Isabelle Strömberg har ett sätt att skriva om ångest på ett sätt som på samma gång är rå och ärlig som avväpnande. Avväpnande? Det kanske är fel ord men det är ändå så jag känner när jag läser hennes inlägg.
Det väcker inga andra känslor än just ”Ja…så är det”…
Det finns ingenting att värdera utan mer bara konstatera och det är ganska skönt i bland. Ibland kan jag nästan få intrycket av att det till och med ska tävlas i vem som mår dåligast sämst – jag ber om ursäkt – och vem som är mest utbränd/har mest ångest eller helt enkelt – mår pissigast.
Isabelles inlägg är lite vad det är men ger även en liten gnista av hopp i och med hennes två sista meningar:
Jag har fortfarande inte hittat ett svar på hur man blir av med ångesten, och antagligen kommer den vara med mej livet ut.
Men man hittar sina små sätt att hantera den och dämpa den för stunden.//Isabelle
När man mår dåligt är det svårt att ta till sig av någon har som svävar bland molnen och säger saker som ”Jag trodde aldrig jag kunde må bra igen och nu mår jag bättre än någonsin”.
Jag förstår att det är menat att peppa och att inge lite framtidstro i någon som kanske är fast i ett mörker men jag tror att steget helt enkelt är för långt från där man är, till det som målas upp som den potentiella framtidsplatsen.
Isabelles inlägg är greppbart, rimligt och hanterbart.
Inte så jäkla muntert kanske men det är kanske bra? För muntert är för långt borta för att kunna relatera till ibland. Ibland är ett litet steg framåt allt man förmår.
Men varför mår vi så dåligt?
Vad är det som är fundamentalt fel i vårt samhälle som gör att vi bara mår sämre och sämre trots att vi rent tekniskt får det bättre och bättre? (Inte alla så klart, men ni fattar!)
Hur fan ska vi bromsa detta gigantiska jättetåg av dåligt mående som fullkomligt skenar fram?
Vad tycker Dagny? Jag vill veta vad Dagny tycker.
Och så vill jag veta varför Isabelle slutligen beslutat sig för att börja skriva blogginlägg med stor bokstav i början av sina meningar. 🙂
Föregående inlägg 