Claudia Galli Concha slog igenom i tv-programmet Skilda Världar, men arbetar idag som influencer, där hon bland annat delar med sig sitt liv som mamma, och sina tankar kring föräldraskap.
Igår postade hon en video med texten ”Jag har så svårt att förstå det…Det gör mig arg och ledsen i ❤️,” där hon uttryckte sin frustration över föräldrar som inte ens kan lägga undan telefonen vid hämtning och lämning av barn, för att ge dem sin fulla uppmärksamhet. Claudia förklarar att ingenting gör henne så upprörd som detta och uppmanar föräldrar att visa sina barn att inget är viktigare i det ögonblicket än deras ankomst till skolan.
I kommentarsfältet håller de flesta med, och många uttrycker tacksamhet över att ha vuxit upp innan mobiltelefonernas era. En följare föreslår till och med att mobilanvändning borde förbjudas för vårdnadshavare vid hämtning och lämning.
Hur ser ni på saken?
Jag tycker Claudias resonemang är helt rimligt. Jag skulle inte ens skrolla på mobilen när jag är ute med min hund Sauron, än mindre lyssna på musik eller prata i telefon. Det är vår tid tillsammans, där vi alltid har saker att öva på – som vårt samspel. Om jag hade velat göra sådant under våra promenader, borde jag kanske inte ha skaffat hund. Borde det inte vara samma sak med barn? Upplys mig, som barnfri vuxen…
Enlighten a child free adult…
Föregående inlägg 
Det här borde verkligen vara ett anknytningsproblem, tänker jag. Jag blir beklämd när jag ser föräldrar som är ute och går med barnvagn och tittar konstant på mobilen i stället för på sitt barn. Jätteviktigt med ögonkontakt, att prata med barnet och visa det uppmärksamhet! Det gäller såklart inte bara bebisar, utan barn i alla åldrar.
Och alla dessa framåtvända barnvagnar gör mig tokig. De säger så mycket om vilken syn samhället har på barn.
Men just MITT barn behöver den stimulansen, tänker jag är resonemanget. Gud förbjude att något får ta tid, eller att en unge är kinkig en stund.
Förstår inte riktigt. Varför skulle ett barn behöva stimulans från en massa intryck och främmande människor? Jag vet inte var du bor men i en storstad är det rätt mycket av den varan.
Tror du missförstod kommentaren ?
Eller så skrev hon eller han väldigt otydligt? Förklara gärna!
”Tänker jag är resonemanget” bakom att ha framåtvänd vagn. Väldigt tydligt skulle jag säga.
Inte enligt mig men visst, då missförstod jag. Ber om ursäkt!
Men då ligger det ju på dig. Det var inte otydligt skrivet.
Men vad spelar det för roll? Jag bad ju om ursäkt. Vad mer kan jag göra?
Oförlåtligt!!!!!
Vissa barn gillar ju att titta runt på andra människor, bilar och saker. Andra inte. Beror ju på ålder osv också.
Och de kan de inte göra när när de sitter bakåtvända menar du?
Sluta lattja- måste du motsäga allt
Ja. Med tanke på att föräldrar inte verkar förstå att barn gärna vill se föräldern men också se annat. Det är sällan antingen eller.
Fast man ser ju liksom lika mycket om man åker bakåt ? Plus ser sin förälder.
Det var ironiskt skrivet, folk inbillar sig gärna att just deras barn är så vaket, aktivt och före alla andra att rekommendationerna inte gäller just det barnet.
Nu har jag inte barn så jag kanske missar något underförstått här, men, är bakåtvagn alltid bättre än framåtvagn? Ni tror inte de föräldrar som valt en framåtvagn gjort det för de dragit slutsatsen att det är bäst för just deras barn? Vissa kanske har två olika vagnar, en framåt och en bakåt, för olika tillfällen och olika behov? Är ”jag orkar inte med en kinkig unge” enda motiveringen till varför man skulle välja en framåtvagn? Kinkar barn mindre när de är vända framåt än bakåt? Och det är alltså i hundra fall av hundra sämre än att ha en kinkig unge som är vänd mot en, om man ska tro kommentarerna här inne?
Nej, det tror jag inte. Jag tror att man väljer en framåtvänd vagn för att det dels är de som produceras, barnvagnstillverkarna har fått för sig att föräldrar vill ha den modellen och föräldrar ställer inga krav. Sedan så finns det ingen forskning som understödjer framåtvända barnvagnar. Varpå ungar som sätts framåt för så kallad kinkighet så gör ju stimulansen dem loja, det säger ju sig självt. Poängen med bakåtvända vagnar är ju att barnet SER föräldern, vilket ett barn vill och behöver. Konstigt att det ska vara så svårt att förstå? Är man två år kan man eventuellt vrida sig för att kunna se sin förälder men det kan inte ett spädbarn eller en ettåring. Sätter man ett spädbarn i en framåtvänd vagn har man inte alla hästar hemma, det är ett som är säkert.
Majoriteten av gångerna har jag sittdelen vänd mot mig, för jag tycker det är mysigt att kunna interagera med mitt barn när vi går. Men ibland har jag sittdelen vänd utåt, om vi gör något som är extra kul för honom att kunna kolla på när vi går (djur exempelvis). Döms jag då av andra föräldrar vid detta enstaka tillfälle? Anses jag vara en sämre förälder?
(Är inte ängslig, undrar bara över resonemanget ?)
https://sverigesradio.se/artikel/4444198
Jag tycker att det här svartvita snacket om att vara en bra eller en dålig förälder inte leder någonstans (det känns mest som ett sätt att sätta stopp för diskussioner) men för att svara på din fråga så interagerar du ju med ditt barn när du vill visa något särskilt så ja, klart att det är bättre. 🙂
Men va? Min son älskar att sitta framåt så han kan se vart vi är påväg men vi pratar ändå hela tiden (han är 2). Förstår inte vad det har med samhällets syn på barn att göra ?
Det har båda mina också älskat. Du känner ditt barn bäst, så kör på.
Haha, där kom den. Forskning kan man strunta i ”för alla föräldrar känner sina barn bäst”.
Allting bör väl appliceras på ens eget liv med en smula sunt förnuft. Om ens barn tydligt visar att de inte trivs med att åka bakåt, men är glada när de åker framåt, verkar det väl ganska rimligt att anta att barnet mår bra av att åka framåt och att man får kompensera den interaktionen man inte får då på andra sätt under promenaden?
Forskningen har ju dock inte alltid tagit hänsyn till alla möjliga scenarion så självklart får man avgöra själv om det är applicerbart. Det är ju tex stor skillnad om man går runt i många timmar dagligen med ett litet barn, framåtvänd med napp i munnen och inte kommunicerar alls, mot att gå samma sträcka 10 minuter dagligen och prata om djuren och miljön man ser samtidigt som barnet spanar in syskonet framför.
Det stör anknytning och ger barnet mental stress före 3 års ålder. Men visst, vill man traumatisera sitt barn för det ”verkar” gillar det så fine 🙂 Finns de som skrattar på begravning också, för de inte har förmågan att kunna uttrycka sig på ”rätt sätt” – så när ett barn ”verkar tycka om något” behöver inte alltid stämma.
Haha alltså wow. Snacka om att dra alla över en kam. Är man en kass förälder om man vänder typ sin 1-åring framåt för att hen hellre vill titta på sitt syskon på sparkcykel framför vagnen än den som kör vagnen (random exempel men du kanske fattar principen)? Blir så lack när dets generaliseras på det viset.
Nu är det ju som pratar i termer av kass förälder och det är alltså som vanligt när man pratar om barn och forskning.
Finns kulturer där barnen bärs på ryggen hela dagarna. Stackars barn. Vad ska vi göra åt det tycker du?
Nu jämför jag inte de kulturer som finns i Sverige med andra länders kulturer. Det tar ändå inte bort det faktum att det inte finns någon forskning som säger att det skulle vara bra med framåtvända barnvagnar.
När mina barn var små bodde vi i Italien och där är alla sittvagnar framåtvända. Märkte inte att folk hade dålig anknytning med sina barn för det?
Är väl barnen som får problem med anknytningen till sina föräldrar?
Ja, för Italien är ju verkligen bra förespråkare när det kommer till barn. Aga är fortfarande tillåtet där, för att ta ett exempel.
Och hur kan du märka att på folk du ser på stan vilken anknytning de har till sina föräldrar?
Alltså jag känner ju massor med familjer där eftersom vi bodde där som barnfamilj i 8 år. Italienska familjer har överlag en bättre kommunikation och rektion med barnen än svenska familjer.
Att aga är tillåtet betyder inte att alla agar barnen eller att det är tillåtet att slå hårt.
