My Martens om stalkern som fortfarande stalkar

Bildkälla: Stella Pictures // My Martens Instagram

Det känns helt sjukt att behöva skriva att stalkern som terroriserat My Martens, hennes familj, kollegor och arbetsplats har fortsatt stalka dem. Den som har missat vad det här handlar om så finns alla tre avsnitten på Tv4play.

Om man ska se det krasst så menar Aftonbladets löpsedel – som jag tyvärr inte hittar – att My Martens  ”flyr Sverige” . My själv skriver att hon absolut befinner sig på Mikes Gym i Spanien men någon flykt handlar det inte om. My skriver istället att det här gymmet är hennes frizon. Jag tolkar det som att hon  inte ”flyr” ifrån något, utan till något.

Anledningen till att hon åker bort så här länge med sina två hundar?
Jo, sonen är hos sin pappa, sambon Jonas är på turné, och stalkern? Ja, hon stalkar på som om ingenting har hänt. Samma kvinna, samma hot, samma skräck. Polisen utreder, för just nu är stalkern på fri fot och kan terrorisera både My och andra som råkat ut för den här stoll-tanten.
Enligt inlägget så vägrar hon sitta hemma och vänta på att nästa tidningsprenumeration dimper ner i brevlådan så då är det väl ändå rimligt att My åker dit där hon kan återhämta sig mentalt och fysisk? Eller? Flykt?

Hon tackar både Aftonbladets reporter för ett respektfullt bemötande och Jonas för att han öppnat upp om hur det är att leva med hotbilden, som inte bara påverkar dem, utan även hans familj. Som sagt – om någon hittar artikeln så får ni gärna länka den i kommentarsfältet.

Jag lider SÅ med My och de andra offren som råkat ut för den här kvinnan, så lite sol och svett sand mellan tårna är kanske precis vad My behöver?
Fullt rimligt om du frågar mig!

Influencers och maraton

Tidigare i vår sprang Annica Englund Boston Maraton och igår såg jag att Antonia Mandir anmält sig till New York Maraton och sist ut är My Martens som ska börja löpträna efter att ha anmält sig till Stockholms halvmara. 

Jag blir så imponerade av människor som kan springa likt gaseller i vinden, och extra imponerad är jag av min kompis Heather som genomfört en Ironman – där man simmar 3,86 kilometer, cyklar 180,2 kilometer och avslutar med att springa ett maratonlopp (42,195 km).
Imponerad, men kan inte låta bli att tycka att hon är en smula galen också.
Själv har jag sprungit en tjejmil och känner mig inte manad att anmäla mig till några fler sådana lopp. Det räcker gott och väl. 🙂
Idag flyter jag hellre runt i en bassäng fylld med ljummet vatten, det är ganska trevligt det också, och vill jag träna kondition så går jag hellre på spinning, då det är mindre motvind där än ute i naturen.
Motvind är djävulens påfund.

Har du någon träningsform som du konsekvent vägrar eller är du en sån där provocerande person som gillar att träna precis allt? 😉

 

Vad krävs för att My ska slippa sin stalker?

Stalkern är fortfarande aktiv. Jag är rädd, orolig – och det finns ett uttalat hot. Det ÄR SAMMA kvinna!
Personen är inte frihetsberövad och det påverkar min hälsa, min sömn, min ork. Det enda som ger mig lite lättnad är att jag VET vem det är. Jag kan titta mig över axeln och veta vem jag letar efter. Det ger åtminstone lite kontroll.

Det är HELT SJUKT att det gått över 10 år – vi vet vem hon är, men polisen har fortfarande inte agerat😖

Jag kan inte annat än hålla med My här – det ÄR sjukt att hennes stalker får fortsätta härja fritt efter tio år och efter att hennes identitet blivit känd. 
Vad ska krävas?
Att My blir fysiskt stalkad som Bianca Ingrosso blev? Ska det verkligen behöva gå så pass långt för att dessa utsatta personer ska få hjälp?

Frustrationen och desperationen måste öka för varje dag som går och ingenting förändras, så jag lider med henne. Lider, och blir förbannad på en och samma gång.
Ska ingenting komma att förändras ens efter dokumentärerna om Mys utsatthet? 😕

Vad säger ni om den här stalker-sopp-skandalen? 

My Martens stalker är tillbaka

Bildkälla: My Martens blogg

Trots allt – trots att identiteten är känd och allt kommit ut – så fortsätter trakasserierna🤦🏼‍♀️
[…]

Det är inte bara mig och min familj det gäller längre.
Den här personen har visat sig kontakta, skriva till och skrämma, fler än bara mig.
[…]

Jag vägrar normalisera att en okänd person förstör mitt liv genom att anmäla mig till olika myndigheter där jag konstant måste försvara mig gång på gång.
Det tar otroligt mycket tid och energi som jag vill lägga på annat i livet. // My Martens

My Martens trodde att hon skulle slippa sin stalker efter att dokumentären visats på Tv4 och stalkerns identitet avslöjades, men icke.
Hon verkar nämligen vara tillbaka, och det ter sig nästan som att hon har intensifierat sitt stalkande av My och människor i hennes närhet.
Av det My skriver så verkar rättsväsendet lägga ner alla anmälningar som My gör, och jag kan inte låta bli att undra hur Mys stalker skiljer sig från den som trakasserat längdskidåkaren Frida Karlsson. Hennes stalker fälldes nämligen i domstol här nyligen, och Frida tilldömdes även ett skadestånd på 40 000 kr. Så här skrev Aftonbladets Oisín Cantwell i en text från den 9/4 2025:

I ett år och fyra månader pågick förföljelsen.
Mellan oktober 2023 och februari 2025 ringde den 64-årige mannen till Frida Karlsson över 200 gånger, han skickade en hel del sms, väntade utanför hennes bostad, struntade i ett utfärdat kontaktförbud.

Fridas stalker var aktiv i ett år och fyra månader. Mys stalker har trakasserat henne i 9 år enligt Aftonbladet.
Ändå är det Fridas stalker som fälls i domstol. Hur går det ihop?
I TV4:s dokumentär identifierades Mys stalker tydligt. Borde det då inte vara rimligt att även hon åtalas? Eller är det en teknikalitet som stoppar det hela?
Kan det vara så enkelt att Fridas stalker klantade sig genom att använda sitt personliga telefonnummer, medan Mys stalker gömde sig bakom anonyma konton och anmälningar??
Det är klart att Fridas stalker tog det till en annan nivå genom att söka upp henne personligen – det är obehagligt på en helt annan nivå, men ska det verkligen vara en tävling i vem som har det värst för att rättvisa ska skipas?

Betyder det att om du blir trakasserad tillräckligt anonymt och tillräckligt länge, så går du fri?
Jag förstår att My känner sig hjälplös och som att rättsväsendet sviker henne gång på gång, och då har jag inte för vana att vara allt för vänligt inställd till henne men här sympatiserar jag verkligen med henne. Vad fasen kan hon göra för att få det här att upphöra?