Riktigt bra chefer är det bästa man kan ge sig själv i sitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att personen i fråga ska vara perfekt eller alltid göra rätt – utan att vi ska klicka, att vi ska kännas som ett team samt en stark känsla av att min chef verkligen tror på mig. Jag har haft tre såna chefer: Viktor Barth-Kron som rekryterade mig till Stureplan.se som 18-åring, Margret Atladottir som anställde mig som moderedaktör på Nöjesguiden när jag var 19 år och Staffan Ekbergsom jag jobbade med sida vid sida under mina år på Devote och Stampen (även han som rekryterade mig till Vice VD när jag var 22 år ung, snacka om att satsa på någon!).

Tre personer som jag kommer vara evigt tacksam över att ha haft i mitt liv och som är en stor del i min karriär och utveckling, både arbetsmässigt men på någon nivå även som människa.
[…] Kanske var Amanda (praktikant) anledningen till att jag tänkt mycket på chefer sen jag träffade Staffan i hissen igår. En gång var han min chef och idag är jag chef, med praktikanter i mitt bolag. Livet – det har sin märkliga gång på något vis. Häftigt är det. //Michaela Forni

Har ni som mål att bli chef? Eller är ni kanske chef över en massa anställda redan?
Jag avskyr att ha personalansvar. Jag har varit chef och det var ingenting för mig, jag är mer den där personen som gillar att sitta med mitt och grotta ner mig i saker.
Kanske var jag för ung? Kanske var det fel företag? Kanske hade jag på tok för lite erfarenhet av att vara chef?
För det är en sak jag verkligen lärt mig genom livet och olika arbetsplatser – och det är att bara för att någon är mest kunnig på en arbetsplats så betyder det på INTET vis att de är självskrivna chefer.
Oh no.
Det har jag erfarit den hårda vägen. 🙂

Varför verkar det som att alla vill bli chef?
Är det för att det betyder en högre lön?
Det är det naturliga steget för avancemang eller är det för att människor i grund och botten är lite maktgalna? 😉

Har ni förresten haft några sådana där guldchefer som Forni skriver om? </strong

Jag BORDE inte bli förvånad med tanke på att Michaela Forni gjort allt från events till smygreklam för… förlåt…visat upp ”samples” från Hermine Hold, men ändå har jag svårt att ta det jag ser på allvar.
Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag ser att Michaela Forni ”designat” en egen scrunchie, men för märket Soft Goat i cashmere.
Och priset – 295 kr.
4 kr billigare än tofshållarna från Hermine Hold.

Jag tycker alltsammans är idioti, men om jag var tvungen att välja mellan pest eller kolera så hade jag lagt mina pengar på den Forniska tofsen. 
Den är trots allt gjord av cashmere (en liten, liten bit)  medan den Hermine Holdiska med största sannolikhet är Kinakrafs med ett värde av två salta S-märken.

Team CamCam eller Team Cashmeretofs? 🙂

Jag blir alltid lika förundrad över när Michaela Forni ojjar sig över saker som att hon ”kastas in i jobbstress” och så visar det sig att veckan mest består av bruncher, luncher, mingel och hockeymatcher.
Jag tror det Michaela mest av allt skulle behöva är lite tanke-KBT för att lära sig hushålla med energi som sipprar ut i form av oro och stressiga tankar, för det kan omöjligt vara de FAKTISKA sakerna som hon gör som gör att hon hela tiden behöver åka iväg på återhämtande semestrar.
Det HON gör som sitt JOBB, är mycket av det vi andra vanlisar gör på vår FRITID!

Jag bröt ner en typisk Forni-vecka här för att se lite vad hon har för sig – för den som är nyfiken- och helt ärligt så vet jag fortfarande inte…
Nu är hon visserligen gravid – det får man ta hänsyn till – men det var hon inte här jag skrev ovan länkade inlägg.

Michaela Forni fick en fråga på sin blogg som jag tror kan vara lite av en vattendelare, och sådana älskar jag ju att ta upp här på bloggen! 😉
Vissa av oss är dem, andra av oss hatar dem – jag pratar naturligtvis om tidsoptimisterna. Människorna som är konstant sena. Till ALLT!
Jag vill gärna vara tidig till saker och ting och gilla således inte när folk är sena eftersom jag då får vänta extra länge, eftersom jag kom tidigt.
Men…
Det finns en sak som jag tycker betydligt sämre om än när människor är sena och det är när JAG är sen.
Jag vet inte varför…
Själv skulle jag inte höja ett ögonbryn om någon kom två, tre, fyra eller fem minuter sent till ett avtalat möte då det är sånt som kan hända den bäste, men är det jag själv som är sen så har jag hunnit skicka flera ursäktande sms där jag berättar att jag tyvärr råkat bli lite sen.
Så andras senhet – inte så farligt.
Min egna senhet – katastrof.

Men jag antar att med ”tidsoptimist” så menar hon de som liksom inte ”blir sena på vägen” utan som redan är sena när de går ut genom dörren? Som inte ens försöker komma i tid?
Jag fattar helt ärligt inte hur sådana människor tänker. En tjej i min klass på gymnasiet kom fem minuter sent till dagens första lektion varje dag!
Alltså VARJE DAG!
Under tre års tid…
Hur lyckas man med det utan att inse att det är dags att göra en mikro-korrigering och ställa klockan fem minuter tidigare?

Om någon här inne är den här typen av tidsoptimist, kan du inte förklara hur du tänker?
Jag lovar att inte döma! 😉