Men anknytningen är inget du som utomstående kan avgöra på det sättet. Du kan han en fin kommunikation i familjen & ändå ha en dålig anknytning
Beroende på barnets ålder tycker jag framåtvänd vagn kan vara helt okej, om man samtidigt fortfarande pratar om allt som man ser runtomkring. Föräldrar som går ut med uppsittande barn i vagn, och bara kollar på mobilen, dessutom hörlurar på, är hemskt! Undrar hurudan språkutveckling de barnen har.
Om dessa hemska föräldrar läser en timme för barnet varje dag då och den fantastiska föräldern som går med barnet vänt mot sig i vagn inte läser alls? Vad tror vi då om språkutvecklingen? Åter igen, du kan inte dra några slutsatser av en person du ser en gång på stan..
Försenad språkutveckling är väl det sista problemet när det kommer till framåtvända barnvagnar? Det största problemet är att barnet inte har en chans att se föräldern. Det finns studier som visar att barn som sitter framåtvänt har högre puls. Jo, tacka fan för det. Det är ju ett uppenbart problem att föräldrar väljer dessa vagnar när det fortfarande finns bakåtvända vagnar. De verkar ju inte förstå vad ett barn behöver.
Ja och framåtvända bebisar i bärsele.
Men alltså ”tittar konstant på mobilen” – Följer du efter personen på sin promenad då menar du?
Så tröttsamt att
1) Tro att man vet hur mycket någon använder sin telefon därför att du ser dem i 30 sekunder på en promenad, och
2) Anse att föräldrar inte får ta någon tid för sig själva någonsin, att ett barn kommer ta skada av att föräldern inte interagerar med det 24 timmar om dygnet (jag pratar förstås om ett användande som innebär att man fortfarande är uppmärksam på sitt barn och kan svara på hens signaler eller om hen försöker få ens uppmärksamhet)
Haha det här håller jag med om, i synnerhet nummer 1. Om man vet att det är en person som aldrig kollar på sitt barn utan alltid på mobilen så visst, men hur vet man det av en ögonblicksbild. Får mig att tänka på gången jag satt på restaurang med min 4- och 7-åring och en kvinna som satt bredvid efter tag började berömma barnen och mig för deras fina uppfostran då barn idag inte kan bete sig. Då tänkte jag på hur 4-åringen dagen innan lagt sig på golvet på Ica och skrikit om glass och undrade om kvinnan skulle varit lika imponerad av mitt föräldraskap då.
Men exakt. Jag blev tillsagd av en kvinna när jag kollade på mobilen efter att jag hämtat mina barn från förskolan. Något om att dagens föräldrar inte ens vill fokusera på sina barn när dom varit på förskolan hela dagen. Jag kollade på mobilen för att se när nästa buss hem skulle gå, om vi skulle hinna in i affären eller inte. Blev minst sagt förvånad. Ska jag printa ut tidtabellerna på papper i framtiden? Är det bättre?
Ja men exakt, jag fick en (tyst, men hörbar) spydig kommentar på en promenad när jag tog fram telefonen för att skriva upp någonting på inköpslistan eftersom vi skulle handla på vägen hem. Inköpslistor får man ha i huvudet tror jag!
Det händer ofta att jag går samma promenadväg som andra personer en längre stund, ja. Likaså att jag befinner mig en längre stund på samma plats som andra personer, eller stöter på dem ofta och ser att beteendet är samma varje gång.
Jag skrev inget om att en förälder aldrig får ha någon tid för sig själv någonsin eller måste interagera med sitt barn 24 timmar om dygnet, så punkt 2 kan omöjligt handla om mitt inlägg.
Det du ser är en ögonblicksbild, så det jag menar är att om en person aldrig ska ”fångas” i ett ögonblick där de inte är helt fokuserade på sitt barn, så måste personen ju interagera med sitt barn 24/7.
Amen på detta. Man kan ha haft en hel förmiddag /eftermiddag där man stimulerat/aktiverat sitt barn och när man sedan går en sväng så VE DEN tar blicken från barnet och kollar i sin mobil. ????? har en sak att säga er som håller på såhär; KÄFT.???
Ja! Fick en spydig kommentar från en kvinna när jag var på ett köpcentrum med barnen. Vi hade varit där ett par timmar, ätit, lekt och tittat i affärer utan mobil. När jag ska hem tar jag upp den för att slå på värmen o bilen då det var minus 20 utomhus. Då säger hon till en man i närheten ”dessa mobiler, stackars barn”. Sa ifrån och då pep hon iväg fort över parkeringen.
Och om de dessutom har lurar i öronen…varken ser eller hör.Ett barn i barnvagn sparkade av sin sko,jag tog upp den o ropade på pappan som inte hörde el såg,fick springa ifatt o knacka på axeln.Han tackade förvirrat…
Men snälla någon?! Du har uppenbarligen ingen aning om hur fort ett barn kan kasta ur saker. Jag har gått utan hörlurar o plötsligt sitter ungen med en sko eller utan napp. Det är ett ögonblicksverk och händer även redighetsnissar som går utan mobil/lurar..tänka sig!?
Håller med i sak, och tänker dagligen på att inte ta upp telefonen ”bara för att kolla snabbt…” när jag är med barnen. Däremot tycker jag alltid det blir så präktigt och fånigt när föräldrar ska läxa upp varandra såhär. Kommentarer ballar alltid ur och det blir av typen ”de borde förlora vårdnaden av sina barn”. Blir liksom aldrig nån nyanserad debatt utan den har enbart till syfte att de som skriver om det ska hävda hur bra de själva är och hur dåliga andra är.
Sen tycker jag också det är stor skillnad på att kritisera och döma någon man känner och vet att de ofta fastnar i telefonen istället för närvaro med barnen och att döma någon okänd som du ser en ögonblicksbild av i en park eller på café.
Ingen som kommenterar att de kollar telefonen men alla förfasas över hur det verkar vara vanligt? Jag har absolut blivit påkommen att kolla telefonen när jag är med barnen men som du säger, det är ju en ögonblicksbild och ingen vet varför, hur mycket tid man spenderar tillsammans annars osv.
Håller med. Och jag tänker också att man kan sätta det I ett större perspektiv- hur många vuxna (föräldrar eller ej) mår bra av att snvända sin telefon så mycket som man faktiskt gör? Med handen på hjärtat borde jag dra ned på det avsevärt, men det är skitsvårt.
Jag är telefonberoende! Tar upp telefonen av ”bara farten” och har nära till att slentrianmässigt scrolla. Det har varit en utmaning att få barn och öva på att inte fastna i telefonen, speciellt när min son var en bebis och man inte kunde interagera på samma sätt. Var väldigt uttråkad under den tidiga föräldraledigheten och tillät mig absolut att sitta med telefonen på café bredvid barnvagnen eller scrolla medan jag var ute och promenerade.
Nu är min son 15 månader och jag väljer mina stunder, men scrollar absolut fortfarande, till exempel när han leker själv i sitt rum. Men det är ju inte det *enda* jag gör, jag leker massor med honom också. Att unna mig lite scrolltid ser jag som att andra unnar sig att läsa en bok, typ.
Gissar att folk dömer som ser mig ute, men försöker att inte tänka på det. Jag vet hur min relation med min son ser ut, jag vet att jag är nävarande och uppmärksam på honom och hans behov, jag vet att han är trygg och väl omhändertagen. Min man och jag pratar om och utvärderar hur vi gör saker och vilka strider VI tror är viktiga. Att tillåta sig själv att titta på telefonen ibland tror jag inte är den av dem. Är jag världens bästa förälder? Nej, såklar inte. Är jag en dålig förälder? Absolut inte det heller! Har jag en trygg och välmående son? Jajamen.
Ska tillägga att jag såklart vet att det vore bättre för oss allihop att använda telefonen mindre. Men jag är bara människa och försöker vara snäll mot mig själv (och andra).
Men det är väl en hälsosam inställning. Att vara medveten om problemet är ju halva lösningen. Jobba på!
Inspirerad av min man har jag försökt träna mig att INTE plocka upp mobilen när man tex sitter på vagnen, den man äter med går på toaletten, eller vad det nu kan vara. Istället vara närvarande, kolla på folk, fundera. Har iofs inte så mkt mobilberoende men det är mycket trevligare.
Det är rätt intressant att läsa dessa inlägg och inse ännu en gång, att det är väldigt lyxigt att vara barnfri.
Så intressant att ni barnfria alltid ska hitta en infallsvinkel för att berätta hur skönt är att vara barnfria. Försöker ni övertala er själva att det är skönt eller vad är syftet. Bidrar ju egentligen inget till diskussionen imho..
