååå långsamt så blir galen, mamman o mostern
Jag har tvärtom ”ensamhetsbaksmälla”. Jobbar på distans två veckor i sträck, sedan några dagar på kontoret. Trivs inte alls med det, hade hellre haft människor runt mig 24/7…
Jag arbetar hemma på heltid. Har inga kollegor och de kundkontakter jag måste ha sker skriftligt. Passar på att röra mig ute i offentligheten när alla andra är på jobbet. Älskar det! Nu har jag energi och ork att umgås med människor jag faktiskt vill umgås med, istället för att tömma mitt sociala batteri på random kollegor.
Åh vad jag håller med. Jobbar heltid på distans sedan 4 år. Älskar det mer än ngt annat jobb jag haft. Har kollegor som jag träffar cirka en gång per år men en del messande. Jag är dessutom morgonpigg och börjar jobba 06.30. Har så mkt fritid. Vill aldrig jobba på plats. Jobbar inom vården och har jobbat på akutmottagning i 6 år. Nej, aldrig mer patienter eller kollegor tack 😀 Styr mig själv och sitter ibland på kvällar om jag vill vara ledig på dagen 😀
Vad jobbar du med? Skulle gärna kunna jobba så
Beyonce, frågar du mig är svaret medicinsk sekreterare 🤶 Tidigare varit vårdplatskoordinator och annat inom vården.
Jag är också medicinsk sekreterare, Inom öppenvården dock. För mig låter det som rena drömmen att bara jobba Men wow vad härligt?! ❤️ kör lugnt och hoppas du är medveten om vilket jobb du gör
Jag har också en sådan frihet över min tid fast jag jobbar på kontor. Jag styr själv över min tid och vill jag så får jag jobba hemifrån de dagar jag vill. Stänger man dörren till kontoret så fattar kollegor att man vill jobba ostört, står den öppen så betyder det välkommen in. Jag tycker att det är den bästa kombinationen av socialt och ensamt. Socialt med någon att fika och luncha med, men ensamt för att få fokus för att jobba och jag är inte dränerad efteråt.
Tyvärr är min erfarenhet från de kollegor som alltid jobbar hemma, att de inte jobbar så himla mycket faktiskt. Oavsett när på dagen man ringer så gör de något annat, de blir sena med deadlines osv. Jag förstår att det är ett problem för många arbetsgivare. Men bra när det funkar.
Oj, min erfarenhet är helt tvärtom. Jag är väldigt effektiv när jag inte blir störd av massa kollegor etc. Båda mina vuxna barn jobbar hemma inom IT och säger samma sak.
Vad skönt med eget rum. Vi har kontorslandskap och i min närhet sitter en människa som är riktigt bitter på allt. Vad man än säger så duger det inte, hittar alltid fel på allt. Jag känner att jag blir helt dränerad på denna människa. Ngn annan som har samma problem och hur hanterar ni det isf?
Vad jobbar du med? 🥰
Alla kommer vinna och må bättre om det blir 6 timmars arbetsdag.
Du jobbar inte sk kontorstider då eftersom du kan vara ute när andra jobbar? Vad jobbar du med?
Skulle vara till anonym 10.06..
Så jobbigt att du känner så ❤️
Men vill ändå passa på att fråga vad du jobbar med? 😅
Åh vad jobbigt det låter att känna så ❤️
Vad jobbar du med? ❤️
Är jag den enda som saknar pandemi-tiden? Att inte ständigt ha ett krav på sig att umgås och vara social. Missförstå mig inte för jag är en väldigt glad och social tjej men jag blir också helt slut av det. Det var så skönt med pandemin, man behövde inte ha en ursäkt och man valde sina få tillfällen att umgås. Men nu efter känns det som ett måste då alla verkar ha ett underskott i sin sociala bank.
