Elaine la upp det här klippet på sin Instastory igår där hon visar prov på olika typer av härskartekniker och jag slås av hur duktig hon är.
Kanske har hon kört den rutinen massor av gånger, eller så känner hon sig bara naturlig framför kameror efter alla gånger på tv4 mm?
Har ni varit med om liknande härskartekniker på era jobb? Rullande ögon? Fnysningarna? De maniskt tangentknapprarna? Eller vet ni med er att NI använt er av härskartekniker på jobbet?
Elaines exempel är riktigt bra!!
Videon har ett lite tråkigt slut bara…
Kan inte alla bara göra
Elaine må ha slutat blogga – eller i alla fall fasat ut det – men jag ser ALLT ändå! 🙂
Föregående inlägg 
Har varit med om rullande ögon x antal gånger av sambos mamma… Har aldrig vågat bemöta det haha. Mår ganska dåligt över det ibland och undrar vad jag gjort för fel.
Jag gjorde det! Bemötte svärmor och tog upp att det inte känns OK att hon alltid byter ämne när jag och min sambo vill berätta om vad som händer i vårt liv. Och att alla samtal alltid ska handla om henne och hennes jobb. Kan säga att relationen inte blev bättre men sjukt skönt att efter så många år få ryta till och säga min mening 🙂 Men det var inte tänkt som att jag skulle säga ifrån, det bara blev så.
Tror stenhårt på att inte låta den typen av beteende passera, det är ju det som gör att såna här människor fortsätter med sitt löjliga beteende. Det är få som fortsätter att bete sig som småungar om man faktiskt konfronterar dem, tror att de flesta av oss är för snälla och försöker släta över vilket möjliggör fortsatt tramsbeteende. Sen kanske de hittar något annat sätt att protestera, men man får väl föröka nöta ut dem 🙂
Min svärmor är narcissistisk (vilket min man dock vägrar kalla det, då det inom hans kultur inte är vanligt att man talar illa om sin mamma), hon är extremt grov och hånande mot mig i alla lägen. Hon älskar att prata om sig själv och de gångar jag eller han har konfronterat henne, då har hon hoppat på oss och kommit med långa försvarstal eller pratat om hur mesig och patetisk jag är som inte klarar av att hantera lite skämt eller kritik.
Vet inte vad ni tycker, men för mig är det inte ett skämt att kalla mig en: ”äck*lig pinne som klär sig i barnkläder”/”ingen fröjd för någons ögon, så sluta gå i så tighta kläder där man ser din falska rö*v och falska brös*t” (ska sägas att jag inte har opererat dessa, råkar bara ha naturligt fin kropp) /”billig som klär mig med shorts”/ ”dig önskar jag inte att ha på mina sociala medier, då du inte ska följa med i mitt liv alls” (tror att hon har mina kusiner och andra unga tjejer i min ålder, så är jag blockad) / ”kax*ig och osäker fjortis” / ”endast en id*ot läser en bok som har en titel innehållande ordet id*ot” / ”tönt som ska tilltalas som en jävl*a kamel” (sedan börjar hon göra djurljud) / ”du har endast haft tur som fått så bra jobb, gud vet vad du har gjort för att få dem” / ”du är extremt hårig och min stackars son kommer få barn som är håriga, om han ska ha dem med dig” / ”hoppas inte ni någonsin får barn, för jag orkar inte ta hand om fler ungar i denna släkten” (vi har inga barn).
Lämna mannen? Varför står du ut med rasism?
Fy vad illa att din man inte är på din sida! Min mamma är narcissist och jag har ingen kontakt alls med henne just för att hon är fruktansvärt hemsk och elak mot både mig men allra mest min man!
Fyfan! antingen så säger din man upp kontakten med denna hemska människa eller så lämnar du din man. wtf? hur kan han låta dig bli så kränkt o mobbad på detta sätt? spelar ingen roll om det är hans mamma. Helt sjukt.
Får man fråga om du har tagit upp det med din man? Om du har det och han inte säger till henne eller försöker göra något, är det ett bra skäl att lämna honom.
En annan fråga: varför har du låtit det gå så långt? Det där är regelrätt mobbing.
Lägg inte ansvaret på henne. Är för helvete inte mobboffrets uppgift att få stopp på mobbningen. Om det dessutom finns tidigare erfarenhet av att ha blivit mobbad kan det vara i princip omöjligt.
