Debattartikel från Aftonbladet.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag i princip uteslutande lyssnar på True Crime-poddar och att de böcker och dokumentärer jag väljer nästan alltid handlar om liknande saker.
Jag ser mig själv som lite av en ”nörd” och läser gärna faktaböcker som ingående diskuterar brottsplatsundersökning, rättsmedicin och psykologiska analyser av dömda förövare och lyssnar jag på poddar så väljer jag poddar som ”Real Crime Profile” –  där fokuset ligger på att ge offren en röst och identitet medan förövaren ofta inte ens nämns vid namn.
Den leds av bland annat Laura Richards (New Scotland Yards) och Jim Clemente (FBI) som båda är tunga namn inom profilering av gärningsmän och deras beteenden.
Man skulle kunna kalla mig lite av en fakta-junkie när det kommer till True Crime och jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle läsa kriminologi eller inte – så när jag ”konsumerar” True Crime så vill jag har fakta och information.

Med det sagt så är det förmodligen enkelt att förstå varför jag inte lyssnat på Anitha Schulman och Ann Söderlunds ”Crime special” där de av någon outgrundlig anledning diskuterar fall som mordet på Engla och Pernilla och morden och mordförsöket på Emma Jangestig och hennes två barn.
Varför jag skulle sätta mig och lyssna på dem när de – enligt debattartikeln här ovan – diskuterar svenska mordfall på ett sätt som mer framstår som en skvallrig vinmiddag än någonting annat, helt utan respekt för offrens anhöriga?
Jag är inte dugg intresserad av vad de har att säga om dessa mordfall eftersom de varken kan presentera nya uppgifter eller analytiska slutsatser inom gärningsmannaprofilering, brottsplatsundersökning eller rättsmedicin vilket gör att dessa avsnitt inte innehåller någonting annat än respektlöst skvaller och sensationslystnad.
Jag har helt ärligt aldrig förstått varför de började diskutera ”True Crime” från första början?

Jag ställer mig helt och fullt på de anhörigas sida här och förstår deras ilska, frustration, sorg och rädsla över att mordet på deras anhöriga diskuteras helt utan konsekvensanalys av dessa två och att ljudfiler och annat – som enligt artikeln inte ens innehåller sanningen – går rakt ut i etern till deras hundratusentals läsare utan någon som helst hänsyn till offrens nära och kära och vad detta kan innebära för dem.
Anitha och Ann ser kanske detta som ”underhållning” att diskutera kring men för Engla, Max och Sagas mammor och Pernillas syster är detta verklighet – en plågsam verklighet som de tvingas leva med varje dag, oavsett hur ont den gör.
Det är så otroligt oansvarigt av Anitha och Ann vara så här oförsiktiga med den här typen av känslig information och att luta sig mot att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt” får dem bara att framstå som extremt empatistörda.

Läs gärna hela debattartikeln på Aftonbladet innan ni kommenterar då det är offrens anhöriga och deras känslor och tankar kring detta som jag vill lyfta fram och i det här fallet anser jag att de har tolkningsföreträde.

Det ska bli intressant att se hur Ann och Anitha kommer bemöta detta och om de kommer säga någonting mer än att ”vi pratar kliniskt om utredningen i våra poddar, inte om morden”. Och att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt”?

Extra intressant blir då också det här inlägget av Anitha där hon pratar om respekt för de anhöriga.
Hur långt tror ni den respekten sträcker sig innan Anitha tycker att det är fritt fram ?

Här under ser ni hur Anithas inlägg såg ut innan hon redigerade det och tog bort alla kritiska kommentarer:

Tack för tips!

Peg Parnevik la upp den här bilden på Instagram efter att hon berättat i sin podd att hon lidit av bulimi i tre år och att problemen tilltog efter att hon och familjen blivit riktigt kända via sin serie ”Parneviks”.
Att hela tiden bli jämförd med sina systrar tog hårt på henne och ett tag kunde hon spy så pass mycket som två gånger om dagen. Ätstörningen fanns där redan innan hon blev känd men efter det så eskalerade den.

I inlägget här ovan skriver hon att hon är väl medveten om att hon är normen genom att vara både vit och smal, men hon vill lyfta fram att inte ens de ”perfekta” influencerna är perfekta.
Hon vill inte kallas modig för att hon lägger upp en bild på en veckad mage när allt det handlar om är att hon tillåter sin kropp att vara sig själv.

Jag håller med. 
Hur sjukt är det att man helt plötsligt är ”modig” bara för att man visar upp hur ens kropp sett ut hela tiden? Är det modigt att våga ta ett djupt andetag? Att sjunka ihop med överkroppen? Att slappna av?
Sinnessjukt egentligen…
Att det räknas som modigt är enbart för att det är så pass ovanligt att många börjar tro att de är den enda som får ett veck på magen när de sitter ner eftersom man inte ser det någon annanstans…

 

Ni är många som tycker att jag skrivit om Nemo Hedén med silkeshandskar på och efter att tillräckligt många efterfrågat ett inlägg om honom och hans förflutna så skrev jag här att jag skulle göra det. Läsa domen och skaffa mig en egen uppfattning mm.
Nemo läste det och kontaktade mig via mail i torsdags där han ställer sig till mitt förfogande för att svara på alla frågor jag och ni kan tänkas ha.
Vi ska ses på måndag och snacka, så nu har ni chansen att ställa ERA frågor till honom om domen mot honom, droger, Kungarna av Tylösand, hans podd, nykterhet eller vad det nu kan tänkas vara.

Jag kommer ställa många frågor om hans dom eftersom ni efterfrågar det men ni kanske har andra vinklar än jag har så därför ber jag om er hjälp.
Ingenting kommer att ”sugar coat’as” men om du vill försäkra dig om att jag tar din fråga på allvar så föreslår jag att du ställer den på ett vuxet sätt utan onödiga påhopp eller liknande.

Nemo Hedén:

I förrgår skrev jag om den uppläxning som Nemo fått av Suzanne Reuter efter att hon sett att han blivit glad för att innehåll ur hans poddar hamnar på löpsedlar.
Nu är det inlägget helt plötsligt borttaget från hans Instagram och förklaringen är att Suzies jurist ringt upp Nemo och sagt att inlägget skulle tas ner.
Tydligen gillade inte Suzie vad folk skrev om henne bland kommentarerna.

Aj aj aj…damned if you do, damned if you don’t!
Det verkar vara en omöjlighet för Nemo att vinna den här striden. Man kan ju bara spekulera i när samma stackars jurist tvingas ringa Nemo för att ta ner det HÄR inlägget. Eller när Nöjesguiden får ett samtal gällande samma sak.
Herregud!

Ni är många som efterfrågat ett inlägg om Nemos bakgrund med dom mm så jag tänkte sätta mig och skriva ett sådant. Behöver hitta domslut och lite annat först men jag kvalificerat gissar att jag inte behöver söka mig längre bort än till Flashback för att hitta det.
Jag återkommer. Om någon sitter och trycker på domen så får ni gärna skicka den till mig på kontakt@bloggbevakning.se