Jag saknar faktiskt också pandemin på det sättet, trots att jag är social av mig. Men det var skönt att ”bli tvingad” till att vara hemma haha
Du behöver inte ha en ursäkt nu heller. Börja öva på att säga nej när du inte vill.
När jag läser om folk som saknar pandemin för att slippa umgås så blir jag så glad att jag har vänner jag kan säga just det till. Har aldrig mötts av sura miner för att jag tackat nej med ”ursäkten” att jag behöver vara ensam en kväll eller dag. Men förstår att jag ska vara tacksam för det.
En bra sak med pandemin var införandet av distansarbete, för mig iaf. Jag känner att jag orkar många fler sociala aktiviteter än förut, när jag har fått jobba för mig själva hemma några dagar i veckan. Förut var det ”jobbigt” att ta mig iväg ner till stan och mötas på AW eller fika en torsdag eftermiddag, idag känns det kul för jag känner jag har energi till det. 🙂
Men jag förstår inte det här med att man måste ha en ursäkt. Hör det hela tiden. ”jag orkar/vill inte men har ingen bra ursäkt”
Jag brukar bara säga ”jag orkar inte” om jag inte orkar/vill. Har aldrig mötts av ifrågasättande. Har man vänner som inte accepterar/förstår det så är det fel på vännerna inte dig.
Vad kommer att hända om du säger till dina vänner att du inte vill eller orkar hänga med på en grej?
Det händer säkerligen ingenting. Det är nog mer jag själv som känner mig tråkig och kanske lite rädd att dom ska tröttna på att fråga mig och då bli bortglömd.
Så prova och se om det händer då. Mest troligt så händer det inte alls. Och om det gör det så kanske inte vänskapen var så djup ändå.
Men tror folk att detta bara rör vänner? Jag träffar sällan mina vänner helt ärligt, men nog fan hade de accepterat att jag inte orkade just den dagen. Däremot är det ju tex familjetillställningar som man behöver ställa upp på, söndagsmiddag med svärföräldrarna, julfirande med mormor och morfar. Ur ett helt egoistiskt perspektiv hade jag i de flesta fall avstått och stannat hemma med barn och man. Men för mor-och farföräldrar samt barnen gör man sånt. Det är såklart ingen stor uppoffring från min sida men jöklar va gött det var att vara hemma under pandemin och tex fira jul bara vi❤️.
Men sådant får man också säga nej till. Låt tex mannen och barnen ta middagen med svärföräldrarna de gånger du inte orkar. Man får faktiskt säga nej, jag orkar inte idag. Vad tror ni ska hända? Mer än att erat eget samvete går igång.
(Och jag menar det inte dömande. Jag har själv varit likadan och sagt ja till allt fast än jag behövt återhämtning i stället. Men sen började jag öva på att säga nej till de ”enklare” sakerna först. Med tiden så gick det också enklare att säga nej till det som förr kändes svårare. Och jag insåg att ingen blev sur eller grinig över det. Snarare så att andra också kände att de då kunde säga nej till mig)
Är det viktigt för ens egen hälsa har man såklart all rätt att säga nej. Men bekvämlighetsskäl anser jag bara man kan använda i undantagsfall. Man gör saker för andra helt enkelt, även om det inte är bekvämast för en själv. Under pandemin slapp man det.
Men då kanske man inte ska klaga sen. Då VILL man ju delta och vara med.
Vill och vill. Accepterar. Som sagt ut ett rent egoistiskt perspektiv hade jag hellre inte. Pandemin motsvarade mitt egoistiska perspektiv. Inte jättelångsökt eller?
Ja men jag menar ju det. Då vill du ju delta för att du tycker att det är egoistiskt att göra annat. Det är ett val du gör och det positiva med att delta överväger ju nackdelarna med att inte delta enligt dig.
Det håller jag inte med om. Sen var det ju inte en fråga om att klippa banden till alla runt en utan att kunna säga nej de gånger man känner att man behöver det. Ingen påstod att man aldrig mer skulle träffa familjen.
