Therese Lindgren har utbildat sig till viltrehabiliterare med inriktning på harar, och har avverkat sin första vecka som en sådan under namnet ”Harhjälpen”.
På Instagram delar hon nu med sig om hur det gått och vad hon fått göra, och man kan väl säga som så att det var ingen smygstart som hon fick.
Det här är texten på bilderna som du ser om du skrollar i inlägget:
Bild 1:
DET TOG BARA ETT DYGN FRÅN ÖPPNING TILL DET FÖRSTA AKUTA FALLET.
En liten harunge, infångad av en katt. Inga yttre skador, pigga ögon men hon kunde inte resa sig. Hon släpade sig fram med frambenen, och det var tydligt att något var allvarligt fel.
Tillsammans med erfarna Suzzie på Lilla Vilthuset tog jag mitt livs första avlivningsbeslut. Skadan var så pass svår att hon aldrig skulle kunna återfå rörelseförmåga eller leva ett liv i frihet.DET VAR INTE SÅ JAG VILLE BÖRJA. MEN SÅ VERKLIGHETEN SER UT.
Bild 2:
FRUSTRATION.
Redan under de första dagarna kom larm från hela landet.
Filmer på harar som släpar sig fram med brutna ben.
Sms om harar som blivit påkörda, dränkta eller fångats in och hanterats felaktigt.Det som frustrerar mest är att vi bara är en handfull viltrehabiliterare i Sverige som tar emot harar. De flesta djur får aldrig hjälp. Inte för att viljan saknas, utan för att avstånden är för stora och resurserna för få.
Bild 3:
Det har också varit frustrerande att se hur lite ”common sense” det finns. Får man skriva så?
Jag har pratat med människor som haft harpaltar i sovrummet i flera dagar, låtit sina hundar ”hälsa på dem”, matat dem med bröd och honung (?!?!?)
Och ibland slutar kommunikationen tvärt. De slutar svara, och jag får aldrig veta vad som hände.
Bild 4:
TRE AVLIVNINGAR PÅ EN VECKA.
Jag trodde jag var mentalt förberedd, men det var jag inte.
Jag visste att det skulle ingå, att det ibland är den snällaste och befriande handlingen.Jag förstod nog bara inte att det skulle vara så här direkt.
Och inte att det skulle sitta i kroppen så länge efteråt.Bild 5:
MEN MITT I ALLT DET SVÅRA, HAR JAG BLIVIT HELT ÖVERVÄLDIGAD AV HUR MYCKET KÄRLEK DET FINNS.
Till djur. Till liv. Till oss som arbetar ideellt.
Så många människor har hört av sig med frågor, omsorg, och en vilja att göra rätt. De som skickat bilder, ringt, tackat. De som försökt. Brytt sig.Och stunden när en pytteliten harunge för första gången greppade flaskan och började dia – nej men jag grinar nu när jag skriver det här, för den här veckan har varit så omtumlande.
Så hemsk och vacker och tung och meningsfull.
I kommentarsfältet hyllas Therese var både vänner, följare och kollegor som tycker att det hon gör är helt fantastiskt, och hon passar på att sprida lite information om vad det innebär att vara viltrehabiliterare och vilka djur man får ta hand om som en sådan.
Hon svarar så här:
I Sverige får man bara rehabilitera fåglar, harar, ekorrar och igelkottar och det är kfv-riks.se som anordnar utbildningar. De har både mer generella utbildningar och sådana som är inriktade på enbart fåglar. Men man kan också läsa kurser på distans utomlands, det gör jag just nu, via theiwrc.org.
Therese Lindgren sålde sitt företag Indy Beauty och blev – vad jag gissar – ekonomiskt oberoende och har valt att ägna sin tid och sina pengar på att hjälpa och göra gott för djur i nöd, medan andra av hennes kollegor gått åt ett ”lite annat håll” med sitt överflöd av pengar.
Therese har även skapat stiftelsen ”Svenska djurfonden” som ger stöd och ekonomiskt bidrag till djur i nöd, och i det här inlägget ger hon fem konkreta exempel på vad donationerna gått till.
Kan man annat än lyfta på hatten?