Jösses, låt folk vara glada för de val de gjort. Du behöver inte triggas av det.
Haha jag har barn men tänker ofta att det vore lyxigt att vara (frivilligt) barnfri. Unnar verkligen dem som har valt det att vara glada över sitt beslut.
Barnfri är definitionen av frivilligt utan barn, annars är man barnlös.
Att du vet det, och jag vet det, betyder inte att alla vet det. Eftersom det är känsligt valde jag att vara övertydlig.
Och jag förtydligade desto mer!
Team work ?
Håller med. Jag är också barnfri men har inget behov av att berätta det om det inte är relevant. Det är lite som att ni som håller på så verkar försöka intala er att ni gjort rätt val. Sedan förstår jag inte, vad är det som är lyxigt? Att slippa påpekande om mobilanvändning? Jag tycker att det säger sig självt att man inte har telefonen vid lämning, hoppas innerligt att jag känt samma om jag varit förälder. Pratar alltså inte om mobilanvändning i stort.
Annan barnfri här som håller med och som absolut inte vill klumpas ihop med M och L här ovanför ? lägger till att jag älskar barn, syskonbarnen är mina små hjärtan.
Så du kan scrolla fritt eller vad?
Min son är sexton så länge sen han gick på förskola men redan då hade de mobilförbud där. Utanför grinden fick de som behövde vackert stoppa ner mobilen. Annars kom det personal och sade ifrån, lysande ju!
Det finns ett tydligt samband mellan obegränsad skärmtid för barn och diagnoser. Och föräldrar sätter ribban när dom prioriterar sin skärm framför ögonkontakt och interagerande med sina barn.
Intressant. Är det ett kausalt samband man har sett då? Tänker annars att det kanske finns andra korrelerande faktorer mellan skärmtid och diagnoser, eller?
(Jag ifrågasätter alltså inte utan tycker uppriktigt att det är intressant)
Kan rekommendera forsatt läsning på KIs hemsida!
Det pågår mycket forskning inom neurovetenskapen kring skärmtid och dess påverkan. Länkar till intressant artikel där denna forskning sammanfattas.
https://nyheter.ki.se/sa-paverkar-skarmvanor-barns-halsa
Det handlar dock inte om hur länge utan vad man konsumera och även andra bakomliggande faktorer avgör hur vi kommer att påverkas.
Fastnade även för nedan men anledning av den diskussion som pågår, även här på bloggbevakning om smalhets på sociala media.
”– Det är ett problem. Vi ser ju att sociala medier kan ha väldigt stora negativa effekter, särskilt för tjejer. De barn som redan är utsatta och har problem med ångest och depression riskerar lättare att påverkas och till exempel utveckla en ätstörning, säger Lisa Thorell, forskare i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.”
Källa: Lisa Thorell, forskare i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Finns även en massa annat spännande för den vetgirige. I och med utvecklingen av MR och PET-kameror så finns mycket forskning kring hur en ADHD hjärna ser ut i förhållande till en hjärna utan diagnosen. Hjärnan är inte statisk utan beroende på stimuli utvecklas nya nervbanor i hjärnan som får konsekvenser för både beteende och mående.
Bra läsning. Trist nog kommer föräldrarna med största sannolikhet gå efter mottot att ”alla föräldrar känner sina barn bäst”. Med andra ord så kan Lisa, 4 år gammal sitta framför skärmen fyra timmar varje dag för hennes föräldrar känner henne bäst och forskningen gäller inte henne.
Vilken forskning läste du i länken som påstod att antal timmar framför skärmen är problemet? Tvärt om står det ju att VAD vi konsumerar, inte hur mycket, är en större bidragande faktor till psykisk ohälsa.
Vi kan ju ta med oss det här utdraget istället;
”De som spelade väldigt lite datorspel hade fler depressiva symtom än de som spelade mycket, säger han.” (Mats Hallgren, vid institutionen för global folkhälsa vid Karolinska Institutet).
Faktum är att vi *inte* idag kan säga att skärmar i sig är farligt för barn.
Nej den slutsatsen kan du inte dra inte ens av den artikel jag länkade till.
Det artikeln säger är att det är inte hur länge du konsumerar utan vad som spelar roll, vilket du faktiskt själv konstaterar, så med dit påstående motsäger du faktiskt dig själv.
Hm va? Vilket av mina egna påståenden motsäger jag (Anonym 14:29)?
”Vilken forskning läste du i länken som påstod att antal timmar framför skärmen är problemet? Tvärt om står det ju att VAD vi konsumerar, inte hur mycket, är en större bidragande faktor till psykisk ohälsa.”
Din första mening där du konstaterar att artikeln tar upp att VAD, osv
Din sista mening.
Faktum är att vi *inte* idag kan säga att skärmar i sig är farligt för barn.
Detta är förstås en fråga om semantik för du har rätt om att farlig kanske inte är rätt ord, men att det påverkar och att skärmanvänding får framtida konsekvenser det har man kunnat fastställa.
Jag är verkligen inte ute efter att döma någon och vill absolut inte skriva någon på näsan. Istället försöker jag lyfta fram den forskning som faktiskt finns och att istället för att den fosrkningen lockar fram försvarsmekanismer, som det finns många bra exempel på bland kommentarerna, hålla ett öppet sinne och vara nyfiken på denna nya forskning.
Jag är själv förälder och vet att man kommer alltid att fatta beslut som i backspegeln var mindre lyckade, och att man själv är expert på sitt eget barn. Kunskap hjälper en att fatta bättre beslut.
Det jag skriver är att vi inte kan säga att skärmar I SIG är farligt (eller har någon negativ påverkan), används de på rätt sätt och utan inte som substitut för andra delar som är viktiga för barns utveckling så kan de tvärt om gynna barns utveckling – speciellt då barn med npf-diagnoser.
Det jag menar med det är att skärmdebatten är platt och onyanserad, där allting klumpas ihop under begreppet ”skärmtid” och stämplas (av WHO) med nollvision. Jag tycker det är alarmistiskt och bidrar till stress, oro, polarisering och skam hos föräldrar. Jag tycker det är onyanserat att rakt av prata om barns ”skärmtid” som om det betyder en och samma sak, och därför blir jag också lite provocerad när man kastar ur sig saker kring korrelationer med diagnoser – Det finns en bild av att föräldrar ”orsakar” olika problem hos sina barn och det här sättet att prata om skärmar bidrar till det.
Jag är dock helt med dig på att det är viktigt att hålla ett öppet sinne för och vara nyfiken på ny forskning, och att vara mottaglig för att ändra både sin åsikt och sina rutiner om (eller när!) vi lär oss mer. Men det är just att läsa på och ta till mig kunskap som har fått mig att landa i att jag inte tycker att den onyanserade synen på skärmtid bidrar till något gott.
Känns ändå som vi har en samsyn. Om det har framstått som att jag anser att skärmtid är farligt så har jag varit otydlig. Någonstans tror jag dock att det är exakt den informationen många söker. En guide som säger att 1 h är ok, 2 h är på gränsen, 3 h risk och över 3 h farligt. Men forskningen kommer aldrig att ge de svaren.
Ja jag tror också att vi har samsyn. Och jag förstår också att anledningen till att WHO är kategoriska i sin rekommendation är för att folk vill ha exakta direktiv att följa. Jag önskar bara mer av *debatten*, för allas skull.
Kan också tillägga att ”Faktum är att vi *inte* idag kan säga att skärmar i sig är farligt för barn.” är inte en slutsats jag dragit från artikeln du länkade till, utan som jag drar från att själv ha läst på om ämnet. Eftersom min sons välmående är viktigt för mig så har jag sett till att sätta mig in i det.
Har du någon bra källa på detta?
Fråga vilken förskollärare / barnskötare som helst som på en mils avstånd kan se diagnosproblematik redan hos 3-åringar. Att så fort barnet tycker att något är jobbigt / blir arg / ledsen för något sätta en skärm i hens händer, vad behöver du mer för källor? Snabba gapiga youtube-klipp, att den unga outvecklade hjärnan konstant blir bombad med impulser. Exakt vad är det som gör att det är svårt att se den kopplingen? Om föräldrarna har svårt att släppa mobilen och interagera med sina barn så överför dom ju samma beteende.
Förlåt men det här är INTE en diagnos? Förskolepersonal kan verkligen inte sätta DIAGNOS på en 3-åring för att barnet typ har svårt med koncentration pga överstimulerat belöningssystem. Eller vad är det för diagnos du pratar om?
NPF-diagnoser är ingenting man FÅR av en skärm. Skärp dig.
(Och nej, ”barnskötare och förskolelärare säger” är inte en trovärdig källa.)
