Mina egna söner tycker att jag är töntig när jag gråter. Jag försöker förklara för dem det jag lärde mig på kursen, men det är inte lätt. Gunnar, som är en mycket erfaren gruppledare på kursen, sammanfattade det hela så fint:
”Ditt förhållande till sårbarhet påverkar alla dina relationer. När du förlorar toleransen för din egen sårbarhet, ökar risken att du utvecklar förakt för andra, eftersom de kan väcka känslor inom dig som du inte vill se eller känna. Genom att vara i kontakt med din sårbarhet kan du bli mer levande och stråla en djupare skönhet, fylld av ökad livsenergi. Sårbarhet är grunden för glädje, kreativitet, tillhörighet och kärlek. Det är viktigt att förstå att sårbarhet och svaghet inte är samma sak.”
Men hur förklarar jag detta för min tonårskille som vill vara tuff? ❤️ Hjälp mig! // Bingo Rimér
Bingo Rimér har publicerat ett inlägg om att hans söner tycker att han är töntig som gråter, och ber följarna om hjälp att nå fram till dem då de verkar tycka att man som man är tuff om man inte gråter.
Den typ av gråt som verkar avses är den känslomässiga gråten, och inte den som gråts när man gjort sig illa.
I kommentarsfältet kommer följare och kollegor till undsättning och delar sin syn på saken.
Viktor Frisk skriver ”Att visa sårbarhet är den största styrkan du kan ha. Dina barn lär sig av dig varje dag, och en dag, när de själva blir föräldrar, kommer de att förstå djupet av ditt mod. Fram till dess, fortsätt vara den pappa och förebild de ser upp till. Äkta manlighet handlar om att ha modet att visa alla sina sidor.?” medan Jonas Colting lämnar följande kommentar: ”Det är manligt att kunna gråta. Det visar på en inre styrka och en tillgång till hela sitt känsloregister och förmågan att kunna uttrycka det. Få saker är lika viktiga att lära sina söner som den insikten.”
Lisa Borg (tidigare Anckarman) skriver att barnen hör Bingo fast de säger emot honom, och avslutar med ett ❤️.
Jag är extremt lättrörd och gråter varje gång Taylor Swift delar ut sin ”22 hat” – som det finns tusentals klipp av på nätet av – men även annars.
Jag gråter nog fasen mer känslomässigt än fysiskt smärtmässigt, men hur är det för er?
Och ni med söner – upplever ni att de tycker att det är töntigt att gråta, eller att man ska tycka det?
