Igår skrev jag ett inlägg om Isabella Löwengrip och hur hon har gått från att vara en person som utan problem kunde ställa sig upp och lämna en konversation om den inte direkt gynnade henne, till någon som vill ”brainstorma” med kollegorna vid kaffemaskinen.
Nu är hon igång igen, och detta är egentligen inlägget före det jag skrev om igår, men det är så talande.

I det inlägget skriver hon nästan maniskt om allt hon ska göra i hemmet.
Den STORA höstlistan!!!!!
Det ska bunkras, det ska sys in namnlappar i alla kläder hon ska beställa, det ska pyntas – hon skriver att hon ska gå ”all in” på alla högtider och hon ska baka. MASSOR! Visst är det fascinerande att tänka att detta är samma mamma som inte ansåg sig ha varken tid eller lust att köpa julklappar till sina barn, och hur dessa istället valdes ut av hennes personal som del av ett reklamsamarbete.
Men återigen, förhoppningsvis har hon slopat den ”mammarollen” på samma sätt som hon verkar ha slopat ”världens mäktigaste affärskvinna in the making”. För det finns förmodligen tillräckligt med saker för dagens barn och unga att prata med sina psykologer om, än en frånvarande mamma som satte karriären framför allt.

Kanske borde BUP börja kalla alla barn vid en viss ålder för en första koll, på samma sätt som man kallas till Folktandvården?
På riktigt alltså, eller sådant kanske görs? Jag känner mig mer hemma hos veterinären nämligen…
Helt seriöst… 🙂

Men anledningen till att jag ändå går till ett kontor är för att det är kul att umgås med kollegor. Jag läste en summering av en studie som publicerades i Harvard Business Review. De handlade om att kreativiteten gick ner avsevärt i ett företag när alla anställda jobbade hemma under covid. Och poängen var att magin uppstår i kafferummet eller när man sitter och brainstormar tillsammans. Därför har det för min del blivit många resor till Göteborg. // Isabella Löwengrip

Det är ironiskt att just Isabella Löwengrip skriver om ”magin som kan uppstå mellan kollegor” vid kaffemaskinen, särskilt med tanke på att det är samma Isabella Löwengrip som en gång stolt berättade att hon kunde vända sig om och gå, mitt i ett samtal, om hon kände sig uttråkad eller inte kände att hon direkt kunde gynnas av samtalet.
Det är svårt att ”brainstorma” med en sådan person, men Isabella kanske har släppt den otrevliga delen av sin ”världens mäktigaste affärskvinna in the making-personlighet”, för den var verkligen inte charmig någonstans.
Jag tror och hoppas det, trots att ”världens mäktigaste affärskvinna in the making” var en smula mer underhållande att följa.

Tankar?

Isabella Löwengrip har publicerat ett blogginlägg om nyfunna vänner och hur hon och Paul klickade med ett par från västkusten som nu är uppe och hälsar på dem. Hon berättar om hur de omedelbart fann varandra, men att det finns en viktig aspekt som måste stämma för att vänskapen ska bli långvarig – man måste ha ungefär samma dygnsrytm, och ha ungefär samma preferenser vad gäller mat och liknande.

Men sedan finns det en annan parameter som spelar stor roll:

Det är att man har liknande tempo, eller kanske snarare lunk. Vi har alla klivit upp 09.00, ätit långfrukost, ätit långlunch vid 14.00 och ätit middag vid 21.00. Men gått och lagt oss vid midnatt efter att ha spelat spel. Alla nöjda. En gång reste Paul och jag iväg med några som gick upp 07.00 på semestern, de åt inte frukost, ville äta lunch prick tolv och gärna middag 18.00. Och helst inget som ”var onyttigt”. Då krockade vi totalt.

Om Paul och jag reser iväg med par som vill dricka drinkar fram till 03.00 så krockar det också.

Vilken intressant aspekt, jag har aldrig tänkt på det på det viset, men det stämmer ju verkligen. Hur är det för er? Synkar ni med era vänner när det gäller dygnsrytm?
Behöver man bara synka om man reser på gemensamma semestrar, eller gör alla som de vill och så anpassar man sig där det går?

Visa det här inlägget på Instagram

Både på Instagram och bloggen har Isabella Löwengrip postat samma bild på sin fästman Paul, med texten ”Svårt att tro att denna man blir 57 år snart!” Många håller med henne om det. En person skriver att han inte ser en dag äldre ut än 47, medan en annan kommenterar: ”Han är mer fit och aktiv än flera 20-plussare, ålder är bara en siffra.”

Dock är det inte alla som instämmer i hyllningarna.
Det kastas en och annan känga på både bloggen och Instagram. En person påpekar att det verkar vara väldigt viktigt för Isabella att hennes fästmans ålder inte syns, och flera anmärker på att det ser ut som att Paul drar in magen för kung och fosterland. En frågar till och med om Isabella använt något filter för att få Paul att se bättre ut.

Är ålder viktigt för er och i så fall, hur viktigt är det?
Handlar det här om att trycka till Isabella där det gör som mest ont? Eftersom hon aldrig visat sina barns ansikten, är det svårt att kritisera dem, så man går istället på ”the next best thing” som hon bryr sig om – hennes fästman.
Eller är det bara det gamla hederliga excelarket som är framme igen?