Joanna Swica om att välja bort barn

179 kommentarer

Jag blir fortfarande provocerad över att man alltid måste säga att man ’älskar barn’, sina vänners barn, sina bror och systerbarn, i såna här utlåtanden. Gör folk verkligen det? Jag tycker barn är asjobbiga och det tråkigaste i världen. Det borde vara OK att inte vara intresserad av barn, punkt.

precis. jag gör det själv (barnfri), men det är nog bara för att folk inte ska tro att man är en känslolös isdrottning eller nåt.

Jag älskar mina syskonbarn. Skulle göra vad som helst för dom utan att tveka. Har inte några egna barn.

Jag älskar mina syskonbarn, och umgås gärna med dem. Däremot har jag väldigt svårt att känna något för mina vänners barn. Mina vänner förväntar sig att jag ska tycka deras barn är lika fantastiska som de själva tycker. Men jag känner mig mest uttråkad när jag ska leka/hänga med mina vänners barn.

Tror faktiskt att dina vänner förstår det, brukar märkas rätt tydligt vilka som gillar ens barn och inte.

Inget konstig att vara ointresserad oavsett om man har egna barn eller ej (och många gånger är ju faktiskt folk utan egna barn mer engagerade, många med barn har fullt upp med sina egna). Du kan nog sluta låtsas, det räcker att du är hygglig mot barnen precis som mot dina vänners ev parters.

Guuud stör mig så mycket på vänner som tycker att jag ska komma hem till dem för ”då får du träffa barnen också”.

Jag vill inte träffa dina barn. Tycker det är så svårt att behålla en relation till vänner under deras småbarnsår.

Tycker även att det oftast är kvinnor i 45-55 års åldern som har svårt att acceptera att jag inte vill ha barn. Funderar på om det beror på att de är förvånande över att man kan välja? Att det provocerar dem att de kanske aldrig kände att de gjorde ett aktivt val utan bara skaffade barn ändå för att det är det förväntade?

Någon kvinna här som blir provocerad av barnfria och vill förklara vad det är som provocerar så?

Kan förstå om det alltid är så att dina vänner vill att du ska komma och träffa barnen och ni aldrig ses själva. Däremot handlar det ju också om att ge och ta i en relation. Hur tänker du själv att det ska vara möjligt att behålla en relation med en vän med barn om du inte vill träffa barnen och lära känna alla delar av vännens liv? Det är en stor del av livet om man har barn. Jag tänker att relationen skulle kännas lite fattig. Men är det lite mer ytliga relationer där man kanske mest ses och tar en öl och så med andra, så kan jag verkligen förstå om du tycker det är störigt.

Fast man känner väl aldrig alla delar av någons liv?
Min familj är det absolut viktigaste för mig. Inte så att jag förväntar mig att mina nära vänner ska känna mina föräldrar, syskon, syskonbarn.

Nu känner ju såklart mina barndomsvänner min familj. Men nya vänner gör det inte. Tänker att det går utmärkt att ha en nära relation utan att för den sakens skull titta på när mina vänners barn äter köttbullar och makaroner, eller följa med till valfritt lekland.

Nej, men för de flesta föräldrar tror jag att det handlar om tid.

Om du vill träffa mig utan mina barn så betyder det att vi måste välja en dag där jag har barnvakt (om jag t ex är ensamstående), eller där min partner/barnens andra förälder inte har några planer och det betyder ju faktiskt att det finns mindre tillfällen.

Vill man dessutom kanske ha rutiner med träning eller fritidsintressen och sånt så betyder ju det att jag kanske har en dag i veckan (där jag inte tränar eller måste vara med hemma med barnen för att min partner har planer/tränar/har en aktivitet) där jag kan träffa någon.

Och om personen då är villig att ses hemma hos mig istället, där barnet/en är hemma så ökar det chanserna att vi kan träffas markant.

Så för mig handlar det inte om att jag vill att mina vänner ska träffa min barn utan att vi kan ses oftare/jag kan träffa fler av mina vänner under en specifik tid om man kan komma över det faktum att mina barn också kommer vara hemma.

Och exakt därför så är det svårare att behålla relationer med vänner när de får barn. Det är helt naturligt. Men det blir svårt. Ni prioriterar såklart familj och barn. Och det är helt rätt.

Och ja! Relationerna känns fattiga pga barnen. Därför är de för min del svåra att behålla. Man har helt olika fokus och prioriteringar.

Ja och det är väl oavsett om det är barn eller något annat. Säg att en vän köper och renoverar ett hus, jag är inte intresserad av renovering men jag kommer väl dit och lyssnar på vännen när hen pratar om det ändå? Eller någon som ska börja plugga, bytt jobb, gifter sig eller vad som helst.

Men det är väl klart att man lyssnar! Jag vill bara inte att det ska förutsättas att jag vill träffa barnen jämt. Jag vill kunna behålla en vuxen relation också, som inte går ut på att titta på melodifestivalen med någon annans barn.

Det måste man ju inte säga. Det är sant för Camilla och Johanna – men inte för dig.

Finns folk som ej vill ha barn pga att de ej gillar barn. Finns också folk som ej vill ha barn – trots (eller kanske för att?) de älskar barn.

Man måste inte ”alltid” säga något utan det här är ju personliga berättelser.

Sen om man tycker barn är asjobbiga väljer man ju förhoppningsvis att bli ihop med en barnfri person, istället för ett liv med bonusbarn som Camilla valt.

Kanske är för att många faktiskt älskar barn men bara inte vill ha några egna. Finns väl någon uppfattning om att man antingen älskar eller hatar barn. Älskar man barn vill man ha egna. Vill man inte det så hatar man barn. Så låter det väl oftast bland de kommentarer som handlar om barnfrihet i alla fall. Tänker mig att man vill förekomma det.

Förlåt. Skulle ha skrivit vissa i stället för många.

Det behöver ju inte vara så extremt åt ena eller andra hållet heller. Jag var verkligen ingen barnälskare innan jag fick egna barn men å andra sidan kände jag inte så många barn heller utan det var mer baserat på barn som stör i offentliga miljöer (de barn som kunde bete sig märkte man ju inte av!). Nu när jag har barn så har jag ju lärt känna fler barn, barnens kompisar och så och en del är ju jätteroliga och trevliga, andra är helt ok, vissa rätt irriterande. Precis som folk är mest. Går ju inte att säga att man ”älskar gamlingar” heller, de är ju olika precis som alla andra.

Jag håller med men menade mer hur det brukar låta. Blir lätt en massa ”hatar du barn?” precis som att diskussionen kring djur lätt blir samma om man inte tydligt klargör att så inte är fallet.

Ok fattar. Jo men så är det nog och bra jämförelse med husdjur, är ju stor skillnad på att hata djur och inte vilja ha dem hemma. Tycker bara det låter så konstigt att säga att man älskar barn, det är ju en så stor grupp från spädbarn till tonåring och allt vad det innebär, sen kan man ju älska att prata med barn och unga, älska att leka och röja osv.

Ja visst, de är ju individer precis som vuxna. Och stor skillnad på en nyfödd och en femtonåring.

