Elaine Eksvärd:

Igår var Elaine och hennes man på teckenkurs – TAKK – någonting som gav mig ordentliga flashbacks.
Jag har också gått på det och använt det i mitt tidigare jobb och har tecknat både på svenska och engelska.
(Inte samma alfabete vilket är extremt osmidigt först men man lär sig..)

Dock kan jag känna mig som en tjuvlyssnare ibland när man ser två personer teckna till varandra och man fattar vad de pratar om.
Det går ju liksom inte att viska hemlisar på teckenspråk lika enkelt som med rösten men man får sluta titta. Inte mer med det men i alla fall jag hajar till – lite som när man hörde någon prata svenska i USA. 🙂

Jag tycker teckenspråk borde vara ett valfritt tillval i skolan.
Helt ärligt så skulle jag haft mer användning av det fram till idag än den franska jag tragglade mig igenom. Den har jag använt exakt 0 ggr sedan jag tog studenten och det enda jag kommer ihåg är ett kapitel om att bo på hotell och hur man beställer vin. Och inte ens DET har jag fått användning för.

UnderbaraClara & Lite Elaine Eksvärd:

Igår var det som vi alla vet – i alla fall vi med Facebook & Instagram – att det var World Down Syndrome day då man ska ”rocka sockorna” – alltså ha på sig två olika strumpor för att visa att man gillar olikheter.
Och som svenska folket rockade sockor – oj, oj, oj – det var nästan så jag ville trycka ner Tjocka Hetsätarkatten i ett par o-matchande strumpor bara för att kunna matcha flödet av kreativitet på sociala medier (vilket jag så klart gjorde senare för att illustrera det här inlägget.)

En annan sak som jag också upptäckte i mitt flöde på Facebook var att min syster gillat ett inlägg som UnderbaraClara delat – ett inlägg som hon skrev redan 2015 men som är SÅ tänkvärt.

Men för mig blir det väldigt konstigt när vi å ena sidan rockar sockorna för att vi gillar olika. Och å andra sidan använder fosterdiagnostik bland annat för att sortera ut barn med Downs syndrom. Barn som kan ha varit önskade och välkomna av sina föräldrar – tills det stod klart att fostret hade en extra kromosom.

[…]För mig känns det här bara så dubbelt. Å ena sidan firar vi att vi gillar annorlunda. Å andra sidan använder vi fosterdiagnostik för att sortera bort annorlunda. År 2030 kommer det inte längre födas barn med Downs syndrom i Danmark om utvecklingen fortsätter så här.

Gillar vi verkligen annorlunda? Ibland undrar jag.//UnderbaraClara

Jag undrar om alla dessa sockrockande människor tänker på det när de knallar iväg för att göra sina kub-tester?
För är det inte framför allt Downs Syndrom man tittar efter där?
Fosterdiagnostik används för att ”förebygga och minska lidandet om missbildningen eller sjukdomen inte är förenlig med liv” och det stämmer inte in på Downs Syndrom eftersom det är en kromosomförändring – inte en skada eller en sjukdom. Den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv. Det menar i alla fall Svenska Downföreningen.

På samma sätt skriver Elaine på sin blogg om dotterns Williams Syndrom som också är en kromosomförändring:

Världen är rätt skev då man fruktar kromosonavikelser i livmodern när vi egentligen borde vara rädda för empatiavvikelser bland politiker och de som bedömer rätten till LSS-stöd hos försäkringskassan. Jag förstår att jag var rädd för kromosonavvikelser förut men nu inser jag att det är så fel fokus. Jag var inte rädd för barnet – jag var rädd för världens reaktioner. Jag önskar att barnmorskor istället för kub gjorde empatitest hos de vars jobb är att hjälpa de med funktionsvariationer. Empatitest på världen vore fint.//Elaine

Jag har kritiserat Elaine i andra avseenden men i det här sammanhanget tycker jag verkligen att hon har en poäng.
Och Clara också – för visst blir det lite märkligt när man ställer Rocka sockorna och fosterdiagnostik mot varandra. Man stöttar gärna andra familjer med kromosomavvikelser men gör sedan allt som står i sin makt för att undvika att få ett sådant barn själv?

Jag har som sagt aldrig burit ett barn själv så jag inser att jag inte kan sätta mig in i hur det är att stå framför ett val gällande fosterdiagnostik och eventuella resultat från detta så jag är väldigt nyfiken på hur ni resonerar, ni som gjort just detta.

