Vissa har reagerat på att Isabella svarat så här på frågan om hon tycker det är svårt att växla mellan att vara affärskvinna och mamma.
Att hon anser sig vara en bättre mamma och ledare som skild än innan.
Jag förstår att detta är som att svära i kyrkan för en förälder, att säga så här men är det egentligen så himla hemskt? Egentligen?
Det är inte ofta jag håller med Isabella men här har jag lite svårt att förstå vad folk blir så upprörda över.
Är det att hon trivs med att vara deltidsförälder och har maximerat livet utifrån det? Att hon inte konstant skriver att hon sitter hemma och gråter utan att få någonting alls gjort när barnen är hos Odd?
Hallå, det är Isabella Löwengrip vi talar om – gör hon någonsin någonting annat än till 100% på max?
Kanske är det en överlevnadsstrategi, kanske funkar hon bättre när hon får fokusera på en sak till 100% istället för att försöka göra lite av allt hela tiden?
Givetvis funderar jag över hur hon skulle tackla det, om hon av någon anledning fick 100%-ig vårdnad av barnen med tanke på hennes uttalande här ovan men ”den dagen, den sorgen”.
Då skulle hon förmodligen anpassa livet efter rådande förutsättningar, precis som hon gjort här.
Är det här verkligen så provocerande?
Kanske måste man vara biologisk förälder för att förstå det upprörande i det?
Föregående inlägg 
Blir inte alls, men jag har inte heller barn.
Nu hade hon inget val eftersom hon skiljde sig och hon har ingen plan på att träffa ngn ny och leva enligt ”normen”.
Tyvärr hör man många som skiljer sig (när ungen är 2 år i regel) att det är det bästa av 2 världar. Jag-tid 1 vecka och barnen 1 vecka, sen jagtid igen.
Medans heltidsföräldrar alltid känner sig slitna, så får deltidsföräldern återhämting 1 vecka och massor av tid för sina vänner, sova ut och träna, fritidsintressen osv..leva ansvarslöst.
Den som får betala är ungen..som ska slussas fram och tillbaka och känna den stressen. Det är väl det folk provoceras av.
Folk säger att det är bra men sanningen är sällan så. En närstående är skild sedan ett år tillbaka och hans veckor utan barn, framförallt helgerna, är rätt tomma. Alla vänner har barn och är uppbokade hela helgerna och han har ingen hobby eller annat att fylla dagarna med. Alla tid tidigare har bara gått till barnen. Vi bjuder över honom rätt ofta men han säger att det märks vilka vänner som bryr sig och tar sig tid att höra av sig.
Det finns nog lika många sanningar som skilda föräldrar. Alla har sin egen sanning och väldigt få reagerar likadant på en skilsmässa. Bästa är väl att ta hänsyn till varandra och låta alla få känna som de själva vill. Finns inget rätt eller fel.
Allt detta går ju också med en partner. Blir vad man gör det till… hon tänker mycket på sig själv…
Det lär hon inse tids nog, men tydligen gick det inte med den partnern hon hade förut åtminstone.
Man undrar ju hur förhållandet med Odd var? Och nej, ingen skugga alls på Odd utan mer att i en hälsosam relation bör man kunna leva tillsammans, fokusera på både barn och jobb och ha egentid…
Vet inte om hon tänker, ensak kan hon inte loch det ör räkna. Hon påstår sig ha 150 resdagar om året. Hon tar hand om barnen varannan vecka och då håller hon si mest hemma. Vad är en resdag för Isabella, bilen från ön till Stureplan. Om någon orkar vore det kul att se faktiskt antal jobbresedagar.
På tal om BB, hennes senaste inlägg där hon svarar på frågor. Där skriver hon att Hermine Hold är en så bra idé för att det går att skala upp globalt, hög marginal samt att de syns på en selfie på Instagram. Hon är inte rädd för att prata om idéen eftersom hon anser att det är genomförandet som allt hänger på. Behövs det verkligen inte mer än så för att bli ett miljardbolag (som hon verkar tro att de ska bli inom ett år)? Kan man verkligen bli ett miljardbolag genom att sälja hårband?
Ja, det kan man. Om HON kan det är dock osäkert
Så roligt att hon skrev att vem som helst kan kopiera hennes ”idé” då hon pratat om det så långt innan det släpps. Men det FINNS ju redan hårband i varenda butik? Det är ju ingen uppfinning eller revolutionerande affärsidé att stjäla?!
Det där är väl alla faktorer som spelar in för att man ska kunna bygga bygga bygga företaget men efterfrågan styr ju ff. Hitta en produkt folk vill ha där konkurrensen är låg först och främst tänker jag. Vilka trender skulle dessa hårband skapa? Vad skulle hypen vara?
Disagree. Isåfall har de haft en kass arbetsfördelning vilket kanske var en av anledningarna som ledde till skilsmässan? Vad vet jag….. Det är tufft att ha småbarn och så skönt att vara hemma (i Sverige) ibland och mamma/mormor gör frukosten. Rena lyxen.
?
Det är nästan alltid jag som fixar alla frukostar, luncher och middagar 😛 så när någon annan gör frukosten blir det som en liten lyx. Han tar ansvar och gör andra saker istället. Till var och en vad som fungerar. Ingen perfektionism här inte.
Jag fick en bättre mamma när mina föräldrar gick isär
Fick du en bättre pappa också?
Fick både bättre mamma o pappa när mina föräldrar skiljde sig. Blev så uppenbart när de hade gått några år o man fick perspektiv. Båda mycket gladare o lyckligare. Så att hålla ihop för barnens skull kan nog vara de värsta man kan göra.
Japp, fick en bättre pappa också. Något ledsen till en början, men efter det bättre än innan. / anonym 21:15
Jag med! Tror även jag blev en bättre mamma när jag och sonens pappa särade på oss. Nu har jag ju dock han 100%.
Tycker inte det är konstigt.
Det ÄR konstigt. De flesta är bättre föräldrar ju mer tid de lägger på sina barn. Bella är bättre desto mindre tid hon spenderar med dem. Vem säger så? Alla vill väl vara med sina barn så ofta det går??
Nej. Är inte alls det hon säger. Hon utnyttjar tiden när hon INTE har sina barn. Hon hade inte haft dem hos sig oavsett om hon kollade på netflix eller jobbade den tiden.
Jag tänker att hon nog har mer tid med barnen nu. Tidigare jobbade hon mkt jämt och nu jobbar hon mindre barnveckan.
Jag känner faktiskt samma sak. Eller typ lite i alla fall. Visst är det helt fucked up att ha barnen varannan vecka, det känns så i alla fall ibland. Men jag är en bättre mamma nu än förut men det kanske beror på att jag var så trött och slutkörd när jag var tvungen att ta hand om en totalt värdelös pappa till barnen också. Han är bra pappa nu, men förut förlitade han sig helt på mig och att jag skulle göra allt.
Så kort sagt, nu känner jag mer harmoni med livet och kan ta hand om mina barn utan störande irritation.
Folk som väljer en så urusel partner till pappa till sina barn borde kanske inte skaffa barn? Varför valde du en pappa som du var tvungen att ta hand om? Så sjukt trött på folk som gifter sig och skaffar barn för att sedan komma på att partnern visst var helt oduglig och det är göttigare att bara ha ansvar varannan vecka. Väx upp och skaffa inte barn med någon ni inte kan leva ihop med.