Nej, men när det gäller ens egen mamma kan man bli lite blind.
Människan är ju helt dum i huvudet. Låt inte någon säga sån skit till dig. Sätt ner foten rejält. Vägra umgås om hon beter sig så.
Det där känns som något utöver härskartekniker. Det låter som rena kränkningar och trakasserier. Jag håller med övriga här, lämna sammanhanget. Din man har valt dig och det borde han vara tydlig med mot sin mamma och stå upp för dig, likväl som hans mamma måste acceptera dig. Man får ju faktiskt inte bete sig så mot någon, svärdotter eller inte. Jag hoppas att det ”bara” är hon som beter sig så och inte sonen också, sånt beteende kan vara förödande för självförtroendet och självkänslan. Hoppas att det löser sig för dig, ta ingen skit!
Säg till! Man ångrar aldrig att man står upp för sig själv!
Jodå det råkar man utför ibland. Inte trevligt. Men jag går rakt på och säger sluta om med det. Det är verkligen inte ok.
De rullande ögonen är värst tycker jag, så jäkla överlägset och förminskande. Dessutom svårt att säga ifrån till, typ ”Du himlade med ögonen nu”, ”Nej, jag gör alltid så med mina ögon”. Haha! Men jag tyckte videon var väldigt bra och lärorik, bra kunskap att ta med sig. 🙂
Kan ju säga något i stil med ” Det ser ut som att du har någon synpunkt, vill du dela med dig?”. Med tillägg ”Ja, det måste vara jobbigt och opraktiskt” om personen hävdar att ögonen rullar okontrollerat 🙂
Vilket bra svar, Marja! Klart man kan säga så! Det ska jag ta med mig om jag hamnar i en sådan situation igen. 🙂
Jag känner en person som har som tics att rulla med ögonen, inte hela tiden men ibland. Hen försöker göra det i smyg men jag kan lova att folk kan uppleva det som härskarteknik. Dock kompenserar hen med att nicka, le och bekräfta på andra sätt så gott hen kan. Och ja, det är väl iofs bara ett fåtal som har som tics att rulla ögonen men ändå. Alltid en helhetsbedömning snarare än den enskilda handlingen.
Tror nog det är vanligare att någon rullar ögonen i illvilja än tics för de allra flesta…
Hon påstod väl inte annat?
Jag tror att man märker om någon har tics eller om den gör det för att bedriva härskarteknik
Jobbade en gång med en person som hade ett tic att halvt sluta ögonen samtidigt som de rullade ögonen uppåt vilket gjorde att man bara såg ögonvitorna typ fem gånger i minuten. Sjukt störigt för det såg så läskigt ut.
Det är inte tics, däremot är det en tvångstanke om något! Jag har lidigt av tics i hela mitt liv och många verkar ha svårt att förstå hur det kan uttrycka sig..
Hur vet du att det inte är tics?
När jag gjorde lumpen som 19-åring så var det ett befäl jag inte kom överens med. Vi blev osams ute i skogen varpå han skriker åt mig, jag surar men säger inget och då vrålar han två cm från mitt ansikte ’’sluta himla med ögoneeeeeen’’ jag märkte inte att jag gjorde det ens haha, hade säkert gjort det massor av gånger utan att ens veta att jag gjorde det. Vi blev osams många gånger, härlig tid!
De rullande ögonen har jag aldrig stött på från någon äldre än 14 år.
Min mamma himlar med ögonen och ignorerar min kille på ett vis som gör mig ledsen. Hon är väldigt bra på att få en att känna sig förminskad.
Det är bara hon som har rätt! Alltid!
I helgen kommer min familj och ska sova hos oss.
Jag är som vanligt stressad och känner att jag måste rodda och gömma undan situationer för att min kille inte ska bli sårad. Samtidigt hålla mig på god fot med mamma och se till att hon inte surnar till eller blir otrevlig.
När jag tänker på min barndom inser jag att hon ibland körde härakarteknik på mig genom att ignorera mig när jag var arg/ledsen för något hon gjort.
Hon kunde ignorera mig i timmar!
Jag skrek ”MEN PRATA MED MIG DÅ!!”
Men hon va helt tyst och gick.
Har tyvärr haft flera relationer med män som varit precis likadana.