Du tar begreppet missförstå med flit till en ny nivå. Skärp dig.
Missförstå med flit gör jag inte, om jag missförstår dig och du inte menade att det tydliga samband du pratar om skulle betyda att skärmar är en bidragande orsak till att barn får npf-diagnoser, så ber jag om ursäkt.
Tror att du missuppfattar det ts skrev om, samband mellan obegränsad skärmtid hos barn och diagnoser.
Ts sätter ingen diagnos utan delar en observation som hon och flertalet kollegor inom barnomsorgen gör dagligen. En observation som är till hjälp för forskare och ofta en källa till forskning kring barn och skärmtid.
Hur vet du att NPF- diagnoser inte är något man får av en skärm? Faktiskt så finns mycket forskning som pekar åt motsatsen. Barn och vuxna med NPF-diagonser har avvikande hjärnstruktur jämfört med motsvarande utan diagnoser. Hjärnan utvecklas efter födseln så typ av stimuli kommer att påverka den fortsatta utvecklingen. Du kan enkelt googla dig fram till dessa exempel.
Det ni länkar säger ingenting om att skärmtid skulle vara en bidragande orsak till adhd, utan att barn med adhd är mer benägna att vilja spela spel och använda skärmar, samt att deras föräldrar är mer positivt inställda till skärmar.
Att barn med adhd har mer skärmtid betyder inte att skärmtid orsakar adhd.
Men du har rätt, jag kan inte heller med säkerhet säga att det inte gör det – det är dock den som kommer med ett påstående som har bevisbördan.
Den länken som jag tidigare länkade till säger absolut inget om att barn med ADHD är mer benägna att vilja spela spel eller om föräldrars inställning till skärmar. Artikeln påvisar att det är flera faktorer som påverkar.
Jo det finns studier, länkar en sådan, som påvisar att skärmtid påverkar hjärnans utveckling. Men, som även flera oberoende forskningsresultat visar så är det inte skärmtiden i sig som ger upphov till förändringar i hjärnan utan vad och under vilka förutsättningar vi konsumerar skärmtid. Även personlighet och vad som triggar hjärnans belöningssytem spelar roll.
Min personliga åsikt är att varje förälder känner sitt barn bäst och att man får pröva sig fram vad gäller skärmtid, hur mycket, när, vad och hur. Vilken roll har skärmen, är det en distraktion eller något man gör tillsammans med sitt barn.
https://answers.childrenshospital.org/screen-time-infants/
Länkar en till artikel som beskriver diagnistiken kring ADHD utifrån neuropsykiatrin, där man undersöker hjärnans struktur med MR och PET diagnostik samt EEG för att titta på de olika hjärnvågorna, där korrelationen mellan theta och beta vågor är den intressanta.
https://www.healthline.com/health/adhd/brain-scans
Men det är ju inte det hon skriver.
Till Anonym 11.29
Jag förstår faktiskt helt ärligt inte vad personen försöker säga vid det här laget, men tolkade absolut de tidiga inläggen som att hon påstod att kopplingen var att skärmtiden är en bidragande orsak till diagnoser. Det kan jag förstås ha missförstått (skrev det här ovanför).
Jaha men det säger ju inget om skärmas orsak till diagnoser.
”Vad behöver du mer för källor?”
En vetenskaplig källa kanske..?
Det pågår mycket forskning inom neurovetenskapen kring skärmtid och dess påverkan. Länkar till intressant artikel där denna forskning sammanfattas.
https://nyheter.ki.se/sa-paverkar-skarmvanor-barns-halsa
Det handlar dock inte om hur länge utan vad man konsumera och även andra bakomliggande faktorer avgör hur vi kommer att påverkas.
Fastnade även för nedan men anledning av den diskussion som pågår, även här på bloggbevakning om smalhets på sociala media.
”– Det är ett problem. Vi ser ju att sociala medier kan ha väldigt stora negativa effekter, särskilt för tjejer. De barn som redan är utsatta och har problem med ångest och depression riskerar lättare att påverkas och till exempel utveckla en ätstörning, säger Lisa Thorell, forskare i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.”
Källa: Lisa Thorell, forskare i psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Finns även en massa annat spännande för den vetgirige. I och med utvecklingen av MR och PET-kameror så finns mycket forskning kring hur en ADHD hjärna ser ut i förhållande till en hjärna utan diagnosen. Hjärnan är inte statisk utan beroende på stimuli utvecklas nya nervbanor i hjärnan som får konsekvenser för både beteende och mående.
Från ditt inlägg: ”Om föräldrarna har svårt att släppa mobilen och interagera med sina barn så överför dom ju samma beteende.”
Från artikeln du länkar: ”Det fanns heller ingen koppling mellan föräldrars och barns skärmtid. – Det tycks alltså inte vara vad vi gör som föräldrar som är det viktiga. Våra tonåringar växer upp i en kultur där det är mycket skärmtid, den tiden är svår att rå på, säger hon.”
Sara har kopierat det jag skrev högre upp. Har länkat fler artiklar, 14.22 och 14.24. Det börjar komma mycket forskning kring skärmtid och hur det påverkar hjärnan.
Det kan ibland vara svårt att ta till sig ny forskning vilket yttrar sig genom att stoppa huvudet i sanden och inte själv aktivt leta efter den typ av forskning vilket idag är lätt att hitta med en enkel googling.
Då kan det vara läge att fråga sig själv varför man reagerar som man gör.
Att skärmen påverkar hjärnans utveckling och med det beteenden, det vet man idag. Det man inte kan säga med någon större precision är hur mycket skärmtid som påverkar eftersom det inte enbart handlar om hur mycket utan även när var vad varför vem.
Barn är alla egna individer med olika personligheter, och de flesta föräldrar är experter på just sina barn. Forkningen ger en generaliserad bild och som förälder behöver man väga in den kunskapen i sina besult om vad som gäller skärmtid, som även kan varierar mellan olika syskon.
Ja, det är vi som diskuterar även längre upp 🙂 Jag kanske borde ha valt ett tydligare nick än Anonym.
Hur som helst så kan jag svara på frågan varför jag reagerar som jag gör, och det är för att jag inte tycker om alarmism och den onödiga oro och stress det skapar hos föräldrar, som redan har väldigt mycket press på sig att alltid göra rätt. Jag HAR läst, jag har googlat, och det är precis det som fått mig att landa i min åsikt i skärmtidsdebatten – nämligen att den behöver nyanseras och att man inte kan prata om skärmtid i så stora penseldrag som man gör idag om man vill komma någonstans.
Haha misstänkte nästan att det var den anonym ovan!
Gillar inte heller alarmism. Tyvärr är vi inte mer än människor och vill ofta förhålla oss till snabba enkla svar istället för komplexa förklaringsmodeller som lämnar fler frågor än svar. Så är vår hjärna konstruerad, på gott och ont. Tack för en intressant diskussion!
Ja, så är det ju! Tack själv ?
Du väljer att plocka ut Ylva Trolle Lagerros resultat för att bevisa din egen tes. Samma läkare gjorde en mindre studie, dvs inte forskning, och skriver även i slutet följande kommentar som du verkar ha missat.
”Studien är liten och Ylva Trolle Lagerros vill vara tydlig med att det krävs fler större studier som kan verifiera resultatet. Till skillnad från Gisela Nybergs större studie undersökte hon inte konditionen hos barnen.”
Denna studie var dessutom väldigt specifik och undersökte relationen mellan skärmtid och fysisk aktivitet hos barn i två sociekonomiska områden. Det de fann var att skärmtid inte konkurrerade med fysiskt aktivitet.
Det är tydligt att skärmtid verkar vara ett dåligt samvete hos många, med tanke på all energi som går åt till att motbevisa den forskning som faktiskt finns. Att skärmtid spelar roll det har forskningen bevisat, men mängden och framförallt vad som konsumeras på skärmen det är en mycket öppen fråga. Dock är det mycket spännande forskning som pågår.
Nej, jag försöker inte bevisa min tes. Jag har ingen tes, förutom att min åsikt är att debatten är onyanserad. Min poäng med att plocka det citatet var att påpeka att det som artiklen egentligen säger är att vi inte riktigt vet, och därför tycker jag det är viktigt att inte prata om det i binära termer, och framförallt när det gäller korrelationen till diagnoser.
Håller med dig om att det är spännande forskning.
Har vi källor på detta? Vore intressant att läsa.
