Offline

För första gången sedan jag startade Bloggbevakning kommer jag ta ett par dagar helt ledigt från allt vad jobb heter. 
Det kommer inte komma några nya inlägg här, och kommentarsfältet kommer vara helt avstängt, precis som på Instagram.

Ni hittar mig i pappas småländska svampskog om det skulle vara någonting akut, annars hörs vi om några dagar igen.
❤️

 

Det kom ett mail…



Hej Camilla,

Vill inte ha mitt namn utskrivet så mejlar istället för att kommentera.
Den här sommaren har min son (han är 12 år) fått frågor från vänner om de kan få av hans ADHD-medicin för att de vill gå ner i vikt till skolstarten. Självklart har jag förbjudit detta och låst in alla mediciner. Sonen fattar att det är ett helt stört beteende men jag är orolig att han kanske kan bli övertalad av äldre killar så därav inlåst. Vi har ett ganska stort förråd med mediciner då sonen har olika styrkor som vi växlar mellan och det vet vissa av hans kompisar. Hörde senast i förrgår att en kompis frågade om han inte kunde få en av hans gamla burkar med halva innehållet kvar. Sonen sa nej och då blev kompisen svinarg och sa ”du är ett jävla lyxbarn som har ADHD och kan vara smal, fatta oss andra som kommer se ut som Edvin Törnblom när skolan börjar, fatta hur jävla kul det skulle vara”
Det är sorgligt att allt Edvin och Johanna pratar om i sin podd ger barn ångest, båda två nämner i samtliga avsnitt hur feta det är och att deras högst dröm är att vara smala. Detta är farligt på riktigt. Så det handlar inte bara om smala ryggrader eller vikthets åt det hållet utan även paniken/skräcken att bli tjock.
Så jävla deppigt att våra barn ska ha detta på sina axlar. Att de aldrig kan känna att de är okej. Blir förbannad både på tjocka som klagar, tjocka som visar upp sig halvnakna (för i deras kommentarsfält kommer sedan äckel-kommentarerna om hur feta och osmakliga de är trots att personen som har lagt upp bilden vill visa att även tjocka människor är vackra) de smala som drar in midjorna så att de är trådsmala, nyckelben som sticker ut som spetsar och tydlig ryggrad precis som att det skulle vara normalt.
Oj, förlåt för långt inlägg men blev så jävla upprörd när jag hörde att barn vill köpa ADHD-medicin ”under bordet” av min son för att kunna gå ner i vikt rekordsnabbt innan skolan börjar för att de är rädda att bli kallade fetton.

Varför det är så jävla viktigt att inte sopa den frågan under mattan, på något sätt.
Det här är ett komplex problem, utan tillgång någpn berömd quick fix. Vet jag hur den ska lösas? Nej. Kommer jag göra vad jag kan för att synliggöra och prata om det som sker i samhället? Ja.
Kommer alla gilla det? Nej. Kommer jag trots det fortsätta? Ja.
De är verkligen inte det enda den här sidan kommer ta upp, absolut inte, men just nu är frågan uppe på tapeten och då gäler detatt smida medan järmet är varmt och människor kanske har ett mer mottagligt sinne vad gäller den här problematiken.

Ja, jag har fått tillåtelse att dela det här mailet. 

Tack!

Jag vill bara skriva ett litet extrainlägg här och tacka er som anmäler kommentarer till mig, så att jag kan agera snabbt på när någon skrivit någonting som inte hör hemma här.
Jag uppskattar er enormt mycket, och vill verkligen att ni ska veta det.
Ni är GULD!

Att inte kunna se Instagraminlägg.

Det här ett extrainlägg om vad man kan göra om man inte ser de inbäddade inläggen från Instagram. 
Läs på om vad det innebär att stänga av den här funktionen, innan du gör det, men funkar – det gör det, i alla fall för mig. Det funkar även på dator.
Så tack för det, kära läsare ”J”.

Anledningen till att jag tog ner inlägget som låg här tidigare

Om mitt inlägg bidrog till att Dani fått kommentarer som den här under dagen, så har jag inga problem med att ta ner det.
Jag skiter i VAD någon gjort, att skriva så här är fan aldrig okej och det är ingenting jag vill medverka till.
Därför försvann det förra inlägget och därför kommer det här inlägget inte ha ett kommentarsfält.

Beslutet är fattat tillsammans med min chefredaktör. 

En kommentar som dröjt kvar

Det här inlägget hos Johanna Bladh fick mig att tänka på den här kommentaren som skrevs under ett Öppet Spår. 
Jag vet inte om du som skrev den läser det här, men jag har verkligen tänkt på dig och på hur du har det.
Jag vet att ni var SÅ många som skrev stöttande och fina kommentarer till ”M”, och det är någonting som gjort ett permanent avtryck hos mig, antalet avbetade Öppna Spår till trots.

En väldigt, väldigt fin tråd helt enkelt.
Tack för den.