Ja jättekonstigt.Som om man.är en sämre människa för att man inte vill ha barn,och måste lägga till ”jag älskar barn” som motbevis.Jag älskar inte barn.De är lika mkt individer som vuxna,finns bra barn och riktiga skitungar. Jag är bara helt ointresserad,och har ingen anledning till att bli förälder.Så svårt att förstå för vissa.

Älskar mina barn, känner 0 för andras barn. Nej jag tycker inte att ditt barn är söt, jag vill inte ha bilder skickade till mig. Bara för att man har barn behöver man inte älska eller ens gilla andras barn heller.

haha, jag har en dotter själv men jag ogillar starkt barn och alla andras barn. Jobbiga,stökiga och det har jag alltid tyckt.
Såklart älskar man alltid sitt eget barn och man uppfattar väll sällan sitt eget barn som lika besvärlig?
Ma nfår absolut tycka att barn är jobbiga och skit tråkiga. punkt! 🙂

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Jag kan bli provocerad när någon kategoriskt utesluter eller inkluderar barn i sitt liv. Det kan förändra sig över tid och precis som hon skriver får man vara lite ödmjuk inför det.

Jag vet inte om du med utesluter menar att välja inte skaffa barn eller att inte ha barn i sitt liv, men oavsett: varför provocerar det dig? Det påverkar ju inte ditt liv. Och varför detta behov av att alltid inflika att människor kan ändra sig över tid? Som att det bara finns ett rätt sätt att leva?
En uppriktig fråga, för jag kan inte förstå hur detta kan provocera?

Jag blir inte ett dugg provocerad av att man väljer eller väljer bort, så Joannas inlägg tycker jag är klokt. Just nu känns det så här för oss.

Du började ju din kommentar med att du kan bli provocerad, vad är det då du blir provocerad av?

Se ordet kategoriskt, det kan ge en liten ledtråd.
Och det finns inte i det här inlägget och det tyckte jag var bra.

Bra för dig! Och det är väl vettigt att hålla alla dörrar öppna om man inte är hundra procent säker i barnfrågan. Men jag förstår fortfarande inte hur det kan provocera att en annan person gör valet att inte skaffa barn, även om det är
kategoriskt.

Jag förstår inte att vi överhuvudtaget diskuterar frivillig barnlöshet år 2024. På vilket sett stör det någon att en annan väljer att INTE skaffa barn? Jag tycker att folk skaffar sig husdjur för lättvindigt, för att inte tala om barn. Alla barn har rätt till en trygg och kärleksfull barndom, fler borde fundera på om de har ork att ge det istället för att skaffa barn ”för att det är det man gör”. Jag är själv förälder men förstår inte varför så många blir så provocerade av de som inte vill bli föräldrar. Älskar mitt barn mest av allt i hela världen, men föräldraskap kräver ju sitt om man säger så. Kan fullt ut förstå de som känner att de inte orkar med den uppoffringen.

Ja, fler borde faktiskt ifrågasättas varför de skaffade barn. Eller varför de flyttade ihop med någon som har barn. Att inte skaffa barn skadar inget barn åtminstone.

👏👏👏 helt obegripligt varför det rör nån annan vilka val jag eller andra gör gällande barn eller inte barn.

Det enda jag blir provocerad av är om man väljer ett liv med barn trots att man ej orkar ta hand om dem. Eller som bonusförälder ens stå ut med dem.

I övrigt är det väl totalt ointressant hur andra gör, förstår inte hur man kan bry sig om folks personliga val som ej påverkar någon annan.

Jag har helt uteslutit barn, det blir inte av! Min partner genomförde en vasektomi såfort han fyllde 25. Jag her vetat hela livet att jag inte vill ha barn. Varför kan den tanker göra dig provocerad?

Jag kan välja att inte skaffa barn vid 30års ålder precis som vem som helst med barn i samma ålder som tagit det beslutet… ingen ifrågasätter en kvinna med barn varför hon så definitivt valt bort ett barnfritt liv? Tänk om hon ändrar sig? Då knepigt!

Jag är lyckligare utan barn iaf 🙏🏻

Var och en måste ju få fatta ett eget beslut. Vi har ”bara” två barn många i vår närhet har både tre och fyra ungar men det är ett val från vår sida. Skulle inte ha något emot att ha fyra vuxna barn men det funkar ju inte så nån måste ju ta hand om dem från början så det är ju orealistiskt. Sen kan jag tänka mig att om jag drabbas av plötsligt behov av fler små barn i mitt liv då skulle jag gärna kunna tänka mig att bli fosterfamilj. Känns jätteviktigt att stötta barn som behöver stöd. ( och jag är själv socionom så jag har full koll på vad det kan innebära och att det såklart är något helt annat än egna barn) att stötta barn på andra sätt som kontaktfamilj eller fosterhem kan ju vara ett alternativ om man trots allt senare i livet inser att man vill ha barn i sitt liv.

Jag har fyra barn. Min äldsta dotter har alltid varit väldigt barnsugen. I helgen var första gången jag hört henne säga nåt negativt om att ha barn. Med fyra döttrar så är det alltid någon konflikt, mellan barnen eller nåt annat i deras liv. Man tänker att man är förälder i 18 år o sen lugnar det ner sig lite…haha, neeej. Jag är fortfarande 100% förälder till alla mina barn, man är iofs mer terapeut ju äldre barnen blir. Och medlare. Väldigt mycket vän också.

En annan grej, som är väldigt aktuell för mig just nu, är att det spelar ingen roll hur sjuk jag är. Jag kan ligga däckad med influensa, men är ändå förälder, mer än sjuk. Det är bara att släpa sig upp, fixa iväg barn till skolan, hämta barn, laga mat, ta sig till stallet, ha terapisamtal med äldre barnen osv osv. Skaffa barn sa dom, det blir kul osv. 😅 Ändå ångrar jag inget! ❤️

Så är det om man har hund också. Då är det bara ut och gå promenader, oavsett hur hög feber man har!! 😀

Ja fy fan, det minns jag när vi hade hund.. 😮‍💨

Så är det verkligen inte för alla, många är mer självständiga. Jag har inte varit beroende av min mamma sen jag flyttade hemifrån, jag är vuxen liksom.

Jo, mina två vuxna barn bor ju inte hemma, men det betyder ju verkligen inte att jag inte ställer upp när dom vill prata om saker.

Jag närmar mig 40 år och utreds just nu för en kronisk sjukdom. Har alltid tänkt att jag vill och kommer att få barn (på något sätt). Nu slåss jag mot tanken att jag kanske behöver acceptera att jag inte kommer ”hinna” få barn innan min ålder sätter stopp. Det har blivit en enorm stress och jag är ledsen över tanken att kanske inte längre kunna välja själv… Vet inte vad jag vill säga. Nog mest bara ventilera tanken då den tär mycket just nu.

❤️‍🩹

❤️

Tänkte precis själv kommentera att jag också på grund av kronisk sjukdom kanske kommer att behöva välja bort barn, det är så fruktansvärt jobbigt. Du är inte ensam❤️ Tack för din kommentar

Nu hurrar folket i den här bloggen iallafall..