Ah då vet jag varför mina barn med fri skärmtid har grav autism och en hjärnskada samt adhd! Tack, alltid undrat ? trodde det var medfött
Claudia har absolut rätt i sak. Rätt ironiskt ändå att jag har sommarhus i samma område som hon och har sett henne och barnen vid ett flertal tillfällen vid badplatser. Inte mycket interaktion och samtal där. Och mycket uppdateringar på stories samtidigt….. ??♀️
Jag blir inte ett dugg förvånad över det du skriver. Kan inte sätta fingret på vad det är men har svårt för Claudia.
Låter i och för sig som en tvättäkta influenser. Allt handlar om att bygga upp en image, hur man vill bli uppfattad, men lite tanke på den egna profilen, att det man gör i vardagen verkligen stämmer med den önskade imagen.
Men alltså, blir ändå irriterad över att folk ba ”såg en mamma som kollade på mobilen när hennes barn var närvarande”.
Alltså, herregud, har ni någon aning om hur mammans resterande dygn ser ut?
Måste man dedikera all vaken tid till att vara hundra procent närvarande för sitt barn (eller hund)?
Camilla, kollar du bara på mobilen när du har hundvakt eller vad?
Ha lite överseende över folk som försöker få sin vardag att gå ihop.
Fast nu förstorar du ju det hela bara för att få rätt. Claudia pratar inte om mobilanvändande överlag utan när det kommer till lämning (och hämtning antar jag) av barn. Så svårt ska det väl ändå inte vara att avsätta den tiden?
Fast det blir ju lite att plocka enkla pluspoäng att själv bestämma att just hämtning och lämning är heligt bara för att man själv inte kollar då. Kanske är någon förälder som väljer att hämta tidigare men då behöver vara tillgänglig via mobilen ett tag extra men sen har hela eftermiddagen ihop.
Jag förstår hur du menar men är det ändå inte rätt självklart att barnen ska ha den tiden? Måste man prompt kolla telefonen när barnet ska lämnas och hämtas och man ska vara eller har varit ifrån varandra hela dagen? Det är väl en sak om det någon gång rör sig om något akut men inte om man pratar vardag generellt.
Tänker att alla har väl sitt sätt, om barnet är ledsen när det ska lämnas så är det väl inte så trevligt att kolla mobilen men om inte och man haft en trevlig morgon ihop så är kanske inte just det ögonblicket avgörande. Liksom när man hämtar, man märker väl om barnet tar illa upp men kanske bryr de sig inte eftersom de vet att man har hela eftermiddagen och kvällen tillsammans.
Asså mina barn 7 och 8 springer omkring i minst 5-10 minuter innan de är redo att gå. De ska till paddan och checka ut (i vklass), krama en miljon kompisar hejdå, gå på toa, dricka vatten, jaga upp någon teckning de absolut ska ha med hem. Jag stressar dem inte, men är det bättre att jag står och stirrar i hallen i 10 minuter när de ändå inte är där. Eller är det kanske ett bra tillfälle att effektivisera och ta något snabbt mail så jag får mer kvalitetstid med dem hemma och inte behöver fokusera på det jobbet just då?
Min poäng är: allt är inte svartvitt, ni är så jävla uptight ni som tror att ni är en bättre förälder än en annan.
Det är väl ändå en fråga om vad man prioriterar och vad man signalerar till sina barn. Om man flera gånger i veckan hämtar sitt barn med lurarna i öronen, pratar med någon, lyssnar på pod/musik eller scrollandes eller postandes på sociala media så blir ju signalen rätt tydlig. Telefonen är viktigare än barnet. Barnet försår antagligen inte sambandet logiskt men känslan kommer att infinna sig, mamma/pappa ser mig inte. Detta är rätt basic faktiskt! Detta kan påverka barnets framtida självkänsla och jagkänsla.
Det finns faktiskt en till anledning att det är en god idé att plocka undan telefonen när du hämtar barn, eller vilken annan uppgift som helst faktiskt. Det handlar om vår förmåga, eller snarare oförmåga att multitaska. Och nej ingen oavsett kön är bra på att multitaska. Det finns enkla bra test som bevisar att när du försöker att göra två saker samtidigt så kommer det att ta längre tid än när du först gör färdigt en sak och sedan går på nästa uppgift.
Jag antar att det här inlägget kommer generera en massa olika slags kommentarer men det hon pratar om är ju egentligen enbart lämning av barn. Hon pratar inte om mobilanvändade i stort. Oavsett vilket jobb man har borde man kunna avsätta den tiden åt barnet. Men uppenbarligen triggar det folk.
Bor inte i Sverige, men här i uk (eller i alla fall i den delen jag bor i) så ser jag sällan föräldrar med mobilerna vid hämtning/lämning eller i lekparken. Däremot tror jag att barnen får en hel del skärmtid hemma.
Men den föräldern som hade kommenterat på claudias inlägg om att hon börjar jobba 8 men att hennes telefon plingar av jobbsaker redan 7:30 då hade jag inte svarat förrän vid 8 när jag får betalt alternativt tänkt att min dag börjar 7:30. Plus att man behöver inte svara konstant även fast det plingar..
Nä, precis. Hade jag börjat kl.8 men blivit överöst med jobb-pling vid 7:30 hade jag helt sonika stängt av ljudet och inte svarat på något förrän kl.8.
Folk har ju dock olika typer av jobb, inte alla som klockar in. Jag kan säga att jag ”börjar 8” om min plan är att sätta mig vid datorn kl 8, men om jag börjar svara på jobbchattar eller samtal vid 7 så bidrar det till min arbetstid, vilket innebär att jag med gott samvete kan checka ut tidigare, och då tex hämta min son tidigare.
Ja alltså, om det inte stör lämningen av ditt barn så funkar det ju.
Själv hade jag blivit superstressad av att jonglera både lämning och jobbsamtal/chattar samtidigt.
Ja, jag förstod det som att det var en förälder som själv trivdes med det men andra tyckte att det såg illa ut. Men läste personens kommentar och inser att de själv verkar tycka att det är ett problem i fallet.
För min del tycker jag dock inte att det stör, men någon som såg mig hade kanske tänkt som Claudia gör. Sitter inte på telefonen genom hela lämningen dock, det är något enstaka meddelande.
Jag har inte sett en enda förälder med telefon när jag hämtat/lämnat på föris och skola. Inte en enda faktiskt, bor i en liten förort till mindre stad så alla kanske inte är lika busy busy som i storstan? Sak samma. Har en jobbtele och en privat, jobbtele har stör ej på när jag inte är på jobbet. Bra funktion. Är ändå projektledare och folk kan ringa på mycket märkliga tider ibland men då svarar inte jag, för jag jobbar inte. Tycker dock att det är mer samhällets och arbetsgivarens fel än individuella föräldrar, att man känner att man förväntas vara tillgänglig även utanför arbetstid (om man förstås inte har ett arbete som kräver det, typ jour).
Jag har verkligen aldrig heller sett det här heller. Nu går mina barn på föris, men det är ett jäkla sjå att få på barnen kläder och ut genom dörren så det finns exakt noll tid att scrolla på mobilen om man inte vill tillbringa hela eftermiddagen i hallen på föris. Kanske är annat med äldre barn som reder sig själv mer?
Stör mig allmänt på när folk är konstant upptagen med mobilen, förutom hur stressande dess ljud och eviga plingande är. Jag känner inte att jag får den uppmärksamhet och närvaro jag söker och uppskattar när personen mitt emot är mer intresserad av vad som händer i deras mobil än vad vi gör. Sen blir många ofta skitsura om man ger igen med samma beteende och undrar varför man är så tråkig och inte vill umgås? Ja undra varför, ditt pucko.. #OgillaNutiden
Håller med. Folk som direkt ska googla allt man pratar om, kolla upp allt i realtid. När samtalsämnet inte är 100% intressant runt lunchbordet på jobbet åker mobilen upp. Hela tiden reagera och svara på mobilsamtal och mess fast man är mitt i ett samtal. Är så less på samtiden! Var lite mer närvarande i nuet nån gång.
Skitbra iofs att kunna göra nåt kul på mobilen istället för att prata med tråkiga kollegor.
Såg förut en mamma som satt helt försjunken i sin mobil på lekplatsen som hon var själv på med sitt barn. Barnet försökte upprepade gånger få kontakt med mamman för att den ville komma upp på gungan och gunga. Mamman rörde sig inte ur fläcken. Det slutade med att barnet ställde sig och puttade på gungan själv. Såg så sorgligt ut.
Flera gånger jag också sett barn som är i barnvagnen och blir helt exalterad för dom t. ex. såg en cykel, lastbil eller något annat spännande och säger ”titta titta” och föräldern är upptagen och missar hela läro och interaktionstillfället för att mobilen var prio 1 i just den stunden.
Visst det handlar om ett kort ögonblick kanske, men livet bygger på ögonblick och just det ögonblicket kanske var av betydelse för barnet.
