Jag saknar min bästa vän. Jag saknar honom så mitt inre vänder sig ut och in vissa dagar. Men jag fungerar alldeles utmärkt på egen hand. Det är just det, vi gifte oss inte för att fylla varandras liv. För att vi inte kan leva utan varandra. Vi lever i allra högsta grad.
Jag lever älskling, jag lever så jävla hårt och jag längtar efter att få viska om allt det vackra i livet minuterna innan vi båda somnar tätt ihop.
Jag lever och jag älskar att jag lever ett liv där du finns. // Joanna Swica
Joanna Swica har ”flyttat” till Bali i sex veckor och har genomfört den här ”flytten” på egen hand.
Hennes make är nämligen kvar i Sverige, och Joanna tillägnar det här inlägget till honom som låter henne flyga fritt.
Jag älskar att vara och resa själv och skulle gärna ”flytta” till solen i en vecka eller två.
Om du inte fattar vad jag menar med ”flyttar” så kan du klicka här.
Har du nån rekommendation för soloresor, och skulle du eller din partner gör en eller tycker du det är konstigt?
Föregående inlägg 
Hade blivit oroad om min partner grät av att vara ifrån mig fyra dagar dock….
Jag tror du läste slarvigt. Mannen är inte på Bali. Hon har varit på ett silent retreat tror jag och inte kunnat ringa honom på 4 dagar. Men visst, kanske fortfarande lite märkligt att gråta efter 4 dagar utan att ha kunnat prata. Men de har väl inte setts på några veckor nu.
Okey jag skrev slarvigt men inkluderade face time i att vara ifrån i detta fall
Kanske mer vetskapen om att dom inte ses på 6 veckor?
Vi åker på kortare weekendresor utan varandra ett par gånger om året, han på LAN eller DnD-helg med polarna och jag för min hobby. Men ingen av oss skulle vilja ta sommarsemester eller en längre resa utan varandra och barnen.
Nej när man har barn känner iaf jag att det blir skillnad. Man är liksom familj på ett annat sätt. Skulle aldrig vara borta i 7 veckor tex utan mina barn.
Det är ju självklart en helt annan sak om man har en familj, då drar man kanske inte bara iväg ensam på semester i flera veckor. Går ju inte att jämföra.
Hon jobbar väl dessutom på sin resa
Nä jag jämförde inte, svarade bara på frågan i slutet av inlägget…
Det är ju svårt att jämföra, hon lever influencerliv och har träning som jobb. Bali är som handen i handsken för träning och fotovänliga miljöer. Vi vanliga dödliga (eller är det bara jag?) är rädd om semesterdagarna och skulle på riktigt bli så besviken om min man tog alla sina dagar och åkte iväg ensam, haha! Och vi har barn, så det funkar inte att vara borta så länge i alla fall. Om man var barnfri och hade oändligt med semesterdagar skulle jag absolut kunna åka iväg typ 2 veckor själv. Men tycker ärligt att det låter lite trist att vara själv också. Jag gillar att prata med någon och uppleva tillsammans.
Visst hade det varit lite tråkigt i längden både att vara den som är kvar hemma och den som är borta men skulle inte ha några problem att resa solo
Skulle jag för jag skulle känna mej otrygg att få någon jobbig man efter mej. Vad gör man då? Stalkers finns överallt. Vet en tjej som åkte till Marocko och hon vågade knappt gå ut för männen uppvaktade henne så mycket. Och jag vill verkligen inte ha någon karl efter mej. Jag vill ha lugn och ro på min resa.
Nu är ju männen i Marocko inte särskilt trevliga, på de flesta resmål beter sig män inte så. Jag skulle aldrig åka till Marocko men var där på jobb och det var sjukt hur de beteende sig mot oss tjejer (särskilt när vi var ensamma utan några killar). Har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå rest själv en hel del.
Ja dom verkar urjobbiga.
varit där med min mamma, alla trevliga. inga snuskisar el påfrestande men kanske hjälpte att min mamma var med 😅
Likadant i Turkiet, så obehagliga, åker aldrig dit mer.