Vad menar du ens?

Jag menar att det brukar vara många barnkritiska kommentarer här (ja, även mot familjer i allmänhet) och många som berättar om hur de är nöjda med att inte vilja ha barn osv osv:)

Är det verkligen så tabu att säga att man inte vill ha barn idag?

Jag har barn men bryr mig noll om ifall någon annan inte vill ha det. Jag ses nog som ganska barnkär, men när kompisar som inte har bestämt sig ännu frågar vad jag tycker uppmanar jag dem att INTE skaffa barn om de inte är helt säkra på att de vill. Att ha barn är skitjobbigt, kostar massa pengar och äter av din energi och tid under många år framöver. Är man då tveksam på om man ens vill ha barn så mår man nog bättre utan.

Jag har alltid tyckt att vill man ha barn så vet man det, och inte intellektuariserar det för mycket. Man har i bakhuvudet såklart att det blir lite som det blir när man skaffar barn, och man kanske till och med får slåss för att få hjälp om man skulle behöva det, och barnet kanske föds med funktionsnedsättning osv., men vill man ha barn så bortser man det och kör ändå. Jag vill inte ha barn, min cons-lista är så mycket längre än pros, så min biologiska klocka säger ingenting till mig. Jag bara intellektuariserar sönder situationen.

Du hade väl söner ett tag?

Du måste tänka på nån annan. Jag har endast syskonbarn. Har aldrig påstått att ha egna.

Ja tyvärr är det så. Bara att kolla i den här bloggen ibland.. Eller lyssna på vad barnfria säger. Normen är jättestark.

Jag håller med i det du skriver. Sen jag fick barn så har jag all förståelse för att människor väljer att inte skaffa barn.

Det är supertabu tyvärr.

Ibland känns det som om jag är i något slags ingenmansland. Jag är ”ofrivilligt barnlös” men inte på grund av infertilitet utan för att jag aldrig har träffat någon att skaffa barn med. Ingen har någonsin velat ha barn med mig. Jag vill så gärna ha barn men börjar inse att den tiden har passerat för mig vilket är en stor sorg för mig.

Känner mig inte hemma med de som kämpar för att få barn och inte heller hemma bland de som valt bort barn. Vet inte heller vad jag ska säga när någon frågar varför jag inte har barn (dum fråga jag vet, men den kommer ändå då och då).

Har turen att ha två underbara syskonbarn som jag överöser med kärlek.

Boken ”Kvinnor utan barn” är som gjord för dig! Du är inte ensam

Tack, ska spara det boktipset ❤️

Tack för tipset! Laddade genast ner den som e-bok på biblioteket. /En som har valt bort barn

För sent att ”åka till Danmark” och skaffa på egen hand? Inget enkelt val och tufft på många sätt att vara ensamstående, men finns ju dom som väljer den vägen också💗 Jag hade det verkligen i mina tankar tidigare, hann bli 35 innan jag blev ihop med min man, så nedräkningen hade börjat.

Och dina syskonbarn har lyckan att ha en engagerad moster! Tro mig, det är sååå betydelsefullt!

För mig är det helt beroende på partner. Jag har varit tillsammans med män som jag inte velat ha barn med, och nu är jag tillsammans med en man som jag verkligen kan tänka mig att skaffa barn med. Jag har liksom inte velat bli förälder med vem som helst, eller på egen hand. Det har aldrig varit en dröm om att ”bli mamma”. Däremot har jag nu fått känslan av att jag gärna startar familj med min nuvarande partner.

Jag har tre barn, men älskar inte alla andras ungar, är inte generellt en barnkär person.
Blir folk verkligen provocerade av att en del inte vill ha barn? Jag kan ibland tänka att det hade varit härligt med två liv, ett med barn och ett utan, Sliding doors liksom 😉
Härligt att de kan kommunicera om det och tycka lika, är helt övertygad om att deras liv kommer vara lika lyckligt utan barn som med!

Tror att det mesta som går utanför normen provocerar en del (inte alla). Att vara polyamorös, inte ha barn, vara aktivt religiös, vegan whatever kräver nog att man får försvara sitt val med jämna mellanrum. Alla provoceras givetvis inte men alla ”men varför”-frågor kanske känns något irriterande efter ett tag.

Håller med. Det måste bli otroligt tröttsamt efter ett tag. Sen behöver ju en person inte ens vara provocerad utan frågar ”varför?” (Är vegan, religiös, barnfri) av bara farten som ett sätt att spinna vidare på konversationen, helt utan att veta att det är 2746 gången frågan ställts. Och är man riktigt less är det nog lättare att lägga märke till de här irriterande frågorna och allt runtomkring. Har insett att det är väldigt lätt att trampa i klaveret när det gäller vissa frågor, tror inte jag ens frågar någon om de har barn längre pga verkar uppfattas som anklagande eller aggressivt.

Jag tror inte heller att frågorna ställs för att andra är provocerade. Däremot förstår jag att det kan uppfattas som tröttsamt att för hundrade gången svara på varför man tex är särbo eller inte har barn med sin partner.

Fast det är värre än så.. Många låter en inte vara utan kommer med kommentarer som ”du kommer ångra dig”, du är egoistisk osv.

Jag som lever frivilligt utan barn, är inte monogam och äter inte kött – reaktioner jag får är sällan dömande, utan nyfikenhet och en vilja ett förstå hur man kan vilja inte ha barn (vad gör du då istället i livet, är en vanlig fråga!), hur man kan vara okej med att ens partner är med andra, att man själv vill vara med andra, varför det behovet ens finns, eller hur man inte saknar kött och vad man brukar äta istället. Jag är glad att jag inte blir så påhoppad, å andra sidan är jag inte särskilt offentlig, hade jag varit en influencer hade jag nog fått en hel del åsikter kastade åt alla håll.

Hur många sådana nyfikna frågor tror du någon får som tex är sambo med barn? Varför är du sambo? Vad är det för behov det fyller? Vill du vara det hela livet verkligen? Osv osv. Egentligen sjukt att behöva försvara sitt sätt att leva.

Ja, det blir tydligt när man vänder på det att frågorna är lite framfusiga.

Svaret landar väl alltid ändå i att vi är olika som individer och vill olika saker. Borde räcka. Sen MÅSTE man inte förstå andras livsval, vet inte varför det är så viktigt för vissa att förstå hur JAG lever mitt liv. Om jag är polygam, äter vego och inte vill ha barn. Spelar roll för andra egentligen. Sen är det en annan sak att vara nyfiken 🙂

Fast alltså, folk frågar om varandras liv hela tiden utan att det är anklagande? Jag lever typiskt Svensson-liv med sambo och barn men får ändå frågor om vi ex funderar på att flytta, om vi ska gifta oss, hur vi delar upp föräldraledigheten, om vi inte borde skaffa bil osv. Jag blir inte kränkt gör att någon frågar varför jag inte är gift eller varför vi väljer att bo som vi bor?

