Monas Universum:

När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.
[…] I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?

Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.

Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”.

Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.

Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?//Mona

Kanske att man behöver läsa hela Monas inlägg för att kunna svara på frågan om man är en rutten människa som känner som hon gör, men mitt svar är ”Nej”.
Nej, det är man inte.
Blod är inte tjockare än vatten och ett barn behöver inte älska sina föräldrar eller ens bry sig om dem. Dock tycker jag att som förälder är det din förbannade plikt och skyldighet att älska dina barn – något som Monas pappa uppenbarligen inte håller med om.

Vad tycker ni?

Monas Universum:

Jag har lite funderingar kring det här med autism. Det finns vissa saker i talibanens beteende som gör att jag starkt misstänker att hon har en diagnos. Problemet är bara att jag och maken är lite oense och det krävs båda föräldrars tillstånd för att göra en utredning. Med det sagt så kanske jag därmed har svarat på frågan varför vi inte har agerat. Givetvis kommer det dyka upp någon här som anser att jag hänger ut henne. Well, I don’t give a shit om den åsikten. Hon pratar öppet om det här själv och ser inga som helst problem så, om någon har synpunkter; please keep it for yourself. Jag kommer inte godkänna eventuell kritik eftersom hon läser detta och det finns ingen anledning att göra henne ledsen.//Mona

Visst, om Monas dotter inte har några problem med att hennes mamma lägger ut bilder på hennes spetisga underkläder eller diskuterar hennes eventuella diagnos – så fine. Häng ut, diskutera och avslöja hennes innersta tankar och klädesplagg – eller vad du nu vill kalla det – om du nu inte anser att det är att kränka hennes integritet…
Gör gärna det…
Men varför utsätta henne för den enorma mängd ”hobbydoktorer” som finns på nätet och som förmodligen kommer komma fram till att hon eventuellt skulle kunna ha allt från hjärntumör till tennisarmbåge och att det är anledningen till hennes problem?
Det tycker jag är den mest oroande aspekten av dem alla när det kommer till att lyfta och diskutera medicinska frågor på sociala medier.
Helt plötsligt blir alla en expert inom exakt alla områden och alla har haft lite av en ”släng” av det mesta…

Monas Universum:

Finns det INGET sätt att finhacka lök utan att man får svid i ögonen, va va va?! Och nä, jag orkar inte ta fram en massa maskiner och skit. Jag svär på att någon av er sitter inne med tricket. Jag har provat med ett knäckebröd rakt utstickande från munnen. Liksom en gaffel. Ja, metall ska ju förhindra svidet men inte på mig.
Jag har till och med stått som en jefla fjant med cyklop på mig eftersom jag verkligen grinar som en babian varje gång jag hanterar lök.//Mona

Som allas vår höftskakande Tony skulle ha sagt:
-Det däur äir intä Rumba!
Så säger jag:
– Det där är inte finhackad lök!
För att inse det så krävs det inte ens att ha en kockpappa som jag har, utan det enda som krävs är att slänga ett öga på kockarnas kamp  valfri säsong.
Den där ”finhackade löken” hade garanterat ansvarig kock en såsduell så det bara smäller om det.
Jag förstå att det är ett enormt trauma för Mona – det här lök-debaklet men vad vore jag för blogg-guru om jag inte kom med en magisk lösning.
Den är lite dyrare än att själv hacka sin lök men den är garanterat tårfri.
Lösningen heter…… *drum roll*…

FÄRDIGHACKAD LÖK!!!! Finns både som färsk och frusen!
För både den late, bekväme eller gråtmilda kocken!

You’re welcome! Du kommer spara både tid och tårar!

Monas Universum:

Man torde väl inte ha särskilt höga studieskulder om man hämtar ut ett paket, går två meter utanför affären, plockar ut innehållet, slänger kartongen på marken intill papperskorgen …
… med sin adresslapp på.//Mona

Det här inlägget av Mona är ironiskt på många sätt.
1. Mona själv har inga studieskulder då hon – vad jag förstår – inte ens gick ut gymnasiet. Takes one to know one kan man säga…
2. Man kan inte köpa god hyfs, god smak eller uppfostran för pengar, det är någonting man borde haft med sig hemifrån sedan barnsben.
3. Jag har en kompis utan några som helst studieskulder eftersom hon jobbade skiten ur sig under hela sin utbildning.
Är hon trög då enligt Monas resonemang?

Tack för tips!