Pissy, ba lägg av. Livet är lite mer komplicerat än så.
Konstigt att det är så komplicerat för typ vartannat par idag. Och att det verkar gå i arv. Har du skilda föräldrar ökar risken att du själv skiljer dig. Kassa gener eller dålig moral?
Vems fel är det att du är en dålig människa? Fy vilka kommentarer… skärp dig.
Skillnaden idag är att båda föräldrar väntas arbeta, i det svenska samhället är det knappt någon som har råd att låta en partnern stanna hemma och ta hand om hushållet. Som det ska vara anser jag, men det funkar inte att innan ska ta så mycket ansvar som förut OCH jobba.
Skilja föräldrar =/= dåliga föräldrar
Öh va? Vadå skilja?
Men oj,tänk om pappan har fått missbrularproblem. Ska man stanna i relationen med barnen o gå igenom tortyr? Då är man bättre som förälder att lämna 🙂
Socialt arv. Sök upp det begreppet Pussipissy. Hur du växte upp vågar jag inte ens tänka på. Har man den attityden och de värderingarna som du har så kan man inte ha haft det lätt och det förklarar ditt sociala arv som du nu för vidare så att andra får må dåligt av det du bajsar ut här. Hur har du blivit så här elak?
Så bara för att mina föräldrar skilde sig så har jag dåliga gener och moral? Kan du visa studier/bevis på detta? Varför är det alltid dumma människor som hörs och öppnar munnen mest…
@Pissy Innan en person är en förälder så är det väldigt svårt att gissa sig till hur personen är som förälder. Eller hur partnern är som partner när denna också är förälder.
Fast det ÄR svårt att veta innan hur personen du lever med blir sen när det väl kommer 1,2,3 barn. Jag är gift och har fyra barn men vissa dagar känner jag att jag hellre vill sköta barnen 100 % själv än ha en karl ivägen ?
Kan inte va lätt att vara en perfekt kvinna och ha oturen i partner-lotteriet. Måste ändå tyda på att Gud har lite av en gamling-gen när han kastar ut alla kvinnor i detta spel med ganska halvtaskiga odds.
Naturen brukar ju lösa sånt med tiden och männen borde då inte va en avgörande faktor inom x antal år.
*gambling
Ändå 43 likes på denna just nu…wow
Pissy, du är inte så gammal va?
Du vet livet förändras och situationen förändras när man får barn. Människor ändras. Och jag hoppas att ingen hittar dig som partner och skaffar barn med när du själv går runt och är urusel.
Varför? Jag visste inte att han efter 10 år skulle bli en skitstövel. Nej han blev det inte över en natt men efter ca 10 år så kom det smygandes och han började förändras. Vi pratade om det tusentals gånger men inget hände. Så efter 15 år flyttade han efter ett ultimatum.
Fruktansvärt att du skuldbelägger mig för att han blev ett svin. Tack för den Pissy!
Tänk lite längre än näsan räcker, snälla du. Jag och min man skaffa barn efter att ha vart tillsammans 8 år. Det går inte att förutspå hur en förändras när en blir förälder. Min man sa hur han skulle vara som pappa och under graviditeten var de guld och gröna skogar. Sen när barnet var fött så levdes det inte upp till öht.
Sen kan du sluta skylla på kvinnorna, att de väljer ”fel”. Lägg skulden där skulden hör hemma, dvs på de odugliga männen. ”Varför valde du en pappa som du var tvungen att ta hand om?” HAHA har du noll förståelse för patriarkatet och rådande könsnormer?
Jag reagerade på det och tycker det är ett konstigt uttalande. Barn önskar alltid att föräldrarna kan hålla ihop och älska varandra. Barn vill vara med båda sina föräldrar, varje vecka. Att säga att man är en bättre förälder om man slipper barnen varannan vecka är så okänsligt. Tänk om man istället sa att man är en bättre förälder om man träffar barnen varannan månad? En gång i halvåret? Varannat år? Väljer man att skaffa barn bör man vilja vara deras föräldrar varje vecka.
Barn vill att deras föräldrar ska vara ihop för att det är det som är normen! Om vi slutade se skilsmässor som ett misslyckande så skulle många barn sluta ha en klump av oro i magen. Och många föräldrar skulle må bättre av att inte känna sig misslyckade för att de inte passade att leva i en ”kärnfamilj”. Det är ett så förlegat tänk! Och då är jag ändå nygift och hoppas få barn i framtiden och leva lyckligt. Men skulle en skilsmässa få mig att må bättre än att stanna i relationen så varför inte!? Jag är också en sådan som tycker folk ”ger upp för lätt” men vad vet jag om deras relation egentligen? Och vad spelar det mig för roll? Så länge barnen mår bra kvittar det väl om de har mamma och pappa, två mammor, två pappor, sju bonusmammor, en plastfarmor, fem halvsyskon och en gudfar. Spelar roll kokosboll!
Hur räknar du en pappa som kommer hem så sent att han knappt hinner säga gonatt och golfar med sina affärskontakter på helgen? Skulle jag tvingas vara borta från mitt barn skulle jag absolut börja återerövra min hjärna (som precis varit upptagen med att snacka om taskiga kompisar, killar som retas, klistermärken och problemet att vi inte hinner med köruppvisningen tillsammans med en äkta gris) och varannan vecka skulle ge mig mycket kreativ tid och inte kännas som en jättelång tid förutsatt att jag litar på pappans emotionella intelligens. Fast det finns ju tyvärr kvinnor som inte skiljer sig av just den anledningen: pappan är för hemsk med barnen.
Fast nu får du nog läsa en gång till, det är inte det hon säger.
Nähä du. Jag har aldrig önskat att mina föräldrar var tillsammans. Farsan visade sig vara en praktr*v när jag föddes och när jag var ett och ett halvt år gammal sparkade mamma ut honom. Jag växte upp med bara henne och är än idag, nästan 30 år senare, otroligt tacksam över faktumet att mamma sket i samhällsnormerna och gjorde som hon gjorde. Sluta tro att normer är någonting som är rätt per automatik. OCH SLUTA SKULDBELÄGGA MÄNNISKOR SOM SEPARERAR!!!!!!!
Tror snarare att de som står för överlevnadsstrategin är alla mödrar som är i förhållanden som de innerst inne vet inte är bra (dvs de har en partner som inte gör sitt jobb på hemmaplan så kvinnorna lämnas med allt), men som finner det för smärtsamt att erkänna och därför vänder det till att bella är en dålig mamma som är öppen med att separationen har lett till en för henne bättre tillvaro. Överlevnadsstrategin är alltså att heltid med barnen i ett förhållande alltid trumfar halvtid med barnen, hur dåligt förhållandet än är.
Du kan aldrig aldrig vara en förälder på halvtid. Må vara att barnen bor hos den andra föräldern på halvtid men föräldraskap är ett livslångt åtagande 24/7.
Vem har sagt nåt annat?
Inte för Bella. Hon tänker bo i USA eller Paris de veckorna barnen är hos Odd.
Men hon är ju fortfarande förälder, var hon än bor de veckorna hon inte har barnen.
Fast hon finns ju inte där fysiskt om det skulle vara nåt. Typ Skype-mamma
Jag förstår hur hon tänker, hon känner säkert att hon har mer tid för båda delarna så här och det förvånar mig inte att hon säger så med tanke på att hon verkar prata mycket om att maxa tid, osv. men jag tror inte jag kommer känna samma sak om jag får egna barn.