Jag skrev inte att jag blev kränkt? Utan tvärtom, att jag ofta får nyfikna frågor av folk som vill förstå 🙂

För att du är en del av normen troligen.. Det är inte bara frågor vi får, det är kommentarer, försök att ändra en osv. Inte frågar du nån varför den har barn, om den tänkt efter, om den inte kommer ångra sig?

Jag tror du får sätta dig in i möjligheten att du tillhör normen och hur den är psykologiskt skyddande. Ingen av de frågorna du får har på något sätt normbrytande implikationer- snarare tvärtom, de bekräftar normen.
Ungefär som att någon frågar mig varför jag inte äter frukost – helt okomplicerat att svara på och bli frågad om. Samhället har inte lagt någon djupare värdering i frukostens icke – eller vara.
Däremot – barn eller icke barn är en fråga där många fortfarande lägger värdering i och kommer med ifrågasättanden och ”goda råd” .
Din kommentar är lite som när män påstår att det inte finns något kvinnoförtryck eller när vita förnekar rasism. Du är utifrån din beskrivning kanske inte rätt person att avfärda ”lättkränkthet”
Inget illa ment! Bara ett perspektiv

Tror det handlar om att skapa content. 99 % bryr sig ej om att hon avstår från barn, men man kan göra instressant material kring de 1 % som skriver dryga kommentarer om det.

Inte som att den stora massan kommenterar ”hej Johanna – jag bryr mig inte alls om du skaffar barn! Hejdå”.

Det är jättemånga som undrar varför man inte har barn, vill du inte osv

Oj vad du har fem. Många har stora problem med att kvinnor inte vill ha barn…

Tycker inte det är så konstigt att det har blivit en sådan ”trend” att inte vilja ha barn. Det är väl jättebra att någon som inte har barnlängtan inte pressas att ändå skaffa barn för att det är normen. Sen de som inte kan tänka sig att pussla in ett barn i sitt liv, de tänker egentligen helt rimligt. Det är onaturligt att behöva jobba heltid och ta hand om ett barn. Jag tror att fler skulle skaffa barn om man inte behövde hantera två helt olika liv på samma antal timmar som ett. Jag hade en stor barnlängtan men hade aldrig valt att skaffa barn om jag inte haft möjlighet att stanna hemma på heltid tills att alla började skolan. Mina barn går i trean och sjuan och jag jobbar fortfarande halvtid för att kunna ta hand om dem och hemmet.

Ja, alltså många fler skulle nog skaffa barn om samhället stöttade föräldraskap och familjeliv bättre. Det krävs en större bostad, tid, mindre stress, stabil ekonomi, och lättare att få hjälp av samhället vid behov. Vill Sverige att det föds fler barn så får man fixa samhällsstrukturen först.

Du kan omöjligt ha bott i andra länder.. Det finns inget land (åtminstone inte utanför skandinavien) som har så ordnat kring barn, skola, förskola, bidrag osv osv som Sverige.
Jag säger inte att allt är perfekt, men i de flesta andra länder har inte båda föräldrarna råd att jobba, det lönar sig inte att betala för barnomsorg. Kvinnofälla deluxe.
Många utlandssvenskar flyttar hem när barnen är små av en anledning. Och det är inte bara att ha mor- eller farföräldrar nära.

På pappret ser allting så fint ut när det kommer till Sveriges barnomsorg. Men folk är ändå stressade, skuldsatta i stora villor, två vuxna jobbar häcken av sig för att betala för det där huset, äter mediciner mot psykiska besvär, slåss mot myndigheter för att få dom där bidragen/hjälpen som man enligt lagen har rätt till… Det känns som om folk inte är särskilt lyckliga eller ”levande” här. Nu är vi en del av världsekonomin där vi ska konkurrera mot andra länder på en global marknad så…då får väl vi tåla att befolkningen mår som dom gör.

OpMen Sverige är världens bästa land, kom ihåg det. Vi har det så bra. Tänk på barnen i Afrika.

Och födelsetalen går ner.

Nu syftar jag inte på u-länder överhuvudtaget utan andra ”fullt moderna” länder. Du behöver bara lämna Norden.

Nu var det här ett sidospår så nevermind.

ju sämre välfärden är desto fler barn skaffar folk så att barnen kan ta hand om föräldrarna när de blir gamla

titta bara på afrika

Tror du har fel. Finns otroligt mkt stöd för att skaffa barn i Sverige. Tror bara folk börjat tänka efter mer och sett att det finns val, att man inte måste.

Nej, jag har inte fel i att livspusslet med heltidsjobb och barn blir en enorm påfrestning för många föräldrar och många bränner ut sig i den här extremt onaturliga livsstilen.

Det är för man vill ha allt tror jag. Skaffa inte fler barn än ni orkar med och sänk standarden om ni inte har råd. Om man absolut vill ha barn. Men vi har barnbidrag, lång föräldraledighet, rätt att gå ner till deltid osv osv. Tycker verkligen inte staten ska göra mer, folk får ta eget ansvar.

Bortsett från hur det funkar om man har barn med särskilda behov (har inte insikt i det själv men man har ju hört en del skräckhistorier) så kan väl inte staten göra mer för barnfamiljerna i Sverige idag? Allt är ju så upplagt för familjeliv och ska det bli ännu bättre, tex få jobba 50% med full lön så måste ju någon annan betala och det känns inte rimligt. Med de här goda förutsättningarna handlar det bara om eget ansvar och levnadsstandarden i Sverige är väldigt hög, det är något man faktiskt kan välja bort.

Precis, det är lyx här. Har man inga barn får man inga fördelar på jobbet tex. Där borde det göras insatser.

Det är hela systemet som jag känner är trasigt och inte direkt familjevänligt. Unga vuxna har svårt att hitta en egen bostad, hattar runt i andrahand, har svårt att spara till en handpenning när dom jobbar på timlön i osäkra anställningar. Sen ska man ha råd till en större boende när man väl har hittat en partner och bott i ihop ett tag, för ingen vill väl bo i en etta med barn. Räknar man med att att behöva högskoleutbilda sig för att få en trygg anställning med bra lön så fördröjs barnskaffande ännu längre in i framtiden. Det finns en anledning till att vi föder färre barn och det är bara att fråga barnlösa varför dom är barnlösa för att kunna göra samhälleliga åtgärder så att fler vill skaffa barn, om det är det samhället vill.

Fast har det blivit en ”trend” att inte vilja ha barn? Eller är det mer okej att prata om det? Tänker att vi har helt andra möjligheter att söka information och fler forum att delta i idag, vilket gör att det blir mer synligt och att man känner sig mindre ensam och kanske tryggare i sin point of view.

Skulle ej säga att det är en trend. Ca 85% av kvinnor i 40-årsåldern har barn. Så har det sett ut länge. En trend är det väl när vi är nere på 70% ihållande.