Kunde ignoreras i flera dagar.
Så sjukt att det sociala arvet är så starkt.
Min nuvarande kille är tack och lov inte så.
Usch, har också varit den vuxna i relationen med min mamma. Som barn fick jag säga åt henne att sluta skrika och prata sansat med mig. Hon blev helt rabiat vid minsta antydan till kritik. Ju äldre man blir desto bättre förstår man hur vrickat det faktiskt är.
Usch, vad ledsen jag blev när jag läste din kommentar, Mrs xxx ?❤️ Hoppas helgen blir bra ändå!
Usch vad hemskt ?
Jag vet hur det är att ha en märklig relation till sin mamma. Min kan styra och ställa och bli fly förbannad och helt galen när man säger ifrån/inte tillåter det. Jag mådde dåligt i åratal. Men jag tror det är dags för dig att säga ifrån på riktigt nu.
Jag började göra det när jag fick barn, kände att nu är jag också förälder och måste sätta ned foten. Hon kan inte få ha den makten över mig, och jag måste lägga energi på min egen lilla familj istället. Det var hemskt, men numera känner jag att hon inte har den makten över mig längre. För din killes skull så tycker jag att du ska sätta stopp för hennes beteende.
Hon kommer aldrig att ändra sig självmant, och är hon lik min mamma vrider hon gärna till det som att det är nån annans fel. Men enough is enough. Du är vuxen nu och ska inte behöva må dåligt och vända ut och in på dig för att det ska funka. Dessutom har DU valt din kille att leva med och då är det schysst mot honom att du säger ifrån.
Mrs xxx, jag har en fråga, i all välmening. Jag vill absolut inte att du ska uppfatta den som kritik.
Men, varför umgås du med din mamma? Helt ärligt? Du mår ju inte bra av det och hon kan inte bete sig.
Jag förstår att man vill hålla ihop familjen och att det ”ska” vara så men vore det inte bara helt jävla underbart att be henne stanna hemma så länge hon inte kan uppföra sig?
Jag har brutit helt med de personer i mitt liv som jag tycker behandlar mig på ett sätt jag inte uppskattar eller förtjänar.
Varför ska du eller jag lida och anpassa oss för att någon annan som man känner att man ”måste” umgås med inte kan uppföra sig.
Nej, säg du åt din mamma att så länge hon beter sig som en jäkla barnunge kan hon stanna hemma och himla med ögonen åt sin egen spegelbild istället och se hur kul det är.
Håller med dig.
Men det är sjukt svårt att stå upp mot någon som tryckt ner en. Jag gjorde det för tio år sedan, svårare blir det när halva släkten sedan hoppar på en och tycker man är ond för att man satt ner foten och sagt ifrån. Men det är ”värt” det.
Även om det är emot bokens alla regler så gjorde jag ”slut” genom sms. Kände inte att jag fick komma till tals annars. Bad henne ungefär att dra dit pepparn växer tills hon sökt hjälp alt kunde erkänna att hon betett sig som ett svin.
Som sagt.. det har gått tio år, och det enda som hänt är att jag känt mig friare, hon skickar nått snyftsms ibland om hur synd det är om henne och updaterar mig om sina relationer/resor.
Det bästa man kan göra är helt enkelt sätta ner foten o markera att nu är de bra.
Min pappa har styrt hela familjen i alla år, tills för ca 5år sen. ( jag har haft en tragisk o våldsam uppväxt) pappa sa alltid att man alltid ska vara ärlig o inte ljuga.
Men han begick ett stort misstag , han drog till med en orednyilf lögn till min brorsdotter o hennes mamma.
Jag kom på att allt va lögn o knfonterafe honom om det men oxå hela min uppväxt. Sen den dagen bakade han och visade mig ömsesidig respekt sina sista år han levde. Ingen hade någonsin sagt imot honom o lät han komma undan med massa skit.
Håller med bryt med sådana som förminskar er. Annars mår man inte så bra tyvärr i framtiden. Bara bryt.
Samma sak som LD skrev om sin pappa och alla bah ”men man måste förlååååta”.
