Nu har jag lyssnat på hela Emily Dahl och Ann Edlidens säsongsavslutning av podden ”Oförskämt att anta”, där duon går igenom Anna Books karriär, och lägger särskilt fokus på alla motsägelsefulla uppgifter som Anna strött omkring sig i media sedan det tidigare 80-talet.
Historien om Annas föräldrar, hur de träffades, hur hon kom till och om hennes och mammans relation till pappans släkt i Spanien, är så snurrig och konflikterande att man knappt tror att det är sant.
Och då ska man ha i åtanke att allt det här skedde långt innan det fanns internet eller sociala medier, men i det här avsnittet har poddarna samlat allt på ett ställe. När man stoppar upp dem på en tidslinje som de gör i den här podden så blir resultatet en smula…underhållande?
Man undrar vad som egentligen är sant, och om Anna ens själv vet det eller om hon bara slängt ur sig uppgifter till media, som hon tyckts passat bra för den eller den intervjun. De pratar även om hur Anna uppgivit att hon sjöng sin allra första låt med engelsk text när hon endast var 10 månader gammal.

Podden tar givetvis även upp Annas första medverkan i Fångarna på Fortet, som skedde redan 1995. Efter det har Anna varit lika vanligt förekommande på fortet som de kortväxta män som Gunilla Persson trodde blivit uppätna av tigrarna som brukade husera på fortets innegård, och vi är alla nyfikna på varför Anna var i Frankrike för några veckor sedan för att återigen spela in programmet, men som sedan lös med sin frånvaro. Enligt egen utsago ska hon ha haft en 10 timmar lång panikångestattack, och det låter ju inte så trevligt. Enligt Kry går en panikångestattack alltid över inom en timme, så Annas måste sannerligen ha varit jättejobbig.

”TramsFrans” gästar podden och pratar om sin relation till Anna och om hur har blivit blockad och avblockad fram och tillbaka – någonting även jag har erfarenhet av. Frans har varit med om både Anna Books drinkskola och den så kallade ”Gooh-gate” där Anna gick till attack mot Frans efter att han haft mage att påstå att de raviolis hon publicerat en bild på, är färdigköpt och producerad av matleverantören Gooh.

Vidare tar sig podden igenom Annas medverkan i Melodifestivalen, och segern i Biggest Loser VIP, där det älskade uttrycket ”BAM BAM BAM!” myntades. 
Den första halvan av podden går igenom Annas intervjuer och är späckad med de motstridiga uppgifter hon lämnat genom åren. Den andra halvan innehåller mer Annas olika tv-framträdanden, hennes legendariska livesändningar, konflikten med Tramsfrans och teorier om varför Anna till slut valt att ligga relativt lågt på sina sociala medier.
Det här är ett avsnitt som är väl värt att lyssna på, även för den som inte är fascinerad av Anna Book och hennes upptåg.

Jag rekommenderar den varmt, och hatten av till Emily och Ann för ett fantastiskt researcharbete! 

Samtidigt som Anna Book tycker att man ska vara tyst om man inte ”har något snällt att säga”, så skäller hon ni på alla som är inne och kikar på hennes konto, men utan att engagera sig.

Ett enkelt sätt att avhjälpa det?
Gör kontot privat.
Då kan bara de som faktiskt bemödat sig med att följa henne, ta del av hennes innehåll medan alla ”äckligt nyfikna som inte följer” kommer gå bet.

Skäms på er ALLA ni som är inne och glor på mina inlägg UTAN ATT interagera. Skämmes på riktigt ni som bara är så äckligt nyfikna. //Anna Book

Jag menar, med DEN framtoningen….
Vem vill INTE följa henne, med sin faktiska identitet? ?

Anna Book!
Som en enda stor styrkekram, hela hon. ??

Den statistiska centralbyråns filial ute i Märsta har genomfört en miniundersökning, bestående av en fråga och hundra meter slutsatser av undersökaren själv.
Anna Book ville alltså veta om livet består av 1. Lycka, positivitet, och framgång. 2. Smärta, oro, sorg. 3. Eller lite av allt.
96 % svarade alternativ 3.
Detta föranledde Anna att sätta sig och frenetiskt knappra på telefonen att en diagnos för sms-tumme inte skulle komma som någon direkt överraskning.
Jag kommer transkribera texten här under, då jag inte riktigt vet hur bra den syns på exempelvis mobilen.