Men alltså ”missar hela lärotillfället”, de kanske ser 10 cyklar om dagen som de pratar om? Och du ser hen missa EN CYKEL och tror att du vet någonting om hur personens interaktion med sitt barn ser ut?
Det säger väldigt mycket ändå om man inte ens svarar sitt barn.
Gör det det, verkligen? Säger det något annat än att hen en gång missade sitt barns signaler? Har du aldrig, i hela ditt liv, missat att ditt barn sagt någonting, för att någonting annat just då hade din uppmärksamhet?
Nej inte när jag är ute och går med mitt barn. Pratar det med mig tittar jag upp från telefonen om jag nu måste svara ett viktigt sms. Surfar gör jag inte vid dessa tillfällen
Jag pratar inte bara om telefonanvändning. Jag pratar om hela ditt barns liv, varje sekund. Har ditt barn aldrig pratat med dig, och du har varit fokuserad på någonting annat? Kanske en annan vuxen som pratar med dig, tex. Problemet var ju att mamman missar detta läroögonblick som kan vara avgörande för barnets utveckling. Med det resonemanget spelar det ju ingen roll VAD som distraherar mamman som gör att hon missade att barnet pratade med henne just då, så min fråga är, har ingenting någonsin distraherat dig från att höra att ditt barn har sagt något till dig?
Snacka om press också, inte ett enda moment får man missa, kan ha varit viktigt. Extra press om man är ensam med barnet mest hela tiden också. Hoppas ingen tar åt sig, det är ok att missa någon fråga eller något ”wow, kolla!” ibland, om man skulle ha tankarna på något annat, ungefär som att man inte avbryter ett samtal med någon irl när barnet kräver uppmärksamhet. Ibland får man vänta, ibland är folk inte mottagliga, sånt är livet.
Och tänk om det var den enda cykeln/lastbilen/whatever dom såg?
Jag reagerar när jag ser föräldrar med sina barn en längre stund (t. ex. går bakom dom i 10 min) och föräldrarna är helt uppslukade av telefonen under hela den tiden. Det tycker jag är sorgligt.
Jag behöver också kolla i min mobil, men då brukar jag informera om vad jag ska göra så personen/barnet som jag är i sällskap vet vad jag ska göra (jag ska bara kolla när bussen går,/lägga till på handlingslistan etc.), för det inkluderar på ett helt annat sätt.
Har aldrig åsikter om föräldrar som jag bara passerar lite snabbt eller ser en kort stund, för då är det en ögonblicksbild.
Ja, det kanske det var, eller kanske inte. Det kanske var föräldrar som har haft vidriga dagar och behövde få samla sig. Det kanske var enda gången den mamman satt på lekplatsen och inte gungade sitt barn, hon kanske satt med telefonen därför att hon precis hade fått ett meddelande med någon jobbig information. Hon kanske gick hem och sa ”Förlåt älskling att mamma inte gungade med dig idag, nu går vi och bygger en koja!”. Ibland kommer barn inte få sin förälders uppmärksamhet, vuxna är inte robotar. Det är okej att inte vara 100% fokuserad varje sekund.
Det enda sammanhanget jag tycker det är okej att ha åsikter om sånt här är om du träffar personen och deras barn så pass ofta att du VET att de som regel ignorerar sitt barn. Du har uppenbarligen en annan åsikt, men jag köper inte att ”jag såg dem i 10 minuter” är något som helst bevis på något. Sen får du såklart tycka att det är sorgligt ändå. Det här är bara my two cents.
Jag håller med dig 100%. Kom igen ni som tjatar om att man inte kan veta om dessa tillfällen minsann var den ena gången som det hände, då man råkade se det… Det händer ju hela tiden och är ett tydligt samhällsmönster. Folk prioriterar helt enkelt inte sina barn nog, och det är nåt man får jobba väldigt hårt på OM man vill ha det så! Går såklart att va halvt närvarande också som många är men kom inte och säg att det bara är vid slumpmässiga fåtal tillfällen folk håller på med sina telefoner. Skärp er!!
Jag tror inte det är ett problem isolerat till föräldrar. Överlag är ”vi” dåliga på att låta bli våra mobiler, de åker upp direkt man kan och ibland när de kanske inte borde. T.ex. två eller fler personer som sitter vid bord på café/restaurang så kan ofta alla sitta med huvudet nedböjt i mobilen, eller att man har svårt att hålla i/följa med i konversation för blicken fladdrar ner till skärmen. Märker även att många, speciellt ju yngre de är (men kan vara alla åldrar också), känner att de måste kolla vad som plingar/vibrerar till direkt. Det liksom kliar i fingrarna på dem och de måste kolla, oavsett vad de gör, även om de är mitt i en konversation.
Jag gör mig själv skyldig till sådana här saker, oftare än jag egentligen tycker jag borde och vill. Men det är så invant att det sker på automatik nästan. Är inte förälder själv, men tror det som kan upplevas provocerande för föräldrar förutom detta med ”ett kort tillfälle” är att de blir dömda som att de är värre än alla andra, att de gör det mer än andra. Och kanske någon nu som tänker ”ja, men det är ju värre! För när föräldrar gör det så är det ett barn involverat”, och visst, så kan man väl tänka. Men jag tror inte det leder till en lösning alls, när beteendet är så otroligt vanligt och normaliserat överlag. Det blir snarare som att vissa ska sätta sig på höga hästar – fast de kanske gör exakt samma sak ibland – bara för att det finns någon de kan döma mer. Tror det snarare är något man behöver lyfta överlag.
Folk prioriterar faktiskt generellt sina barn högre än någonsin. Mobilerna är det som är nytt, fokuset på annat än ens barn då och då är inte det.
Håller med. Då jag hade småbarn var barnvagnspromenader för mig lika som om jag gått vuxenpromenader, t.ex med en kompis. Hur många skulle gilla att kompisen ser på sin telefon titt som tätt under promenaden?
Lämna på dagis samma sak – skulle man själv gilla att bli avlämnad t.ex till tåget av någon som är mera upptagen av sin mobil än av att säga hejdå.
Jag vet inte men sover inte barnet under en barnvagnspromenad? Är det oftast inte också syftet med promenaden, att få ungen att sova?
Bra liknelse!
Hahaha,ser att My Martens börjat blogga som hälsoinspiratör & bloggare åt tidningen Kurera, hahaha,det var verkligen rätt person för det.
Hon måste ju känna känna någon
på den redaktionen när hon fått uppdraget.
Läs första blogginlägget. Känns inte riktigt som rätt person på rätt jobb. Hälsoinspiratör? 😉
Kanske ngt för Camilla att skriva om?
Så med ditt resonemang Camilla så ska en förälder alltså aldrig prata i telefonen utomhus när barnen är närvarade…
Jag blir så trött på att man dömer föräldrar som man ser en gång och då utgår från att de är värdelösa föräldrar. Jag fick ett jobbsamtal när jag hämtade häromdagen så jag pratade samtidigt som jag hämtade min 9-åring. Han är fullt kapabel att hämta väska själv och gå med mig till bilen fast jag pratar. Vi åkte sen till ishallen där han ville vara extra tidigt (därför jag hämtade tidigt och var tvungen att svara) och vi spenderade flera timmar ihop där, utan telefon. Om det gör mig till en värdelös förälder så får det väl vara så då.
Jag tycker Claudia själv har en rätt annorlunda inställning till föräldraskap som lever på att blogga/instagramma om sina barn.
Fast man kanske heller inte syftar på hämtningar av 9-åringar. Är ganska stor skillnad i möjligheterna till kommunikation mellan en vuxen och en 9-åring jämfört med en vuxen och barn i förskoleålder.
Fast det är ju DU som pratar i termer av att vara en värdelös förälder. Varför gör du det? För att du vill ha rätt? Det är så typiskt föräldrar att hålla på så. Man kan uttrycka det såhär: Nej, det är inte fel att någon gång ha koll på telefonen eller prata i telefon vid hämtning eller lämning av barn, kanske lite beroende på ålder. Man kan lättare berätta för att skolbarn att man behöver ta ett samtal än för en tvååring. Däremot om man så gott som varje vecka ska fippla med telefonen när man hämtar eller lämnar, så fattar jag att barn inte känner sig särskilt prioriterande. Försök sätt dig in i situationen ifrån ett barns perspektiv och mognad.
Det är heller inte särskilt trevligt mot förskolepersonal och skolpersonal. Det är minst sagt konstigt att ta emot föräldrar som prompt ska prata i telefon.
Och hur vet då Claudia eller andra att den som hämtar pratade i telefonen nån enstaka gång som du säger?