Som många andra säger, sluta umgås med din mamma när hon inte beter sig. Förstår att det måste ha varit helt hemskt som barn att bli ignorerad på det viset. Känslomässig misshandel. Men nu som vuxen finns det ingen anledning att tolerera det, hon beter sig som en barnunge och tycker gott att du kan ignorera henne om hon är sur/tyst/otrevlig (vilket jag alltså INTE tycker man gör på samma sätt med ett barn, i det här fallet är det en vuxen som kör en taktik för att få sin vilja igenom) och säga att ni kan umgås igen när hon känner sig på bättre humör igen. Hon gör det för att det ger henne makt över situationen/dig.
Det känns som att det inte är helt ovanligt från föräldrar, särskilt när barnen blir större. För min del har jag vuxit upp i tron om att jag alltid har fel, mamma och pappa vet bäst för om jag sagt emot har de istället tyckt jag varit uppkäftig.
Idag vågar jag inte diskutera med folk pga det, diskuterar endast saker där jag vet att jag har 100% rätt, annars är jag tyst men känner kanske inte att det är så farligt ändå, det minskar på konflikter samt har gett mig mycket bra saker.
När jag började bli äldre fick jag ju en annan och mer vuxen syn på saker men det tog tid, och de har fortfarande svårt för det ibland, för mina föräldrar att acceptera att deras vuxna dotter har rätt även om det var värre förr. Så mina föräldrar har använt härskartekniker på mig och jag tror inte att det är så ovanligt faktiskt.
Åh vad tråkigt! Men du, glöm inte att i en diskussion så behöver man inte ha rätt eller fel..❤
Min kompis har för vana att rulla ögonen när jag säger saker som jag vet att hon kanske inte håller med om till 100%.
Härom veckan blev jag förbannad och sa till henne att det där gillar inte jag, sluta med det.
Hennes ursäkt var att hon skulle kolla från ena sidan av rummet till den andra. Märkte att hon skämdes lite. Vi har ju haft den där ögonrullningen på tal innan.
Just ögonrullning är ju så himla svårt att slå ner på, den som gör det kan alltid förneka det (vadå, det gjorde jag inte alls, får man inte se sig om i rummet, det var ju synd att du missuppfattade det som en ögonrullning etc), medan det är svårt att förneka att man precis sa ”lilla gumman” etc.
Jag tror att det bästa sättet att komma åt det är att låtsas som att de inte gör det medvetet, så att man get ett råd i all välmening. Tex: ”Vet du, jag tänkte ge dig ett tips. Jag har tänkt på att i vissa diskussioner så uppfattar jag det som att du rullar med ögonen. Du gör det säkert inte medvetet, men jag tänkte att det kan vara bra för dig att veta att det kan uppfattas så. Det kan ju hända att andra människor tolkar det som jag, och blir sura helt i onödan. En grej att tänka på bara.”
Tycker hon tagit alldeles för stereotypa exempel tyvärr. Äldre mannen och yngre medarbetaren får man känslan av.
Hahahahaha vad fan
Jag har en kollega som behandlar mig väldigt illa och har gjort det i flera år nu. Hälsar inte, himlar med ögonen och fäller förminskande kommentarer och det gör så himla ont.
Precis i början försökte jag prata med henne om det och frågade (snällt) om vi kanske kunde reda ut det om det var så att jag gjort något som irriterat henne. Då stängde hon kontorsdörren i ansiktet på mig (jag stod i dörröppningen). Nu försöker jag mest undvika henne men önskar att jag visste hur jag skulle kunna bita ifrån så att hon inte vågar ge sig på mig mer. Hur gör man ens när någon har som vana att fälla en taskig kommentar och sedan går, eller bara skrattar elakt när man gör sig illa? (jag slog mig rätt ordentligt, fick näsblod och människan hånskrattade).
Det värsta är nog att jag faktiskt inte fattar varför. Vi är vuxna människor, jobbar med helt olika projekt och visst alla gillar inte alla men hon känns liksom så….gränslöst elak trots att vi (mig veterligen) inte har någon grundkonflikt som skulle kunna ha utlöst det.
Jag vet ju att schablonlösningen är att gå till chefen men det skulle inte funka i den här kontexten (delvis beroende på bransch, delvis beorende på organisationskultur och anställningsformer).
Sorry för uppsats men när jag väl började beskriva så var det tydligen en del som behövde komma ut.
Men alltså va? Skit i hur det funkar? Skaffa lite hämdbegär, ställ till en scen? Dra in facket, chefen, kompis? Bli brutalt förbannad, jag kan komma och fälla ett krokben för människan så kan vi hånskratta tillsammans sen?
