Lady Dahmer:

Ni är många som önskat att jag ska ta upp Dahmerskans inlägg där hon – som ni kallar det – ”skammar” människor som själva valt att vara barnfria och trots att jag med passion avskyr ordet ”skamma” och än värre ”shamea” så är er vilja min lag. 🙂

Jag läste inlägget igår och har förstått att hon ändrat om lite i det sedan dess men så här står det nu:

Jag vet, VET, att alla inte vill ha barn men jag kan ändå tycka synd om människor som inte har några. Alltså även de som valt bort barn av fri vilja. Ta det inte på fel sätt nu, jag vill inte mästra någon eller förminska någons liv eller mening för jag vet ju att alla är olika och har olika behov men när jag tänker på hur långt livet är så känns det ännu mer obegripligt. //Lady Dahmer

Jag har svårt att se detta som ett skammande – om man inte kan utgå ifrån sina egna känslor och behov, vad ska man då utgå i från när man skriver personligt?
Jag tog som sagt inte ett dugg illa vid mig när jag läste texten och då är jag ändå en av dessa barnfri personer som texten till mångt och mycket handlar om.

Jag gör ju det själv ibland – utgår från mina egna känslor och försöker på något sätt applicera mina behov och mina känslor på en annan människa, trots att vederbörande är helt annorlunda från mig.

Jag skulle kunna sitta och skriva att jag tycker synd om alla som inte fått chansen att bo i LA eftersom det var en av de bästa tiderna i mitt liv men hur arrogant är inte det? Jag ville och nästan behövde flytta till Kalifornien för hela mitt väsen längtade dit men för någon vars högsta dröm var att bo kvar i Nybro, skaffa familj och köpa hus så framstår ju min missriktade ”sympati” som lite galen.

Tyck synd om de ofrivilligt barnlösa, eller de som kanske ville flytta från hemstaden men som av någon anledning inte kunde men tyck inte synd om mig för att jag inte har barn när det är helt enligt plan.

Det skulle vara synd om Tyra om hon visade sig vara pälsallergiker då djuren är hela hennes liv, men det skulle ju inte vara så synd om exempelvis min svåger om han visade sig vara pälsallergiker då han mer eller mindre avskyr alla djur och mest skulle se allergin som ett frikort från att någonsin behöva leda dotterns häst på helgernas ridlektioner.

Så nej, det är inte skammande att skriva som Lady Dahmer gör. Möjligtvis är det aningens förolämpande att någon lägger ord, åsikter och känslor i munnen på exempelvis mig men i en värld där terroristdådet på Drottninggatan precis skördat ett femte offer så ägnar jag hennes inlägg inte mer än just denna reflektion som jag precis knackat ner på datorn för hon utgår från sina känslor och jag från mina.

Lady Dahmer:

Häromdagen var ni fantastiska på att peppa Ellen som behövde en liten boost och nu är det dags igen!
Alla människor (de flesta i alla fall) har bra och fina kvalitéer även om man inte tycker lika om allt och jag blir lite tung i hjärtat av att läsa att Dahmerskan verkar ha haft en riktigt dålig dag igår där hon kände sig dålig på typ allt.
Sådana dagar har nog de flesta av oss och då är det extra härligt att få höra pepp och uppmuntrande tillrop för att komma ihåg att man faktiskt är ganska bra ändå!
Se det här som Bloggbevaknings version av Elle Woods ”snap cup”!

Samma uppmaning som gällde på inlägget om Ellen gäller givetvis här också.
Skriv något snällt, uppmuntrande eller bara tjooooa lite!

Har du inget snällt att säga i nuläget – skrolla dig då vidare är du snäll!
*skrolliskrolliskroll*

Jag kan börja!

– Jag tycker Lady Dahmer har fantastiskt hår.
– Jag har lärt mig en massa om feminism av henne.
– Hon har en väldigt fin planta hemma. 🙂
– Hon har en superbra radioröst.
– Hennes tavlor är grymma och jag skulle gärna vilja ha en här hemma.
– Hon får mig att tänka i andra banor även om jag inte alltid håller med henne.
– Jag gillar sättet hon uppfostrar sina barn på och verkar vara en bra mamma.
– Hon är bra på att skriva.
– Jag avundas hennes sätt att ha principer.
– Hon är en intressant person som jag gärna skulle vilja lära känna närmare även fast hon inte gillar mig något vidare just nu.
– Hon är fin ”medkatt”.

Så! Nu är det er tur!

Lady Dahmer:

För visst är det blom-fan hon har där i bakgrunden? 

Men jag gillar det här upplägget bättre – ospecificerad insamling till det feministiska arbetet – som jag till mångt och mycket stöttar.
Jag tycker podden är fantastisk och har lärt mig SÅ mycket från den. Att jag sen tycker att Dahmerskan är ute och bråkar mer än vad jag skulle gjort är kanske del av en kamp jag inte riktigt förstår än.
Men kan Lamotte så kan hon!
Allt annat vore åt helvete!

Och en vänlig påminnelse – tänk på tonen bland kommentarerna. 
Jag kommer börja radera betydligt fler om de spårar ur!

Lady Dahmer:

Lady Dahmer och jag drar inte alltid jämt – framförallt inte när det handlar om växter – men hon skriver en sak på sin blogg som jag känner jag att jag bara måste ta upp eftersom jag känner mig träffad själv:

Det ÄR problematiskt med framförallt lite sorgligt när någon som Bianca Ingrosso – som gått ut med att hon själv lidit av ätstörningar – promotar en kylkapsel som kan hjälpa dig att gå ner i vikt och ”tighta till kroppen”.

Och det ÄR problematiskt att jag inte insåg problematiken med offentlig bantning och kroppshets förrän jag började skriva dem här bloggen och verkligen grottade ner mig i det.
Tidigare skrev jag vitt och brett och vikt och viktnedgång och la upp före/efterbilder så det stod härliga till. Jg förstod absolut inte att det var ett problem och då hade jag inte speciellt många följare på Instagram eller på bloggen längre och var inte en offentlig person.
Men problematiken är densamma – oavsett i vilket skala eller storlek man gör det i.

Varför kände jag ett sådant behov av att visa upp det?
Räknades det inte om jag inte fick visa upp det och motta publikens jubel? Var min strävan efter hyllningar värd mer än eventualiteten att jag fick någon annan att må dåligt av mitt raljerande?

Jag sitter inte inne på gåtans lösning och skäms fortfarande över min okunskap men kan idag säga att jag aldrig skulle publicera något sådant igen eftersom behovet av det har försvunnit med min ökade självkänsla. Idag tränar och äter jag bara för mig själv och har liksom inget behov av att trycka upp det i ansiktet på folk som inte har bett om det.
Rena träningskonton kan man ju så klart undvika om man mår dåligt av det men när var och varannan människa ska publicera sina träningsresultat och berättar om hur DUKTIGA de varit – hur skyddar man sig egentligen mot det?

I ett inlägg som kommer senare idag så skriver jag om hur jag ska gå på spinning för första gången sedan operationen men det är mest för att jag vill ha sympatier för min stackars rumpa som kommer göra så ont i morgon – inte för att visa mig duktig.
Jag tränar för att inte ha ont och kunna sova ordentligt.
Att jag får bättre kondis gör att jag kan springa till bussen utan att dö – en ren bonus!

Men om ni vill kan jag visa upp en före och efterbild från spinningklassen!
Före – CamCam på väg in i salen, fortfarande med liv i blicken.
Efter – CamCam som ett blött knytte på golvet som kräks i en papperskorg.

Vem blir inte peppad av det liksom? 😉