Foki:

Foki skriver om sina affärer och hur hon är stolt över att kunna säga att hon har noll anställda på sitt företag. Istället verkar hon ha anlitat konsultfirmor eller lagt ut arbetsuppgifter på entreprenad eftersom hon samtidigt säger att omkring 100 personer arbetar med hennes saker.
Varför är det något att skryta om?
Jag skulle hellre skrutit om att jag minsann skaffat 100 nya arbetstillfällen i mitt företag.

Hon går vidare med att berätta att OCH och NÄR hon väl har anställda så kommer de inte få vanlig lön utan enbart % på företagets vinst.
Jag vet inte hur det är med er men jag skulle ALDRIG ta en så pass osäker anställning utan varken grundlön eller trygghet.
Så ponera att Foki gör ett felaktigt beslut och företaget går minus ett år – ska de anställda då bli skyldiga henne pengar eller vara utan lön helt?
Det känns ju både tryggt och bra, någonting jag skulle vilja hänga upp min framtid på. Not.

Kanske funkar det så i Thailand men jag skulle hellre klämma fast min ena tutte i en hissdörr i en halvtimme än utsätta mig för något sådant. 

Foki:

Foki är uppe i Norrland och hälsar på och verkar lite smått hög på livet eftersom varenda inlägg är kärlekshyllningar till höger och vänster men det är väl magiskt?
Det fiskas för fullt och på bilden här ovanså har de fyllt hela fiskar med grejer som sedan ska på grillen och det fick mig att tänka på en sak.

Jag AVSKYR när det läggs ett HELT djur på min tallrik.
Jag vet inte om det beror på att jag vuxit upp i en restaurangmiljö dit det allt som oftast levererades hela eller halva djur men jag klarar inte av det på min tallrik.
Jag vill inte att det ska synas att det är ett djur. Skaldjur går bra men en hel, grillad fisk på det där viset – nope. Inte en chans.
En hel fisk med ÖGON? Den tittar ju på mig!!!!!!!
Jag har precis – alltså verkligen preciiiiis – lärt mig att rensa en hel, grillad kyckling utan att det vänder sig i magen på mig. Äta små bläckfiskar med armar där man ser sugkopparna – glöööööm det!

Jag vet ju att det är ett dött djur jag äter och hur man slaktar och kanske har det med att jag tidigare varit både vegan och vegetarian – vilket jag blev en jul när jag ville begrava julskinkan i trädgården – men det går bara inte.

Är jag skenheligheten personifierad? En hycklare av rang?

Foki:

Foki berättar om sin planering och hur är som mest effektiv och jag reagerar på att hon ger sig själv en timme(!) för att skriva ett enda blogginlägg.
På en timme skulle jag kunna skriva ett blogginlägg som skulle nå halvvägs till Orminge.
Kanske menar hon även bildbearbetning och liknande för den skiten TAR TID!

Jag fuckade upp på mitt inlägg om Löwengrip Color & Care och råkade få med en produkt två gånger i kollagen vilket gjorde att jag fick börja om. GAAAAH!
En del av mig ville skriva att ”Äh, va fan..ni fattar…skit samma..” men prestationsprinsessan i mig skrek NÄÄÄÄÄÄJ!

Foki känns som den bloggare som lägger ner mest tid på sina bilder – förutom modemaffian så klart som har proffsfotografer med sig – tillsammans med Kissie.
Ingen av dem skulle slänga upp halvkassa mobilbilder.
Sen att Foki skulle behöva köra sin text genom ett stavningsprogram kan inte ha undgått någon.. Det gjorde lite ont i ögonen att se henne stava timme med ett a – timma – men det är bara att bita ihop och läsa vidare. =)

Men bäst på texter tycker jag ändå att Sandra Beijer är.
Hon kan verkligen måla med ord och beskriva saker så att man snudd på kan känna att man varit med på plats.
Jag har hennes alster kvar på listan över böcker att läsa tillsammans med Michaela Fornis.
Jag måste sluta lyssna på kriminalpoddar känner jag för att komma ikapp. Jag var tvungen att detoxa öronen lite efter Katrins Bucketlist i början av sommaren men nu är jag redo igen.

PS – det här inlägget tog mig 12 minuter att skriva för den som undrar..