Oj så stora barnen ser ut att ha blivit btw, hur gamla är Gillis och Sally nu?
Gillis bör bli 5 snart och Sally 3,5.
haha, läste ”Gillis kör bil snart” istället för Gillis bör bli 5 snart. Ska nog lägga mig nu, trött i ögonen?
jag tror också jag skulle vara en bättre förälder om jag hade barnen varannan vecka. och det enbart för att jag skulle få mer tid i ensamhet vilket jag inser är det som inte funkar nu. har en jämställd relation och är kär i min man. så vill ju inte skilja mig men skulle orka mer och va en bättre förälder tror jag.
Fast nej. Dina barn vill ha dig nära varje vecka. De behöver dig varje vecka. Det är kvantitetstid med dig de behöver, inte kvalitetstid varannan vecka. Blir ledsen av din kommentar. Du ÄR den bästa mamman NU för du är närvarande i deras liv. Varje vecka. De vet att du älskar deras pappa och att familjen är en trygg punkt. Du är inte en bättre mamma varannan vecka. Du är världens bästa mamma just nu.
jag tror att jag fattar vad du vill säga men du kan faktiskt inte veta när jag är en bra mamma. jag kan ha uppfattningar om det och strävan hit och dit men det är ju för att det är mitt liv och min rätt speciella situation. tror inte på att en lösning funkar för alla. ledsen att jag gjorde dig ledsen.
Hlfs, jag brukar också tänka så!
Ha, skulle precis skriva samma. Har en jämställd relation med en man jag älskar, men nog skulle livet vara lättare om man hade barnen varannan vecka!
Jag tycker att det här sorgligt. Har själv tre barn. Går vi till ork, trötthet, fokus så ja absolut skulle jag vara en bättre mamma om jag hade barnen varannan vecka. Likadant om vi tänker utrymme för egentid, kärlekstid, arbetstid – klart det utrymmet är enormt mycket större veckor jag inte skulle ha barnen på. Men att finnas där i vardagen, plåstra ett sår, avstyra ett syskonbråk, säga godnatt, höra en hemlis, bråka och bli sams, läsa läxor, ja allt som stort som händer i vardagen som betecknas som små dagliga händelser – just de hade jag missat till 50% vilket kanske inte gör mig till en dålig mamma men definitivt en mindre närvarande mamma. För mig betyder närvaro oerhört mycket och är oersättligt.
Fast grejen är ju kanske att efter skilsmässan gör pappan plötsligt också allt det där i mycket större utsträckning än innan och mamman får tid över – precis som om hon hade haft en nanny eller au-pair, vilket är populärt hos folk som har råd.
Skulle gärna skaffa barn med en kompis, bekant eller barnlös man och leva föräldralivet på detta sätt från dag 1.
Någon som gjort det?
Låter otroligt själviskt. Du är nog inte mogen för att skaffa barn. Hur tror du att en sådan konstellation gynnar ert barn?
Men gå hem till familjeliv eller lägg dig under nått gammalt… Schas Pissy/Pussy! Schaaaaas!!
Lägg av Pissy.
Många gaypar har ju bla den här konstellationen och det går jättebra!
Jag bryr mig inte om vem som skaffar barn med vem. Men barn behöver ett hem. Inte två. Det är oerhört själviskt att planera barn som blir skilsmässobarn från födseln. Jag är själv skilsmässobarn och det är inget jag rekommenderar om man inte måste.
det är själviskt att skaffa barn oavsett. som förälder gör du tusentals val för dina barn precis som våra föräldrar/målsmän gjorde för oss. det enda jag tycker att en som förälder har ansvar för är att tänka igenom sina val, kunna motivera dem och vara beredda att stå för dem.
Men Polly. Du är ju Pissy? Vi sa ju schaaas.
Haha! Nej, det är jag faktiskt inte ?
Jag är också skilsmässobarn och har haft en jättebra uppväxt trots detta. Mamma och pappa skilde sig innan de blev ovänner så vi har alltid firat allt tillsammans ändå och jag känner inte att jag tagit någon skada av att ha två hem utan fick snarare en uppväxt både i stan och på landet vilket jag uppskattade.
hur tror du att det gynnar någon att behöva läsa din kommentar om de växer upp i just en sån konstellation? olika familjebildningar finns redan nu, tycker att du ska tänka lite på det när du uttrycker hur du känner det.
Jag vet inte vem du syftar på men jag är absolut inte emot att gaypar skaffar barn. Jag hoppas inte någon blir ledsen för att jag tror att det är bättre med ett hem än två. Varför kan inte föräldrarna flytta in hos barnen? Om man nu från början har planerat att barnet ska ha olika föräldrapar. Jag tycker helt enkelt att man ska utgå från barnens bästa, är man ett känsligt barn kan det vara väldigt traumatiserande att växa upp i olika hem, med olika regler och allt vad det innebär. Det tog mig åratal att arbeta bort att inte bete mig som en kameleont beroende på vem jag umgicks med, en direkt konsekvens av mina extremt olika föräldrahem. Jag är inte ute efter att dömma någon, vill enbart lyfta barnens upplevelse av det moderna livet.
Jo det ska man alltid göra men det finns också saker en måste bestämma och sen göra det bästa av situationen. och bara för att du tror att ett hem är bättre än två är det inte så i alla fall, det kan va tufft att inse att det är så men jag tror att vi vinner mycket på att inte ha så bestämda åsikter om andra. har korrläst en avhandling om just regnbågsbarn och deras egna upplevelser, väldigt intressant och det blir tydligt att det som varit en bra strategi för en inte är det för en annan.
Nu är det ju så att det som skapar trauman i skilsmässobarn är ju inte själva separationen utan hur föräldrarna beter sig. Inte konstigt att det kan bli dålig stämning i barnets huvud när två personer som älskat varandra plötsligt inte vill leva tillsammans längre.
Håller helt med ovan om att skaffa barn med en genuin vän, det skulle jag lätt göra! Man kan komma överens om föräldraplanen och ett barn som föds in i det, trots två bostäder, lär knappast påverkas negativt utan kommer ha två älskade föräldrar på varsit håll som dessutom kommer överens med varandra utan jobbig historik.
Att skaffa barn är ALLTID själviskt, man gör det ju kanppast för barnens skull, iallafall inte idag som värden ser ut. Skulle vi vara osjälviska skaffade vi inga barn så att mänskligheten dog ut
Roligt för er, men dåligt för barnet. Gör INTE så!
Jag kan förstå att många känner sig som e bättre förälder efter skilsmässan just för att de blev lyckligare av att skiljas. Men jag tycker ändå det är fel att man blir en bättre förälder av att ha barnen på halvtid. Barn är inget halvtidsjobb och ingenting som ska dras ner i tid.
Jag är själv skilsmässobarn och därför såklart partisk i den här diskussionen. När mina föräldrar gick isär var det som att båda ”blommade ut”. Hade jag varit äldre när det hände hade jag säkert bara varit lycklig för deras skull. Men istället hamnade jag i kläm och kände mig försummad av båda mina föräldrar. Att ha varannan vecka maxad med en förälder hjälper inte om den slutar bete sig som en förälder veckan därpå.
Perspektiven blir sneda här. Dagen man blir förälder blir vad man själv behöver sekundärt. (Nej, inte en enstaka kväll eller dag eller vecka, självklart kan man göra saker för ens egen skull.) Vad barnet behöver måste komma först, den allra mesta av tiden. Barn behöver sin/sina föräldrar och det gör ont i mig att endast höra föräldrar prata om vad DOM behöver. Vad behöver Gillis och Sally?