Jag har tre vuxna barn, men jag har mer jobb och oro med dom som vuxna. Det händer en massa i deras liv som jag måste vara engagerad i. Det är något jag gärna gör, men jag hade nog förväntat mig att småbarnsåren skulle vara det mest krävande. Jag hade inte velat vara utan dom så här i efterhand❤️

Jag har också tre barn och din kommentar är intressant. Jg tänker också som du, att när de är vuxna tar de hand om sig själva (i bästa fall), men du upplever att du är minst lika involverad. Jag undrar om det är hur vi är som föräldrar nu som möjliggör detta? Jag bröt mig ifrån mina föräldrar tidigt och har inte förväntat mig så jättemycket av dem, har velat köara mig själv. Dagens barn kanske inte känner så? De förväntar sig att vi är där konstant.

Alltså, det här är inte pekat mot dig särskilt, bara en fundering om skillnaden på en själv och dagens (ink mina egna) barn.

Låter så märkligt. Förväntar mig att man klarar sig mer själv när man är vuxen (såklart man kan ta hjälp av familj osv i kris). Sen jag blev vuxen har jag en icke-beroende, vuxen relation med min mamma. Men dagens unga verkar väldigt curlade ja…

Hmm, det är nog få vuxna som behöver lika mycket hjälp som en ettåring som springer runt och ska matas bytas och passas konstant. Men det kanske känns tyngre om det är vuxna barn med psykisk ohälsa? Att man visserligen inte är där konstant men när det där samtalet kommer, när man besöker barnet och ser att allt är långt ifrån ok, oro för hela deras livssituation med jobb och socialt umgänge. Man kanske inte rent praktiskt lägger lika många timmar men tankearbetet tar nog mycket i en sådan situation.

Ja psykisk ohälsa kan nog va jobbigt för anhöriga, men jag tänker på friska. Då har man ju inte så mkt jobb som förälder till en vuxen liksom.

små barn små problem
stora barn stora problem

så hörde jag alltid folk säga….tyckte de var knäppa men jag fattar nu med äldre barn…..

Varför är det mer jobb med dom som vuxna? Bara nyfiken. Jag själv flyttade hemifrån när jag var 20 och efter det skötte jag mig till 95% själv.

en annan oro
en annan tid
än förr
Handlar inte om att ens tonåring inte kan ta hand om sig själv
Handlar inte om curlande heller ( inte från min sida )

Dagens unga har så mycket svårare med jobb, bostad, psykisk ohälsa, stress m.m. Jag ser att dom stressar runt för att få ihop vardagen med jobb och barn, den ekonomiska situationen är svårare när allt kostar mer, livsglädjen som vi hade som unga när vi skaffade eget boende och eget hushåll är inte på samma sätt längre. Man ska va nåbar, träna, jobba, ha ett fint hem, barnen ska ha sitt och man ska hinna att umgås med partnern, ha vänner och allt som är i denna karusell. Världen är inte som på vår tid på 80-talet, miljökrisen och jag kan räkna upp saker i det oändliga.
Klart man vill vara ett stöd i denna röran, vi bor dessutom nära varandra och träffas ofta.

Kanske fostras barn inte heller att klara sig själva? Barn går inte själva till skolan, får skjuts överallt, får inte åka kollektivt. Sommarjobbar inte osv…

Jag tycker att det är märkligt att säga att man ”älskar barn”. Det är ju som att säga att man älskar andra kategorier av människor: ” Jag älskar medelålders män” Jag älskar pensionärer” osv. Barn är väl individer med egna personligheter? Vissa gillar man och andra inte. Eller? Om jag hade varit man hade jag kunnat tänka mig att bli förälder. Men jag vill verkligen inte vara gravid, föda barn eller ta på mig den klassiska projektledarrollen som verkar följa med rollen som mamma. Jag tycker att surrogatmoderskap är oetiskt, men hade det funnits möjlighet att skapa ett barn i en artificiell livmoder hade det absolut varit ett alternativ (under förutsättning att min partner var villig att ta 50% av ansvaret som förälder och inte antagit den klassiska papparollen).

Jag har vetat sen jag själv var barn att jag inte vill ha egna barn.
Den enda som någonsin blivit provocerad av det (åtminstone märkbart) är min mamma.
Förstår inte varför man måste göra en sådan grej av det, och det är inte ett val man behöver ”försvara” på något sätt, snarare tvärtom.. You do you liksom.

Då har du haft tur som inte stött på det. Finns många som vittnar om det, vet inte varför andra provoceras men så är det.

Livet involverar lidande så det är inte etiskt att utsätta ett barn för det, oavsett mängd lidande.

Ens om det statistiskt gått 1 olycklig på 1000 lyckliga så hade det inte varit etiskt. För då ”finns” de lyckliga på bekostnad av den olycklige. Bättre att inga finns då.

Fast nykterister, barnfria och veganer kan döma EXAKT lika mycket själva, är en sån offerkofta ofta att ”de blir ifrågasatta” och sätter sig ofta på höga hästar och tycker de är bättre människor än andra.

Veganer ÄR ju bättre, i just det avseendet (är inte det själv men kan erkänna det). Aldrig stött på barnfria som skulle tycka de är bättre än andra pga det? Man vill bara leva sitt liv utan alla jävla frågor och dömanden.

Känns som hon är väldigt kategorisk avseende ngt hon inte vet ngt om. Så trött på att dessa haranger alltid måste starta med att jag tycker om mina vänners barn, mina syskonbarn etc etc.

Vad menar du att hon inte vet om?

Hon vet väl vad hon själv vill??

Den förhärskande uppfattningen verkar vara att det är en naturlag att vilja ha barn. Så länge jag kan minnas har jag fått höra: ”Vänta bara, snart börjar din kropp längta efter barn”.

Andra har sagt till mig att jag borde gå i terapi eftersom ett förträngt barndomstrauma måste ha påverkat mitt beslut att inte skaffa barn.

Med andra ord: ett självvalt barnfritt liv är inte normalt utan något som måste ”botas”. Inte så olikt homosexualitet.

Jag ser hur andra skaffar barn för att det ”hör till”. Sedan klagar de över hur jobbigt det är och över hur lite egentid de har. De börjar jobba heltid direkt efter föräldraledigheten och barnen lämnas på dagis hela dagarna. Som uppvuxen på 70-talet med en mamma som var hemma tills jag började skolan vet jag inte om jag skulle stå ut med att vara på dagis åtta timmar om dagen, i stora barngrupper där det inte finns utrymme för individen och man inte kan dra sig undan allt stoj och stök. Det känns ofta som om barn är något man måste trycka in i sitt redan fullspäckade schema och inget som får ta mer tid och plats. För många är det naturligt att fortsätta som tidigare, med heltidsjobb, fritidsaktiviteter och vuxenumgänge, och barnen blir bara ytterligare en pusselbit som ska passa in i ett redan uppgjort liv. Jag vet inte om jag är nostalgisk, men jag tänker ibland med saknad på den tid när jag och mina klasskompisar kom hem från skolan till saft och hembakat. Nu får barnen själva värma något i mikron och sedan kommer föräldrarna hem trötta efter en arbetsdag och vill helst sitta framför datorn eller åka till gymmet. Visst fick min generations mammor sämre pension genom att vara hemma med barnen, men jag undrar om inte barnen hade det bättre förr…?