Det är inte bara frågan om att säga nej och avstå. Under pandemin slapp man frågan helt, halva familjen försvann inte iväg utan alla i fam var hemma. Inga direkta tider att förhålla sig till på samma vis efter arbetet. Och vi slapp 12 inbjudningar att ens behöva ta ställning till och de konksekvenser svaren förde med sig. Det tar också kraft.
Visst kan man ta eget ansvar men det var en lättnad när allt som kommer med en inbjudan inte behövde hanteras alls i samma utsträckning.
100 %
exakt 100%
Ungefär 89%
Håller med, så konstig inställning många verkar ha. Jag tycker själv det är ganska ohyfsat att tex tacka nej till en väns 30-årsfest bara för att man ”inte känner för det”. Självklart om man verkligen verkligen inte orkar och är på gränsen till kollaps, självklart säger man nej. Men i övrigt? Gäller ju även familjemedlemmar tex svärmor som bjuder in för att hålla samman familjen osv, man tackar ju inte nej hela tiden, eller barnen som blir inbjudna till kalas hos kompisar, ska man tacka nej till det mesta och de får sitta hemma?
Självklart om det är en nära vän som frågat om man vill gå ut och äta nästa helg, klart man kan säga att man är trött och inte vill just då och den goda vännen finns kvar. Men är det lite mer nya bekantskaper alternativt någon som ansträngt sig alternativt man tackar nej 90% av gångerna, klart det påverkar ens sociala liv?!
Pandemin var vidrig och jag har aldrig mått så dåligt som då. Tappade kontakten med så många.
Finns inga krav, man bestämmer själv. Nej, saknar verkligen inte den tiden! Så ofritt. Och massa folk dog.
Jag blir sån med vissa människor. Men har jag umgåtts med rätt personer blir jag inte sån.
Sen om jag har umgåtts med folk både fredag och lördag, då tar jag gärna söndagen för mig själv men det är inte för att jag är ”socialt bakfull” utan för att jag tycker det är mysigt att få ladda upp inför veckan i mitt eget sällskap.
Får mer och mer ”socialbaksmälla” ju äldre jag blir!
Just nu så är jag allra helst ensam, tycker typ alla människor är dryga och jobbiga. Inser ju att så är inte fallet utan det är nog mer mig det är fel på. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Så brukar jag känna när jag är stressad
Det skadar inte att andas men jämna mellanrum, allt behöver inte spelas in, spelas upp, visas upp. Man behöver inte ha folk omkring sig 24/7. Inte konstigt att depressioner, utmattning och utbrändhet ökar i samhället.
*med inte men
Jag åkte på en depression, fick rådet att ta bort Fb mm och inte kolla mobilen så ofta😉 Om jag hade en riktig deppdag orkade jag inte svara på samtal. Då blev vissa personer förbannade för att jag inte svarade. Jag kan ju förstå om vissa vill mig väl men svårt att förklara.
Alltid trött på juldagen. Uttrycket: Släkten är värst stämmer verkligen här. Den ena är värre än den andra..
Tycker ändå det är fascinerande med människor som Isabella som ALDRIG nånsin är ensam. Kan nån minnas att hon haft en dag själv liksom, även med barnen ska det ju vara andra med? Men det är nog olika läggningar. Jag blir mer utmattad av nära intima relationer och att alltid ha någon inpå mitt space än jag blir av att mingla ute. Då man kan liksom dra sig hem efter ett tag ändå.
Vilket i-landsproblem. Bella har hängt på krogen hela helgen och är seg på måndag morgon. Men hon har privilegiet och tiden att sova bort det mitt på blanka förmiddagen. Vi vanlisar får bita ihop, ta en extra kaffe och pallra oss iväg till jobbet. Kanske inte vår bästa jobbdag men vi gör vårt för att det här samhället ska fungera.
Så jäkla uppfriskande att läsa alla kommentarer ❤️