Man kan nog fråga nästan vem som helst runt om i Sverige om de känner till Anna Book och få ett ja till svar.
Anna Book föddes 1970 och har under sina 48 år hunnit vara med i melodifestivalen ett antal gånger, bli diskad och gråta ut över att ingen skrev henne en ny låt till året efter.
Melodifestivalen är nog det som den äldre generationen kopplar henne samman med, men för några år sen presenterade hon sig för den yngre befolkningen genom att ha några riktigt underliga livesändningar på periscope där hon bland annat grät ut över diverse saker – någonting hon har som vana att göra lite då och då.
Nu för tiden har hon flyttat över sin “influencerkarriär” till instagram och fortsätter medverka i så många tv-program hon kan – så som “arga snickaren vip” och “Biggest loser vip” där hon också tog hem segern 2017.
Anna Book har en 26 årig dotter tillsammans med Mehemet Yurdagul som heter Felicia samt två barn – Vanessa och Antonio – med maken Roberto.
Anna Book fyller 55 år och det ska firas med pompa och ståt – eller i alla fall med en rejäl bildserie på Instastory.
Uppenbart är i alla fall att fira sin födelsedag genom att filtrera bort tio år från ansiktet är det nya ”tårta på sängen”.
Stort grattis Anna!!!
Tack för tips!
Mitt hjärta är redan fulltankat med kärlek & glädje av denna dagen ❤️🙏 Känner sådan stor tacksamhet till precis alla & alla i MITT LIV. Funderar dock på att jag har sååå många lojala fina följare som med respekt uppskattar mig & det jag delar. Men jag funderar på att starta speciellt privata saker exklusivt för prenumeranter så att jag kan visa mer exklusiva klipp, bilder, personer, resor, jobb, vänner, ni förstår? 🙏 Jag ska fundera på det för det skulle bli värt det för mina prenumeranter & roligare att dela till dem som visar genuint omtanke & intresse för det som hände idag är för betydelsefullt för mig, för att bara lasta upp på Instagram… det är verkligen något man vill dela med sina lojala & härliga följare 🧡🙏🔥
Anna Book funderar på att starta VIP-innehåll för sina mest lojala följare.
Exklusiva klipp, privata bilder och behind the scenes-material. Lite som OnlyFans – fast med mer pulversås och färre troskanter.
Frågan är bara vad prislappen blir för att få vara med i den innersta kretsen?
Det återstår att se, men om någon kan sälja in en VIP-klubb som en mix av matinspiration, musikalnummer och väldigt personliga reflektioner om livet och annat, så är det nog Anna Book.
Och helt ärligt – OnlyFans var ju faktiskt inte tänkt som en porrsida från början.
Plattformen startades för att kreatörer av alla slag skulle kunna dela bonusmaterial med sina mest engagerade följare. Tänk kockar som släpper sina hemligaste recept, artister som spelar upp osläppta låtar, eller författare som låter prenumeranterna vara med och döpa karaktärer i nästa bok.
SÅ mycket mer än porr, men idag känns det som att porren tagit över.
För om någon säger ”OnlyFans” så går ju de flestas hjärnor direkt dit. Porren har helt enkelt kidnappat varumärket – och ägarna till plattformen gråter förmodligen stoooooora krokodiltårar över det – hela vägen till banken.
Enligt The Guardian har nämligen ägaren Leonid Radvinsky givit sig själv strax under 1,3 miljarder dollar i aktieutdelning under de senaste fyra åren från sajten.
Skulle sidan säljas så menar The Wall Street Journal att utgångspriset ligger på 8 miljarder dollar, så tror ni Leonid Radvinsky bryr sig om ifall det säljs sex och porr under hans flagg?
Tack för tips!
En riktig content creator är den som inte behöver åka till Ibiza för att ha något att fylla plattformarna med, och här är Anna Toledano Book ett sant föredöme.
Är det inte 14 bilder på en bäddad säng så är det närbilder på en skål med dipp ur alla tänkbara vinklar och nu har hon lyckats igen.
Ett helt inlägg fyllt till brädden med bilder på hur hon städar och tvättar bilen.
Kan man bli annat än inspirerad? Själv ägnar jag mig åt den här aktiviteten allt för sällan, så kanske är det en motiverande faktor att tvinga sig själv att dokumentera och posta före och efterbilder på speltaklet?
I kommentarsfältet är följarna idel imponerade, och helt ärligt så finns det bra mycket sämre saker att influera till än att tvätta och städa bilen, eller hur?
Tack för tips!
Dokumentären om Antonio Toledano Book – som dömts i flera instanser för våldtäkt mot barn – är nu släppt på Vimeo.
Prislappen? 129 kr att köpa eller 39 kr att hyra i 48 timmar. Den klockar in på 114 minuter och öppnar med att Antonio själv vandrar runt på brottsplatsen och visar Pontus “Anjo” Björlund hur och vad som han menar utspelade sig här.
Jag har sett dokumentären.
Två gånger för att verkligen försöka förstå vilket narrativ Anjo försöker pressa fram här. Jag har sett den, så att du slipper. You’re welcome!
Men jag kommer bara att kort beröra själva innehållet i dokumentären – och varför, det ska jag strax förklara.