Hårt mot hårt är det nog som funkar, eftersom du redan försökt på det snälla sättet. Vad gäller förminskande kommentarer hjälper det nog att lära sig att känna igen härskartekniker och bemöta dem på ett sätt som avslöjar motparten. Den här typen av översittare är ju osäkra på något sätt, känner sig hotade, annars skulle de inte slösa energi på att förminska och förlöjliga en annan människa.
Ja men hur? Alla tips är välkomna! Jag känner miig helt vilsen. Jag ser ju härskarteknikerna men har liksom ingen aning om hur jag skall bemöta dem.
Äh, starta krig, tycker jag. Sprid ut lite rykten om henne – sådär underförstått som man kan göra av typen att hon inte riktigt klarar jobbet pga för långa luncher, luktar illa, duschar för sällan? Sprit? Kritik som låter som något annat, som en analys fast man inte riktigt bryr sig.
Gå på kurs hos Elaine 🙂 Härskartekniker går ju ut på att underminera en person, man protesterar inte för att en person säger/gör något hemskt, utan man vill förminska personens betydelse i en helt vanligt, normal situation. Det går ut på att du ska känna dig osäker/dum/fel, lär man sig att vända på det och se att den kör härskartekniken är den som är fel ute så tror jag att responsen med tiden kommer med automatik. Antar att man får öva lite, kanske träna och ”lära in” några väl valda svar, så att de till slut kommer automatiskt. Härskartekniker används ju för att de funkar, de får folk att bli ställda och känna sig osäkra, därför måste man öva på förmågan att snabbt se att nu kör du denna härskarteknik och svara på ett sätt som genast avslöjar den. Sen måste man ju dessutom våga vara lite obekväm tillbaka, tror härskartekniker funkar extra bra i ett konsensus-samhälle som Sverige. Sorry för bristen på konkreta åtgärder, men en kurs för att öva på tror jag vore bra (för många).
Ställ en ’vänligt menad, uppriktig’ fråga vid varenda j*vla tillfälle:
– Hej, vi andra här på jobbet hälsar på varandra när vi kommer på morgonen – är det någon särskild anledning till att du inte gör det?
– Du såg kanske att jag kom in genom dörren, varför hälsar du inte?
– Vad exakt menar du med den kommentaren?
– Utveckla gärna hur du tänker när du säger så!
– Varför skrattar du när du ser att jag gjort mig illa?
– Det ser ut som om du har något att säga när du gör så där med ögonen, vad var det?
Och var sedan tyst insisterande, ge inga egna förslag/svarsalternativ utan låt det vara tyst tills personen svarat/agerat – VARENDA GÅNG! Gärna med vittnen: ’X kom hit och lyssna på Y som verkar ha något viktigt att säga!’
Det ska vara apjobbigt för hen att vara taskig.
Finns många narcisster som njuter av att förminska. Jag skulle byta jobb fy fan att ha sådan kollega. Hua! Dom går inte att ändra på.
Det låter ju helt absurt!! Du fick alltså näsblod av smällen och hon stod och skrattade?! Jag hade gått till chefen direkt! Förstår att det är tufft men för din egen hälsa och ditt mående på arbetet är det värt det!
I en annan situation så hade jag också tyckt att man skulle gå till chefen men det går inte här. Det är ett jäkligt bra jobb men anställningsformerna är otrygga (är forskare) och det enda som händer om man lyfter ett problem är att man själv ses som ett problem och det har jag ingen lust med.
Det jag själv tror skulle kunna lösa situationen är att bita ifrån så jäkla rejält att hon aldrig vågar ge sig på mig igen men jag vet liksom inte hur. Det naturliga för mig är att bara prata om saken men det har ju inte funkat hittils. Alla tips är välkomna!
Just nu fantiserar jag mest om, ehhh… Tillfälliga möten mellan toaborsten och hennes lunchlåda (nej, klart jag inte skulle, men fantisera får man).
Fantisera får man. Och göra om det behövs??
Nä men, jag förstår att det kan vara svårt, men jag tror det bästa är att bara rakt ut fråga vad hon har emot dig. Utan att låta snäll och vänlig utan bara ”Alltså ursäkta mig men vad har jag gjort för att du ska bete dig som du gör mot mig?”