Det är ju det som är min poäng, döm inte föräldrar för att du ser det hända en gång. Du har ju ingen aning om övriga livet.
Och det är väl inte särskilt kul att känna sig bortprioriterad som något större barn heller, de vill ju också få en kram och berätta om sin dag.
Vem har sagt att jag dömer? Jag tror inte Claudia sätter sig och spelar in ett klipp bara för att hon vid enstaka tillfällen sett föräldrar prata i telefon vid lämning. Det är uppenbart att det förekommer ofta. Jag skrev inte att äldre barn är mindre viktiga än yngre, det jag skrev var att man åtminstone kan förklara för ett skolbarn varför man behöver ta ett akut telefonsamtal.
jag menade att hon isåfall bör ha sett samma förälder upprepade gånger.
OT men i sin senaste vlogg uppmanar Bianca sina följare att gilla hennes reklaminlägg. Känns som att hennes comeback på YouTube enbart grundar sig i minskat engagemang och intresse från följare. Men att tigga likes känns desperat – precis som när andra influencers gjort det tidigare.
För er som inte orkar se hennes vlogg säger hon –
” En sak som jag vill begära av er nu när jag är så snäll och kommer tillbaka till youtube. Jag vet att det är mycket pushar och lanseringar och enligt lag behöver vi skriva reklam för osv. Men så fort vi lägger upp någonting som vi arbetat så hårt för, för att ni ska bli underhållna och tycka att det ser fint ut och se allting vackert och känna att ni vill vara en del av det som är vår största passion vilket är att liksom driva bolag och allt vad det innebär. Men då likear ju ni aldrig. Det är liksom så fort vi lägger ut en kampanj som är.. det här är ju inte något samarbete det här är ju verkligen my babies. Liksom får man inga likes och det är så himla tråkigt.”
Sen drar hon en parallell att Benjamin får likes när han lägger upp inlägg om sina konserter och att ”det är samma sak”.
Och?
Detta är en blogg som rör bloggare och influencers och det är väl intressant att en av de största fiskar likes på reklaminlägg?
Hon vill alltså ha applåder för att hon gör sitt jobb. Men det är ju samma som på some, man gillar ju det privata kompisarna gör, inte vad de gör på jobbet.
Obsessed much?
Inte alls men tycker det är intressant att Bianca dyker upp på youtube igen i samband med utrullningen av flera kampanjer och fiskar likes från sina följare.
Telefon på lekplatsen och förskolan är HELT olika saker. Jag har aldrig ens hållt i telefonen vid hämtning och lämning. Det är 100% fokus på barnet. Men om barnet sitter i sandlådan eller gungar, ja då har jag telefonen från och till. Varför? Det är enda stunden som barnen inte vill sitta i mitt knä eller fråga mig tusen frågor på hela dagen. Låt en mamma vila hjärnan lite utan skammande. När jag var liten löste föräldrarna tidningen i lekparken, dom lekte då inte med mig, det fick jag göra själv med fantasi.
Jag kan se hemma ibland när jag promenerar m min hund föräldrar som kör barnvagn kärra ifrån sig med lurar i öronen medan barnet sitter och tittar där för sig själv. DÅ precis DÅ har jag väldigt svårt att vara tyst.
Eller när man ser föräldrar med air pods i lekparken. Det ser så oerhört nonchalant ut. Det är väl en sak om barnet leker för sig själv och ändå ser barnet på håll (och stänger av om barnet påkallar ens uppmärksamhet) men en annan sak om det är ett barn på 1-2 år.
Har aldrig förstått varför det är så triggande med just telefonen. Jag kan se mammor sitta ihop på lekparken och vara fullt upptagna i sitt samtal och inte se/svara sitt barn. Jag fikar med kompisar under föräldraledigheten och ger mindre uppmärksamhet då till mitt barn än om jag fikar ensam och kollar i telefonen. Men jag tror faktiskt att jag blir mer dömd på det sistnämnda. Mina föräldrar lekte inte med mig som barn, dom greja i trädgården, städade osv medan jag lekte själv. Är det också mer okej än att scrolla?
Jag är inte bättre förälder än någon annan. Vad är en bra förälder? Är du en bättre förälder för att du hela tiden är närvarande med ditt barn? Är du en bättre förälder för att du sätter gränser och låter ditt barn prova sig fram?
Inlägg som dessa också att se en kort stund av någon som pillar på telefonen. Man har ingen aning. Det kan vara jobb, det kan vara en kompis med kris, det kan vara ens mamma som smsar och säger att nu dör morfar.
Allt det här verkligen. Helt okej att barnen får leka själva för att mamma pratar, läser, lagar mat, städar, roddar med syskon, stickar, syr, lyssnar på musik. Tycker det är tydligt att det inte handlar om interaktion med barnet så mycket som det handlar om att man lägger en värdering i vad man anser vara ointelligent underhållning. Det är helt ärligt en fråga om klasshat – man vill döma WT-morsor med mobiler i händerna. Har svårt att se den akademiker vars barn bygger klossar medan de läser Dostojevskij bemötas på samma sätt.
Jag läste på SvD att föräldrar idag ägnar mycket mer tid åt barnen jämfört med tidigare generationer. Mina föräldrar har inte lekt med mig, eller faktiskt gjort gemensamma aktiviteter heller förutom hushållssysslor där vi barn deltog i efter ålder och förmåga. Leka och hobbysar fick vi göra själva. Dagens föräldrar är, trots telefoner, mycket mer engagerade i sina barn, samtidigt som dom är mycket mer oroliga för att göra
fel under uppfostran.
Exakt så. Jag själv läser böcker på telefonen och jag funderar ofta på om jag hade fått ett annat bemötande om jag istället satt med en pocketbok.
Garanterat!
På barnens förskola sitter en lapp på dörren med en överkryssad mobil och text om att det här är dagens viktigaste stund. Jag skulle aldrig ta ett jobbsamtal i den miljön, skulle dock svara om nån i familjen försökte kontakta mig.
I lekparken däremot så sitter jag ofta med mobilen. Så skönt med en paus, att barnen är aktiverade utan mig. Vill någon gunga så absolut. Men jag ser inget behov av att jag ska klättra, åka rutschkana, springa upp i skogen och bygga koja etc. Jag anser även att det är väldigt viktigt för barn att kunna leka själva och att de inte alltid ska behöva ha en vuxen som deltar i leken.
Jag bor mitt emot en lekpark och kan säga att det är inte särskilt vanligt att föräldrar är hypnotiserade av mobilen, vanligast är att föräldrar interagerar med andra föräldrar medan barnen leker.
Tror perspektivet också är av betydelse. Att jobba som influenser som Claudia då gör innebär ju att hon själv kan styra sina tider. För en mamma som mig som har ett kontorsbaserat arbete och pågående grejer med kollegor över hela världen är telefonen inte lika lätt att styra. Jag har iof aldrig behövt ta något samtal i samband med hämtning eller lämning – tror de flesta föräldrar skulle undvika det faktiskt. Men om jag skulle sett en förälder som var på sin telefon skulle min spontana reaktion vara ”stackars den som måste ta jobbsamtal/jobbmöte nu”. Kanske ringde deras chef precis när de smitit iväg till förskolan, eller så tog de ett möte samtidigt som hämtningen för att sen kunna vara ledig och fokusera på barnet. Det är inte så lätt att vara heltidsarbetande småbarnsförälder, och är man priviligerad nog att inte ha en chef eller behöva jobba kontorstider så tycker jag inte att man ska skamma de som gör det, och säkert gör så gott de kan.
Jag sitter ganska ofta på mobilen när mina barn leker på en lekplats. Men det beror ju på att de är fullt fokuserade på sin lek och jag då kan ta en liten paus för mig själv. Under resten av dygnet är det mat som ska lagas, tvätt som ska tvättas, läxor som ska läsas osv så såna stunder är oftast korta och få som ger möjlighet till att checka in online en stund.
Det är intressant att när BARN använder skärmar, då pratar man om att det är dåligt för deras utveckling att de inte lär sig att leka själva, och att de inte ska stimuleras hela tiden. När deras föräldrar tittar på skärmar, då är det plötsligt förödande för barnen att leka själva och inte stimuleras och interageras med av sina föräldrar hela tiden.
Det är nästan som om det inte alls handlar om barnen, utan att folk mest älskar en anledning att känna sig bättre än andra.
Jag har ett arbete som kräver att jag svarar direkt när det ringer oavsett tid på dygnet. Alla har inte 9-5 jobb.
Du måste vara tillgänglig dygnet runt?
Är du inte ledig i perioder då?
Bara nyfiken och försöker föreställa mig vad det är för jobb.