För ja, det finns delar som berört mig. Men det har absolut ingenting med Anjo att göra. Det är de privata videoklippen som Antonios familj spelat in – mitt i deras allra mörkaste stunder – som är genuint starka. I ett segment från man se Antonio spotta på sin mamma efter att han förstört sin lillasysters födelsedag. Lillasysterns skrik ger mig kalla kårar.
Jag blir på riktigt extremt berörd av det som utspelar sig i dem, men resten? Not so much.
Men innan vi ens börjar prata om vad som händer i den här dokumentären, måste vi prata om något viktigare:
Varför jag – och många med mig – helt enkelt inte kan ta något granskande innehåll från Anjo på allvar.
Och det har gått långt utöver enstaka misstag eller dåligt omdöme. Anjo har, med råge, förbrukat sitt förtroendekapital. Det vi ser här är inte slarv. Det är ett mönster. Ett medvetet och konsekvent beteende där han:
→ Hänger ut privatpersoner
→ Sprider felaktig information
→ Röjer känsliga uppgifter
→ Och använder sin plattform som någon slags digital lynchmobbsdomstol.
Låt mig påminna om några highlights ur Anjos Greatest Hits:
Han lät Pär Öberg från Nordiska Motståndsrörelsen och Leo “Kinesen” Carmona sitta och sprida nazistisk propaganda och antisemitiska konspirationsteorier på hans kanal – helt oemotsagda. Videon togs snabbt bort från YouTube för brott mot hatretorik-policy. Anjos reaktion? Ingen. Inte ett ljud. Ingen självkritik. Inget ansvar.
Han har även tagit en bild på ett annat kreatörsbarn och tryckt upp merch med barnets ansikte – enbart i syfte att håna och skada barnets förälder. Läs det igen. Försök förstå nivån.
Han har hängt ut en ung kvinna – S – i en video där han anklagade henne för att ha manipulerat en nakenbild på hans fru. Bevisen? Några “personer” som påstås ha spårat ett IP-nummer. Inte direkt CSI-nivå på den analysen. Videon låg ute, fick över 60 000 visningar innan den togs ner. Även Anna Book publicerade Anjos video med anklagelserna. Och sen visade det sig att Pontus själv inte ens var säker på om det var hon. Men tog han tillbaka anklagelsen? Erkände fel? Bad om ursäkt? Nej. Inte en stavelse.
S lever nu med konsekvenserna av hans agerande.
Och det här leder oss tillbaka till dokumentären om Antonio.
För oavsett vad man tycker om fallet – oavsett om man anser att rättsprocessen borde granskats mer eller inte – så är en sak glasklar:
Anjo är fullständigt olämplig som granskande aktör.
Han saknar journalistisk utbildning. Han saknar juridisk kunskap. Han saknar – vad jag kan se – utgivningsbevis och han saknar en extern ansvarig utgivare och han saknar, kanske viktigast av allt, förståelse för etik och ansvar. Han lajvar Janne Josefsson men framstår som den där dåliga kopian man får i ett paket om man beställt honom från Temu.
Och när det gäller just ansvar – låt oss prata om kanske det mest anmärkningsvärda av allt:
Brottsoffret – som var 13 år vid tiden för brottet – har via sitt juridiska ombud uttryckligen sagt nej till att dokumentären ska publiceras. Detta har förts vidare direkt till Anjo.
Vad gör han? Han publicerar ändå.
Och i den första versionen av filmen väljer han till och med att NAMNGE brottsoffret – i både trailer och film. Först när kritiken exploderade gick han in och klippte om videon.
Hans försvar?
Att han “bara läste ur FUP:en”.
Problemet? Jag har både FUP och domarna.
Brottsoffret omnämns enbart som “Sekretess A”. Punkt. Slut. Inget namn står med vilket betyder att Anjo MEDVETET petade in hennes identitet i sin dokumentär.
Och ja – det finns fortfarande en video uppe på YouTube där hennes namn syns. Jag såg den så sent som i tisdags kväll.
Hade den här dokumentären släppts av SVT, DN, Uppdrag Granskning eller någon annan redaktion med ansvarig utgivare hade jag absolut reagerat på vissa saker som lyfts från förundersökning och domar. För materialet innehåller mycket hörsägen, rykten och andrahandsuppgifter som kräver varsam hantering.
Men det här? Det är Anjo.
Och så länge det är Anjo som sitter vid spakarna, så finns det absolut ingen garanti för att han inte plockat russinen ur kakan och lämnat allt som inte passar hans narrativ kvar i botten av formen.
Kan vissa av hans poänger stämma?
Absolut. Men så länge det är Anjo som paketerar, berättar och vinklar historien – då kommer jag aldrig kunna ta innehållet seriöst.
Så, vill ni se dokumentären?
Varsågoda – gör gärna det om du har en slant som ligger och skräpar – men gör det med samma nypa salt som behövs för att driva Tequilafestivalen i Monterrey i tre dygn.
För i slutändan är det här inte journalistik. Det är inte granskning.
Det är Anjo-TV.
Och Anjo-TV har en lång, lång historia av att vara allt annat än trovärdig.
Minns ni programmet ”Jerry Springer”? Jag får lite samma vibbar här.
”JERRY! JERRY! JERRY!!!!!” Lite smutsigt liksom…
Jag pratar om Anjos dokumentär av dagens avsnitt av Sanning & Konsekvens som kan lyssna på här om du vill.