Jag har själv arbetat som personlig assistent till en liten tjej med Downs syndrom och hon var en sån solstråle i mitt liv. Jag är SÅ glad och tacksam att jag fick vara en del av hennes liv.
Så för henne rockade vi sockorna igår.

Elaine Eksvärd:

Varför skulle inte vi kunna få vara del av en reklamkampanj för säg Polarn och Pyret?
Eller skit i oss, ta Evelyn.
Jag kommer regelbundet att fråga stora varumärken när de senaste hade med personer med funktionsvariationer på sina reklampelare. Så Polarn och Pyret, jag passar på att fråga er. När hade ni senaste ett barn med en funktionsvariation på era reklampelare?//Elaine

I samma andetag som Elaine gormar om att föräldrar kränker sina barns integritet genom att exponera dem på sätt de inte själva valt så skriver hon i sin blogg att hon vill att Polarn & Pyret ska använda hennes dotter Evelyn med Williams Syndrom i sin reklam.
Jag förstår att det är för en god sak – att synliggöra en del av vår befolkning som ofta får stå i skuggan – men hur är detta annorlunda från det hon gormar över?

Hur kan hennes dotter säga ja eller nej till detta om hon inte förstår vad det handlar om? 
Om jag inte minns fel så har Elaine sagt att detta var den enda gången hon skulle visa upp sina barn – på ett tidningsomslag och på sociala medier –  men sedan dess har det fullkomligt strösslats med inlägg med bilder på barnen.
Ska hon använda ”slut” på alla bilder från den här plåtningen och sen börja med det där med integritet igen?
Hur är det inte att plocka russinen ur kakan?

Hur kan det vara okej för Elaine att exponera sitt barn till höger och vänster bara för att hon viftar med en brasklapp som det står ”för en god sak” på när hon kritiserar andra föräldrar som gör samma sak –  val som de känner är okej för sina barn fast som enligt Elaines skeva måttstock är att kränka deras integritet?

Jag skulle inte tycka att det var ett dugg konstigt om Polarn & Pyret använde ett barn med funktionsvariation i sin reklam.
Det är Elaines generella resonemang om andra föräldrar val vs sina själv som jag inte köper.

Jag tycker det låter mer än skenheligt.

 

Elaine Eksvärd:

Så igår när Evelyn och jag var på väg hem från en playdate så tog Matheo bort en legogubbes huvud med munnen och den fastnade i halsen. Gustav hörde bara ljud av Matheo som gick panikslaget för att få luft. Gustav fann sig snabbt, gjorde Heimlich manöver tre gånger och legohuvudet åkte ut.//Elaine

Herregud, jag får ont i magen av blotta tanken på att min Lille Palt (gudson) skulle sätta någonting i halsen och inte få luft.
Och fan för lego som är helt omöjligt att ta isär. Jag inser nu när jag skriver att jag också använt tänderna när vi lekt med smålego – fy, tänkt om han skulle ta efter mig? Tankeställare – check!

Igår tog hon bort allt lego från Matheo för att skydda honom men efter att ha fått en massa bra tips på bloggen om hur man kan göra istället så har hon ändrat strategi.

Helst kan jag tänka mig att man vill ha sitt barn i ett vadderat rum utan vassa hörn och två bomullstussar att leka med, för att kunna skydda dem mot allt i hela världen men det går ju så klart inte.
Istället för att ta bort allt lego så ska de leka tillsammans och sonen ska få öva på att ta bort legohuvuden med den lilla manicken som följer med så att han inte av ren vara stoppar in biten i munnen.

Tack för att ni är så konstruktiva och för att ni inte dömde mig som mamma. Jag var väl för chockad för att tänka klart. Allt jag tänkte var att legot var en dödlig hobby som måste bort. Haha, kanske inte så konstigt direkt efter. Nu har jag tänkt om tack vare er.//Elaine

Det här känns rätt ovanligt – andra mammor som INTE dömer!
Jag hade förväntat mig att en hel drös med mammapoliser fullkomligt skulle storma in bland kommentarerna med ”goda råd” och pekpinnar men ibland blir man glatt överraskad. Sånt är trevligt!

Frågan är väl vad som hade hänt om Blondinbella skrivit inlägget?
Hade hon fått samma bemötande?
Knappast va?