Rakt på sak, utan att linda in det. Eller fråga vad hon har för problem, var lite spydig tillbaka. Man vill väl vara mognare än så när man inte går på högstadiet längre, men måste man så måste man. Ryt ifrån, kör ba kör?? förr eller senare brukar det väl komma ändå, bägaren rinner över liksom 🙂
Hämnd är inte helt fel när man blir/blivit utsatt för saker som inte går attt lösa/få en riktig ursäkt för.. Det känns bättre och tar bort/minskar den där känslan av att vara ett offer. Se bara till att inte bli upptäckt!
Jag tror det bästa är att helt enkelt vara riktigt iskall (men inte hålla på bakom ryggen o med matlådor o sånt barnsligt skit) utan ta dig an något alter ego som bara är powder. Typ, va? Vad sa du? Himla med ögonen, spela att du inte hörde henne, hälsa inte, säg inte ett enda dåligt ord om henne och säg inget direkt elakt (som hon kan använda mot dig) utan agera som att hon är dålig avloppslukt. Alltså att hon inte existerar i materiell form men när hon är i närheten håller man sig borta och är lite ”över”. Förlåt men jag vrt inte hur jag ska förklara, men när nån har försökt sätta sig på mig blir jag som typ en lejonhannar som vill beskydda sina barn, dock skyddar jag mig själv, utan att vara otrevlig, men med en riktigt allvarlig och stark ton och det gör verkligen sitt.
Trams..Fråga runt lite bland kollegorna om hen är så mot flera. Så får ni väl gå ihop er och ifrågasätta vederbörande vari problemet ligger.
Jag hade kört med en egen härskarteknik tillbaka. I detta fall har jag nog valt förklädd vänlighet, ungefär som ”- – -/” kommenterat här ovan. Typ om hon fnyser/hånskrattar åt något du säger ”du verkar ha en annan åsikt, snääälla dela med dig högt så alla hör!” Eller säga ”GOD MORGON [namn]” svinhögt framför andra kollegor. Jag skulle eventuellt lagt till en liten vinkning också bara för att göra det omöjligt att missa. Om de fortfarande inte skulle säga något skulle jag säga högt ”inte? Konstigt, jag trodde man hälsade här”.
Det finns liksom inget hen kan klaga på om man är ”ironiskt vänlig”. Jag brukar tänka det jag egentligen vill säga och sen säga exakta motsatsen och lägga all min ilska i att vara vänlig istället. Brukar funka för mig.
Tack alla för er fina råd och tips. Jag skall testa mig framåt. Jag vet inte varför det här är såpass svårt. Jag har ju inga problem att ta strid när någon annan blir illa behandlad, men när det gäller mig själv så tar det tydligen emot.
Tänk då att det är någon annan du försvarar!
Eller, som Kristina Lugn sagt: ’Ha alltid ett foto på dig själv som barn på dig. Ta fram bilden då och då och ställ dig själv frågan: Är jag en god vårdnadshavare för detta barn?’
Lycka till!
Uppdatera oss gärna hur det har gått sen ?
Va? Rulla med ögonen?? Är jag den enda som alltid kallat det för att himla med ögonen?
Nej, alltid sagt himla (med ögonen).
Då behöver man ju heller inte alltid lägga till ’med ögonen’ – ’han rullade och gick därifrån’ funkar inte, men ’han himlade när jag sa det’ går bra.
Samma här. Det heter ju himla med ögonen!
säger också himla 😀 kanske är dialekt?
Svengelska som vanligt tyvärr
Aha, just det!
Så de som ’rullar med ögonen’ är de samma som ’möter upp’ sina vänner för att ’spendera’ en stund tillsammans?
Det är inga subtila härskartekniker som togs upp i videon utan väldigt tydliga. En bättre kanske är den när någon börjar berätta nåt och mottagaren börjar titta åt sidorna, rota i sin väska eller fylla i ens meningar?
Eller bara måste kolla något på mobilen just precis då
Är det en härskarteknik? Det händer ofta att jag gör så men det beror oftast på att jag blir social obekväm eller att jag blir uttråkad ? har inte tänkt på att det kan uppfattas som en härskarteknik så det var bra att jag läste det här!!
Klart det är. Du signalerar att motpartens berättelse är ointressant och inte värd att lyssna på. Om inte härskarteknik så extremt oförskämt och elakt.