Förmodligen jobbar inte I 365 dagar om året. Men när hen jobbar så är inte arbetstimmarna vanliga kontorstimmar. Finns massa jobb där man alltid har jour sina arbetstimmar eller vid en del av arbetstiden.
När jag jobbade med kommunikation hade jag ofta jour och behövde vara tillgänglig 24/7 under perioder ifall något inträffade. Min syster är HR-chef och har ofta liknande. Vän som jobbar inom vård har jour ibland (ej på plats, mer adminsitrativt/krisläge). Som sagt, finnas många jobb med jour. Men naturligtvis är man ledig i perioder, poängen var väl att man kan ju vara med sitt barn och hämta/lämna och absolut behöva svara i telefon om det ringer för att man har jour.
Investeringsanalytiker. Måste vara tillgänglig på mail 24/7 i princip, men tjänar nästan en årslön för många i månadslön.
Fast det kan ju inte vara jättevanligt med ett sånt jobb ändå.
Sen tycker jag spontant, fullt medveten om att min åsikt spelar noll roll, att det känns lite fånigt att behöva vara tillgänglig på det sättet.
Behöver du svara även om du sitter på toa med världens diarré eller om ditt barn sekunden innan har ramlat och slagit sig så att blodet rinner?
Ja, min chef är dum i huvudet och har noll förståelse för andra människor. Behöver jag säga att han är man? Letar nytt jobb, men branschen är som den är, och det är tråkigt att byta ner sig och acceptera att man nådde toppen innan 35.
Förr i tiden bläddrade man i en tidning vid parken. Kan inte påstå att föräldrarna lekte mer med barnen då, skulle faktiskt påstå att föräldrar nu för tiden är mer närvarande.
Sedan är jag inte PRO mobil på det sättet bara det att en föräldrar läser aftonbladet på mobilen är juh faktiskt samma sak som i en tidning,
Fast upplever inte alls att de läser i tidningen på mobilen. De scrollar oftast hjärndött på sina sociala medier, eller chattar och ringer och pratar strunt. Och det är så mycket mer stirrande i mobilerna än förr med att folk bläddrade i tidning. Känns inte alls vanligt att folk tog med en tidning till en park för att stirra i den hela tiden barnet är och leker..?
”Hjärndött” enligt vem? Dig? Regeringen? Jag och andra avgör väl för fan själva vad vi vill kolla på i våra mobiler?!?♀️?♀️
i solna är det mobil förbud på dagis o skola. så där är ganska många rätt bra på att lägga bort den.
tycket faktiskt det är värre att bebisar sitter med mobil o vagn ? det är skitdåligt föräldrarskap!
Vi hade en skylt på grinden på sonens förskola med texten – Vänligen stäng av mobilen. Du ska på ditt livs viktigaste möte. Mötet med ditt barn – Det var en vänlig skylt med hjärtan och blommor på, de tyckte jag var fint.
Lite präktig skylt låter det som tycker jag. Dels ”du ska på ditt livs viktiga möte. Mötet med ditt barn” är rätt fånigt, klart det är viktigt men nej, förstås inte är varje hämtning ”det livs viktigaste mötet”. Det handlar ju mer om hur det är överlag. Har man fokus och det är bra 90% av gångerna, så spelar det ingen roll om 10% av de där mötena kanske inte var riktigt lika bra och fullt fokuserade. Därför är inte varje sådant möte ”det livs viktigaste”, hade det varit det hade exakt varje möte varit helt avgörande. Daglig interaktion med ens barn är inte 100% avgörande i varje stund, föräldrar och barn är bara människor med irrationella känslor ibland, dåliga dagar och behöva prioritera olika saker. Det blir inte alltid jättebra varje vaken stund, men det gör inget – är det bra överlag så kommer det kännas och vara bra som helthetskänsla. Behöver en förälder svara i mobilen eller skicka ett meddelande vid en hämtning, så är det struntsamma om de 4 hämtningarna efter och före var bra och fokuserade.
Och innan någon kommer med ”åhhh krääänkt mamma!!!”, nej, Jag har inte barn, blir bara trött på hur himla präktigt det blir ibland kring saker som rör föräldraskap.
Jag jobbar i förskolan och gillar inte alls den där typen av skyltar. Har man problem med att föräldrar pratar i telefonen så tar man upp det på ett eller annat sätt fast inte genom en skylt. Tycker att man smiter ifrån ansvar genom att sätta upp en skylt.
Känns lite passivt aggressivt med skyltar som det där. Nästan värre att det var en skylt med hjärtan på. Jag hade hellre haft en stor jäkla varningskylt med texten ”släpp mobilen!” om man nu nödvändigtvis ska ha nån skylt.
Med det sagt så tycker jag absolut att man ska ge sitt barn uppmärksamhet, men lite sunt förnuft kan ju vara bra att ha och allt behöver inte vara svart eller vitt. För övrigt var mina barn små för ungefär 15 år sedan och då använde vi inte alls smartphones lika mycket som det används nu så jag känner inte igen problemet från mina egna småbarnsår.
Jag var hemma sååå många år med alla mina barn, ytterst lite tid på förskola. Skulle det verkligen vara katastrof om jag använde min mobil en stund då mitt barn är vaket? Snudd på misshandel eller ?
Nu var det kanske inte riktigt det diskussionen handlade om. Kan du inte läsa?
Det här är ett så stort problem att det borde införas regler, t.o.m. lagar helt ärligt för det blir ju försummelse (och därav misshandel) och är så hemskt för barnen.
Känner till en mamma och pappa som har småbarn som umgås mycket mer med sina skärmar, och knappt något med sina barn (båda är extremt mobil-, dator- och TV-beroende). Har sagt till dem men det blir inte bättre. Det är på den nivån att säkerhet ignoreras för de stirrar in i och håller på med sina skärmar istället. Fruktansvärt.
Vad är det man kollar på mobilen som är mycket viktigare än närvaron med sina barn,vid hämtning o lämning ,o övrigt?
Förutom scrolla mobilen tror jag en annan sak är lika illa, föräldern som har väldigt många jobbsamtal eller andra samtal i hörsnäckan när det kör vagn eller sitter med barnet och ”övervakar leken”. Barnet märker direkt att pratet inte är riktat till denne och känner sig inte inkluderat, i värsta fall förvirrat och blir sen med att utveckla ett normalt samspel. Jag överhörde ett samtal häromdagen på en bänk, den fyraåriga sonen pratar inte alt. pratar dåligt, förskolepersonalens dåliga svenska fick skulden men deras råd var att mamman skulle prata mer med barnet, och det tror jag absolut är nyckeln. Jag pratade konstant med mina barn i babybjörnen och vagnen och hemma, utan radio, tv eller mobil (som knappt fanns då). Och snart började de ljuda/prata konstant tillbaka.
Så rätt hon har. Förstår verkligen inte hur vissa kan vara så fixerade vid sin mobil. Tragiskt.
Vilken snygg tröja hon har, villhöver den! Någon som vet var en sådan finns att få tag på? Claudia om du läser här, var?
O ändå sitter du här och kommenterar….
Varit i lekparker senaste åren typ en gång/månad, Stockholms innerstad. Nästan noll föräldrar som scrollar mobilen, däremot leker de med sina barn. INGA barn leker med andra barn. Inte heller sunt.
Håller väl med i stort men tänker också att man ska vara jäkligt försiktig med att döma människor man ser någon/några minuter ett/enstaka tillfällen så länge man inte ser ett barn bli uppenbart utsatt för våld. Allt är inte svartvitt och jag själv blir ibland inne i telefonen lite för mycket kanske. Om någon ser mig då och dömer mig som mamma – fine – men den personen vet ju inte heller att jag haft mina barn hemma tills de varit 2,5 år innan de börjat förskolan, åker och badar med min äldsta varje vecka, att vi lagar mat tillsammans och umgås massor. Tycker man ska ha det i åtanke åtminstone.
Jag har hörlurarna i öronen i jobbmöte eller ögonen i mobilen läsandes Mail ibland när jag hämtar barn. För många av oss som har målstyrd arbetstid så är det den kompromiss som finns – dvs lämna kontoret rätt tidigt med ta ett möte i bilen eller häng med i diskussionen via Mail. Personligen är jag väldigt tacksam över det. Jag kan jobba heltid och ändå hämta barn vid 15-16 varje dag, liksom ibland har jag småttingen hemma från föris bara för att hon ville det. Jag kan det just för att jag har flexibla arbetstider – då på bekostnad av att ibland behövs ett möte tas i samband med hämtning. Så jag tycker att många av era anklagelser om att många föräldrar tittar i mobilen och lite ”struntar” i att titta sina barn i ögonen är felaktiga.