GabJoss:
”Swish” sa det så drog Gabriella undan draperiet och blottade sitt innersta riktigt ordentligt.
Att hennes pappa dog när hon var yngre har hon tidigare nämnt i bloggen men aldrig gått in på närmare men nu fyller hon ett helt inlägg med gamla dagsboksanteckningar och hur hon mådde strax efter han gått bort.
”Jag grät. Jag var arg på min far för att han hade lämnat oss. Hur kunde han? Jävla förbannade skitpappa. Det var hans fel alltihop. Han var en svikare, en ynklig och svag människa. En egoist. Jag skrek, svor och slog i väggar. Som om det skulle hjälpa mig. Som om pappa skulle komma in genom dörren och be om ursäkt för att han hade varit borta några veckor. Som om verkligheten skulle ge sig iväg. Ilskan över att han hade lämnat oss gick snabbt över till sorg och skuldkänslor. Det kanske var mitt fel? Jag kanske borde ha hjälpt honom mer, varit vänligare eller inte utnyttjat hur snäll han var genom att tvinga honom att köpa det där dyra dataspelet till mig? Jag misshandlade mig själv. Slet mitt hår, bankade huvudet i golvet, rev mig i ansiktet med det jag hade till naglar.
Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag kommer aldrig bryta det löfte jag gav honom: att vara stark och aldrig ge upp. Så här står jag idag, åtta år senare, formad av allt som har hänt mig genom åren. Trots alla inre sår och det krossade glas som skurit in i hjärta och själ så är jag starkare än någonsin. Jag har plockat undan min anteckingsbok nu och pennan har slut på stift, så nu är jag är redo för dig verkligheten. Kom och ta mig.”
Jag låg och tänkte på det häromdagen att jag faktiskt inte vet hur jag skulle överleva när någon i min familj går bort.
Jag kan ju inte skriva ”om” för det är ju någonting som kommer hända förr eller senare – om inte jag är den som lämnar först så klart – och jag läser hennes text med tårar i ögonen för hennes smärta går rakt ut genom skärmen.
Vad gör man?
Hur gör man?