Ja precis. Har själv råkat ut för det här en del och jag tänker antingen härskarteknik eller ”du är tråkig/oviktig att lyssna på”. Hur ska man annars tolka det?
Om detta är smygreklam, vilket det är, varför finns det inte med någon ”anmäl till….” som det alltid annars finns i klockrena smygreklams inlägg här på bloggen.
Slipper man den extra anmälningslänken om man är vän med dig Camilla?
Nä, jag tänker att de flesta vet var man anmäler nu för tiden och att den inte längre behövs.
Du vet det ju uppenbarligen.. 🙂
Du reagerade inte på att inlägget om Dashl inte heller hade uppmaningen förresten? Eller är jag bästis med Bella också enligt ditt resonemang?
Varför inte bara lägga dit länken? Tror att fler anmäler då.
Jag trodde folk var trötta på det, men om så inte är fallet så kan jag absolut börja göra det igen…
OT men bloggaren Hanapee har gnällt i ett inlägg och får sjukt mycket pepp och råd från sina läsare men säger inte ens tack/svarar inte på en enda kommentar och sen kommer det ett nytt blogginlägg om vad hon gjort. Känns som att hon borde säga tack för all pepp liksom
Varför det? Såklart det hade varit fint att skriva och tacka för all pepp men det hennes skyldighet eller vadå?
Känns som att bloggare brukar göra det eftersom så många bryr sig
Hanna tycker säkert att de flesta råden är jättetöntiga och sitter och himlar med ögonen åt dem
Haha men alltså ?
Jag kände mig förminskad av en yngre kille på jobbet idag. Jag agerar medlare och mellanhand (bland annat) på mitt jobb, och fick höra att killen i fråga gjort en grej han inte får, jag blev arg då den här killen har taskig attityd rent generellt och har liksom stått ut i ett år. Jag tog det med min chef, som tog det med honom, min chef fick även veta att jag kände mig arg och därför var det bättre att han pratade med killen. Killen kom till mig och förklarade varför han gjorde som han gjorde, varpå vi hamnade i en diskussion om varför han inte får göra så. Då säger han ”men vad, känner du dig förbisedd?” med ett ”lilla gumman” tonfall. Facket kom precis förbi och hörde vad han sa, så mitt utbrott var befogat, då jag snedtände på det han sa.
OT
Jag börjar faktiskt tro att Gabjoss är mytoman. Så många konstiga saker som hänt/händer just henne/familjen.
Tror att det börjar dala i följare och läsarsiffror ?
Det jag dock inte förstår är alla som går på’t.
Kan du ge något exempel på vad du menar?
Du menar det här med hennes gyn.besök. Att en annan läkare kom in med en manlig patient. No way, det måste hon ha missuppfattat å det grövsta. Möjligen en läkarkandidat eller annan sjukvårdspersonal utan vit rock. Om inte denne presenterade sig som patienten Pettersson. Bara för mycket. Sen är det väl inte så trevligt att två personer stövlar in mitt under pågående undersökning. Men manlig patient, aldrig.
Jag har en chef som kör rätt duktigt med härskarteknik, fick en kollega på sin tredje dag att börja gråta för att hon tog fel bröd till äggmackorna. Iom att jag arbetstränar är det lite annorlunda och meningen att problem ska tas med handläggare. Vilket jag gjorde, både med en och två handläggare. Handläggarna menade på att alla inom kommunens välfärd varit medvetna om det sen min chef började för två årsen men ingen vågat säga ngt då de har svårt att hantera hens härskarteknik mot dem. (alltså ej deras chef utan min chef som är anställd av kommun och stället jag arbetstränar på är för folk som arbetsprövar för FK eller har 1-årig anställning med subventionerad lön vilket gör att många aldrig varit i arbetslivet samt har olika bokstavskombinationer, diagnoser eller nyanlända ).
Till slut fick jag nog och det slutade med kaos där jag offrades som bevis för att få chefen att förstå det ingen vågat säga (ledningen inom min kommun är inte direkt kända för att fungera). Jag fick en panikångestattack när jag helt plötsligt sattes i ett trångt jävla rum med massa kommun-folk som ville att jag skulle berätta direkt inför chefen (vilket inte är mitt ansvar utifrån min situation). Det i sin tur slutade i krasch för mig, ptsd som utlöstes och omfattande kris av att vara i trängd situation då jag ej bearbetat misshandeln exet utsatte mig för som inkluderade många trängda situationer, som nu gjort mig sjukskriven i en månad.
