Ångest

Blondinbella:

Många kommentarer har ramlat in på det här inlägget hos Bella och lägren är så klart delade.
Det Odd sa kan kanske verka känslokallt men funkar det så funkar det och i det läget var detta precis vad hon behövde höra tydligen.

Jag har själv haft ångest av och till och jag minns en episod då jag precis separerat från min dåvarande kille och mådde allmänt psykiskt dåligt och gjorde det briljanta valen att åka till Gekås i Ullared med min mamma.
Ni kan ju bara föreställa er. Hon hittade mig bakom en pall Brioleksaker där jag satt och hyperventilerade.
På vägen hem brast det för mig och jag grät hysteriskt hela vägen hem med bortdomnade händer och fötter. På natten satte dödsångesten in och hjärtat slog i 120 km/h och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Det där höll i sig in på nästa dag – min pappas födelsedag (I know how to pick’em) – och jag gjorde ALLT för att distrahera mig själv. Jag stolpade ut i skogen för att plocka svamp och få upp pulsen så hjärtslagen kändes lite mindre och sen storstädade jag mamma och pappas hus från golv till tak. Allt för att slippa känna efter.
Det funkade för MIG men för någon annan kan det låta helt vansinnigt för någon annat funkar för dem.

Om ni lidit av ångest – vad tycker ni om hur Odd hanterade Bellas attack?