Åza Brennander:
Åzas stalker – aka Kaninkokerskan – fortsätter att briljera och tydligen är hon och jag i maskopi nu! Hon menar också att hon var gäst på det bröllop Magnus och jag var på i helgen vilket nästan är lite gulligt.
There’s a whole bunch af crazy going in here!!!!!
Hide you wife, hide your kids, hide your bunnies people!!!!!
There is a crazy lady in town!
Ps. Bat Crap Crazy fick precis en ny innebörd.
Jennifer Reinhold:
Om det inte ska livesändas när familjen fredagsmyser och äter sushi så ska den sexåriga dottern utrustas med eget Instagramkonto – trots att reglerna stipulerar att man ska vara 13 år fyllda för att använda appen – och ett konto på musical.ly så att minsta tillstymmelse till personlig integritet för henne totalt suddas ut.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur man som förälder kan fläka ut sina barn till den milda grad som den här familjen gör. När man är 6 år har man ungefär lika mycket koll på sådana här saker som jag har på finsk grammatik.
Det är en sak att visa upp sina barn i tid och otid – det gör ju de flesta – men att ungen ska ha ett eget och öppet Instagramkonto är helt jävla sinnessjukt. Räcker det inte med mammas uppdateringar dygnets alla vakna timmar?
Varför finns det en åldersgräns på Instagram? Kanske för att det inte är en helt säker plats för små barn att vistas på? Och ett öppet konto? Ser mamma och pappa månne en chans att dra in lite extra reklampengar genom ytterligare ett forum att kränga sponsrade inlägg på?
Och kom inte dragandes med argumentet ”Men hon ville ju haaaaaaa det!”
Jag ville ha en enhörning när jag var sex år men inte fan spikade min pappa fast en vägkon i ansiktet på en ponny a Pablo Escobar för det. Inte heller fick jag äta godis istället för grönsaker trots att jag även ville göra det. Jag förstod nämligen inte bättre och det är då föräldrar kliver in och tar ansvar för sina barns välbefinnande. Eller så skaffar man barnet ett öppet Instagramkonto.
Jag antar att det helt enkelt finns två typer av föräldrar.
Kissie:
Vet ni vad som är konstigt? Förr i tiden när jag fick så himla mycket hatkommentarer brydde jag mig knappt om något, jag ryckte på axlarna och lät det rinna av mig. Men nu för tiden, när jag nästan endast för positiva kommentarer och massa kärlek, tar jag ännu mer åt mig av dom få elaka kommentarerna som trillar in. Man kanske tycker att jag borde vara helt oberörd av det, speciellt efter att ha fått stå ut med så mycket men det är nästan tvärt om..//Kissie
Är det egentligen så märkligt? När Kissie var i sitt livs högform på bloggen så skrev hon ju medvetet för att provocera och att hatkommentarerna var ju ett kvitto på att det funkade. Hon spelade ju en roll på bloggen. Ikväll blir det success typ..
Det gör hon ju inte längre utan nu är hon ju mer personlig på sin blogg så när ”hatet” ramlar in så trycker det ju på en betydligt mer öm punkt även om det bara rör sig om ett fåtal kommentarer än tidigare.
Jag undrar om det är en så bra idé att erkänna att hon tar åt sig och blir ledsen av kommentarerna? Sådant brukar ju fungera som bensin på eld för de som är ute efter att trycka ner och göra någon ledsen så frågan är ju om det kommer öka antalet ”Hat-kommentarer”?
Och är det i så fall Kissies gamla bloggkarma-konto som kommit ifatt henne månne?
Whadya think?
Om ni tycker att jag är lite frånvarande den här helgen så beror det på att jag befinner mig på Gotland där våra vänner är i full färd med att knyta hymens band.
Givetvis har jag tidsinställt inlägg till er men jag kanske inte kommer svara på kommentarer på en gång.
Men för att ni inte ska sakna mig för mycket så bjuder jag på en livebild från i detta nu.
Seså, ös på med komplimanger nu! ???