Förstår inte den här grejen med att man skulle vara egoistisk när man väljer bort barn? Är det mindre egoistiskt att skaffa barn?

Bottnar väl i att folk ofta säger att de väljer bort barn för de inte vill kompromissa med sina egna intressen. Att man är egoistisk och hellre prioriterar sig själv än ett eventuellt barn.

Ja, det har man ju hört, men jag tycker fortfarande inte att det är något egoistiskt i det? Är det egoistiskt för ett barn som aldrig finns och aldrig kommer att finnas? Att få barn blir ju en prövning i att sätta en annan person före en själv, men är man mer egoistisk för att man inte väljer den erfarenheten?

Förstår fortfarande inte logiken faktiskt, även om jag förstår var den kommer ifrån. Att prioritera sig själv kan ju innebära att man gör mycket för andra människor i sitt liv, att man har mer tid för det. Finns nog kanske lite ut av en fördomsbild att barnfria är de som bara vill leva livet, dricka drinkar och resa. Det har i alla fall jag fått höra.

Ja jag vet inte heller. Vore ju mer egoistiskt att faktiskt skaffa barn och ändå prioritera sina intressen över barnet.

Jättekonstigt. Att skaffa barn är ju inget annat än ren och skär egoism.

Verkligen!! 😄

Nästan alla livsval man gör är egoistiska och bör vara det. Man har bara ett liv, lev det för dig. Skaffar man barn gör man ju det för att man vill, alltså egoistiskt val. Ingen tänker val ”åh mitt lilla ägg/spermie ska få bli ett liv, jag är inte så sugen men jag gör det för din skull!”

Bryr mig inte om folks barnafödande eller inte. Mer tröttsamt med såna där inlägg där de måste förklara att de inte tänker skaffa barn

Kanske för att de får frågan HELA TIDEN. För att folk faktiskt är fräcka nog och frågar HELA TIDEN. Och hon vill kanske öppna upp för att visa andra, de som kanske inte bestämt sig, eller inte kan få barn, att man kan leva ett rikt liv även utan. Jag tycker det är bra att det pratas mer om det. Det är väl bara att scrolla vidare om du inte bryr dig. 🙂

Oavsett om hon gör ett inlägg kommer hon fortsatt få frågan av nya följare gissar jag.
Du kan ju scrolla förbi min kommentar om du inte håller med 😊

Tycker det är fantastiskt att hon berättar och står för det! Så får unga kvinnor de den bilden också och kanske själva tänka efter vad de verkligen vill. Behövs fler förebilder.

Förlåt för trådkapning men kan vi prarta om @bloggbevakning att Johanna Toftby skriver att hon designar klänningarna från cellbes hon samarbetar med. Hur tolkar hon designa jämfört med en designer ??

De åkte väl även till Afrika för att fota så hon kunde ha kuddar med motiv från Afrika. Tydligen köpt ett kuddföretag med safarimotiv.

För mig som har kämpat med psykisk ohälsa under hela mitt liv så har valet att inte skaffa barn varit enkelt. Jag vill inte utsätta ett litet barn för det som jag själv har gått igenom och tycker att det är oansvarigt att sätta ett liv till världen när man lever ett oordnat liv.

Sen så har jag ärligt talat aldrig känt någon längtan efter barn och tycker att allt som rör barn är skittråkigt. Om det sticker i ögonen på vissa så får det vara så.

Jag fattar inte varför man ska annonsera ut allt. Jag har tre barn. Det var inte självklart. Men jag struntar fullständigt om man har 0-3-5 barn. Kanske att jag blir nyfiken på någon som valt typ 6+ barn mest för att det är ofattbar hur man hinner/orkar/har råd 😂 men det är ju av nyfikenhet inte av illvilja på något sätt. Sen har jag aldrig frågar någon som har så många barn heller. Dock föredrar jag numera att umgås med vänner som har barn för att vi hr ett gemensamt intresse att prata om. På samma sätt som jag umgicks mest med andra hästfolk när det intresset var störst i mitt liv. Är en naturlig förklaring.

Tråkigt att ha det som enda ”intresse” och grej att prata om.. Dumpar man gamla vänner då eller??
Bra att du inte bryr dig men för många gör tyvärr det, därför behövs sånt här.

Är barnfri men har noll problem med andras barn, kortare stunder! 😄 Barn brukar gilla mig men blev sjuk och kan nu inte få barn, finns säkert en mening med det. Man behöver inte analysera sönder saker, det är vad det är. Livet går vidare.

Alla gör som de vill. Varför ska andra bry sig?

Jag har tre barn, nu är dom 13, 17 och 19 år som jag älskar obeskrivligt mycket.
MEN jag älskar inte alla barn för det. Jag gillar inte att umgås med småbarn varken familjerelaterade eller vänners.
Jag gillar inte att passa dom, leka med dom etc. De är gulliga men för mig är det inte mer än så. Men jag har såklart empati för alla oavsett ålder. Men jag tycker inte att det är jättefantastiskt när någons 3 åring kan kan ditt o datt…för mina barn kunde också det i den åldern, så för mig är det bara…jaha… men jag låtsas vara fascinerad…

Däremot tycker jag det är jätteroligt med tonåringar, alltid tyckt 🙂

De som älskar allt med småbarn oavsett vems det är eller de som inte gillar barn alls, eller de som har barn, vill ha barn eller inte vill ha barn: DET ÄR UPP TILL VAR OCH EN, VARFÖR SKA NÅGON ENS BRY SIG????????

Två orsaker att bry sig:
De som inte skaffar barn får ändå vård genom välfärden (av andras barn)

De som skaffar barn möjliggör lidande & global uppvärmning (om barnen inte funnits hade de inte kunnat lida)

?
vart vill du komma?
så de som inte har barn borde inte få vård?
de som har barn är dumma för att deras barnskaffande möjligör lidande och global uppvärming?
Så hur ska folk göra då när inget alternativ är bra menar du?

Men då ska jag säga det till vänner som inte kan/eller inte vill ha barn och inte har råd att adoptera etc att de inte borde få vård för det är pga andras barn de får vård?
och till vänner som har barn ska jag säga att deras barn orsakar lidande och global uppvärming?

jag ger dig det lägsta betyget, G, i sammhällskunskap

för VG måste man förstå att det finns olika argument och syvinklar både för och emot

Hahahahahahaha
Herregud

För att sätta betyg kan det vara bra att veta att lägsta betyg när det var det betygssystemet du anger var IG (Inte Godkänd)
G inte lägsta betyget. Men tack för att jag fick Godkänt iallafall.
Betygssystemet som används idag är F det lägsta.
Så jag ger dig F för att du inte vet att lägsta betyget är IG i det system du refarerar till.

Jag förstår att det finns olika synvinklar och argument.
Min ”synvinkel” är att jag inte förstår att folk orkar bry sig om någon vill skaffa barn eller inte. Huruvida ett beslut på den frågan påverkar vård/välfärd/lidande osv är en annan sak.

