Löwengrip borde få ett pris för att ha lyckats få seriösa medier och kultursidor engagerade i hennes depression och nya ”ärliga” persona, trots att det är den mest förutsägbara storylinen. Martin Wicklin konstaterar lite artigt att det var naivt av henne att vilja lansera sitt företag i USA, och hon själv håller med.

Men trots att hon är deppig och en drömmare av rang så är hon inte naiv. Snarare är hon Sveriges skickligaste entreprenör och största PR-hjärna. Det är imponerande, men det gör det också svårt att fälla några tårar till Söndagsintervjun. // Anna Axfors GP Kultur

Jag är alltså inte ensam om att inte köpa Isabella Löwengrips gråtmilda och ack så folkligt deppiga nya image?
Skönt att höra.
Anna Axfors skriver en krönika som kritiskt tar upp sättet som media, åter igen, dansar efter Isabellas pipa och excelark, precis som förväntat.
Jag menar, varför skulle de vara kritiska NU när de praktiskt taget ”fangirlade” runt henne med skygglapparna på, oavsett vad som avslöjades om henne av olika medier?

Läs Annas krönika HÄR – förutom om du är en av Isabella fangirls som ständigt försvarar henne här inne oavsett, för det lär nog brinna i huvudet på dig av den – för den är mycket läsvärd. 🙂

Vad tycker och tänker ni om innehållet i krönikan?
Medhåll? Mothåll? (Kan man säga ”mothåll” som en motsats till ”medhåll” eller är det ”förbehåll” som gäller då?=

 Det jag har gjort under den här veckan är att träffa gamla vänner som jag stötte ifrån mig. Jag har bett om ursäkt vilket inte är lätt för mig som är så konflikträdd men jag tog mod till mig och gjorde det. // Isabella Löwengrip

Att be om ursäkt är inte alltid så lätt och kräver ibland ett stort mod.
Enklast vore kanske bara att sticka huvudet i sanden och låtsas som att det som hänt aldrig hänt, men att ta tjuren vid hornen är i alla fall vad jag föredrar, gjort åt båda håll.
Det har Isabella gjort, och när jag skriver det här inlägget (kl 15) så har hon bara fått ett par stycken kommentarer på inlägget, där en tycker att Isabella låter förvirras och en annan själv verkar ytterst förvirrad.
Jag tolkar Isabellas inlägg som att hon pratar om vänner i vuxen ålder och inte vad som eventuellt hänt på högstadiet/gymnasiet.

Att be om ursäkt är stort och modigt, men det är också okej att inte vilja uppta en vänskap, ens efter en ursäkt.
Det är okej att godta en ursäkt (eller inte om man fortfarande är mäkta förbannad) men att också lämna det där.
”Jag godtar din ursäkt, men vill nog att vi låter vår relation tillhöra det förgångna”.
Det är helt enkelt upp till var och en att bestämma, men jag tror att alla uppskattar en ursäkt om man blivit illa behandlad av en vän.
(In person, not outsourced to a team of forgiveness which did NOT happen here)

Du hittar @killenmedskylten här