Kan vi normalisera faktisk mat?

När Bianca Ingrosso visar upp sitt kylskåp bestående av enbart lågkaloriprodukter som bär, Redbull Light och kiwi så kan det bidra till orealistiska och potentiellt skadliga kroppsideal, men det kan väl inte komma som någon nyhet för er?
Det skapar en bild av att minimal mat är nyckeln till en smal och framgångsrik livsstil, vilket kan normalisera svältliknande beteenden och förstärka osunda förhållningssätt till mat. För personer som redan kämpar med sin relation till mat kan dessa bilder trigga eller förvärra ätstörningar.
Genom att visa upp en begränsad och extrem bild av kost skapas en snedvriden uppfattning om vad som krävs för att vara hälsosam, där helhetsperspektivet på näring och välmående helt går förlorat.

Bianca har ju på senare tid hävdat att hon inte behöver köpa någon egen mat eftersom hon äter rester ur soporna på Caia-kontoret, och visst är det ett fiffigt sätt att bortförklara varför hennes kyl ser så här ätstörd ut?
Bianca har vid otaliga tillfällen visat upp innehållet i sin kyl, och aldrig har där funnits något som ens påminner om en semla.
Någonsin

Måste man som förälder älska att leka?

Bildkälla: STELLA Pictures

Jag och Björn turas om att hänga med Didrik i lekrummet. Jättekul för Didrik med ett lekrum men själadödande för själen att sitta och leka med en gosedjurselefant i en timme ?
Lek inte då!” säger ni. Nej, det är inte så lätt. Jag initierar ingen fantasilek men låter honom öva på sin egen lek med mig, det är minimala steg, men förhoppningsvis steg till ett eget lekande. Och jag vill inte lämna honom ensam i lekrummet. Det är lika mycket Didriks resa.  // Sandra Beijer

Sandra Beijer är på resande fot med sin familj och uppdaterar just nu från Thailand där hon och sambon turas om att hänga i lekrummet med sonen.
Hon beskriver det hela som själsdödande men skriver samtidigt att målet är att han ska kunna leka för sig själv. Tydligen har Sandra fått höra att hon inte borde leka med sonen om hon tycker att det är så tråkigt, men skriver att hon inte vill lämna honom ensam i lekrummet eftersom det är hans resa lika mycket som föräldrarnas, men är det verkligen det? Är inte han en liten snyltare. 🙂

Jag utgår ifrån att det finns personal i lekrummet, om man nu skulle vilja lämna barnet där, men det är kanske en självklarhet? Hotellet de bor på är ju lite av ett lyxhotell så det vore verkligen märkligt annars… 🙂
Bara för att man har barn så betyder väl inte det att man älskar prick alla aspekter av föräldraskapet? Är det inte en smula befriande att någon faktiskt skriver det som många förmodligen tänker ibland?
Eller finns det någonting ni älskar 100% av, 100% av tiden?

Då var vi där igen…

Trigger Warning – smalhets och ”rib cage bragging”.

Lovisa ”Lojsan” Wallin ser uppenbart inte problematiken med ”rib cage bragging” utan visar stolt upp sitt framträdande bröstben. 
För den som missat det så handlar det inte om att vissa kroppar inte får synas, utan det problematiserar vilket fokus bilder har, i det här fallet Lojsans framträdande bröstben. Hon verkar mäkta stolt över dem, därav namnet som fenomenet fått – alltså ”rib cage bragging”.
För många av er så låter ämnet kanske en smula tjatigt, men uppenbart är att problematiken fortfarande är högst levande då bilder och filmer med det här fokuset ständigt dyker upp i flödena av det jag bevakar.

För er som inte är högst medvetna om problematiken så tar vi det en gång till…
Fenomenet ”rib cage bragging” och det här fokuset på innehållet som delas förstärker smala kroppsideal och kan bidra till en skev syn på hur en hälsosam kropp bör se ut, och att glorifiera synliga ben och knotor kan trigga eller förvärra ätstörningar.
Kroppspositiva profiler som Karin ”Kajjan” Andersson och Stina Wollter får inlägg med hud och/eller sina kroppar nedplockade i parti och minut på plattformar som Instagram, samtidigt som ”rib cage bragging-bilder tillåts, även i de fall som inläggen anmäls av användare som ser dem som problematiska.
Dessutom avfärdar plattformarna anmälningar gällande ”rib cage bragging” och liknande, och då får man i stället bemöta dem så här, för nog är det ganska tydligt vad fokuset på dessa bilder är?
Eller?