Nu kommer ni att tycka att jag är schizofren eller dömande på få grunder men jag måste ändå få ur mig det här. Det har hänt något med NYC. Jag har försökt att se det underbara som jag alltid har gjort när jag varit här men det är inte samma stad efter Covid. Jag landade i det igår. Staden är stökigare, mer hemlösa och betydligt fler missbrukare på gatan. Det spelar ingen roll hur ”fina områdena” är , överallt går det runt människor som blivit psykiskt sjuka efter droger eller personer som halvt nakna letar efter mat i soptunnor. Det är som en dystopi. Eller ja, inte så illa men det är skillnad.
[…]

För mig har alltid NYC varit en trygg plats, jag har hellre strosat runt här än gått i Humlegårdsparken på natten. Priserna stiger också här snabbt så det blir omöjligt för människor som är fattiga efter Covid att komma ikapp. Jag älskar NYC men inte hur stämningen är just nu. // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip is back at the crime scene – in the Big Apple, Nevjårk, New York, NYC – och reagerar över hur staden förändrats sedan hon var där förra gången, vilket även var före pandemin. 
Hon kallar det för en dystopi, men inser samtidigt att hon riskerar att uppfattas som schizofren eller dömande.
I kommentarsfältet finns det vissa som håller med henne, och som skriver att det inte bara är NYC som försämrats av pandemin, utan att det gäller de flesta amerikanska storstäder och även Kalifornien.
Andra menar att det mer har med Isabella att göra, att hon är mer närvarande, mindre manisk och kanske inte lika uppfylld av ett specifikt mål – exempelvis som att bli världens mäktigaste kvinna – utan mer uppmärksam på sånt som händer runtomkring henne den här gången.
Eller så är det en kombination.

Jag upplever att LA förändrats varje gång jag kommer dit, men även Stockholm förändras ju.
Levande städer är dynamiska, och inte alltid till det bättre.
Man ser det nog bara inte lika tydligt om man lever I det, snarare än om man kommer som tillfällig besökare.
Säg en stad som inte förändrats de senaste 10 åren?