Nu påstår chefen att hen inte varit medveten om sitt beteende men erkänner att hen brustit. Kontentan? Hur påfrestande den här kraschen än varit är jag ändå jävligt stolt över att jag vågade säga ifrån och stå upp för min och mina kollegors rätt att behandlas med respekt. Det var liksom värt det mer än att hela tiden förminskas på ett ställe jag arbetstränar på för att lättare interagera socialt och komma ut i riktiga arbetslivet igen.
Så vill bara skicka en pepp att våga säga ifrån. Det är jobbigt mitt i konfrontationen och en stund efter, men det gör väldigt mycket för ens självkänsla att säga ifrån när en behandlas respektlöst.
Min regionchef för ett tjugotal år sedan ÄLSKADE att härsk-klampa innanför min privata sfär när han skulle TALA. Han var även en sådan som talade istället för att ha en dialog.
Och då gärna stående en centimeter från mitt knä om jag satt ner, om jag råkade stå när han kom för att TALA kändes det som om vi stod mun mot mun eftersom jag är lång som en flaggstång och det aldrig blev någon nivåskillnad mellan oss (jag gissar att han verkligen hatade att han inte kunde prata ner till mig när jag stod upp). Det var såklart inte bara mig han gjorde så mot, han gjorde det mot nästan alla (alla kvinnor och många män).
Mitt tips blir då det jag kontrade med. Och tack vare min uppväxt med enbart starka kvinnor (och lite vekare män) samt en styvmor som var HR-chef på jättekoncern och superfeminist. Vi åt aldrig middag på vardagarna, te och macka klockan 18.00 var grejen hos oss, och den stunden ägnades åt att diskutera manliga rövhål och orättvisor mellan kvinnor och män. Särskilt om ömma styvmodern haft en sämre dag på jobbet. Diskussioner som ledde till att jag och syrran fick smörgås och generella tips om manliga skitstövlars akilleshälar. Genuspedagogik á la tidigt 80-tal ? Pappa är givetvis också superfeminist, vilket jag tror är ovanligt i hans generation, han är 40-talist.
Mina svar till chefen varierade således mellan:
”Du står väldigt nära, har du också läst boken om kroppsspråk och makt på jobbet? Jag känner igen ditt beteende från boken. Det var i kapitlet om privat sfär va?” (Den går att variera i oändlighet genom att härska tillbaka, för de har aaaaldrig läst någon sådan bok. Nu måste ju möjligheterna dessutom vara oändliga med internätet. Men grundprincipen bör ju stämma, som med privat sfär ?)
”Jaha NU förstår jag vad styvmor (kusin, kompis, eller vem som helst) när hon har ledarskapsutveckling med maktmissbrukande män.” (Kan ju med fördel bytas mot härskarteknik, hur nytt är ordet egentligen? Det slog mig nu när jag skriver att jag aldrig använde det då? Tror jag iaf.)
”Men herregud så ouppfostrad du måste vara. (Och så visa med armarna enligt Dirty Dancing) Det här är mitt utrymme och det där är ditt så du får faktiskt backa lite.”
De är gamla som gatan och har säkert utvecklingspotential.
Haha älskade denna kommentar, kändes som att jag läser en bok när du beskrev din uppväxt
Är du möjligen min syster? ?
Det läskiga är ditt namn. Alltså inte ditt namn per se. Men jag föddes på Emeliedagen, barnmorskan hette Emelie och pappa drev en klubb med samma namn, vilket var en konstig slump. Som om ödet knackade på dörren väldigt hårt, för att säga att ”hey, här har ni hennes namn”. Mitt namn alltså. Ingen reagerade, mer än att de tyckte att det var oooootroligt med alla Emelie, och så döpte de mig till Victoria och två andranamn som inte heller är Emelie.
Ödet måste tycka att vi är en sjukt trögfattad familj har vi kommit på i efterhand ??♀️
Är det bara jag som nästan aldrig kan se klippen ? Det krånglar varje gång , har sett två stycken , men då fick jag krångla länge .. det buffrar länge , blir inge ljud . Trycker för att få större bild , men då lägger klippet av.. så tråkigt .