Monas Universum:

Förra gången var det Kenza som missade att ändra ”blabla” till Daniel Wellingtons klockmodeller och den här gången har turen kommit Mona att fucka upp ett samarbete.
Hon har nämligen sålt reklamplats till Lumene där hon tagit på sig att tävla ut en adventskalender – och som vi alla vet så börjar man öppna adventskalendern den 1 december men hon inser inte detta förrän den fjärde.
Så vinsten kommer komma ut till vinnaren som tidigare en vecka för sent vilken gör att Lumenes reklam för att få fler av Monas läsare att köpa liknande kalendrar är helt och totalt meningslös.
Inte nog med det – utan Monas egen trovärdighet sjunker också som en sten så hade hon varit smart hade hon bara struntat i samarbetet och betalat tillbaka pengarna till Lumene. Jag tvivlar på att de kommer var så pass nöjda det detta att de är villiga att betala ut hela summan.

Jag fattar att december är peaken för alla influencers att tjäna så mycket pengar som möjligt på reklam och samarbeten men väljer man inte med omsorg och gör dem ordentligt, eller byter ut ”vanliga” inlägg mot reklam istället för att komplettera med dem så kommer det komma att bita en i röven framöver.
Läsarna kommer bli irriterade och skrolla förbi eller gå så långt som att helt strunta i att läsa en blogg under december månad vilket kommer märkas i statistiken till företagen som med största sannolikhet kommer välja någon annan att arbeta med nästa gång.
Girighet lönar sig aldrig!

Monas Universum:

Jag har länge undrat en sak. Varför har alla hotell i hela världen vita handdukar? Eller ja, åtminstone alla hundratals jag har varit på genom åren.
What’s up with that?//Monas Universum

Jag gissar på att man kan klorera skiten ur en vit handduk så att den alltid är vitare än vissa sångerskors tänder och att man då som gäst kan känna sig trygg i vetskapen om att handduken är oanvänd.
Ja, en av livets mer avgörande och existentiella frågor, men det är så jag jobbar här på Bloggbevakning. Någon måste våga ställa även dem och i det här fallet var det jag som sekundärställde den.

Jag undrar över varför man skruvar ner volymen på bilradion när man inte riktigt hittar, varför det inte finns kattmat med smak av möss och varför man trycker hårdare på fjärrkontrollen när batteriet börjar ta slut? Och vem bestämde att det skulle vara ett ”s” i ordet läspa?

Monas Universum:

När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.
[…] I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?

Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.

Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”.

Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.

Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?//Mona

Kanske att man behöver läsa hela Monas inlägg för att kunna svara på frågan om man är en rutten människa som känner som hon gör, men mitt svar är ”Nej”.
Nej, det är man inte.
Blod är inte tjockare än vatten och ett barn behöver inte älska sina föräldrar eller ens bry sig om dem. Dock tycker jag att som förälder är det din förbannade plikt och skyldighet att älska dina barn – något som Monas pappa uppenbarligen inte håller med om.

Vad tycker ni?

Monas Universum:

Jag har lite funderingar kring det här med autism. Det finns vissa saker i talibanens beteende som gör att jag starkt misstänker att hon har en diagnos. Problemet är bara att jag och maken är lite oense och det krävs båda föräldrars tillstånd för att göra en utredning. Med det sagt så kanske jag därmed har svarat på frågan varför vi inte har agerat. Givetvis kommer det dyka upp någon här som anser att jag hänger ut henne. Well, I don’t give a shit om den åsikten. Hon pratar öppet om det här själv och ser inga som helst problem så, om någon har synpunkter; please keep it for yourself. Jag kommer inte godkänna eventuell kritik eftersom hon läser detta och det finns ingen anledning att göra henne ledsen.//Mona

Visst, om Monas dotter inte har några problem med att hennes mamma lägger ut bilder på hennes spetisga underkläder eller diskuterar hennes eventuella diagnos – så fine. Häng ut, diskutera och avslöja hennes innersta tankar och klädesplagg – eller vad du nu vill kalla det – om du nu inte anser att det är att kränka hennes integritet…
Gör gärna det…
Men varför utsätta henne för den enorma mängd ”hobbydoktorer” som finns på nätet och som förmodligen kommer komma fram till att hon eventuellt skulle kunna ha allt från hjärntumör till tennisarmbåge och att det är anledningen till hennes problem?
Det tycker jag är den mest oroande aspekten av dem alla när det kommer till att lyfta och diskutera medicinska frågor på sociala medier.
Helt plötsligt blir alla en expert inom exakt alla områden och alla har haft lite av en ”släng” av det mesta…