Jag vet inte vart jag ska börja idag. Känner mig helt slut och tom i huvudet. Jag har gråtit hela dagen. Så fort någon säger något så gråter jag. Jag skulle ringa och gratta min kompis på födelsedagen, men fick inte fram ett ljud och sen bara grät jag i telefonen. En dagispappa frågade hur vi mår, så grät jag och gick. Nu förstår jag varför läkarna säger att de flesta föräldrar tycker den här perioden är värst. Kortisonet är så hemskt. Corinne har blivit ett litet monster.
[…]Jag kom hem men hon fortsatte att vara kaos och ville gå ut igen, så tillslut bättrade jag på mina kläderna och gick ut i en timma till, fast jag höll på att frysa ihjäl. Sen fick jag nog och gick in fast hon blev så arg. Då skrek hon hemma i 20 minuter okontrollerbart tills hon tittade upp och log och bara ”hej äta glass nu”. Det är som att det slår slint i hjärnan. Det går inte att förklara det här beteendet men det är något ”serious shit” i den där medicinen som skrämmer mig.//Alexia
Jag har skrivit om Alexia Kafkaletos tidigare och om hur hennes dotter C drabbats av leukemi.
Tydligen finns det olika grader i helvetet och inte nog med att Alexias barn är sjukt och hon anklagats för att utnyttja dotterns sjukdom för att få en större blogg, nu har hon behandlats med höga doser kortison som förvandlar henne (dottern) till ett ”monster”. (Alexias ord)
”C” blir arg, ledsen och får utbrott som inte går att trösta bort och desperationen som skriker genom skärmen när jag läser Alexias inlägg är så rå och så skoningslös att jag blir alldeles kall.
Jag har inga egna barn och har således inget ”mammahjärta” som det talas så mycket om, men jag har ett hjärta som rymmer mina bonus och gudbarn och det hjärtat går sönder när jag läser Alexias inlägg.
Det här inlägget skrev Alexia för en vecka sedan och jag har flera gånger funderat på det och på hur jag har velat skriva om det men har inte vetat hur.
Idag bestämde jag mig för att skita i att formulera det perfekta inlägget för när någon går igenom en kris och bara berätta för er som inte känner till Alexia och hennes familj sedan innan.
Det har gått en vecka sedan hon publicerade det här inlägget, och av vad jag utläsa från de senaste dagarnas inlägg så verkar det gå åt rätt håll.
”C” är snart klar med den här kortisonbehandlingen.
Har ni några uppmuntrande ord, en lingvistisk kram eller någon annan form av cyberkärlek – lämna den i så fall HÄR till Alexia och familjen.
Föregående inlägg 