Exakt! Bella känner sig säkert som en bättre mamma nu när hon har massa ledig tid, mindre ansvar, hinner festa, träna osv. Men jag är övertygad om att barnen hellre hade sett sina föräldrar leva tillsammans som en familj och fått ha sina föräldrar närvarande varje vecka.
Ja du har verkligen rätt. Vilket barn vill inte se mamma och pappa bråka eller vara i avsaknad av ömhet och kärlek för varandra? Önskar att jag fick växa upp med två päron som hatar varandra? Mys.
Så du tycker man ska hålla ihop även fast man är olycklig? Eventuellt bråkar? Hoppas dock att folk inte bråkar framför barnen men barn känner sinnesstämningar väldigt bra. Det är alltså bättre för barnen att bo i ett sånt hem med båda föräldrarna än att ha två hem med två lyckliga föräldrar?
Dina kommentarer och det katten skiter hör hemma i samma låda!
men tror du inte det är för att det just är föräldrars perspektiv som kommer fram här? jag är tex inte bekväm med att prata om vad mina barn behöver eller utifrån deras perspektiv för det är inget jag kan berätta för främlingar på nätet.
och jag håller faktiskt inte med dig om att föräldrars behov är sekundärt. tror att det självuppoffrande spåret vi håller så högt idag kommer vara det våra barn pratar om som det stora problemet med sina föräldrar.
Fast jo – om dina behov som förälder står mot barnets behov – då ÄR det barnets behov som går först. Det är liksom Parenting 1.0.
för mig är det verkligen inte så enkelt alla gånger. kanske skillnad också på erfarenheter, jag har ett barn med särskilda behov. där blir mitt behov att jag ska orka väldigt centralt. och i vardagen står då kanske våra behov i motsats till varandra men för det ska funka i det långa loppet måste jag prioritera mina behov. förstår du hur jag menar? i sammanhang där jag är är föräldraskulden väldigt central och det tror jag är en del av tiden vi lever i.
Jag förstår hur du menar. Och min mening är inte att vi inte ibland kan lämna över ansvaret till någon annan att tillgodose våra barns behov. Dock behöver det ju inte alltid betyda att det är det bästa för barnet. Jag anser till exempel inte att förskola för små barn är det bästa – ändå gick mitt barn på förskola när hen var mindre. Jag är ju tvungen att betala räkningarna. Det betyder ju inte att barnet inte hade _behövt_ vara hemma med mig istället.
Dock tycker jag generellt att ”debatten” kring egentid och föräldrars behov/önskemål ofta tappar bort barnets perspektiv. Vi vuxna behöver en massa saker, men det gör också barn – och dom har sällan möjlighet att ge sig själva dom sakerna.
Tycker detta känns väldigt vanligt i Sverige? Folk skiljer sig efter några futtiga 2-3 år ihop och gapar om hur mycket bättre barnen har det nu när inte mamma och pappa skriker på varandra. Känns som om ”glad förälder = glada barn” är svenskarnas favoritmantra. Så här känns Bella väldigt mkt Svensson. 😉
Jag har inga barn så kanske har jag svårt att relatera… Men har en hund och om jag var tvungen att dela henne med exet och inte ha henne här varannan vecka hade mitt hjärta brustit….:/
Eller hur! Många tror att ett förhållande måste vara glittrigt och pirrigt hela livet, annars blir det skilsmässa för ”en olycklig familj är värre för barnet än två skilda lyckliga föräldrar”. Finns det liksom inget alternativ?
T.ex: Föräldrar som håller ihop trots motgångar, som är ett team även när det inte pirrar i magen, som delar på ansvaret och älskar varandra utan att vara nykära. Som vet att ett förhållande måste man jobba på, det kommer vara svinjobbigt när barnen är små, men värdet av att hålla ihop är större än glädjen av att vara singel och kunna supa varannan vecka. Kan inte vuxna människor idag offra lite av sin ”glädje” och ”lycka” för att göra barnen glada och lyckliga?
Ja… det är sorgligt hur fort folk ger upp idag. Skiljer sig när barnen fortfarande är småbarn. Har man verkligen hunnit kämpa då? I 2-3 år? Det är ingenting av alla år man har framför sig. Folk har blivit så skälviska. Är inte äktenskapet perfekt så kastar man barn och familj och går vidare till nästa.
Hur länge ska man kämpa för att det ska vara ok med skilsmässa då? Jag tror inte någon går igenom en separation lättvindigt och utan att noga tänkt igenom beslutet. Jag tänker att par som håller ihop för barnens skull lär barnen att det inte är så viktigt att man mår bra och månar om sig själv, att ett beslut man en gång tagit är oåterkalleligt. Vilken förälder vill vara en sån förebild?
Definitivt mer än 2-3 år i alla fall! Annars skulle ju alla skilja sig som får småbarn med kolik, blir deprimerade, sjukskrivna, får cancer, vars föräldrar går bort/valfri livskris eller jobbig grej som tar några år. Livslånga förhållanden HAR svackor. Svåra tider. Jobbiga tider. Det är ju därför man lovar att hålla ihop i NÖD och lust. Hålla ihop även om allt är asjobbigt. Innan man skaffar barn bör man vara SÄKER på att man orkar det, att man är villig att kämpa och hålla ihop när kolikbarnet skriker konstant i 4 månader, man själv har förlossningsdepression och maken har fått magkatarr.
Jag är gift, två gånger tom, och har aldrig lovat att älska någon i nöd och lust.
Varför är du gift då?
Det var nog den dummaste frågan jag någonsin fått, för att jag båda gångerna har velat skapa mig ett liv tillsammans med personen i fråga, men eftersom jag inte tror på någon gud så gifte vi oss borgeligt, och dessa löften ingår inte där.
Anonym 6:00 kanske där felet är…
Alltså jag tror tyvärr många separerar ganska lättvindigt! Klart det finns de som plötsligt förändras och beter sig som svin efter att man gift sig och/eller skaffat barn, och man ska aldrig stanna med något som beter sig riktigt illa mot en… Men just de där ”gå isär när barnen är småbarn”-skilsmässorna beror ju ofta på en tillfällig trötthet. Man tror att bebisar = gullegull men istället får man aldrig sova, sex vet man inte längre vad det är för något, man har spyor på tröjan hela tiden, partnern är irriterande, man räcker inte till var man än är… Det är ju här man behöver vara ett team och kämpa på, påminna varandra om att det blir bättre, men istället känns det som om kvinnan saknar egentid och längtar efter att få känna sig fräsch och vuxen igen, medan mannen saknar sex och vill göra något spännande igen. Själviskt egentligen.
Har nyligen läst att skilsmässostatistiken har svängt väldigt mycket de senaste 10-15 åren i USA. ”Min” generation (född slutet av 80-talet) verkar hålla ihop bättre. Varför? Kanske för att vi levt livet innan vi bestämmer oss för barn och äktenskap och då är det lättare att ta sig igenom de jobbiga åren? Bara min teori..