Sedan har jag inte mer att säga dig. Så kommenterar du igen o förväntar dig ett svar så får du inget från mig.

Ha det gott

Undrar också vad du vill ha sagt?

Frågar du mig eller ”Anonym 11:37”?
Bara så jag inte missar att svara
Uppfattar som att du frågar Anonym 11:37

Frågade Anonym 11.37 😊

Fattar fortf inte vad Anonym vill ha sagt? Nu får jag betyg på min ”kunskap” också 😂

Förstår inte alls sammanhanget med min kommentar. Så där har jag väl IG i betyg då eller F som man har numera.

Och vad kostar inte barnbidrag mm som vi barnlösa måste bekosta?! 😅

det gör vi väl tillsammans? Inte enbart barnlösa som bekostar
Bör inte ställa dessa mot varandra tycker jag

Jo absolut gav bara ett exempel sen ska vi inte prata om VAB 😅

Jag håller verkligen med dig men av någon sjuk anledning känns det som att många bryr sig otroligt mycket om andra personer inte skaffar barn. Jag är en ung tjej i ett heterosexuellt förhållande och vet inte hur många gånger närstående eller typ kollegor (oftast äldre då) typ ska ställa mig mot väggen och fråga när jag ska ha barn utan att ens veta om det är något jag vill ha. Vi köpte precis lägenhet och då var det flera i vår omgivning (som inte står nära vill jag förtydliga) som frågade om vi får plats för barn. Så tydligen bryr sig många otroligt mycket.

märkligt att folk har sådant huvudbry

är det någon som någonsin frågat – Jasså du har barn, VARFÖR har du skaffat barn?
Det har aldrig någon frågat mig

Jag dricker ingen alkohol alls o har aldrig gjort, trots detta har jag umgåtts med människor som dricker. Jag har haft hur kul som helst. ALDRIG har JAG frågat dom -VARFÖR DRICKER DU?
Men själv har jag fått frågan- Varför dricker INTE du? miljontals gånger. Och alltid -Är du religös?
hahahaha nääää jag är inte religös o jag har jättekul jag med trots att jag inte dricker…

Folk har sådant jävla bry med alla andra…av någon anledning

Nej eftersom normen är att ha barn och det är en naturlig del av naturen. Så varför ska man då fråga?

Och normen behöver ruckas på, så alla kan leva det liv de vill. Och det har börjat hända! ❤️

Normer är något som samhället har skapat, de kan därför ändras – som tur är. Ja, om folk slutar ställa dumma frågor såklart 🙂

Fick samma idiotiska kommentarer när jag som ensam ung kvinna köpte mitt hus. ”Där får du plats med en stor familj”. Ok Karen vem har sagt att jag ens vill ha det?!

Men är det här verkligen vanligt? Jag och min man skaffade barn när vi var 35 (rätt sent med andra ord) och jag fick typ frågan på ett nytt jobb om jag hade barn, men annars aldrig. Alltså verkligen inget ställa mot väggen osv. Jag undrar om en del bara inte har någon hyfs och ställer någon mot väggen i ett ämne som inte rör denne, eller om det faktiskt är så att den som är barnfri, valt eller icke valt, tar det lite för personligt? Att fråga om barn känns ungefär som att fråga om vädret, husdjur, huset osv.

Jättevanligt tyvärr ja. Och slutar inte med frågan utan det ska va varför och sen kommentarer om hur dåligt ens liv kommer bli.

Ni som inte ville ha barn, och sedan ändrade er på vägen och fick barn och blev lyckliga i det – vad var det som fick er att ändra er?

Och vad var det som gjorde att ni till en början inte ville ha barn?

Måste allt vara en ”het potatis”? Alla gör väl precis som dom vill?

I en drömvärld ja och jag håller med dig, men det är ju samtidigt en väldigt stark norm och de som går emot starka normer ifrågasätts. Inget konstigt men tråkigt.

Tyvärr verkar det fortfarande vara en het potatis att aktivt välja att inte skaffa barn. Har en kusin som inte vill ha barn och hon får liksom konstant stå till svars för det. Hon har liksom fått höra att man inte är en äkta kvinna om man inte fött barn.

Jag gillar detta inlägg. Jag har själv underbara barn. Men jag skulle aldrig ens sitta och fundera på om någon väljer att inte skaffa barn. Samma gäller alkohol, eller kött. Det vad andra gör är deras sak. Jag bestämmer i mitt liv. Men av någon anledning (som jag inte förstår), så har folk åsikter om små saker.

Det har definitivt blivit bättre och jag har upplevt att flest äldre, som är fast i gamla tänk och normer, är mer ifrågasättande av mitt val att inte skaffa barn. För de har inte tänkt till att det går att leva på olika sätt. Men ofta när jag pratar med dem som inte förstår, brukar de göra det i slutet av samtalet, och om inte, får de med sig lite nya perspektiv att fundera på. Jag tror det är bra att fler är öppna med detta och pratar om det, just för att öppna upp perspektiven. Inte minst för de som kanske inte vet om de vill ha barn att kunna se att man faktiskt kan välja. För nej, det är inte helt självklart även om det borde vara det, att alla får välja, men normen att skaffa barn är i vårt samhälle fortfarande otrolig stark och tyvärr skaffar vissa barn idag, fastän de kanske inte vill. För att ”det är så man gör”.

Jag tror också många äldre kan känna bitterhet över att de hade så pass lite val i sina egna liv. Jag vet att många av min mormors vänninor egentligen inte var sugna på att skaffa barn men att det var en så stark norm att man skulle göra det så att man bara gjorde det för att passa in. Det här är bara min gissning men jag tror att det kan skava för vissa äldre kvinnor att kvinnor idag har så mycket valmöjligheter. Att att vi idag faktiskt kan välja bort barn och har en helt annan kontroll över våra liv.

Håller helt med dig men ser det även bland yngre kvinnor tyvärr.

Fattar inte varför det ska vara så svårt. Hur vet man att man vill ha barn? Tjaa, börja med att fråga dig om du överhuvudtaget känner en längtan efter ett barn. Det säger ju ganska mycket. Det är en stor fråga ja, självklart, men folk har så knepiga ingångar. Ibland låter det nästan som att de försöker övertyga sig själva att skaffa barn, de väger in en massa som egentligen inte är irrelevant. Och allt hävdande att man älskar sina släktingars och kompisars barn, ”det är inte det att jag hatar barn”. Barn är människor, egna individer. Klyschigt men sant! Att det här uttrycket att man älskar barn finns, tycker jag är så märkligt. Däremot fattar jag om man känner en omsorg för barn, att man vill arbeta för barns rättigheter och så vidare. Man kan ju definitivt ha som som ambition att göra det bättre för barn. Själv jobbar jag i förskola och är van vid att ha barn runt mig men vill inte ha barn (vilket jag kommit fram till i mååånga diskussioner med mig själv). Jag tror att folk kan tycka det är märkligt för arbetar man i förskolan ”så älskar man ju barn” (finns definitivt många i förskolan som inte älskar barn, tvärtom tyvärr). Jag är absolut inte en av dem, tvärtom men jag skulle aldrig slänga mig med att jag älskar barn. Men jag har definitivt en omsorg för dem. Jag ser barn. Apropå barn och och föräldrar kan jag ofta uppleva både från mammor och pappor att jag skulle vara en olycklig barnlös kvinna. Kan uppleva det på så sätt genom kommentarer, blickar, antagande. Men det kan lika gärna komma ifrån mig själv, skulle aldrig säga att det är så. Men ofta (tycker jag mig) uppleva att föräldrar (pratar nu om föräldrar i alla möjliga situationer och inte jobbet) inte är så nöjda med sitt barnaskaffande. Det är som att de bara följt barnaskaffandenormen (som förstås är jättestark) utan reflektion. Och så gör förstås många.

