Det där med uppfostran

Lady Dahmer:

Jag upplever ofta att många (barnlösa?) har orimliga krav på vad barn sa kunna, klara av och hur de ska bete sig. Och misslyckas barnen leva upp till denna förväntan så döms både de och föräldrarna ut totalt. Dålig uppfostran. Dåliga föräldrar. Slappa. Curling. Säg till på skarpen nu! //Lady Dahmer

Ja, herregud! Folk alltså…
Jag har/hade en person i mitt umgänge – eller snarare i min syrras umgänge som i principär den enda – förutom jag – som inte har egna barn. Hon vill dock ha och letar med ljus och lykta efter någon som kan befrukta henne innan hon blir för gammal.
Den här personen är den som högt och brett (typ högst och bredast) stod och dikterade barnuppfostran i köket för de andra föräldrarna en midsommarafton för några år sedan.
Jag var tvungen att gå ut för att inte slå henne i ansiktet med en sillburk.
Jag undrar om hon fattar hur patetiskt det är att hålla på så? Det var allt i från konkreta exempel på saker barnen gjorde fel och hur föräldrarna gjorde fel när barnen gjorde fel och små generella visdomspärlor om barnuppfostran i största allmänhet som avslutades med ett snusförnuftigt ”Så det så!”
Att jag inte dog!
Hur de andra föräldrarna kunde hålla god min förstår jag inte men de har tydligen vant sig eftersom hon alltid varit så här.

Men har inte alla en sådan person i sitt liv? Den där som vet lite bättre än alla andra, framför allt hur andras barn ska uppfostras?
Och det gäller inte bara barn utan även hundar och framförallt hästar. Pekpinnarna är så många att de skulle räcka härifrån till Smygehuk.

Den andra sidan av en abort.

Elaine Eksvärd:

Plötsligt är det något som hänger ned som inte vill lossna. Jag förstår inte. Det skulle ju bara blöda lite. Inte hänga.. Jag tittar mellan mina ben, tittar mer noggrant och där ser jag ett litet huvud och två små små öron precis vid mitt underliv.//Elaine

Elaine tycker precis som Lady Dahmer – varje kvinna har rätt till sin kropp men hon vill att kvinnor ska veta att det inte är som ”att gå till tandläkaren” för alla som gör abort och alla känner inte ingenting som LD gjorde.

Jag vill inte moralisera kring abort. Kvinnor har rätt till sin kropp. Det har Lady Dahmer rätt i. Men att bagitalisera abort till något enkelt och som man skulle kunna göra lika lätt som en fika. Det tycker jag är orättvist och vilseledande – mot oss kvinnor. Ta hand om er där ute. Använd preventivmedel så ni slipper det jag och många andra kvinnor varit med om men inte pratar om. Det finns många, många dagboksblad om denna abort. Jag kommer dela några idag. Inte för att moralisera över kvinnors val, utan för att prata om vad abort är för många på riktigt. Vi kvinnor som mått dåligt över våra aborter pratar sällan om det eftersom det var vi själva som valde ”tandläkarbesöket” (och trodde på det).//Elaine

Jag tycker att det är så skönt att det finns någon som gjort en abort för att de ville det men som ändå mådde dåligt över det. Det borde kanske vara lika enkelt som att gå till tandläkaren men jag tycker inte heller att man ska bagatellisera det på det sätt som LDs inlägg kan framstå.
Jag tror inte att hon ser det som en skitsak men det kan nog vara svårt för någon som inte kände någonting alls efter sin abort att förstå att kvinnor kan må dåligt av det utan att det har med skammande att göra.
Vissa kanske tycker att det är jobbigare att ta bort någonting som skulle kunna ha bli ett liv än vad LD gör.
Och alla har rätt till sina egna känslor.

En bra kontrast till debatten tycker jag.

Ps. Jag tycker det är lite sjukt att mitt inlägg om LD här uppe har 318 kommentarer i skrivande stund. Ett rekord här på bloggen men jag älskar att ni gillar att debattera.
Men precis som Elaine skriver. Det här handlar inte om att ha rätt eller fel utan att alla ska få komma till tals. De som inte kände någonting alls och de som mådde skit. Båda två är okej.

Abort ska vara som att gå till tandläkaren

Lady Dahmer:


Saxat från Dahmerskans blogg.

Dahmerskan är inne i ett rejs nu när var och varannat inlägg handlar om abort och i det här inlägget skriver hon att abort borde lika enkelt och självklart som att gå till tandläkaren.
Men det är inte hennes inlägg som givit mig en klump i magen eller som får mig att vilja skriva det här inlägget utan det är kommentarerna. (Att abort ska vara en möjlighet för alla kvinnor är en självklarhet så klart.)
Herregud, jag hade ingen aning om att det finns så många komplikationer som kan tillstöta vid en abort och hur vanligt det verkar vara.
Herregud, mitt hjärta värker för alla er som gått igenom en smärtsam och traumatisk abort och som inte känner som Lady Dahmer:

Jag har gjort tre aborter och det är fan det bästa jag gjort. In, ut, klart slut liksom. Jag kände ingenting efteråt annat än lättnad och har aldrig ångrat mitt beslut.//LD

Jag har ingen erfarenhet av abort så jag frågar er?
Visste ni att det var så här vanligt med komplikationer eller liknande?

”Kliv av eller håll käft!!!!”

Lady Dahmer:

Jag tänkte bara ge er några tips om ni någon gång skulle råka på en stressad småbarnsmorsa med en skrikande och arg tvååring nån gång när ni åker buss.
Tips ett: Det hjälper inte att säga ”Kan du få tyst på ditt barn?”
Tips två: Håll för öronen eller kliv av om det blir för jobbigt. Barn skriker ibland. Även om du inte minns det.
Tips tre: Börja inte bråka med mamman.
Tips fyra: Skuldbelägg inte mamman med kommentarer som ”men trösta då!” (vad fan tror ni jag har försökt göra?)  ”Hon behöver sin mamma!”, ”Du borde skämmas!” osv.
Tips fem: Gadda inte ihop dig med två andra korkade jävla idioter mot den stressade och nu arga mamman.//Lady Dahmer

Dahmerskan avhandlar ett så hett ämne som skrikande barn i kollektivtrafiken!
Kan man vaccinera sig? Bygga in öronproppar i öronen eller helt enkelt sticka ut sina trumhinnor med en blyertspenna?

Det har hänt ett antal gånger på denna semester med destination: enorm familje-resort – att jag rynkat på näsan åt ett skrikande barn i UV-dräkt som är vansinnigt för att det inte fått slicka i askfaten som är uppställd överallt runt poolen.
Svetten har brutit fram på min överläpp och jag känner ett lätt obehag.
Sen tittar jag på mamman eller pappan som är ägare till denna mistlur och jag känner mest att;
Ska jag ta över? Vill du ha en paus?
För oavsett HUR jävla störd jag blir av ett enstaka skrik här och där så är det ingenting jämför med vad den vuxna människan i andra änden av barnet känner.

Vad är man för typ av människa om man inte ens tolererar 10 min av oljud?
Nu har vi visserligen en ”all inclusive-bar” som möjligen ökar på tålamodet en smula men ändå?