Precis så känner jag att mina föräldrar gjorde. De slet med dålig ekonomi och så klart bråkade de ibland, men på något sätt var vi barn aldrig rädda för att de skulle gå skilda vägar. För de fanns där för varandra och för oss. Vi var ALLTID högsta prio och det tycker jag är så vackert och kärleksfullt att ha upplevt. Nu när vi barn blivit vuxna så stöttar vi dem när pensionen gjort ekonomin ännu sämre, det är vårt tack för att de höll ihop och gav oss ett äkta hem utan att behöva flänga runt varannan vecka (som typ alla mina vänner gjorde).
Nej börja inte ens att jämföra barn med hundar!!!
Det är min egen referenspunkt, därav att jag tog upp den. Min tanke var att då jag skulle sakna min hund oerhört mycket om hon var halva tiden hos någon annan, hur otroligt mycket skulle jag inte sakna mitt eget kött och blod om hen var iväg halva tiden? Tagga ner nu, det var ingen galen vegan-jämförelse, jag inser absolut att ha barn är en helt annan känsla än att ha hund.
”You need that to be sustainable”?
Det är ju vida känt att hennes engelska är fullkomligt undermålig, och hon menar säkerligen något helt annat. Man får ju skavsår i ögonen av att läsa hennes sk. engelska. Hennes instastorys kan jag inte ens kolla på med ljud på för att det gör ont i hjärnan att lyssna på henne.
BB:s engelska är på modersmålsnivå. Enligt henne själv.
Håller helt med dig!
Hon har översatt ’hållbart’ till engelska men tyvärr funkar ju inte sustainable riktigt i denna meningen haha!
Också, varför är äpplet över Sallys ansikte så långt ner? Ser ju typ halva hennes ansikte nu?
Förstår det till en viss gräns absolut, inte minst kan man ju tänka den tanken. Typ tänk vad mkt jag hade kunnat träna, jobba, resa, umgås med vänner osv om jag bara hade barnen på halvtid. Absolut, rent praktiskt.
Baksidan är väl att hjärtat typ skulle dö, och jag tycker att det känns lite känslokallt att lägga fram det på det sättet.. Inte för att det är just en mamma som säger det utan för att en förälder känner det som så BRA att lyfta fram. Lite en blandning av att intala sig själv och att provocera.
Men mest tänker jag på vad barnen tänker om/när de ser sin förälders stolta uttalande.. kanske inte direkt ett relationsskapande statement gentemot dem.
Konstigt att man vill ha barn och sen tycker man det är skönt när man kan ha dem varannan vecka för att man ska både ha tid att förverkliga sig själv och göra karriär. Att få ett barn är varken en rättighet eller självklarhet och kan man inte sätta barnet i fokus den korta tid de är små eller kombinera det med arbete mm så kanske man skulle ha insett sina begränsningar innan man skaffar barn överhuvudtaget? Man kan undra hur i sjutton man klarade av att vara förälder/mamma till stora barnkullar förr i tiden?
Exakt. Föräldrar ska ha rätt till sina barn när de känner för det men barn har inte alltid rätt till sina föräldrar
Många frånskilda säger liknande saker som Bella. Tror att det oftast beror på att relationen inte funkat så bra. Och då är det lättare när man får råda sig själv. Inget konstigt och behöver verkligen inte vara en stor sak för barnen.
Är du säker på att barnen inte tycker att det är en stor sak?
Säkert. Men varför är folk så snabba med att skaffa barn med någon som relationen inte funkar bra med? Bella tillexempel skaffade ju TVÅ barn med en man hon skiljde sig från innan båda barnen ens hunnit fylla 5 år. Jag förstår verkligen inte. Jag skulle aldrig gift mig och lovat Gud att kämpa i nöd och lust om jag sedan tänkt sticka så fort det blev nöd. Skulle aldrig skaffa barn med någon jag inte var 110% säker på att jag vill dela mitt liv med.
Gud så bra att du aaaaaldrig skulle göra si eller så. Alla fungerar precis som dig, och gör dom inte det så måste dom vara felproducerade. Gud vad bra att du också kan se in i framtiden och vet exakt hur det kommer bli mellan dig och partner. Men tänk till lite, din första fråga. Har det slagit dig att vissa kanske blir oplanerat gravida? Vissa kanske upptäcker graviditeten sent? Vissa, som bb, kanske litar på natural cycles men blir gravid ändå! Eller så är alla inte spåtanter som dig och de skaffar barn med en man som de är 110% säkra på, men så händer livet och det blir inte som de tänkt sig.
Nä man vet inte vad som kommer att ske i framtiden men då kan man ju alltid skynda långsamt och verkligen testa sitt förhållande under några år eller så lång tid det kan behövas innan man är säker på att man verkligen vill tillbringa sitt liv tillsammans och skaffar sig barn. Som vuxen har vi banne mig ett ansvar inför ett nytt litet liv som vi sen ska vårda på bästa sätt i många år. Som barn har man ju inte valmöjligheten att bestämma vilka föräldrar man får eller vem av föräldrarna man ska bo hos vid skilsmässan. Att hela tiden prata om ”barnens bästa” är bara ett svepskäl för att rättfärdiga sig själv för handen på hjärtat hur många gånger visar det sig i efterhand att det var barnen som drog det längsta strået?
Fattar inte heller hur saker kan svänga så otroligt fort. Från superlyckliga och ”super team tillsammans” till skilsmässa och skitsnack på bloggen om exet, allt på typ 3-4 år? Märkligt.
Jag blir inte provocerad av att hon är nöjd med att vara ”förälder varannan vecka”. Men jag blir provocerad av att hon får det att låta som något eftersträvansvärt. Att missa halva tiden med mitt barn skulle vara bland det värsta som kunde hända mig och hon får det att låta bättre än att träffa sina barn varje dag…
Hur ser ni på att singlar blir förälder på egen hand (via IVF/insemination/adoption)? Har aldrig tidigare funderat på att någon annan skulle ha en åsikt kring detta, tills jag stötte på ett par reaktioner…
Barn har rätt till båda sina föräldrar enligt FN:s barnkonvention. Barn är ingen rättighet.
Det är min åsikt.
Fast insemination och ivf i detta fall gör ju att det inte finns ”båda föräldrarna”. Det finns bara en härlig mamma som med största sannolikhet gör allt för sitt/sina barn. Eller blir man en pappa för att man har spermier?
Gud vad jag är trött på trams som ”barn är ingen rättighet”. Det finns inget motsatsförhållande mellan en förälder som vill ha barn och själva barnet. Eller tänker du att det är GUD som borde bestämma vilka som är tillräckligt bra för att bli föräldrar. Varför finns det då så många dåliga föräldrar?
Exakt – att skaffa barn är ju i princip den största egoistiska handlingen man kan göra oavsett hur man skaffar barnet…
Nej, men barnet kommer ju undra om och sakna sin pappa. Och givetvis känna sorg över att hen inte har någon pappa som älskar henne. Känner sådana här barn och jag är inte emot det men de är ju självklart mer ensamma än andra barn, de får ju bara 50 % av föräldraskapet. Jag skulle aldrig kunna kompensera fullt ut för det som min man ger min son. Sen tycker jag hellre ingen pappa än en dålig pappa.
Alla barn har ju inte en pappa från början. Samkönade par som är kvinnor till exempel. Ska de barnen också ha rätt till en pappa?
Jag syftar inte på att pappa är pappa, utan förälder nummer två. Jag tror att det är bra att ha två föräldrar om möjligt.