Jag reste ensam till Cran Canaria på charter när jag var 24. Fick en man efter mig som var dubbelt så gammal och svindryg. Ville bara vara ifred. Han reste också ensam och tyckte att vi skulle festa ihop. Urk. Tack o lov var det en mamma som reste med sin vuxna dotter på samma hotell som tog mig under sina vingar.
finns ju andra resmål… har rest ensam i, Egypten Jordanien Israel Karibien Polen Indien bew, York inga problem.
Varför känner man behov av att skriva ut sånt här för någon annan än det berör? Nåt känns fel.
Swica i ett nötskal. Ska vara så djup och försöka skriva poetiska texter. Det får väl 60-talisterna att jubla, vi andra har sett det förr.🙄
”Titta på oss vi är så lyckliga”. Ingen som skriver så ÄR det.
Tror det ofta är som du säger, men i vissa fall tror jag det kan vara även lyckliga par som gör sådant här. Kan känna igen känslan själv, av att vara väldigt stolt över min relation och vilja visa upp det för världen, för att det känns så SJUKT för en själv att man haft sådan tur. Kan förstå impulsen av att dela sådant här när man är så van vid att fläka ut varenda tanke man har, som influencer. Skillnaden mellan mig och dem är väl kanske snarare att man själv förstår att det inte är så sjukt att man lyckats hitta kärleken, att man inte har uppfunnit hjulet även om det KÄNNS så. Medan de som lägger ut sådant här kanske inte har den självinsikten?
Sådär har jag verkligen ALDRIG känt (tror jag iallafall). Snarare att man inte skryter om sin lycka eller kärlek för att man är rädd att jinxa den…
Exakt.
Ja, då får vi väl bara konstatera att alla människor är olika och känner olika saker. Jag har varken känt att jag är rädd för att jinxa kärleken eller impulsen att vilja dela hur bra vi har det.
Det här var ju knappast en impuls, mer en roman.
När jag känner mig sådär riktigt lycklig och nöjd över något så känns det faktiskt lite elakt att trycka upp det i ansiktet på andra. Obs inte om det handlar om faktisk prestation, där har man ju all rätt att få skryta. Men när det handlar mer om tur. Att mitt behov av att få dela med mig inte är värt risken att andra känner sig mer misslyckade eller ensamma. Försöker bara njuta av känslan istället.
Njae, det där är avundsjuka-beteende att tro att folk som delar sin körlek eller lycka egentligen är olyckliga. Det tror jag inte på utan är lika fult som ”hon ska inte tro att hon är snygg” till en skitsnygg.
Ser det inte som avundsjukt, mer att det är väldigt vanligt att det är så. Har mkt erfarenhet av såna par och det verkar flera ha.
Tror inte heller att det handlar om avundsjuka utan att folk relaterar till sig själva. ”När jag är som mest lycklig och tillfreds, hur agerar jag då?” ”När jag inte mår särskilt bra och saker och ting kanske inte funkar hur agerar jag då”. Lite som att de enda som lägger upp kärleksförklaringar till sina flickvänner var tredje vecka på insta och FB är de där snubbarna alla vet är notoriskt otrogna..
Det var därför jag slutade följa henne. Hon vill låta så djup men det finns inte dör. Sen uppfattar jag det som att hon tycker att hon är lite bättre än alla andra även om hon gärna vill förmedla en bild av det motsatta, att alla duger som man är typ.
Lite passivt aggressiv mot alla som inte lever som henne tycker jag..
Samma med Sofia Wood som gärna vill låta som en akademiker men använder orden fel.
Så skönt att nån annan ser det så. Jag kände mig som världens mest icke djupa och oromantiska människa när jag läste hennes text. Lät inte som verkligheten liksom (fast jag är lyckligt gift och absolut tänker filosofiska tankar ibland) 😄
Hon försöker men alla hennes texter känns så j-la krystade.
