Michaela Forni:

Forniskan har rasslat iväg till Spanien och bjuder på en bildkavalkad så stor att den skulle göra vilken modebloggare som helst grön av avund.
Och mitt bland alla foton av nitisk upp-packning, utsikten och den klassiska lunchbilden så har det smugit sig in en bild från frukosten och vad skådar mitt norra öga?
Bregott? Och mjölk från Valio?

Är Michaela en ”sån” resenär som måste ha svenskt kaffe på hotellet och gärna även knäckebröd och kaviar för att känna sig riktigt som hemma?

Är hon lika rädd för det okända som jag var för att få fotvårtor i simhallen när jag var yngre? Ja, jag hade fortfarande haft sockiplast på mig om de gick att hitta i min storlek och då har jag ändå relativt små fötter?

Jag skulle kunna tänka mig att ta med mig svenskt kaffe när vi åker till USA i augusti men det är enbart för att amerikanskt kaffe är djävulens avkomma i flytande form. Djävulens avkomma eller som mamma brukar kalla det ”änglapink”.

Ett tips till alla som åker till USA för första gången och är ”koffeinist” precis som jag – ha med dig en burk nescafe i handväskan at all times så att du kan spetsa ditt eget kaffe.
Du kan få en helt okej kopp kaffe på typ Coffeebean and tealeaf och i nödfall även Starbucks men köper du kaffe på restaurang eller liknande – blask! Då kan det vara läge att plocka fram den lilla burken frystorkat kaffe ur handväskan och bättra på den ljusbruna drycken till den antar drickbar form och du får din fix!
Jetlag + blaskigt kaffe är ingen bra kombo, det kan jag och framförallt mitt sällskap intyga!

Michaela Forni:

Att vara avundsjuk, missunnsam och hatisk är epitet jag fått höra ända sedan jag startade den här bloggen men idag – mina damer och herrar – ska ni få vatten på er kvarn och inte så lite heller.
Hela det är inlägget ska nämligen handla om saker jag är avundsjuk på och detta inlägg tillägnas Forniskan som idag står bakom den CamCamiska avundssjukan.

Jag är nämligen GRÖN av avundsjuka på folk som har fina händer.
Titta på de här drömska labbarna som Michaela har – långa, fina pianofingrar med naglar som inte kan beskrivas som något annat än GOAAAALZ i bloggvärlden.
SÅ JÄVLA ON FLEEEEEEEEEK ATT JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖR TYP!!!

Inte nog med att jag begåvats med min mammas prinskorvar till fingrar – det spretar också åt alla håll likt ett Bookiskt plockepinn eftersom jag lyckades fastna med högerhand i en skidlift när jag var 14 år och bröt dem. Alla.
Fråga mig inte hur fan det gick till och nej, jag åker inte skidor efter det. Det var min första och sista gång i skidbacken och eftersom olyckan hände dag 2 av 7.
Ska tilläggas att jag åkte tillsammans med min dåvarande pingstförsamling (Inte Knutby den här gången) så kunde jag ju inte ens smygsmutta på någon gammal och kall Irish Coffee som något lämnat i ett hörn för att liva upp stämningen lite utan fick roa mig med att läsa bibeln när de andra var i backen.

Det spelar liksom ingen roll hur långa och fina naglar jag har eller hur många ringar jag klämt på varje finger för att försöka kamouflera dem – de är och förblir tuggade prinskorvar och detta mina vänner.
Detta är helt och hållet CamiMamis fel för hennes händer ser exakt likadana ut! 
Min syrra? Forniska pianohänder. Kunde man väl ge sig fan på eller?