Det är självklart mer problematiskt att skaffa barn helt själv. Om den ensamma föräldern dör, blir psykiskt sjuk, är pedofil etc så är ju barnet mer sårbart. Särskilt i avsaknad av stort nätverk kring den ensamma föräldern. OBS! EN bra förälder är självklart bättre en två pissiga föräldrar alla dagar i veckan.
Det borde de ha.
Borde vara olagligt enligt mig.
Har några vänner som själva skaffat barn via insemination. Förstår verkligen deras val och längtan efter barn och hade förmodligen gjort samm sak om jag inte haft turen att hitta en man/pappa till mina barn, samtidigt är det inte helt oproblematiskt att förklara för barnet var/vem pappan är. Många barn växer ju upp hos bara en förälder eller med två mammor eller två pappor osv och det är minst lika fint som en traditionell familj men det måste ändå vara en sorg för barnet att aldrig ha en chans att veta vem ens pappa är? Jag kanske tänker helt fel här men försöker se barnperspektivet och inte bara de vuxnas önskan.
Fy fasen vilka inskränkta kommentarer.
Varför är man inskränkt så fort man inte är superliberal och tycker att alla ska få göra exakt allting utan eftertanke? Jag är inte det minsta inskränkt. Det kanske är du som är det, som bara sväljer all nyliberal dynga som slungas ut?
Hej Johanna. Sakta nu i backarna, du vet ingenting om min politiska hållning och jag har faktiskt ingen lust att diskutera med dig. Tänk på tonen i fortsättningen.
”Inskränkt” är det nya ”rasist”. Nej, många av oss är inte inskränkta bara för att vi har åsikter som ses som ”traditionella”.
Ni är inskränkta för att ni bara ser er egen definition och hur ni själva skulle uppleva det = definitionen själv på inskränkt.
Inte alls! Jag ser det bara från ett barns perspektiv, och vad som är det bästa för barnet.
Jättesvår fråga – en följdfråga är ju också då om man (jag) gjorde fel som behöll mitt barn fast jag visste att pappan inte skulle vara delaktig….
Ja, det gjorde du. Han ville inte ha barn, barnet kunde självklart inte tillfrågas men skulle med största sannolikhet föredra att ha sin pappa närvarande, men DU ville ha barn, så då skaffade du det. Att du valde att skaffa det med en dålig pappa visar bara på extremt egoism från din sida.
Och insemination/IVF som ensamstående är helt förkastligt. Total egoism. Jag tycker också det borde vara olagligt, men att det inte är det är ju i led med tiden – allt är bara ”Jag, jag, jag”.
Du är ju totalt tappad. Hade du två föräldrar på plats och blev ändå en jubelidiot? Herregud så sorglig du är. Och elak. Tvi för typer som du. Urk. Verkligen. Ful själ, fult hjärta. Troll
Men vilken tragisk människa du är. Mår du bättre nu av efter att du fått spy ur dig en massa hat? Elak är vad du är. Hoppas du får hjälp!
jag tror inte på fel och rätt på det sättet, vi gör alla val som vi sen får hantera så gott vi kan. vi är så besatta (även jag) av att göra rätt val och jag börjar bli så trött på det. livet är ingen domstol, saker händer.
Jag tror inte du ska tänka så. <3 Det är ju tyvärr relativt vanligt att pappan inte är delaktig alls eller bara då och då. Jag var nyligen på födelsedagsfest där det vuxna barnet till min vän höll tal och sa någonting i stil med "Jag är så imponerad över att du klarade av att vara både mamma och pappa, för jag kände inte för en sekund att jag saknade en pappa när jag hade dig.". Det var väldigt fint. Jag tror att en riktigt bra förälder kan väga upp att den andra är en riktig sopa.
Jag har själv funderat på det när jag är i en sådan situation där det ev kan bli aktuellt för att jag har en stor barnlängtan men ej hittat en vettig partner. Och nej, barn är ingen rättighet samtidigt som jag är fullt inställd på och vet att jag skulle kunna ge det ev barnet en god uppväxt. Viktigt bara att tänka på det övriga nätverket, att det finns andra vuxna med som kan finnas där. Har även funderat på att bli familjehem (eller vad det heter? Fosterhem?) men vet inte hur de ställer sig i min kommun när man är singelhushåll.
För mig är det helt okej (som sagt kanske inte så konstigt när jag själv funderat på det). Men man ska vara inställd på mycket och funderat en hel del. För det är inget lätt beslut. Det är mer att tänka på och ta hänsyn till i och med att man redan innan vet att man ska bli ”ensamstående” och hur man ska tackla barnets ev frågor. Det är iaf min åsikt.
Jag är ensamstående med en dotter på 9 månader som blev till genom insemination.
Inget lätt beslut men jag valde så för jag längtade så mycket. Det är alltid en egoistisk handling att skaffa barn. Hon har så många fina vuxna i sin närhet och är så älskad så förhoppningsvis klarar hon sig fint även utan en pappa.
Fantastiskt! Barn föds utan fördomar. En förälder kommer bli deras verklighet och en helt perfekt sådan <3
En paralell. Är själv adopterad och har 1 syskon som är biologiskt barn till mina föräldrar. Det var först när omgivningen började påpeka och ifrågasätta som ma&pa behövde förklara varför vi har olika hudfärg. För oss har det alltid varit självklart att vi är 110% syskon och familj <3
Har min 11-åring på 50 % och älskar det. Är alltid mamma, men de veckor barnet inte är hos mig och min man, kan jag göra lite som jag vill. Jag kan ligga en hel helg och sträckkolla på serier i sängen eller låta bli att laga mat och äta en smoothie bowl till middag. Älskar varannanvecka-livet så pass mycket att jag insett att jag inte vill ha fler barn. Det skulle ju innebära att de barnen skulle vara hos mig hela tiden och det skulle jag inte vilja. Har lärt mig älska friheten av att kunna vara fri och obunden varannan vecka. Skulle dock kunna ta en kula för mitt barn närsom och jag skulle inte vilja vara utan hen. De veckor hen är hos mig tillbringar vi mycket tid tillsammans. Jag längtar alltid till hen kommer till mig. Vi umgås och pratar flera timmar varje dag, eftersom vi värdesätter familjetid högt. Vi läser till och med fotfarande innan läggdags. Mitt barn älskar det. Och jag och min make också såklart.
”Det skulle ju innebära att de barnen skulle vara hos mig hela tiden och det skulle jag inte vilja.”
Jag är mållös.
Om du verkligen blev mållös hade det varit bättre om du höll tyst.
Ja tänk vad konstigt det blir när folk ser på livet på ett ANNAT SÄTT än du?!
Tror du det är ngt du byggt upp nu när du inte har ditt barn 100% eller kände du så när ni bodde tillsammans också?
Mitt ex har min son varannan helg vilket är pappans och sonens val – men – hade han viljat ha honom mer hade jag (otroligt egoistiskt) hatat det!
Jag hade inte försvårat eller förhindrat det men jag har inte skaffat barn för att bara ha dom hos mig 50% av tiden…
Man kanske känner sig själv som en bättre förälder med mer ork och energi om man bara har barnen halva tiden. Men är man barnens bästa förälder? Från barnens perspektiv är nog vardagsliv med närvarande föräldrar en stor trygghet.
Snälla vilken idiot växa upp med henne lär ju bli terapi för livet
Håller med dig. Av allt hon skriver är detta det jag provoceras minst av. Många lever varannan vecka-liv såsom hon och Odd gör och so what om hon tycker att det gör henne till en bättre mamma. Nä sparar mig energi på att störa mig på ”rätt” saker haha ??
