Egoina tog sitt körkort idag så vi gratulerar till det så klart samtidigt som jag lider med Dahmerskan som fortfarande kämpar på med sitt och ställer idag en fråga på bloggen som jag tänkte svara på:

Kan inte ni berätta hur det gick för er när ni väl fått kortet? Hur era första körningar kändes och såg ut? Om ni kan förstå hur jag känner och menar? Jag är rädd att jag ska ta kortet och sen inte våga köra alls och så ska tiden gå och det blir svårare.

Haha..
Första gången jag satte mig i en bil själv efter jag fått mitt körkort – eller den där lilla pappersremsan man fick ha till körkortet kom med posten – så kommer jag ihåg att jag tänkte:
Nej, snart kommer någon att komma på mig för jag kan ju inte alls köra bil egentligen..
Jag kommer bli SÅ busted!

Jag var förmodligen en trafikfara av sällan skådat slag där jag puttrade fram i pappas tvåsistiga, lilla Skoda Pickup alldeles hög på adrenalin men som tur väl är så är det inte så mycket trafik i Nybro på kvällarna. =)

Strax efter det så hamnade jag i USA(!) och fick köra femfiliga motorvägar och efter att jag skitit på mig första gången så gick det bra sen.
Nu är jag en bilkörarnas mästare – självutnämnd givetvis.

Hur var det för er?
Jag kände mig som sagt som en stor bedragare som bara lyckats lura i ”kugg-Kenneth” att jag kunde köra bil.

Ja, han kallades alltså för ”Kugg-Kenneth” och var allas stora skräck men som av ett under – och en annalkande snöstorm – klarade jag mig på första försöket.. Jäääää!