Bild 1:
Anledningen till min miniundersökning var – för det verkar som att det alltid är feöl på MIG för att allt inte alltid är samma, likadant varje dag. För ibland är jag glad, ibland är jag ledsen, ibland orolig, ibland stressad, ibland trött och förtvivlad. Fast när det är bra, s är det inte bra. När det inte är bra, så är det heller inte bra. Är jag fet, så är jag för fet. Är jag smal, då är jag för smal och flrmodligen då pga driver, helst crach då, för det ser väl alla att jag går på crack. Är jag balanserad så är jag ändå obalanserad. Skriver jag något snällt så är det fel, ger jag svar på tal är det fel, kommenterar jag andras inlägg är det pinsamt, folk svarar bara för att vara ”snälla” mot mig för INGEN gillar mig ingen!
Jag är påstådd Narccisist, Psykopat, Schizofren, Bipolär 1 & 2, borderline och alla andra diagnoser som finns i världen och det har vanliga medmänniskor diagnostiserat mig med. Själv är jag försiktig med att kalla någon för någon sådant då jag trots allt BESITTER STOR respekt för människor som lider av psykisk ohälsa – med detta tillåts jag att utsättas för i skrift öppet till människors NÖJE DAGLIGEN, folk gottar sig i detta och gör ingenting mer än att se på #sanning men jag ju bara en offerkofta på mig, inte sant?!? Så jag FÖRTJÄNAR det, jag FÅR TÅLA det….!?!?!
Vidare, när jag promenerar i naturen är dte fel, mär jag inte visar mina promenader så är det för att jag aldrig går några promenader. Gör jag någon annan aktivitet så ljuger jag, gör jag ingen aktivitet så är jag lat eller oförmögen på något annat vis. Lagar jag mat, ser det ut som spyor, visar jag mat så äter JAG allt jag visar. Skulle jag visa vad jag äter så kallas det hets eller något liknande….och just det jag ljuger.
Gråter jag så har jag offerkoftan på mig igen, jag är inte bara helt enkelt ledsen och snudd på slutkörd och gråter för det näääääääääää.

Bild 2:
För, det kan väl inte stämma? Jag fortsätter ju ändå framåt, tar nya tag, dansar, lyssnar på musik emellanåt och kämpar mig framåt, inte bakåt så INTE FAN kan jag vara ledsen…. Nä, jag ljuger, ljuger, ljuger. Och när jag skrattar, dansar och är glad då är jag full – för visst kan man inte göra det UTAN att vara full??!?
Nej, jag vill bara ha sympati… Går jag på en begravning, då borde jag skämmas och hålla mitt feta arsle BORTA FÖR INGEN VILL HA MIG DÄR….fast jag blivit ombedd att komma, det har sorgligt nog fått mig att avstå en del begravningar för att inte reta dem som hatar mig och som inte känner till ALLA relationer eller kopplingar jag har eller har haft med vissa. Men det är också något jag är skyldig att redovisa? Hur kan man ens orka bry sig?Jag KAN som tur är VISA min respekt, kärlek och omtanke på fler sätt än att närvara personligen så jag gör så istället och gör mer och mer privatare när det kommer till allt i vardagen och allt är inte i realtid heller haha småler faktiskt ☺️ Som man säger – var och en blir salig på sin tro.
Har jag Instagram borde jag försvinna för DÅ slutar smutskastningen, mobbingen. Men när jag hållit mig borta från Instagram så har smutskastningen, mobbingen likväl fortsatt med än fler lögner och påståenden om min persona mitt liv och det stannar inte där. Är jag på Instagram då är allt fel, är jag inte på Instagram så är jag inspärrad. Är jag LIVE så är det fel, nu när jag inte är live något mer, då är det också fel och de beror inte på MITT beslut näääääää NÅN har TVINGAT mig. Allt är fel och inget kan någonsin vara rätt, så HUR GÖR MAN???!!? Frågan är GENUINT ställd….
Jag försöker bara vara och leva så gott jag kan som jag ser att andra gör. Ber aldrig om hjälp! Men det får vara slut på det nu. Det fina med livet ändå, det är att det går framåt. Även om det som hände för 1 timme sedan är passé så lever jag här, nu och FRAMÅT och Gud vet vad som väntar framöver vad det än är. Så jag är redo. ❤️
Kärlek & Respekt Anna

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Vet ni?