Bella verkar tro att barn värdesätter kvalitetstid (resor, massa olika utflykter mm) medan barn egentligen uppskattat kvantitetstid – att föräldern finns där i vardagen, när ngt händer och i de små stunderna.
Ja hellre en närvarande mamma vid middagen som inte pratar m jobbet o lämpar över på au pairen än en resa till Dubai för å maxa kvalité o tvingas beställa desserter på engelska om man ska ha nån…
Hur vet du det? Även barn är ju individer och inte stöpta i en form vetdu
Nej alltså Bellas barn kan ju skilja sig från mängden men alla studier inom ämnet visar att både vid dödsbädden och under uppväxten och som barn så är det kvantitettid som föredras av föräldrar.
Anna Book och My Martens, hur är de kompis med klädbutiken esters på Öland? Det är ett väldigt taggande, kommenterande och länkande fram och tillbaks. Smygreklam?
Waaaaat, har Camcam skrivit om detta än? Eller har jag missat det helt?
https://www.youtube.com/watch?v=yxfgJWArGRw
Hon säger att hon har 1,5miljoner följare i videon!
Att vara en smart affärskvinna väcker avund
Men när barnen börjar skolan fumgerar det inte/de kräver samma rutiner varje vecka & den som inte har det kan inte ha barnen!
Jag är en äldre generation & känner inte riktigt till historien men att se ut som Britt ekland/ leka Hollywoodsfru ute på Lidingö med ett panicroom/ verkar desperat! En normal man/kvinna/familj hade skaffat en vakthund och hållt samman familjen! Det är tyvärr så att man måste göra val i livet! Det är som sagt upp till var och en och är inte könsbetonat! Men alla unga idag blir vuxna först i trettioårsåldern! Lugn och ro kan man inte köpa för pengar! Hoppas att hon eller dom kommer till insikt/sätter barnen före dessa själviska behov av att synas/höras!
Jag har reflekterar över hur man ofta delade upp barnen efter en separation under 90-talet, att pappan tog barnen varannan helg. Är själv uppväxt så, de separerade när jag var väldigt liten. Idag tycker jag att det är helt sjukt! Alltså verkligen. Har alltid tänkt att det varit pappornas oansvariga beslut, men har på senare år och också efter att ha läst i detta kommentarsfält blivit mer övertygad om att det många gånger är egoistiska mammors val? HUR skapar man en trygg förälderrelation med en människa man bara träffar ca 4 helgdagar i månaden? Jag har ingen relation eller kontakt med min pappa idag. Kan tänka mig att det skulle sett helt annorlunda ut om jag fick leva varannan vecka-livet.
Dessutom, tusen gånger hellre varannan vecka-livet än att leva med mina bråkande, gråtandes och olyckliga föräldrar. En dålig relation med sin parter i kombination med all vardagsstress påverkar en i längden, oavsett om man vill eller inte. Det kan vara mycket enklare att ha en god ton och samarbeta för barnens bästa på skilda håll i dessa fall. Kämpa ett tag men håll inte ihop i onödan. / Skilsmässobarn
växte upp i skrik och bråk och annan skit. önskade hela uppväxten att mina föräldrar skulle skilja sig. har samma upplevelse av min pappa, jag växte upp med honom men han var inte närvarande, hade lika gärna kunnat va en en varannan helg pappa.
Jag skulle varit en bättre förälder om jag fick ha dom halvtid. Men det är enbart för att den andra föräldern aldrig gör någonting hemma. Jag tvingas ensam ansvara för barn och städa ihjäl mig. Jag får ensam ansvara för att planera, organisera, vabba, läsa på om saker, vill göra det bästa för barnen, packar, fixar och framför allt TJATAR på andra föräldern för att hen inte gör något frivilligt. Hen lovar saker och ska fixa det där livsfarliga eluttaget hen lovat, men det blir aldrig aldrig av. Jag är den enda som oroas och stressas. Sen har jag själv inte ens råd med tandläkare. Jag är helt utbränd, utan eget liv, jag är ingenting längre. Så ja, JAG skulle må bättre och bli en bättre mamma som separerad. Men nu är det som det är och det är kört.
Och ja, även barnen skulle må bättre. För i dagsläget orkar jag inte ens leka med dom.
Det är inte kört <3 Kolla in mansbebisar på instagram, och fundera ett par månader på hur DU vill ha DITT liv. Låter som du skulle må bättre ensam, bara baserat på det du skriver ovan dock. Kram!
Jag köper resonemanget! Nu har inte jag barn själv, men är skilsmässobarn från då jag var 10 och jag fick betyyyydligt bättre föräldrar när jag och min bror bodde varannan vecka! Mamma fick chans att satsa stenhårt på sitt jobb vilket gjorde henne glad och vi fick bättre ekonomi till att göra roliga saker dom veckorna vi var där, så jag ser inte alls problemet med det. Det är ju knappast så att hon skilde sig enbart för att slippa ungarna?
Fy fan vad många racerhäxor som kommenterar, ni måtte väl ha gjort allt rätt. Fast vi surmusar vet ju inget.
Ja faktiskt. Jag utbildade mig, fick fast jobb, gifte mig med en läkare och vi kommer aldrig skiljas. Vi håller nämligen våra löften till varandra. Gör sällan något fel.
Jag hoppad att du inte behövet äta upp de orden en dag, tyvärr så talar statistiken emot dig
Mmm nej man har sällan hört om läkare som flirtar med söta sköterskor när det är journatt…
Men vad gör hon egentligen? Hon skrev för någon vecka sedan att hennes arbetsuppgifter består i att vara ansiktet utåt, synas i alla möjliga sammanhang och fylla insta och blogg med content. De andra i bolagen sköter verksamheten. Hon behöver alltså aldrig göra något som är svårt eller som kräver att hon är speciellt skicklig på något annat än att le och se bra ut och leverera fraser och floskler.
Då har vi fått reda på vad hon tycker. Jag undrar vad barnen tycker.
Jag tror jag förstår vad hon menar även om hennes sätt att uttrycka det är aningens onyanserat. (Inte så lätt kanske att skriva reflekterande på några få korta rader i och för sig). Dock tror jag bara att det stämmer om man inte klickar med barnens pappa.
Jag lever i ett förhållande där jag upplever mig starkare med min man än utan. Att vi har en gemensam syn på föräldraskapet gör mig starkare och bättre än om det bara varit jag. Han kan ifrågasätta mig, få mig att fundera och stötta mig i mina beslut och vise versa.
Sedan är jag inte ute efter att klättra i karriären och känner inte att jag behöver jobba jämt för att vara glad, vilket jag upplever att Isabella vill.
Är det bara jag som är övertygad om att hon skilde sig just för att hon inte har lust att vara mamma på heltid? Karriär och pengar är viktigare. Jag tror det var hela hennes mål med att skilja sig, hon visste ju att hon då inte skulle behöva ha dem hela tiden. Oerhört sorgligt.
Ja, jag hoppas att du är ensam om att tänka så
Uppenbarligen inte 😉
Hon har ju redan konstaterat detta tiotalet gånger, tjat tjat tjat
Vad många självutnämnda experter med mästrande ton och syn på föräldrarskapet. Fruktansvärt sorgligt att se denna självcentrerade ton gällande föräldraskap och hur just du/ ni ser på det. Hur inga sätt förutom kärnfamiljen är rätt/ ert sätt är den rätta vägen. Jag lever själv i en kärnfamilj och trivs, men känner också många som lever i andra konstellationer och har ett underbart familjeliv. Denna retoriken gör mig mörkrädd. Att leva med föräldrar som har denna dömande människosyn. Det är obehagligt.