Jag förstår hur du menar och har också landat i det, att man borde ha en längtan och den saknar jag. Många skaffar ju barn utan den dock och säger att det inte behövs. Märktes i kommentarerna i Sandra Beijers blogg när hon skrev om det. Själv tycker jag det låter vanskligt.
Tror man velar så mkt om det för att det är oåterkalleligt och tidsbestämt. Man vill inte ångra sig, åt ena eller andra hållet.
Hade några år när jag höll på så men har landat i att jag kan inte skaffa barn bara för att, att jag kanske vill ha dem i framtiden eller ångrar mig. Jag vill inte nu och inte i framtiden som jag kan se, då får det bli ett nej.

Blir TOKIG på kvinnor som inte längtat men ändå skaffat barn och som sedan försöker sprida det livsvalet till andra likt gospel. Som tvekande kvinna är budskapet inte att båda val är accepterade, utan ’Grattis, det finns ett kryphål till att passa in i normen. Gör det fast du inte vill eller brinner för det för du kommer älska ditt barn’.

Ja, det är intressant. Det skulle ju kunna bero på att man ändå känner en osäkerhet i valet och vill rätta till det där som skaver inombords. Eller så har man glömt bort hur det var i all osäkerhet trots att jag tycker det är konstigt att skaffa barn utan att man just har den där längtan. Det blir ju verkligen något riskfullt.

Som egentligen ÄR irrelevant ska det ju stå!

Jag har alltid velat ha barn, gärna flera. Nu har jag kommit till ett vägskäl där jag antingen har en framtid med barn eller en utan barn och utan min nuvarande partner som vill ha barn. Vilken väg jag tar beror på om det visar sig att jag har en genetisk kronisk sjukdom, om jag öht vågar ta reda på det (kommer ”dö” vi 40 års åldern med den sjukdomen). Det är så vidrigt skrämmande. Men har börjat tänka tanken att det kanske inte blir barn.. Och uppskattar därför sådant content.

Så kul med folk som säger ”jag älskar barn”
Barn är små barn i max 15 år.
Sedan har du en trevlig familjemedlem och någon som inte är ”barn” längre.
Att älska barn är en dålig anledning att skaffa egna, de är snart inte barn längre.
Att vilja ha familj är en bra anledning.

15 år är dels en väldigt lång tid dels är det inte bara 15 år de bor hemma och behöver massa saker från en. Familjemedlemmar har man oftast ändå. Jag har inga barn men har familj, både biologisk och vald.

Inte alltid trevlig…

För vissa är det heller inte ett aktivt val att inte skaffa barn (säger sig själv, att ”inte” göra något är inte ett val). Nu menar jag inte ofrivillig barnlöshet, utan bara att man lever på sitt liv utan att faktiskt ens ordentligt överväga frågan om man ska skaffa dem eller inte. Där livet utan barn alltså är så självklart att man inte ens behöver fundera på det. Då blir det också oerhört tydligt hur stark normen är, när man får frågan varför man inte har barn (ja, den är vanlig) och folk liksom förväntar sig en anledning mer än att man helt enkelt inte vill och det har aldrig varit aktuellt.

Precis, vissa tänker inte ens på det och det är lika främmande som att tänka på att skaffa häst eller båt. Inget man är eller nånsin varit intresserad av liksom.

Ja det är ju att skaffa barn som är ett aktivt val och nåt man kan fråga personer om om man nu måste fråga. Att inte skaffa kan vara ett icke val.

Jag skulle vilja höra ifrån de föräldrar som har ångrat sitt föräldraskap, även fastän de älskar sina barn.
De som vet att de hade valt annorlunda idag om de vetat då vad de vet nu.
Det är ju ett stort tabu men intressant kan jag tycka, att höra deras livsberättelse. Att det inte blev som de trodde då kanske.

Åh det finns flera! Kolla bloggen Barnfrihet tex, en som heter Ann-Katrin har pratat om det i tv4 och så massor på Reddit.

Jag uppfattar att det nästan ses som värre, eller åtminstone udda, att välja att skaffa ”bara” ett barn. Jag och min man har ett barn, och vi velar fram och tillbaka men landar hela tiden i att vi känner att det ”passar” oss och våra förutsättningar med ett barn. Samtidigt som man får dåligt samvete för att barnet blir utan syskon. Någon annan med ett barn som har samma tankar?

Tro mig, det är inte värre även om jag förstår att det också finns en tvåbarnsnorm.

Ja gud som en del håller på! Min bästa vän har ett barn och folk kan inte hålla inne med sina kommentarer där heller.. Stå på er! Stanna vid ett om det är vad ni vill och orkar med. Så många som skaffar för många barn…

Vi har också ett barn. Har alltid tänkt att ett barn är lagom för åtminstone min del, min kille är lite mer av tanken att barn behöver syskon. Ser dock inte det som ett rimligt skäl till att skaffa fler barn, utan att man själv i första hand ska vilja ha fler barn. Under graviditeten så var det ett tillfälle där en på jobbet frågade om det var första barnet och jag svarade glatt ”Japp, och antagligen det sista med!” och hon som frågade blev så otroligt upprörd över att jag ens kunde tänka att ”bara” ha ett barn. Helt sjukt. Otroligt trött på att folk ska bry sig så jävla mycket om barn eller inte barn, eller hur många barn. Om alla ändå bara kunde få vara ifred med sina beslut liksom?

Dessutom hade vi väldigt svårt att få barn och IVF krävdes, så har också varit igenom allt hetsade med nyfikna frågor om barnskaffande innan dess, även om ingen visste vad vi gick igenom.

Skönt att höra någon med liknande tankar. Håller med om att det inte känns som ett rimligt skäl att skaffa ett till barn bara för att barnet ska ha ett syskon.

Ja, folk borde sluta lägga sig i…

Jag kan bli provocerad när folk ifrågasätter varför vi inte ska ha fler barn? För det är fullt tillräckligt med ETT!
Det är min kropp som tar stryk, jag som ska orka, jag som får offra ännu lite till av mig själv.
Det känns som folk tycker man är konstig när man är mer än nöjd med ett barn.
Jag fick bli mamma, vilket inte är en självklarhet för alla. Det är väll bra nog?

Håller med, väldigt provocerande!

Skulle också bara ha ett om jag skulle skaffa, helt lagom!