Tänkte samma sak. Hon tar i så hon spricker…
Någon som tar sig själv på väldigt stort allvar, är min känsla kring henne…
Helt ointressant dam men all lycka åt henne.
Herre…..
Gud så dramatiskt allt ska vara hela tiden.
Off topic men vet någon vart denna fantastiska klänning kommer från? Googlat såklart men hittar inte 🙁
Hon har kanske köpt den på Bali.
Ingen åsikt i frågan men för mig känns hela inlägget som förklätt skryt. Allergisk mot det, våga skryt rätt ut istället om du gärna vill skryta, och kom ihåg att varva med andra samtalsämnen än enbart din egen förträfflighet.
Har rest själv en gång till Grekland och älskade det. När jag fyller 40 om 5 år ska jag resa själv igen, nu har jag barn och man och vill uppleva världen med dem. Men den där resan om 5 år ska jag göra själv. En vecka på en helst solig strand med massor med böcker, solcream, badkläder och bra skor.
Är dock helt egoistiska och vill inte att min man ska resa själv eftersom jag efter förlossningsdepression tycker det är jobbigt att vara ensam med dottern. Hon är inte bebis längre men känslan av att inte klara av att ta hand om henne själv sitter fortfarande i. Vet ju att jag klarar av det galant om vi är själva men tycker ändå känslan är jobbig.
Hur skulle du hantera en separation?
Förmodligen svindåligt! Men skulle det blir så så skulle jag lösa situationen. Men att ha känslan över att inte klara av att läsa sitt barns signaler, få panik när hon var ledsen och än idag när hon är 6 år få ökad puls när hon pratar i sömnen gör det jobbigt. Men vi har varit ensam flera gånger så jag klarar av det.
Får du någon hjälp med det? T ex från BUP.
Själv haft svår fd och fick bra hjälp efteråt kring den typen av känslor.
Missförstå mig rätt men vad skönt det kändes att läsa din beskrivning av hur du har det med dottern. Upplever samma känsla inför att jag ska vara själv med barnen och far så dåligt samvete. Känner mig lite mindre usel när man läser om fler som känner likadant.
Vi är flera. Vi är nog bara så rädda att bli sedda som dåliga mammor att vi pratar för lite om det. Men vi finns!!!
Tycker det är lite konstigt.
Inget konstigt att ess själv och kan va riktigt mysigt. Har gjort det och kan tänka mig det igen men 6 veckor skulle va lite för länge för mig (plus ta all min semester 😄).
Jag reser en del själv, och min man reser aldrig själv, men det är inget problem för oss och förstår inte hur det skulle vara konstigt. Snarare är vi glada att vi båda kan göra det vill göra. För min del har det alltid varit en viktig grej i relationer. Att jag ska kunna få ha mitt eget liv, och inte behöva sitta ihop med min partner, med det sagt menar jag inte att par som gör resor isär sitter ihop med sina partners!
Min nästa soloresa blir nu i maj till Skottland, där jag ska fira min födelsedag. Så jag längtar! <3
som inte gör resor ihop*
Jag tycker det är väldigt intressant och lärorikt att läsa om personer som dig Sandra, eller Joanna. Där man tänker och agerar på ett helt annat sätt än en själv.
Min spontana tanke är att jag aldrig skulle vilja resa själv. Men sedan tänker jag ett varv till… Varför? Är det för att det är så det ”ska” vara? Så jag är van?
Att läsa om människor som gör helt annorlunda mot en själv kan antingen inspirera till förändring, eller också landa i att man gillar det sätt man själv lever på. Och det är också fint. Det fina ligger i reflektionen, och att man i slutändan väljer själv, och inte bara gör som man alltid gjort, på slentrian.
Jag kan inte med dessa texter som känns så otroligt krystade. Följde Joanna förr men nu tycker jag mest att hon är självgod och osympatisk.
Hon försöker för hårt i sina texter tycker jag. Faller platt. Med det sagt älskar jag att resa ensam, och jag saknar inte min killes beröring 24/7 😂