Huvudet på spiken. Folk verkar inte förstå att DERAS verklighet, erfarenhet och känslor inte dikterar verkligheten för andra.
Provocerande? Inte alls…barn har det bäst hos harmoniska föräldrar, skilda eller gifta har väl ingen betydelse.
Grejen med Dyrgripen är att hon alltid ska framstå att den situation hon för stunden befinner sig i är det mest ultimala.
Det är provocerande, inget annat.
Men kan det inte vara uppfriskande i bland att vissa känner att de sitter med facit? Det berör ju inte oss andra? Om vi redan är nöjda med våra val? Varför detta behov av pekpinnar och -du gör fel? – du har fel?
Jag förstår hur hon menar, att det rent praktiskt blir lättare, men skulle aldrig själv uttala mig på det viset. Jag vill ju umgås med mitt barn varje dag, allt annat känns fel. Men rent praktiskt är det säkert lättare att få till alla tårtbitar med varannan vecka. Och barn behöver kvantitetstid inte bara kvalitetstid, ni som tror att en kul aktiviter kompenserar för en massa frånvaro. Sen är ju kvantitet inget värt om barnet inte får sina grundläggande behov tillfredsställda förstås.
Affarsliv.com: I oktober reser Isabella Löwengrip till Saudiarabien, där hon ska föreläsa för 44 000 (!) kvinnor.
Också Affarsliv.com: Förutom att följa lagen och de pressetiska reglerna arbetar vi i enlighet med journalistisk praxis, där allmänintresse, KÄLLKRITIK och faktagranskning är några av grundpelarna
När mina barn var mindre och inte sov på nätterna, behövde mycket omsorg hela tiden så var jag jättetrött och slut. Att sova dåligt, jobba heltid och ha två små som är beroende av en hela tiden (hämta-lämna på förskolan, hjälp att klä, blöjor, ständig passning osv) gjorde att jag var jättetärd, även om vi är två vuxna som delar på allt. Så det är klart, hade jag varannan vecka fått sova ut, bara ta hand om mig själv hade det ju varit skönt på ett sätt. Men samtidigt så saknar jag ju barnen direkt när jag inte är med dem, så att vara utan dem halva tiden vore ju fruktansvärt. Men jag förstår att rationella entreprenör-bulldozern Bella resonerar som hon gör och ser tiden utan barn som en chans att ”gasa”. Nåt som hon säkert saknade massor när hon hade kärnfamiljen med Odd.
Jag förstår precis! Nu lever jag tillsammans med min sambo och vår dotter och skulle såklart inte vilja ha det på något annat sätt men kan definitivt relatera. Framförallt när barnen är väldigt små, det är svårt att vara 100 % överallt 24/7. Energin räcker inte till. Hade jag levt varannanveckaliv hade det säkert sett annorlunda ut, jag hade haft mer energi åt alla håll men som sagt vill jag leva tillsammans med min lilla familj. Fördel också är väl att jag fortfarande älskar min sambo, hade jag inte gjort det hade situationen såklart sett annorlunda ut ?
Jag är 21 år gammal och bor numera själv, MEN så länge jag kan minnas har jag önskat att mina föräldrar ska skilja sig. Vilket de fortfarande tyvärr inte gjort och gör att jag försöker undvika att åka hem och hälsa på.
Min pappa är världens finaste person och min mamma är också trevlig – när man umgås med dem en och en! De är som gift för varandra och ska inte vistas i samma hus.
Därför förstår jag Isabella och kan hålla med om att skiljde föräldrar ibland är bättre än gifta föräldrar. Oavsett om det anses som ideal.
Det kan ju vara så att personen som ställde frågan ville ha råd om hur hon själv skulle kunna kombinera karriär och föräldraskap på ett bra sätt. Och att skilja sig och ha barnen varannan vecka kan omöjligt ses som ett allmänt gott råd, även om det fick positiva effekter i Isabellas liv. Därför är det inte konstigt om folk blir lite arga.
Det är så stor risk att diskussionen blir som att Bella skulle skammas för sin skilsmässa; absolut INTE. Har man levt i dålig relation så har man all rätt att gilla att vara skild från det, komma ifrån det. Vad som skaver hos Bella var ju att hon ständigt bloggade som någon äktenskaps-expert och ba ”vi kommer AAAALDRIG skilja oss” de var ett drömteam och gjorde allt så himla, himla bra. Bella gav råd angående äktenskap till höger och vänster och sedan skilsmässa. Numera är det prat om hur fantastiskt det är att leva som hon gör nu. Folk stör sig på hennes totala brist på ödmjukhet. Visst, hon kommer kanske aldrig gifta sig igen eller också gör hon det, spelar ingen roll men att ta på sig den där föreläsare-rollen för andra är så tröttsamt.
Ja hon gör ju jämt såhär. Är det hennes ADHD som bidrar? Ena stunden är hon lite rund, äter choklad varje dag, älskar pasta och potatis och hatar träning = ego boost och ”man ska vara lycklig i sin egen kropp” o.s.v. Ett år senare är det vegansk kost, socker är farligt, tränar hårt, följer no carbs och low calorie konton på instagram = ”måste leva nyyyttigt för att orka”. Antingen bullbakande mamma med foppatofflor eller glammig fullsminkad galadrottning… Det svänger så otroligt mycket och varje gång utser hon sig till expert över allt möjligt. Håller med att det är tröttsamt! Och hon själv borde ju tycka att det är jobbigt? Alla de som sa ”Vänta ni bara…” när hon skröt om hur fint hon och maken hade det har ju nu fått rätt…
Jag blev en gladare, mer harmonisk mamma av att skilja mig. All energi som gått åt att försöka lappa ihop förhållandet kunde nu användas på barnen och mig själv. Och klart det är tomt ibland när barnen är hos pappan men samtidigt njuter jag av den egentiden.
Så om man blir gladare/lyckligare av att skiljas så tror jag man blir en bättre förälder.
Glöm aldrig att det är barnen som har det jobbigast!
De som får byta bostad, vänner och förälder varannan vecka.
Jag arbetar i skolan och jag ser och hör dem.
Vilken vuxen hade velat ha det som dem???
Fast så behöver det inte per automatik vara. Jag är uppvuxen som skilsmässobarn där jag först bodde varannan vecka och sedan två veckor hos pappa och två veckor hos mamma. Har haft en så ofantligt lycklig uppväxt och absolut aldrig saknat något. Pappa och mamma har inte alltid kommit överens men det var inget jag någonsin märkte av som barn utan något jag förstått som vuxen. Tror mycket beror på hur föräldrarna beter sig oavsett om de bor ihop eller ej. Har haft en bonusmamma större delen av livet hos pappa också som verkligen varit och är en stor bonus i mitt liv. Kan verkligen inte tänka mig en bättre uppväxt men det beror nog mycket på att mina föräldrar alltid prioriterade mitt välbefinnande även om de så var tokiga på varandra. Finns skräckexempel bland både skilda föräldrar och föräldrar som bor ihop. Att se sina föräldrar som ovänner måste väl ändå vara det mest traumatiska som barn och det är nog där många föräldrar misslyckas.